Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Gränspolisens agerande och rätten till vård

Interpellation 2006/07:542 av Andersson, Ulla (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-05-16
Anmäld
2007-05-16
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-05-28
Sista svarsdatum
2007-06-04
Besvarad
2007-06-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 maj

Interpellation

2006/07:542 Gränspolisens agerande och rätten till vård

av Ulla Andersson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Gränspolisen i Gävleborg avvisade nyligen en svårt njursjuk man, som varit politiskt aktiv inom PLO, till Syrien. Deras agerande och följderna av avvisningen föranleder denna interpellation.

Mannen som sökte skydd här hade flytt från Palestina till Syrien av politiska skäl. I Syrien har han och hans familj förföljts av säkerhetspolisen. Han flydde hit, sökte uppehållstillstånd av politiska och medicinska skäl. Under väntan på hanteringen av hans ärende upphörde hans njurar helt att fungera och han har under tiden här haft dialys tre gånger i veckan för att överleva.

Mannen fick ett avvisningsbeslut, och en kväll när han lämnar dialysen väntar fem gränspoliser i mörkret utanför sjukhuset. De går handgripligt till väga, slag utdelas och han trycks in i en av bilarna. Han meddelar dem att han är sjuk, inte vill något ont och att han vill hämta sina saker och mediciner. Det får han inte göra, utan polisen hämtar dem. Men mycket av hans saker blir kvarlämnade, framför allt hans viktigaste mediciner. Gränspolisen vägrar dock att hämta dem när han upplyser om att de fattas. Hans mobil fråntas honom vid gripandet och återlämnas först flera timmar senare. Mannen känner sig både kränkt och förnedrad av den behandling och det bemötande han fått utstå.

Morgonen därpå avvisas mannen och gränspolisen ger inget svar på om de sett till att han kan få dialys när han anländer till Syrien. Ambassaden kontaktas när vi får besked om att han gripits direkt vid ankomsten. Gränspolisen förnekar i radio att detta skett. Ambassaden meddelar att han kan få dialys och att de ska undersöka så att hans ärende inte drar ut på tiden eftersom han behöver dialys.

Efter fem dagar släpps mannen och han har inte fått dialys under den tiden. Efter det visar det sig att det finns en apparat för njursjuka med hepatit B i Damaskus. Den är fullbokad ett år framåt. Privat vård är inget alternativ och den dialys som erbjuds från exempelvis Röda Halvmånen omfattar inte personer med hepatit B.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga migrationsminister Tobias Billström följande:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att liknande hantering hos gränspoliser inte ska upprepas?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att svenska myndigheter ska garantera och följa upp att avvisade mycket sjuka personer faktiskt får vård för att upprätthålla livet på den plats de blivit avvisade till?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att personer som är mycket svårt sjuka och inte kan få vård i sina hemländer inte avvisas?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bedömningen av säkerhetsläget för PLO-sympatisörer i Syrien ska ske i överensstämmelse med svenska konventionsåtaganden?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:542, Gränspolisens agerande och rätten till vård

Interpellationsdebatt 2006/07:542

Webb-tv: Gränspolisens agerande och rätten till vård

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tobias Billström (M)
Anf. 26 Tobias Billström (M)
Herr talman! Ulla Andersson har ställt fyra frågor till mig mot bakgrund av ett enskilt avvisningsärende gällande en man i behov av dialysbehandling som avvisats från Sverige. Med utgångspunkt från en beskrivning av gränspolisens agerande i samband med avvisningen har Ulla Andersson frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att liknande beteende från gränspolisen inte upprepas. Som minister varken får eller vill jag kommentera ett enskilt fall. Jag vill dock framhålla att efter ett avslag på en asylansökan och att beslut om avvisning har fattats är den enskilde skyldig att lämna Sverige. När Migrationsverket ska verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut sker detta i nära samråd med personen som ska lämna landet. Bland annat upplyser myndigheten om vilket datum och vilken tid som avresan ska genomföras. Personen i fråga ges då tillfälle att genom kontakt med vårdgivare i hemlandet planera in behandling i omedelbar anslutning till hemkomsten. Om han eller hon motsätter sig verkställighet och inte samarbetar med Migrationsverket kan ärendet överlämnas till polisen. Att arbeta med verkställighetsarbete i utlänningsärenden kräver erfarna poliser med en väl utvecklad förmåga att bemöta människor i svåra situationer. Polisen ska uppträda på ett sätt som inger förtroende och som inte kränker den enskildes rättigheter och värdighet. Att detta är särskilt viktigt i utlänningsärenden behöver knappast understrykas. Det pågår för närvarande ett omfattande arbete på Rikspolisstyrelsen för att skapa en än mer rättssäker och effektiv verksamhet på detta område. Ulla Andersson har vidare frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att personer som är svårt sjuka och inte kan få vård i hemlandet avvisas samt hur svenska myndigheter ska garantera och följa upp att mycket sjuka personer som avvisas får vård i mottagarlandet. I utlänningslagen ges möjlighet att bevilja uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter förutsatt att uppehållstillstånd inte kan beviljas på någon annan grund. Då görs en sammantagen bedömning av personens hela situation men vissa omständigheter beaktas särskilt, bland annat personens hälsotillstånd. Saknas adekvat vård i hemlandet för en enskild som lider av en livshotande sjukdom kan det vara ett skäl att bevilja uppehållstillstånd. Vid bedömningen av möjligheterna att erhålla vård i hemlandet ska en avvägning göras huruvida det är rimligt att vården ges i Sverige. Det faktum att Sverige kan erbjuda bättre vård än hemlandet eller mottagarlandet anses inte vara tillräckligt skäl för uppehållstillstånd. Sverige kan inte ta ett ansvar för vård i utlandet av en person som inte har laglig rätt att stanna i Sverige. Vi kan inte heller påverka hur andra länder sköter sin hälso- och sjukvård. Slutligen har Ulla Andersson frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att bedömningen av säkerhetsläget för PLO-sympatisörer i Syrien ska ske i överensstämmelse med svenska konventionsåtaganden. Enligt den instans- och processordning som infördes den 31 mars 2006 prövar Migrationsverket, migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen ärenden i enlighet med utlänningslagen som i sin tur baseras på de konventioner Sverige är bundet av. Regeringen är inte längre vägledande instans och kan inte påverka tillämpningen av lagen. I det enskilda fallet måste de relevanta uppgifterna i första hand tillhandahållas av den asylsökande själv. Bevisbördan ligger hos den som åberopar en viss omständighet. Migrationsverket har, i egenskap av förvaltningsmyndighet, ett ansvar att tillse att varje ärende utreds i tillräcklig mån. I domstolen åligger det parterna att lägga fram den bevisning och information som de anser är viktiga för rättens bedömning. Domstolen har även ett utredningsansvar. På så vis har kraven på rättssäkerhet tillgodosetts med den nya process- och instansordningen.
Ulla Andersson (V)
Anf. 27 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret, som jag tyvärr tycker är rätt innehållslöst och lite uttrycker att man varken kan eller vill göra något. Men förhoppningsvis utvecklar statsrådet sina tankar och sin politiska vilja här i talarstolen. Kanske medger han också att det behövs en förändring. Sverige avvisar nämligen i dag dödssjuka personer utan att de garanteras vård i mottagarlandet. Jag tog upp ett enskilt fall för att visa att så är faktum. Jag skulle kunna ta upp fler fall - tyvärr. Jag tänker också på gränspolisens agerande. Vi har haft gränspoliser i ett antal år här i Sverige. Det skulle nog vara på tiden att utvärdera deras arbete, vilka konsekvenser det har fått och hur det faktiskt fungerar och se om några förändringar skulle behövas. Jag skulle vilja att statsrådet tänkte sig följande: Tänk att du själv är politiskt aktiv och tvingas fly från ditt hemland till en diktatur där du blir en människa utan rättigheter och där politisk aktivitet anses vara släktsmittande. Du trakasseras och förföljs. Människor i din omgivning, din släkt, till och med dödas på grund av politisk aktivitet. Då flyr du till ett tredje land. Du kommer hit till Sverige, och här blir du också svårt sjuk. Men inte hjälper det, utan du utvisas efter tre år på ett kränkande sätt - det är till och med våldsinslag. Och det sker utan kontroll av att du får vård i det land som du sänds till. Nu ligger du där i sängen och vet att det dröjer ett år tills du får tillgång till den vård som du behöver tre gånger i veckan för att över huvud taget överleva. Du är helt utlämnad till andra personers givmildhet för att överleva. Dessutom vet du att säkerhetspolisen kommer att förfölja dig. Du har redan blivit arresterad, och de kommer igen, för det har de redan gjort. Jag hoppas att statsrådet aldrig hamnar i den situationen. Jag anser inte att någon människa borde hamna i en sådan situation. Det här är en mycket inhuman politik. Jag skulle vilja uttrycka det som Njurförbundet uttrycker det i ett brev till statsrådet. Den här personen kommer sannolikt att avlida, och Sverige bör förklaras skyldigt om han avlider. Men det här är väl inget som statsrådet vill ska hända igen? Därför kommer väl statsrådet att se över det regelverk som vi har i dag? Ministern verkar tro, enligt de svar han givit, att man kan likna detta att söka asyl i ett land med att åka iväg på semester. När man då får beskedet att man inte får stanna är det bara att lyfta på telefonluren och ringa och beställa tid hos doktorn. Men Migrationsverket har inte ens kollat upp om det finns tillgång till den vård som de faktiskt hänvisar till, utan det har andra personer fått göra. Det visar sig att den sjukvård som både Migrationsverket och ambassaden i Syrien hänvisar till faktiskt inte finns tillgänglig. Man har missat att personen i fråga har hepatit B. Då är det en väntetid på ett år i landet. Det här tycker jag kännetecknar en dålig handläggning av ett ärende som rör en människas liv. Min fråga till statsrådet är: Anser statsrådet att vi på något sätt ska ändra regelverket så att vård ska garanteras i det hemland som man skickar personer till framöver och att de annars inte ska avvisas? Det tycker jag skulle vara ett minimikrav i en humanistisk stat.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 28 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Det är nästan överflödigt att gå upp i talarstolen efter Ullas inlägg. Det här handlar om en man från vårt närområde som naturligtvis hamnade i en väldigt besvärlig situation. Han hämtades direkt utanför sjukhuset, fick inte åka hem och hämta sitt pass, fick inte hämta några tillhörigheter, utan skickades direkt ned till Märsta och sedan vidare ut. Det är klart att man hämtade honom direkt efter att han hade varit på dialys med tanke på Migrationsverkets uppfattning om vad ett verkställighetshinder är. Några tjänstemän på Migrationsverket var med på en debatt som vi hade för ett tag sedan. Där förklarade de att verkställighetshinder är om man hinner dö på vägen, så att säga. Och den här mannen hann naturligtvis inte dö på vägen, utan han skulle sedan försöka hitta sjukvård någonstans. Han klarade sig till Syrien i alla fall. Det är väldigt svårt för oss vanliga normala att förstå att lagen faktiskt tillämpas på det här sättet. Det känns väldigt märkligt att ett verkställighetshinder enbart finns från det att man sätts på planet i Sverige till det att man faktiskt släpps av på flygplatsen på hemmaplan. Jag har tagit upp den här frågan tidigare, just om asylsökande som har blivit så sjuka här i Sverige att man faktiskt inte kan garantera vård i hemlandet. Då får man inte bryta de här vårdkedjorna. I det här fallet har man brutit vårdkedjan. Det minsta Sverige eller Migrationsverket då borde göra är ju att se till att den här personen har en möjlighet. Migrationsverket skulle självt kunna ordna med läkarkontakt etcetera i personens hemland innan personen åker hem. Det är ju som Ulla säger. Det första en människa gör när hon eller han blir utvisad är inte att ringa på telefon och säga: Nu vill jag ha en läkartid. Så går det naturligtvis inte till. En människa som har flytt från ett land kan inte bara återvända hur som helst även om Sverige anser att den personen inte har rätt att vistas här. Man kan också fråga sig: Vilka anses ha rätt att bo i det här landet? Vi anser ju till och med att de kristna i Irak som mer eller mindre slaktas inte ska få stanna av flyktingskäl utan i stället av synnerligen ömmande omständigheter etcetera. Vi har en väldigt restriktiv syn på vilka som ska få stanna och inte. Gränspolisens metoder är också någonting som vi har haft uppe ett antal gånger. Vi hade en hearing i socialförsäkringsutskottet. Vi hade också ett frukostmöte med det tvärpolitiska nätverket här i riksdagen där vi diskuterade just de frågorna. Jag vet inte om migrationsministern också blir uppringd av många människor som har sådana här problem, men jag blev uppringd häromdagen av en man som togs på gatan. Han har inte varit gömd ens en gång, utan han har bott hemma med sin fru. Han har rätt att bo här, men han måste åka till sitt hemland för att söka uppehållstillståndet för att sedan komma hit. Han skulle hämta sonen, eller hennes son, på flygplatsen. Han fick inte göra det. Sonen stod där i två timmar och väntade på sin pappa och fick inte veta någonting om vad som hade hänt etcetera. Polisen hade hämtat honom och satt honom i förvar här. Samtidigt är det här en man som är gift här i Sverige sedan många år tillbaka och borde få stanna här. Men man säger att han ska åka hem och söka uppehållstillstånd. Nu har han sagt att han ska försöka, men i alla fall. Jag skulle vilja att migrationsministern verkligen tittar på det här med vårdsituationen. Vad kan vi i Sverige göra när vi hamnar i situationen att en människa ska avvisas? Vad kan vi göra för att garantera att den personen får vård? Och vad kan vi göra för att garantera att gränspolisen sköter sig?
Tobias Billström (M)
Anf. 29 Tobias Billström (M)
Innan jag lämnar ordet till statsrådet vill jag bara vara mycket klar med att ni balanserar på gränsen till hur man får använda enskilda fall. Vi behandlar inte enskilda fall. Man kan använda enskilda fall som exempel, men det är inte rimligt att dra detta för långt. Det är inte vi som ska behandla dem.
Ulla Andersson (V)
Anf. 31 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Tack, statsrådet! Som jag sade i min inledning tog jag upp ett enskilt fall för att utifrån ett konkret fall visa hur det faktiskt ser ut och att det finns flera sådana fall. Utifrån det ville jag ha en principiell diskussion om statsrådet anser att det är meningen att vi skulle gå in och ändra i de regelverk som finns och att man skulle garantera, från vårdgivande myndigheters sida, att vård kan ges i hemlandet, om det skulle kunna vara ett sätt att förbättra den här situationen och den här hanteringen. Den frågan kvarstår, eftersom jag tycker att statsrådet fortfarande inte har svarat på den. Njurförbundet har tillskrivit statsrådet. Jag vet inte om han har hunnit läsa det ännu, men det var för två månader sedan ungefär. Man skriver så här: "Bland de flyktingar som utvisas från Sverige ingår människor med livshotande sjukdomstillstånd. Flera njursjuka i dialysbehandling har utvisats utan att varken Migrationsverket eller polisen som verkställande myndighet har förvissat sig om att den njursjuke får behandling vid ankomsten. Att den utvisade bedöms överleva flygtransporten är det enda som krävs enligt regelverket." Utifrån detta tycker jag att det kunde vara rimligt att ställa frågan till statsrådet om han anser att detta är en human hantering. Sedan kan vi gå in lite mer på det här med gränspolisen. Alltför många gånger, i alla fall i mitt hemlän, kan man läsa i tidningarna om att både våld och andra kränkande inslag har varit i bruk från gränspolisens sida. Visst är det säkert en väldigt svår situation man hamnar i, i en trängd situation där en människa kanske ser hela sitt liv falla sönder, men man borde ändå på något sätt garantera en mer rättssäker tillämpning. Det här sker upprepade gånger utan att man gör något åt situationen - det är så man upplever det när man tar del av de här berättelserna. Jag vet också att anmälningar har lämnats in och att de inte har hunnit hanteras än. Det skulle vara intressant att höra vilka erfarenheter statsrådet har fått ta del av från andra delar av landet och om det är samma bild som vi har fått från vårt hemlän. Det tycker jag är en mycket etiskt viktig princip, för jag anser att även gränspoliser tydligare borde ha en mer humanistisk inställning och en mer etisk inställning i sitt agerande. I det enskilda fallet, som jag vet att statsrådet inte kan kommentera, var det till och med så att man inte ens fick ta med sig sin medicin, som man behövde för livsuppehållande insatser, utan det vägrade gränspolisen att tillåta. Det måste väl ändå vara en helt orimlig hantering? Fortfarande har de personliga tillhörigheterna inte heller kommit fram. Jag hoppas att statsrådet kan utveckla sina tankar utifrån om han anser att vård i hemlandet ska vara garanterad innan man blir utvisad från Sverige, eller om han anser att det fortfarande är rätt att man bara ska klara av flygtransporten, oavsett om man sedan överlever i det land man utvisas till eller inte. Är det rätt hantering från vår sida?
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 32 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag är också mycket väl medveten om att migrationsministern inte kan kommentera enskilda fall. Det jag tycker är det viktiga i just den här frågan är vårdsituationen - att kunna garantera vård. Jag vill alltså snarare att vi ska ha det här som en diskussion och lyfta upp frågan. Migrationsministern kan naturligtvis inte påverka hur Migrationsverket tillämpar lagen eller hur migrationsdomstolen tolkar lagen, men däremot kan vi här i kammaren, om lagen är dålig, faktiskt förändra den. Jag tycker att när det gäller just vårdsituationen så brister det. Att skicka en människa till en säker död kan man inte acceptera i ett samhälle som anser sig vara humant. Jag upplever att det är så i vissa situationer: Vi skickar människor rakt ut till döden. Men sedan är det också en fråga om gränspolisen och hur de agerar. Det är olika i olika delar av landet, har vi sett. Det gjordes en utredning. Man har tittat över detta lite. I vissa distrikt är det på ett sätt, och i vissa andra distrikt är det på ett annat sätt. I vårt distrikt är det inte särskilt bra, vet jag, därför att man har en inställning där som inte är korrekt, skulle jag vilja säga, och det står ju här i svaret att den ska vara korrekt. Man ska uppträda på ett sätt som inger förtroende och som inte kränker den enskildes rättigheter och värdighet. Men tyvärr är det ju inte så överallt, och det här är någonting som migrationsministern förmodligen måste försöka ta tag i och se till, med utbildningsinsatser eller någonting annat, att vi får ett värdigare bemötande. Visst är det så: Ska man avvisas så ska det ske på ett värdigt sätt. Man måste också vara garanterad åtminstone att man får möjlighet att komma till den där läkaren på ett eller annat vis.
Tobias Billström (M)
Anf. 33 Tobias Billström (M)
Herr talman! Först och främst måste jag säga att det som Ulla Andersson läste upp ur brevet från Njurföreningen ju är fel. Jag är lite förvånad över att man använder det som ett argument i debatten här i dag. Flyktingar avvisas inte från Sverige. Flyktingar får uppehållstillstånd. Det påståendet stämmer inte. När det sedan gäller frågan om polisen och polisens arbete är det viktigt att understryka att det för närvarande pågår ett relativt omfattande arbete på Rikspolisstyrelsen för att skapa en mer rättssäker och effektiv verksamhet på det här området. Bland annat ska en nationell strategi utarbetas för utlänningsverksamheten och gränskontrollerna. Arbetet är alltså redan igångsatt och pågår inom Regeringskansliet. Därutöver har ett arbete också inletts med att utarbeta nya föreskrifter och allmänna råd beträffande arbetet med det vi kallar för inre utlänningskontroll och handläggningen av verkställighet av utlänningsärenden, alltså precis det vi pratar om här i kammaren i dag. Utöver detta har jag tagit reda på att Rikspolisstyrelsen också avser att utreda hur och var inom polisorganisationen verkställighetsärenden ska hanteras i framtiden. Regeringen har alltså en mycket offensiv strategi på detta område, och de berörda myndigheterna har själva också tagit initiativ till de olika förändringsprojekten. Eftersom så mycket har kretsat kring lagstiftningen och lagstiftningens tillämpning vill jag avslutningsvis säga att min bedömning som statsråd är att det inte finns någon anledning för regeringen att ändra utformningen av den befintliga lagstiftningen. Tvärtom överensstämmer den väl med de intentioner som riksdagen har ställt upp, det vill säga att man inom ramen för utlänningslagen ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter och under förutsättning att man inte kan göra det på någon annan grund, och att man därutöver, vilket också har repeterats i den här debatten men som förtjänar att nämnas igen, ska göra detta med utgångspunkt i en helhetsbedömning. Summa summarum har den som lider av livshotande sjukdom möjlighet att få uppehållstillstånd i Sverige om vård saknas i hemlandet. Då kan detta vara skäl att bevilja uppehållstillstånd, men man kan inte hänvisa till det som enda bedömningsgrund. En helhetsbedömning måste alltid göras. Det är hela grundvalen för den asylpolitik som regeringen för inom det ramverk som Sveriges riksdag har lagt fast för regeringens arbete.
Ulla Andersson (V)
Anf. 34 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Jag tycker att statsrådet var lite hård mot Njurförbundet. Det är svårt att veta hur man använder begreppen. Jag tror att statsrådet ändå förstod innebörden i vad de vill säga: att människor som är svårt njursjuka avvisades. Jag vet också att man på olika sätt uppvaktar de politiska partierna för att man ska få en ändring i dagens tillämpning av lagstiftningen, eftersom man anser att den inte följer lagstiftningens intentioner. Jag hade hoppats att migrationsministern skulle kunna instämma i att vi kanske har rätt lagstiftning, men inte rätt tillämpning och att man i så fall behöver vidta åtgärder för att förändra. Det kan inte vara meningen att vi ska avvisa dödssjuka människor till länder där de inte garanteras vård utan går en säker död till mötes. Statsrådet tar också upp att det pågår ett intensivt arbete för att se över gränspolisens framtida verksamhet och agerande, och det är positivt. Det skulle vara bra att få veta när man avser att vara klar med detta arbete. Det brådskar, eftersom gränspolisen var och varannan dag agerar. Vi har tyvärr en rätt inhuman flyktingpolitik i Sverige i dag. Statsrådet kanske kan svara på när man avser att vara klar med översynen och när man i så fall tänker återkomma med olika förslag till åtgärder för att förbättra gränspolisens agerande i framtiden.
Tobias Billström (M)
Anf. 35 Tobias Billström (M)
Herr talman! Först och främst är det viktigt att komma ihåg att översynsarbetet naturligtvis kommer att ta lite tid. Det är stora och viktiga frågor, och det är angeläget att göra saker och ting på rätt sätt. Men min förhoppning är att detta ska kunna bli klart ganska snabbt. Jag kan däremot inte precisera någon tidpunkt här i kammaren i dag. Men det faktum att arbetet pågår är viktigt nog och att det dessutom pågår på flera olika nivåer i Myndighets-Sverige tycker jag är glädjande och viktigt. Det var naturligtvis inte min avsikt att vara hård mot någon. Jag bara pekar på det faktum att man måste vara väldigt precis när man diskuterar dessa frågor, annars hamnar man fel. Flyktingar är flyktingar, skyddsbehövande är skyddsbehövande, och skyddsbehövande på annan grund är skyddsbehövande på annan grund. Om vi inte skiljer på begreppen ens i detta forum som är lagstiftande, hur ska det då bli i den allmänna debatten? Vi måste veta vad vi pratar om, och därför är det fel att säga att flyktingar avvisas från Sverige. Det gör de inte. Är man flykting får man uppehållstillstånd. Jag tycker också att det är lite märkligt att använda uttryck som "inhuman" när man beskriver den svenska flyktingpolitiken. När det gäller den irakiska situationen, som är den just nu största pågående flyktingkatastrofen i Mellanöstern, är vi tveklöst det land i Europa som ställer upp och gör mest och gör det med ett glatt hjärta trots de svåra omständigheterna. Jag tycker att man någon gång kunde sätta det på pluskontot och inte bara använda uttryck som att vi har en inhuman flyktingpolitik som något slags allmänt slagträ. Vem som helst som tittar på hur politiken förs kan ju se att det inte stämmer. Det är inte en relevant beteckning för den politik som förs i Sverige i dag. Avslutningsvis vill jag säga att vi tycker att det gällande regelverket i just de här frågorna är bra. Jag tackar så mycket för debatten och för möjligheten att klargöra regeringens ståndpunkter. Vi kommer säkert att ha anledning att komma tillbaka senare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.