Motioner i Första kammaren, nr 490 år 1968

Motion 1968:490 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 490 år 1968

13

Nr 490

Av herr Eskilsson m. fl., angående jordbrukets kapital- och skatteproblem.

(Lika lydande med motion nr 799 i Andra kammaren)

Då riktlinjerna för den nya jordbrukspolitiken antogs av 1967 års riksdag
var en av målsättningarna att underlätta jordbrukets rationalisering.
Härvid kommer främst storleksrationalisering, specialisering och allmän
effektivisering in i bilden. För detta krävs en mycket betydande kapitalinsats.

Riksdagsbeslutet 1967 innebar emellertid att jordbrukets kapitalfrågor
endast togs upp till behandling till den del som de statliga kreditgarantierna
kommer in i bilden. Något mera genomgripande grepp förekom inte
i detta sammanhang. Departementschefen hänvisade till att då det gäller
jordbrukets avskrivningsregler, ankommer det på chefen för finansdepartementet
att framlägga förslag härom. Fastän jordbruksutredningen

1 sitt betänkande tagit upp frågan om jordbrukets kapitalproblem och även
angett vissa riktbnjer för hur dessa skulle kunna lösas har något förslag
ännu inte framlagts. Det synes oss nödvändigt att nu låta jordbrukets samlade
kapitalproblem bli föremål för en allsidig översyn i syfte att få sådana
ändringar till stånd att den önskvärda rationaliseringen inte försvåras.

Jordbrukets kapitalsituation belyses1 i viss mån av en specialutredning
angående kapitalutvecklingen i svenska lantbruk (SOU 1964: 8). Av denna
framgår att jordbrukets samlade kapitaltillgångar 1960 för jordbruk över

2 ha uppgick till i runt tal 19,6 miljarder kronor, då jordbruksfastigheterna
värderats enligt taxeringsvärdet. Åtta år tidigare, år 1952, var summa tillgångar
upptagna till ett värde av 14,6 miljarder kronor. Ökningen under
denna tid utgjorde alltså 34,3 procent i löpande priser. Tar man emellertid
hänsyn till penningvärdeförändringen under tiden 1952—1960 utgjorde
ökningen endast 7,4 procent. Samtidigt beräknades jordbrukets totala
skulder år 1952 till 4,2 miljarder och 1960 till 5,8 miljarder kronor. Inflationens
inverkan på kapitalutvecklingen inom jordbruket framstår vid
denna jämförelse som ett stort problem.

De här angivna siffrorna visar ett ganska betydande kapital inom jordbruksnäringen.
Men om man slår ut det på ett genomsnitt för samtliga
jordbrukare, utgör det dock inte mer än ca 75 000 å 80 000 kronor per
företag. Inom jordbruksutredningen företogs en utredning »Det svenska

14

Motioner i Första kammaren, nr ISO år 1968

lantbrukets effektiviseringsvägar» (SOU 1963:68) för att klarläggavart
jordbrukets effektivisering leder och vilka kapitalbehov som blir aktuella
i sammanhanget. Där heter det bl. a.:

En storleksrationalisering inom lantbruket kräver väsentligt ökade kapitalinsatser
per företag. I de organisationsformer som utarbetats i undersökningen
uppgår medelinvesteringarna vid kreaturslös drift till 500 000—
1 500 000 kr. i södra Sverige och till 300 000—800 000 kr. i mellersta Sverige,
varvid investeringarna per man ligger mellan 200 000—400 000 kr. En
betydande del av dessa kapitalbelopp utgöres dock av investeringar i fastigheter.
Vid mjölkproduktion blir kapitalbehovet mindre vid samma arbetsstyrka,
dvs. 300 000—1 000 000 resp. 200 000—600 000 kr. I norra Sverige,
där fastighetspriserna är lägre, faller medelinvesteringarna per företag
till 200 000—500 000 kr. Även vid specialiserad djurhållning blir kapitalbehovet
högt och kan lätt uppgå till 150 000—300 000 kr. per man.

Av citatet framgår att jordbruket är och kommer i allt högre grad att bli
en mycket kapitalkrävande näring, där andra näringar sällan uppvisar ett
tillnärmelsevis lika stort kapitalbehov per årssysselsatt. En stor del av
detta kapital är bundet i själva fastigheten. Den pågående inflationen ställer
ständigt ökade krav på jordbrukets kapitalförsörjning men skapar också
ur såväl förmögenhets- som arvsbeskattningssynpunkt en hämmande
inverkan på den önskvärda utvecklingen inom näringen. Detta är ett problem
av såväl kortvarig som långvarig natur. Ökad specialisering för som
regel med sig ökade likviditetsproblem både för den specialiserade växtodlingen
och för djurskötseln. Då det gäller växtodlingen utgör skördeskadeskyddet
i dess nuvarande form endast ett begränsat och osäkert skydd.
Många företag arbetar i dag med för små rörelsemedel och tar därigenom
stora risker samtidigt som de tvingas använda alltför dyra varukrediter.

Växlingarna inom jordbruket på grund av vädrets inverkan på skörden
medför ofta ojämna inkomster. Aktuella exempel härpå finns t. ex. för
jordbrukare i Mellansverige, där skörden 1966 uppgick till endast hälften
av 1967 års skörd. Detta skapar problem som måste beaktas då jordbrukets
likviditetsproblem diskuteras.

År 1954 infördes s. k. skogskonton varvid möjlighet gavs till utjämning
av beskattningen för intäkt av skogsbruk mellan olika år. Att denna möjlighet
har varit till stor nytta för skogsbruket framgår av att år 1964 inte
mindre än 62 000 sådana konton fanns upprättade. Det framstår nu som
önskvärt att även jordbruket får liknande möjligheter för att uppnå en
jämnare beskattning mellan olika inkomstår. Den rätt till förlustutjämning
som genomfördes för många år sedan är i detta avseende inte till fyllest.
Den bör antingen kompletteras med fullständig förlust- och vinstutjämning
eller en lagfäst rätt till jordbrukskonto liknande skogskontot. Ett
speciellt problem i detta sammanhang är att de skördeskadeersättningar
som faller ut genom skördeskadeskyddet inte kommer att läggas till inkomsterna
under det år skördeskadorna uppstår utan först året därefter.

Motioner i Första kammaren, nr WO år 1968 15

Härvid uppstår det orimliga förhållandet att ojämnheter i skördarna och
dess inverkan på inkomsterna ytterligare kan accentueras till förfång för
en rättvis och jämn beskattning.

Betraktar man de mera långsiktiga aspekterna på jordbrukets kapitalproblem
framstår de nuvarande skattereglerna som helt otidsenliga. I mars
1963 framlade skattelagssakkunniga ett förslag till ändrade bestämmelser
om avdrag för värdeminskning på jordbrukets driftbyggnader. Ändringsförslaget
avsåg anvisningar till 22 § kommunalskattelagen den 28 september
1928. Skattelagssakkunniga föreslog härvid bl. a., att vid beskattningen
skall sådana omständigheter beaktas som att byggnadens ekonomiska varaktighetstid
kan antagas komma att röna inflytande av framtida rationaliseringar,
förändringar med hänsyn till teknikens utveckling, omläggning
av verksamheten m. m. Något förslag i anledning härav har ännu inte framlagts
för riksdagen. Enligt vår uppfattning hämmar de nuvarande avskrivningsreglerna
i mycket hög grad rationaliseringen inom jordbruket, främst
då det gäller att uppföra rationella ekonomibyggnader. Nya bestämmelser
som anknyter till det av skattelagssakkunniga framlagda förslaget skulle
få en i hög grad rationaliseringsbefrämjande verkan. Det är därför angeläget
att förslag till ändring av anvisningarna till kommunalskattelagens
22 § snarast genomförs.

En betydande eftersläpning föreligger beträffande byggnadsverksamheten
inom jordbruket. Sedan nu riktlinjer för jordbrukets rationalisering beslutats
av riksdagen, har emellertid vissa frågeställningar klarnat beträffande
rationaliseringseffekterna inom näringen. En nyligen företagen undersökning
av lantbrukshögskolan visar att enbart i ekonomibyggnader
skulle behöva investeras 5—6 miljarder kronor i nuvarande penningvärde
under en relativt kort tidrymd. Skall en sådan önskvärd rationalisering
kunna genomföras, måste såväl kapitalanskaffningen som avskrivningsreglerna
för byggnader snabbt tagas upp till analys och prövning.

Som framgår av det sagda är rationella jordbruksföretag i mycket hög
grad kapitalkrävande. Detta skapar speciella problem vid generationsskiften
då företaget enligt gällande bestämmelser blir föremål för arvsbeskattning.
I takt med penningvärdeförsämringen och en ökad strukturrationalisering
kommer dessa problem att bli allt svårare att lösa om inte en ändring görs
i nu gällande bestämmelser. Det torde vara ett allmänt önskemål att jordbruksföretaget
som sådant även vid ett generationsskifte kan fortsätta att
arbeta utan att svårartade likviditetsproblem därvid uppstår. Även i framtiden
torde familjejordbruket ha många mycket påtagliga fördelar, varför
denna företagsform bör ges möjlighet att bestå. Det torde därför vara
nödvändigt att finna nya och förenklade former för att lösa de här angivna
problemen och möjliggöra en sund utveckling av jordbruksföretagen
i vårt land, vilket i längden kommer att bli till båtnad för såväl företagare
som konsumenter.

16

Motioner i Första kammaren, nr 490—491 år 1968

De problem och frågeställningar som anförts i denna motion och de försök
till lösningar som här antytts måste nu bli föremål för en snar översyn.
Med stöd av det anförda får vi därför föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en allsidig utredning om jordbrukets kapitaloch
skatteproblem i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 26 januari 1968

Carl Eskilsson (h) N. Yngve Nilsson (h) Ragnar Sveningsson (h)

Nr 491

Av herr Karlsson, Helge, m. fl., om statsbidraget till Jägarnas
riksförbund.

(Lika lydande med motion nr 624 i Andra kammaren)

Stockholm den 25 januari 1968

Helge Karlsson (s)

Nils Hjorth (s) Sigurd Lundin (s) Torsten Hansson (s)

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 6800