Förslag till förordning om en inre marknad för digitala tjänster

Regeringskansliet

Faktapromemoria 2020/21:FPM67

Dokumentbeteckning

COM (2020) 825

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om en inre marknad för digitala tjänster (Digital Services Act) och om ändring av direktiv 2000/31/EG.

Sammanfattning

Europeiska kommissionens (kommissionen) förslag tar sikte på leverantörer av digitala tjänster såsom digitala förmedlingstjänster (providers of intermediary services). Begreppet inkluderar tre huvudgrupper av leverantörer som i olika grad tar befattning med information som användare av deras tjänster tillhandahåller – så kallade mere conduit som enbart vidarebefordrar information, cashiertjänster som därutöver utför en tillfällig mellanlagring av information, och värdtjänster som tar en mer aktiv befattning med informationen. Begreppet värdtjänster inkluderar i sin tur en än mer aktiv grupp av aktörer som på begäran av en tjänstemottagare lagrar information eller sprider den vidare, s.k. internetplattformar (online platforms). Det kan till exempel vara digitala marknadsplatser som webbplatser eller mobilapplikationer där konsumenter kan köpa varor eller tjänster från olika bolag, sociala medieplattformar och sökmotorer. Syftet med förslaget är att uppnå en välfungerande inre marknad för digitala tjänster och att anpassa samt harmonisera ansvarsregler för tillhandahållare av förmedlingstjänster till den digitala verklighet som unionsmedborgare i dag lever i. Förslaget syftar även till att förbättra medlemsstaternas samarbete i fråga om efterlevnad och inrätta s.k. nationella digitala samordnare (Digital Services Coordinators). Det syftar vidare till att säkerställa transparens, trygghet och säkerhet samt respekt för grundläggande rättigheter i en digital

1

1 Förslaget

1.1Ärendets bakgrund

I meddelandet Att forma EU:s digitala framtid COM (2020) 67 av den 19 februari 2020 presenterades insatser inom digitalisering som kommissionen kommer att fokusera på under de kommande fem åren (se faktaPM 2019/20:FPM23).

I meddelandet aviserade kommissionen den översyn av direktiv (2000/31/EG) om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) som det nu aktuella förslaget inkluderar.

Europeiska rådet angav i sina slutsatser 1–2 oktober 2020 att det såg fram emot kommissionens förslag till en lag om digitala tjänster i slutet av 2020. Kommissionen presenterade samtidigt med detta förslag även förslaget om en s.k. Digital Markets Act, som även den syftar till att harmonisera regelverket av online plattformar och delvis alltså kompletterar detta förslag. Digital Markets Act presenteras i separat faktapromemoria.

1.2Förslagets innehåll

1.2.1Översikt

Förordningen är indelad i fem kapitel. Vissa av kapitlen är indelade i avsnitt.

I kapitel I finns allmänna bestämmelser. Där anges bland annat mål och tillämpningsområde för förordningen. Kapitlet innehåller även definitioner.

I kapitel II anges under vilka förutsättningar leverantörer av förmedlingstjänster inte ska kunna hållas ansvariga för olagligt innehåll som användare av tjänsterna tillhandahåller. Vidare föreslås en bestämmelse som klargör att tillhandahållare av förmedlingstjänster har möjlighet att vidta frivilliga undersökningar på eget initiativ i syfte att upptäcka, identifiera och ta bort eller blockera olagligt innehåll utan att för den sakens skull gå miste om de ansvarsbegränsningar som regleras i kapitlet. Kapitlet innehåller även ett förbud mot att ge tillhandahållare av förmedlingstjänster en allmän övervakningsskyldighet på tjänsten. Slutligen innehåller det bestämmelser om hur leverantörer av förmedlingstjänster ska hantera en order att agera mot särskilt utpekat olagligt innehåll och av order att lämna viss information.

Kapitel III, som är uppdelat i fem avsnitt innehåller skyldigheter för en transparent och säker digital miljö.

3

inkommit med viss på information till plattformen. Bland annat krävs finansiell information och information om företagets identitet, samt kontaktuppgifter.

Avsnitt 4 innehåller tillkommande regler för mycket stora internetplattformar. Mycket stora internetplattformar föreslås bland annat få en tillkommande skyldighet att hantera systemiska risker relaterade till bland annat spridning av olagligt innehåll på plattformen.

Avsnitt 5 innehåller övergripande bestämmelser om bland annat framtagande av standarder och uppförandekoder (codes of conduct) för bland annat onlinemarknadsföring.

Kapitel IV, som är uppdelat i fem avsnitt, innehåller regler om genomförande, samarbete, sanktioner och verkställighet.

Avsnitt 1 innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter och nationella digitala samordnare.

Avsnitt 2 innehåller bestämmelser om en europeisk styrelse för nationella digitala samordnare.

Avsnitt 3 innehåller bestämmelser om bland annat tillsyn, undersökningar, verkställighet och uppföljning i fråga om mycket stora internetplattformar.

Avsnitt 4 har gemensamma regler om verkställighet och informationsutbyte.

Avsnitt 5 innehåller bestämmelser om delegerade akter.

Kapitel V innehåller slutbestämmelser, bland annat om upphävande av vissa artiklar i e-handelsdirektivet och om genomförande.

4

1.2.2Materiella regler för olika typer av tjänster

Regler som gäller för samtliga tillhandahållare av förmedlingstjänster

I fråga om ansvar föreslås att s.k. mere conduit, cachning respektive hosting (värdtjänster) under vissa förutsättningar inte ska ha ansvar för innehåll som användarna av tjänsterna tillhandahåller (artiklarna 3–5). Dessa begrepp känns igen från Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). Bestämmelserna ersätter motsvarande bestämmelser i e-handelsdirektivet. I artikel 6 föreslås att ansvarsbegränsningarna i de föregående artiklarna ska kunna komma ifråga även om en tillhandahållare av en förmedlingstjänst frivilligt och på eget initiativ utreder eller vidtar åtgärder för att kartlägga, identifiera och ta bort alternativt blockera tillgång till olagligt innehåll.

Det finns även regler om hantering av order att agera mot särskilt utpekat olagligt innehåll. När tillhandahållare av förmedlingstjänster tar emot en sådan order, ska den redogöra för vilka åtgärder som vidtagits till följd av den. Tillhandahållare av förmedlingstjänster kan också få order att lämna en viss information. Den ska då utan onödigt dröjsmål informera den aktör som utfärdat ordern att den mottagits och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av den.

Samtliga tillhandahållare av förmedlingstjänster föreslås få en skyldighet att ha en samlad kontaktpunkt inom unionen i artikel 10. För aktörer som är etablerade i ett tredjeland ställs i artikel 11 krav på att ha en juridisk representant inom unionen. Om aktörer i denna kategori har restriktioner för användning, så ska det anges i deras användarvillkor enligt artikel 12. Det ställs också krav på transparensrapportering om borttagning av och nekad åtkomst till av visst innehåll i artikel 13.

Regler som gäller för tillhandahållare av värdtjänster inklusive internetplattformar

Bland de tillkommande regler som gäller för tillhandahållare av värdtjänster vilket inkluderar även internetplattformar och mycket stora plattformar, finns i artikel 14 bestämmelser om hur tillhandahållare av dessa ska hantera anmälningar om olagligt innehåll på sina tjänster (s.k. notice and actionmekanism). I artikel 15 finns även en skyldighet för sådana leverantörer att, om leverantören beslutar att ta bort eller blockera tillgång till information

5

Regler som gäller för tillhandahållare av internetplattformar

I artikel 17 föreslås att internetplattformar ska ha ett internt klagomålshanteringssystem på plats för att hantera klagomål rörande beslut som fattas i samband med påstått olagligt innehåll eller information som är oförenlig med aktörernas villkor. Aktörerna ska vidare enligt artikel 18 interagera med certifierade organ för tvistlösning utanför domstol för att lösa eventuella tvister med användare av deras tjänster. I artikel 19 föreslås att internetplattformar ska inrätta en mekanism för anmälningar från betrodda anmälare (trusted flaggers). I artikel 20 finns bestämmelser om skyddsmekanismer för att förhindra missbruk av tjänsten. Artikel 21 innehåller skyldighet för internetplattformar att informera behöriga tillsynsmyndigheter om de får kännedom om information som ger upphov till misstankar om allvarliga brott som innebär ett hot mot personers liv eller säkerhet.

I artikel 22 anges att internetplattformar som gör det möjligt för konsumenter inom unionen att ingå distansavtal med aktörer som bland annat erbjuder varor och tjänster på internetplattformen ska säkerställa att viss information om aktören finns tillgänglig för plattformen. Internetplattformarna ska också publicera en mer omfattande rapport om aktiviteter för att ta bort eller blockera olagligt innehåll och lösa sådana tvister enligt artikel 23.

Slutligen ställs transparenskrav rörande onlinemarknadsföring i artikel 24.

De regler som särskilt gäller tillhandahållare av internetplattformar undantar mikroföretag och små företag från tillämpningsområdet.

Särskilda regler för mycket stora internetplattformar

I artikel 25 definieras vad som avses med en mycket stor internetplattform. En sådan ska enligt förslaget ha i genomsnitt mer än 45 miljoner aktiva användare i månaden inom unionen. Fler faktorer kan påverka bedömningen av om en internetplattform ska anses vara mycket stor. Dessa anges också i bestämmelsen.

Artikel 26 innehåller en skyldighet för mycket stora internetplattformar att genomföra kontinuerliga riskanalyser med utgångspunkt i tre områden;

i)vilket olagligt innehåll som förekommer på den aktuella internetplattformen, ii) vilka möjliga negativa effekter som kan uppstå för utövandet av vissa definierade grundläggande rättigheter i EU:s stadga om grundläggande rättigheter och iii) medveten manipulering av tjänsten på vissa grunder.

Artikel 27 ställer krav på mycket stora internetplattformar att vidta åtgärder anpassade till de specifika systemriskerna som identifierats enligt artikel 26.

6

1.2.4Genomförande, samarbete, sanktioner och verkställighet

Medlemsstaterna ska enligt artikel 38 utse en nationell digital samordnare och en behörig myndighet. Den nationella digitala samordnaren ska vara ansvarig för alla frågor som rör tillämpningen och verkställigheten av förordningen. Den ska också säkerställa samordning på nationell nivå.

Enligt artikel 42 ska medlemsstaterna ta fram nationella bestämmelser om sanktioner för tillhandahållare av förmedlingstjänster för överträdelser av förordningen. I artikeln finns även bestämmelser om vilka kriterier som ska bestämma sanktionernas storlek.

I artikel 47 anges att det ska finnas en europeisk styrelse för digitala tjänster. Styrelsen ska stötta och ge råd till nationella samordnare för digitala tjänster och till kommissionen i enlighet med förordningen. Den ska bestå av utsedda tjänstepersoner från nationella digitala samordnare.

I artikel 50 finns bestämmelser om tillsyn för mycket stora internetplattformar.

Kommissionen ges i artikel 55 möjlighet att i vissa fall vidta intermistiska åtgärder. För att den ska komma i fråga krävs att det finns en risk för allvarlig skada för användarna av tjänsten. Enligt artikel 58 ska kommissionen, om den finner att en mycket stor internetplattform brister i efterlevnad, kunna fatta beslut och kräva rättelse. I artikel 56 anges att om en mycket stor internetplattform under tillsynsförfaranden åtar sig att säkerställa efterlevnad av relevanta bestämmelser i förordningen, kan kommissionen genom beslut göra dessa åtaganden bindande för plattformen och avsluta ärendet. Kommissionen kan också, på eget initiativ eller enligt

7

1.3Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa

1.3.1Förslagets effekt på specifika svenska regler m.m.

En EU-förordnings bestämmelser blir direkt tillämpliga i Sverige när den träder i kraft. Några författningsändringar för att regleringen ska bli gällande i Sverige behövs därför inte. Förslaget bedöms dock påverka flertalet svenska författningar, bland annat lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster och lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Förordningen kommer även att behöva kompletteras med nationella bestämmelser om bland annat sanktioner för tillhandahållare av förmedlingstjänster som inte fullgör sina skyldigheter enligt förordningen.

1.3.2Förslagets förenlighet med svenska grundlagar

Webbplatser på internet kan i vissa fall omfattas av det särskilda skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger yttrande- och informationsfriheten. Grundlagsskyddet gäller för webbplatser som har utgivningsbevis eller, något förenklat, om webbplatsen drivs av ett massmedieföretag. Skyddet enligt yttrandefrihetsgrundlagen innebär bland annat att myndigheter inte får förhandsgranska eller försvåra publicering av innehåll på hemsidan. Eventuella ingripanden får endast göras efter publicering och ansvar för innehållet i en publicering kan komma ifråga endast för vissa uppräknade brott i yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat ett antal brott mot rikets säkerhet. Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på principen om ensamansvar

8

1.4 Budgetära konsekvenser

När det gäller den tillkommande materiella regleringen som följer av förslaget för olika typer av förmedlingstjänster konstaterar kommissionen i sin konsekvensanalys (SWD (2020) 348 final) (konsekvensanalysen) att förslaget kommer att generera kostnader för tillhandahållare av förmedlingstjänster. Dessa kostnader utgör enligt kommissionen dock en betydande minskning jämfört med de kostnader som uppstått genom de nu aktuella fragmenterade reglerna som ser olika ut i varje medlemsstat. Regeringens bedömning är att ett harmoniserat regelverk kan medföra

9

2 Preliminär svensk ståndpunkt

Regeringen välkomnar EU-kommissionens förslag till förordning. Digitalisering bör vara ett verktyg för att uppnå ett effektivare, mer konkurrenskraftigt, innovativt, inkluderande, säkert och hållbart Europa. Digitaliseringen är gränslös av naturen och därmed en möjliggörare av handel och en mer integrerad och inkluderande inre marknad. Förslaget är därför särskilt viktigt för att motverka handelshinder i form av fragmentiserad lagstiftning på den inre marknaden. Förslaget bedöms även kunna bidra till att främja tjänstehandeln på den inre marknaden.

Den inriktning som finns i förslaget på horisontella, allmänna principer för tillhandahållare av förmedlingstjänster välkomnas såsom exempelvis bevarande av ursprungslandsprincipen. Reglering av marknaden för digitala tjänster krävs för att åstadkomma tydlighet och transparens på den inre marknaden för digitala tjänster. Tillhandahållare av förmedlingstjänster behöver ta ett större ansvar för att ta bort och hålla borta uppenbart olagligt innehåll som i sig, eller med hänvisning till en aktivitet, inklusive försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster, inte överensstämmer med unionsrätten eller lagen i en medlemsstat. Samtidigt behövs en balans som bland annat säkerställer respekten för mänskliga rättigheter, inklusive yttrandefriheten, jämställdhet och principen om icke-diskriminering, och ger incitament för leverantörer av förmedlingstjänster att växa och vara innovativa. Principen om ett öppet, fritt och säkert internet bör också värnas. Ett ökat ansvar för att ta bort olagligt innehåll bör utformas så att det inte försvårar brottsbekämpningen. Det är vidare viktigt att regler inom den digitala sektorn grundas på noggranna konsekvensanalyser. Företagens, särskilt små och medelstora (SME:s) intresse av förutsebarhet och rättssäkerhet måste även säkerställas i största möjliga utsträckning. Den EU- harmonisering som föreslås behövs för att möjliggöra en digital inre marknad

10

2.3 Remissinstansernas ståndpunkter

Remissinstansernas ståndpunkter är ännu okända. Infrastrukturdepartementet planerar ett EU-sakråd under februari 2021.

Regeringen höll en hearing med branschaktörer innan kommissionen lade sitt förslag. Delfrågeställningar som ingick i ett offentligt samråd som kommissionen höll under tredje kvartalet 2020 låg till grund för diskussionen. Bland annat diskuterades vid hearingen hur det säkerställs att internetplattformar tar ansvar för att ta bort och hålla olagligt innehåll borta från sina tjänster.

Majoriteten av deltagande organisationer välkomnade att kommissionen ser över den aktuella lagstiftningen med hänvisning till den avsevärda digitala utveckling som skett sedan direktivet infördes 2000. På vilket sätt det ska ske, rådde det däremot olika meningar om. Behovet av mer långtgående regler för att till exempel hålla uppenbart olagligt innehåll borta från internetplattformar var en fråga som deltagarna hade olika syn på. Vissa aktörer gjorde gällande att bland annat algoritmer och andra tekniska metoder redan används för att hålla sådant innehåll borta från plattformar. Andra deltagande aktörer såg behov av mer långtgående reglering som också medger mer transparens för användarna.

3 Förslagets förutsättningar

3.1Rättslig grund och beslutsförfarande

Förslagets rättsliga grund är artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Artikel 114 utgör en rättslig grund för åtgärder som syftar till att säkerställa den inre marknadens funktion. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet i artikel 294 i samma fördrag är tillämpligt, vilket innebär att rådet beslutar med kvalificerad majoritet och att Europarlamentet är medbeslutande.

3.2Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen

Kommissionen anför att det främsta målet med förslaget är att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl, särskilt när det gäller tillhandahållande av

12

4 Övrigt

4.1Fortsatt behandling av ärendet

Förhandlingar inleddes i rådet den 6 januari 2021.

4.2Fackuttryck/termer

Notice and action-mekanism: proceduren för att efter anmälan avlägsna innehåll från en tjänst.

Informationssamhällets tjänster: tjänst som normalt tillhandahålls mot ersättning, på distans, av elektroniska medel och på individuell begäran av en

13