om musikteaterverksamheten

Motion 1977/78:446 av Per Bergman m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78

446-453

Motion

1977/78:446

av Per Bergman m. fl.
om musikteaterverksamheten

När riksdagen haft att ta ställning till de statliga och statsunderstödda
teatrarna är det en fråga som aldrig nått fram till riksdagen, nämligen
musikteatrarnas möjligheter att utvecklas utanför Stockholm. Med musikteatrar
menar vi i detta sammanhang de teatrar där opera och operett är det
dominerande inslaget i repertoaren.

I propositionen 1974:28 - om den statliga kulturpolitiken - behandlades en
ökad geografisk spridning av teaterinstitutionernas verksamhet. Utvecklingen
skulle inriktas mot en ”regionalisering”. Därmed avsågs teatrar med
förankring i landstingen (länsteatrar) i motsats till teatrar med kommuner
som huvudmän (stadsteatrar). Det gällde bl. a. att få ett tillräckligt publikunderlag
för fasta ensembler. Detta uteslöt inte kommunalt förankrade
teatrar (stadsteatrar) i de större kommunerna. Dessa förutsattes även kunna
svara för en viss regional verksamhet.

Som motiv för denna regionalisering anförs bl. a. i propositionen (s.

328):

Därmed kan utformningen av verksamheten, i fråga om både form och
innehåll, mer direkt påverkas av förhållandena inom området. Detta bör
kunna leda till en ökad kontakt mellan teatern och publiken. Erfarenheterna
visar också att publikintresset växer när teatern på detta sätt är förankrad i den
miljö där den arbetar.

Det här citerade avsnittet ur propositionen talar för att man haft de
dramatiska teatrarna (talscenerna) i tankarna. Repertoaren i de musikteatrar
vi här talar om är tidlös och saknar lokal anknytning i den mening
propositionen avser.

Vad som dessutom skiljer teaterformerna - och är av avgörande betydelse i
detta sammanhang - är de skilda ekonomiska förutsättningarna. Musikteatern
kräver mycket mer resurser än den dramatiska teatern. Antalet
medverkande personer i varje föreställning är genom kör och orkester många
fler på en musikteater. Många uppsättningar förutsätter dessutom
medverkan av dansare, vilka bör vara knutna till teatern även om inte
självständiga dansprogram skall ingå i repertoaren.

Vid en jämförelse av antalet anställda som betingas av teaterformen
framstår skillnaden tydligt. Vid exempelvis Operan är antalet anställda av
denna kategori nästan dubbelt så stort som på Dramatiska teatern. Operan
kostar staten dubbelt så mycket som Dramatiska teatern. Beräknas kostnaden
per teaterbesökare blir skillnaden än större.

Dessa faktiska förhållanden för de olika teaterformerna har belysts av

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 446-453

Mot. 1977/78:446

2

Teater och musikrådets musikteaterutredning del I, 1973. Den redovisas i
ovan nämnda proposition utan att särskilt kommenteras i departementschefsanförandet.

Av utredningen framgår att speciella institutioner för musikteater inte kan
få samma spridning som övrig teaterverksamhet. Utredningen påpekar att
det fanns tre institutioner: Operan i Stockholm, Stora teatern i Göteborg och
Malmö stadsteater som kan bära en allsidig musikteaterverksamhet i tre
regioner (syd, öst och väst). Utredningen föreslår att resurser "motsvarande
ett av landets övriga tre 'musikcentra’ ” tilldelas en region i norr för att täcka
dess musikteaterförsörjning. "Norrlandsoperan i Umeå” var då inte etablerad.

Därmed bortfaller det andra skälet för att propositionens regionaliseringstanke
skulle kunna tillämpas på musikteatern. Regioner av denna storlek
lämpar sig inte för huvudmannaskap för teaterverksamhet så som det nu är
utformat. Att frågan om musikteaterverksamhet nu måste diskuteras från
mer realistiska utgångspunkter är ofrånkomligt.

Om vi för statens del kan notera ökade utgifter för en alltmer omfattande
teaterverksamhet är det ostridigt att de kommuner som hitintills bedrivit
teaterverksamhet fått proportionellt mer ökade bördor.

Klart är att enbart en bibehållen standard på musikteatrarna kommer att
öka kraven på vederbörande huvudmän i framtiden. Det perspektiv musikteaterverksamheten
har framför sig gör det därför angeläget att dessa frågor
nu blir föremål för en realistisk prövning. Vad som bör prövas är omfattningen,
organisationen och kostnadsfördelningen av musikteaterverksamheten
i landet.

Med hänvisning till det anförda får vi hemställa

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av omfattningen,
organisationen och kostnadsfördelningen av musikteaterverksamheten
i landet.

Stockholm den 19 januari 1978

PER BERGMAN (s)

ARNE PETTERSSON (s)
BIRGITTA DAHL (s)

FRIDA BERGLUND (s)
HILDING JOHANSSON (s)
INGVAR SVANBERG (s)
DORIS HÅVIK (s)

ROLAND SUNDGREN (s)

IRIS MÅRTENSSON (s)
P. O. HÅKANSSON (s)