Sjukförsäkringen
Interpellation 2010/11:328 av Björck, Patrik (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-04-15
- Anmäld
- 2011-04-21
- Besvarad
- 2011-05-05
- Sista svarsdatum
- 2011-05-06
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 april
Interpellation
2010/11:328 Sjukförsäkringen
av Patrik Björck (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Det har under lång tid riktats hård kritik mot hur svårt sjuka människor behandlas i sjukförsäkringen. Kritiken har förutom från de drabbade kommit från breda delar av det svenska samhället. Såväl läkare som kyrkan har upprörts över de många fall av orimliga situationer som svaga och hårt drabbade människor utsatts för.
Vi socialdemokrater har kritiserat systemet med utförsäkring av sjuka från försäkringen från det att systemet infördes och våra värsta farhågor har besannats. Regeringen har under lång tid lovat att komma med förslag till förändringar av orimligheterna.
Nu har regeringen berättat vad man tänker göra, det vill säga nästan ingenting. Och dessutom kommer inte förslagen att träda i kraft förrän tidigast nästa år. Många hinner drabbas av regeringens politik innan dess och hur många som kommer att hjälpas av förslagen om förändringar som kanske genomförs nästa år vet ingen i dag.
Kritiken mot regeringens politik kvarstår med full kraft.
Avser statsrådet att ta initiativ till verkliga förbättringar av sjukförsäkringen så att svårt sjuka kan känna den trygghet de borde ha rätt att känna?
Avser statsrådet att ta initiativ till att skynda på processen så att de som i dag är oroade kan få ett snabbare besked om vad som väntar?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:328
Webb-tv: Sjukförsäkringen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:97 Torsdagen den 5 majProtokoll 2010/11:97 5 § Svar på interpellation 2010/11:328 om sjukförsäkringen
Protokoll från debatten
Anf. 8 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att ta initiativ till verkliga förbättringar så att svårt sjuka kan känna den trygghet de borde ha rätt att känna. Han frågar även om jag avser att ta initiativ till att skynda på processen så att de som i dag är oroade kan få ett snabbare besked om vad som väntar.
En av de viktigaste frågorna för regeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden som till stor del bestod av sjukfrånvaro. Regeringen har under föregående mandatperiod genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Åtgärderna har stor bredd och omfattar såväl ändringar som rör regelverket för sjukskrivningsprocessen, exempelvis tidsgränser för bedömning av arbetsförmåga, som nya samverkans- och stödåtgärder för att underlätta för sjukskrivna att komma tillbaka i arbete.
Sjukförsäkringsreformen har givit resultat. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna, och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet. Regeringen anser därför att den nuvarande inriktningen ska gälla även fortsättningsvis. Det är viktigt att säkerställa att avsikterna med reformen upprätthålls, exempelvis att den som är svårt sjuk och inte kan arbeta ska kunna få ersättning samtidigt som reformen ska öka drivkrafterna och stödet till dem som kan komma tillbaka i arbete.
Den 11 april presenterade jag huvuddragen i de förändringar i sjukförsäkringen som utarbetats av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet. Dessa förslag har nu remitterats till myndigheter och organisationer, och därefter kommer en proposition att överlämnas till riksdagen.
Anf. 9 Patrik Björck (S)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag hade förmånen att välkomna statsrådet i den första interpellationsdebatten som statsråd i höstas. Då diskuterade vi också sjukförsäkringen. Det har funnits anledning att återkomma nu. Det förvarnade jag redan vid den debatten.
Detta är en fråga som har väckt stort och berättigat intresse ända sedan man under förra mandatperioden tog upp arbetet med att förändra sjukförsäkringen. Under hela den processen riktades mycket hård kritik mot det väldigt mekaniska sättet att se på människor som drabbas av sjukdom och att de efter en viss tid ska utförsäkras.
Under hela processen riktades kritik. Det sades att om man genomför detta kommer man att slå ut sjuka människor ur försäkringen och sätta dem inför väldigt svåra situationer. Regeringen vidhöll under förra mandatperioden sina uppfattningar om att detta var ett rimligt sätt att behandla sjuka människor, och förändringen av försäkringen genomfördes som man hade tänkt sig.
Resultatet kom som ett brev på posten. Första dagen var det nästan 15 000 människor som kastades ut ur försäkringen. Sedan har det fortsatt att rulla på. Allt det som varnades för från remissinstanser, den politiska oppositionen och oss socialdemokrater kunde vi se. Som ett radband kom det gång efter gång, person efter person hela tiden nya mänskliga tragedier som utspelades framför våra ögon när människor drabbades av detta.
Debatten fortgick ända in i valrörelsen. I valrörelsen tvekade man lite från den moderata regeringens sida och låtsades ett tag att man kanske skulle ha någon form av förändring i sikte. Sedan hade vi den första debatten i höstas när jag ställde frågor till statsrådet om hur man från regeringens och statsrådets sida såg på det uppenbart omänskliga systemet som drabbar enskilda människor så svårt. Det har utlovats en mängd olika lösningar. Man har sagt: Det kommer, och vi ska titta över det.
Nu kom det ett förslag, precis som statsrådet säger i slutet av sitt svar, där man presenterar huvuddragen i förändringar av sjukförsäkringen.
I övrigt kan jag konstatera att statsrådet inte svarar på de frågor som ställs i interpellationen. Mina frågor utgår från den presentation man gjorde den 11 april. Jag säger att nu har regeringen berättat vad man tänker göra, det vill säga nästan ingenting. Det är detta som är utgångspunkten för mina frågor. När jag ställer frågorna till statsrådet om han tänker ta initiativ till verkliga förbättringar gör jag det med utgångspunkt från den presentation regeringen gjorde. På detta får jag inget som helst svar.
Det är också med utgångspunkt från denna presentation som jag ställer frågan: Tänker statsrådet ta initiativ till att skynda på processen så att de som i dag är oroade kan få ett snabbare besked? Det får jag inte heller något svar på.
Det är nämligen så att det
kanske
kommer ett beslut om förändringar i detta omänskliga system. Det kanske kommer ett sådant förslag till beslut under året, och det kanske kommer att träda i kraft nästa år. Det vet vi inte. Men under hela denna tid kommer nya människor att drabbas av detta omänskliga system. Nya fall kommer att passera revy. Nya människor kommer att släpas ut i fattigdom och inte bli friskare, men fattigare. Ovanpå sin mycket svåra medicinska situation får de också en mycket svår ekonomisk situation. Så är det varje dag hela det här året medan det kanske kommer ett förslag som kanske kommer att träda i kraft nästa år.
Då var min fråga: Kan vi få ett snabbare besked, statsrådet?
Anf. 10 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag tackar Patrik Björck för interpellationen och statsrådet för svaret, som jag tycker är uttömmande. Det besvarar egentligen den sista frågeställningen som interpellanten hade. Om man läser det sista stycket i svaret ser man att det står att statsrådet den 11 april presenterade huvuddragen i de förändringar i sjukförsäkringen som har utarbetats av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet. Dessa förslag kommer att remitteras till myndigheter och organisationer, och därefter kommer en proposition att överlämnas till riksdagen.
"Kommer" och "kommer" - det är inte kanske, Patrik Björck. Detta är ett besked från regeringen, och ett tydligt besked.
Herr talman! Låt mig ändå lite grann utgå från en problembild som missas av interpellanten både i interpellationen och i hans muntliga framställan, nämligen den historik som ligger bakom varför en reform var helt nödvändig. Detta var också den tidigare socialdemokratiska statsministern Göran Perssons insiktsfulla bedömning i budgetpropositionen 2003.
År 1960, som ett exempel, hade vi 150 000 förtidspensionärer. Den siffran hade till år 2004 ökat dramatiskt till 550 000 personer. Enbart detta år, 2004, förtidspensionerades 73 000 människor, Patrik Björck. Man får hoppas att det från 60-talet till 2000-talet skedde någon förbättring både i sjukvård och på arbetsmarknad så att man kunde förvänta sig de omvända siffrorna. Det var detta Göran Persson insåg 2003 när han i budgetpropositionen förklarade att man måste försöka ha ett mål att sänka sjuktalen till just hälften - det som alliansregeringen nu har lyckats med. Varför Patrik Björck förfasar sig över detta problem ensidigt har jag därför svårt att förstå.
Det är riktigt, herr talman, som Patrik Björck säger, att det framför våra ögon målas upp - om jag förstod uttryckssättet rätt - mänskliga tragedier. Också vi och alliansregeringen, inte minst socialförsäkringsministern, har insett att människor har hamnat mellan stolarna. Därför har det kommit konkreta förslag - fem huvudförslag och tre tilläggsförslag - som ska göra denna viktiga reform ännu bättre.
Men det finns en sak som Patrik Björck glömmer när han talar om mänskliga tragedier. Vi har precis fått rykande färska siffror från Försäkringskassan själv som tillsammans med Arbetsförmedlingen har fått ett uppdrag från regeringen - mycket initiativrikt - i regleringsbrevet att titta över hur det förhåller sig med dem som blir omförsäkrade och kommer ut till arbetslivsintroduktion och hur de sedan kommer vidare, förhoppningsvis ut på arbetsmarknaden.
Det visar sig om man tittar på de aggregerade siffrorna fram till den 28 februari från det att vi hade övergången 2009-2010 när reformen trädde i kraft att det handlar om 29 802 personer som är inskrivna på Arbetsförmedlingen för att pröva om arbetsförmåga finns. Man kan sammanfatta detta med att av dessa har ungefär hälften, 14 800, visat sig inte ha någon glädje av ALI. Därmed återgår de till sjukförsäkringen. Det är inte konstigare än så.
Däremot finns det en siffra som glöms helt bort i Patrik Björcks resonemang, nämligen de som är i arbete, är arbetssökande, befinner sig i arbetsmarknadspolitiskt inriktade åtgärder eller arbetstränar. De är fram till februari i år 16 023 personer. Det skulle för mig, herr talman, vara mänskliga tragedier att inte se dessa 16 023 personer som har lämnat en sjukskrivning där de uppenbarligen inte hör hemma och i stället har gått antingen till arbete, till arbetsträning, till rehabiliteringsinsatser riktade mot arbetsmarknaden eller som, för den delen, arbetstränar på annat sätt. Detta, herr talman, är mänskliga tragedier som Socialdemokraterna i alla år har sopat under mattan. Göran Persson insåg att detta måste ändras. Den tidigare socialförsäkringsministern av socialdemokratiskt snitt insåg det också. Men Patrik Björck inser tyvärr inte detta, och inte heller dagens socialdemokrater.
Anf. 11 Fredrik Schulte (M)
Herr talman! Som ministern och föregående talare har varit inne på hade vi en situation i Sverige där vi var världens friskaste folk. Vi var de som motionerade mest och som hade den genomsnittligt bästa hälsa och en av världens bästa arbetsmiljöer. Men vi var samtidigt det folk som var mest sjukskrivna i hela världen. Jag tror att det säger vem som helst och sig självt att det är någonting sjukt i systemet när detta får förekomma.
Det föranledde att vi gjorde en stor översyn och en stor reform av sjukförsäkringen som gjorde att systemet nu fungerar mer normalt. Vi har nu sjukskrivningar på samma nivåer som vår omvärld. Med detta sagt ska man vara öppen med att alla reformer inte är perfekta. Det fanns en hel del saker i den reform vi genomförde som inte blev bra, bland annat att allvarligt sjuka i vissa fall tvingades söka arbete. Vi har gjort en översyn av och kompletteringar till lagstiftningen, och vi är nu i full färd med att göra ytterligare en översyn.
Men jag tycker att historiebeskrivningen är viktig. Det rådde en situation i Sverige där vi gick från att i början på 60-talet ha 150 000 förtidspensionärer till att i början på 2000-talet ha över en halv miljon människor i förtidspension och fruktansvärt många fler som fastnade i sjukskrivning jämfört med hur situationen var tidigare. Åtgärderna mot detta har Patrik Björck och Socialdemokraterna motarbetat. De har motarbetat att vi gör nödvändiga reformer för att se till att människor inte fastnar i bidragssystemen.
Socialdemokraterna och Patrik Björck har vacklat lite och är otydliga i sina ställningstaganden. Är de emot allting som vi har gjort, eller är det bara vissa förändringar och justeringar i marginalen som de vill göra? Jag tycker att detta är ett jättebra tillfälle för Patrik Björck att gå upp och ge klara besked. Vill ni gå tillbaka till situationen som den var tidigare, eller är det bara mindre förändringar som ni vill genomföra? Erkänner ni att ni skapade ett problem som innebar att hundratusentals människor fastnade i bidragsberoende?
Vi har i debatten haft en situation där Socialdemokraterna starkt har kritiserat tidsgränserna. Jag skulle först vilja säga att tidsgränser i sjukförsäkringen inte är någonting konstigt. Siffrorna är något år gamla, men jag är rätt säker på att de fortfarande gäller. I Belgien är tidsgränsen ett år. I Danmark är tidsgränsen 52 veckor under en 18-månadersperiod. I Finland är den 300 vårddagar under en tvåårsperiod. I Frankrike är den tre år. I Italien är den 180 dagar. I Nederländerna är den två år. I Norge är den 52 veckor under en treårsperiod. I Portugal är den tre år. I Spanien är den 18 månader. I Storbritannien är den 28 veckor. I Tyskland är den 78 veckor under en treårsperiod. I Österrike är den 52 veckor. Jag skulle kunna fortsätta. Alla länder i EU har en tidsgräns. Det är inte konstigt.
Och varför är det så? Jo, därför att sjukförsäkringen ska vara och är en omställningsförsäkring. Det är en försäkring som är till för dem som i någon bemärkelse är tillfälligt sjuka men som någon gång i framtiden beräknas bli friska och gå tillbaka till arbetsmarknaden.
Om man inte har några tidsgränser över huvud taget får man en situation som den vi hade tidigare; människor fastnar i utanförskap.
Jag träffade en kvinna som hade varit sjukskriven i 19 år. Hur kan man vara tillfälligt sjukskriven i 19 år? Människor som inom överskådlig framtid inte kan arbeta ska förtidspensioneras eller gå på sjuk- och aktivitetsersättning, som det numera kallas.
Det här är inte någonting orimligt. Det här är det system som man har i hela omvärlden.
I detta anförande instämde Finn Bengtsson (M).
Anf. 12 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Jag har två kommentarer. För det första hävdar interpellanten att ingenting har hänt. Det blir en lite meningslös diskussion eftersom jag från i stort sett dag ett, åtminstone dag ett i min värld när regeringen tillträdde, har sagt att vi kommer att göra en översyn inom ramen för att vi är övertygade om sjukförsäkringsreformen i grund och botten ska ligga fast. Det betyder att vi vill värna de framgångar som nåtts men vi vill inte skygga för de problem som fanns i den. Då blir det meningslöst att säga att vi inte har gjort någonting.
Vi har presenterat en översyn med fem väsentliga förbättringar på fem väsentliga områden. Vi pratar om förändringar som handlar om 1 miljard kronor i stort sett. De är på remiss, och det kommer en proposition. Det finns inga "kanske" någonstans i detta. Jag kan inte säga att eller när riksdagen fattar beslut, men allt annat är mycket tydliga besked.
För det andra är det svårt att fjärma sig från misstanken att ni i grund och botten har en ståndpunkt som ni inte vill redogöra för. Det framgår inte i vårmotionen och det framgår inte i stort sett någonstans om ni i grund och botten vill riva upp reformen helt och hållet och återgå till det gamla. Eller vill ni bara göra marginella justeringar i den reform som är genomförd? Det är en rätt väsentlig fråga för diskussionens meningsfullhet.
Av retoriken att döma vill ni riva upp allting, gå tillbaka till det gamla och överge den gamla idén som socialdemokratin hade 2003 att det var minst dubbelt så många sjukskrivna som det borde vara. Vill ni det har vi en sådan diskussion.
Vill ni i grund och botten, vilket är en lika rimlig misstanke eftersom ni inte nämner någonting om detta i vårmotionen, behålla reformen kan vi diskutera exakt vilka delar i våra förbättringsförslag som ni delar och vilka ni tycker borde justeras. Sedan kan ni komma tillbaka med de förslagen inom ramen för remissen. Det är också en meningsfull diskussion.
Men att sitta här och låtsas som om ni är för någonting som ni i grund och botten är helt emot eller, tvärtom, att ni är helt emot någonting som ni egentligen är för skapar bara en meningslös diskussion. Kom tillbaka när ni vet vad ni tycker, så tar vi en seriös diskussion då!
Anf. 13 Patrik Björck (S)
Herr talman! Det konkreta resultatet av den här reformen är att 1 procent av de utförsäkrade har återvänt till sitt gamla arbete. Det är 3 procent som har ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden och 7 procent som har subventionerade anställningar. Övriga är kvar i arbetsmarknadspolitiska program. En del har lämnat utan att vi vet var de finns, och ett antal kommer över huvud taget aldrig in i den här arbetslivsintroduktionen. Det är fakta.
Sjukförsäkringen har havererat. Man kan inte sätta tidsgränser för sjukdom. Rapporterna duggar tätt om hur illa människor far i systemet. Vi kan notera att den oskälighetsregel som statsrådet nu vill införa har man redan provat. Läser man rapporten från Inspektionen för socialförsäkringen om hur den har fungerat när den har använts tidigare kan man se att den har använts i ett fall för att utvärdera de så kallade 180- och 365-dagarsreglerna.
Jag kan tänka mig att det kanske är en cancersjuk människa som slipper den förnedrande moderata sjukförsäkringspolitiken med statsrådets förslag till förändringar. För den människan är det så klart skillnaden mellan succé och fiasko. Det kan jag hålla med om. Men alla de andra tusentals människorna som statsrådet inte har några som helst svar till kommer att fortsätta att sväva i ovisshet. Om de närmar sig tidsgränsen under året kommer de att kastas ut ur försäkringen eftersom statsrådet inte tycker att det här är en allvarlig fråga och en viktig fråga, och det är bara några få som drabbas.
Om jag kommer ihåg rätt sade statsrådet vid presskonferensen att högst ett lite fåtal skulle kunna få åtnjuta de förändringar som man föreslår. Det är grunden för interpellation. När vi har väntat och väntat på att regeringen på något vis skulle uppfatta att detta är ett stort samhällsproblem och att enskilda medborgare, som regeringen faktiskt har ansvar för, råkar väldigt illa ut kommer det här förslaget som inte innehåller någonting.
Vi socialdemokrater vill ha en sjukförsäkring som grundas på arbetslinjen. Vi vill att människor ska ges en faktisk möjlighet att komma tillbaka, men då måste man också satsa på rehabilitering och en aktiv arbetsmarknadspolitik så att de inte fastnar i långtidsarbetslöshet. Man måste också skapa en arbetsmarknad som är beredd att ge människor den här chansen att komma tillbaka.
Sådana här administrativa tidsgränser för sjukdom kan inte fungera, och det är ingenting som vi har hittat på. Verkligheten talar emot det. De fall som har funnits till beskådan och som har visat att det här inte fungerar finns där, och det kommer som sagt nya varje dag.
De läkare som har att hantera detta är väldigt upprörda. Mer än 100 läkare skrev under en debattartikel på Svenska Dagbladets debattsida där de säger att en lag som förutsätter att tillfrisknande sker efter tidtabell inte är något annat än omänsklig. Detta är vad läkarna, professionen, de som varje dag träffar de här människorna upplever. De upplever det här som omänskligt, och de framför det. Läkarförbundet har samma uppfattning. Enskilda försäkringstjänstemän är förtvivlade när de möter de här människorna som drabbas. Detta är en verklighet.
Möjligen kommer de här förändringarna, om de genomförs någon gång i framtiden, att rädda några få från den situation som många nu dagligen drabbas av. Tidigare när man införde den här oskälighetsbedömningen i 180- och 365-dagarsregeln användes den en gång. Om man fördubblar det räddar man kanske två cancersjuka människor från den moderata, omänskliga sjukförsäkringspolitiken.
Anf. 14 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! När interpellanten inte har några argument att möta socialförsäkringsministerns förslag på att komma med konstruktiva förslag i stället för att raljera med icke konstruktiva förslag går han in i en massa villfarelser.
Låt mig börja med att referera till detta med läkare, Patrik Björck. Jag råkar själv vara läkare, och under större delen av den tid då sjukförsäkringen gick åt fel håll från 60-talet och fram till 2004 har jag sjukskrivit folk till skillnad från Patrik Björck. Jag har sett hur en slentrianmässig kultur har utvecklats i det här landet till skillnad från i princip alla andra likvärdiga länder där man hade en annan inställning till sjukförsäkringen som en omställningsförsäkring vid sjukdom.
I Sverige har vi 50 000 legitimerade läkare. 100 av dem är inte särskilt många. Det stämmer inte att Läkarförbundet ställer upp på det så kallade upprop som de här 100 läkarna har skrivit. Många av dem har för övrigt ett organiserat socialistiskt antingen aktivt värv eller förflutet. Att använda läkarkåren som stöd för att den här försäkringen och reformen av försäkringen inte skulle fungera är helt fel.
Låt mig sedan gå över till detta med administrativa tider. Den tidigare, socialdemokratiska sjukförsäkringsministern Anna Hedborg sade att man måste ha tider inte för sjukdom utan för bedömning av arbetsförmåga. Har man inte fasta tider för detta görs inte heller någon sådan bedömning. De första som gick över från slentrianmässig sjukskrivning till arbetslivsintroduktion hade varit sjukskrivna i decennier, det vill säga tiotals år. De hade varit lämnade utan någon som helst test på om det fanns arbetsförmåga eller ej. Som jag sade i mitt förra inlägg visar det sig att av dem som har kommit över till Arbetsförmedlingen är över 16 000 av drygt 29 000 i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd inklusive arbete. Jag vill påstå att de siffror som Patrik Björck nämner inte stämmer, utan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har tillsammans rapporterat dessa siffror den 28 februari.
Anf. 15 Fredrik Schulte (M)
Herr talman! Även om jag och Patrik Björck har väldigt olika politiska utgångspunkter måste jag säga att det är lite häpnadsväckande att när Patrik Björck ska beskriva den enda konkreta effekten av vår reform av sjukförsäkringen lyfter han upp ett fåtal ömmande fall.
Du har alltså helt missat att vi halverade antalet förtidspensionärer. Du har helt missat att vi i princip har halverat antalet sjukskrivningar och att vi nu har kommit tillbaka till nivåer som är rimliga i jämförelse med vår omvärld.
Jag kan också notera att Patrik Björck inte på något sätt svarar på de frågor som alla vi tre representanter från det borgerliga blocket har ställt till honom, nämligen: Vad är det ni vill tillbaka till? Jag misstänker att vi aldrig kommer att få ett svar. Är det så att ni vill tillbaka till det gamla systemet, eller är det så att ni bara vill göra mindre justeringar av det som är? Erkänner ni i så fall de problem som ni själva ställde till med när ni utformade systemen under er regeringstid?
Det är också lite häpnadsväckande att Patrik Björck står här och säger att detta med tidsgränser inte kan fungera. Det finns tidsgränser i alla andra länder! Nämn ett land som inte har den typen av tidsgränser som vi nu har infört! Jag rabblade upp en lång lista på länder, och jag skulle kunna fortsätta mycket längre att ge exempel på länder som har tidsgränser. Är det bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i hela världen som har sett den här problembilden? Det är inte seriöst.
Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en ideologisk fråga till Patrik Björck. Om man har det gamla systemet, där väldigt många människor kan gå tillbaka till arbetsmarknaden men fastnar i bidragsmarknaden med de tidigare stora volymerna, kan man inte ha generösa ersättningar till dem som verkligen behöver. Kan du förlika dig med det och erkänna att den problematiken verkligen finns?
Anf. 16 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Det finns ett värde i interpellantens appell. I praktiken svarar han på den fråga jag ställer, det vill säga: Vi river upp varje steg. Vi gör om allting som ni har gjort och går tillbaka till det gamla.
Det är åtminstone ett, något outtalat, ställningstagande som man kan diskutera och förhålla sig till och som det vore bra att ha en offentlig debatt om. Även det kan klargöras, beräknas och kalkyleras i antal individer, platser och pengar. Allt sådant där kan man också göra så att det blir en hederlig diskussion.
Men i praktiken säger du att allting som har gjorts var fel, att allt ska rivas upp och att det var bättre förr - fair enough.
Det andra, som är mer anmärkningsvärt, är att man numera nästan måste föreläsa för socialdemokrater om grunderna i den svenska välfärdsmodellen. Tidsgränser gäller inte sjukdomar. Självklart inte! Men för försäkringen gäller tidsgränser. Vi har en sjukförsäkring, inte mot sjukdom - så gott är inte universum skaffat - däremot mot risken att förlora inkomst till följd av arbetsoförmåga på grund av sjukdom, det vill säga om du har en försäkrad inkomst.
Detta visste legendariska socialdemokratiska socialministrar under hela 1900-talet. De skulle aldrig ens antyda sådana saker som att vi har en försäkring mot sjukdom eller att tidsgränserna skulle gälla tidtabeller för tillfrisknande. Detta är en diskussion man kan ha med människor som inte vet någonting om sjukförsäkring, men inte med människor som på allvar vill göra anspråk på att göra om och ta ansvar för en sjukförsäkring.
Jag har många gånger mycket ärligt och helt utan reservation sagt att jag tycker att det var bra att riksdagen 2003 fick ta ställning till ett propositionsförslag med ambitionen att halvera de svenska sjukskrivningarna. Det var bra, det var framsynt och det var modigt. Det skrevs garanterat inte utan insikt om att detta är en komplicerad resa framåt. Jag är bara lite nyfiken på om allt som har gjorts sedan dess fram tills nu har varit helt fel. Hur skulle formen för en reform som halverar de svenska sjukskrivningarna ha sett ut?
Anf. 17 Patrik Björck (S)
Herr talman! Olika yrkeskårers politiska hemvist tänker jag inte uttala mig om. Det gör Finn Bengtsson, som kallar läkarkåren socialistisk. Jag vet inte vilken politisk uppfattning prästkåren har. Det finns säkert både vänster och höger i båda yrkeskårerna. Det som förenar dem är ändå en empati med drabbade medmänniskor, och det är nog oavsett vilken politisk hemvist de har.
I Läkartidningen nr 18 2011 säger ordföranden i Läkarförbundet:
"Den bortre parentesen efter två och ett halvt års sjukskrivning måste ses över. Många som måste lämna sjukförsäkringen för att de har förbrukat dagarna har sammansatta sjukdomsdiagnoser. En del av dem kan knappast delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder."
Det är fakta. En lögn blir inte sann bara för att den upprepas. 1 procent har återvänt till sitt gamla jobb, 3 procent är på den reguljära arbetsmarknaden och 7 procent har subventionerade anställningar av dem som har kastats ut ur försäkringen. Det är fakta. Att man upprepar en lögn, som görs från talarstolen, gör ingen sanning. Det är fakta som jag föredrar här. Över 45 000 utförsäkrade, ökat antal sjukskrivna, fler unga förtidspensionärer - och så talar man om en lyckad reform. Det är också fakta. Det är viktigt att hålla sig till det.
Jag inser nu efter den här debatten att de sjuka människor som drabbas så hårt av den moderata politiken, som för övrigt har blivit en diagnos till råga på eländet, inte kommer att få en förbättring där de kan känna den trygghet de borde ha fått känna och har rätt att känna. De kommer inte att få det. De kommer inte att få något sådant svar av statsrådet här i dag. Och statsrådet tänker inte ta några som helst initiativ för att skynda på den här processen så att vi kan undvika att fler människor drabbas av dessa tragedier. Det är svåra svar och hårda svar, men det är tydliga svar.
Anf. 18 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Av ett parti som gör anspråk på att någon gång i framtiden än en gång regera landet har man rätt att ställa krav på att få någorlunda konsistenta svar om den samlade svenska välfärdspolitiken. Det är ett rimligt krav. Ett mindre oppositionsparti i utkanten kan tänkas sysselsätta sig med allmänt gnäll. Men att detta parti inte har grundläggande svar på vad man vill göra med en helt fundamental del av en hundraårig svensk välfärdstradition är anmärkningsvärt. Gustav Möller skulle inte vara imponerad.
Tvåochetthalvtårsgränsen för maximal tid i sjukförsäkringen fungerar i allt väsentligt eftersom den markerar att det finns en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven. Flera tusen personer har kommit vidare till Arbetsförmedlingen och varit kvar närmare arbetsmarknaden. Många har också kommit tillbaka. I dag pratar vi om ungefär 65 procent av den ursprungliga gruppen som antingen har fått förtidspension till slut - kanske för sent; det är en intressant fråga - eller har kommit tillbaka och fått sjukpenning igen.
Det du nu hävdar är problem är en av de saker ni själva påpekade var ett problem, att efter två och ett halvt år är det för kort tid för människor att ställa om via Arbetsförmedlingen för att få en chans via arbetsintroduktionen. Det är en av de saker vi gör någonting åt. Den andra saken är att människor som har för komplex problematik ska ha större chans att vara kvar i sjukförsäkringen. Det är precis de sakerna som ni själva fylligt, på 150 sidor, beskrev att det fanns bekymmer att göra någonting åt.
Vi har lagt fram förslag om hur vi vill förbättra detta. Vi kommer aldrig att komma till ett perfekt läge, en situation där ingen kommer att ifrågasätta sjukförsäkringen - självklart inte. Men vi är på rätt väg. Det finns fler saker att göra, och vi gör dem nu.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.