Europaparlamentets och rådets direktiv (98/44EG) om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

Interpellation 2002/03:386 av Johansson, Kenneth (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-05-12
Anmäld: 2003-05-12
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-05-22
Sista svarsdatum: 2003-05-26
Besvarad: 2003-05-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:386
av Kenneth Johansson (c) till justitieminister Thomas Bodström om Europaparlamentets och rådets direktiv (98/44EG) om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

Justitiedepartementet står enligt vad jag erfarit i begrepp att fullfölja sitt tidigare, i en departementspromemoria, presenterade förslag om genomförande av EG-direktivet om patent på biotekniska uppfinningar. Promemorian föreslår ändringar i patentlagen, som skulle innebära att svensk lagstiftning anpassas till direktivet om biopatent. Denna förändring beskrivs i promemorian som ett okontroversiellt erkännande av redan etablerad praxis.

Det finns emellertid inslag i EG-direktivet som minst av allt är okontroversiella och som har blivit föremål för hård kritik såväl i Sverige som i övriga Europa. Naturvårdsverket, Landstingsförbundet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Gentekniknämnden, Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och Patentbesvärsrätten är några instanser som anfört hård kritik. Att regeringen bortser från remissinlagorna från Gentekniknämnden och SMER:s synpunkter är betecknande för regeringens brist på förståelse för den forsknings- och medicinsk-etiska dimensionen i frågan.

Ett genomförande av EG-direktivet är allvarligt av etiska skäl enär det i praktiken innebär att "patent på liv" blir tillåtet. Upptäckten av gensekvenser bör ses just som upptäckter och inte som uppfinningar. Konsekvenserna av att upptäckter av gensekvenser kan patenteras kan bland annat få allvarliga följder för konkurrensen och kostnadsläget inom sjukvården när enskilda företag @ som i fallet med Myriad Genetics @ kan monopolisera en hel diagnosticeringsprocess.

En annan allvarlig följd av att patent på genetiska upptäckter blir möjliga är att forskningen inom genteknik ytterligare avskärmas inom företagens väggar. När möjligheterna att forska på en viss patentskyddad gensekvens stängs för alla andra aktörer kan följden bli ett långsammare forskningstempo och en förlorad bredd i forskningen.

Vid en interpellationsdebatt om samma ämne för ett år sedan avvisade justitieministern mina ovan redovisade farhågor och meddelade att ett förslag om implementering av EG-direktivet var att vänta. Sedan dess har dock ett år gått vilket tyder på att vissa betänkligheter kanske ändå råder i regeringskretsen. Låt mig då framhålla att det finns alternativ till att falla till föga för ett dåligt EG-direktiv.

Sverige skulle kunna formulera en nationell ståndpunkt i frågan om hur genpatent ska få en bättre avgränsning och verka för en omförhandling av direktivet i EU. Det skulle inte vara svårt att finna allierade i en sådan strävan.

Det är synnerligen beklagligt att beredningen av ett ärende med så stora etiska, ekonomiska och forskningspolitiska implikationer har kunnat försiggå utan en bredare samhällsdebatt. Det är min förhoppning att genom denna interpellation bidra till att en sådan debatt kommer igång innan det är för sent.

Mina frågor till justitieministern är:

1.Avser ministern att lägga förslag till riksdagen om en implementering av EG-direktivet i svensk rätt?

2.Avser ministern att verka för att EG-direktivet omförhandlas?

3.Är ministern beredd att låta riksdagen ta ställning i principiella frågor kring biopatent, innan Sverige införlivar direktiv eller tillträder konventioner som begränsar vår handlingsfrihet?

4.Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att det i patentlagstiftningen ska göras en tydlig åtskillnad mellan upptäckt och uppfinning?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:386

Webb-tv: Europaparlamentets och rådets direktiv (98/44EG) om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 53 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Kenneth Johansson säger att man inte ska vara nöjd med nuvarande system, som behöver stramas upp. Jag håller helt med Kenneth Johansson om det. Det har varit en kostnadsutveckling som gjort att det redan tidigare funnits skäl att reagera, och det har vi gjort. Det var därför som vi våren 2001 gav Riksrevisionsverket i uppdrag att granska utgiftsut- vecklingen. Och det var därför vi sedan arbetade vidare och gav ett uppdrag till Domstolsverket, som nu kommit in med sitt förslag. Vi bereder detta för närvarande och kommer efter sommaren att lägga fram ett förslag. De har tagit upp några viktiga saker. Det gäller bland annat förtydliganden, bättre precisering av kostnadsberäkningar och att flytta över talerätten till Justitiekanslern eftersom det kan vara svårt för Dom- stolsverket att agera så kraftfullt som man vill gente- mot sina egna domstolar. Det arbetet pågår alltså, och jag ser ingen partipolitik i det. Jag ser gärna att Ken- neth Johansson deltar och kommer med synpunkter. Man ska inte låsa fast sig för någonting. Ersättningar nämndes här. Jag ser inget skäl till varför advokater ska ha högre ersättning än vittnen. Dock ska vi kanske hitta ett gemensamt system för ersättning. Ersättningen på 35 kr innebär att 20 % är moms, och på resterande 28 kr tillkommer sedan skatt. Och med 55 % skatt kanske skillnaden inte blir så stor. Men om det finns en skillnad är det självklart att detta ska stramas upp. Jag tycker också att det kan finnas all anledning att se över den möjlighet som i dag finns till dubbel ersättning för de allra största målen. Nu arbetar vi med en rad olika frågor. Jag väl- komnar förslag och för gärna samtal kring dessa frå- gor. Det ligger inte någon partipolitik i detta. Det är i allas intresse, även advokaters. Det handlar också om allmänhetens förtroende för advokater och därigenom för hela rättssystemet. Vi har ett gemensamt intresse att hitta det bästa systemet. Nu pågår det arbetet och vi kommer alltså att kunna komma med förslag efter sommaren. Jag vill återigen säga att jag välkomnar synpunkter och gärna för en helt öppen diskussion om dessa saker för att kunna förbättra systemet.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 54 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag tackar för öppenheten även denna gång. Jag är missnöjd med tidsplanen. Det handlar om åtgärder som vi vet har behövt vidtas sedan lång tid tillbaka. Enligt svaret ska en departementspromemo- ria presenteras under hösten. Den borde ha kommit för länge sedan. Nu tycker jag att det helt enkelt är för sent. Jag kräver att åtgärder vidtas snarast möjligt. Över huvud taget har förståelsen från regeringens sida under många år varit alldeles för liten. Kritiken har dykt upp ibland, sedan fallit åt sidan och därefter dykt upp igen. Jag hoppas verkligen att regeringen och ministern, och även alla vi andra, den här gången på ett tydligare sätt tar allmänintressets - medborgar- nas och skattebetalarnas - parti och ser till att vi får en annan tingens ordning. Samma dag som Aftonbladet hade en artikel om advokaternas arvoden betalade jag en faktura från bilverkstaden. Jag fick naturligtvis ett specificerat underlag på det som jag betalade. Där stod exakt hur många liter olja och hur många packningar som hade bytts och annat sådant. Sedan läste jag om en advokat som fakturerade 40 timmars arbete à 1 125 kr, alltså sammanlagt 45 000 kr. När man med gemene man diskuterar skillnader- na, bristen på specifikationer och bristen på kvitton är det helt omöjligt att få förståelse för detta. Och man ska heller inte ha förståelse, för systemet är alldeles åt skogen. Därför är det bra ifall vi är överens om att vi måste få en ändring till stånd. När det gäller nämndemännens frustration är det också ett viktigt område att ta till sig. Jag har flera sådana kontakter där man känner att man inte har kompetens och inte kan göra det man ska, nämligen kritiskt granska och bedöma. Man känner att man är offside när det gäller den uppgiften. Jag hoppas där- för att även nämndemännen ges möjligheter att full- göra sina uppgifter. Där behövs utökade utbild- ningsinsatser. När det gäller Domstolsverkets rapport - det som jag har tagit del av - tycker jag att den är mycket vag. Min uppmaning är därför att justitieministern skärper underlaget så att det blir mera bett i de förslag som kommer att presenteras. Det är viktigt att vi är över- ens om att vara aktsamma om skattebetalarnas pengar och om förtroendet för rättsväsendet. Det är jättebra att debatten om orimligheterna i advokatersättningarna har kommit i gång. Låt mig också säga att vi här ser ett exempel på vad undersö- kande journalistik kan åstadkomma. Frågan har väckt mycket känslor. Många har hört av sig utifrån det som skrivits om ersättningarna. Det tyder på att folk, när de tycker att någonting är åt skogen, reagerar och kräver åtgärder. Det är precis det jag som allmänhetens, medbor- garnas, företrädare vill föra vidare. Jag har tolkat svaret så att nu kommer åtgärder och vi får en ändring till stånd. Jag hoppas att så blir fallet.

Thomas Bodström (S)

Anf. 55 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Cecilia Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att lagstiftningen avseende grov misshandel av barn skärps. Hon har vidare frågat mig om jag anser att de lagstiftningsför- slag som ligger på riksdagens bord är tillräckliga för att barns särskilda utsatthet ska ge utslag vid straff- mätningen. Jag vill inleda med att understryka att allt våld mot barn är avskyvärt och något som vi med kraft måste bekämpa. Barn som drabbas av brott är på flera sätt särskilt utsatta. Barn har svårare att skydda sig mot brottsliga handlingar. De har också svårare än vuxna att påtala brott och kan till och med ha svårt att förstå att något de utsätts för är brottsligt. Behovet av skydd och stöd till barn som drabbas av brott är up- penbart. Mot bakgrund av detta har regeringen i februari i år överlämnat propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer till riksdagen. Syftet med förslagen är att öka skyddet för barn som far illa. Som Cecilia Magnusson nämner i sin fråga är ett av förslagen att det i brottsbalken införs en särskild straffskärpnings- grund vid brott där barns trygghet och tillit hotas av en närstående person. Straffskärpningsgrunden om- fattar brott som direkt riktar sig mot ett närstående barn men också situationer där ett barn till exempel ser den ena föräldern misshandla den andra. Visserligen ger redan i dag brott mot barn stränga- re straff men vi vill genom denna särskilda precise- ring lyfta fram barn som brottsoffer och säkra deras trygghet ytterligare. Vidare kan barns utsatthet genom denna bestämmelse bättre uppmärksammas i brottsut- redningar om till exempel våldsbrott. Straffskalan för grov misshandel sträcker sig från fängelse i lägst ett år till högst tio år. Straffskalan är således mycket vid för att kunna omfatta händelser av olika karaktär och svårhetsgrad. Som ledning för domstolarnas straffmätning i det enskilda fallet finns regler i 29 kap. brottsbalken där det bland annat sägs att det som en försvårande omständighet särskilt ska beaktas om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Som jag nyss sagt har regeringen föreslagit en straffskärpningsgrund för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Samman- taget kommer det således att finnas bestämmelser som ger domstolarna möjlighet att med utgångspunkt från samtliga omständigheter i det enskilda fallet utdöma stränga straff. Jag kommer noga följa tillämpningen av den nya lagstiftningen och utesluter inte att det kan finnas anledning att vidare analysera om det finns ytterligare anledning att skärpa skyddet för barn i den straffrättsliga lagstiftningen. Enligt min uppfattning måste emellertid arbetet med att motverka våld fortgå i ett betydligt bredare perspektiv än enbart utifrån straffrättsliga aspekter. I regeringens förslag ingår en mängd andra åtgärder för att stärka skyddet för barn i utsatta situationer. Bland annat införs en gemensam skyldighet för polisen, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och skol- barnsomsorgen att på socialtjänstens initiativ samver- ka kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. Gemensamt måste vi göra allt vad som står i vår makt för att tillvarata barnens intressen, trygga deras upp- växt och bevaka deras rättigheter.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 56 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Hur grymma övergrepp ska barn be- höva utsättas för innan justitieministern vaknar upp ur sin bokhandlarslummer och tar sitt ansvar för barns rättssäkerhet? Frågan kan låta grym, med den är mycket aktuell också med tanke på det som justitie- ministern nyss sade. För att beskriva att det justitieministern har sagt inte räcker vill jag berätta att en hovrätt i går sänkte straffet för en pappa som bevisats begå grov våldtäkt mot sina barn och grovt misshandla dem. Riksdagen har inte ens klubbat ministerns förslag om straff- skärpningsgrund. Maxstraffen för båda de här brotten är 20 år, för grov våldtäkt och grov misshandel. Tingsrätten hade utdömt 7 år. Hovrätten sänkte straf- fet till 6 år. Det är inte ens hälften av maxstraffet. Jag skulle vilja omformulera professor Christian Diesens fråga på brottsofferdagen: Kan barn få rättvi- sa i de vuxnas värld? Är det möjligt i det rådande rättssystemet? Tyvärr visar statsrådet och regeringen en handlingsförlamning på detta viktiga område. Den lagstiftning vi har är i grunden bra. Men det måste bli slut på de dubbla budskapen. Lagstiftarna, vars krets både jag och justitieministern tillhör, måste börja sända ut signaler i rättssystemet att det måste bli ändring och ge nödvändiga verktyg för den kursänd- ringen. Om man tittar på lagstiftningen förvånas jag ofta över att glappet är så stort mellan vad lagstiftningen säger och praxis som utdöms. Tycker inte ministern att det är konstigt? Jag kan inte tro att justitieminis- tern tycker att det är rätt att det ska vara ett så stort glapp. Men vad tänker ministern göra för att minska glappet? Rättssäkerheten för barn är väldigt viktig. Den är underformulerad - undertänkt, underaktiverad i rätts- väsendet i dag. Vi kan bara titta på utredningar när det gäller brott mot barn. Det är det svåraste poliser och åklagare kan handha. Det visar hur illa det är ställt med rättssäkerheten. Tidigare skrämmande siffror sade att bara 1 fall av 10 anmälda brott mot barn gick vidare till åtal. Nu kommer det dagligen in siffror som säger att bara 1 fall av 20 av anmäld barnmisshandel och sexuella övergrepp går till åtal och vidare till dom. Vad tänker justitieministern göra åt det? I den proposition som man nyss lade fram finns ingenting. I utskottets betänkande avslår man den kraftiga signal det skulle vara att kräva att det på varje polismyndighet skulle organiseras en familje- våldsenhet. Varför är justitieministern inte beredd att gå längre än vad han gör i dag?

Thomas Bodström (S)

Anf. 57 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Även om jag är övertygad om att op- positionen i första hand tänker på brottsoffren är det kanske lite olyckligt rent politiskt att det här arbetet hade påbörjats innan debatten tog fart. Det visade att det inte är någon tillfällighet och att regeringen inte agerar efter några slags opinioner. Vi hade redan långt dessförinnan tagit initiativ till att stärka barns skydd. Förslaget ligger nu på riksdagens bord. Detta är regeringens initiativ. Det är regeringen som har lagt fram förslag tillsammans med samarbetspartierna. Där finns bland annat, som jag sade, en precisering av att det ska vara strängare påföljd, alltså en strängare straffskärpningsgrund i 29 kap. brottsbalken när det gäller bland annat våld mot barn. Det är också viktigt att vi har självständiga dom- stolar och självständiga domare. Vi har det systemet att domstolarna utvecklar praxis och prejudikat. Så ska det också förbli i fortsättningen. Det går inte att få ett tidsbestämt straff på 20 år i Sverige. Det är omöjligt. Det går under vissa förut- sättningar att få mer än 10 år. Om det är flera brott kan man få upp till 14 år. Om man tidigare har begått grövre brott kan man möjligtvis få ytterligare upp till 4 år. Domstolarna bestämmer nivån i praxis och preju- dikat. I vissa fall ligger vi högt, när det gäller till exempel narkotikabrott. I vissa fall ligger vi längre ned. Jag har sagt det tidigare och vill upprepa det: När det gäller grov misshandel kan jag hålla med om att det är en märklig straffskala jämfört med till exempel dråp. Det är samma maximistraff för grov misshandel som för dråp. Det kan tyckas märkligt att det ska vara samma maximistraff när man avsiktligt försöker ska- da en människa som när man avsiktligt försöker döda en människa. Jag tror inte att straffskalorna hade sett ut som de gör om regeringen hade lagt fram förslag och riksdagen hade beslutat. Dessutom är 1-10 år väldigt högt. Det som sker i praktiken är att det vid de allra grövsta formerna av misshandel ofta blir frågan om försök till dråp. Då hamnar det också, som man kan- ske kan önska, i den övre delen av skalan för grov misshandel och blir frågan om 6-10 år, liksom för dråp. Därför blir det mer naturligt än om man bara ser det rent teoretiskt, på papperet. Att straffet är 1-10 år har vi undersökt noggranna- re. Det går tillbaka ända till mitten av 1800-talet, fast då var det straffarbete som gällde. Sedan har det fått hänga kvar. Jag har inte för avsikt att ändra det nu, för det skulle bli märkliga signaler om man skulle anpassa det så att dråp ligger högre än grov misshan- del. Vi får i stället se till att praxis fortsätter att ut- vecklas. Så sker också. Jag brukar inte ha synpunkter på praxis och preju- dikat. Jag tycker inte heller att jag ska ha det. Jag kan dock upplysningsvis säga att det går mot en allt strängare praxis i Sverige generellt sett. Om nu Ceci- lia Magnusson önskar den utvecklingen så är det den utveckling som pågår just nu. Jag har, som sagt, inga synpunkter på det. Jag tycker att det är viktigt att det finns ett utrymme för domstolarna att anpassa sig efter den utveckling som är naturlig i ett samhälle som Sverige. Det vi har gjort är precis det som har efterfrågats. Vi kommer att fortsätta på flera olika områden när det gäller våld mot barn, sexuella övergrepp mot barn och barn som bevittnar våld. Det arbetet kvarstår. Vi kan nu glädjande nog se att det arbete som vi har presenterat ligger på riksdagens bord.

Kenneth Johansson (C)

Anf. 58 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Det är intressant att höra justitiemi- nistern utveckla detta. I och för sig fick jag inte svar på frågan om familjevåldsenheter. Det skulle jag gärna vilja att justitieministern funderar en sväng på. Jag hoppas att jag inte ska tolka justitieministerns svar så att man borde sänka maxstraffet för grov misshandel, för det skulle leda åt helt fel håll. Mode- raterna föreslår att vi ska höja minimistraffet för att sända den starka signal som rättssystemet behöver, för att vi ska tala om att vi inte är nöjda med glappet mellan möjligt utdömt straff och praxis. Förra året anmäldes nästan 60 000 fall av miss- handel och grov misshandel. Anledningen till att jag inte kan ta upp enbart grov misshandel är den under- måliga statistiken på det här området, som för övrigt justitieministern inte heller har gjort särskilt mycket åt. Det var 60 000 fall som anmäldes. Av dessa an- mälda fall ledde 1 644 till en fängelsedom. I 51 fall av dessa utdömdes fängelse över två år. Då är jag snäll i min tolkning, när jag säger att det var 51 fall där man dömde till över två år. Jag ska inte tala om hur många fall som var i den övre halvan. Men det är en skrämmande statistik att läsa. Det är viktigt att vi sänder den signalen till rätts- systemet att vi inte accepterar det här. Justitieminis- tern sade själv att vi aldrig får acceptera våld mot barn. Varför inte använda den lagstiftning som vi har och skärpa den i stället för att följa de opinionsytt- ringar som nu är på gång? Justitieministern har säkert också varit utsatt för dem. Det gäller att man ska inrätta ett särskilt straff för misshandel av barn. Det är inte nödvändigt. Den lagstiftning vi har är tillräckligt krånglig ändå. Den kan utnyttjas på ett bättre sätt. Jag hoppas att justitieministern har möjlighet att ta upp familjevåldsenheterna, något som jag tycker är en väldigt viktig fråga i arbetet med att stärka skyddet för utsatta barn.

Intressenter

Frågeställare

Kenneth JohanssonCenterpartiet

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna