folkbildningen

Interpellation 1999/2000:296 av Sellén, Birgitta (c)

den 14 mars

Interpellation 1999/2000:296

av Birgitta Sellén (c) till kulturminister Marita Ulvskog om folkbildningen

Den nationella folkbildningspolitiken är en hörnsten för att stärka och utveckla demokratin i det svenska samhället. Utgångspunkten för statens bidragsgivning till studieförbunden är att den ska

• främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i samhällsutvecklingen,
• stärka och utveckla demokratin och
• bredda kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget skapande.

I det senaste riksdagsbeslutet om folkbildningen betonas betydelsen av folkrörelseanknytning, medborgerlig bildning, personlig utveckling samt engagemang i samhällsfrågor. Som en viktig grundförutsättning för att lösa demokratiuppgiften har staten också framhållit vikten av att folkbildningen är oberoende av politiska och ekonomiska maktgrupper. Vid 1991 års reformering av statsbidragen till folkbildningen markerades detta genom friare resurstilldelning och avreglering. Syftet var att ge studieförbunden bättre förutsättningar att nå de egna folkbildningsmålen.

Folkbildningspolitiken är nationell. I den senaste folkbildningspropositionen förutsätts kommunernas bidrag till studieförbunden bestå på en oförändrad nivå och utgå enligt samma principer som statsbidraget.

Verkligheten är dock annorlunda. I Riksrevisionsverkets rapport 1999:44 @ Folkbildning styrning och kontroll @ uppmärksammas att de kommunala bidragens storlek under senare år kontinuerligt har minskat i förhållande till statsbidraget. Sedan Folkbildningsrådet inrättades har i genomsnitt kommunernas bidrag per kommuninvånare och år minskat från 75 kr till 56 kr i löpande priser. Som andel av statsbidraget har de kommunala bidragen minskat från 55 till 43 %. RRV pekar också på en tilltagande ryckighet, man höjer ena året och sänker det andra. Nu finns t.o.m. kommuner som helt och hållet tagit bort stödet till folkbildningen. Det medför att det inte bir någon kontinuitet och att man därför riskerar att tappa kompetent personal i studieförbunden.

RRV pekar också på att kommunernas bidragsprinciper tycks avlägsna sig från de statliga. Kommuner söker använda bidragsgivningen för att styra studieförbundens verksamhet efter egna önskemål och prioriteringar. Studieförbundens kommunala finansieringsdel tenderar alltmer att förlora karaktären av ett allmänt och förhållandevis villkorsfritt verksamhetsstöd. Denna situation är alarmerande.

Jag vill därför fråga kulturministern:

Vilka åtgärder är kulturministern beredd att vidtaga för att åstadkomma ett förändrat synsätt vid kommunernas bidragsgivning till studieförbunden, dels för att öka de kommunala anslagen och dels för att bidragsgivningen följer de principer som formats i vår nationella folkbildningspolitik?