Motion i Första kammaren, nr 1102 år 1970

Motion 1970:1102 Första kammaren

2

Motion i Första kammaren, nr 1102 år 1970

Nr 1102

Av herr Åkerlund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 68,
angående fortsatt valutareglering.

(Lika lydande med motion nr 1293 i Andra kammaren)

På sjutton månader som förflutit från oktober 1968 har Sverige förlorat
500 miljoner dollar, d. v. s. i runt tal halva sin valutakassa. Att detta kunnat
ske, trots att valutaregleringen hela tiden varit tillämplig, måste antingen
bero på ett olämpligt handhavande av densamma eller att regleringsinstrumentet
är otjänligt eller rentav skadligt som försvar för landets
valutatillgångar. För bedömning av denna fråga må ett par omständigheter
framhållas. Genom Sveriges anslutning till Artikel VIII i Internationella
valutafondens stadga är den svenska kronan konvertibel för alla
s. k. löpande internationella transaktioner. Detta betyder att all vår import
av varor m. m. måste kunna betalas genom obehindrad växling av svenska
kronor till utländsk valuta. Som bekant är varuimporten den allt överskuggande
posten i utlandsbetalningarna. Nyssnämnda Artikel VIII innefattar
däremot icke överföringar av kapital och vissa s. k. osynliga betalningar
på gränsen till kapitalöverföringar. Dessa, som i vårt lands betalningsbalans
ingår med små belopp i jämförelse med varuimporten, följer i stället
OECD:s kapitalliberaliseringsstadga. I princip men med vissa specificerade
undantag har Sverige godkänt även denna stadga. Valutaregleringen
kan följaktligen inte tillämpas annat än på en förhållandevis mycket ringa
del av alla de betalningar som måste göras. Vidare är en valutabetalning
ändå ingenting annat än en mekanisk omväxling av ett betalningsmedel i
ett annat och kan inte undgås om en betalningsskyldighet tillåtits uppkomma.
Valutaregleringen måste därför förläggas ett steg längre bakåt i kedjan
av handlingar som framkallar en valutabetalning och inriktas på att
förhindra att det görs vissa åtaganden om betalning. Dessas storlek i sammanhanget
är erfarenhetsmässigt begränsad. Som kvantitativ reglering av
vårt lands utlandsbetalningar är det alltså här fråga endast om eu marginell
företeelse, som ändå från andra utgångspunkter kan vara viktig.

Vid upprepade tillfällen har önskemål framförts om ytterligare liberalisering
av valutaregleringen, varvid särskilt åsyftats vissa reservationer
till OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, t. ex. avseende s. k. portföljinvesteringar.
Även i år har dessa önskemål framförts. Med tanke på de i sammanhanget
små valutaanspråk det gäller är de förvisso både förståeliga

Motion i Första kammaren, nr 1102 år 1970

3

och försvarbara. Då liberaliseringen avses skola företagas inom ramen för
nuvarande valutareglering, skulle den kanske därmed inte innebära att ett
väsentligt bidrag skulle ges till lösning av det större problemet om valutaregleringens
förenlighet med en önskvärd valutautveckling för vårt land.
Önskemålen får bedömas därefter.

Enligt min mening är det i ett annat hänseende som en allvarligare kritik
kan riktas mot den nuvarande trettioåriga valutaregleringen. Med stöd
av valutalagstiftningen har nämligen en ordning för utlandsbetalningarna
tillskapats som är stel och byråkratisk samt förkväver finansiell verksamhet
på ett plan där utländska intressen ingår. Avvecklingen av utlandsbetalningama
i dess olika former har en omfattning som att döma enbart av
import- och exportstatistiken ligger vid över 60 miljarder kronors värde
per år. Riksbanken och dess valutastyrelse är varken organisatoriskt kapabel
eller har utlandskontakter för att lösa denna uppgift utan faller sedan
gammalt tillbaka på affärsbankernas organisation och deras förbindelser
med utländska finansinstitut. Riksbanken förvaltar däremot den största
delen av landets guld- och valutakassa. Förhållandet mellan riksbanken
och bankerna har sedan länge och fram till mitten av fjolåret reglerats genom
särskilda s. k. valutakontrakt, vilka möjliggjort en viss mycket begränsad
handlingsfrihet för bankerna.

Kontrakten, vilka åtminstone formellt förutsätter fristående parter med
vissa rättigheter att sluta avtal, ersattes emellertid vid nämnda tidpunkt
av s. k. valutahandelstillstånd, som förelagts bankerna ensidigt av riksbanken
med stöd av valutaförordningen. Samtidigt har bankernas valutakassor
centraliserats till riksbanken. Detta förhållande belyses av att nyssnämnda
kassor vid utgången av åren 1967 och 1968 samt i juli 1969, då den
nya ordningen infördes, uppgick till ca en och en halv miljard kronor men
i december i fjol nedbragts till ca en halv miljard kronor. Det har inte undgått
utlandets vakande ögon att en principiell ändring inträtt i de svenska
bankernas ställning på valutabetalningamas område, d. v. s. att de infogats
i ett nytt system som för utlandet framstår som liggande mycket nära
socialisering av hela valutahandeln och dess objekt. Det är icke ägnat att
förvåna att utlandet härigenom manats till varsamhet och återhållsamhet
i förbindelserna med Sverige.

Departementschefen säger sig betrakta det som ett utslag av realism,
mot bakgrund av de stora valutaförlusterna, att ingen remissinstans ifrågasatt
behovet av fortsatt valutareglering och hävdar att denna stärkt ett
grundskydd genom begränsning av valutabankernas valutainnehav. Särskilt
intresse tilldrar det sig för alla, att bankföreningen nu inte velat motsätta
sig förlängning av valutaregleringen. Enligt min mening kan dock
departementschefens tolkning av motiven för bankföreningens ställnings -

4

Motion i Första kammaren, nr 1102 år 1970

tagande och den påstådda realismen däri ge anledning till reflexioner. Valutabankerna
måste konstatera att de genom valutahandelstillstånden reducerats
till blott och bart rena regleringsinstrument under valutastyrelsens
vilja, att indragningen av valutakassorna till riksbanken berövat
dem varje rörelsefrihet på det utlandsfinansiella planet samt att de genom
en serie attacker för brist på lojalitet mot valutaregleringen, framförda i
uttalanden och annons i pressen, vanfrejdats såväl hemma som utomlands.
I den uppkomna situationen kan det vara väl så motiverat att icke ge uttryck
åt tidigare framförda och alltjämt hysta önskemål och att få det uppenbarat
att ansvaret för valutautvecklingen och valutaförbindelserna med
den utländska, i synnerhet den privata, finansvärlden helt och odelat övertagits
av riksbanken och dess valutastyrelse.

Delade meningar kan naturligtvis råda om valutaregleringens roll som
hjälpmedel i den ekonomiska politiken, och departementschefen betygar
sin tro på dess nytta. Enligt min mening däremot verkar valutaregleringen
i dess nuvarande utformning försvårande på möjligheterna att bevara
återstoden av vårt lands guld- och valutatillgångar och än mer att återuppbygga
önskvärda sådana tillgångar. Härmed har jag inte uttalat mig om
andra ekonomiska politiska mål, som eventuellt kan föresväva departementschefen.
Jag skall tillåta mig att peka på ett par omständigheter till
stöd för min uppfattning.

På det kvantitativt begränsade område av valutabetalningarna, varpå
regleringsåtgärder kunnat vidtagas och vidtagits under fjolåret, d. v. s.
hänvisningen att finansiera utländska investeringar utomlands, återköp av
utlandsägda svenska värdepapper, begränsning av emigrationsvaluta och
vissa försäkringspremiebetalningar, har endast temporära lösningar nåtts
för att tala med valutastyrelsens egna ord. Däremot har utlandets förtroende
för vården av den svenska valutan rubbats och skulle än mer skakas,
om åtgärderna inte upphävdes inom föreskriven tid av 18 månader från införandet,
utan Sverige satte sig över stadgans uttryckliga föreskrift. Så
länge Sverige officiellt åberopar som ”allvarliga” rubricerade betalningsbalanssvårigheter
och oklarhet råder om tidpunkten för dessas övervinnande
är vårt lands kredit ifrågasatt. En hänvisning att låna i utlandet under sådana
omständigheter torde dels endast bidraga till oförmånliga lånevillkor,
dels accentuera kravet på säkerheter i långivarens hand. För svensk exportnäring,
som borde ha finansiellt stöd utomlands i första hand av svenska
valutabanker och deras korrespondenter, kan utlandsfinansieringen efter
valutaregleringens nuvarande mönster medföra icke önskat beroende
av utländska finansintressen.

Den andra omständigheten jag vill peka på hänför sig till departementschefens
uttalande att med valutaregleringens hjälp ”räntorna i Sverige

Motion i Första kammaren, nr 1102 år 1970

5

kunnat hållas i underkant av räntenivåerna i ett flertal andra länder”. Denna
utsaga bör ses i belysning av vad valutastyrelsen anför på sidan 64 i
riksbankens förvaltningsberättelse för år 1969: ”Skulle betalningsbalansen
mera långsiktigt behöva baseras på kapitalimport, torde den sannolika
förutsättningen för en sådan politik vara, att ränteläget i Sverige stadigvarande
hålles högre än på tongivande marknader utomlands.” Är valutastyrelsens
bedömning riktig, måste det vara en rimlig konsekvens därav
att tillskriva de i underkant hållna svenska räntorna ansvaret för en avsevärd
del av de stora valutaförlusterna så mycket mer som departementschefen
själv anför att förlusterna ”främst orsakades” av den kraftiga omsvängningen
av kapitalrörelsernas netto i för Sverige ogynnsam riktning”.
Därmed har de ansvariga myndigheterna själva utpekat valutaregleringen
som det organisatoriska medel med vars hjälp Sverige tillfogats de största
valutaförlusterna sedan åren 1946—1947. Se riksbankens förvaltningsberättelse
för år 1969 s. 27.

Enligt min mening är det en tvingande nödvändighet att nu ge återuppbyggnaden
av guld- och valutakassan högsta prioritet i den ekonomiska politiken,
och det är fara i dröjsmål. Med vad jag anfört om konsekvenserna
av valutaregleringen finner jag det ofrånkomligt att en skyndsam översyn
företages av dennas utformning och praktiska tillämpning under beaktande
av här anförda synpunkter, översynen bör företas i nära samverkan
med valutabankernas representanter, och strävan bör gå ut på att söka
finna former för ett förtroendefullt samarbete mellan valutamyndigheterna
och valutabankema, så att dessas erfarenhet och förbindelser med utländska
finansinstitut kan nyttiggöras. I uppdraget kunde lämpligen ingå
att också undersöka förutsättningarna för att ändra valutalagen från en
fullmaktslag till en beredskapslag.

Åberopande det anförda hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam översyn av valutaregleringen i syfte att
göra denna förenlig med kravet på snabb återuppbyggnad
av guld- och valutatillgångarna.

Stockholm den 9 april 1970

Henrik Åkerlund (m)

Allfa Boktryckeri AB, Sthlm 1970