Anf. 2 Lars Elinderson (M)
Herr talman! Jag tycker precis som Monica Green att det är ett lite historiskt tillfälle när vi nu behandlar de här två betänkandena. Det är första gången som Sveriges riksdag behandlar subsidiaritetsfrågan i enlighet med de nya Lissabonfördragen, och jag tänkte utveckla saken lite utöver det Monica har tagit upp när det gäller den principiella roll som riksdagen har.
Jag ska börja med att bemöta Monica på en punkt. Det gäller det förhållandet att regeringen inte i detalj har prövat frågan om subsidiaritet. Det har man inte, helt enkelt av den anledningen att det är riksdagens uppgift i enlighet med Lissabonfördraget att göra den prövningen.
Regeringen har i sin redovisning av ärendet angett att man bedömer att förslagen i huvudsak är förenliga med subsidiaritetsprincipen, men man pekar också på att bland annat finansieringsfrågorna behöver analyseras ytterligare. Man anser också, precis som utskottet, att den lånemekanism som föreslås bör utgå. Det råder alltså ingen skillnad mellan oss i det eniga finansutskottet och regeringen när det gäller bedömningen av subsidiaritetsfrågan i den delen, framför allt inte när det gäller den lånemekanism som föreslås.
Utskottets utlåtanden på båda de här punkterna är därmed relativt odramatiska. Finansutskottet är enigt, och det finns inga reservationer. Även om man inte riktigt kan vara säker med tanke på att ytterligare partier har anmält sig till talarlistan och kan lägga fram andra yrkanden, förutsätter jag att det inte blir så.
På två sätt är de här två utlåtandena historiska. Vi behandlar nu två utlåtanden som har behandlats i det tidigare finansutskottet, alltså det finansutskott som arbetade under den förra mandatperioden. Som första ärende ska nu den nyvalda riksdagen behandla utlåtanden från det gamla finansutskottet.
Det är också första gången, som Monica påpekar, som riksdagen använder sig av möjligheten till en så kallad subsidiaritetsprövning av ett kommande direktiv. Jag tycker att det finns anledning att kommentera den frågan ytterligare något.
Det är ingen nyhet att utskotten regelmässigt behandlar olika dokument från EU:s olika institutioner. Men då gäller det en sakbehandling av de förslag som läggs fram. De synpunkter som kommer fram i diskussionerna i utskottet kan föras vidare på olika sätt. Utskottet kan lämna synpunkter till regeringen direkt i överläggningar men också lämna betänkanden till kammaren och begära ett riksdagsutlåtande.
När kommissionen enligt fördraget samlar in synpunkter om en fråga som det kan bli aktuellt för EU att lagstifta om kan man också skicka ut frågan genom ett så kallat samrådsdokument. Utskottet i fråga granskar då samrådsdokumentet och kan till exempel ordna en offentlig utfrågning för att skaffa ytterligare information. Vid granskningen kontrollerar utskottet bland annat hur frågan skulle påverka den svenska lagstiftningen och vad övriga EU-länder har för inställning samt lämnar förslag till den svenska ståndpunkten i frågan. Utskottet redovisar sin granskning till kammaren i ett så kallat utlåtande, där det presenterar sin inställning i frågan.
Det nyligen antagna konstitutionella fördraget, det så kallade Lissabonfördraget, ökar de nationella parlamentens möjligheter att i förväg påverka kommande direktiv eller lagstiftningsförslag från kommissionen och andra EU-institutioner genom en så kallad subsidiaritetsprövning.
Subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen handlar, som Monica var inne på, om vilken nivå ett beslut ska fattas på. Principen innebär att EU:s institutioner alltid måste ange varför de ska fatta ett beslut och varför beslutet inte skulle få ett lika bra eller bättre resultat om det fattades av varje medlemsland för sig.
Det nya förfarandet ökar behovet av kontakter mellan de nationella parlamenten och mellan utskotten och kommittéerna i de nationella parlamenten. Det har också skett löpande under de gångna åren. Bland annat träffar företrädare för utskotten i EU-ländernas nationella parlament både varandra och motsvarande utskott i Europaparlamentet regelbundet.
Herr talman! Det här är som sagt första gången riksdagen behandlar ett förslag till direktiv enligt de nya reglerna för subsidiaritetsprövning. Det är två ärenden som dels gäller en omarbetning av tidigare direktiv för insättningsgaranti, dels en omarbetning av direktivet för ersättning till investerare i den händelse en bank går överstyr. Båda förslagen innebär en harmonisering av de nationella regelverken.
De viktigaste punkterna i kommissionens förslag till system för insättningsgarantin är en förenkling och harmonisering, framför allt vad gäller garantins omfattning och formerna för utbetalning, ytterligare förkortade tidsfrister för återbetalning av insättningar och bättre tillgång till information. Det handlar också om sundhet, tillförlitlighet och en tillfredsställande finansiering liksom möjlighet för medlemsländernas nationella system att ge varandra lån, det vill säga en så kallad lånefacilitet som kan användas under vissa omständigheter.
Kommissionen menar att bestämmelserna inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som ställts upp när det gäller tillfredsställande skydd för privata bankkunders insättning. Man menar att enbart EU-åtgärder kan säkerställa att kreditinstitut som bedriver verksamhet i mer än ett medlemsland omfattas av likvärdiga krav för insättningsgarantin. Man anser också att åtgärderna tillgodoser kraven på hög nivå på finansiell stabilitet. I synnerhet, säger man, kan inte en harmoniserad täckningsnivå och harmoniserade tidsfrister för utbetalningar uppnås i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna eftersom det innebär att ett stort antal regler ska anpassas enligt olika medlemsstaters rättssystem.
Förslaget till system för ersättning till investerare omfattar framför allt en anpassning av direktivet om marknader för finansiella instrument, en utvidgning av de regler som gäller om en investerare har ägnat sig åt så kallad penningtvätt så att de också omfattar bland annat marknadsmissbruk som till exempel insiderhandel och nya regler för ersättning, utbetalning och finansiering.
Enligt kommissionen kan målen med förslaget inte i tillräcklig grad uppfyllas enbart med nationell lagstiftning. Det nuvarande EU-direktivet sätter endast upp vissa minimiprinciper och lämnar åt medlemsstaterna att utveckla regelverket ytterligare. Problem har under de senaste åren uppstått i vissa medlemsstater som visar att en ytterligare och större harmonisering på EU-nivå är nödvändig för att försäkra att målen med direktivet uppfylls inom EU.
I båda fallen konstaterar finansutskottet, som Monica Green redan har påpekat, att förslagen innehåller en obligatorisk kreditmekanism mellan medlemsländernas nationella garantisystem som innebär en skyldighet att låna ut medel till andra medlemsländer som inte klarar sina åtaganden. Enligt utskottets mening är detta inte förenligt med subsidiaritetsprincipen, och utskottet föreslår därför enhälligt att riksdagen avlämnar ett motiverat yttrande med denna innebörd till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. I övriga delar anser inte finansutskottet att kommissionens förslag strider mot subsidiaritetsprincipen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till både finansutskottets utlåtande nr 42 och finansutskottets utlåtande nr 43.