Nr 316—321 Motioner i Andra kammaren, nr 316 år 1958

Motion 1958:316 Andra kammaren - a

Nr 316—321 Motioner i Andra kammaren, nr 316 år 1958

1

Nr 316

Av herr Carlsson i Tibro m. fl., angående utredningen om formerna
för det statliga kreditstödet till hantverk och
småindustri, m. m.

Sedan 1954 har framför allt två statliga stödformer tillämpats för att
underlätta kreditförsörjningen till hantverk och småindustri. Dels fördelas
statliga lånemedel genom de företagarföreningar som nu finnes i varje län
för vidare utlåning till företagen via föreningarna, dels lämnas statlig lånegaranti
till förmån för mindre och medelstora företag, varigenom dessa
blir i stånd att erhålla bankkrediter.

Företagarföreningarna äger själva att besluta om lån intill en viss gräns
från de statsmedel de förfogar över. De fonder, som föreningarna numera
förfogar över uppgår till ansenliga belopp, 55,8 milj. kronor.

Banklånen mot statsgaranti medges efter utredning genom företagarföreningarna
av en central statsmyndighet, nämligen kommerskollegium.
Garantisumman har för ettvart av föregående budgetår med början året
1954/55 utgjort 10 milj. kronor.

För lån från företagarföreningarna har i allmänhet gällt att säkerhet
fordras för att erhålla lån. Garantilån däremot har medgivits också som
toppkrediter, där fullgod säkerhet saknats, och har avsett långivning utöver
de i fråga om lån från företagarföreningar gällande högsta lånebeloppet
40 000 kronor.

En framträdande skillnad mellan de båda låneformerna är handläggningen
av låneärandena. I fråga om lånen från företagarföreningarna kan
beslut i låneärende fattas av det lokala organet. Då det gäller garantilånen
däremot, beslutar en central instans. Det är att märka att företagarföreningarna
ej är av staten förvaltade organ. Likväl har de betrotts med
uppgiften att fatta beslut i fråga om statliga lånemedel. Det är förvånande
att finna, att samma organ ej anses kunna svara för uppgiften att besluta
i frågor som gäller medgivande av statlig garanti. Redan vid garantilåneformens
tillkomst framhölls i motionen nr 691 i andra kammaren vid 195i
års riksdag angelägenheten av en decentralisering av beslutanderätten i
fråga om samtliga låneärenden. Samma krav upprepades i andrakammarmotionerna
nr 126 och 487 vid 1955 års riksdag.
llihang till riksdagens protokoll 1958. 4 samt. Nr 316—321

2

Motioner i Andra kammaren, nr 316 år 1958

Det centraliserade beslutandeförfarandet i fråga om industrigarantilånen
är en olägenhet. Handläggningen drar ut på tiden. Det föranleder ett dubbelarbete
i form av kreditvärdighetsgranskning av två organ. Det är ett
allmänt önskemål att den statliga förvaltningsapparaten begränsas, där så
är möjligt. Tvivelsutan har man här ett fall av onödig byråkratisering i
fråga om handläggningen.

I en vid denna riksdag väckt motion har framhållits hur betydelsefullt
det är att de mindre företagens kreditbehov tillgodoses. Garantilåneramen
har i anledning därav föreslagits ökad till 25 milj. kronor för budgetåret
1958/59. Då behovet av kreditstödjande åtgärder nu visat sig så stort, är
det också angeläget att låneformerna göres enkla och effektiva. Den nuvarande
ordningen uppfyller ej detta önskemål. Lyckligast vore givetvis
om beslutanderätten i låneärenden kunde anförtros åt den som verkställer
utbetalningen, d. v. s. bankerna. Samhället har ju här en organisation vars
uppgift är att pröva kundernas kreditvärdighet. Det är föga rationellt att
icke begagna sig av dessa organ, utan i stället låta sådana frågor prövas
administrativt av ett statligt organ, vars erfarenhet i fråga om kreditvärdighetsbedömning
väl inte gärna kan vara större än bankernas. De mindre
företagen är också vana att vända sig till sina ordinarie bankförbindelser,
där de är välkända som kunder. Att nu låneärendet skall hänskjutas till
en statlig myndighet där de är okända, är för dessa näringsidkare både
besvärande och förbryllande. Ett system där bankerna kunde besluta i
låneärendet vore därför att föredra. Då staten ju genom sin garanti tar
vissa risker, erfordras emellertid antingen en ingående kontroll eller ett
risktagande jämväl från bankens sida. Då en dylik kontroll emellertid
vore betungande bör lösningen ske enligt det senare alternativet. Om
banken alltså å sin sida tager en lämpligt avvägd risk, kan det förväntas
att banken i eget intresse skall pröva kundens kreditvärdighet med sådan
omsorg att den statliga garantien ej kommer att missbrukas.

Det får närmare utredas vilka åtgärder, som kan erfordras för önskvärd
kvotering av garantigivningen mellan olika län. Likaså måste givetvis
registrering ske rörande den omfattning, i vilken garantier tagits i anspråk.
Om ytterligare former av statlig tillsyn är erforderliga torde också
få bedömas av utredningen.

De statliga låneformerna har emellertid utformats med sikte även på
lokaliseringspolitiska önskemål. Dessa hänsynstaganden bör dock väl kunna
tillgodoses även om låneärendenas handläggning avförs från den statliga
administrationen. Den viktigaste faktorn för en sund lokaliseringspolitik
är upplysningsarbetet. Flera olika samhällsorgan och även privata utredningsinstitut
är inriktade på sådan verksamhet. Företagarföreningarna tillvaratar
f. ö. i sin verksamhet just lokaliseringsintressen, och man kan
vänta sig att bankerna liksom hittills skall samarbeta med företagarföreningarna
i lånefrågor. Vidare har som nämnts företagarföreningarna

Motioner i Andra kammaren, nr 516 dr 1958

3

numera så betydande resurser att de själva kan verka för aktiva lokaliseringsåtgärder,
i den mån sådana skulle visa sig behövliga.

Då det gäller att åstadkomma en lämplig avvägning av risktagande mellan
staten och bankerna vid garantilånegivningen kan olika lösningar
ifrågakomma. En näraliggande möjlighet vore, att den statliga garantien
omfattade 90 procent av den lånesumma som beviljades. Bankerna skulle
därvid bära en självrisk på 10 procent av det utlånade kapitalbeloppet.
Vid amorteringar bör den statliga garantien vara rörlig och nedsättas i
förhållande till amorteringen. Det bör alltså föreskrivas att den statliga
garantien endast omfattar 90 procent av den vid varje tidpunkt utestående
lånesumman. För att garantilånen skall fylla sin hittillsvarande uppgift
att tillgodose behovet av toppkrediter, skall som villkor för statsgarantien
gälla, att erforderlig säkerhet ej kan erbjudas på annat sätt. För att den
statliga garantien i minsta möjliga män skall ge upphov till förluster för
statskassan bör vidare föreskrivas som villkor, att säkerhet som kan ha
lämnats för lånet i första hand skall anses vara lämnad för den del av
lånet som beviljats med statlig garanti. Bankens långivning kommer därvid
att bära den största risken, vilket är önskvärt för att garantera en
omsorgsfull prövning av låntagarnas kreditvärdighet från bankens sida.

Genom det föreslagna systemet skulle särskilt vinnas, att bankernas
rätt att bevilja s. k. in blanco-krediter kunde utnyttjas av de mindre företagen.
I det nu rådande trängda läget på penningmarknaden har in blancokrediterna
nämligen blivit en död reform. Kunde de statliga garantilånen
utformas så att bankerna samtidigt medverkade med vidgad långivning
till mindre företag, skulle detta medföra en icke oväsentlig förbättring
av de mindre företagens kreditsituation.

Då den statliga garantilånegivningen på föreslaget sätt anordnas som en
mera reguljär form för bankkredit än som nu är fallet, bör det också
övervägas om inte andra grupper av mindre företag bör komma i åtnjutande
av samma förmåner som hantverk och småindustri. Starka skäl talar
för alt även detaljhandeln borde få tillgång till denna kreditform.

Under hänvisning till det anförda och då det i nuvarande läge är särskilt
angeläget att de statliga åtgärderna för att bereda mindre företagare
tillgång till kredit göres enkla och effektiva, får vi föreslå,
att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att den pågående
ulredningen angående formerna för det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri måtte få till uppdrag
att skyndsamt undersöka möjligheterna för en sådan utformning
av den statliga garantilångivningen, som i denna
motion föreslagits, och

att i samma skrivelse hemställa att sagda utredning även
måtte söka lämpligheten av att också handelsidkare kom -

4

Motioner i Andra kammaren, nr SI6 år 1958

mer i åtnjutande av samma låneförmåner som övriga småföretagare.

Stockholm den 25 januari 1958

Harry Carlsson Nils Stenberg Johan Ö. Ågren

i Tibro

M. Berglund

John G. Löfroth

N. Stenberg