Motioner i Första kammaren, Nr 16

Motion 1924:16 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

11

Nr 16.

Av herr Petréll, Alfred, m. fl., rörande ökning i anslaget till rasbiologiska
institutet.

1 årets statsverksproposition, under åttonde huvudtiteln, punkt 53, kar
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för budgetåret 1924—1925 anvisa till
upprätthållande av verksamheten vid rasbiologiska institutet, förutom
lön åt chefen å ordinarie stat, ett extra reservationsanslag å 55,000 kronor,
att utgå ur rusdrycksmedelsfonden. Då detta anslag enligt vår mening är
otillräckligt, få vi under hänvisning till nedanstående motivering hemställa
till riksdagen om förhöjning av detsamma.

Det svenska rasbiologiska institutet, som började sin verksamhet vid
ingången av år 1922, kom till stånd genom beslut av 1921 års riksdag. I
propositionen nr 114 angående institutets upprättande äskade Kungl. Maj:t
dels lön 8,200 kronor å ordinarie stat åt chefen, dels för år 1922 ett extra
anslag å 82,550 kronor. Statsutskottet, som enhälligt uttalade sin principiella
anslutning till Kungl. Maj:ts förslag, såg sig emellertid på grund av
de statsfinansiella förhållandena nödsakat att förorda nedsättning av dessa
belopp. Utskottet föreslog sålunda sänkning av chefens lön till samma
belopp som för universitetsprofessor, eller 7,500 kronor, samt ett extra
anslag för år 1922 å 60,000 kronor. Detta bifölls av riksdagen, av första
kammaren utan debatt, av andra kammaren utan votering.

Institutets extra årsanslag har sedermera ytterligare nedsatts. För
förra halvåret 1923 utgjorde det 29,500 kronor, motsvarande 59,000 kronor
för år räknat, för budgetåret 1923—24 utgår det med 55,000 kronor.

Såsom i 1921 års statsutskotts utlåtande nr 110 påpekas, kan givetvis institutets
arbetsresultat, med den av utskottet förordade reduktionen av det
äskade anslaget, icke förväntas bliva detsamma som vid bifall till Kungl.
Maj:ts ovannämnda proposition oförändrad. Före riksdagens beslut om
institutets upprättande hävdade också dettas nuvarande chef omöjligheten
av att på ett någorlunda tillfredsställande sätt leda det planerade institutet,
därest ej minst 60,000 kronor för år räknat ställdes till förfogande. En
sänkning med 5,000 kronor under det av chefen påyrkade nödvändiga minimum
har redan medfört avsevärda svårigheter och inskränkningar i institutets
vetenskapliga verksamhet. Dess styrelse har i skrivelse den 12
mars 1923 till kanslersämbetet för rikets universitet med kraft framhållit
detta. I en senare skrivelse av den 15 juni 1923 till samma myndighet har
styrelsen särskilt påpekat otillräckligheten av för bearbetning av redan
insamlat material disponibla medel samt svårigheten att i längden kunna
behålla erforderliga vetenskapliga hjälpkrafter, av vilka de flesta äro

12

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

svagt avlönade och samtliga hava en osäker ställning. Det har i några
fall inträffat, att institutet icke kunnat vid sig fästa för assistentbefattning
lämpliga personer, enär dessa funnit den med befattningen förenade
avlöningen alltför låg eller också i annan tjänst innehaft eller erbjudits
väsentligt bättre förmåner än vid institutet. Ett vetenskapligt forskningsinstitut,
som har att lösa viktiga och invecklade problem, kan ej vara betjänt
med annat än fullgoda krafter. Det måste också befaras, att särskilt
de personer, som under chefens överinseende handhava den närmaste
ledningen av arbetena vid institutet, lämna detsamma, därest de
varje år riskera att deras befattningar på grund av otillräckligt anslag
icke kunna längre upptagas på institutets lönestat samt därest de icke
genom publikationer, utgivna av institutet, erhålla tillfälle att i tjänsten
förvärva större meriter inom rasbiologien eller dess hjälpvetenskaper. I
särskilt yttrande, bifogat sistnämnda skrivelse, har chefen fäst kanslersämbetets
uppmärksamhet på att med nuvarande anslag assistentbefattningen
för medicin, vars innehavare enligt institutets av Kungl. Maj:t
fastställda stadga skall vara legitimerad läkare, troligen ej kan upprätthållas.
Detta kommer att äventyra chefspostens rekrytering, då indragning
av den enda avlönade befattningen i riket med möjlighet till utbildning
i medicinsk rasbiologi måste i hög grad försvåra eller rent av
omöjliggöra yngre läkares förvärvande av nödig kompetens på detta område
och av de kvalifikationer i övrigt, som måste fordras av den, som i
en icke alltför avlägsen framtid skall fullfölja den nuvarande chefens
forskningsarbete och taga ledningen av institutet. I förut omnämnda
proposition yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet: »Det
är av vikt, att institutet ej uppstår grundat på en enda mans vetenskapliga
kompetens och verksamhet för att, när han träder tillbaka, falla ihop
i brist på andra krafter, i stånd att uppbära detsamma.» Det gives i Sverige
ännu ingen för dessa uppgifter kompetent rasbiolog med medicinsk
utbildning. Det torde taga en tid av minst fem år för eu intresserad och
begåvad medicine licentiat att förvärva dylik kompetens, då härför kräves
studier och forskningar på helt andra områden än de rent medicinska,
vartill kommer att han måste göra sig professorskompetent. Då den nuvarande
chefen inom kort ingår i sitt 57: de år, är det sålunda ingen tid
att förlora, då det gäller att utbilda några yngre forskare i medicinsk
rasbiologi.

Ovanstående av institutets styrelse och dess chef framhållna synpunkter
förtjäna tvivelsutan att allvarsamt beaktas av riksdagen. Principiellt är
det dessutom synnerligen betänkligt att redan från början kringskära ett
nybildat forskningsinstituts utvecklingsmöjligheter i så hög grad, som
skett. Det ligger i sakens natur att forskningar å ett relativt nytt och
vittomfattande område måste i likhet med annat pionjärarbete kräva
större materiella resurser än arbete inom äldre eller mera speciella vetenskapsgrenar,
inom vilka mångårig erfarenhet står till huds och vilkas

13

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

forskningsmetoder oftast ingående prövats och utformats i olika länder
till största möjliga effektivitet. Frånsett dessa principiella synpunkter
böra vissa omständigheter tagas i betraktande, då det är fråga om anslag
till ett institut för rasbiologi. Först och främst måste nästan allt arbete
på ifrågavarande område bygga på samtidigt fortgående forskningar
inom flera, inbördes skilda vetenskaper (medicin, antropologi, ärftlighetsbiologi,
statistik och genealogi), vilka i regeln kräva var sin representant.
Vidare må icke förglömmas, att de rasbiologiska undersökningarnas primärmaterial
ingalunda föreligger i form av tryckta källor eller på ett fåtal
platser hopade arkivalier, utan det måste till största delen insamlas av
institutets personal under resor i olika delar av landet. Indragning av
en eller annan assistentbefattning eller för stor inskränkning av reseanslagen
måste verka i hög grad störande på arbetets fortgång vid institutet
och kontinuiteten i dess verksamhet. Det kan ej undvikas, att insamlingen
kräver olikartade, mången gång tidsödande och på den grund dyrbara
arbetsmetoder. Slutligen erfordra också bearbetningarna en viss
rörelsefrihet, därest deras resultat skola kunna stå sig för både in- och
utländsk kritik. Erhåller ej institutet tillräckliga resurser för uppbyggande
av eu fast teoretisk grundval för de komplicerade frågor, som
falla inom rasbiologiens arbetsområde, minskas dess utsikter att gagna
landet i socialt och allmänkuiturellt avseende genom vetenskapligt grundade
direktiv för utformning av en rationell befolkningspolitik, särskilt
för kampen mot den alltmer överhängande faran för folkstockens urart -ning.

Under sin 2-åriga verksamhet har institutet insamlat ett omfattande
antropologiskt och medicinskt-genealogiskt material förutom folktypsbilder
m. m. I främsta rummet hava undersökningarna inriktats på att
fullständiga och avsluta en redan före institutets upprättande av dess nuvarande
chef påbörjad medicinsk-demografisk undersökning av befolkningen
i Norrbotten. Närmast förberedes ett större arbete om de svenska
lapparna, deras antropologi och demografi (nativitet, dödlighet, sjuklighet,
framtidsutsikter m. in.), varefter turen kommer till finsktalande befolkning
i länet. Dessa arbeten, vilkas huvudändamål är att komma till klarhet
rörande betydelsen av rasblandningen och därmed sammanhörande
spörsmål, avse vidare att utgöra ett första led i en allmän rasbiologisk
inventering av befolkningen i olika län. Efter Norrbotten skulle, om omständigheterna
det medgåve, komma Gotlands län, varest insamlingen av
primärmaterial påbörjats. Vidare har ett omfattande material insamlats
för en allmän antropologisk undersökning av Sveriges ungdom, i främsta
rummet värnpliktiga, men även andra befolkningsgrupper av medicinskt
eller socialt intresse, såsom sanatoriepatienter och fångar, både manliga
och kvinnliga. Detta material kan under de närmaste åren bearbetas och
utformas till ett stort arbete om svenska folkets rasbeskaffenhet. Därest
nuvarande eller ännu lägre årsanslag tilldelas institutet, kunna ovan -

14 Motioner i Första kammaren, Nr 16.

nämnda pågående undersökningar knappast avslutas på ett för landet
någorlunda tillfredsställande sätt. Det har ovan framhållits, att kontinuiteten
i arhetet äventyras. Dessutom tillkommer svårigheten att en del
av det före och efter institutets upprättande insamlade materialet ej kan
vetenskapligt tillfullo utnyttjas. Det är således ur flera synpunkter
oförenligt med god ekonomi att årsanslaget. bibehålies vid sitt nuvarande
låga belopp. Under förutsättning av ett tillräckligt årsanslag skulle däremot,
enligt uppgift av institutets chef, om ett eller annat år ett av ovan
berörda större arbeten kunna publiceras.

I skrivelse den 15 juli 1923 till kanslersämbetet har institutets styrelse
efter ingående motivering anhållit om underdånig hemställan från ämbetets
sida om ökande av institutets anslag för år 1924—25 till 70,000
kronor, varav 5,000 kronor för publikationer, att såsom förut utgå ur rusdrycksmedelsfonden.
Det är uppenbart, att dennas avkastning icke kan
användas för ändamål, som stå i bättre överensstämmelse med fondens
syfte. Den rasbiologiska forskningen är förvisso av stor betydelse för
hela vårt folk. Dess uppgift är att utforska den svenska befolkningens
rasegenskaper, vidga vår kunskap om de faror, som hota rasens bestånd,
utreda sjukdomars och andra mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden
och i samband därmed belysa de djupare liggande orsakerna
till brottslighet, vanart, alkoholism och annan undermålighet. Då Sverige
är det första land, där statsmakterna upprättat ett särskilt forskningsinstitut
för undersökningar syftande till folkrasens vidmakthållande och,
om möjligt, förbättring, kräver landets heder, att institutets verksamhet
icke genom otillräckligt anslag råkar i lägervall.

Ehuru vi väl, med hänsyn till frågans stora vikt och den fara, som
ligger i dröjsmål, helst skulle sett, att det av styrelsen för institutet
äskade och av kanslersämbetet förordade anslagsbeloppet å 70,000 kronor
av riksdagen beviljades, hava vi på grund av den ekonomiska depression,
som ännu råder i landet, funnit oss nödsakade att begränsa kravet på
ytterligare medel till de av institutets föreståndare såsom oavvisligt nödvändiga
befunna 5,000 kronor utöver Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi alltså hemställa,

att riksdagen ville höja det till upprätthållande av
verksamheten vid rasbiologiska institutet för budgetåret
1924—25 äskade extra reservationsanslaget av
55,000 kronor till 60,000 kronor, att utgå från statsverkets
fond av rusdrycksmedel.

Stockholm den 14 januari 1924.

Alfred Petrén. Maurits Hellberg. Karl G. A. Fransen.

K. A. Andersson. August Ljunggren. J. Bergman.