Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Folkmordet i Ottomanska riket 1915

Interpellation 2006/07:85 av Linde, Hans (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-11-22
Anmäld
2006-11-22
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2006-11-28
Sista svarsdatum
2006-12-06
Besvarad
2006-12-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 november

Interpellation

2006/07:85 Folkmordet i Ottomanska riket 1915

av Hans Linde (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Den 19 oktober 2006 fann de kurdiska byborna i Xirabebaba, vars turkiska namn är Kuru, när de skulle begrava en avliden bybo en stor massgrav. Massgraven upptäcktes bredvid en grotta som varit tilltäppt sedan 1915. Byborna visste att meddela att kvarlevorna tillhörde assyrier/syrianer, kaldéer och armenier. Tidningen Özgür Politika tog bilder och skrev om massgraven i en artikel den 19 oktober med rubriken Massgrav i armenisk by och publicerade även bilderna man tagit.

Följande dag spärrade militären i Akarsu, Nusaybin, av området och förbjöd all fotografering och all annan informationsinhämtning från platsen.

Professorn i historia vid Södertörns högskola, David Gaunt, som ägnat en stor del av sin forskning åt folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer, intervjuades i tidningen Özgür Politika, där han förklarade att det först efter en rättsmedicinsk undersökning kan fastställas exakt till vilken grupp av folkmordets offer kvarlevorna härrör.

Enligt professor Gaunt kan det vara frågan om en stor grupp av assyrisk/syrianska, kaldéiska och armeniska män som fördes från fängelset i Nusaybin till platsen den 13 juni 1915 och avrättades. Det kan också vara en grupp armeniska kvinnor som fördes från staden Mardin och avrättades vid denna plats. Det är även möjligt att det är assyrisk/syrianska och kaldéiska män, kvinnor och barn från Nusaybin som också avrättades på denna plats. Båda dessa grupper fördes bort och avrättades den 28 juni 1915. En rättsundersökning skulle påvisa de avrättades kön och ålder och därmed skulle kvarlevorna med säkerhet kunna hänföras till endera av dessa grupper. Professor Gaunt anser det vara uteslutet att de kvarlevor som upptäckts härrör från någon annan grupp än offer för folkmordet 1915.

Professor Gaunt som efter betydande svårigheter har fått tillgång till de ottomanska arkiven har nyligen avslutat ett forskningsarbete @ Massacres, Resistance, Protectors, Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I, Gorgias Press, New Jersey, 2006 @ som omfattar 200 liknande massakrer genomförda enbart i Tur Abdin-området i sydöstra Turkiet 1915. Bakom samtliga dessa avrättningar låg den högste beslutsfattaren då, länsguvernören vali Reshit Bey @ alltså en framträdande person och företrädare för den ottomanska statsapparaten.

Efter denna publicering gick den turkiska människorättsorganisationen IHD (Human Rights Association of Turkey) med ett öppet brev till inrikesministeriet, i vilket man krävde att en oberoende kommission bestående av rättsläkare och historiker skulle utses med uppgift att fastställa dödsorsaken och till vilken grupp kvarlevorna hör.

Turkiet med premiärministern Erdogan i spetsen har ett flertal gånger klart deklarerat att Turkiet inte har något att dölja i sin historia men samtidigt förnekat att de blodiga händelserna i Ottomanska riket 1915 inte kan betraktas som folkmord, trots att allt man hittills vetat om vad som inträffade uppfyller alla kriterier för folkmord. Det officiella Turkiet har talat om massakrer och tragedier @ massakrer i syfte att förminska omfattningen av det inträffade, tragedier i syfte att framställa det som att det inte fanns något medvetet subjekt, någon eller några ansvariga, bakom det inträffade; att det inträffade inte bestod i planerade handlingar utan mer hade karaktären av olyckshändelse.

Professor Gaunts och andra forskares arbete visar att det som inträffade i Ottomanska riket både hade folkmordets omfattning och karaktär och att ansvariga på olika nivåer inom den ottomanska statsapparaten kan utpekas som anstiftare.

Folkmordet i Ottomanska riket är inte bara ett trauma för armenier, assyrier/syrianer och kaldéer utan också ett trauma för Turkiet. Förlösning och försoning kan inte uppnås med mindre än att de ottomanska arkiven öppnas helt och fri forskning med åtföljande fri debatt tillåts. Publicering och diskussion om folkmordet måste avkriminaliseras helt. Turkiet bör officiellt erkänna att det var fråga om ett folkmord genomfört av den ottomanska staten.

De flesta statsbildningars tillblivelsehistoria innehåller mörka kapitel. I demokratiska stater utforskas, kartläggs, debatteras och diskuteras dessa fritt och öppet. Turkiet borde inte vara något undantag. Den turkiska statsbildningens oförmåga att hantera sin förhistoria leder till att tron på att Turkiets vilja att uppfylla de av EU antagna Köpenhamnskriterierna för medlemskap undergrävs. Därmed undergrävs även tron på Turkiets vilja att komma till rätta med de problem man brottas med när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Jag vill fråga utrikesministern:

1.   Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU verkar för att förmå Turkiet att helt öppna de ottomanska arkiven för internationell oberoende forskning?

2.   Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU verkar för att all publicering, debatt och diskussion om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier i Turkiet avkriminaliseras?

3.   Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU kräver att en oberoende kommission utses bestående av rättsläkare och historiker som utreder identitet och dödsorsak när det gäller de kvarlevor som upptäckts utanför den kurdiska byn Xirabebaba (Kuru)?

4.   Avser utrikesministern att för Sveriges del och inom EU verka för stöd till ytterligare utforskning av vad som drabbade de armeniska, assyrisk/syrianska, kaldéiska och pontiska minoriteterna i Ottomanska riket 1915?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:85, Folkmordet i Ottomanska riket 1915

Interpellationsdebatt 2006/07:85

Webb-tv: Folkmordet i Ottomanska riket 1915

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 10 Carl Bildt (M)
Fru talman! Hans Linde har frågat mig om Sverige avser att verka för att Turkiet helt ska öppna de ottomanska arkiven för internationell oberoende forskning; för avkriminalisering i Turkiet av all publicering, debatt och diskussion om folkmordet; för att Sverige och EU ska kräva att en oberoende kommission utses för att utreda skelettfyndet i Kuru; samt för stöd från Sverige och EU för ytterligare utforskning av vad som drabbade de armeniska, assyrisk/syrianska, kaldéiska och pontiska minoriteterna i det ottomanska riket 1915. I oktober upptäcktes i Kuru i sydöstra Turkiet en massgrav med ett stort antal skelett. I internationella medier framhålls att det kan handla om offer för fördrivningen av armenier eller andra religiösa minoriteter ur det osmanska riket 1915. Fyndet har även fått viss medial uppmärksamhet i Turkiet. En turkisk organisation för mänskliga rättigheter, IHD, har i ett öppet brev till det turkiska inrikesministeriet begärt en oberoende undersökning av skelettfyndet. Det är viktigt att de turkiska myndigheterna hanterar saken på ett sätt som med tanke på den betydelse som fästs vid frågan om den armeniska tragedin möjliggör för forskare och rättsmedicinska experter att grundligt undersöka graven. Jag anser, liksom Hans Linde, att oberoende historisk forskning och fri debatt är avgörande för att kasta ljus över de övergrepp som drabbade flera etniska och religiösa grupper i Anatolien vid tiden för det osmanska rikets upplösning. Det är i det sammanhanget välkommet att de turkiska myndigheterna förklarat att de osmanska arkiven är helt öppna. Det är bra om det internationella forskarsamfundet nu prövar källmaterialets faktiska tillgänglighet. För att få en helhetsbild behöver förstås full öppenhet råda även i andra berörda länders arkiv. Från turkisk sida har bildandet av en internationell historikerkommission föreslagits, med medverkan från såväl Armenien som Turkiet. Det är en tanke som vi från Sveriges och den europeiska unionens sida har uppmuntrat. Oberoende och full öppenhet bör prägla arbetet. Om kommissionen kommer till stånd är jag övertygad om att såväl EU som enskilda medlemsstater också skulle vara beredda att bidra till dess finansiering. Från turkisk sida bör ytterligare ansträngningar göras för att öppna samhällsdebatten också om den armeniska frågan. Yttrandefriheten är grundlagsfäst men i praktiken har många författare och journalister åtalats för uttalanden som ansetts såra nationens värdighet, enligt strafflagens artikel 301. Även om ingen har fängslats för några sådana brott, och flertalet åtal har lagts ned eller lett till frianden, bidrar situationen till att kväsa debatten. Ingen som vill uttrycka sin personliga uppfattning om historiska sakförhållanden ska behöva frukta åtal. Det är därför ytterst angeläget att den turkiska regeringen ser över de delar av strafflagen som i praktiken begränsar yttrandefriheten. Jag välkomnar de diskussioner i Turkiet som nu pågår om detta. Från Sveriges sida har vi länge varit engagerade i Turkiets europeiska process. De senaste årens reformer har medfört en mer öppen debatt kring många av de frågor som tidigare har varit närmast tabubelagda i Turkiet. Det bästa vi kan göra för att främja fortsatta reformer i Turkiet, inklusive pluralism och åsiktsfrihet, är att stödja landets ansträngningar för att uppnå medlemskap i den europeiska unionen och de därmed förknippade kraven. Det kommer jag och den svenska regeringen att oförtröttligt fortsätta att verka för.
Hans Linde (V)
Anf. 11 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Det är inte så ofta som vi här i kammaren diskuterar historiska händelser som skedde för över 90 år sedan. Men frågan om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier med flera är så mycket mer än bara en fråga om en historisk händelse. Frågan om folkmordet sätter också fingret på centrala utmaningar för dagens Turkiet, som frågan om Armeniens ställning och frågan om de etniska och religiösa minoriteter som fortfarande finns kvar. Folkmordet 1915 är en fråga som fortfarande är av stor vikt för de överlevande och deras ättlingar, varav många i dag bor i Sverige. Jag vet att många av dessa människor i dag följer den här debatten med stort intresse, för fortfarande är folkmordet ett trauma för alla de överlevande och deras ättlingar. Det är för tusentals människor i och utanför Turkiet ett öppet sår. Sorgeprocessen över de förlorade anhöriga är i många fall inte avslutad. För att en försoningsprocess ska kunna inledas och såren läkas skulle Turkiet behöva erkänna folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier med flera. Man skulle behöva öppna sina arkiv för oberoende forskare och inleda ordentliga undersökningar av folkmordet. Ett litet men mycket viktigt steg skulle vara om man uppvisade genuin vilja att enligt internationella normer undersöka den nyligen upptäckta massgraven i Kuru. En sådan undersökning skulle kunna ge oss mer information om folkmordet. En undersökning skulle även kunna fastställa identiteten på de mördade, även om en sådan process skulle vara komplicerad och långdragen. Men det skulle vara av avgörande vikt att så sker. En undersökning skulle kunna ge åtminstone några anhöriga möjligheter att få svar på frågan om vad som hände just deras släktingar. En undersökning av denna massgrav ger Turkiet ett ovärderligt tillfälle att frigöra sig från dagens och gårdagens mörka historia, som annars riskerar att överskugga morgondagen. Jag måste erkänna att det är två saker som jag reagerar på i Carl Bildts svar. I ditt svar talar du om fördrivning, övergrepp och den armenska frågan, men inte en enda gång, förutom när du hänvisar till min fråga, väljer du att kalla händelserna vid sitt rätta namn, ett folkmord. Du använder uttrycket armenisk tragedi, samma begrepp som den turkiska regimen använder för att förminska omfattningen och betydelsen av folkmordet. Det är dessutom ett begrepp som exkluderar alla de andra etniska grupper som också drabbades av folkmordet. För ett par år sedan erkände Sveriges riksdag, på initiativ av Vänsterpartiet, folkmordet 1915. Betänkandet finns i dag att se på folkmordsmuseet Jerivan i Armenien. Är detta ett beslut som Carl Bildt står bakom? Varför väljer du i så fall att inte kalla folkmordet vid sitt rätta namn? Carl Bildt säger också att det bästa sättet att stödja reformer i Turkiet är att stödja landets ansträngningar för att uppnå ett EU-medlemskap. Jag tycker att det är väldigt positivt att den svenska regeringen står upp mot de mörka krafter runtom i Europa som principiellt motsätter sig ett turkiskt medlemskap i EU utifrån något slags grumlig religiös argumentation. Men om ett turkiskt medlemskap ska ha den positiva effekt som Carl Bildt hoppas på får det inte vara ett ovillkorat medlemskap. Då måste frågan om kränkningar av de mänskliga rättigheterna och frågan om folkmordet upp på dagordningen på ett mycket tydligare sätt än i dag. Kommer utrikesministern att ta initiativ till att så sker?
Carl Bildt (M)
Anf. 12 Carl Bildt (M)
Fru talman! Först vill jag bara ta upp en detalj, innan jag går in på frågan. Det handlar om utrikesutskottet. Utrikesutskottet har ett senare uttalande, från 2002, där jag tror att utrikesutskottet gör det alldeles riktiga konstaterandet att hur man ska beteckna olika händelser i historien inte är något som ska göras till föremål för politiska debatter - eller politiska debatter kan vad som helst göras till föremål för, men inte till föremål för politiska avgöranden. Det gäller i detta fall och det gäller också i andra fall. Jag har lärt mig från konflikter i den delen av världen att det är relativt klokt att hålla sig till den regeln. Sedan till sakfrågan. Hans Linde påpekade att det är mycket sällan vi i denna kammare diskuterar historiska förhållanden. Så är det, och det är nog egentligen beklagligt, för förstår man inte historien är det rätt mycket i nutiden som man kanske får något begränsad förståelse för. Den kunskap som vi i vår del i Europa har om den delen av Europa lämnar väl en del i övrigt att önska. Hela dramat med upplösningen av det osmanska imperiet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var ett drama fyllt av tragedier, brutalitet och mänskligt lidande av närmast ofattbara dimensioner. Många drabbades. Vi uppehåller oss i denna debatt vid det som inträffade 1915. Vi ska inte glömma att innan dess hade vi en lång serie av förföljelser och fördrivningar av dem som var turkar, vitt definierat, från olika delar av Balkan. Därefter, efter 1915, kom vi fram till den i och för sig reglerade men dock ohyggliga mänskliga tragedi som låg i de organiserade folkseparationerna, genom Lausannefördraget, mellan greker och turkar. Det finns oerhört mycket av bittra minnen i hela denna region, och dessa bittra minnen kan bara hanteras i en försoningsprocess som har sin utgångspunkt i en fri debatt som också måste grundas i det som Hans Linde tar upp i sin fråga, nämligen den fria forskningen och den fria tillgången till fakta. Det är väl det som är operativt betydelsefullt från vår utgångspunkt här i dag. Arkiven måste vara öppna, och det gäller inte bara de osmanska arkiven. Det finns en del svårigheter förknippade med detta, jag kan återkomma till det. Men det gäller också, som jag påpekar, alla andra arkiv. Det är viktigt att så är fallet, och jag hade faktiskt en diskussion med den turkiske utrikesministern i denna fråga så sent som för bara några dagar sedan. Sedan tror jag också att det är väsentligt om man då och då kan ta ett politiskt initiativ av det slag som har nämnts, genom till exempel tillsättandet av en gemensam historiekommission mellan i det här fallet Turkiet och Armenien. Det är inte hela problematiken men det är en del av problematiken. Det finns en del erfarenheter av sådana historiekommissioner från andra försoningsprocesser, som har varit positiva om än inte alldeles enkla. Jag tycker att de initiativ som finns på den punkten är värda allt stöd, och jag har också uttalat detta i mer politiska, diplomatiska sammanhang i regionen. Därefter gäller det självfallet den fria debatten. Det ska inte vara så att parlament i det ena eller andra landet reglerar vad som får eller inte får sägas. Det var inte en referens till Turkiet jag gjorde i detta fall men också i Turkiet finns ju framför allt den berömda paragrafen 301 i strafflagen. Där har jag haft rätt omfattande samtal med företrädare för den turkiska regeringen, och de har förklarat sin vilja att ta upp denna, modifiera den och ändra den samt se till att de oklarheter som finns kommer att klaras ut. Jag hoppas att detta kommer att ske även om de svårigheter vi nu har i EU-processen förmodligen riskerar att skapa svårigheter för detta också. När man går med i den europeiska unionen är det inte fråga om ett ovillkorligt medlemskap. Vi vet ju själva hur det var när vi gick in. Det ställdes många krav också på Sverige. Det gällde inte bara snuset utan också mer fundamentala frågeställningar. Samma krav kommer självfallet att ställas på Turkiet. En del av de diskussioner och svårigheter vi hade på ministerrådsmötet i Bryssel i går handlade just om att detta inte är en kravlös process. Det är en process fylld av krav. Men processen är det som är det viktiga. Om det tror jag att vi har en enighet i Sveriges riksdag.
Hans Linde (V)
Anf. 13 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag måste erkänna att jag känner en viss oro efter Carl Bildts svar, att han inte vill beteckna det här som ett folkmord. Jag tror att det i dag skulle uppfattas som ganska märkligt om man skulle kalla Förintelsen för en judisk fördrivning eller om man pratade om folkmordet i Rwanda som ett övergrepp på tutsier. Jag håller helt med utrikesministern om att politiker inte ska skriva historien. Däremot ska politiker, och vi har en plikt att göra det, förhålla sig till den historia som finns. Omfattande forskning har bedrivits just när det gäller folkmordet. Det står i dag utom alla tvivel att händelserna 1915 i Turkiet uppfyller kraven på att kunna betecknas som ett folkmord. Tyvärr har vi nåtts av väldigt dystra rapporter från Turkiet sedan man upptäckte massgravarna, något som gör debatten om de frågor jag ställer än mer relevant. Från Turkiet rapporteras om att fyndet av massgravarna har mötts med total tystnad från de turkiska myndigheterna. Institutet för turkisk historia och andra myndigheter har inte på något sätt uppmärksammat frågan. Den turkiska organisationen IHD, som Carl Bildt själv nämnde, som arbetar med mänskliga rättigheter, har i ett öppet brev till inrikesministern krävt en utredning av massgravsfynden men bemötts med tystnad. Det som är betydligt värre är de rapporter som jag har fått om att de första som kom till massgravarna efter fyndet var militär säkerhetspolis och åklagarmyndighet. Man spärrade av platsen för att utestänga journalister. Man har förklarat området för militärt skyddsområde och förbjudit tillträde för alla utomstående. Det kanske allvarligaste av allt är att vi har fått information om att den turkiska regimen har kört fram schaktmaskiner för att kunna täcka över massgraven. Om så har skett är det inte bara en grov gravskändning. Det är också ett slag i ansiktet mot alla de offer som fått en strimma hopp om att de ska få svar på sina frågor när massgravarna hittades. Vad som också är oroväckande är att den svenske ambassadören i Ankara, Christer Asp, inte vidtagit några åtgärder för att undersöka information om massgraven trots att det är mycket möjligt att ättlingarna till offren finns just här i Sverige och är svenska medborgare. Asp menar att man inte kommer att agera förrän det föreligger, som han säger, tydligare indikationer på att det skulle vara något av intresse. Det tycker jag är uppseendeväckande. Jag känner oro över att en svensk ambassadör så tydligt negligerar det som hänt. Frågan är: Kommer Carl Bildt att verka för att personal från den svenska ambassaden kommer att besöka Kuru för att undersöka de turkiska myndigheternas agerande? Jag har frågat utrikesministern om han inom EU avser att ta initiativ till en oberoende kommission för att utreda massgravarna i Kuru. Carl Bildt hänvisar till den allmänna historiekommission som Turkiet har föreslagit. Det är inte riktigt ett svar på min fråga. Massgravarna skulle behöva undersökas just nu av experter på rättsmedicin och massgravsforskning, inte i en avlägsen framtid av historiker. Dessutom känner jag en stor oro över att frågan överlämnas till en statlig armenisk-turkisk kommission. Risken är överhängande när det är två stater som står bakom kommissionen att denna inte blir så oberoende som den skulle behöva vara. Jag känner också en oro, när det gäller en kommission som tillkommer på armeniskt och turkiskt initiativ, att den kommer att negligera de brott som skedde mot andra etniska grupper. Så frågan kvarstår, Carl Bildt: Kommer du att ta initiativ till en oberoende kommission för att undersöka massgravarna som nu har hittats i Kuru?
Carl Bildt (M)
Anf. 14 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag hör väl, förhoppningsvis, till de väldigt få i den här kammaren som har personlig erfarenhet av massgravar och vad man gör när man hittar dem. Man spärrar av området. Man skickar in polis. Man ser till att ingen kommer i närheten av gravarna. Man tar ofta in schaktmaskiner också för att ytterligare försöka röja upp i området på ett eller annat sätt. Om detta är en förgriplig hantering vad gäller fynd av massgravar tillhör alltså jag också de skyldiga i andra sammanhang. Det innebär inte att jag inte säger att här kan ha skett saker som är felaktiga utifrån andra utgångspunkter. Jag vill bara säga att just de indikationer på hantering av massgrav som Hans Linde nämner är jag dessvärre relativt förtrogen med. I sådana här situationer tror jag inte att det handlar om den enstaka massgraven. Den enstaka massgraven ger rätt sällan de svar man vill ha. Det är bara när man sätter in det i det större sammanhanget, och tittar på de processer som har lett till övergreppen, vilka det än är, som man kan börja få svaren, som man kan börja få en försoningsprocess och som man kan börja komma till rätta med detta för att sedan gå vidare in i en framtid som på ett eller annat sätt måste vara gemensam. Jag delar Hans Lindes lätta skepsis mot alltför statliga historikerkommissioner. Jag tror att det är mycket bättre att vi bereder utrymme för den fria forskningen på annat sätt - öppnar arkiven - men i och med att de politiska låsningarna mellan Turkiet och Armenien varit så starka som de varit finns det anledning att stödja, finansiellt eller på annat sätt, de initiativ som nu tagits så att man kommer över en del av blockeringen. Sedan ska jag försöka påverka så att frågan rör sig framåt och det blir mycket frihet och oberoende i diskussionen. Hans Linde har alldeles rätt i att inte ens det ger svar på alla frågorna eftersom den armeniska tragedin, eller vad vi nu väljer att beteckna den som, bara är en del i den vidare tragedi som på ett eller annat sätt drabbade så gott som alla folk i ett mycket vitt område i den delen av Europa. Där måste vi se hur vi kan bidra. Låt mig återkomma till EU-processen. Jag tror att den är alldeles avgörande, och det är en betydande fördel att vi i denna riksdag har ett starkt stöd för den. Jag tror att vi har ett starkt stöd för den just för att vi ser den europeiska unionen som en garant för en process som etablerar rättsordning, frihet och demokrati. Därmed är den också en försoningsprocess som innebär att man kan komma över många av de tragedier som tyvärr präglat stora delar av Europa - dock icke, om vi bortser från danskarna på 1400- och 1500-talet, denna del av världen i speciellt stor utsträckning, tack och lov. Det är emellertid inte en kravlös process, och de stora framstegen under senare år i Turkiet är till stor del en funktion av den vidare europeiska moderniseringsprocessen. Den har lett till en helt annan diskussion om dessa frågor i Turkiet och kommer att fortsätta att leda till det. Förutsättningen är dock att processen på olika sätt fortsätter inom den ramen, och jag är alldeles övertygad om att vi då också kommer att få ökad klarhet i de frågor som Hans Linde tar upp. Jag håller helt och hållet, i varje del, med om vikten av att så sker.
Hans Linde (V)
Anf. 15 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag vill tacka Carl Bildt för debatten. Min förhoppning är att det som diskuterats i dag inte glöms bort när vi lämnar kammaren. Jag hoppas att Carl Bildt tar med sig debatten när han i EU-sammanhang diskuterar Turkiets EU-medlemskap. Vidare hoppas jag att man, när man debatterar de för vissa så relevanta frågorna om tullar, hamnar, transporter och så vidare, även skänker folkmordets offer och deras anhöriga en tanke och för upp frågorna om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier med flera på dagordningen. Jag hoppades med den här debatten få ett besked från regeringen om hur man på ett tydligt sätt kommer att driva frågan gentemot Turkiet om att det ska erkänna folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier. Tyvärr har debatten inneburit att mina förhoppningar på det området grusats i och med att vi har en regering som uppenbarligen inte erkänner folkmordet som ett folkmord. I regeringsförklaringen sade Fredrik Reinfeldt att regeringen vill se ett starkare Europa som träder fram som fredens, frihetens och försoningens röst också i de delar av världen som präglas av krig och konflikter. Det är ord som förpliktar. Carl Bildt har ett bra tillfälle att se till att dessa ord blir mer än bara bläck på papperet genom att i medlemskapsförhandlingarna med Turkiet komplettera dagens fokusering på ekonomiska frågor och även lyfta upp frågan om de uppenbara övergreppen i Ottomanska riket, kräva att arkiven öppnas och att all publicering, debatt och diskussion om folkmordet, övergreppen, tragedin avkriminaliseras. Carl Bildt kan göra detta genom att i EU verka för att forskningen om folkmordet stöds, och i avvaktan på att Turkiet självt agerar driva frågan om att EU tillsätter en oberoende kommission som utreder identitet och dödsorsaker när det gäller kvarlevorna i massgravarna i Kuru. Jag får tacka utrikesministern för en givande debatt.
Carl Bildt (M)
Anf. 16 Carl Bildt (M)
Fru talman! Vi har en regering med ambitionen att besluta om mycket, men den har inga ambitioner att besluta om historien. Den saken överlåter vi åt den fria samhällsdebatten, och så tror jag att det ska vara. Jag tror för övrigt att det vore bra ifall även andra länder lite tydligare höll sig till den principen. För att återkomma till det som togs upp i slutet vill jag säga att arkiven faktiskt är öppna. De osmanska arkiven är öppna. Det är viktigt att veta. Problemet är av en annan karaktär. Arkiven är nämligen svårtillgängliga trots att de är öppna. Det beror på att handlingarna delvis är skrivna med arabisk skrift, om än med gammalturkiska varianter på gammalturkiska. Dessutom är de inte klassificerade över huvud taget. De är alltså öppna men inte alldeles lätta att tränga in i. Det vittnar om omfattningen av den forskningsuppgift som ligger framför oss. Slutligen håller jag helt med om - i synnerhet efter att i går ha genomlidit en dag i Bryssel som huvudsakligen handlade om just tullar, hamnar, flygplan, paragrafer i olika typer av bestämmelser, vilket vi ju måste hantera - att frågan om det turkiska medlemskapet i Europeiska unionen handlar om så mycket mer. Det handlar om frihet och demokrati, om rätten och möjligheten till utveckling för människor, alldeles oavsett religiös, nationell eller kulturell bakgrund och orientering. Ytterst handlar det om den försoningsprocess som behövs i hela det rike som en gång var det osmanska, från Bihac i nordväst till Basra vid Persiska viken i sydöst. Den processen är inte avslutad. Innan den avslutas kommer vi inte att få den stabilitet som vi vill ha i den delen av världen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.