Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ansvarsutkrävande vid utvisningar

Interpellation 2009/10:226 av Ceballos, Bodil (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-05
Anmäld
2010-02-05
Sista svarsdatum
2010-02-19
Besvarad
2010-02-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 februari

Interpellation

2009/10:226 Ansvarsutkrävande vid utvisningar

av Bodil Ceballos (mp)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Tisdagen den 2 april utvisades ännu en grupp burundier till Bujumbura. Denna gång hade tydligen landningstillstånd begärts eftersom man på flygplatsen till och med hade ett antal namn på en lista över vilka som skulle komma med planet. Enligt ett nyhetsinslag i Radio Isanganiro den 3 april handlar det om ett brittiskt plan med ett tjugotal personer ombord varav några inte är burundier utan också från Rwanda och Somalia. Flyktingarna saknade handlingar som tillåter dem inresa i landet och togs omedelbart om hand av polis. I inslaget nämns också att det finns många burundier i Sverige och att de kommer att skickas tillbaka. Burundiska människorättsorganisationer ställer sig frågande till denna hantering och menar att det måste röra sig om ett avtal som svenska myndigheter har med presidenten om återtagande av flyktingar.

Återtagandeavtal har blivit vardagsmat under denna mandatperiod och således inget jag förvånas över längre – särskilt inte med tanke på att Burundi är ett land Sverige ger bistånd till och därför ser sin möjlighet att ställa motkrav. Återtagandeavtal ska dock inte kunna innebära att de människor som utvisas hamnar rakt i klorna på den de flytt ifrån, i detta fall den sittande presidenten.

Sverige talar vitt och brett om respekten för de mänskliga rättigheterna. Via vårt bistånd stöttar vi MR-arbete i olika länder. När MR-försvararna sedan flyr till oss är de inte välkomna utan skickas hem under förödmjukande former som dessutom utsätter dem för livsfara. Detta är inget annat än dubbelmoral och skenhelighet. Vem kan garantera att de personer som nu sitter hos polisen i Bujumbura kommer att släppas? Vem kan garantera att den man som är beroende av insulin och som fått med sig några dagsdoser kommer att hinna till en läkare innan det är för sent? Är det EU? Är det migrationsministern? Är det UD? Är det Migrationsverket? Är det den svenska gränspolisen? Är det den svenska lagstiftaren? Vi kan inte ha en situation där alla kan skylla på någon annan. Alla gör sitt jobb – men vem ansvarar för konsekvenserna?

Sverige tolkar många gånger de mänskliga rättigheterna på ett mycket snävare sätt här hemma i relation till människor från andra länder än det sätt vi förespråkar eller lär ut till dem när de befinner sig på hemmaplan. Den humanitära rätten bör inte tolkas olika i olika länder. Det sätt vi i dag i Sverige använder oss av för att göra oss av med människor är inte värdigt ett land som säger sig värna de mänskliga rättigheterna och som påstår sig ha en human och generös flyktingpolitik. Det är snarare så att vi svärtar ned vårt hittills goda rykte.

Jag vill därför fråga ansvarigt statsråd:

Avser statsrådet att komma med förslag som klargör vem som ansvarar för att de som utvisas inte fängslas eller på annat sätt trakasseras vid hemkomsten?

Avser statsrådet att komma med förslag som innebär att det är möjligt att utkräva ansvar av Sverige då utvisningar sker i strid med den humanitära rätten?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:226, Ansvarsutkrävande vid utvisningar

Interpellationsdebatt 2009/10:226

Webb-tv: Ansvarsutkrävande vid utvisningar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tobias Billström (M)
Anf. 26 Tobias Billström (M)
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag avser att komma med förslag som klargör vem som ansvarar för att de som utvisas inte fängslas eller på annat sätt trakasseras vid hemkomsten. Hon har också frågat om jag avser att komma med förslag som innebär att det är möjligt att utkräva ansvar av Sverige då utvisningar sker i strid med den humanitära rätten. En avvisning eller utvisning av en person som ansökt om asyl förutsätter enligt utlänningslagen att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Återvändande till hemlandet ska således alltid föregås av en ingående prövning av det eventuella skyddsbehovet. Bedömningen om grund för uppehållstillstånd finns görs av Migrationsverket och, efter överklagande, migrationsdomstolarna utifrån de individuella förutsättningarna i det enskilda ärendet. När avvisningen eller utvisningen sedan har verkställts är i princip ärendet avslutat för svenska myndigheters del. De risker som kan finnas vid ett återvändande bedöms alltid inom ramen för asylprocessen. När det sedan gäller frågan om återtagandeavtal har Sverige inte ingått något sådant med Burundi. Jag vill dock lämna följande allmänna synpunkter när det gäller återtagandeavtal. Enligt folkrätten har alla stater en skyldighet att ta tillbaka sina medborgare. För att underlätta återvändandeprocessen och som ett verktyg för närmare bilateralt samarbete har Sverige dock ingått bilaterala återtagandeavtal med vissa länder. När det gäller EU-samarbetet har rådet givit kommissionen mandat att ingå återtagandeavtal med tredjeländer för att effektivisera återvändandearbetet. Återtagandeavtalen, såväl de bilaterala som EU-avtalen, ska alltså bidra till ett förbättrat återvändandearbete. De har inte något att göra med prövningen av skyddsbehov, utan får relevans först då asylprocessen är avslutad. Mot den här bakgrunden har jag inte för avsikt att vidta några åtgärder i de avseenden Bodil Ceballos har efterfrågat.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 27 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag får börja med att tacka för svaret, även om jag som vanligt inte riktigt håller med migrationsministern. Det är vi lagstiftare som stiftar lagar, och vi brukar också få skulden när någonting går fel. I det här fallet har jag frågat ministern vem medborgarna ska skylla på när det går fel vid deportationer och människor faktiskt fängslas eller när människor som fått avslag i Sverige inte anser sig icke-skyddsbehövande utan flyr vidare till ett annat land. Är det EU, gränspolisen, Migrationsverket, migrationsministern, Utrikesdepartementet eller oss lagstiftare vi ska skylla på? Det brukar för det mesta vara oss lagstiftare man skyller på. Det kan man göra när det gäller vår asylrätt och prövningen här hemma. Om lagstiftningen är så sträng att människor som har skyddsbehov inte omfattas av den är det oss man kan skylla på. Vi har haft den diskussionen många gånger här. Vi är också många som säger att vi inte känner igen oss i den strikta tillämpning av lagstiftningen som vi har här i landet. I slutändan är det lagstiftaren som måste ändra lagen. Det kan jag hålla med om. Men jag kan inte på något sätt känna mig delaktig i de konsekvenser som det har inneburit för personer som har deporterats, skickats ut från vårt land, på ett många gånger inhumant och kränkande sätt. Därför har jag följt upp vad som har hänt i två fall. Det ena fallet började den 20 oktober, då sex burundier skickades tillbaka till Burundi. Det har jag och migrationsministern diskuterat tidigare här. Jag kan berätta vad som vidare har hänt, för jag pratade med dem för inte så länge sedan. Tre av dem befinner sig nu i Uganda. De var fyra från början. De söker nu asyl via UNHCR i Uganda. En har försvunnit. Hon kom i kontakt med det styrande partiet i Burundi och försvann kort därefter. Kort därefter kom också ett antal personer till de andra tre i gruppen. Det slutade med att en av dem fick syra slängd på sin hand. Jag har sett en bild där den är alldeles sönderbränd. Då är frågan: Varför gav de sig av från Burundi om det nu var så att de inte hade skyddsbehov och inte behövde frukta den egna regeringen eller repressalier i hamlandet? Varför har de gett sig av vidare till Uganda? Först kom de till Rwanda, sedan till Uganda. I det andra fallet vet vi inte särskilt mycket om vad som har hänt. Vi vet att en kvinna som bodde här i Sverige har flytt vidare till Rwanda så fort hon kunde. Hon lyckades komma ut direkt från flygplatsen utan att komma till polisens förvar, för hon hade en bekants bekant som lyckades prata ut henne redan på flygplatsen, men det skedde under förutsättning att hon försvann därifrån så fort som möjligt. Jag har pratat med en av de män i gruppen av utvisade som också har släppts - den sjuke mannen som har diabetes och släpptes på grund av sjukdom. Jag pratade med honom så sent som i går, och han berättade då att det redan fanns ett tjugotal personer på planet när de gick ombord i Skavsta. Det var ett tjugotal personer åtföljda av två poliser per person. Det fanns också barn på flyget, och jag får återkomma i nästa inlägg och fortsätta berätta lite om vad som hände. Jag vill fortfarande fråga ministern varför han inte kan berätta var vi ska kräva ansvar. Av vem ska vi kräva ansvar i de här frågorna?
Tobias Billström (M)
Anf. 28 Tobias Billström (M)
Fru talman! Det tog två minuter och fem sekunder innan de första enskilda fallen började trilla ut. Det är väl något av ett rekord. De brukar komma tidigare när man har debatter med Bodil Ceballos. Som interpellanten är väl medveten om kan jag inte föra diskussioner om enskilda fall här i kammaren. Det är jag förbjuden att göra enligt grundlagen, och det tycker jag att interpellanten borde respektera. Men Bodil Ceballos har en tendens att ta upp enskilda fall gång på gång i kammaren och begära att jag som minister ska svara på: Vad tycker du om det enskilda fallet? Hur tycker du att domstolen har dömt i det här ärendet? Hur tycker du att myndigheten har hanterat de här frågorna? Ingenting av detta är sådant som jag kan svara på. Det är kanske viktigt att understryka det. Annars kan folk få en felaktig uppfattning om den här debatten. När det sedan gäller sakfrågan är det så att de risker som kan finnas vid ett återvändande alltid bedöms inom ramen för asylprocessen. Som jag sade i mitt inledande svar: När man har gjort den här bedömningen, när svenska myndigheter och svenska domstolar har tagit del av de skäl som den enskilda asylsökanden med biträde av sitt juridiska ombud har lagt fram och man kommer fram till slutpunkten och konstaterar att det inte finns något skyddsbehov, ska detta verkställas och personen ska tillbaka till sitt ursprungsland. När detta är gjort är ärendet i princip avslutat för svenska myndigheters del. Ansvaret för de här frågorna åvilar naturligtvis ytterst mig som migrationsminister och regeringen som helhet när det gäller utformningen av principerna för återvändandearbetet. Det är ett ansvar som jag fullt ut tar. Men genomförandet av verkställigheterna är en fråga för svenska myndigheter - detta vet också Bodil Ceballos om. Det är på samma sätt som när riksdagen och regeringen fattar beslut om inriktningen på Vägverkets verksamhet och därefter överlåter till myndigheten att utforma principerna för sin verksamhet. Det ser inte annorlunda ut på det här området än när det gäller någon annan svensk myndighet. Vad Miljöpartiet och Bodil Ceballos hela tiden vill är att Sverige ska ha en sorts aldrig någonsin avslutat ansvar för varje människa som någon gång har varit i kontakt med svenska myndigheter. Jag kan inte tolka den här diskussionen på något annat vis. Vi ska alltså vara ansvariga för en person som någon gång har lämnat in en ansökan eller varit i kontakt med svenska myndigheter, oavsett om det går en vecka, en månad, ett år eller ännu längre tid. Vem kan påta sig ett sådant ansvar? Det kan inte jag göra. Det kan inte Bodil Ceballos göra. Det kan ingen göra. För vem kan säga vad som händer senare i en människas liv när vederbörande har lämnat Sverige? Det kanske går alldeles utmärkt för den personen under flera år. Därefter händer någonting nytt. Personen blir arbetslös. Personen blir rånad. Personen blir sjuk. Är det då också ett ansvar för svenska myndigheter och för Sverige? Alla som följer den här debatten inser att detta resonemang är orimligt. Vi måste ha en slutpunkt. Den slutpunkten inträffar när svenska myndigheter och svenska domstolar har tittat på ärendet och konstaterat att personen har skyddsbehov och får lov att stanna i Sverige eller att personen inte har skyddsbehov och ska återvända hem. Det är också en del av den reglerade invandring som jag vet att Bodil Ceballos innerst inne inte ställer upp på och inte tycker är bra. Hon tycker nämligen att vi ska ha fri invandring. Men hon kan inte förmå sig själv att i de politiska debatterna använda den termen, för hon vet att det inte skulle fungera med fri invandring. Det skulle inte fungera om alla människor som ville kom till Sverige och bosatte sig här utan prövning. Detta är de centrala punkterna i debatten. Det är detta som egentligen gömmer sig bakom hela denna interpellationsdiskussion. Det är inte fråga om enskilda ärenden, även om vi förmodligen kommer att få höra dem repeteras i Bodil Ceballos nästa inlägg, trots att det egentligen inte borde vara så. Men jag konstaterar att den svenska regeringens politik på det här området ligger fast, och vi har inte några som helst planer på att ändra den.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 29 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Migrationsministern säger att alla som följer den här debatten förstår hur orimlig den är. Men jag menar att alla som följer den här debatten och som har följt tidigare debatter som jag har haft med migrationsministern hör ministern upprepa samma svar vilken fråga jag än ställer. Sveriges ansvar tar slut så fort en person har fått ett avslagsbeslut, oavsett hur orimligt jag eller den person som har drabbats av det kan uppleva att detta avslagsbeslut är. Jag menar att vi har ett ansvar för vad som händer sedan. Ministern skriver i interpellationssvaret att folkrätten säger si och så. Men det är konstigt när vi använder folkrätten bara när det passar våra egna syften och inte annars. Det finns mycket i folkrätten som också talar om hur en deportation ska se ut. Jag har inte sagt att vi kan ge uppehållstillstånd eller asyl till alla som söker, för alla har kanske inte skyddsbehov. Men när vi väl kommer till skarpt läge och människan ska deporteras ska det gå till på ett värdigt sätt. Det har också ministern talat om här i kammaren tidigare. Det ska inte ske på ett kränkande sätt. Det ska ske på ett värdigt sätt. Vi har sett flera exempel på när det inte har varit värdigt. Den här gången var det, vad jag vet, nio personer som utvisades från Sverige. Det satt ett tjugotal personer på planet redan innan. I ett radioinslag, i burundisk radio, hörde man också att det var ett tjugotal personer, däribland barn. Det var en person från Somalia. Det var också personer från Rwanda. Jag tror att barnen var från Rwanda. I radioinslaget fick vi också veta att de alla togs direkt till polisstationen. Människorättsorganisationer förfasade sig och menade att vi förmodligen hade ett återvändandeavtal med Burundi. Nu är det bra att veta att vi faktiskt inte har det. Men frågan är: Finns det några andra informella kontakter som har lett till att man faktiskt tas emot genom att ringa till presidenten och tala om att man nu kommer? Därmed får man tydligen också landningstillstånd. Det här är någonting som har pågått under en lång tid. Det handlar inte bara om Burundi. Vi har skickat tillbaka människor till många andra länder. Det är ingen som följer upp vad som händer. Det är ingen som talar om för UNHCR eller Röda Korset att det kommer ett antal personer och att de kanske behöver hjälp när de kommer fram. Det här har vi diskuterat förut. Migrationsministern säger sig inte vara avogt inställd till att ha ett större samarbete med frivilligorganisationer eller med UNHCR. Men varför säger inte någon till UNHCR eller Röda Korset: Nu kommer det ett antal personer som har fått avslag i Sverige. Hjälp dem när de kommer fram! Det sägs väl också i folkrätten att man faktiskt har rätt till ett bemötande när man kommer? Röda Korset brukar hjälpa till att hitta familjemedlemmar i hemlandet, till exempel. I vissa fall har vi också överenskommelser med UNHCR. I det här fallet var det ingen som mötte dem. UNHCR fick reda på den senaste deportationen tack vare den burundiska organisationen här i Sverige, som kontaktade UNHCR. Jag hoppas att de som nu ändå är kvar har fått ett bättre bemötande. Men vi vet ingenting om vad som har hänt med ett stort antal av dem som nu åkte ned. Jag har också sett ett tv-inslag om hur det såg ut när de kom ned. Där var också den somaliska mannen med. Han påstod att han ville tillbaka till Holland. Men mediebilden är att det här är flyktingar som har deporterats från Sverige. Vi håller på att sprida ett väldigt märkligt rykte om Sverige, att vi skickar tillbaka människor till fel land. Jag tror inte att han kom härifrån. Han kom förmodligen från Holland och var redan med på det här planet.
Tobias Billström (M)
Anf. 30 Tobias Billström (M)
Fru talman! Då har vi på nytt haft en diskussion om ett enskilt ärende som jag inte kan kommentera. Det har jag inte några möjligheter att diskutera med Bodil Ceballos. När det gäller frågan om vad som är rimligt och vad som är orimligt ska jag inför kammaren tala om vari jag tycker att orimligheten ligger - jag ska precisera det. Jo, orimligheten ligger i att begära ett oändligt ansvar för Sverige gentemot de individer som någon gång har kommit till oss och lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd. Folkrätten är mycket klar på den här punkten. Varje land har en förpliktelse att ta tillbaka sina egna medborgare. Ibland ställer stater upp på att göra detta. Ibland gör de det inte. Ibland måste man reglera denna verksamhet i återtagandeavtal, och då skapar vi sådana. Det är helt riktigt att vi inte har ingått något återtagandeavtal med Burundi. Det har däremot Norge, Nederländerna och UK, alltså Storbritannien, gjort. Men det hör till historien att Burundis myndigheter till representanter för den svenska polisen har framfört önskemål om återtagandeavtal med Sverige. Jag tycker att det vore mycket bra om vi skulle kunna få ett sådant till stånd. Men jag kan konstatera att om vi skulle ingå ett sådant avtal skulle vi säkert ha en debatt i kammaren med Bodil Ceballos om det också. Som du själv skriver är ju Miljöpartiet motståndare till återtagandeavtal. Du säger i interpellationen att det har blivit vardagsmat under denna mandatperiod. Jag kan konstatera att majoriteten av de återtagandeavtal som Sverige har med tredjeland undertecknades innan vi fick en ny regering och en ny mandatperiod. Det var under en period då Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna styrde det här landet. Jag skulle vilja säga att det är ganska skenheligt att skriva på det här viset och försöka få det att framstå som att Miljöpartiet inte skulle ha medverkat till att återtagandeavtal har upprättats. På nytt är vi tillbaka vid grundfrågan. Man kan naturligtvis låtsas som att återvändandet är en besvärlig materia som man egentligen inte vill ha någonting med att göra. Man kan också göra som den här regeringen har gjort, ta sig an uppgiften, försöka lösa den, anslå tillräckligt med resurser till Migrationsverket. Det är en annan intressant diskussion. Ni tar i ert budgetförslag bort alla de pengar som vi har anslagit till återvändandearbetet. Ni minimerar därmed Migrationsverkets möjligheter att bedriva verksamheten på, som jag helt riktigt har sagt inför kammaren, ett humant, värdigt, organiserat och strukturerat vis. Har man den politiska inställningen och är motståndare till återvändandearbetet är det logiskt att ta bort de här pengarna. Men jag skulle gärna vilja veta vad Bodil Ceballos vill ha i stället. Jag vet redan vad hon vill ha i stället. Hon vill ha fri invandring, men hon vågar inte säga det inför kammaren. Hon vet att det skapar en annan typ av politisk debatt än den som vi har här och nu. Det handlar bara om att lyfta fram enskilda fall och låtsas som att helheten, den stora frågan om vad vi ska göra med de människor som får avslag på sina asylansökningar, är något som vi bara kan lägga åt sidan. Sist vi lade det här åt sidan, Bodil Ceballos, under den förra mandatperioden när ni, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet styrde Sverige, ledde det till att 7 000 människor fick avslag på sina asylansökningar. Så många människor har sprungit runt i det här landet och fått beslut som sedan inte har verkställts. Är det en human politik? Är det den politiken som kommer att bli verklighet om olyckan är framme den 19 september? Ja, historiskt sett talar allt för det. Den politiken vill inte jag ha. Den tror jag inte svenska folket vill ha heller. Svenska folket brukar måna om att det ska vara ordning och reda på de olika politikområdena, inte minst när det gäller flyktingpolitiken. Det kommer vi att gå till val på. Vi kommer att stå upp för återvändandeprocesserna och återtagandeavtalen. Vad Miljöpartiet ska stå upp för, i synnerhet tillsammans med sina övriga så kallade samarbetspartners, har jag ingen aning om.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 31 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag vill påminna migrationsministern om att vi inte satt i regeringen förra mandatperioden. Vi agerade stödparti på ett antal områden, men vi satt inte i regeringen. Vi var motståndare till återvändandeavtal då och är det fortfarande. Det finns en anledning till att människor inte vågar åka tillbaka till sina hemländer. De som vågar gör det ofta. Men det finns de som inte vågar, de som fruktar ett återvändande på grund av att de fruktar fortsatt förföljelse i hemlandet. Jag tycker inte att det är konstigt att de försöker undvika det återvändandet. Att leva gömd i Sverige är inte lätt, absolut inte. Jag vet inte om migrationsministern har pratat med någon som lever gömd. Jag har det. Det är en mycket svår situation att leva gömd här i landet. Det är inget man väljer av fri vilja. Kan man åka hem utgår jag från att man gör det. Migrationsministern säger precis samma sak varje gång vi är här och diskuterar migrationspolitiken. Jag ber inte migrationsministern kommentera enskilda ärenden. Jag ber migrationsministern kommentera förfarandet. Har vi här i riksdagen fattat ett beslut som innebär att människor kan skickas tillbaka direkt till ett fängslande i sina hemländer är det något som är fel. Jag känner inte igen att vi skulle ha fattat några sådana beslut här i riksdagen, inte under den tid som jag har suttit här. Mina kolleger som satt här tidigare känner inte heller igen sådana beslut. Det här är något som har blivit mer och mer accentuerat den senaste mandatperioden. Jag känner inte att riksdagen har varit delaktig i att driva politiken i den riktningen. Jag menar att vi har ett ansvar. Vi måste se till att människorna som skickas härifrån blir bemötta på ett värdigt sätt, även om de får ett avslag på sin asylansökan.
Tobias Billström (M)
Anf. 32 Tobias Billström (M)
Fru talman! Stödparti, säger Bodil Ceballos. Den som har läst Pär Nuders memoarer, särskilt avsnittet om 2005 års budgetdebatt vet att Miljöpartiet satte sig upp mot regeringen när man tyckte att migrationspolitiken gick åt fel håll. Men uppenbarligen gjorde ni inte det när det gällde återtagandeavtalen. Det skrevs återtagandeavtal på återtagandeavtal, men aldrig någonsin höjde Miljöpartiet rösten. Nu när vi har en borgerlig regering i det här landet höjer helt plötsligt Miljöpartiet rösten. Nu helt plötsligt är det fel med återtagandeavtal. Nu är det fel på återvändandearbetet, säger Bodil Ceballos. Det bedrivs inte på rätt sätt. Vad var den stora skillnaden då gentemot nu? Det får vi inte höra. Det tror jag att svenska folket skulle vara mycket intresserat av att få veta, eftersom vi har två olika alternativ som står mot varandra. De alternativen formas bland annat av våra respektive partier, Moderaterna och Miljöpartiet. Jag har respekt för den som säger att man vill ha fri invandring. Jag tycker att man kan diskutera den uppfattningen. Men jag har ingen respekt för den som innerst inne vill ha det och sedan försöker ta kringelkrokar i debatten för att komma fram till samma slutsats. Det är vad Bodil Ceballos gör. Likaledes har jag stor förståelse för den som tycker att det är jobbigt att behöva återvända efter ett avslag på sin asylansökan. Men det bästa sättet att åstadkomma ett gott återvändande är att anslå pengar, vilket Miljöpartiet inte gör. Det är att stå upp för återtagandeavtalen så att man har ett organiserat system för återvändandet, vilket Miljöpartiet inte gör. Det är att ha ryggrad nog att stå upp för den reglerade invandringen som princip. Det gör inte Miljöpartiet heller. Det behövs ett organiserat återvändande. Det kommer Sverige att få med en fortsatt borgerlig regering. Vad vi kommer att få om olyckan är framme den 19 september vet inte jag. Men den här interpellationsdebatten har tydligt visat att på en punkt, när det gäller återtagandeavtal och återvändandearbetet, har den rödgröna röran åtskilligt med jobb framför sig om man ska uppnå någon form av enighet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.