Motioner i Första kammaren, Nr 154

Motion 1918:154 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

3

Nr 154.

Av herr Ericsson, Aaby, i anledning av Kungl. Maj ds
''proposition angående minimipris å brödsäd m. m.

I det utlåtande av den 9 mars 1918 från kungl. lantbruksstvrelsen,
som bifogas den Kungl. propositionen nr 204, heter det:

»1 likhet med produktionskommittén finner lantbruksstyrelsen
nu rådande, ur folknäringssynpunkt synnerligen allvarliga förhållanden,
vilkas varaktighet ej ens tillnärmelsevis låter sig beräkna, påkalla vidtagande
från statens sida av verksamma åtgärder till befordrande i
möjligaste måtto av en ökad produktion av för folknäringen betydelsefulla
livsmedel. Ävenledes synes påtagligt, att ur denna synpunkt
den inhemska produktionen av brödsäd (vete, råg, korn), vissa baljväxter
och potatis bör i första rummet bliva föremål för statens uppmärksamhet.

Vad produktionen av de olika brödsädsslagen vidkommer framhåller
kommittén, såsom det mest verksamma medlet till dess ökande, fastställande
av vissa minimipriser, till vilka staten utfäster sig att under
viss tid framåt inköpa den hos odlarna skördade spannmålen. Att en
sådan utfästelse från statens sida beträffande spannmål av visst slag,
som odlarna kunna avvara, skall, därest priset tilltages tillräckligt högt,
verka i hög grad uppmuntrande på odlingen av ifrågavarande spannmålsslag,
torde utan vidare kunna anses givet, särskilt av det skäl, att
åt odlaren därigenom skänkes en trygghet, varav han under nu rådande
förhållanden mer än eljest är i behov. I samma mån denna prisgaranti
bestämmes så, att priset i och för sig av odlaren anses tillfredsställande,
i samma mån får också, såsom kommittén framhåller, det fastställda
minimipriset delvis karaktären av en direk odlingspremie och kan
sålunda i ännu högre grad anses uppmuntra vederbörande odling. Då
det emellertid synes ur statens synpunkt mindre rationellt att med samma
odlingspremie uppmuntra såväl en ökad odling som sådan odling, vilken

4

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

under alla förhållanden skulle ägt rum och till och med en även i jämförelse
med normala år inskränkt odling, synes det hava bort tagas under omyr övning,
vilket, såvitt av kommitténs betänkande framgår, icke skett, huruvida
ej statens uppmuntran på här ifrågavarande område kunnat ske sä, afl
staten, utan att därigenom ikläda sig större ekonomiska uppoffringar än
de föreslagna, samtidigt med att den tillförsäkrade odlarna en nöjaktig
garanti med hänsyn till spannmålens pris, synnerligen kraftigt premierade
den utsträckta och i förhållande till den normala utökade odlingen av här
ifrågavarande spannmålsslag. Det synes nämligen ej uteslutet, att en sådan
mindre summarisk behandling av här ifrågavarande ur såväl näringspolitisk
som stats finansiell synpunkt synnerligen betydelsefulla spörsmål
kunnat giva uppslag till en sådan lösning av frågan, att i främsta rummet
och synnerligen effektivt den i handling och verkligt föreliggande resultat
ådagalagda viljan och förmågan att lägga odlingen efter statsgagneliga
linjer premierades, samtidigt som produktionen i allmänhet av resp. sädesslag
tillförsäkrades ett fullt nöjaktigt pris.»

Jag håller före, att den tankegång, som genomgår den senare, av
mig kursiverade delen av detta anförande, är något att taga vara uppå,
och detta särskilt med hänsyn till vete, råg, korn och ärter. Och det
är om dessa sädesslag jag här nedan talar. Varpå syftar Kungl. Maj:t
i såväl den Kungl. propositionen nr 204 som i övriga till riksdagen på
grund av den s. k. produktionskommitténs förslag framhavda propositionen?
Jo, på en ökad produktion. En sådan kan vinnas såväl genom
utökad areal, använd för ifrågavarande säden, som genom en ökad intensitet
i brukningen av den redan, för ändamålet avsedda och förut därtill
använda. Det synes som Kungl. Maj:t och produktionskommittén
väl mycket haft sin blick riktad på arealutökningen. Ett alltför ensidigt
fasthållande därvid kan emellertid i vissa hänseenden vara betänkligt
nog. Under förhandenvarande förhållanden, med otillräcklig
arbetskraft, brist på konstgödning och knapp tillgång på prima utsäde
kan det förhållandet inträffa, att produktionen trots den ökade arealen
ej blir större än den normala, alldenstund odlaren lockas att med de
krafter och tillgångar på gödselmedel, som stå till hans förfogande, ägna
sig så mycket åt de nya arealerna, att den gamla jorden försummas och
dess skördar därför minskas.

Säkrare synes det mig därför vara, att jämte uppmuntrande av
nya odlingar huvudvikten dock lägges på bästa möjliga bruk av de gamla
åkrarna eller med andra ord, att man söker framdriva det intensiva

Motioner i Första kammaren, Nr 154.

5

jordbruket så mycket som möjligt. Genom de i Kungl. propositionen
nr 204 föreslagna minimipriserna uppmuntrar man odling av vissa säden
och kommer den t rygghet och ekonomiska uppmuntran, som minimiprisen
skänka, eu var odlare till del, oavsett om han ökar sin produktion
eller icke.

Mig synes det emellertid som siktade man säkrare och träffade
därför ock bättre det mål man eftersträvar — ökad produktion — om
man betalade ett högre pris för de skördemängder, som lämnas staten
utöver de beräknade. Exempel: Beräknar man en normal skörd av råg
vara 1500 kg. pr hektar, och en odlare vid sista arealinventeringen använt
exempelvis 10 hektar för råg, men till staten inlevererar exempelvis
20,000 kg., så skulle denne odlare för de 5,000 kg. hava ett avsevärt
högre pris, 15 å 20 öre kg., än för de ursprungligen beräknade 15,000
kg. Detta frånsett om de komma från normalt eller utökat höstsädesskifte,
gammal åker eller delvis från nyodling.

Häremot kommer måhända att invändas, att staten på så sätt skulle
särskilt premiera den bättre jorden. Må vara, men det blir förvisso lika
ofta den skicklige och omtänksamme odlaren, som blir föremål för premier,
han som icke allenast nu"vid det genom krisläget uppblossande
intresset för modernäringen väckts till en viss energi, utan som under
de tunga tiderna släpat och strävat och därigenom fått sina jordar
i god hävd och bördiga, det är han som nås av premien, och detta
kan väl ej vara annat än rätt och på sin plats.

Särskilt beaktansvärd synes mig genom denna premiering den fördel
vara, som vinnes genom att den, som ökar sin brödsädesareal på
bekostnad av fodergrödorna, får sin välförtjänta belöning. Årets brustna
ransoneringsplan visar, att han ikläder sig en stor risk, och han är därför
väl värd den största uppmuntran. Många äro de jordbrukare, som
i förlitan på F. H. K:s löften att kunna och få köpa spannmål till sina
dragare, åtlytt kommissionens uppmaning och övergått till utsträckt
brödsädesodling. Då de nu stå utan fodersäd till sina djur, borde de
väl kunnat ha rätt att fordra ett högre pris för de kvantiteter brödsäd
de producerat på bekostnad av nu för dem så välbehövlig fodersäd.

Och jämväl från statens synpunkt måste det väl vara riktigast,
att vad den vill komma åt, här ökade brödsädesmängder, betalas högre
än de mängder, som staten i alla fall kan räkna med att erhålla.

Man skall möjligen invända, att denna spannmål kommer att betalas
alltför högt, men jämför man dess pris med vad man förvisso vid

6 Motioner i Första kammaren, Nr 154.

samma tidpunkt får betala för importerad vara — om någon sådan ens
kan erhållas — så förfaller det uttalandet.

Kungl. lantbruksstyrelsen antyder, att den metod jag här ovan
visat på möter svårigheter att tillämpa. Jag vill ej bestrida detta, men
vad vinnes någonsin och särskilt vad nås i dessa tider utan att framgå
över besegrade svårigheter. Fördjupar man sig emellertid icke ängsligt
i detaljer och små synpunkter, utan raskt och målmedvetet fattar
ståndpunkt och beslutar, tror jag att det hela nog skall låta ordna sig.

För den enskilde motionären är det emellertid, särskilt med hänsyn
till den korta motionstiden, svårt att kunna framlägga detalj förslag.
Kungl. Maj:t åter kan utreda saken och utmynnar därför också mitt
förslag i en framställning om skrivelse i och för utredning och eventuella
åtgärder.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa,
att riksdagen måtte

dels bifalla Kungl. Maj:ts i proposition nr 204
gjorda framställning,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t, med beaktande av ovan angivna
synpunkter, låta utreda huruvida icke i vissa fall
högre pris än de nu av staten fastställda inlösningspris
lämpligen skulle kunna medgivas vid inköp av
vete, råg, korn och ärter, ävensom vidtaga de åtgärder,
vartill denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 9 april 1918.

Aaby Ericsson.