Lönebidragsanställda i den allmännyttiga sektorn
Interpellation 2007/08:665 av Lilja, Lars (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-05-09
- Anmäld
- 2008-05-09
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2008-05-23
- Svar fördröjt anmält
- 2008-05-23
- Besvarad
- 2008-06-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 9 maj
Interpellation
2007/08:665 Lönebidragsanställda i den allmännyttiga sektorn
av Lars Lilja (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Lönebidrag är en bra åtgärd för många med varierande grad av arbetshandikapp att komma ut på arbetsmarknaden. En stor del av dessa personer har en anställning hos en allmännyttig organisation. De allmännyttiga organisationerna drev under många år höjningen av det så kallade taket i lönebidraget. Detta genomfördes också i enighet. Tyvärr upplever många allmännyttiga organisationer att Arbetsförmedlingen samtidigt som höjningen kom till stånd ville sänka bidragsdelen vilket gjorde att föreningens kostnader för den anställde inte minskade utan snarare ökade. Detta leder ofta till problem för den allmännyttiga organisationen eftersom betalningsförmågan är begränsad. Jag är väl medveten om att lönebidraget är till för den anställde och inte för arbetsgivaren men just i fallet med de allmännyttiga organisationerna uppstår för samhället en vinn–vinn-situation. En organisation får möjlighet att på ett bättre sätt driva sin samhällsnyttiga verksamhet och en person med nedsatt arbetsförmåga får ett arbete.
Min fråga blir därför om ministern avser att vidta några åtgärder som underlättar för allmännyttiga organisationer att både behålla och anställa personer med lönebidrag.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:665
Webb-tv: Lönebidragsanställda i den allmännyttiga sektorn
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:125 Tisdagen den 10 juniProtokoll 2007/08:125 12 § Svar på interpellation 2007/08:665 om lönebidragsanställda i den allmännyttiga sektorn
Protokoll från debatten
Anf. 77 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Lars Lilja har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder som underlättar för allmännyttiga organisationer att anställa och behålla personer med lönebidrag. Lars Lilja menar att de medel som betalas ut i praktiken är för låga för att organisationerna ska kunna bedriva sina verksamheter.
Inledningsvis vill jag säga att lönebidrag är ett viktigt instrument för att människor med funktionsnedsättning ska få jobb. Därför har regeringen ökat resurserna för lönebidrag och till Samhall AB:s verksamhet med omkring 1 miljard kronor. I samband med det har regeringen dessutom tillsett att de allmännyttiga organisationerna får del av medlen.
Lönebidragets storlek fastställs utifrån lönen men med 16 700 kronor som högsta bidragsgrundande lönenivå. I de fall lönen är lägre än 16 700 kronor är det den lönen som ligger till grund för bidragsnivån. Hänsyn ska tas till arbetstagarens arbetsförmåga och de arbetsuppgifter som ska utföras. Lönebidraget ska också omprövas regelbundet, och målet för en anställning med lönebidrag är alltid att den ska övergå i en anställning utan subvention. Lönebidraget är alltså inte en subvention till ekonomiskt svaga företag.
För arbetstagare som anställs i en allmännyttig organisation gäller ett särskilt regelverk utöver det ordinarie. Om personen som anställs har en funktionsnedsättning som medför att det motiverar ett bidrag som överstiger 80 procent av det bidragsgrundande beloppet får också ett anordnarbidrag på 70 kronor per dag lämnas. Här har alltså de allmännyttiga organisationerna en särställning. Även i dessa fall ska dock omprövning ske regelbundet, och om arbetsförmågan har förbättrats på sådant sätt att det är motiverat att sänka bidragsnivån under 80 procent får inte längre anordnarbidrag lämnas.
De allmännyttiga organisationerna har således en särställning jämfört med andra. Mot denna bakgrund avser jag inte att vidta några ytterligare åtgärder.
Anf. 78 Lars Lilja (S)
Fru talman! Statsrådet Littorin har ägnat en stor del av talartiden i de tidigare interpellationsdebatterna åt att ondgöra sig över den usla socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Det må vara hans uppdrag i någon mening.
När det gäller lönebidragen kan man däremot konstatera att den nuvarande regeringen har fortsatt på den av Socialdemokraterna inslagna vägen. Vi hade föreslagit en höjning av taket, vilket den nuvarande regeringen på ett positivt sätt genomförde. Det var till stora delar de allmännyttiga organisationerna som i många, många år hade drivit på för att få den här höjningen av taket, och det fanns naturligtvis två skäl till detta.
Det första var att ge de här personerna en rimlig lön. Det andra, som också fanns med i bilden, var att organisationerna skulle kunna få en större ersättning för att kunna anställa de här personerna, eftersom deras betalningsförmåga inte var särskilt stor. Under en ganska lång tid hade faktiskt lönerna ökat en del även för de här personerna samtidigt som bidraget var kvar på samma nivå. Det kan jag som socialdemokrat ta på mig ett ansvar för. Det var inte bra.
Men det som tyvärr hände och som skapade ett problem var Arbetsförmedlingens hantering efter höjningen av bidraget. I de allra flesta fall hade framför allt dessa organisationer sett fram emot en lite bättre ekonomi. Men det som hände och som nästan alla kan vittna om var att det blev en helt annan och rigidare tolkning av regelverket. Många föreningar och organisationer hade sett fram emot ett större bidrag, men precis som regelverket föreskriver gjorde arbetsförmedlingarna en omprövning, och i många fall blev det så att stödet till föreningarna minskade i stället för att öka. Jag tror inte att det var syftet med riksdagsbeslutet. Jag tror inte att det var syftet för de många ledamöter som under många år har motionerat för en höjning av taket. Jag tror att syftet rimligtvis bör ha varit att öka folkrörelsernas och andras möjligheter att kunna anställa personer med en funktionsnedsättning.
Jag vet att detta har ställt till problem bland annat för Korpen som har haft bekymmer och i vissa fall har behövt säga upp folk för att de inte har haft en finansiering kring de här frågorna.
Jag debatterade denna fråga med ministern för drygt ett år sedan, och då uttryckte Littorin en viss sympati för mitt sätt att tänka och att man kanske skulle fundera på detta. Jag kan citera ur protokollet: "Å andra sidan kan man inte slita sig från en sympati för den ståndpunkt som Lars Lilja ger uttryck för - att det här ändå har varit ett ganska bra sätt för personer med handikapp och liknande att kunna ta sig in.
Det finns ett skäl till att man har två öron och en mun, och det är att man ska lyssna mer än man pratar."
Det var så Littorin sade. Jag kan konstatera att ministern har lyssnat och pratat, men det har inte skett någon förändring. Visst, det har tillförts lite mer medel, och det ska vi naturligtvis vara glada för, men de allmännyttiga organisationerna har, vill jag påstå, inte märkt någon förbättring i sina möjligheter att ta hand om dessa arbetshandikappade människor.
Anf. 79 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Tack, Lars Lilja, för interpellationen och för att vi återigen får en chans att trycka på den här frågeställningen, för jag delar helt Lars Liljas utgångspunkt. Även om det kan tyckas att jag har skällt på socialdemokratisk politik så är ju inte allt uselt. Det ska jag villigt erkänna, och det här är en sak där Lars Lilja och jag absolut kan mötas. Jag har inte bara viss sympati för det som Lars Lilja framför, utan jag vill nog upprepa det där oerhört kloka citatet som Lars Lilja tog från vår förra debatt i frågan.
Den mer rigida tolkning som Lars Lilja beskriver finns det ingen grund för i de beslut som fattats av riksdag och regering. Regelverket runt omkring är faktiskt precis detsamma. Det var delvis mot den bakgrunden som vi, när vi gjorde regleringsbrevet för Arbetsförmedlingen 2008, just skrev in en översyn av insatserna för funktionshindrade för att få ett bättre underlag och lyfta upp denna fråga i förhållande till Arbetsförmedlingen.
När vi pratar om kompletterande aktörer, till exempel inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga, är det precis det som Lars Lilja lyfte fram, allmännyttiga organisationer, som är en väsentlig del av dessa kompletterande aktörer som vi gärna vill se mer av. Vi vill också försöka hitta bättre samarbetssätt mellan Arbetsförmedlingen och den här typen av allmännyttiga organisationer och kompletterande aktörer.
Min utgångspunkt är som sagt att det inte finns någon grund i beslut som fattats av regering och riksdag för någon annan tolkning än den som gällde tidigare. Tvärtom har vi försökt lägga mer resurser på bland annat lönebidragsanställningar, och jag upprepar att detta är ett viktigt sätt för personer med olika typer av funktionsnedsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag skulle gärna se att fler fick den möjligheten.
Anf. 80 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag är naturligtvis glad om det här så småningom också får ett genomslag hos de allmännyttiga organisationerna så att de faktiskt märker att det ges större ekonomiska möjligheter att anställa de här personerna.
Men det är klart, jag tror att många har upplevt Arbetsförmedlingens hårdare prövning. Man ska ha klart för sig att de personer som har de här jobben har varit utsatta på arbetsmarknaden under ganska lång tid. De har sannolikt varit arbetslösa ganska länge. De kan ha någon form av arbetsskada eller något annat som har gjort att de har fått den här lönebidragsanställningen. Jag tror att många uppskattar sin anställning oerhört mycket, och det leder precis till den samvaro och känsla av trygghet som man så väl behöver.
Det som naturligtvis kan vara lite jobbigt för de här personerna är omprövningen av lönebidraget som ska ske - helst varje år men åtminstone vart fjärde år. Har personen då en låg lön och vet att anställningen hänger på en skör tråd om det är så att den här organisationen inte längre har möjlighet att finansiera den här personen är det klart att personen i någon mening lever i en utsatt situation med i någon mening osäkra anställningsförhållanden. De här personerna har dessutom låga löner. Taket är 16 700 kronor, och det är inte så jättemånga föreningar eller organisationer som har råd att betala särskilt mycket mer.
I den förra regeringens förslag låg en idé om att så småningom höja taket ytterligare ett steg till 17 100 kronor, och nu funderar jag på vad Littorin har för tankar omkring den saken.
När vi nu är inne på låga löner är jag tvungen att säga en sak om något som ministern många gånger tar upp i sina anföranden när det gäller arbetsmarknadspolitik om dessa personers möjlighet att klara sig. Det handlar om jobbskatteavdraget. Det handlar om lågavlönade personer, och då hävdas det i retoriken att det är just de här personerna som träffas av jobbskatteavdraget. Sanningen är ju att det inte riktigt är så. Jag förstår att det är så ur statsbudgetperspektiv, men i börsen, för den som får lönen, är det inte så.
Jag kan ta ett exempel ur verkligheten. Min kära sambo har lagat mat på dagis i många år. Hon är lågavlönad och tjänade från början drygt 17 000, men tack vare Kommunals framgångsrika förhandlingar är hon nu uppe i nästan 19 000 kronor.
Jag har varit inne i skattetabellen och tittat hur jobbskatteavdraget slår. Då måste jag naturligtvis också ta hänsyn till ökade kostnader för att vara med i facket och ökade kostnader för att vara med i a-kassan. Jag bor i Norrland, så man måste ha en bil för att ta sig till jobbet. Jag måste alltså ta hänsyn till att bilförsäkringen har blivit dyrare. Räknar jag med de här avbräcken också kan jag konstatera att hon på de sista två åren har gjort ett plus på ungefär 450 kronor netto, vilket naturligtvis är jättebra. Men jag, som tjänar nästan tre gånger så mycket, har tjänat 1 300 kronor netto på jobbskatteavdraget.
Där vill jag vara tydlig och säga att retoriken om att det är låg- och medelinkomsttagarna som har haft de stora fördelarna av jobbskatteavdraget faktiskt inte är sann. Räknar man i procent kan man naturligtvis komma fram till det, men räknar man kronor och ören - det är det man handlar mat för - är det inte sant. Då är det jag och Littorin som är de stora vinnarna. Och då har jag inte tagit hänsyn till förmögenhetsskatteförändringar, fastighetsskatteförändringar och sådant.
De utsatta omprövas. Det är tufft.
Anf. 81 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag får nog lämna jobbavdragsdiskussionen. Är det så att Lars Lilja vill ha decilgruppsberäkningar tror jag säkert att finansministern bättre kan ställa upp med dem. I grunden är det så att som detta är konstruerat får man tjäna de första 38 100 kronorna utan att betala skatt, och det betyder i praktiken att den som tjänar lite procentuellt sett tjänar mer på jobbskatteavdraget. Nåväl - jag lämnar den diskussionen därhän.
Jag återgår till Lars Liljas viktiga interpellation. Det finns ett par olika saker som jag vill understryka igen här. För det första finns det ingen grund i beslut från regering och riksdag för den lite tuffare bedömning som Lars Lilja beskriver. Det är till exempel samma regelverk som styr lönebidragen i dag som 2005. Däremot har vi haft möjlighet att lägga 1 miljard mer i budgeten på lönebidragen och till anställningar genom Samhall, och det är jag naturligtvis glad för.
När det sedan gäller frågan om omprövning är det naturligtvis så att man känner sig utsatt när man står inför en omprövning av beslutet. Det förstår jag också. Samtidigt är det nödvändigt för att se till att det här stödet kommer till rätt mottagare, rätt person, så att det är rätt person som får den här hjälpen. Avsikten är ju inte att det ska vara ett permanent försörjningsbidrag, utan avsikten är att man på det här sättet lättare ska kunna visa att man fungerar på arbetsmarknaden och därmed så småningom efter några år ska kunna fasas ut från själva lönebidraget.
Sedan frågar Lars Lilja mig om möjligheterna att höja taket. Jag ska inte föregripa budgetprocessen, men det är ju svårt att vara särskilt negativ till den idén från principiella utgångspunkter. Ungefär så långt kan jag väl sträcka mig. I botten ligger själva grundtanken: Det här går till personer med funktionsnedsättning, och det här kanske är enda chansen att över huvud taget ha möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden. Nu har vi en stor andel personer som befinner sig i olika typer av lönebidragsanställningar, och det är naturligtvis ett bra sätt att ta sig in. Jag skulle önska att det skulle kunna vara några till.
Anf. 82 Lars Lilja (S)
Fru talman! Ministern säger att det är samma regelverk som tillämpas. Så är det säkert i någon mening, men i praktiken har det inte varit så. Det är glädjande om ministern i regleringsbrevet har varit tydlig och tydligt försökt se till att Arbetsförmedlingen kan tolka det här på ett mer positivt sätt både för de personer som behöver stödet och för de organisationer som anställer dem.
Det är naturligtvis bra att det har tillkommit 1 miljard extra. Ministern säger i svaret att regeringen har sett till att de allmännyttiga organisationerna får del av medlen. Då vill jag bara fråga: På vilket sätt har ministern sett till att de har fått del av de här medlen, annat att det faktiskt bara är 1 miljard mer?
Sedan kan jag väl säga om det här med omprövning av anställning att jag inte är odelat negativ till det. Jag hade kanske önskat att ministerns anställning hade omprövats varje år. Nu vet vi att den garanterat kommer att omprövas vart fjärde år, och det får vi naturligtvis vara glada för. Då kanske ministern kan ta en burk Red Bull och få vingar och flyga ut ur Rosenbad för att lämna plats för en socialdemokratisk regering. Det får vi väl se den dagen.
Men som sagt var: Vad är det tydliga beskedet när det gäller att de allmännyttiga organisationerna har fått del av den här extra miljarden?
Anf. 83 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det kanske inte är de allmännyttiga organisationerna som får del av medlen, utan det är naturligtvis den enskilda med nedsatt arbetsförmåga. Saken är den att vi inte i grunden gör någon åtskillnad mellan var någonstans man får den här anställningen. Den skillnad som finns ligger i att de allmännyttiga organisationerna får det här extra stödet för att hantera personer med nedsatt arbetsförmåga. På det sättet får man ta del av medlen på samma villkor som gällde tidigare och på samma villkor som gäller alla. Vi har som sagt skrivit i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen att man ska komma tillbaka med en översyn över bland annat också detta.
I dag har vi 58 000 personer anställda med lönebidrag. Jag skulle gärna se att det blev fler. Det är många som behöver detta. Det är ett bra sätt, precis som Lars Lilja och jag är överens om, att ta sig in på arbetsmarknaden för den som verkligen behöver lite hjälp.
Slutligen vill jag tacka Lars Lilja för interpellationen. Den är viktig. Jag vill tacka för det gångna riksdagsåret, och vi ses i höst. Att ompröva sin anställning är väl i någon mening alltid bra. Den som har det här jobbet och inte tänker så att det faktiskt är på väljarnas uppdrag man sitter här och att man inte ska vara här för länge är naturligtvis lite ute och cyklar.
Jag hoppas att Lars Lilja och andra debattörer får en skön och avkopplande sommar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.