Anf. 208 Kajsa Lunderquist (M)
Herr talman! Få saker är mer grundläggande för ett demokratiskt samhälle än principen att göra styrningen öppen och tillgänglig. Makthavarna måste kunna granskas och kritiseras av medier och allmänhet. Det eller de som inte tål dagens ljus hör därför inte hemma i ett öppet, demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten är central i vår demokrati, och detta understryks även i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen där det bland annat skyddas av meddelarskyddet.
Meddelarskyddet innebär rätten att anonymt anskaffa och lämna upplysningar om uppgifter som normalt sett är sekretessbelagda med avsikten att offentliggöra dessa i medier. Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska meddelarens identitet, förhindra själva överlämnandet eller vidta repressalier mot denne. Meddelarskyddet är dock förknippat med vissa begränsningar för upplysningar som gäller till exempel förräderi, spioneri och brott mot rikets säkerhet. Dessa undantag regleras i TF, YGL och i brottsbalken.
Oppositionen har lagt ett antal motioner vars gemensamma syfte är att meddelarskyddet även ska omfatta anställda inom offentligfinansierad privat verksamhet, till exempel inom vård, skola och omsorg. Den huvudsakliga anledning som anförs är att utan detta utökade meddelarskydd skulle dessa anställda sakna möjlighet att påtala och korrigera brister, problem eller fel i verksamheten.
Självklart måste alla anställda inom vård, skola och omsorg ha möjligheten till att kommentera, kritisera och påkalla brister i verksamheten. Detta ska inte vara unikt bara för dem inom offentlig verksamhet. Tvärtom måste det självfallet även omfatta anställda inom motsvarande verksamhet i privat regi.
Alla anställda, oavsett verksamhet, driftsform, finansieringsform, storlek, geografisk placering eller ägandeförhållande, måste ha rätt och möjlighet till att kommentera, kritisera och påkalla brister i verksamheten till ledning, styrelse eller ägare eller till journalist och författare.
Frågan är dock om lagstiftning är rätt väg att gå. Det finns mycket som skiljer privata och offentliga verksamheter åt. Till exempel finns det i privat verksamhet ett skydd för företagshemligheter som inte bör omfattas av meddelarskyddet.
Frågor som rör frihet och demokrati är mycket viktiga för oss moderater. Yttrandefriheten måste alltid följa sin samtid, och därför kan inga beslut vara huggna i sten för all framtid. Jag vill påpeka att denna debatt handlar om utskottets arbete i relation till redan lagda motioner och behandlingen av dessa.
Framtida samhällsutveckling kan innebära behov av förnyad debatt. Sådan förnyelse och behovsanpassning är också central för Moderaterna som parti. Under det senaste decenniet har vi som parti genomgått en historisk förnyelse, men förnyelsen fortsätter ändå med oförminskad styrka, för den som tror att förnyelse bara är en fas eller en enkelriktad företeelse tror fel. Förnyelse handlar om att följa med och påverka samtiden, inte om att nostalgiskt drömma sig tillbaka till fornstora dagar.
Jag nämner detta eftersom vårt parti i höst kommer att fatta beslut om ett nytt politiskt handlingsprogram. Innehållet är naturligtvis inte fastställt än, men det är inte uteslutet att beslut kommer att fattas som på något sätt berör dagens debatt. När och om detta sker finns det all anledning att återkomma i berörda frågor. Därför vill jag inte föregripa höstens beslut genom spekulationer eller antaganden. Dagens debatt handlar om utskottets arbete i relation till redan framlagda motioner och behandlingen av dessa, ingenting annat.
Herr talman! Det finns tre huvudsakliga problem med motionerna. Skillnaden mellan offentliga och privata verksamheter är nämligen inte försumbar. Justitieminister Beatrice Ask berörde detta i ett svar på en skriftlig fråga den 14 december 2010.
För det första: I vissa företag med stark anknytning till det allmänna gäller samma meddelarskydd som för offentligt anställda. För anställda i dessa företag gäller dessutom från 1 januari i år ett förstärkt meddelarskydd, eftersom det nu föreligger straffansvar för arbetsgivare som överträder förbuden mot efterforskning och repressalier.
För det andra: Frågan har utretts tidigare, men de framlagda förslagen har kritiserats av remissinstanserna. Dels skulle ett förstärkt lagstiftat skydd strida mot principen om att avtal, i det här fallet om tystnadsplikt, ska hållas, dels skulle ett förstärkt skydd kunna skada samarbete och lojalitet inom företagen samt deras konkurrenskraft.
För det tredje framhålls att kommuner som sluter avtal med privata aktörer även åläggs det yttersta ansvaret för verksamheten. Sådana avtal ska beakta intresset av allmän insyn i hur verksamheten utförs. Det bör därför övervägas om sådana avtal bör innehålla motsvarande meddelarskydd som det som framgår av TF och YGL. Offentlig verksamhet som bedrivs i privaträttslig form underkastas även kontroll av den statliga tillsynen. Bland annat har Statens skolinspektion tillsyn över att fristående skolor följer gällande regelverk.
Sammanfattningsvis, herr talman, föreligger åtminstone tre skäl till att avslå motionärernas yrkanden: Meddelarfriheten i den privata regin har redan förstärkts. Tunga remissinstanser ogillar ett lagstiftningsalternativ. Och det står kommunerna fritt att i avtal mellan kommun och utförare skriva in meddelarskyddet. Utöver detta finns dessutom statlig tillsyn av verksamhet, oberoende av driftsform och finansiering.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.