Motioner i Första kammaren, Nr 108

Motion 1935:108 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

7

Nr 108.

Av herr Ehrnberg m. fl., angående bekämpande av vildkaninen.

Till alla de svårigheter, som lantbrukaren och skogsägaren i södra
Sverige har att övervinna, har under de senaste åren tillkommit ytterligare
en — vildkaninernas härjningar. Vildkaninen är icke en inhemsk
djurart, utan har införts till landet först år 1904. Den spred sig hastigt
men var dock i Skåne för 25 år sedan ett relativt sällsynt villebråd; numera
förekommer den så talrikt, att den formligen översvämmar stora
delar av landskapet och sprider sig långsamt men säkert till Halland,
södra Småland och Blekinge, vilket sistnämnda landskap dessutom har en
lokal stam av förvildade kaniner.

Orsakerna till denna på så kort tid oerhörda ökning är dels att söka i
vildkaninens stora fruktsamhet, dels i bristande kännedom örn effektiva
medel att hålla stammen nere i lämplig och skälig nivå. Under tiden
mars—oktober ynglar kaninhonan var femte vecka och sätter då varje
gång en kull på 4—10 ungar. Ungdjuren äro sedan i sin tur parningsdugliga
redan vid tre månaders ålder. Varje kaninhona kan således årligen
— lågt räknat — efterlämna omkring 250 avkomlingar. Ehuru det
med bössans tillhjälp ej finnes någon som helst möjlighet att i nämnvärd
grad reducera vidkaninstammen, kan likväl siffrorna för den årliga avjagningen
i viss mån belysa stammens ökning. Så sköts eller fångades i
Malmöhus och Kristianstads län år 1912 2,582 vildkaniner, vilket antal
sedan successivt stigit till 53,990 för år 1933. Alltså en ökning av över
2,000 procent under 21 års tid.

Vildkaninens skadegörelse på växande gröda och skogsplanteringar är
oerhörd. Särskilt för den mindre jordbrukaren äro ofta härjningarna
katastrofala; mången småbrukare eller torpare får se halva eller så gott
som hela grödan skövlad. Föryngringen av skog såväl genom naturlig
självförnyelse som genom plantering är på grund av kaninernas åverkan
delvis omöjliggjord, i alla händelser oerhört försvårad.

I de länder, där kaninfaran blev aktuell tidigare än här i Sverige, men
där man trots detta ej i god tid ingrep, ha de mest drastiska åtgärder nu
måst vidtagas. I Australien har man använt sig av de osympatiska giftmedlen
arsenik, stryknin och fosfor. Nya Sydwales regering har under en
tioårsperiod utanordnat 14 miljoner kronor för kaninplagans bekämpande.

I Tyskland har man tillgripit förgiftning medelst kolsvavelgas, en metod
som visat sig vara ganska verkningsfull och betydligt humanare än
andra förgiftningsmetoder. Kolsvavelgasen som är tyngre än luften,
och därför av sig själv presses ned i kaninernas hålor — verkar nämligen
bedövande, och djuren liksom domna bort och dö utan synbara smärtor.

Att genom utvidgad rättighet till jakt å vildkanin — i enlighet med
det förslag som utarbetats inom jordbruksdepartementet söka råda bot

8

Motioner i Första kammaren, Nr 108.

på det onda, måste med hänsyn till dess konsekvenser ingiva allvarliga betänkligheter.
Enligt detta förslag skulle praktiskt taget vem som helst
erhålla rättighet att jaga vildkanin både på egna och andras marker.
Härigenom skulle grundvalen för hela vår jaktlagstiftning — nämligen
att jakträtten följer äganderätten till jorden — erhålla en föga önskvärd
rubbning.

De resultat som åsyftas torde dessutom knappast, med de metoder, jordbruksdepartementets
förslag innefattar, ernås. Erfarenheterna från de
domäner, där intensiv kaninjakt bedrives, bekräftar dylika åtgärders otillräcklighet.

I vårt land ha vi icke någon praktisk erfarenhet av andra metoder än
de jaktliga — bössa, nät och iller — vilka likväl hittills icke visat sig
vara tillräckligt effektiva. Mycket kalla vintrar ha visserligen stor förmåga
att hastigt decimera vildkaninerna. Sådana vintrar äro dock sällsynta
i södra Sverige. När de stundom inträffa är därför deras inverkan
icke tillräckligt kraftig och långvarig för att kunna hindra stammens
förnyade tillväxt. Det skulle därför vara av synnerligen stort värde, om
man, innan det blir för sent, skulle vara i tillfälle att utexperimentera
något annat, mera verksamt medel till kaninplågans bekämpande. Stora
ekonomiska värden skulle härigenom kunna räddas åt såväl staten som
de enskilda skogs- och jordbrukarna.

Något mer effektivt medel än tunga giftgaser känner man för närvarande
icke till. I vad mån olika gaser och olika metoder för deras användande
kunna vara mer eller mindre lämpliga för våra förhållanden,
är däremot icke utrett. För vetenskapsmännen i samarbete med den praktiska
jaktvårdens och eventuellt även jordbrukets folk torde det likväl
icke möta allt för stora svårigheter att verkställa sådana undersökningar,
om blott medel funnes tillgängliga för undersökningarnas utförande.

Med hänvisning till ovanstående få vi härmed hemställa,

att riksdagen ville besluta,

dels att hos Kungl. Maj:t begära att skyndsam utredning
verkställes örn lämpligaste sätt att effektivt
bekämpa vildkaninen;

dels att kronor 10,000 ställas till förfogande, att användas
till med utredningar och eventuella försöks
anställande förenade kostnader.

Stockholm den 22 januari 1935.

Gustaf Ehrnberg.
Nils Swartling.

Arvid Thelin.
Alfred Andersson.

Elof B. Andersson.
J. B. Johansson.

I motionens syfte instämmer:

N. Aug. Nilsson.