Motioner i Andra Kammaren, N:o 214

Motion 1908:214 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 214.

1

N:o 214.

Af herr P. Pehrsson i Österby, i anledning af Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående.

I kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1903 angående
äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet hemställes om »åtgärder ''
till den förändring i gällande äktenskapslagstiftning, att åt alla sådana
svenska medborgare, för kvilka enligt nu gällande lag kyrklig vigsel är
den enda lagliga formen för äktenskaps ingående, medgifves rätt att, om
de så önska, inför borgerlig myndighet i stället för genom kyrklig vigsel
ingå äktenskap; samt att därvid sådana bestämmelser tillika varda meddelade,
att icke kyrkans medverkan till äktenskaps afsilande må hos vederbörande
prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans
värdighet skulle därpå lida».*

Det spörsmål, som i senare delen af denna hemställan beröres, har
vant aktuellt lika länge som frågan om civiläktenskapets införande. Hänsynen
till vigselförrättarens samvetsfrihet synes också endast vara det
naturliga korrelatet till den genom nu föreslagna lag tagna hänsynen till
kontrahenternas kraf på samvetsfrihet.

Frågan väcktes redan vid det första kyrkomötet år 1868 af lektor
P. P. Waldenström, som yrkade, att »kyrklig lysning och vigsel ej må
tillkomma kontrahenter, som på grund af Matt. 19: 9 äro förhindrade
att äktenskap ingå». I motiveringen yttrar motionären bland annat:
»Man sträfvar, och det med all rätt, att aflägsna allt samvetstvång för

* Kursiverad t af motionären.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 63 Höft. (N:o 214.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o Hd.

dem, som stå utom vår lutherska kyrka; skulle det då ej vara kyrkomötets
plikt att i sin mån arbeta på aflägsnandet af det samvetstvång,
som är pålagdt denna kyrka själf och som för en kyrkans tjänare måste
vara tryckande i samma grad, som han är henne — icke otrogen —
utan trogen?»

Förnyade motioner föranledde år 1883 en kyrkomötets underdåniga
skrifvelse med begäran om åtgärder för vinnande af sådan lagbestämmelse,
att »äktenskap, som person, hvilken själfvilligt och utan att vara
föranledd af horsbrott å den au dra partens sida vållat ett föregående
äktenskaps upplösning, önskar ingå under förra kontrahentens lifstid, icke
må såsom kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig vigsel stadfästas.»

Äfven vid 1898 års kyrkomöte var denna fråga väckt, ehuru den
då vardt afslagen.

I Riksdagen har frågan om civiläktenskapets införande upprepade
gånger varit föremål för motioner, och har därvid jämväl denna synpunkt,
vigselförrättarens samvetsfrihet och hvad kyrkans värdighet kräfver, varit
beaktad. I motionen n:o 81 vid 1900 års riksdag af herr J. Byström
heter det t. ex.: »Det är ej blott för dem, som ämna ingå äktenskap, som
detta kan vara en samvetssak, det kan vara lika stort samvetstvång för
en präst att behöfva enligt nu gällande föreskrifter viga somliga personer».

Denna helt naturliga konsekvens har ofta framhållits i debatten,
särskilt i deras anföranden, som kämpat för civiläktenskapet. Att här
anföra sådana uttalanden skulle föra oss alltför vida.

Att denna konsekvens skulle ha blifvit beaktad i dét nu framlagda
förslaget har ansetts själffallet inom vida kretsar af religiöst
intresserade. En allmän, liflig förhoppning har det varit, särskildt bland
Sveriges präster — de må nu ha varit vänner eller motståndare till
införande af civiläktenskapet — att när nu efter lång strid denna viktiga
reform ändtligen förelåge till slutligt afgörande, äfven deras kraf på samvetsfrihet
skulle varit beaktade.

Kärnan i hvad kyrkomötet med sin förut anförda hemställan velat
vinna i denna sak, har i dess underdåniga skrifvelse utförligare angifvits
sålunda, att det funnes »tvenne kategorier, för hvilka ur rent kyrklig och
kristlig synpunkt endast civiläktenskap och icke kyrklig vigsel borde
vara den lagliga formen för äktenskaps ingående, nämligen 1) sådana
personer, hvilkas äktenskap af Kristus, kyrkans Herre, med tydliga ord
enl. Matt. 19: 9, jämfördt med Mark. 10: 11, 12, Lille. 16: 18 och 1
Kor. 7: 10 betecknats såsom äktenskapsbrott och sålunda stridande mot

Motioner i Andra Kammaren, N:o 214.

8

kaus rikes lag och 2) sådana personel-, som Öppet förklara, att de endast
genom lagtvång tillhöra statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans
eller kristendomens fundamentalläror, kanske icke ens på Guds tillvaro
och att de därför ingenting hellre önska än slippa kyrklig vigsel, som
för dem ensamt vore ett pinsamt gyckelspel».

Departementschefen har med afseende å denna kyrkomötets särskilda
hemställan stannat vid den mening, att densamma icke borde föranleda
några särskilda lagbestämmelser. I nu framlagda lagförslag har därföre
denna sida af frågan icke vidrörts.

I motiveringen härför anför herr statsrådet: »Hvad angår den andra
kategorien af statskyrkans medlemmar, hvilken borde förvägras •kyrklig
vigsel, eller sådana personer, som öppet uttala, att de endast åt tvång
tillhöra statskyrkan och icke ens tro på kristendomens grundsanningar,
vill jag gärna erkänna, att omständigheterna väl kunna tänkas vara
sådana, att det vore önskvärdt, om möjlighet funnes att förvägra dem
kyrklig vigsel. Om jag det oaktadt ej anser mig kunna tillstyrka, att
någon bestämmelse i detta syfte införes i lagen, så beror detta hufvudsakligen
därpå, att jag betviflar möjligheten att med erforderlig tydlighet
angifva, när eu person, som formellt tillhör svenska kyrkan, i sin
åskådning eller sina uttalanden afviker från dess lära i sådan grad, att
god kyrklig ordning och kyrkans värdighet kräfva hans utestängande
från kyrklig vigsel, samt att jag allra minst i denna punkt anser det
vara rådligt, att en obestämdhet i lagens ord får kompletteras af den
prästerlige ämbetsmannens uppfattning i det särskilda fallet.»

Hvad de personer vidkommer, som stå i här antydda fientliga
ställning till kyrka och kristendom, har man dessutom skäl antaga, att
de icke komma att kräfva vigsel, sedan nu rätt till borgerligt äktenskap
lämnats. Och om personer, som i allmänhet synas stå främmande för
religiösa intressen, vid en så viktig tilldragelse i lifvet vilja ha Guds
välsignelse uttalad öfver sitt äktenskap, bör detta dem helt visst icke
förvägras, då de eljes uppfylla de villkor, som därför i kyrkolag stadgats,
och då intet som helst tvång till vigsel förefinnes.

Departementschefen har emellertid icke heller kunnat förorda bifall
till kyrkomötets framställning i afseende på de fall, som afses i förra
momentet af här anförda kyrkomötets skrifvelse. Såsom hufvudskäl härför
hänvisas till hvad kyrkolagsutskottet vid 1898 års kyrkomöte däremot
anfört. En lagändring af sådan art skulle innebära, att »ett äktenskap,
som enligt statens lag vore tillåtet, af kyrkan betraktades såsom

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 214.

ett brott och därför icke af hennes tjänare finge med vigsel afslutas —
en olikhet i åskådning, som skulle fordra och väl äfven leda till, att
staten och kyrkan i fråga om lagstiftningen för äktenskapet fullständigt
åtskildes.

Departementschefen har, hvilket ju låg nära till hands, i detta sitt
yttrande till statsrådsprotokollet utgått närmast ifrån att 1903 års kyrkomötes
i mer allmänna ordalag hållna skrifvelse skulle tolkas enligt 1883
års kyrkomötes uttalande och att sålunda kyrklig vigsel utom i bestämdt
angifvet fall skulle helt förvägras frånskilda personer, som vilja ånyo
inträda i äktenskap.

1883 års kyrkomötes hemställan och 1898 års kyrkolagsutskotts
motiv för afslag därå synas mig dock båda utgå från eu åskådning,
som låter statens och kyrkans samhälleliga uppgifter alltför mycket
sammanfalla.

Kristendomens etiska grundsatser, hvarpå vår lagstiftning visserligen
i stort sedt livilar, kunna dock, sådana våra samhällsförhållanden
uu äro, icke utan vidare öfverföras i lagbestämmelser för det borgerliga
lifvet. Staten måste i samhällsordningens intresse reglera mycket, som
icke kyrkan från sin ideella och religiösa utgångspunkt kan välsigna.
Det gäller icke minst just på detta område, där staten måste bevaka
kvinnans och barnens rätt i mången förbindelse, som ingen vill kalla
för ett »kristligt äkta förbund».

Ett generellt förbud mot vigsel af frånskild — med den inskränkning,
som i 1883 års kyrkomötes skrifvelse föreslagits — synes mig
från annan synpunkt icke vara att förorda. Eu hvar, som haft tillfälle
att närmare blicka in i de olyckliga förhållanden, som leda till skilsmässa,
vet väl, att det i dessa invecklade och grannlaga frågor ingalunda
framgår ur domstolsprotokollen, hvar skulden ligger till den missämja,
som slutade med skilsmässa i äktenskapet. Det händer nog icke så
sällan, att för att få slut på ett olidligt förhållande den relativt oskyldiga
parten tar skulden på sig, särskild! vid »egenvillig! öfvergifvande». I
många fall åter, där skilsmässa beviljas, är äktenskapsbrottet den verkliga
orsaken, ehuru den icke blir framdragen i ljuset.

Ofta kan kännedom om förhållandena göra, att det i ett fall kännes
såsom eu samvetssak att vägra vigsel af frånskild, i ett annat är det
lika mycket samvetssak att icke vägra, och detta ganska oberoende af
de officiella skilsmässoorsakerna. Att under sådana förhållanden genom
i lag gifna bestämmelser afgöra, när frånskild person, som vill inträda

Motioner i Andra Kammaren, N:o ''214. 5

i nytt äktenskap, bör fö vigsel eller icke, synes mig sålunda icke heller
lämpligt.

Men synes sålunda icke det af 1883 års kyrkomöte föreslagna sättet
för frågans lösning vara lyckligt funnet — och att döma af debatten
vid 1903 års kyrkomöte torde dess uttalande icke behöfva så tolkas —
så står likväl spörsmålet olöst kvar. I vissa fall är det afgjordt ett
rent gyckelspel, förnedrande och motbjudande icke blott för vigselförrättaren
utan för hvarje sedligt och religiöst kännande människa, då
öfver vissa af frånskilda ingångna förbindelser uttalas att »äktenskapet
är ett heligt förbund, som efter godtycke af människor icke kan upplösas».
Och med tanken på hvad som föregått ljuda som eu upprörande
parodi orden: »Förgäten aldrig, att edert äktenskapsförbuud är oryggligt.»

Saken är naturligtvis icke hjälpt med att man, för att lättare kunna
under den kyrkliga vigseln bibehålla äfven sådana förbindelser, i vigselformuläret
prutar af på ett »kristligt äktenskapsförbunds» ideala kraf.

Mycken förargelse har häraf åstadkommits i församlingarna, och
mycken samvetsnöd har det vållat hos enskilda.

För min del måste jag i fråga om den enskildes kraf på att hans
samvete icke skall kränkas obetingadt sluta mig till lagutskottet vid
1900 års riksdag i dess utlåtande öfver då väckta motioner om civiläktenskap,
där det heter, att det är obestridligt, att inom kyrkan finnes
ett icke ringa antal personer, Indika känna det såsom ett samvetstvång
att vid ingående af äktenskap nödgas använda den kyrkliga formen.
Om nu än den uppfattning, som möter hos dem, hvilka i förevarande
ämne anse sig vara föremål för samvetstvång, kan sägas vara en missuppfattning,
är dock, synes det utskottet, deras ställning sådan, att skälig
hänsyn hör tagas till deras åskådningssätt och ett medgifvande göras, för så
vidt ett sådant kan lämnas utan att därigenom något större eller viktigare
intresse åsidosättes. *

Detta yttrande afser närmast tvånget att mot sitt samvete underkasta
sig vigsel, men dess principiella innebörd gäller i lika mån tvånget att
mot sitt samvete förrätta vigsel.

Emellertid synes mig den rätta utgångspunkten för frågans lösning
vara den, att den enskildes samvete bör så långt möjligt är lämnas
oförkränkt.

De senare årens lagstiftning har i en i viss mån analog fråga

Knrsiveradt af motiontlren.

G Motioner i Andra Kammaren, N:o. 214.

anvisat den väg, hvarpå detta mål må kunna nås. I de bestämmelser,
som i kungl. resolutionen den 14 mars 1888 meddelats med afseende
på förrättande af jordfästning, där likbränning skall äga rum, är föreskrifvet:
»Förr än likbränning företages, skall hos likbränningsföreningen
atiämnas vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande
fördenskull föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman
träffa aftal därom att han, för den händelse att annan om jordfästningens
förrättande anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, verkställer
jordfästningen».

Genom den sålunda medgifna, ömsesidigt fakultativa rätten vid
jordfästning i samband med likbränning har naturligtvis ingenting utsagts
om att kyrkan skulle betrakta likbränningen såsom ett brott.
Någon farhåga synes icke heller ha uppstått, att staten och kyrkan
genom denna bestämmelse skulle, i fråga om lagstiftningen rörande huru
det skall förfaras vid liks jordande, komma att fullständigt åtskiljas.
Men den enskildes samvetsfrihet är skyddad genom den uttryckliga
bestämmelsen, att ingen kan åläggas att i berörda fall mot sin vägran
förrätta jordfästning.

Att betydligt mer verklig anledning till samvetsnöd kan föreligga i
fråga om vigsel för frånskilda än vid jordfästning, där likbränning
skall äga rum, torde tillräckligt framgå af hvad jag anfört af frågans
historia.

Departementschefen, som endast i allmänhet betonat, att det icke
vore tillrådligt att medgifva präst fri pröfningsrätt i en så grannlaga
fråga, som att i hvarje särsJcUclt fall * afgöra, hvad god kyrklig ordning
och kyrkans värdighet kräfde, torde icke ansett anledning föreligga att
närmare yttra sig till stadsrådsprotokollet öfver här framlagda förslag, att
präst icke må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta vigsel af frånskild
person, medan ännu den förra, frånskilda kontrahenten lefver, då
ju ärendet icke i den formen varit hänskjutet till Kungl. Maj:t.

Det skäl, som hufvudsakligen anförts mot en sådan bestämmelse
under den debatt, som i kyrkomötet förts härom, har varit, att man
därigenom skulle få två kategorier af präster, de samvetsömma och de
mindre samvetsömma.

En folkkyrka måste vara vidhjärtad nog att rymma rätt olika åskådningar.
Och i detta fall finnas ju sådana, utan att någon må ha rätt

* Knraiveradt af motionären.

Motioner i Andra Kammaren, N''.o 214.

7

eller anledning'' att där sätta sig till doms öfver en annans samvete.
Osfsedt de olika teologiska uppfattningar, som här kunna göras gällande,
lär det enskilda fallet bedömas helt olika af den, som endast äger eu
ytlig kännedom därom, och den, som haft tillfälle att kanske i åratal
blicka in i de förhållanden, som till sist förde till skilsmässa. Det kan
finnas fullt giltiga, etiska skäl, äfven från kristlig synpunkt, att, då
så begäres, med vigsel stadfästa ett nytt äktenskap för frånskild
person.

Det må tillåtas mig att till belysning häraf anföra några välbetänkta
ord af biskop Ullman ur debatten vid 1898 års kyrkomöte: »När det

nu verkligen är så, att många af våra präster omfatta den strängare af
de båda nyss antydda åskådningarna och således måste känna sig i samvetet
kränkta eller åtminstone oroade af att nödgas till äktenskap inviga
sådana personer, om hvilka här är fråga, och då enligt grundlagens
bud Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, borde väl
hithörande lagstiftning kunna så ordnas, att det stode prästerna fritt att
i dylika fall vägra att förrätta vigsel, utan att de därmed ådroge sig ansvar
för ämbetsfel. Jag vet mycket väl, hvilken invändning häremot
göres — den har mången gång förut blifvit framställd —- nämligen
att en sådan frihet för prästen skulle framkalla en skillnad mellan två
slags präster, samvetsömma och mindre samvetsömma, och det vore alldeles
icke hälsosamt. Men denna invändning tyckes mig icke egentligen
hafva någon större betydelse, då ju båda de nämnda åskådningssätten,
både det strängare och mindre stränga, måste erkännas äga sitt berättigande,
så att intetdera kan med skäl brännmärkas såsom okristligt.»

På samma gång sålunda vigselförrättarens samvetsfrihet skyddas
kan man också med skäl hysa den tillförsikten, att med en sådan bestämmelse,
som den af mig föreslagna, de äktenskap af frånskilda, som
vålla uppenbar förargelse, icke skola med vigsel stadfästas.

Den invändningen har till sist blifvit gjord, att i sådana fall, som
här afses, kontrahenterna själfva icke torde påyrka vigsel. Skulle detta
antagande styrkas af verkligheten, så blefve ju denna bestämmelse utan
all annan betydelse, än att den innebure en anvisning för vederbörande
kontrahenter att icke kräfva vigsel.

Man kan dock snarare, såsom från många håll påvisats, hålla före,
att motsatsen skulle inträffa.

Några olägenheter med anledning af prästmans rätt här i landet att
vägra jordfästa vid likbränning torde icke ha yppats. Och från Preussen,

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 214.

där nu af mig föreslagna tillvägagångssätt sedan långt tillhaka praktiserats,
kar man icke heller försport något missnöje därmed.

När, såsom fallet är i nu framlagda förslag till lag om äktenskaps ingående,
samvetsfrihetens kraf tillgodosetts i fråga om kontrahenterna, vore
det statsmakterna värdigt att taga konsekvensen däraf och jämväl tillgodose
vigselförrättarens kraf på samvetsfrihet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att till
det i kungl. propositionen n:o 2 framställda förslaget
till lag om äktenskaps ingående gorå det tillägg, att
präst icke må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta
vigsel af frånskild person, medan ännu den förra
frånskilda kontrahenten lefver.

Stockholm den ö februari 1908.

Per Pehr sson.

österby.

I motionen instämma:

K. 11. Gez. von Schéele. Sam. Söderberg.
Gottfr. Thavenius. S. J. Enander.

Axel Lundblad.
C. E. Johansson,

Rönna.

Joh. Ström.

O. W. Redelius.

E. Sundin.

J. E. Ericsson.
Hugo Sanden.

Alfr. Körnande)''.
Joseph Hermelin.
Carl Sehlin.
Alfr. Jonsson.
Carl Gustafsson.

J. A. Jonsson.
John Erlans son.
O. Alfr. Berg.
P. Zimdahl.
W. Bengtsson,

Häradsköp.

L. P. Mallmin.
Edvard Wavrinsky

C. G. 8(eden.
Öl. Olsson i See.

Aug. Larsson.

J. G. Hazén.
Joh. Nydal.

J. Hellgren.
David Pettersson.

E. Räf.

A. P. Risberg.

C. A. Danielsson.
Per N:son Bosson.

Robert Johansson. Karl Karlsson i Mo.

STOCKHOLM, NYA TRYCKERI*AKTIEBOLAGET 1908.