Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

barn som skickas till Somalia

Interpellation 2003/04:485 av Engström, Hillevi (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-11
Anmäld
2004-05-11
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-27
Sista svarsdatum
2004-05-27
Besvarad
2004-06-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 maj

Interpellation 2003/04:485

 av Hillevi Engström (m) till statsrådet Barbro Holmberg om barn som skickas till Somalia

Våren 2003 uppmärksammade jag dåvarande statsrådet Jan O Karlsson på ökande problem med barn bosatta i Sverige som dumpas utomlands av sina vårdnadshavare eller föräldrar till bland annat Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti. Barnen sänds i väg till länder med betydande svåra problem som föräldrarna själva flytt ifrån för att "återuppfostras". Länder som UD avråder från att resa till. Länder som lider av svält, våld, sviter av krig med mera.

Barnen är i tonåren och har börjat anamma den svenska kulturen och sättet att leva. De har ofta bott i Sverige uppemot tio år, har permanent uppehållstillstånd, men har inte blivit svenska medborgare. När föräldrarna av olika skäl inte längre vill ta ansvar och acceptera att barnen betraktar sig som svenskar, sänds de utomlands, till kulturer och språk vars traditioner de inte alls känner. De får bo i familjer de inte tidigare träffat eller på stränga internatskolor, som kostar nästan ingenting. Vi har fått kunskap om en pojke som deporterades till Kenya och hållits fången på en strängt religiös skola.

En orsak till dessa resor är just att föräldrarna känner vanmakt och inte förstår det svenska samhället. De är livrädda för polis och socialtjänst. När föräldrarna känner att de tappat kontrollen över situationen fattar de beslutet att sända barnet till avlägsna släktingar i till exempel Somalia för att barnet ska lära sig traditionen, kulturen och den muslimska tron.

Ambassadtjänstemän känner vanmakt. Ambassadrådet i Addis Abeba uppgav våren 2003 att flera svensk-somaliska barn sökt hjälp på ambassaden. En rundringning som Ekot gjorde 2003 har gett vid handen att det troligen rör sig om ett 100@tal barn som lämnar landet på detta sätt varje år. Det kan vara flickor som inte vill bära slöja, pojkar som hamnat i kriminalitet eller som bara vill vara som alla andra barn och ungdomar.

Endast de allra starkaste barnen orkar ta sig till ambassader i främmande länder. Det finns starka skäl för att anta att mörkertalet är stort. Troligen är det ett hundratal barn från Sverige som i dag finns i Somalia.

Tidigare statsrådet Jan O Karlsson har i svaret på en skriftlig fråga 2002/03:455 av Rosita Runegrund, (kd) sagt: "Vill vårdnadshavare, som har barnets bästa för ögonen, till exempel föra svensk-somaliska barn till Somalia för att de anser att barnet bör knyta kontakt med sitt ursprung har de således rätt att besluta om detta." Svaret andas aningslöshet och naivitet! Och en skrämmande syn på barnens rättigheter inte minst utifrån Barnkonventionen.

En pojke, Ahmed hade tur, hans fall uppmärksammades av journalisten Per Brinkemo. Ahmed flydde från Somalia till Etiopien och uppsökte ambassaden. Efter närmare ett års kontakt med ambassaden, efter ett senfärdigt beslut och uppmärksamhet i media, kunde Ahmed återvända till Sverige under 2003.

Redan för ett år sedan ställde jag i en interpellation, 2002/03:389, frågor till Jan O Karlsson om dessa förhållanden. Svaret som då gavs från regeringen var bland annat att frågan inte var ny. Det var i stället så att statsrådet självt varit i Addis Abeba och uppmärksammat problemen på ort och ställe redan i april 2002! Statsrådet Jan O Karlsson sa följande i debatten juni 2003:

"Men jag ska noga titta på det och försöka utreda det här. Men lova mig då en sak. Säg då inte att migrationsministern bara utreder och utreder. Jag måste faktiskt utreda för att vi ska komma vidare i detta. Och med den kraftfulla majoritet som jag ibland påminns om omger mig här är det klart att jag med stort intresse också förutser de kraftfulla majoritetsinitiativ som kan driva regeringen framför sig i denna fråga."

Mina frågor till statsrådet är:

1.Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit under det senaste året för att få bukt med problemen med barn som dumpas till bland annat Somalia?

2.Hur omfattande är, enligt statsrådets bedömning, problemet och hur många barn befinner sig mot sin vilja i ett annat land?

3.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de barn som redan är kända på utländska ambassader ska kunna återvända till Sverige?

4.Har statsrådet tagit reda på huruvida svenska sociala myndigheter bidragit ekonomiskt och på andra sätt för att möjliggöra att barn placeras utomlands på så kallade koranskolor och liknande mot barnens vilja?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:485, barn som skickas till Somalia

Interpellationsdebatt 2003/04:485

Webb-tv: barn som skickas till Somalia

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)
Anf. 9 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Hillevi Engström har ställt fyra frågor till statsrådet Holmberg: 1. Vilka åtgärder har vidtagits under det senaste året för att få bukt med problemen med barn som dumpas till bland annat Somalia? 2. Hur omfattande bedöms problemet vara, och hur många barn befinner sig mot sin vilja i ett annat land? 3. Vilka åtgärder kommer att vidtas för att de barn som redan är kända på utländska ambassader ska kunna återvända till Sverige? 4. Finns det någon kännedom om huruvida svenska sociala myndigheter bidragit ekonomiskt och på andra sätt för att möjliggöra att barn placeras utomlands på så kallade koranskolor eller liknande mot barnens vilja? Interpellationen har överlämnats till mig. Mitt svar tar sin utgångspunkt i mitt ansvar för socialtjänstfrågorna. Till att börja med vill jag säga att jag ser allvarligt på den här frågan och är bekymrad över att föräldrar väljer att placera sina barn i förhållanden i hemländer som de själva lämnat för att få skydd i ett annat land. För barnet innebär det helt klart en stor omställning att bli lämnad ensam i ett land där levnadsvillkoren är helt andra än dem de levt under i Sverige. Från Utrikesdepartementet har jag fått veta att man under den senaste tvåårsperioden handlagt ca 15-20 ärenden av detta slag. Endast i ett av dessa har, vad vi känner till, socialtjänsten medverkat genom att bekosta barnets resa till familjens ursprungsland. Enligt en förfrågan från Socialdepartementet till länsstyrelserna förra året är den här typen av ärenden sällan förekommande i kommunerna. Det gör att det saknas kunskap och erfarenheter i kommunerna om hur de ska handläggas på bästa sätt. Oavsett antalet är det viktigt att det blir klarlagt hur dessa ärenden ska handläggas effektivt och rättssäkert och med ett tydligt barnperspektiv. När ett barn dyker upp på någon av våra ambassader utan pengar och någonstans att bo och dessutom saknar identitetshandlingar aktualiseras flera frågor som måste besvaras innan barnet kan återvända till Sverige, bland annat: Vem är barnet? Vem eller vilka är vårdnadshavare? Hur ställer sig vårdnadshavarna till att barnet kommit till ambassaden och till en eventuell hemresa? Var har barnet sin hemvist? Hur ska barnet få mat och husrum? Även om det är möjligt att besluta om ett omedelbart omhändertagande med stöd av lagen om vård av unga (LVU) är det inte möjligt att verkställa det utanför Sveriges gränser. Det kan ske först när barnet återkommer till Sverige. Däremot bör vi naturligtvis göra allt som står i vår makt för att se till att barnet - med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet - får hjälp både på ort och ställe och med att återvända till Sverige. Det finns ingen patentlösning på detta. I dag finns det svårigheter eftersom det bistånd som betalas ut enligt lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd från år 2003 bara kan sökas av den som är myndig och kan ikläda sig det återbetalningsskydd som finns i lagen. Bestämmelserna i passlagen gör att det kan uppstå svårigheter i det fall vårdnadshavarna eller en av dem motsätter sig att pass utfärdas. Frågor om ändringar i passlagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. En av dessa är frågan om utfärdande av pass till barn under 18 år. Jag har tagit initiativ till att en inventering görs - i samtliga berörda departement - av de problem som kan bli aktuella i samband med att barn som skickats till ursprungsländer kommer till ambassader och söker bistånd för att kunna resa till Sverige. Jag kommer också att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram rekommendationer för hur den här typen av ärenden ska handläggas inom socialtjänsten och sprida dem till kommunerna. Har barnet sin hemvist i Sverige ska svenska myndigheter naturligtvis göra allt som står i deras makt så att barnet kommer hem igen.
Hillevi Engström (M)
Anf. 10 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Man undrar om FN:s barnkonvention som antogs av generalförsamlingen 1989 gäller för barn som är bosatta i Sverige, om den gäller för alla barn, eller om barnkonventionen gäller mest för barn som är födda av svenska föräldrar här i Sverige, som jag och statsrådet är - skåningar får väl räknas med. Skämt åsido, konventionsstaterna, däribland Sverige, erkänner att barn för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling för sin personlighet bör växa upp i en familjemiljö i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse. Konventionsstaterna, alltså Sverige, säger att barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och omvårdnad och lämpligt rättsligt skydd. I barnkonventionen artikel 3 stadgas att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Men, herr talman, det tycks inte som om barn i Socialdemokraternas Sverige som dumpas av sina föräldrar i bland annat Somalia omfattas av barnkonventionen. För de barnen hjälper det varken att vi ställer frågor i riksdagen till regeringen, att vi har interpellationsdebatter eller att det är uppmärksamhet i tidningar och TV. Det hjälper inte de barnen. De har bara att finna sig i det öde som föräldrarna bestämt, det vill säga att vistas i Somalia eller andra länder. Det är länder som barnen och deras föräldrar tidigare har flytt ifrån. De har ofta beviljats flyktingstatus i Sverige för att det är ett farligt område att vara i. Det är alltså flyktingfamiljer det handlar om många gånger. Men föräldrarna bestämmer sig för att barnen ska återuppfostras eller på annat sätt vistas i hemlandet. Ganska nyligen var det ett reportage i TV 4:s Kalla fakta som redogjorde för ett fall, en pojke som man kallade Muhammed, 17 år. Han hade dumpats i Somalia och flytt därifrån till Djibouti. Han uppsökte konsulatet och ville ha hjälp att komma tillbaka till Sverige. Han var svensk medborgare på samma sätt som statsrådet och jag själv är. På konsulatet kunde han varken få ekonomiskt stöd eller ännu mindre pass utfärdat eftersom han är under 18 år. I stället för att gå på gymnasiet i Sverige tillbringade han sina dagar med att putsa skor i Djibouti och sova på golvet. Är det, herr talman, barnets bästa? Man frågar sig. För att förvissa mig om att Morgan Johansson verkligen sagt det han sade i TV-inslaget tittade jag på det i går kväll igen. Statsrådet säger i TV att Muhammed naturligtvis måste komma hem. Att han inte redan har gjort det förklarar statsrådet med att det bara beror på något byråkratiskt mankemang. I dag vet vi bättre. Muhammed kommer inte att komma tillbaka till Sverige. De sociala myndigheterna och kommunen har sagt att han får vara kvar i Djibouti för det är så föräldrarna vill ha det. Det gäller ett enskilt fall. Troligtvis kommer han att kunna komma tillbaka i december när han har fyllt 18 år, om han har överlevt till dess i den farliga miljön. I TV kunde vi höra ambassadrådet Mikael Broman säga att det var tungt att tala om för de barn som söker hjälp på svenska beskickningar att de inte har någon hjälp att få. Ambassadrådet berättade att barnen bröt ihop och grät och sade själv att det var deprimerande att meddela besluten. Jag frågar mig då, Morgan Johansson, varför man inte kan säga ärligt i TV att det inte finns någon hjälp att få för de här barnen. Det beror ju inte på byråkratiskt mankemang att flera barn fortfarande är fast i de här länderna. Jag undrar också varför barnkonventionen inte gäller för de svenska barn som dumpas i bland annat Somalia.
Morgan Johansson (S)
Anf. 11 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Självklart gäller barnkonventionen alla barn som vistas i Sverige. Det tror jag inte att vi har några skilda uppfattningar om. Men när man lyssnar på Hillevi Engström får man nästan intrycket av att det är Sverige som har placerat de här barnen i Somalia och sedan övergett dem. Så är det inte. Jag tycker att Hillevi Engström först och främst ska placera skulden där skulden hör hemma. Det är föräldrar som i grund och botten tycker att barnen inte får tillräckligt med stryk i svenska skolor. De tycker i stället att de ska få indoktrineras på olika sätt och uppfostras på ett annat sätt. Det är ett synsätt som vi naturligtvis tar djupt avstånd ifrån. De har hand om sina barn och skickar ut dem till länder som de själva har valt att fly ifrån. Man kan fundera över deras asylstatus redan från början. Men det är delvis en annan fråga. Grundproblemet är att även om vi har en stor och utbyggd offentlig sektor har vi inte kontroll på alla barn i hela vårt land. Vi lever inte i något 1984-samhälle. Det innebär att när föräldrar väljer att göra på det här sättet har vi inte någon kunskap om det förrän vi konfronteras med problemet. När vi konfronteras med problemet, till exempel när det dyker upp barn på våra beskickningar runtom i världen - det rör sig egentligen bara om Somalia, och Etiopien i det här fallet - gäller för vår del att försöka göra vårt allra bästa för att se till att barnen kan komma hem igen när de har övergivits av sina föräldrar. Det finns lite olika vägar man kan gå. Ett sätt är att fatta beslut om ett LVU-omhändertagande. Jag kan inte uttala mig om det enskilda fall som Hillevi Engström tar upp, men om man fattar beslut om ett LVU-omhändertagande kan ambassaden utfärda pass emot föräldrarnas vilja och i det sammanhanget ta hem barnet med det ekonomiska bistånd för kostnad för resa som man då kan stå för. Så har också skett i ett flertal fall. Det är så gången är. Det är så det ska fungera. Det kan skilja sig väsentligt från fall till fall vad som ska ske. Men det är alldeles klart att det är på det sättet man ska hantera frågan. Hur ofta stöter man på sådana här fall? Innebär det, när det är väldigt sällan, att man från många kommuners sida har dålig kunskap om hur gången ska vara? Så kan nog mycket väl vara fallet. Därför kommer jag att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram rekommendationer för hur man ska hantera de här fallen så att det blir helt klart hur det ska gå till. Min uppfattning är att om ett barn har sin hemvist i Sverige måste vi göra allt vad vi kan från svenska myndigheters sida för att se till att barnet kan komma hem igen. Det är den ingång vi måste ha. Placera inte skulden någon annanstans än på de enskilda föräldrarna! Det är faktiskt de som i grund och botten har övergett sina barn.
Hillevi Engström (M)
Anf. 12 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Det är ingen tvekan om att det är föräldrarna som är upphov till problemet, men en 15-åring eller en 17-åring har ju rätt att få hjälp av samhället när föräldrarna sviker. Det måste vi väl ändå vara överens om? Den 27 maj 2003 hade jag en debatt här i kammaren med statsrådet Jan O Karlsson om problemet med dumpade barn. Då sade statsrådet i kammaren att han hade känt till det här sedan 14 månader tillbaka. Han hade själv varit i Addis Abeba i mars 2002 och på ort och ställe hört problemet berättas på ambassaden. Han hade också sett barnen i den miljö de vistades i. Problemet har alltså varit känt för regeringen minst sedan mars 2002. Det är en väldigt lång tid, Morgan Johansson. Regeringen har inte gjort särskilt mycket. Jag skulle vilja säga att regeringen inte bryr sig om de här svenska medborgarna, de här barnen som har bott i Sverige under större delen av sin uppväxt. De får vara kvar. I stället ska man utfärda rekommendationer till Socialstyrelsen, skriva brev till länsstyrelserna och fråga om problemet är omfattande eller inte. Det duger inte. Det är en politik som vi moderater aldrig kan acceptera, att svenska medborgare dumpas utomlands, lämnas åt ett öde att putsa skor och vistas i en väldigt farlig miljö. Jan O Karlsson, det förra statsrådet, sade även i ett frågesvar 2003 till Rosita Runegrund: "Vill vårdnadshavare, som har barnets bästa för ögonen, till exempel föra svensk-somaliska barn till Somalia för att de anser att barnet bör knyta kontakt med sitt ursprung har de således rätt att besluta om detta." Är det verkligen en politik som statsrådet Johansson ställer sig bakom? Varför säger man i så fall inte det när TV:s Kalla fakta frågar vad man ska göra, i stället för att skylla på byråkratiskt mankemang? Det är ett problem som har varit känt i flera års tid, och regeringen duckar. Jag tycker att det är märkligt. I stället för att ta fram de här rekommendationerna måste man ändra konkret och göra det ganska snabbt. Nu har vi hört om ett fall. Jag kan förstå om statsrådet inte kan uttala sig om det enskilda fallet. Den här pojken kommer troligtvis tillbaka till Sverige när han fyller 18 år, om han har överlevt. Vi hörde på TV-inslaget att en annan pojke blev misshandlad till döds på gatan för att han inte kunde språket - avrättad, kan man säga. Herr talman! Det är väl ingenting som vi kan acceptera i Sverige att våra svenska barn ska råka ut för? Nej, det krävs betydligt mer. Det krävs att det händer någonting konkret nu, snabbt. Eller ska jag stå här igen om ett år, i maj 2005, och höra: Vi har skickat brev. Vi har utfärdat rekommendationer. Vad har hänt då? Jag begärde för ett år sedan att man skulle göra en kartläggning i kommunerna av hur omfattande problemet är och hur ofta det händer att barn kommer tillbaka eller, rättare sagt, inte kommer tillbaka efter sommarlovet. De dyker aldrig mer upp i skolan. Föräldrarna fortsätter att kvittera ut barnbidrag på 950 kr i månaden och barnen vistas i en väldigt farlig miljö. I stället har statsrådet skrivit till länsstyrelsen. Det är gott och väl. Men länsstyrelserna har inte den här kunskapen. Länsstyrelsen är en myndighet som granskar kommunerna, om någon klagar. Men de har ju ingen kunskap om vad som händer i Stockholm, i Rosengård, i Tensta eller i vilken kommun det kan vara fråga om. Därför frågar jag statsrådet vad som kommer att hända konkret. Kommer du att ta reda på om det här problemet är omfattande? Kommer du då att fråga kommunerna?
Morgan Johansson (S)
Anf. 13 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det är länsstyrelserna som vi använder oss av. De har faktiskt ett tillsynsansvar bland annat när det gäller socialtjänsten. När vi från statens sida vill se vad som har hänt i kommunerna frågar vi länsstyrelserna som i sin tur kan fråga kommunerna. Det var precis det vi gjorde för ett år sedan, som jag också tar upp i interpellationssvaret. Utifrån den kunskapen vet vi att det är väldigt sällan förekommande. Det är det vi kan uttala oss om hittills. Detta är också en del av problemet, för då finns det inga inarbetade rutiner för hur man ska göra. I så fall får vi skapa sådana rutiner, och det är Socialstyrelsens sak. Det är precis de rekommendationerna som vi vill utfärda, som jag säger i svaret. Vi har också bekymmer med passfrågan, barn som inte kommer tillbaka efter sommarlovet och så vidare. Jag har tagit initiativ till en inventering i Regeringskansliet med alla departement för att se vilken kunskap vi har, vilka bekymmer som finns och hur vi kan göra någonting åt dem. Det återges också i mitt interpellationssvar. Det är kommunerna som har ansvar för socialtjänsten i grund och botten. Det är så vi har valt att lägga upp det. Jag vet inte om Moderaterna har någon annan uppfattning om hur socialtjänsten ska skötas, om de vill förstatliga den på något sätt. Det vet jag inte. Det är kommunerna som har ansvar för socialtjänsten. Om Moderaterna hade fått bestämma kanske vi knappt hade haft någon socialtjänst kvar. Då hade vi inte haft så mycket att diskutera. Men med den modell som vi har valt finns det ett lokalt ansvar för de här problemen. Det är kommunerna som ansvarar för det. Det kan dyka upp bekymmer med gränserna. Vår lagstiftning sträcker sig inte in i andra länder. Svensk lag gäller inte i Somalia eller i något annat land. Då handlar det om att försöka lösa det från fall till fall. Den ingång jag kan ha i hela den här diskussionen är att om ett barn har sin hemvist i Sverige, då måste svenska myndigheter oavsett nivå - stat, landsting eller kommuner eller ambassader - göra allt de kan för att barnet ska få lov att komma tillbaka till Sverige. Det låter på Hillevi Engström som om nästan inga barn har fått komma tillbaka. Så är det ju inte. De allra flesta fall som vi har stött på har vi löst. Det finns kanske ytterligare några som kommunen i samarbete med staten och ambassad inte har klarat av att lösa. Det är för tidigt för mig att gå in och säga vad som har gjorts fel eller rätt. Då uttalar jag mig om enskilda fall, och det vill jag inte göra. Vår utgångspunkt måste alltid vara att svenska myndigheter ska göra allt de kan för att barn som har sin hemvist i Sverige ska kunna komma tillbaka igen. Det är precis det som de rekommendationer som jag nu vill ta fram från Socialstyrelsens sida ska gå ut på.
Hillevi Engström (M)
Anf. 14 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Regeringen ska göra allt, säger statsrådet. Jag ställde en fråga till statsrådet om regeringens politik som den fördes i maj 2003. Jan O Karlsson uttalade då att om föräldrar vill föra sina barn till Somalia ska de ha rätt att göra det. Är det fortfarande regeringens politik? I så fall tycker jag att statsrådet talar emot sig själv. Statsrådet säger att det är få fall. Hur vet man det? För ett år sedan efterlyste jag en kartläggning i kommunerna av hur vanligt förekommande det är. Det finns uppgifter som tyder på att det rör sig om ett hundratal barn som dumpas utomlands varje år. Jag kan inte verifiera den här siffran, men det är den siffra som har uppgetts vid rundringningar till olika socialtjänster inom kommunerna. Herr talman! Har statsrådet någon egen undersökning på departementet? Då skulle jag gärna vilja se den. Det är lite väl löst att uttala sig och säga att det är få fall. Det finns andra svenskar som är fast utomlands. Vi har haft en debatt bland annat om den fånge som sitter på Guantánamobasen. Mig veterligt gör regeringen en hel del insatser för att få honom friad, ställd inför rätta eller tillbaka till Sverige. Det är också en svensk medborgare. Jag undrar: Vad gör regeringen för de här konkreta fallen nu? Eller ska vi vänta några år och se vad som har hänt med pojkarna då? Det rör sig mest om pojkar. Jag undrar också på vilket sätt man har implementerat barnkonventionen i de här fallen. Eller gäller barnkonventionen för svenska barn födda i Sverige med svenska föräldrar? Är det så att de här barnen inte är önskade av någon? Den pojke jag refererade till, Muhammed, han sitter fast i Djibouti. Han har ingen på sin sida. Det är ingen som hjälper honom. Ambassaden säger nej. Svenska myndigheter säger nej. Föräldrarna säger nej. Hans öde är att fortsätta putsa skor och sova på marken. Är det regeringens politik för svenska medborgare som har dumpats utomlands?
Morgan Johansson (S)
Anf. 15 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det är ett sätt att föra debatt, att lägga ansvaret på staten och regeringen för det som egentligen inte hör hemma där. Det kan man naturligtvis göra. Det är kommunerna som har ansvaret för socialtjänstfrågorna och de barn som vistas i kommunerna. Det är det sätt vi har valt att arbeta på. När man hör Hillevi Engström får man intrycket dels av att det rör sig om väldigt många barn, dels att ingen enda har fått lov att komma hem. Så är inte fallet. Man har klarat av att lösa de allra flesta fall. Sedan finns kanske ytterligare några som återstår. Det är svårt för mig att gå in i detalj och redovisa vilka problem det har varit i de enskilda fallen. Det kan jag inte. Då skulle jag gå utöver det ansvar som kommunerna har. Jag kan bara uttala mig för statens del, och statens inställning är den att om ett barn har hemvist i Sverige så ska barnet få lov att komma hem. Om det då finns lagstiftningsproblem i detta, till exempel när det gäller passen, eller om det finns administrativa problem, exempelvis vilka LVU-beslut som fattats och hur man i så fall rent praktiskt kan lösa återresan, då får vi lösa de problemen. Jag vill samtidigt varna för den nästan Orwellska ingång som Hillevi Engström har. Vi kommer aldrig någonsin i vårt land att kunna ha kontroll på alla barn, vart alla barn reser, hur alla barn placeras och var alla barn finns. Det kommer vi aldrig att klara av, och det kanske inte ens är ett sådant samhälle som vi vill ha. Men när vi uppfattar ett problem måste vi försöka lösa det, och det är det som vi också försöker göra.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.