Motioner i Andra kammaren, nr 50 år 1957

Motion 1957:50 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 50 år 1957

’7

Nr 50

Av herr Carlsson i Tibro m. fl., om rätt att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära och vissa andra
samhällsnyttiga ändamål.

Vid flera riksdagar har motionsvis föreslagits införandet av viss avdragsrätt
för gåvor till olika samhällsnyttiga ändamål. I de likalydande motionerna
1:308 och 11:246 vid 1956 års riksdag preciserades förslaget i ett
yrkande på »utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den taxerade inkomsten,
med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor,
om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål».

Bakom motionärernas initiativ låg tanken att väsentliga avsnitt av samhällsarbetet
genom införandet av en sådan avdragsrätt skulle få ökade utvecklingsmöjligheter
på grund av den stimulans till frivilliga personliga insatser
som därigenom skulle skapas. Erfarenheterna från andra länder, där
en sådan skattereform genomförts, har klart visat, att det skattebortfall
som därigenom sker är relativt obetydligt jämfört med den vinst som samhället
gör genom att ökade ekonomiska resurser av enskilda satsas på angelägna
ändamål. Man har t. ex. i USA funnit, att denna avdragsrätt haft så
värdefulla verkningar ur samhällssynpunkt att man ansett sig böra i väsentlig
grad öka avdragsmöjligheten. Lika viktigt är det förhållandet att ett
ekonomiskt engagemang ofta naturligt följs åt av en helhjärtad personlig
arbetsinsats från givarens sida. Avdragsmöjligheten innebär en uppmuntran
av den personliga idealiteten, desto mer angelägen som det förhållandevis
hårda skattetrycket skapar en allvarlig broms för den enskilda bidragsgivningen.

Eu idévänlig politik nödvändig

När man hävdar att staten praktiskt bör driva en idévänlig politik — men
däremot inte en idéstyrande — så gör man det i medvetandet om att vår
demokratiska samhällsgemenskap i grunden är beroende av att positiva
värderingar och levnadsregler utformas och förs vidare till kommande generationer.
Det är inte statsmakternas sak att söka styra den idéernas tävlan
genom vilken dessa normer bevisar sin livskraft, men det är naturligt
att man från samhällets sida erkänner sitt beroende av de enskilda insatser

8 Motioner i Andra kammaren, nr 50 år 1957

som här görs och sitt ansvar för att dessa inte hålls tillbaka utan tvärtom
stimuleras.

Ingen vill t. ex. bestrida den ofantliga roll som folkrörelserna har spelat
för tillkomsten av vårt moderna Sverige. Det aktuella läget på ungdomsfronten
och inom nykterhetsvården har återigen aktualiserat värdet av det
frivilliga organiserade arbete som ger människor gemenskap och samlar
in deras strävan under en idébetonad målsättning. Statsmakternas vädjan
till de religiösa och de profant idéella ungdomsrörelserna om hjälp i kampen
för ett bättre nykterhetstillstånd är ett av uttrycken för en stigande uppskattning
av dessas arbete.

Man bör emellertid inte blunda för att de idéella organisationerna numera
arbetar under betydligt mer ansträngande ekonomiska förhållanden än tidigare,
beroende på att alla kostnader successivt har drivits i höjden. Ett införande
av den aktuella avdragsrälten skulle förbättra de ekonomiska förutsättningarna
för det idéella arbetet. Det skulle dessutom säkerligen verka
fostrande till ett mer bestämt och långsiktigt ansvarstagande från de enskildas
sida.

Enskilda humanitära insatser behövs alltjämt

Den svenska socialvården har, som ett uttryck för medborgarnas solidaritetskänsla,
vuxit till imponerande mått. Det är en ganska naturlig utveckling
att viktiga generella uppgifter därvid alltmer har övertagits av samhällets
organ. Vid sidan härav finns dock alltjämt plats för privata, humanitära
insatser. Det gäller därvid ofta att ge hjälp i nödlägen som är
mera individuella till sin karaktär och därför är svårare att inordna i generella
regler och behovsskalor. Det är värt att observera att åtskilliga av de
hjälpformer som vi nu räknar in i den samhälleliga socialvården har
sprungit fram ur privata initiativ. Alltfort finns det därför anledning att
lita till och stimulera till enskilda insatser också på detta område. Det kan
ske genom medgivande av avdragsrätt för gåvor till sådana ändamål. Därvid
bör inte heller gåvor till förmån för insatser på det internationella planet,
t. ex. inom ramen för flyktinghjälpen, ställas utanför.

Stimulans åt forskning och undervisning

Den insikten har vuxit sig allt starkare att de materiella framsteg som
de tekniska nydaningarna ställer i utsikt inte är garanterade utan är beroende
av att tillräckliga resurser avdelas för grundläggande forskning och
till utbildning av kvalificerad arbetskraft. Det är ur denna synpunkt en
oformlighet att endast ekonomiska insatser till förmån för det slag av forskning,
som kan ses som led i företagens tillverkningsprogram och alltså mera
direkt kan komma att påverka deras avkastning, genom vederbörliga kostnadsavdrag
kan undgå beskattning. De enskilda bidragen till grundforsk -

Motioner i Andra kammaren, nr 50 år 1957

9

ningen, som visserligen endast på litet längre sikt kan beräknas avsätta resultat
men då ofta av så mycket mer avgörande vikt, kan däremot med nuvarande
skattebestämmelser inte undgå att beskattas. Det förefaller att vara
en mycket klok investering att komplettera de direkta samhälleliga bidragen
till sådan grundläggande forskning med den stimulans till enskild bidragsgivning
som ett införande av den aktuella avdragsregeln vid gåvor till
vetenskapliga ändamål skulle innebära. Lika väsentligt är att på denna
väg uppmuntra till privata insatser till förmån för en ökning av undervisningsresurserna.

Motionernas behandling

Vid sin behandling av de ovan nämnda motionerna förutsatte bevillningsutskottet
(betänkande 34/1956) att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin
behandling av frågan om beskattningen av periodiskt understöd även skulle
överväga, huruvida periodiskt understöd till allmännyttiga ändamål i skattehänseende
bör likställas med sådant periodiskt understöd, för vilket avdragsrätt
nu föreligger. Utskottet ansåg sig också kunna förutsätta att de
sakkunniga skulle komma att ägna uppmärksamhet åt de problem som
föreligger med avseende på gränsdragningen mellan gåva och periodiskt
understöd. — Först sedan 1950 års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda
utredning synes denna fråga böra tas under övervägande av riksdagen,
förklarade utskottet. Fn sådan prövning synes, fortsatte utskottet,
jämväl påverka bedömningen av frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor
till allmännyttigt ändamål.

I sitt betänkande beträffande avdragsrätt för periodiskt understöd in. in.,
som nu föreligger i stencilerat skick, förklarade emellertid 1950 års skattelagssakkunniga,
att de inte finner sig kunna förorda att avdragsrätt av här
diskuterad karaktär genomföres. Nedan anges innebörden i de väsentligaste
av de invändningar som från de sakkunnigas sida göres mot tanken på
sådana avdrag:

1) Avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga ändamål kan
betecknas som avsteg från de grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen
är uppbyggd.

2) I de fall där staten bidrager till ett ändamål genom anslag, sker en
noggrann prövning, varvid villkoren för bidragens åtnjutande noggrant
regleras. Vid införande av avdragsrätt skulle däremot omfattningen och inriktningen
av de därav stimulerade enskilda bidragen inte alltid följa angelägenhetsgraden.

3) Det skulle vara svårt att avgränsa ändamålen, och skattemyndigheterna
skulle ställas inför svåra problem vid genomförandet av kontrollåtgärder.

I anledning av dessa invändningar mot den föreslagna avdragsrätten kan
här i korthet anföras:

1) Som tidigare i motionen har utvecklats är det ur samhällets synpunkt

10

Motioner i Andra kammaren, nr 50 år 1957

av stort värde, att människor stimuleras att engagera sig personligt för allmännyttiga
ändamål. Detta personliga engagemang — ofta förenat med en
oavlönad arbetsinsats — kan inte på samma sätt vinnas genom medborgarnas
bidrag skattevägen. En sådan stimulans till oegennyttiga insatser är
enligt vår mening så värdefull att den väl kan motivera en viss komplettering
av de nuvarande skattegrunderna. — Det kan emellertid anmärkas, att
skattelagssakkunniga i viss mån uppger de principiella invändningarna genom
att som eventuell utväg anvisa ett inrymmande av den diskuterade avdragsrätten
inom ramen för det socialt motiverade försäkringsavdraget.

2) De enskilda bidragen skulle i ett mycket betydande antal fall gå just
till sådana ändamål som statsmakterna själva bedömer som angelägna, men
till vilka de inte anser sig ha möjlighet att ge anslag. Det bör därvid uppmärksammas,
att bidraget genom skatteavdragslinjen i medeltal blir fyra
gånger så stort som statens därvid minskade skatteinkomst. Vi anser det
vara av ett positivt värde att uppgiften att bedöma angelägenhetsgraden i
större utsträckning sprides till de enskilda människorna. Därmed uppmärksammas
viktiga behov, som annars genom sin karaktär lätt går en central
statlig bedömning förbi.

3) De problem som avgränsningen av ändamålen och genomförandet av
kontrollarbetet erbjuder har på ett tillfredsställande sätt kunnat lösas i de
länder där avdragsrätten har införts.

Med stöd av det som ovan anförts hemställer vi därför,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utred -

ning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den taxerade
inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

Stockholm den 22 januari 1957

Harry Carlsson

i Tibro

Edvin Gustafsson

Axel Gustafsson
i Borås

Lisa Johansson

James I. A. Dickson

Einar Rimmerfors

i Bogla
J. Onsjö

K. Kilsmo

Rolf Eliasson
S. Löfgren

S. Rimås
Yngve Hamrin

i Jönköping

Henning Carlsson,

Olof Hammar

Ruben Svedberg

Huskvarna

Eric Nelander

Gustav Boija