Motioner i Andra Kammaren, N:o 57

Motion 1904:57 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

1

N:o 57.

Af herrar Å. H. Hammarskjöld och A. A, N. Reuterskiöld,

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för
ägare af järnvägsanläggning, som är sä utförd, att den
hindrar eller försvårar jords afdikning, att vidtaga erforderliga
åtgärder för vattenafledning m. in.

Alltsedan den tid, då järnvägar började byggas i Vcårt land, hafva fall
inträffat, då järnvägsbyggarens och jordbrukarens intressen kommit i strid
med hvarandra, i det att broar och trummor öfver vattendrag icke erhållit
tillräcklig storlek eller blifvit lagda tillräckligt djupt för att tillåta
nöjaktig torrläggning af ofvanför liggande vattenskadad mark eller för
sänkning af sjöar och reglering af vattendrag. I den mån landet genomkorsats
af allt flera järnvägar, hafva också anledningarna till klagomål
tillvuxit i antal och styrka. Endast i jämförelsevis sällsynta fall hafva
jordägarne haft den vakna blick för framtiden, att de vid markens expropriation
påyrkat och genomdrifvit sådana åtgärder, att öppningar för vattnets
afledande genom järnvägsbanken gjorts tillräckligt stora och djupa.

När de försummat detta gynnsamma tillfälle, hafva de sedermera i
allt för många fall funnit sig stå inför alternativet att antingen bekosta
en mycket dyr ombyggnad af afloppsöppningen eller att afstå från hela
torrläggningsföretaget, just till följd af denna dyrbara ombyggnad.

Det mest beklagliga vid dessa förhållanden är att det, åtminstone i
fråga om trummor och mindre broöppningar, icke skulle nämnvärdt fördyrat
järnvägsanläggningen, om ifrån början nödig hänsyn tagits till jordbrukets
behof. När det gäller cn liten areal af vattenskadad mark, kan
Bih. iill Rikd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. (JS!:is 57, 58.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

man säga att den är för alltid dömd att så förblifva, emedan kostnaden
lägger öfverstigliga hinder i vägen för hvarje förändring, men äfven i fråga
om större arealer kunna kostnaderna för ombyggnad blifva ytterst betungande.
En ganska rik samling af exempel härpå hafva kommit till
vår kännedom, men vi skola endast anföra några.

I början af 1880-talet fullbordades en sänkning af vattenståndet i
sjöarna Kolsnaren och Viren i Södermanland, hvarigenom den s. k. Stora
Vingåkersslätten (600 hektar) torrlädes. Nämnda sänkning åstadkoms
genom utrifning af ett fall vid Krämbols bruk. Fallet fick emellertid icke
fullt användas, utan af detsamma återstår obegagnadt 0,90 meter, för att
icke järnvägsbron vid Morjanå å linjen Baggetorp—Vingåker skulle taga
skada. Följden häraf har blifvit, att den nu odlade Vingåkersslätten årligen
lider af svåra öfversvämningar.

Vid torrläggning och odling af Strökärren inom Sköldinge m. fl.
socknar i Södermanland har det visat sig, att cirka 50 hektar mark ej kunna
torrläggas fullständigt på grund af läget hos en järnvägstrumma å linjen
Valla—Katrineholm, hvars ombyggande skulle dragit en kostnad af minst
10,000 kronor, emedan banken är 7 meter hög och sidospår måste byggas.

Då Lillån i Hofsta och Lärbro socknar i Örebro län för ett par årtionden
sedan reglerades, kunde fullständig torrläggning icke åstadkommas,
emedan en järnvägsbro öfver ån för Örebro—Köpings järnväg strax norr
om Örebro norra station var otillräcklig i afseende å såväl djup som flodöppning,
hvadan årliga öfversvämningar ofvan bron uppstå. Enär bron
blifvit bristfällig och för trafikens behof måste ombyggas, inleddes af
Örebro stad underhandlingar, som slutligen utmynnade däld, att två förslag
till brons ombyggnad förelädes stadsfullmäktige. Den ena afsåg att tillmötesgå
stadsfullmäktiges önskan i fråga om brons djup och ökning af
flodloppets storlek från 4,o till 6 meter, hvarvid dock ett bidrag af staden
å 10,700 kronor fordrades. Det andra förslaget, hvilket kungl. styrelsen
förklarade sig skola utföra, därest staden icke lämnade anförda bidrag,
afsåg att lägga nya brons botten pa samma otillräckliga djup som förut.
Stadsfullmäktige, som ansågo utgången af en process med kungl. järnvägsstyrelsen
osäker, betalade de fordrade 10,700 kronor.

För att icke blifva för vidlyftiga skola vi icke anföra flera exempel,
men vi skola med nöje ställa till det utskotts förfogande, som får motionen
till behandling, en rik samling af liknande fall.

I afgifven berättelse öfver handlagda arbeten år 1898 anförde landtbruksingerijören
i Stockholms län, att enligt vunnen erfarenhet många
nyttiga och nödvändiga vattenafledningsföretag blifvit i hög grad fördyrade
eller rent af omöjliggjorda därigenom, att vid byggandet af järn -

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

vägar, såväl statens som enskilda, broöppningar och trummor vanligen
erhållit för små dimensioner, samt att det ville synas, som om vederbörande
järnvägsingenjörer i allmänhet icke verkställde eu på rationella
grunder stödd beräkning angående den vattenmängd, som vid tillåtlig
vattenhöjd skulle passera en bro eller trumma, för att därefter afpassa
öppningens bredd, oeh som om de inrättade trummans eller broöppningens
djup blott med hänsyn till markens höjdläge å det ställe, där bron
skulle anläggas, utan att utreda, huruvida det längre uppåt vattendraget
eller diket möjligen funnes sankt liggande mark, som för sin ändamålsenliga
torrläggning fordrade vida större djup å brons eller trummans botten.

Med anledning häraf ingingo såväl Stockholms läns hushållningssällskap
som kungl. landtbruksstyrelsen år 1899 med framställningar i ämnet till
Kungl. Maj:t. Efter återgifvande af landtbruksingenjörens ofvannämnda
yttrande anförde kungl. landtbruksstyrelsen vidare, att de åberopade missförhållandena
vore så mycket beklagligare, som det i de flesta fall skulle
kostat eu ren obetydlighet att öka bredd och djup till den verkligen behöfiiga
storleken, men det alltid vore förenadt med stor kostnad och svårighet
att, sedan järnbana blifvit färdig och trafik öppnad, ombygga järnvägsbroar
och trummor; att enligt vid flera rättegångar vunna prejudikat
vederbörande järnvägsförvaltningar visserligen vore skyldiga att själfva bekosta
ombyggandet, därest jordägare senast vid expropriationsförrättningen
i behörig ordning gjort anmärkning emot beskaffenheten af eu bro eller
trumma och förklarat sig ej åtnöjas med densamma, då den t. ex. hindrade
deras jords fullständiga afdikning, men att, då jordägarne endast undantagsvis
förstode att bevaka sin rätt i detta afseende, följden däraf i de
flesta fall blifvit, att vederbörande jordägare sett sig nödsakade att antingen
underkasta sig betydliga kostnader för ombyggandet eller finna sig
vid att jorden förblcfve i sitt vattensjuka tillstånd; landtbruksstyrelsen
hemställde därför att, då den utredning hvarom här är fråga,° lämpligast
torde böra ske af statens vederbörande landtbruksingenjör, såsom den i
förevarande afseende mest sakkunnige, Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder i syfte att, hvarje gång fråga blifvit väckt om anläggande
på statens bekostnad af järnväg eller koncession å enskild järnvägsanläggning
blifvit sökt, noggrann teknisk och agronomisk utredning rörande
trummors oeh broöppningars storlek med hänsyn till däraf beroende afdiknings-
och vattenafledningsföretags utförande blefve, innan plan för
järnvägen godkännes, af vederbörande landtbruksingenjör verkställd.

Sedan yttranden i frågan inhämtats från kungl. järnvägsstyrelsen och
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fann Kungl. Maj:t framställningen
icke till någon vidare åtgärd föranleda.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

Huruvida Kung!. Maj:t tyckte att »det är bra som det är», kan icke
ur den kungl. resolutionen, som afgafs den 28 juni 1901, framletas. Så
tyckte emellertid icke statens landtbruksingenjörer. Samlade till möte i
Stockholm den 14 och 15 februari 1902, upptogo de frågan till grundlig
behandling, därvid den fullständigaste enighet rådde därom, att det icke
»är bra som det är». Allmänt framhölls nödvändigheten af att någonting
måste göras och af åtskilliga yrkades bifall till hvad väg- och vattem
byggnadsstyrelsen i sitt nyss omnämnda yttrande föreslagit. Mötet beslöt,
att landtbruksingenjörerna skulle till öfveringenjören i kungl. landtbruksstyrelsen
ingifva sina skriftliga yttranden i denna sak.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade i sin den 14 december 1900 afgifva
skrifvelse visserligen icke kunnat tillstyrka bifall till det lantbruksstyrelsen
föreslagit, men dock med styrka häfdat jordbrukets intressen. Ur
skrifvelsen tillåta vi oss anföra följande:

»Staten, som har det största intresset af landets afdikning och odling,
torde icke kunna eller böra tillåta, att något hinder från andra näringars
byggnader uppställes mot jordbruksnäringens utveckling, som utgör en af de
viktigaste källorna till dess egen förkofran och makt, och den synes därför
ingalunda kunna atnöjas med att denna framtida utveckling göres beroende
af långt i förväg uppgjorda planer eller af de tillfälliga jordägares
åsikter eller försummelser rörande behöfliga afdikningar vid tiden för
järnvägens byggande. Statens och jordägarnes intressen fordra, att afdikn
ingå™ a kunna utan hinder af järnvägarnes byggnader och bankar utföras
icke blott enligt den uppfattning, som härom råder vid tiden för
järnvägens byggande, utan äfven framdeles, då landets afdikning sannolikt
kan genomföras i större omfattning och på fullständigare sätt än dittills
kunnat ske.»

> Skrifvelsen slutar med följande hemställan: »att Kungl. Maj:t täcktes
antingen bestämma såsom villkor för koncessions meddelande eller bereda
sådan lagändring, att järnvägsägare skall vara pliktig att ersätta den ökade
kostnad lör upptagande af i laga ordning beslutade eller eljest för vederböiande
jordägare för jords afdikning nödiga aflopp genom järnvägs broöppningar
och trummor, hvilken ökade kostnad uppkommit af järnvägsanläggning».

Bifall till landtbruksstyrelsens förslag hade onekligen kunnat medföra
eu del dröjsmål och hinder vid järnvägsbyggnader, likasom det äfven i
åtskilliga fall skulle medfört onödiga utgifter för arbeten, som måhända
aldrig kommit till utförande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag undviker denna olägenhet,
men är i vissa hänseenden något dunkelt och ofullständigt och skulle

Motioner i Andra Kammaren, N:o 57.

härigenom gifva ruin för svårlösliga tvister om storleken af den ökade
kostnaden, som järnvägsägarne skulle betala. Bättre synes oss därför att
i lag stadgades, att ägare af järnväg skulle vara skyldig att antingen på
egen bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för vattnets afledande eller ersätta
uppkommande skada. Säkerligen skulle ett sådant stadgande medföra, att
vid järnvägs byggande försummelser i fråga om trummors storlek oeh
djup mindre ofta förekomme.

Vi tillåta oss därför hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla,

att genom nådig förordning må varda stadgadt att,
då järnvägsanläggning befinnes vara så utförd, att densamma
hindrar eller försvårar jords afdikning till lagligt
djup, skall det åligga järnvägens ägare att antingen på
egen bekostnad vidtaga de åtgärder, som erfordras för
att bereda behöfligt aflopp för vattnet under järnvägen,
eller ock ersätta den skada, som pröfvats uppkomma
genom nämnda hinder mot en fullständig afdikning.

Stoekholm den 27 januari 1904.
Hugo Hammarskjöld.

A. Reuterskiöld.