Insatser mot organiserad brottslighet
Interpellation 2005/06:462 av Pehrson, Johan (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-22
- Anmäld
- 2006-05-24
- Besvarad
- 2006-06-07
- Sista svarsdatum
- 2006-06-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 maj
Interpellation 2005/06:462 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström (s)
Insatser mot organiserad brottslighet
Den organiserade brottsligheten breder tyvärr ut sig i takt med att globaliseringen ökar. Den känner inga landgränser och tar inte hänsyn till demokratiska rättssystem. EU:s polisbyrå Europol beräknade att det fanns minst 4 000 kända kriminella grupper med nästan 40 000 medlemmar inom EU år 2003. Brottsligheten blir alltmer flexibel och marknadsanpassad. Kriminella väljer helt enkelt det brottsområde som för tillfället är mest lönsamt till lägsta möjliga risk. Narkotikahandeln utgör en stor del av brottsligheten men också handel med vapen och människor samt ekonomiska brott och penningtvätt.
I Sverige är narkotikabrottsligheten fortfarande ett centralt område för den organiserade kriminaliteten, men även människohandel, ekonomisk brottslighet, IT-brottslighet och cigarett- och alkoholsmugglingen ökar. Rikskriminalen har konstaterat att gängkriminalitet och kriminella mc-gäng har vuxit sig allt starkare i Sverige och nu finns representerade i princip hela landet. Hot om våld mot poliser, andra representanter för de brottsbekämpande myndigheterna och vittnen i rättegångar har ökat. De grupper som enligt rikskriminalpolisen är mest aktiva i sådan brottslighet är mc-gängens supportergäng och fängelsegängen. Utpressning, som bland annat sker genom att näringsidkare tvingas betala för påhittade beskyddarbrev, påhittade eller riktiga skulder har enligt rikskriminalpolisen också ökat i samhället. Många människors trygghet, och till och med liv, står på spel om den organiserade brottsligheten tillåts breda ut sig.
Rikskriminalpolisen varnar också för att de kriminella blir råare och aggressivare och att de angriper polis, åklagare, domare med hot, men även att våld förekommer. Risken för en ökning av våld och hot mot tjänstemän är överhängande men även mer subtila former av påverkan, som exempelvis genom mutor, riskerar att öka.
När den organiserade brottsligheten får ökat inflytande i samhället, rubbas tilltron till rättsstaten och statens förmåga att upprätthålla lag och ordning. Detta handlar om en attack mot själva hjärtat av vår demokrati. Det är mycket allvarligt.
Samtidigt som den organiserade brottsligheten har etablerat sig i vårt land är arbetet med att bekämpa den långt ifrån tillfredsställande. Resurserna för detta ändamål måste öka. Men det handlar inte bara om resurser utan också om ledarskap och organisation. Åtgärder måste vidtas gällande ledning, styrning och samordning inte minst från regeringshåll. Det saknas i dag både en sammanhållen strategi för polisen och ett övergripande samordningsansvar för polisens och tullens samarbete mot bland annat narkotikabrottsligheten. De svenska brottsbekämpande myndigheterna måste bli effektivare i sitt arbete och styras med hjälp av ett tydligt, målmedvetet och konsekvent ledarskap. Vidare måste nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten brytas. Det handlar också om att vi måste kunna komma åt den kriminella verksamhetens ekonomiska tillgångar och ha en väl fungerande underrättelseverksamhet.
Folkpartiet liberalerna ser mycket allvarligt på att den organiserade brottsligheten kan få näring och växa i Sverige. Jag vill fråga justitieministern:
1. Vilka reella resursförstärkningar avser justitieministern att vidta för kraftsamla mot den organiserade brottslighetens utbredning i Sverige?
2. Avser justitieministern att ta initiativ till ett nationellt underrättelsecentrum som samlar berörda myndigheters underrättelsearbete?
3. Är justitieministern beredd att förändra straffvärdena när det gäller organiserad brottslighet?
4. Vilka åtgärder tänker justitieministern vidta för att se till att nyrekryteringen av unga människor till de kriminella gängen upphör?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:462
Webb-tv: Insatser mot organiserad brottslighet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 29 § Svar på interpellationerna 2005/06:462 om insatser mot organiserad brottslighet och 464 om hotade vittnen
Protokoll från debatten
Anf. 149 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Johan Pehrson har frågat mig vilka reella resursförstärkningar jag avser att vidta för att kraftsamla mot den organiserade brottslighetens utbredning i Sverige och om jag avser att ta initiativ till ett nationellt underrättelsecentrum som samlar berörda myndigheters underrättelsearbete. Han har vidare frågat mig om jag är beredd att förändra straffvärdena när det gäller organiserad brottslighet och vilka åtgärder jag tänker vidta för att se till att nyrekryteringen av unga personer till de kriminella gängen upphör.
Ingemar Vänerlöv har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att vittnen skräms till tystnad och om jag är beredd att verka för att anonyma vittnen ska tillåtas i svenska domstolar.
Jag har valt att besvara interpellationerna i ett sammanhang då de hör nära samman.
När det gäller resursförstärkningar vill jag hänvisa till att regeringen sedan 2000 gjort kraftiga satsningar på polisen och höjt anslagen med 2,7 miljarder kronor fram till 2006 samt aviserat tillskott för 2007 med ca 700 miljoner kronor. Satsningen innebär bland annat att 4 000 nya poliser kommer att utbildas under mandatperioden. Antalet poliser ökar för sjätte året i rad, och i dag finns det 1 500 fler poliser jämfört med år 2000. Det innebär ett betydande resurstillskott för polisen och skapar goda förutsättningar för polisen att bland annat kraftsamla mot den organiserade brottsligheten.
Arbetet med att inrätta ett nationellt underrättelsecentrum pågår för närvarande vid Rikspolisstyrelsen. Det kommer att stå klart under hösten 2007 och kommer då ytterligare att förbättra det redan goda samarbetet mellan främst polisen, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket. Utöver detta pågår ett gemensamt arbete mellan Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten för att ytterligare kraftsamla resurserna mot den grova organiserade brottsligheten. Stärkt nationell samordning och hos polisen särskilt avsatta medel på drygt 100 miljoner kronor är några av de åtgärder som redan vidtagits.
Jag får förstå Johan Perssons fråga om "förändrade straffvärden när det gäller organiserad brottslighet" så att han i första hand avser straffskalor för de grova brotten. Redan i dag finns i brottsbalken möjligheter att tillämpa straffskärpningsgrunder när det gäller grov organiserad brottslighet. Jag vill också i sammanhanget peka på regeringens uppdrag till Åklagarmyndigheten att kartlägga domstolarnas straffmätning och påföljdsval i mål om bland annat grova våldsbrott och grova rån. Det är ett exempel på åtgärder som regeringen vidtar för att hela tiden ha bra underlag för att kunna bedöma behov av lagstiftningsåtgärder.
Jag vill passa på att understryka vikten av att även när man talar om grov organiserad brottslighet beakta de mindre grova brotten. En viktig del i strategin för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten är att ingripa mot de personer som ägnar sig åt organiserad brottslighet när de gör sig skyldiga till så kallade mängdbrott.
I nuläget ser jag det dock som mer angeläget att arbeta för att myndigheterna har en effektiv lagstiftning att arbeta med. Regeringen har i detta syfte vidtagit en rad lagstiftningsåtgärder. Exempel på detta är förslagen om att införa hemlig rumsavlyssning, buggning, och möjligheter att använda vissa tvångsmedel för att förhindra särskilt allvarliga brott. Översyn och skärpning av vapenlagstiftningen samt ny lagstiftning som innebär utökade möjligheter att ta och registrera dna-prov är ytterligare exempel.
Jag vill också framhålla den proposition som regeringen lagt fram om förstärkt vittnesskydd som bland annat omfattar ett nationellt program om förstärkt personsäkerhet. Det är av grundläggande betydelse att medborgare som har upplysningar att lämna om ett brott till polis och åklagare vågar göra det så att brottet kan utredas och lagföras. Det förekommer dock, särskilt i samband med den grova organiserade brottsligheten, att de som lämnar uppgifter utsätts för våld eller hot om våld. Att skydda sådana hotade personer är en ytterst viktig uppgift och kan i vissa fall vara en förutsättning för att brottsbekämpningen ska kunna bedrivas effektivt.
När det gäller Ingemar Vänerlövs fråga om anonyma vittnen i domstolarna är det en grundläggande rättsprincip att en part i ett mål ska ha fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols avgörande. En part ska kunna bemöta alla uppgifter som domstolen grundar sitt avgörande på. Av rättssäkerhetsskäl är det därför väsentligt att en tilltalad vet vem vittnet är för att han eller hon ska kunna pröva om det finns anledning att ifrågasätta vittnets trovärdighet och vittnesuppgifternas tillförlitlighet.
Att stoppa nyrekryteringen av unga människor till de kriminella gängen är en av våra viktigaste uppgifter som också kräver hela samhällets medverkan. En framgångsrik bekämpning av den redan etablerade brottsligheten utgör en viktig del i detta arbete. Ett bra exempel är det arbete som polisen i Stockholm bedriver inom det så kallade Novaprojektet. Den del i arbetet som är inriktat på att identifiera de ungdomar som håller på att etablera sig i de kriminella gängen är en viktig förutsättning för att effektiva åtgärder ska kunna vidtas.
Anf. 150 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag träffade nyligen några åklagare som var väldigt oroade över den situation de hade. Det är personer som jobbar med grov organiserad brottslighet men också inte minst med unga personer som har hamnat i ganska svåra kriminella miljöer. Vi pratade om vilka verktyg som finns och hur man ska organisera kampen mot de här brotten - jag tänkte återkomma till det lite kort. Vi pratade också om den ekonomiska situation som Sveriges åklagare befinner sig i.
Om man tar del av Åklagarmyndighetens senaste budgetunderlag för de kommande åren ser man teckningar där på åklagare som håller på att drunkna. Det säger väl en del om hur oroade åklagarsidans samlade stabila jurister är för hur de ska klara av den utveckling de nu möter med alltmer av anmäld brottslighet, inte minst för att man kör åtgärder och har anställt arbetslösa akademiker för att bekämpa försäkringsfusk och anställt arbetslösa akademiker på skattesidan för att bekämpa skattebrott. Detta växer ju på åklagarhåll också. Det var man väldigt oroad över. I detta ligger också hur man formar kampen mot den grova organiserade brottsligheten.
När det gäller ekonomi måste jag återkomma till det faktum att justitieministern dök upp på en presskonferens som gubben i lådan och lovade att här var det minsann obegränsade resurser i kampen mot den organiserade brottsligheten. Då var det inte bara jag som satte kaffet i vrångstrupen, utan man fick ju chockskador i polisledningen och åklagarledningen i det här landet. De undrade vad det var fråga om, om man hade vunnit på Bingolotto - 25 år fria resurser eller något. Men så var inte fallet. Det var ju ett uttryck för justitieministerns önsketänkande att han någon gång ska få stöd av sina kolleger i regeringen för att rättsområdet och kampen mot den grova organiserade brottsligheten är viktig.
För det handlar inte bara om verktyg. Där är vi överens. Folkpartiet liberalerna, jag och justitieministern har varit överens om en hel del frågor. Vi tycker att man ska skydda vittnen, vi har pekat på buggningsförslaget och så vidare för att ta ett rejält grepp om de människor som systematiskt vill förstöra livet för andra. Men det handlar också om polisen och vad man gör. Den omorganisation man har gjort på Rikskrim och på Rikspolisstyrelsen centralt är säkert vettig på många sätt, men den visar på hur illa det har varit skött tidigare och på den bristande styrningen från regeringen av polisen. Det gäller inte minst riksrevisorernas kritik mot hur regeringen har styrt svensk polis de senaste tolv åren. Vilket arv! Vi går till val nu, och Thomas Bodström ska redovisa vad vi har gjort i tolv år. Alla rapporter som har skrivits säger att ingen vet som styr svensk polis. Det är ju väldigt konstigt. Jag vet inte riktigt vad han ska svara väljarna när han har varit just den som ska styra.
När det gäller den grova organiserade brottsligheten måste polisen delvis ha en annan organisation. Då svarar Thomas Bodström här nu att vi ska ha ett nationellt underrättelsecentrum. Då missförstår han min fråga med flit. Han vet ju om att jag vill ha ett samlat nationellt underrättelsecentrum som är mycket mer operativt, att generaldirektörerna och några underlydande chefer träffas då och då och går igenom hotbilder och hur det ser ut. Jag vill se det direkt operativt, se representanter för kriminalvården, ekobrotten, polismyndigheterna och Säpo sitta bredvid varandra, samla information och lägga raster för att se hur vi kan komma åt den grova organiserade brottsligheten.
När det sedan gäller straffvärdena är det ju så att generellt tycker inte Folkpartiet liberalerna att högre straff är någon lösning på brottslighet. Det är ju upptäcktsrisk och uppklaringsrisk som är det som minskar kriminaliteten. Det vet ju alla - trodde jag.
Men på några områden är det ändå helt orimliga straffvärden. Jag tycker att man måste se allvarligare på grov organiserad brottslighet än vad man gör i dag, för det är skillnad på en människa som begår ett allvarligt brott och som är pressad, sjuk på något sätt eller vad det nu beror på - sociala omständigheter - eller om man är grovt organiserad, helt medvetet inte respekterar några regler och bara vill kränka andra människor. Där tycker jag att justitieministern borde fundera på om det inte är värt att justera upp straffen. Den möjlighet som finns i dag i brottsbalken används ju inte. Det är därför som vi tidigare förde in ytterligare förtydliganden för våra domare i vår lag när det gäller till exempel våld mot barn.
Anf. 151 Ingemar Vänerlöv (Kd)
Herr talman! Jag är lite förvånad över att jag inte har fått något svar av justitieministern på min interpellation. Jag hoppas att jag får det här i dag. På frågan om justitieministern är beredd att verka för att anonyma vittnen ska tillåtas i svenska domstolar berättar han bara hur läget är i dag, vilket inte är obekant för mig. Redan när jag i interpellationen tar upp frågan om att avge vittnesmål under sekretessbelagd identitet säger jag att detta inte går i Sverige i dag.
Ett samhällsprogram i Sveriges Radios P 1 belyste under våren 2004 den här problematiken. Bland annat ringde man upp alla chefsåklagare i våra tre största städer Stockholm, Göteborg och Malmö för att utröna hur de såg på möjligheten att vittna anonymt, alltså att avlägga vittnesmål under sekretessbelagd identitet. Vittnet skulle inte vara anonymt för domstolen utan endast för den eller dem som begått den brottsliga gärningen.
Chefsåklagarna var långt ifrån främmande för tanken. Bara var fjärde sade nej. Av sammanlagt 26 chefsåklagare i de tre städerna gick 3 inte att nå. Av de 23 som svarade sade 5 att de absolut ville införa möjligheten att vittna anonymt i Sverige. 11 tvekade men lutade åt att idén borde prövas. 6 åklagare svarade nej, medan 1 inte ville ta ställning. Onekligen är det intressant att den för svensk rättskultur helt främmande tanken på anonyma vittnen hade ett överraskande starkt fäste bland åklagarna för två år sedan.
Som jag nämner i interpellationen ändrades lagen i Norge 2001 och i Danmark 2002 för att göra det möjligt att vittna utan att identiteten röjdes. I debatter på senare tid när det gällt tvångsmedel har justitieministern pratat om våra nordiska grannländer som ligger före oss. Här har vi ytterligare ett exempel där de är före oss.
I förarbetena till de nya bestämmelserna om anonyma vittnesmål i
straffeprosessloven
i den norska lagen redogörs för såväl den faktiska som den rättsliga bakgrunden till införandet av de nya reglerna. Sammantaget ansåg man kriminellas allt grövre hot om repressalier vara ett allvarligt hot mot rättssamhället, och man var bekymrad över vad för slags konsekvenser denna typ av våld och hot skulle få för straffrättsapparatens effektivitet. Det uppfattades som särskilt negativt att ju mer hänsynslös en person var, desto svårare var det att få honom fälld.
I norsk rätt fanns det före lagändringen inga möjligheter att hemlighålla vare sig polisers eller andra vittnens identiteter i brottmål. Det blev uttryckligen fastslaget av
Høyesterett
- det är väl vår Högsta domstolen - att man inte hade stöd i lagen för sådana vittnesmål. Rätten fann det ohållbart att basera sig på inskränkande tolkningar av andra bestämmelser i en sådan viktig fråga som denna, bland annat på grund av de krav som följer av konventionen om mänskliga rättigheter. Man gjorde klart att det var nödvändigt med en lagändring för att anonyma vittnesmål skulle kunna genomföras.
På grund av detta önskade regeringen att införa ett regelverk som dels skulle göra det enklare att åtala kriminella, dels skulle ta hänsyn till vittnen och andra aktörer i straffprocessen på ett mer tillfredsställande sätt. Det blev preciserat att villkoren skulle vara stränga och att det var avsett för allvarliga tillfällen.
Systematiskt är reglerna om anonymt vittnesmål att anse som undantag från huvudregeln i
straffeprosessloven
. Bestämmelser slår fast att det är en plikt för vittnen att uppge namn, födelsedatum, civilstånd, hemvist och förhållande till misstänkt och målsägande.
Reglerna om anonyma vittnesmål finns nu i ett tillägg till
straffeprosessloven
. Fyra materiella huvudvillkor samt ett processuellt villkor måste vara uppfyllda för att rätten ska kunna bestämma om anonyma vittnesmål.
Jag nöjer mig med detta. I ett senare anförande tänker jag lite grann ta upp de olika villkor som ska vara uppfyllda.
Jag räknar med att justitieministern noga betänker detta. Det är väldigt allvarligt när vittnen hotas och inte vågar vittna.
Anf. 152 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Först vill jag vända mig till Johan Pehrson, som talade om att träffa åklagare. Hälsa dessa åklagare att det i år kommer att nyanställas 65-70 åklagare. Från riksåklagaren säger man att det aldrig någonsin har anställts så många åklagare i Sverige som under 2006, tack vare regeringens satsningar. Hälsa dem det, så behöver de inte vara oroliga längre.
Det andra jag vill säga är: Ja, vi tog det tredje steget när det gällde den nationella samlingen och de särskilda pengar som är avsatta för denna. Och det är som vi har sagt: Om det behövs ytterligare medel kommer det att tillföras. Detta är tredje gången, vad jag känner till, som det öronmärks pengar i Sverige. Det är också den i särklass största satsningen. Och det behövs, för även om inte brottsligheten ökar i Sverige totalt är vi alltmer oroliga över den organiserade internationella brottsligheten, i Sverige liksom i andra länder.
Steg 2 var ju brottsverktygen. Där har vi, som Johan Pehrson säger, haft ett bra samarbete, och där ligger vi nära varandra. Möjligtvis får Johan Pehrson övertyga om att det var onödigt att ge ett friår till när det gäller till exempel buggning. Vi får glädja oss åt att detta kommer att genomföras nästa år i stället.
När det gäller anonyma vittnen är inte det en ny fråga. Jag har faktiskt själv varit med i ett mål där man prövade anonyma vittnen. Det var ett av mina sista mål, där man hade det i en häktningsförhandling. Man godkände det i tingsrätten men avslog det omedelbart i hovrätten därför att det strider mot Europakonventionen och Europadomstolens praxis. Det är alltså ingen ny fråga. Jag har själv sett detta när jag var advokat. Det handlar egentligen inte om att vilja eller inte vilja utan om att man måste göra undantag från Europakonventionen.
Jag ska gärna studera det norska förslaget närmare. Vi ska dock inte blanda ihop det med det som vi har infört, nämligen skyddad identitet för poliser och andra som arbetar
under cover.
Det är ju inte vanliga vittnen.
Men jag har faktiskt en saklig invändning också. Det kanske också är bra för debatten om man inte bara lutar sig mot Europadomstolens och svenska domstolars praxis. Jag tror nämligen att det vore olyckligt om ett vittne skulle få vara anonymt. Vi vet att ett anonymt vittne inte på något sätt är värt lika mycket som ett vittne man har möjlighet att ställa kontrollfrågor till och bemöta. Som tidigare advokat kan jag säga att det skulle vara mycket lättare att bemöta åklagarens påståenden om vittnena var anonyma. Skulle denna möjlighet att vittna anonymt finnas skulle jag bli förvånad om det var särskilt många vittnen som ville vittna öppet.
Det finns alltså både formella och sakliga invändningar mot att införa anonyma vittnen. Däremot kan jag känna förståelse för hela problematiken och tycka att vi på olika sätt måste bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det gör vi också genom att göra den satsning på polis, på åklagare, på olika verktyg och på organisationen som nu har presenterats.
Men det gäller också polisens arbete i stort. Då kan jag passa på att ställa frågan, när vi nu har båda herrarna här: Ska vi ha en nationell polis, eller ska vi ha 290 polismyndigheter med kommunal polis? Jag ställer frågan till er båda två och väntar på svaret.
Anf. 153 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag åker inte bara runt och träffar åklagare så där spontant och pratar med dem. Jag träffar också riksåklagaren, och han överlämnade till justitieutskottet samma papper som han överlämnade till regeringen för att visa hur situationen ser ut. Det är klart att han då har valt en bild där en människa håller på att drunkna. Han har inte valt en människa som flyter omkring på en luftmadrass och solar och har hur mycket resurser som helst. Att riksåklagaren begär 85 nya tjänster beror ju på att han känner att det inte går att klara av situationen. Hans duktiga åklagare, de duktiga åklagarna i Sverige, går ju på knäna. Då blir det svårt att leverera det som alla här i riksdagen önskar, det vill säga att man ska kunna väcka åtal mot de personer som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet.
Vi kan väl åka ut på ett gemensamt studiebesök så får vi se vad de säger, om de har för mycket att göra eller för lite att göra.
Jag måste ändå återkomma till frågan om det förebyggande. Det är egentligen alltid det absolut viktigaste: Vad gör vi för de unga människor som finns i miljöer som är väldigt ohälsosamma? Regeringen har tillsammans med vänsterkartellen under våren levererat en proposition som är väldigt mycket ord och väldigt lite handling. Man ska samarbeta lite bättre, och helt plötsligt ska alla personer ha en kontaktperson på socialtjänsten i stället för tre. Det blir säkert jättemycket bättre, men de får ju inga nya verktyg att jobba med.
Det är ju inte så att man blir mindre kriminell av att det ska gå att byta ut åtal mot medling. Det är en sak som i alla fall de åklagare jag har träffat är väldigt skeptiska till. Det innebär snarare att problemen förvärras.
När jag besöker socialtjänsten runtom i Sverige är det ganska entydiga budskapet att de också skulle vilja kunna agera tidigare och tydligare - inte hårdare nödvändigtvis. Men för dem som är 13 år och begår allvarliga brott i ett gäng och är underhuggare och
hangaround
till en massa människor som utnyttjar dem är det väldigt viktigt att det blir en koppling mellan handling och konsekvens. För dessa unga människor är detta viktigt så att de kan bryta sitt beteende - detta genom att socialtjänsten får nya medel för att kunna meddela tvångsåtgärder, genom att brott i större utsträckning ska kunna prövas i domstol och, vilket jag tycker är viktigt, genom att polisen ska utreda alla brott som begåtts också av den som är under 15 år. Det är klart att det också där finns en gräns. Det är bara att vi ser till att man vänder på huvudregeln - att i dag "får" brott utredas, men man kan göra undantag. Huvudsaken är att man inte ska göra det. Vänd på det och säg att brott
ska
utredas!
Jag håller med när det gäller det exempel som justitieministern nyligen hade uppe och som gällde två sexåringar. Det tycker också jag låter lite grovt. Det borde kunna klaras av på annat håll, genom skolan. Men då får man vända sig till regeringens skolminister för att tala om vad som ska göras för att få lite ordning och reda i skolan.
Regeringen och vänsterkartellen har total beröringsångest när det gäller att vidta tidiga och tydliga åtgärder mot unga lagöverträdare. Det kan jag inte tolka som annat än en väldigt missriktad välvilja. Det är ju inte så att någon i vänsterkartellen med dess ledare Thomas Bodström vill att ungdomarna ska hamna i kriminalitet. Det är klart att ni inte vill det. Också ni är ju snälla människor. Men i verkligheten är den här missriktade välviljan, alltså att inte tidigt vilja markera att det på en handling följer en konsekvens om det är ett allvarligt brott, på lång sikt förfärlig.
Ni pratar ibland i debatten om att man inte ska peka ut unga människor. Jag har träffat väldigt många människor på våra fängelser och på våra ungdomshem och människor som jobbar i föräldraföreningar mot narkotika och som jobbar i Kriminellas revansch i samhället, men aldrig någonsin har någon enda sagt till mig: Jag blev grovt kriminell därför att samhället ingrep för tidigt och för tydligt. Snarare är det tvärtom, säger alla. Här tycker jag att det finns väldigt mycket mer att önska. Det är, tycker jag, en väldigt god anledning till att Sverige måste ha en ny regering till hösten.
Anf. 154 Ingemar Vänerlöv (Kd)
Herr talman! Ja, Thomas Bodström, jag inser också att ett vittnesmål från ett icke anonymt vittne säkerligen kan värderas högre än ett vittnesmål från ett anonymt vittne. Frågan är bara vad som värderas högst - inget vittnesmål alls eller ett vittnesmål från ett anonymt vittne. Det är det man får tänka på.
Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag skulle ta upp de fyra huvudvillkor, de processuella villkor, som ska vara uppfyllda enligt den norska lagen.
Det är alltså fyra huvudvillkor - materiella villkor.
Ett villkor är måltypen. Möjligheterna att besluta om anonyma vittnesmål begränsas av vad för slags omständigheter i målet man har att göra med. Det är bara i vissa brottmål knutna till överträdelser av bestämda och positivt angivna straffbestämmelser som det över huvud taget finns anledning för rätten att besluta om anonyma vittnesmål. De aktuella bestämmelserna räknas upp i
straffeprosessloven
. Samtliga av dessa brott finns i den norska
straffeloven
.
Ett annat villkor är farosituationen. För att kunna besluta om anonymt vittnesmål ska vad man kort sagt kan kalla för en farosituation föreligga. Villkoret är uppfyllt i fall där det kan vara risk för allvarlig brottslighet som kränker liv, hälsa eller frihet för vittnet eller någon närstående om vittnets identitet röjs. Allvarlig brottslighet kan exempelvis vara dråp, grov misshandel, sexualbrott, frihetsberövande och mordbrand.
Ytterligare ett villkor är nödvändigheten. Det föreligger krav på att anonymt vittnesmål kan beslutas bara när det är strikt nödvändigt. Villkoret innebär att anonymt vittnesmål inte kan beslutas i fall där det inte finns andra, mindre ingripande sätt att tillvarata de skäl som nämns, exempelvis vid praktiska skyddsåtgärder.
Vidare är ett villkor hänsynen till tilltalads försvar. Enligt tillägget i lagen finns det också ett krav på att anonymt vittnesmål inte får medföra väsentliga betänkligheter vad gäller den tilltalades försvar. I detta krav ligger att man ska se till i hur stor utsträckning den tilltalades rätt till ifrågasättande av vittnes trovärdighet begränsas vid anonyma vittnesmål. Det centrala i sammanhanget blir hur viktigt det är för den tilltalade att känna till vittnets identitet för att kunna försvara sig.
Det processuella kravet är att det för att anonymt vittnesmål ska kunna beslutas krävs att statsadvokaten, som man säger i Norge - här är det väl riksåklagaren - inger en begäran om det.
I de fall rätten finner att samtliga villkor är uppfyllda "kan" rätten besluta om anonymt vittnesmål. Rätten måste inte besluta om detta bara därför att villkoren är uppfyllda. Rätten får företa en skönsmässig värdering av om det i det konkreta fallet är ändamålsenligt att tillåta att vittnets identitet hålls dold i högre eller lägre grad.
Om rätten beslutar om anonymt vittnesmål kan detta genomföras på flera olika sätt. Det kan innebära att vittnets namn inte röjs, att det inte ges andra upplysningar som kan leda till att vittnets identitet blir känd eller att fysiska eller tekniska åtgärder kan sättas i verket för att hålla vittnets identitet hemlig. Dessa åtgärder kan utnyttjas var och en för sig eller i kombination.
Det här var helt kort lite grann om att man ser att de i Norge rätt så grundligt har tänkt igenom detta. Det är noggranna villkor. Jag har inte hunnit ta del av den danska lagen. Men det var intressant att höra att justitieministern kan tänka sig att se över, kika igenom, den norska lagen och hur man har tänkt och resonerat. Jag vet att justitieministern i andra sammanhang tittar på våra nordiska grannländers lagstiftning just när det gäller att komma åt den svåra organiserade brottsligheten. I Norge och Danmark har man insett att det här kan vara en väg att gå.
Anf. 155 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Jag ska inte upprepa mig när det gäller vittnena. Jag tycker att det alltid är intressant med andra länder, speciellt våra nordiska grannländer. Jag tittar gärna på de sakerna. Men frågan är, som sagt, redan avgjord i Sverige från domstolar. Jag har alltså också sakliga invändningar där.
Jag vill utifrån Johan Pehrsons inlägg här svara: Jo, vi har gjort mycket. Det vi inte får glömma bort är att samhället i de allra flesta fall klarar det här. Det är inte alls ovanligt att unga, framför allt killar, hamnar lite snett. I de allra flesta fallen klarar föräldrarna, skolan, socialtjänsten och polisen upp det här.
Vad som utmärker personer som hamnar snett är faktiskt de sociala omständigheterna. Jag ska inte utveckla det här, för det hinner jag inte. Men det är bara att titta på varifrån personen i fråga kommer för att se att han eller hon kommer från trasiga hemförhållanden. Det är sociala orsaker som ligger bakom.
Jag har så gott jag kan försökt att svara på era frågor. Nu säger jag återigen till er utan att kräva att Johan Pehrson eller Ingemar Vänerlöv behöver svara: Det grundläggande för brottsbekämpning är polisen. Då är det polisens organisation det handlar om. Nu är det tre månader kvar till valet. Vi har i dag 21 polismyndigheter i Sverige. Folkpartiet vill ha en enda polismyndighet. Kristdemokraterna har kommunalt gett uttryck för 290 polismyndigheter. Jag tycker att det, inte minst eftersom vi ändå befinner oss i Sveriges riksdag, vore klädsamt om vi kunde få en någorlunda utveckling när det gäller hur den borgerliga alliansen anser att polisorganisationen ska se ut om man vinner valet i höst.
Anf. 156 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Den borgerliga alliansen, där Folkpartiet med glädje ingår, har levererat ett dokument som handlar bland annat om polisen. Vi pekar där på att vi tror att det kan finnas en poäng med enmyndighetstanken - precis som vi sett när det gäller andra brottsbekämpande myndigheter och myndigheter i övrigt i Sverige. Det finns ju där en trend mot en ökad centralisering.
Det är helt klart att den organisation vi i dag har med 21 myndigheter med en enorm obalans mellan dessa inte är en optimal organisation. Så blir det ju. Oavsett hur det går i detta val där vi ska gå ut och möta väljarna behöver det tas ett brett grepp om svensk polis med start, tycker jag, redan i höst. De omorganisationer och förändringar som skett inom polisen under de senaste 20-30 åren har skett helt utan något helhetsgrepp. Det är ju inte så att vi har haft
en
rapport,
en
avhandling och
en
utredning där det pekas på de strukturella problemen inom svenska polisen.
Justitieministern väljer att inte göra särskilt mycket åt detta. Han dyker upp på någon presskonferens och säger att nu ska "åklageriet" och polisen börja jobba ihop. Men det är väl inte riktigt det som ska kallas för ett kraftfullt ledarskap, tycker jag.
Alliansens besked är alltså att vi inte ska ha några kommunala poliser. Det finns partier som har luftat detta och tyckt att det hade varit intressant. Det är väl snarare ett uttryck för en väldig desperation, en förståelig desperation över: Var är polisen? Man har i praktiken privatiserat polisen och får leva med kommunala vaktbolag i många kommuner för att ha ordning och reda på gator och torg. Då har man trott att man kan lösa detta genom att kommunalisera polisen.
Det finns inget starkt stöd för detta. Det finns säkert folk inom socialdemokratin också som driver detta med samma desperation. Jag gissar att justitieministern har ungefär 290 brev liggande på departementet där folk önskar fler poliser just i sin kommun, i alla fall över 200.
Herr talman! Jag tror att det här är sista debatten vi har i denna kammare mellan mig och justitieministern. Jag tycker att det har varit fantastiskt roliga fyra år. Jag tycker att det har varit en bra ton och en bra debatt. Jag är glad att vi har kunnat visa på att man inte bara behöver ägna sig åt konflikter när vi markerar var vi står skilda åt när det gäller synen på insatser för ledarskap och polis och kanske när det gäller straffvärden här och där. Vi har också kunnat arbeta konstruktivt för att Sverige ska få en så bra lagstiftning som möjligt. Jag tycker att det har varit trevligt och roligt och väldigt stimulerande. Jag är väldigt imponerad över att justitieministern kan stå här så länge, debattera och hela tiden ha någonting att säga, åtminstone verbalt. Tack så mycket!
Anf. 157 Ingemar Vänerlöv (Kd)
Herr talman! Jag är också lite imponerad av justitieministerns maratonuthållighet i dessa interpellationsdebatter.
Thomas Bodström säger att frågan är avgjord i domstol när det gäller anonyma vittnesmål. Ja, men jag nämnde i mitt anförande förut att det var likadant i Norge.
Høyesterett
fastslog att det inte gick att ha anonyma vittnesmål. Det var därför som regeringen fick besluta om ett tillägg till lagen. Då skulle min fråga till justitieministern vara: När justitieministern har tagit reda på, låt oss säga noggrant tittat igenom, den norska lagstiftningen, förarbetena och konsekvenser, skulle han då kunna vara beredd att göra en ändring i lagen i Sverige? Det är det det handlar om. I annat fall vet vi att det inte är tillåtet i Sverige.
Jag kollade upp om man hade gjort någon utvärdering i Norge angående tillägget om anonyma vittnesmål. I höstas fick jag besked om att den norska regeringen skulle låta göra en utvärdering under hösten 2005. För någon månad sedan ville jag veta vad utvärderingen hade lett fram till. Dessvärre fick jag beskedet att man inte hade kommit i gång med utvärderingen, så man vet ingenting än. Men förhoppningsvis vet man någonting när Thomas Bodström ska kika på det här ärendet.
Som sagt blir frågan till Thomas Bodström: Är justitieministern beredd att ändra lagen på ett sådant sätt att det kan bli tillåtet att i vissa fall avlägga vittnesmål under sekretessbelagd identitet?
Anf. 158 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Tack för de vänliga orden från er båda. Man vill nästan inte komma med någonting som skulle vara invändningar, men som jag sade är det alltså prövat. Jag har också sakliga invändningar efter att ha träffat många vittnen, som jag tror i alltför stor utsträckning skulle ta chansen så att skyldiga personer skulle kunna gå fria. Samtidigt ska man alltid vara öppen och titta på andra saker. Jag har i vart fall inte i den här debatten blivit övertygad om att ändra ståndpunkt.
Men jag tittar gärna närmare på det norska förslaget. Vi kan prata om det senare. Det kan som sagt vara någonting som vi kan utveckla när det gäller skyddade identiteter, som vi faktiskt infört i år och som riksdagen har beslutat om på förslag från oss. Flera andra partier har ansett att det är en bra utväg. Det är inte bara svart och vitt.
Som svar på frågan: Nej, jag tror inte på anonyma vittnen, men gärna skyddade identiteter när det gäller poliser.
Vi har haft många debatter, Johan Pehrson, och jag har också haft debatter med Vänerlöv. Jag tycker också att det har varit väldigt trevliga och bra debatter. Vi har några kvar i valrörelsen, och jag hoppas att de kommer att präglas av samma seriositet och samma respekt, med glimten i ögat när det behövs. Tack så mycket!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.