Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Förhandlingarna mellan EU och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen

Interpellation 2008/09:520 av Linde, Hans (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-05-13
Anmäld
2009-05-13
Sista svarsdatum
2009-06-01
Besvarad
2009-06-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation

2008/09:520 Förhandlingarna mellan EU och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen

av Hans Linde (v)

till statsrådet Ewa Björling (m)

Under 2007 inleddes förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Centralamerika (Costa Rica, Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador) respektive Andinska gemenskapen (Colombia, Peru, Bolivia och Ecuador).

Tyvärr har det visat sig att EU:s nya handelsstrategi, Global Europe: competing in the world, har fått större inflytande på förhandlingarna än EU:s samstämmighetspolicy. Global Europe slår bland annat fast att handelspolitiken ska underlätta för europeiska företag att konkurrera på världsmarknaden och säkra tillgången till råvaror. När EU i dag förhandlar om nya regelverk för internationell handel tar man därför mycket liten hänsyn till fattiga människors behov. I stället ligger tyngdpunkten på att stärka europeiska storföretags intressen på bekostnad av länders handlingsutrymme att välja sin egen politik för att bekämpa hunger och fattigdom.

Associeringsavtalen ska handla om politisk dialog, utvecklingssamarbete och handel. I verkligheten har dock fokus legat på handel. EU driver på för en liberalisering av fattiga länders ekonomier, mot vad som kallas frihandel. Detta ger en felaktig illusion av att det handlar om rättvisa spelregler, men konkurrensen mellan latinamerikanska småbönder och hårdsubventionerat europeiskt industrijordbruk är på intet sätt fri.

EU blundar även för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. I flera av de länder som EU förhandlar associeringsavtal med sker till exempel grova brott mot de fackliga rättigheterna. Allra tydligast är detta i Colombia. Sedan 1986 har nära 3 000 fackligt aktiva mördats i Colombia. USA och Norge har fryst handelsavtalen med Colombia, medan EU fortsätter att förhandla med landet.

I Centralamerika och Andinska gemenskapen är ursprungsfolken en grupp som är särskilt utsatt för ekonomisk och politisk diskriminering. Exemplen är många på hur transnationella företag fått koncessioner att exploatera naturresurser såsom gas, olja med mera i ursprungsfolkens områden. Med dagens utformning kommer EU:s associeringsavtal ytterligare att stärka företagens rätt på bekostnad av ursprungsfolkens rättigheter, vilket går stick i stäv med den i FN antagna människorättsdeklarationen. Deklarationen om ursprungsfolkens rättigheter ger ursprungsfolken självbestämmande till sina territorier: trots det har de inte blivit inbjudna att delta i förhandlingsdelegationerna.

Det förslag till patentregler som EU gett de andinska länderna är ett så kallat TRIPS plus-avtal som kortfattat innebär att patenttiden på läkemedel utökas från 20 till 25 år. Man vill även förlänga skyddet av data från läkemedelstester från 5 till 11 år, vilket skulle begränsa tillverkningen av billigare så kallade generiska läkemedel. I de andinska länderna utgör dessa kopior på godkända läkemedel 70 procent av medicinerna. En rapport från biståndsorganisationen Oxfam visar att de nya patentreglerna bland annat skulle innebära att utgifterna för mediciner i Peru ökar med minst 25 procent.

Genom förhandlingarna har EU splittrat de regionala integrationsprocesser som pågår i Latinamerika. Bolivia har lämnat förhandlingarna, men EU har valt att fortsätta att förhandla med de kvarvarande tre länderna från Andinska gemenskapen och därigenom hotas integrationen i regionen. Förhandlingarna präglas också av brist på öppenhet. Den information som EU-kommissionen lämnar om förhandlingarna är mycket begränsad. Enligt internationella frivilligorganisationer är de latinamerikanska ländernas förhandlare mycket öppnare med information än vad EU-kommissionen är.

Sverige bör agera för att EU-kommissionen ska verka för att de utvecklingspolitiska målen ska få större betydelse för EU:s positioner vid handelsförhandlingarna. Även EU:s handelspolitik ska bidra till att utrota hungern och fattigdomen i världen. Särskilt viktigt är det att handelsavtalen inte hotar rätten till mat, vatten och jord samt ursprungsfolks rätt till självbestämmande och till sina territorier. Avtalen måste även säkra utvecklingsländernas rätt att skydda inhemsk matproduktion och småbrukares försörjning samt rätten att reglera investeringar och utländska företag.

Mot bakgrund av det som anförts vill jag fråga handelsministern:

1. Hur avser ministern att garantera att målet att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling i associeringsavtalen med Latinamerika ska vara överordnat EU:s ekonomiska egenintressen?

2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige inom ramen för EU ska verka för att stärka ESK-rättigheterna och ursprungsfolkens rättigheter i EU:s förhandlingar om associeringsavtalen med Latinamerika?

3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att kraven avseende mänskliga rättigheter i associeringsavtalen med Centralamerika och de andinska länderna ska skärpas, till exempel genom krav på ratificering av ILO:s åtta kärnkonventioner?

4. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att EU:s förhandlingar om associeringsavtalen med Latinamerika i högre grad ska präglas av öppenhet och inkludera det civila samhället?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:520, Förhandlingarna mellan EU och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen

Interpellationsdebatt 2008/09:520

Webb-tv: Förhandlingarna mellan EU och Centralamerika respektive Andinska gemenskapen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ewa Björling (M)
Anf. 122 Ewa Björling (M)
Herr talman! Hans Linde har frågat mig hur jag avser att garantera att rättvis och hållbar global utveckling ska vara överordnat EU:s ekonomiska intressen i associationsavtalen mellan EU och Latinamerika. Vidare har han frågat hur Sverige ska verka för att stärka ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och ursprungsfolkens rättigheter och för att skärpa kraven avseende mänskliga rättigheter i associationsavtalet med Centralamerika. Slutligen har han frågat vad jag avser att göra för att öka öppenheten och inkludera det civila samhället i förhandlingarna. Förhandlingarna med Centralamerika respektive tre av de fyra länderna i Andinska gemenskapen har tagit ny fart. Ett förhandlingsavslut kan mycket väl vara i sikte. Associationsavtalen har tre delar - politisk dialog, handel och utvecklingssamarbete i vid mening. Att ett starkt fokus i förhandlingarnas nuvarande skede ligger på handelsdelen betyder inte att den delen är överordnad de övriga. Det avspeglar snarare det behov som uppstått av att man ägnat särskilt stora ansträngningar åt arbetet med att väga parternas intressen mot varandra inom det här området. Sveriges politik för global utveckling, PGU, är en viktig utgångspunkt. Där betonas samstämmigheten mellan olika politiska områden. Samstämmigheten syftar bland annat till att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. De asymmetrier som återfinns både inom och mellan olika samhällen, bland annat i form av en ojämlik resurs- och inkomstfördelning, ska därför uppmärksammas när dessa avtal utformas. Sverige strävar följaktligen också efter att associeringsavtalens alla tre pelare ska få ett jämbördigt utrymme under förhandlingarna. Att främja och öka respekten för de mänskliga rättigheterna är en prioriterad fråga inom Sveriges och EU:s samlade utrikes- och handelspolitik. Det genomsyrar givetvis även vårt arbete med associationsavtalen. En dialog med civilsamhället, både från EU:s och från de latinamerikanska regeringarnas sida, är av största vikt. Därför ser vi positivt på den dialog som förs mellan regeringen och en rad organisationer här i Sverige. Vi har också fört samtal med representanter för ursprungsbefolkningar. En aktiv dialog leder till att frågor blir belysta ur olika perspektiv, vilket ger en mer komplett helhetsbild av situationen i länder och regioner som vi samarbetar med. Inom ramen för arbetet i referensgruppen för handelsfrågor möter regeringen också löpande olika intressegrupper från det civila samhället och näringslivet. Ambitionen är att under förhandlingarna nå så stor öppenhet som möjligt med hänsyn taget till våra sekretessförhållanden och relationer med andra länder. I samband med arbetet med hållbarhetsstudierna, Sustainability Impact Assessment, för kommissionen dessutom en dialog med det civila samhället i EU och i partnerländerna. Jag vill i det här sammanhanget slutligen särskilt lyfta fram att jag inte ser någon konflikt mellan en friare och mer omfattande handel och arbetet för att främja fred, frihet och mänskliga rättigheter. Det är snarare tvärtom. Handel är ett utmärkt verktyg inte bara för att bekämpa fattigdom och bidra till ekonomisk tillväxt och utveckling utan även för att främja en interkulturell dialog och en fredlig utveckling. De stärkta kontaktytorna som en ökad handel bidrar till att skapa leder i regel till ett ökat utbyte även inom andra områden. Det bidrar till ett större intresse för de rådande förhållandena i de länder man handlar med, vilket ökar trycket inte minst på att dessa länder ska respektera de mänskliga rättigheterna. Det stärker samtidigt möjligheterna till insyn i de aktuella länderna genom att frekvensen av besök och kontakter ökar. Samtidigt finns det ofta ett viktigt samband mellan den ekonomiska tillväxt som handeln bidrar till att skapa och möjligheterna för befolkningen i de respektive länderna att själva mer aktivt kräva en större respekt för sina fri- och rättigheter. Historiskt finns det många exempel på att en friare handel gått arm i arm med framväxandet av stabila institutioner, en stärkt äganderätt och en större respekt för individens rättigheter - inte minst eftersom det ökade ekonomiska utrymmet som handeln bidragit till att skapa gett människor bättre möjligheter att göra sina röster hörda och kräva inflytande. Jag ser således inte den motsättning mellan ekonomiska framsteg och politiska framsteg som Hans Linde antyder utan tror att de med fördel kan befrämjas i samma process.
Hans Linde (V)
Anf. 123 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får inledningsvis tacka statsrådet för svaret. Av de drygt 20 interpellationer som avhandlats här i dag är detta den enda som har direkt bäring på EU-parlamentsvalet på söndag. På få andra områden har makten så tydligt överförts från nationell nivå till EU-nivå som på handelspolitikens område. Det är i dag uppenbart att svensk handelspolitik i stor utsträckning förs via Bryssel. Trots det kan vi konstatera att i denna valrörelse har handelsfrågorna inte direkt funnits med på dagordningen. Jag har haft förmånen att de senaste månaderna få besöka ett av de länder som direkt berörs av dessa avtal, nämligen El Salvador. Jag har fått träffa företrädare för fackföreningar, bondeorganisationer och ursprungsbefolkningsrörelser i syd från de flesta av de nio länder som berörs av dessa avtal. Alla jag har träffat är eniga om att associeringsavtalen kommer att ha långtgående effekter på Latinamerikas möjligheter att bekämpa fattigdom och möjlighet till ekonomisk möjlighet. Ingen av dem jag har träffat har delat den starkt positiva bild som statsrådet här beskriver. De bondeorganisationer jag har träffat har oroat sig över hur de ska klara konkurrensen med ett europeiskt hårdsubventionerat industrijordbruk när EU tvingar de latinamerikanska länderna att öppna sina marknader samtidigt som EU inte är berett att tumma på sitt eget omfattande jordbruksstöd. Från ursprungsbefolkningsrörelserna har man frågat vad som händer med deras rätt till mark och vatten som de har nyttjat i tusentals år när EU nu påtvingar de latinamerikanska länderna gemensamma regelverk för investeringar och offentlig upphandling, de så kallade Singaporereglerna, vilket kommer att kraftigt begränsa möjligheterna att skydda ursprungsbefolkningens rätt till vatten, mark och jordbruksutveckling. Från de fackliga företrädare jag har träffat har jag fått frågor om vart dialogen om de fackliga rättigheterna tog vägen - dessa grundläggande mänskliga rättigheter. Man frågar hur EU utan att tveka kan förhandla om ett frihandelsavtal med Colombia - det land där 60 procent av morden på fackligt aktiva i världen sker och där en facklig företrädare mördas var tredje dag. Såväl Norge som USA har valt att frysa sina handelsavtal med Colombia på grund av landets omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Frågan jag får är: Varför väljer EU att fortsätta sina förhandlingar? Det är utifrån dessa och andra frågor som jag har mött hos latinamerikaner som jag har valt att ställa den här interpellationen till handelsministern. Det kan knappast komma som någon överraskning för handelsminister Ewa Björling att jag inte är direkt nöjd med det allmänt hållna svaret. Jag önskar att handelsministern vill göra tre förtydliganden. För det första: Vad innebär det att Sverige ska uppmärksamma den ojämlika resurs- och inkomstfördelningen mellan och inom länderna, som statsrådet lyfter fram? Vad innebär det konkret för Sveriges position i de kommande förhandlingarna? Kommer Sverige till exempel att vara berett att stödja de krav som man har rest från utvecklingsländerna om att de ska ha möjlighet att skydda framväxande industrier i ett övergångsskede? För det andra: Hur kommer man från svensk sida att arbeta med FN:s nyligen antagna deklaration om ursprungsbefolkningens rättigheter när det gäller att påverka utformningen av associationsavtalen? Regeringen säger att man ska föra och för samtal med representanter för ursprungsbefolkningen, men det räcker knappast för att uppfylla intentionerna i FN:s oerhört viktiga deklaration. För det tredje: Kommer Sverige att driva att associeringsavtalen kopplas till krav på ratificering av ILO:s åtta kärnkonventioner eller kommer man att acceptera att EU:s inre marknad öppnas för företag, till exempel colombianska, som har satt mord på fackligt aktiva i system?
Ewa Björling (M)
Anf. 124 Ewa Björling (M)
Herr talman! Jag ska besvara så många frågor jag hinner i det här inlägget. Till att börja med vill jag konstatera att vi är överens i en fråga. Det handlar om EU:s jordbrukssubventioner. Sveriges regering och riksdag har länge stått bakom att vi vill avskaffa dem. Det är en fråga som vi arbetar hårt för i EU. Det är viktigt att vi öppnar och också har en riktig frihandel värd namnet. Det är också ett stort problem i de multilaterala handelsförhandlingarna där många länder fortfarande är protektionistiska och har behov av att skydda sitt jordbruk på helt felaktiga grunder. Därför är jag övertygad om att rätt väg att gå är precis tvärtom, nämligen att öppna vår handel och ta bort subventioner. Det är också viktigt att påpeka att detta gäller för båda parter - från båda håll. Vi påtvingar inte någon gemensamma regelverk, lika lite som vi påtvingar någon ett frihandelsavtal. Det är fullt frivilligt att välja att vara med eller att stå utanför. Det gäller också associeringsavtal. Jag drar gärna parallellen med EPA-avtalen med många afrikanska länder. Det finns en hel del organisationer som säger att EU påtvingar de afrikanska länderna detta och att det är helt fel väg ut ur fattigdom. Det är precis tvärtom. Det är även där frivilligt att vara med, och det är något som länderna själva väljer. Det är också viktigt att vända på begreppet att man ska skydda någon från något. Det är snarare så att man ska öppna för någon att kunna utvecklas. Varför just Colombia? Varför fryser vi inte avtal med Colombia? Varför stoppar vi inte detta? Eller ännu tydligare: Varför bojkottar vi inte Colombia? Därför att jag anser att det är fel väg att gå. Bojkott leder ingenstans. Vi kan dra parallellen med hur det ser ut i Gaza. Det har inte varit rätt väg att gå. Det gör bara att fler människor fastnar i sin fattigdom och i sitt förtryck och får mindre och mindre frihet på många olika områden. Jag tycker snarare att man ska öppna för handel och ökade kontakter för att människor ska kunna få det bättre och för att fler människor ska se hur man lever i en demokrati, hur man har frihet och hur man faktiskt också ökar sitt välstånd genom aktiv handel, företagsskapande och därmed jobbtillfällen. Jobblinjen är en tydlig linje att följa. Människor ska kunna leva på sin egen lön. Man ska kunna växa av egen kraft. Jag tar de andra frågorna i nästa inlägg. Jag vill ställa en motfråga till Hans Linde. Vad har Hans Linde för recept om man i stället väljer att frysa förhandlingarna och inte vill fortsätta med förhandlingar om associeringsavtal eller frihandelsavtal? Det är sällan jag får höra alternativet. Vad är det vi gör i stället?
Hans Linde (V)
Anf. 125 Hans Linde (V)
Herr talman! Det är många punkter som vi är oeniga om, men låt oss börja med det som vi är eniga om. Vi är helt eniga om att EU:s jordbruksstöd måste avskaffas och avskaffas så fort som möjligt. Men vi är oeniga om det rimliga i att tvinga länder att öppna sina marknader samtidigt som vi behåller vårt stöd. Vad är det rimliga i att vi begär av länder som Ecuador eller El Salvador att de ska öppna sina marknader för import samtidigt som vi behåller vårt jordbruksstöd? För mig som vänsterpartist börjar solidaritet hemma. Man börjar med att städa upp på sin egen bakgård innan man går ut i världen och ställer krav. Det rimliga borde vara att vi först tar fajten i EU för att avskaffa vårt jordbruksstöd innan vi går ut i världen och tvingar andra länder att lägga om sin politik på de här områdena. Handelsministern pratar om att det är två parter. Jag tycker att det är märkligt att prata om två parter som måste göra sin hemläxa. Det går ju knappast att jämföra det jordbruksstöd som finns i länder som Guatemala eller Ecuador med det omfattande jordbruksstöd som finns i Europa. Låt mig också ta upp frågan om frivillighet. Den frivillighet som handelsministern pratar om är ju en chimär. Många av länderna i Latinamerika är helt beroende av EU som marknad. EU är för de flesta av dessa länder den näst största exportmarknaden. För dem saknas i verkligheten den möjlighet som handelsministern pratar om. Det fria val som det pratas om är en frivillighet som bara finns på papperet, inte i verkligheten. Jag tror inte, vilket handelsministern har försökt att påstå, att det finns en konflikt mellan friare handel och arbetet med att främja fred och mänskliga rättigheter. Det som skiljer mig och statsrådet åt är att jag inte kan se hur frihandel automatiskt leder till minskad fattigdom eller ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Det handlar i grunden om hur handeln förs och på vilka villkor. Fråga befolkningen i Nigerdeltat - för att ta ett exempel från en annan kontinent - där 70 procent av befolkningen lever i fattigdom trots att man har exporterat olja i 50 år, om handeln har gett dem välstånd. Fråga de fackliga aktivister som sitter fängslade i Kina för att de har krävt att de ska få organisera sig fackligt, om Kinas explosionsartade ökning av handel har gett ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. När man debatterar de frågorna med handelsministern verkar handelsministerns huvudfokus vara hur handelsreglerna ska utformas och att de blir friare. För mig som vänsterpartist är inte det centrala hur handelsreglerna utformas utan vad de leder till. Leder handelsavtalen till ökad eller minskad fattigdom? Leder de till ökad eller minskad miljöförstöring? Leder de till ökad eller minskad respekt för de fackliga rättigheterna - ursprungsbefolkningens rättigheter? Då får jag väl besvara statsrådets frågor. Vad är alternativet? Alternativet tycker jag är att vi framför allt lyssnar på dessa berörda länder i Latinamerika och för fram deras krav och deras synpunkter, och de har haft tydliga synpunkter. Människor från fackföreningsrörelsen som jag har träffat säger: Varför stöder ni inte våra krav? Varför tar ni inte detta tillfälle i akt att tvinga våra regeringar att ratificera ILO:s åtta kärnkonventioner? Från till exempel colombianerna hör jag: Varför använder ni inte detta tillfälle för att sätta press på vår regering att den ska respektera de fackliga rättigheterna och sluta mörda fackligt aktiva i vårt land? Det är en sådan konkret möjlighet. Det är klart att det finns möjligheter och alternativ till dessa handelsavtal. GSP Plus-alternativet är ett sådant exempel som lyfts fram från många av dessa länder. Jag vill ställa en sista fråga till även om jag vet att listan över frågor börjar bli lång för statsrådet. Jag förstår att statsrådet också har träffat representanter för organisationer i Latinamerika och hört deras kritik. Frågan är: Varför väljer statsrådet att inte lyssna på dessa människor? Vad är det som latinamerikanerna själva inte begriper? Varför är man så kritisk mot dessa avtal om de nu skulle gynna en demokratisk utveckling i deras länder?
Ewa Björling (M)
Anf. 126 Ewa Björling (M)
Herr talman! Vi ser nu för första gången att andelen investeringar i värde sett är större än biståndet till Afrika. Det tycker jag är oerhört glädjande. Många afrikanska länder säger: Ser ni nu hur attraktiva vi är? Ser svenska företag hur viktigt det är för våra länder att man kommer och gör investeringar och handlar med oss i stället för att bedriva bistånd - att gå från aid to trade? Det är också en viktig del som är kopplad till denna typ av avtal där vi ser att det fortfarande behövs en bättre privat näringslivsutveckling. Vi ser att det behövs vidare kompetens i förhandlingar. Många är också väldigt oroliga för hur det går med regional integration. Jag drog den parallellen eftersom jag nyligen har träffat många afrikanska ambassadörer och har det väldigt aktuellt på bordet. Om vi börjar där ser vi att det är väldigt viktigt att vi också inkluderar det som kallas Singaporefrågor, det vill säga investeringsskyddsavtal och så vidare. Ska vi ha riktiga avtal kan det nämligen inte bara handla om handel, utan det måste också vara hela ramverket runt omkring för att det ska bli en helhet och för att det ska bli en riktig egen utveckling. Jag är övertygad om att denna oro för regional integration också är en fråga som kan lösas inom ramen för ett brett och stort avtal därför att det stimulerar till både regional integration och handel utanför den regionen, i detta fall Andinska gemenskapen. Men jag har väldigt svårt att förstå frivilligorganisationer och fackliga organisationer som hela tiden bara talar om att detta inte är bra för ditt land, detta ska du inte lyssna på, och detta avtal ska du inte skriva på därför att då kommer det inte att gå bra för er och då kommer ni att fortsätta leva i fattigdom. Jag skulle önska att man kunde agera på ett mycket mer konstruktivt sätt, och det är precis det som de afrikanska länderna också efterfrågar i stället. De säger: Hjälp oss! Men vad är det som vi behöver ha in i denna förhandling för att det ska bli ett bra avtal för båda parter? Det är någonting som jag tror att man kan bli väldigt mycket bättre på. När det gäller arbetstagarnas rättigheter och de fackliga organisationerna är detta en väldigt viktig fråga för både Sverige och EU. Det är bland annat därför som vi hårt driver frågan om CSR, Corporate Social Responsibility, därför att vi vet att svenska företag är bra på detta. Det är någonting som man går i bräschen för. En viktig del där är arbetstagarnas rättigheter, mänskliga rättigheter, miljöfrågor och antikorruption. Redan 2005 antogs de andinska och de centralamerikanska länderna i EU:s förordning om allmänna preferenser för u-länder, GSP Plus. Det syftar till att ge extra förmånliga handelsvillkor till utvecklingsländer som ratificerat och implementerat FN:s och ILO:s centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Sverige har arbetat aktivt för att ILO:s grundläggande arbetsrättsliga konventioner kommer med som en del i GSP Plus. Sverige anser också att länder ska tillämpa ILO:s grundläggande konventioner och föredrar att länderna uppmuntras att göra framsteg snarare än att använda detta som bestraffningar.
Hans Linde (V)
Anf. 127 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får inledningsvis säga att jag tycker att det är ganska magstarkt att statsrådet står här och kritiserar frivilligorganisationerna och deras syn på dessa avtal. Att de har en stor oro är inte svårt att förstå när människorna i bondeorganisationerna i Latinamerika känner att deras möjligheter att försörja sig och sina barn är hotad och när fackliga organisationer i Colombia ser hur deras systrar och bröder som är fackligt aktiva mördas dagligen. De uttrycker en stark oro och vill förändra och använda dessa avtal till en positiv förändring. Att statsrådet kallar detta för att inte vara konstruktiv tycker jag är lite magstarkt. Man lyfter från frivilligorganisationerna både i Sverige och i Latinamerika fram en lång rad krav på hur man skulle kunna förändra dessa avtal. Man säger: Stryk Singaporefrågorna! Det är ett krav som vi vet att även andra europeiska länder faktiskt stöder. Man säger: Villkora dessa avtal med ILO:s åtta kärnkonventioner så att man tvingar länderna att underteckna dessa konventioner! Man säger även: Lyft in FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter, och tillgodose och respektera de saker som lyfts fram i denna viktiga deklaration! Statsrådet talar också om regional integration och vikten av det. Det klingar ganska falskt med tanke på den strategi som man har haft just mot Andinska gemenskapen där man valt att utestänga först två och därefter ett av de länderna där man har haft en regional integration som har pågått i 40 år. Man har försökt bygga ett ökat regionalt samarbete och ett ökat regionalt handelsmönster. Men från EU:s sida väljer man nu att dela upp länderna, att splittra dem, och förhandla med bland annat Colombia och Peru men lämna Bolivia vid sidan om. Det är inte ett sätt från EU:s sida att promota eller stödja regional integration. När jag lyssnar på Ewa Björling när hon talar om handelsfrågor får jag lite av en déjà vu-upplevelse från min egen tid då jag läste grundkursen i nationalekonomi vid Göteborgs universitet. Det är en oerhört förenklad och nyliberal bild av världen där man beskriver att handel per automatik ger välstånd och att investeringar alltid är av godo. Men verkligheten ser inte ut så. Min uppmaning till statsrådet i slutet av denna diskussion är att hon ska lyssna till organisationerna i syd och ta deras oro på allvar.
Ewa Björling (M)
Anf. 128 Ewa Björling (M)
Herr talman! Jag lyssnar absolut. Sedan är det inte alltid så att vi kommer fram till exakt samma åsikt, vilket är väldigt naturligt därför att det också handlar om att lyssna på väldigt många olika parter. Hans Linde vet väldigt väl att vi inte har valt att utestänga två länder. Det är inte alls det som det är fråga om. Det handlar om att två länder själva inte vill förhandla. Det är fortfarande så att det är en frivillighet. Verkligheten har tydligt bevisat hur handel är bra, inte minst för Sverige som för ganska kort tid sedan var ett fattigt land och numera är ett väldigt rikt land som har utvecklats genom handel, genom öppenhet, genom frihandel och genom att vi är ett av de mest utåtriktade länderna i världen. Vår bnp består faktiskt till 53 procent av handel - export och import. Där håller jag alltså inte med Hans Linde alls. Men samtidigt är det naturligtvis viktigt, precis som jag sade inledningsvis, att handel är en del i detta. Det finns fler delar som vi absolut förhandlar om, och handeln är ett väldigt viktigt verktyg för utveckling i ett land. Men det finns naturligtvis fler andra olika delar som också är viktiga för utveckling, för ekonomisk utveckling och för att människor ska kunna leva på sin egen lön. Kunskap och utbildning är ett annat väldigt viktigt område. Ytterligare ett viktigt område är att både män och kvinnor får komma till tals och att det också finns lika rättigheter för kvinnor och män i denna typ av länder. Jag vill bara avslutningsvis väldigt kort också säga att vi förhoppningsvis kommer att kunna komma ett bra steg vidare i de här förhandlingarna under vårt svenska ordförandeskap. Det ser ut som om vi ska kunna ha ett förhandlingsavslut under vår period som ordförande, och det är någonting som jag är väldigt glad för.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.