Motioner i Andra Kammaren, N:o 11

Motion 1900:11 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

1

N:o 11.

Af herr J. G. Hazén, om skrifvelse till Kongl Maj:t i fråga
om inskränkning af godstrafiken under sön- och högtidsdagar
m. m.

Det torde få anses såsom en erkänd sanning, att frihet till helgdagshvila
är en helig rättighet, hvilken såväl af religiösa som af humana
skäl bör inom samfundet framkämpas åt så många, som möjligt. Der
denna frihet genom påtvingadt jordiskt arbete onödigtvis undantränges
eller förhindras, uppkommer från de magtegandes sida en svår förnärmelse
emot sjelfva menniskovärdet.

Hvad vår religionslära i berörda hänseende säger om hvilodagen
är oss alla väl bekant. På grundvalen af det »tredje budet» hafva vi
i vår svenska lagbok efterskrifna borgerliga helgdagsbud: »Idkar någon
å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen och klockan
nio om aftonen handtverk eller annat arbete, som uppskof tåla kan,
straffes med böter högst tjugo riksdaler, utan det sker till egen eller
annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller annan dylik bod
å sådan sabbatstid till salu öppnas». (Straffl. d. 16 febr. 1864 kap. 7
§ 3). Till dessa och andra stadgar kommer gammal god kristlig sed
och för öfrigt mångfaldiga strömmar af personlig fromhet.

I anledning häraf är det nog på många ja, måhända man vågar
säga, på de flesta områden i vårt land så stäldt, att omkring våra sönoch
högtidsdagar råder åtminstone någon utvertes helgd eller åtminstone
hvila från jordiskt arbete. — Riksdags- och domstolsförhandlingar
äro då instälda. Statens och kommunernas äldre embetsverk äfvensom
affärsmännens lokaler äro dä stängda. Qvarnar, fabriker, bruk
och andra likartade inrättningar äro då på det hela taget i hvila.

Bil. till llikud. Prut. 1000. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Uäft. (N:is 11 — 11.) 1

- Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Landtmännen hafva då lemnat sina näringskällor och äfven dagakarlen
unnar sig då ro.

Så mycket mer väcker det uppmärksamhet, att jernväg sr öreisen i
vårt land tagit sa långt afstånd från helgdagsbudet. Kommer man till
statens jernvägar, så märker man ej några djupare spår af helgdagsr
°Cj väoder man sin granskning åt de enskilda jernvägarne, så är
förhållandet naturligtvis något olika, beroende på vederbörande stju-elser

på deias egen aktning för hvilodagen, så ock på deras omtänksamhet
om underlydande folk. Men på det hela taget är mycket öfrigt att
önska. Det torde ej kunna förnekas, att i både norr och söder finnas
sådana jernvägar, der mellan helgdagar och söndagar näppeligen finnes
någon annan skilnad, än att, de förra äro att anse såsom de mest ansträngande
arbetsdagarne. A dessa är nemligen ofta nog en mera
ymnig persontrafik, uppmuntrad såväl genom förmånliga biljettpris som
ock genom s. k. godtköps- eller lusttåg, hvilka åtminstone stundom äro
så anordnade, att de synas åsyfta mera att vinna den uppväxande
ungdomens tillgångar än att derjemte främja dess sanna väl. Härtill
kommer ock den fortgående godstrafiken — och detta i dess mest materialistiska
gestalt, för hvilken här och der icke ens större högtidsdagar
eller bönedagar äro skonade. Till skydd för jernvägsbetjeningen finnas
visserligen reglementariska bestämmelser om s. k. frisöndagar; men
närmare undersökning i ämnet torde gifva vid handen, att de ställen
ej äro få, dei dessa bestämmelser mera tillhöra papperet än verklig II

clcU •

öfver^ nu påpekade missförhållanden hafva allvarliga bekymmer
uttalats från många håll och af många olika skäl.

Som kraftigast hafva dock dessa rört sig omkring godstrafiken å
sön- och högtidsdagar. ° Då denna i regel måste anses såsom sådant
ai bete, som uppskof tåla kan, så kan den näppeligen försvaras inför
det redan förut anförda borgerliga helgdagsbudet — och då naturligtvlf
mindie inför det religiösa. Den vanvördnad för hvilodagen

och för dess ändamål, som dermed uppenbaras — origtig i sig sjelf
— har ock med sig förnedrande exempel bland allmänheten, och detta
desto farligare, som ju jernvägsrörelsen innehar en mycket inflytelserik
och beherskande ställning inom vårt folks ekonomiska och sociala lif.
Genom ifrågavarande godstrafik lägges ock onödigtvis ett hårdt tvång
pa de störa skaror, som tjenstgöra vid jernvägarne; ty förutom det, att
ett betänkligt materialistiskt intrång göres på deras samvets- och religionsfrihet,
blifva de ock beröfvade den helgdagshvila och ledighet,
som annars pläga tillkomma svenska medborgare.

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Som förändring till det bättre är högst önskvärd, så torde den
ock, med redlig vilja, ej heller vara alldeles omöjlig I det praktiska
affärslandet England är ju så godt som all godstrafik instald a hvilodagren;
hvarför skulle ej något motsvarande kunna komma till stånd
äfven hos oss? Här såsom annorstädes behöfva vi en normalarbetsvecka.
Men denna försvinner, om vi — såsom tyvärr mångenstädes skett —
tappa bort helgdagsbudet, hvilket, utöfver dess religiösa andamal i
humanistiskt hänseende är ett värn särsldldt för de beroende och for
de små gent emot öfvermagt samt påträngande vinnings- och njutmngs lySt

Under förhoppning, att det ämne, som nu framhålles, ar i sig sjelft
så starkt, att det genom dess egen inneboende kraft formår tränga sig
fram till seger, göres med denna motion vördsamt försök att pa lliagavarande
område uppresa helgdagsfrihetens fana.

Skaror af helgdagsvänner torde väl förefinnas, hvuka förmena, att
man borde gå ännu längre och ännu mera omfattande, än hvad har särskildt
framhålles. — Ja, villigt medgifves, att skal man se på behof vet,
så kräfves mycket mer. Men vid den till vårt folks sannskyldiga frigörelse
oundvikliga stora reformen omkring helgdagsbudet synes det
för tillfället mest trängande och derför ock lämpligast att gripa tåg
iust här. Kommer man ändtligen en gång derhän, att staten, soin ar
den störste arbetsgifvaren i vårt land, börjar på nyssnämnda område
att reformera sig sjelf, så får man hoppas, att den under intryck af
framträngande god opinion ock skall i man af möjlighet och behof
forteå till sina öfriga verksamhetsfält. Och vidare: börja jernvagsbolagen
att lemna tillbörlig gärd åt helgdagshvilan, så synes ej osannolikt,
att detta skall helsosamt återverka till flera andra bolag ellei
enskilda, hvilka till äfventyrs å sön- och högtidsdag ir halla sina underlydande
bundna genom sådant jordiskt arbete, som uppskof tala kan.

Alltså: på samma gång det nu ingångna nya tidehvarfvet sattes i
samband med helgdagsbudet - det urgamla och grundläggande sociala
frihetsbudet — och på samma gång detta nu närmast sker pa en punkt,
der genom uppenbara missförhållanden så mycket talar för en snar förbättring,
göres genom denna motion vördsam anhållan,

att Riksdagen behagade besluta skrifvelse till
Kong]. Maj:t med begäran om utredning, i hvad mån
godstrafiken under sön- och högstidsdagar må kunna
inskränkas å alla jernvägar inom landet, så ock med
begäran att i anledning häraf atgärdei ma vid

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

tagas och förslag till nödiga bestämmelser ma afgifvas,
hvilka äro till fromma för såväl hvilodagens helgd
som ock för helgdagsfrihet åt jernvägsbctjeniiigen.

Stockholm den 22 januari 1900.

J. G. Hazén.

N:o 12.

Af herrar C. JollRllSSOll i Aflösa och W. BeilgtSSOll i

Häradsköp, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med heqäran om indragning
till statsverket af de s. k. marketenteri- och
lägerkassornas inkomster m. m.

Genom Kongl. Majits bref till intendentsdepartementet den lä november
189/ är föreskrifvet, rörande användandet af de till de särskilda truppiorbandens
s. k. marketenteri- och lägerkassor m. fl. hörande medel, att
desamma »skola såsom dittills af cheferna för vederbörande truppförband
disponeras till betäckande af sådana utgifter för manskapets nytta, förbättrade
anordningar vid lägerplatserna samt andra ändamål, afseende

truppförbandet i sin helhet, till hvilka medel ej blifvit i stat eller eliest
anvisade». J

o Genomgår man redogörelserna för de olika regementenas lägerkassor
sa fmner man, att dessa hafva en synnerligen rikligt flödande inkomstkailao
i algiften för marketenterirörelsen, hvari ingår rättighet att sälja Öl

1A-fTaVnaiTlskapet som allmänheten. Från denna ölutskänkning kommer
alltid hufvudparten af inkomsterna, och får således truppförbandens manskap
genom att betala mer, än hvad den försålda varan i sjelfva verket
är värd, i ganska betydlig mån bidraga till de inkomster, som enligt ofvan
namnda kongl. bref skola användas till deras nytta, oaktadt mån^a af
manskapet äro i knappa omständigheter och väl behöfde sina pennmgar
till nyttigare ändamål än att gifva dem ut för en vara, som de allt för
väl kunde undvara och lyckligtvis i de flesta fall ej använda i sina hem.