Motioner i Första kammaren, nr 58 år 1965

Motion 1965:58 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 58 år 1965

7

Nr 58

Av herr Anderson, Carl Albert, om bevarande av värdefull äldre stadsbebyggelse.

(Lika lydande med motion nr 74 i Andra kammaren)

Under senare år har såväl myndigheter som allmänhet och press reagerat mot
det accelererade tempot i rivningarna av äldre stadsbebyggelse. Reaktionen har
som regel haft resonans i kulturminnesvårdande synpunkter, men i minst lika
hög grad har kritikerna framhållit hur dessa rivningar minskar vårt bostadsbestånd.
Utifrån ekonomiska och sociala motiv har man kommit till uppfattningen
att åtskilliga av dessa ingrepp illa rimmar med situationen på vår
bostadsmarknad.

Att våra städer måste förnyas liksom att vår snabba tekniska utveckling
ställer bestämda krav på ingrepp i stadsbilden är uppenbart. Det är emellertid
icke mot följdverkningarna härav eller mot en sanering i egentlig bemärkelse
som kritiken sätter in. Man vänder sig mot att destruktionen också skall drabba
hus som icke berörs av dagens stadsplaneregleringar och som dessutom är rejält
byggda, väl underhållna och uppskattade av sina hyresgäster.

Det är uppenbart att den pådrivande kraften bakom åtskilliga rivningsföretag
har ett starkt inslag av spekulation. Hyrorna i äldre fastigheter är praktiskt
taget låsta. Standardförbättringar i bostäderna ger utrymme endast för nogsamt
prövade, måttliga hyreshöjningar. I det läget blir det för många fastighetsägare
naturligt att söka den bättre förräntning av sitt investerade kapital som ett
nybygge kan ge.

Det är i dagens läge uppenbart att ett nybygge ofta öppnar stora möjligheter
till ekonomisk vinst för inblandade parter. De hyror som efter ett sådant räknas
fram skall ge räntabilitet åt hela nyinvesteringen; köpeskilling, rivnings-, byggoch
evakueringskostnader läggs samman — allt i form av en rad svarkontrollerbara
delposter. För att den färdiga produkten likväl skall få avsättning svarar
den hårt ansträngda marknaden.

Att rivningsobjekt av detta slag har en stark dragningskraft i förhållande
till bebyggande av råmark i städernas utkant är under alla förhållanden uppenbart.
Det kan i detta stycke räcka med en erinran om den snabba stegringen av
saluvärdet på rivningshus i Stockholms centrala delar. Hyresregleringslagen har
till följd av utvecklingen i detta stycke kommit att tjäna syften, rakt motsatta
dem lagstiftaren på 1940-talet önskade främja.

Ett konkret exempel ger diskussionen kring det s. k. Strindbergshuset i kv.
Fanan vid Karlaplan. Det är en gedigen tegelbyggnad från år 1896. Där ligger

8

Motioner i Första kammaren, nr 58 år 1965

grundhyrorna i dag pa 22 kr./kvm medan man i grannskapets nybyggen
finner fyrdubbelt högre hyror. Relativt blygsamma investeringar skulle i Strindbergshuset
kunna ge fullgoda bostäder i kanske ytterligare 70 år. Nu tycks husets
öde dock beseglat.

Hur mycket hellre skulle man då icke se att det kapital som exploatörerna
är beredda att investera i dess rivning fann en mer social placering inom de nya
utkantsområden som Stockholms stad upplåtit för exploatering. Det är visserligen
sant att radande bostadsknapphet inte får hindra skäliga saneringsåtgärder
men som sådana kan omöjligen detta och andra rivningsprojekt beskrivas.

Till de ekonomiska-sociala skälen kommer så de kulturminnesvårdande. Riksantikvarien
och stadsantikvarien har just i fråga om Strindbergshuset fört en
seg kamp för dess bevarande. De har för sin del kunnat hänvisa till dess arkitektoniska
värde och dess betydelse i en stadsbild av god stockholmstradition.

1960 års lag om byggnadsminnen ger riksantikvarien möjlighet att förklara
byggnader som anses särskilt värdefulla som byggnadsminnesmärken och att
i varje enskilt fall utfärda skyddsföreskrifter. Verkan av denna möjlighet förtas
emellertid i högsta grad av tillägget att kronan äger ersätta fastighetsägaren för
den värdeminskning av fastigheten som skyddsföreskrifterna kan medföra. För
erläggandet av dylika ersättningar disponerar riksantikvarieämbetet helt otillräckliga
medel, eftersom man aldrig räknat med rivningar i denna omfattning
av fullgoda fastigheter av de motiv som ovan antytts. Strindbergshuset tillhörde
sålunda de fastigheter man gärna sett registrerade som byggnadsminne men
positionen maste överges inför hotet att entreprenören skulle begära ersättning
för utebliven vinst på nybyggnad.

Under lång tid har typfallet Strindbergshuset diskuterats i skilda instanser.
Det har därvid stått klart att frågan om ett fastighetsbestånd av denna typ bör
göras till föremål för en utredning vid vilken beaktas såväl allmänna intressen
som fastighetsägarnas rimliga krav att slippa dröjsmål och ovisshet i ett rivningsärendes
handläggning. Att därvid även övervägs vidgade befogenheter för
samhället att expropriera rivningsobjekt, där det spekulativa elementet är uppenbart,
syns naturligt. Att hyresregleringslagen vid sidan av sina förtjänster
i detta stycke har klara brister bestrids av ingen. En utredning av möjligheterna
att eliminera dessa just då det gäller de s. k. rivningsobjekten syns i hög grad
motiverad både av allmänna och privatekonomiska intressen och icke minst med
tanke på den hårt trängda kulturminnesvården i de snabba förvandlingarnas
tid.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t påkalla en skyndsam
utredning rörande bevarande av äldre, värdefull stadsbebyggelse.

Stockholm den 20 januari 1965

Carl Albert Anderson