Motioner i Andra Kammaren, N:o 44

Motion 1907:44 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

i

N:o 44.

Af herr P. PehrssOll i österby, om skrifvelse till Kungl. Mnj:t
angående inrättande af en statens arbets) örmedlingsanstalt
till tjänst för utomlands bosatta svenskar.

Nationens största rikedom är folket, dess arbetskraft och utvecklingsduglighet.
Denna sanning, som så ofta upprepats, har icke desto mindre
svårt att tränga sig fram till den hedersplats, den borde intaga i vårt
nationella medvetande och gärning. Genom det sista halfseklets oerhörda
emigration har Sveriges lifsblod förrunnit som ur öppnade pulsådror, en
åderlåtning, som vi icke ha krafter att längre tåla. Efter att man i en
mansålder hade lugnt sett därpå eller åtminstone föga annat gjort än klagat
däröfver, väcktes vid 1904 års riksdag af herrar E. Beckman och C.
J. Jakobsson i Karlshult motioner i syfte att få till stånd en utredning
af orsakerna till emigrationen och därmed också söka råda bot för skadan.
Den utredning, som Riksdagen med anledning däraf beslöt begära, och
hvilken ännu hvilar i Kungl. Maj:ts hand, afsåg att finna utvägar att sätta
en damm mot utvandringen.

Enligt uppgifter från olika håll torde man för närvarande kunna räkna
inemot en million, som genom härstamning och språk tillhöra den svenska
nationaliteten, men hvilka genom sin utflyttning från Sverige nu tillföra
främmande folk ett betydande tillskott utaf intellektuell och materiell kraft.
Huru mycken heder de än göra det gamla fäderneslandet genom sin insats
i det nyas utveckling, kan man dock icke annat än med vemod tänka på
den förlust, som därigenom drabbar Sverige, som så väl behöfver alla
sina barn.

Att finna medel att hämma denna kraftsförspillning är en lifsfråga
för landet. Men inför den redan skedda nationella förlusten må man därför
icke stanna såsom inför ett beklagligt men ohjälpligt faktum.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 19 Käft. (Nås 44, 45). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

Det vore jämväl en betydande nationell uppgift att söka draga tillbaka
en del af de redan för Sverige förlorade.

Det vore för landet själft en stor förmån, i första hand ur nationalekonomisk
synpunkt. Hvarje svensk på främmande botten representerar
genom sin uppfostran och sin arbetskraft ett icke ringa penningvärde.
Både kapital och ränta äro för Sverige förlorade. Kunde vi återförvärfva
en del af dessa landets forna söner, gjorde vi en betydande vinst. De
flesta skulle komma åter med stegradt kapitalvärde. Jag afser därmed icke
närmast de besparingar, som ju många skulle medföra, utan på deras
utomlands ofta i hård kamp för utkomsten förvärfvade grundliga kännedom
om utländska förhållanden, uppfinningar, arbetsmetoder och uppslag på
olika arbetsområden. Lika mattande som emigrationens ström verkar på
landet, lika stärkande skulle en sådan immigration verka på vårt ekonomiska
framåtskridande. Folk, arbetsledare och arbetare, med vidgad synvidd i
allmänhet och icke minst för arbetsförhållandena inom industrien, skulle
därigenom tillföras vårt närigslif. Den sunda värdering af kroppsai’betet
och kroppsarbetaren, förmågan att ställa kraf på sig själf och det egna
initiativet, att taga vara på intelligens och duglighet inom arbetarnes leder,
som utmärker särskildt amerikanska arbetsförhållanden, kunde på den vägen
komma oss till godo. Något af denna företagsamhet, arbetsifver och energi
skulle därigenom inympas i den svenska stammen.

Och en sådan syrsättning af blodet är, under allt erkännande af de
sista årens betydande uppsving, just hvad vi nu behöfva.

Sverige utsänder årligen skaror af stipendiater i olika verksamhetsgrenar
för att studera utländska förhållanden. Det sker helt visst till båtnad
för samhällsutvecklingen. Men klart är, att stipendiaternas nyförvärfvade
kunskaper, vunna genom några månaders studier, icke kunna i praktiskt
värde jämställas med den erfarenhet och praktiska duglighet, som
utomlands anställda landsmän förvärfvat genom mångårigt arbete i motsvarande
bransch, helst som ju dessa i regeln äro folk med icke ringa
ihärdighet och energi, som behöfs för att, ehuru främlingar, taga sig fram
i den därute hårdare konkurrensen.

Komme så därtill, att en sådan immigration skulle gifva oss ett icke
föraktligt tillskott af ett fosterlandsälskande folkelement, som skulle verka
befruktande på många olika sidor af folkets lif. Lifvet utomlands, där
man måste starkt häfda sin svenskhet för att bevara den, väcker ofta till
lifs en stark kärlek till »det gamla landet».

För Sverige är det ett viktigt intresse att återvinna så många som
möjligt af sina landsflyktiga söner och inom våra gränser taga deras krafter
i anspråk till landets gagn. En sådan önskan skulle helt visst också

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

3

mötas af stora sympatier från utomlandssvenskarnes sida. Det finnes
inycken hemlängtan öfverallt i de svenska kolonierna.

Det skulle för många medföra en helt annan arbetsglädje, om de
finge tjäna sitt eget land. Man hör också ofta uttalas af landsmän utrikes,
att de gärna vilja vända åter till fosterjorden, men svårigheterna att vinna
anställning hemma synas dem oöfvervinneliga. De tillfällen, som finnas
här att få anställning i deras respektive yrken, känna de icke, och själfva
äro de okända. Mången har bildat familj och kan af hänsyn därtill icke
återvända utan att på förhand få sådana ekonomiska villkor erbjudna, att
familjens uppehälle betryggas. Bland dem, som så tänka, finnas representanter
för olika arbetsområden, ingenjörer, arkitekter, banktjänstemän, köpmän,
handtverkare och industriarbetare, sjöfarande o. s. v.

A andra sidan må här påpekas, att vi ofta ha alldeles direkt användning
här hemma för i utländska arbetsförhållanden kunnigt folk. Ofta
införskrifvas, särskildt vid startandet af nya företag, utlänningar, och deras
kunskap och erfarenhet måste mången gång betalas till öfverpris. I många,
kanske de flesta fall skulle utan tvifvel utomlands anställda svenskar
kunna erhållas med fullt ut samma kompetens och utan större anspråk.
Därvid skulle dessutom vinnas, att de språkliga svårigheterna vid arbetets
ledning undginges.

En alldeles särskild kategori bilda de många, särskildt i Amerika,
som härstamma från den jordbrukande befolkningen och som emigrerat i
känsla af att de ville skaffa sig en egen jordbit att slå sig ned på.
Amerikas jord är i regel hvarken mera gifvande eller, om man undantager
yttersta gränstrakterna, numera billigare än Sveriges, och mången skulle
med glädje begagna sig af möjligheten att få ett eget hemman eller nybygge
här i hemlandet med det lilla kapital, han med sitt arbete kunnat
hopspara, som grundplåt. Men de äga inga förbindelser hemma, hvarigenom
de kunde för hjälpas därtill, och känna intet till de möjligheter,
som på sista tiden uppstått här.

Af allt detta, som i det föregående vidrörts, framväxer ett manande
kraf, att något må göras från svenskt håll för att återvinna utomlandssvenskarne
åt Sverige.

Vägen därtill är naturligen i första hand att genom ett rikare ekonomiskt
lif så goda förvärfsvillkor uppstå, att förhållandena hemma gifva
möjlighet för dugande kraft att slå sig fram här lika godt som annorstädes,
men till detta måls nående behöfva vi också utlandets svenskar
till hjälp.

Redan nu skulle vi säkerligen kunna tillföra vårt land en icke obetydlig
mängd lefvande kraft af svenskt ursprung genom en statens arbets -

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

förmedlingsanstalt, som fyllde samma uppgift gentemot i utlandet anställda
svenskar, som de nu af staten understödda kommunala arbetsförmedlingsanstalterna
göra inom landet. Denna tanke framkastades också i nyss
nämnda motioner, men vann icke utskottets tillstyrkande och synes icke
innefattas i den år 1904 begärda utredningen.

Denna anstalt synes mig lämpligast böra ställas under utrikesdepartementets
handelsafdelning. De svenska konsulerna utomlands äro naturliga
organer för en sådan verksamhet, liksom de svenska handelskamrarne, där
sådana finnas utomlands, kunde lämna sitt bidrag till uppgiftens lösning.
I konsulernas instruktion borde då ingå, att de skulle, såsom också mångenstädes
sker, en hvar i sitt distrikt ha till uppgift att arbeta för att
samhörighetskänslan med fäderneslandet icke förlorades utan stärktes, och
att svenskheten hölles uppe ibland där bosatta svenskar. De skulle ock
söka få kännedom om de svenskar, som där hade anställning, om deras
förstudier, kunskaper och arbetsduglighet samt deras villighet att mottaga
anställning i hemlandet.

Konsulerna skulle meddela uppgifter i denna sak till anstalten, som
å sin sida skulle på lämpligt sätt ställa sig i förbindelse med olika svenska
organisationer, såsom de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna, exportföreningen,
arbetsgivareföreningar, köpmannaföreningar, egnahemsföreningar,
hushållningssällskapens utskott för egna hem o. s. v.

För Amerika, där ju det öfvervägande antalet utvandrade svenskar
bor, och måhända äfven på större orter i Europa, borde verksamheten
sträckas vidare — och detta är kanske det allra viktigaste — genom upprättande
af kontor och filialer t. ex. i Nevyork och Chicago, som skulle
på samma gång göra tjänst som upplysningsbyråer och drifva ett intensivt
upplysningsarbete rörande hemlandets förhållanden ibland de svenska
emigranterna därstädes. Högst underliga föreställningar om svenska förhållanden
torde råda ibland stora skaror af dessa. Många ha emigrerat
ifrån efterblifna trakter i landet och aldrig sett de större förhållanden,
som dock kunna presteras äfven här och där hos oss här hemma, ha så
kommit midt in i Amerikas sjudande lif och följt utvecklingen därstädes,
men veta om Sverige och de senaste årens utveckling här föga eller intet.
Innerst äro de likväl med de starkaste band bundna vid fäderneslandet,
och mången kunde endast behöfva en impuls för att vända åter.

Dessa föreslagna kontor ute i världen midt ibland dem, som skola
sökas tillbaka, borde för nåendet af det åsyftade resultatet skötas af dugligt
folk från Sverige, som icke äro bundna af intressen i det främmande
landet, som mer eller mindre kunna verka hämmande på deras uppgift.

Och hela denna institution borde så anläggas, att den blir eu modern

Motioner i Andra Kammaren, N:o 44.

5

praktisk inrättning, soin icke bindes och insnöres i allehanda hämmande
byråkratiska former, ty här, om någonsin, bör initiativkraft, företagsamhet
och af de skilda förhållandena framkalladt klokt och praktiskt tillvägagående
ha öppet ruin.

Här ofvan har hänsyn tagits endast till sådana, som äro i de omständigheter,
att de själfva kunna bekosta sin hemresa. Om och i hvad
mån det ligger i statens intresse att ingripa för att lämna reshjälp åt
sådana arbetsföra, välfrejdade personer, som stå utan tillgångar, må en
vidare utredning af frågan utvisa.

Huru denna institution skulle utvecklas för att gagna svenskarne
utomlands och Sverige, torde blifva en uppgift, som under arbetets fortgång
visar sig tydligt nog. Rika möjligheter att tillvarataga nationellt
kulturella intressen, som eljest icke hos oss direkt anses falla under beskickningars
och konsulats uppgift, skola icke fattas för vaken blick och rask
handlingskraft.

Ett land sådant som Tyskland har icke råd att förlora sina söner.
Det gör allt för att behålla dem inom tyskt kulturområde, och resultaten
äro myckat gynnsamma. Vi ha ännu mindre råd att förlora något af
den stam, som bär upp svenskt språk och nationalitet. Vi behöfva i
stället med all makt arbeta på en konsolidering af den svenska odlingens
alla krafter.

För det enskilda initiativet blefve inrättandet af en sådan anstalt som
den nu föreslagna alltför kostsamt och för litet direkt inkomstbringande.
Staten ensam har bärkraft att upptaga denna fråga och medel att föra
den fram. Och då, såvidt jag kan se, ett verkligt statsintresse af betydenhet
här föreligger, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag om inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst
för utomlands bosatta svenskar.

Stockholm den 22 januari 1907.

Per Pehr sson.