Motioner i Andra Kammaren, N:o 88

Motion 1890:88 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

3

samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast
för sista och löpande året.

Om remiss till lagutskottet har jag äran anhålla.

Stockholm den 25 januari 1890.

Gust. Sundberg

från Vexiö.

N:o 88.

Af herr O. Ahlström, om upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom.
rättegångsbalken m. m.

8:de kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag är i nedan intagna
del af följande lydelse: »I synnerhet ege hofrätten att döma

öfver dessa mål: 1.---5. Grof försmädelse mot Gud, och

hans heliga namn, när underrätt först derom ransakat. 6.» — — —.

25 kap. 5 § samma balk åter i sin ursprungliga lydelse innehåller,
efter att först hafva bestämt att brottmål i allmänhet skola från
underrätterna fullföljas hos hofrätt genom besvär, följande stadgande:
»Hvad underrätt dömt i gräfvare brott, som till dess domstol höra,
må ej i fullbordan gå; utan sände sin ransakning och dom genast in
till hofrätten, att der först vidare pröfvas och skärskådas, såsom: då
någon gifves skuld för det, som å lif eller ära går: försmädelse mot
Gud, ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet skett» etc.

Redan mellan dessa båda paragrafer af 1734 års lag förefans sålunda
skiljaktighet, i det den ena stadgar att hofrätt skall i första
hand döma om grof försmädelse mot Gud och hans heliga namn, sedan
underrätt derom ransakat, medan deremot den andra stadgade, att

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

underrätt skulle döma öfver, bland andra såsom »grofvare» brott deri
uppräknade, försmädelse mot Gud, ehvad den af uppsåt eller obetänksamhet
skett, men derefter underställa sin dom hofrättens pröfning.

Man har velat förklara denna skiljaktighet så, att hofrätt skulle i
första hand döma om gudsförsmädelse endast då den var af grof beskaffenhet,
men denna förklaring kan ej vara riktig, ty försmädelse
mot Gud af uppsåt, hvarom enligt 25 kap. 5 § rättegångsbalken underrätt
skulle både ransaka och döma, måtte väl hafva betraktats såsom
grof, eftersom uppsåtlig! lastande och smädande af Gud var enligt
missgerningsbalkens 1 kap. 1 § belagdt med dödsstraff. Och icke
heller torde den påpekade skiljaktigheten mellan de båda citerade lagrummen
kunna anses häfd genom den föreskrift, som meddelades i
kongl. kungörelsen den 24 januari 1781, att forum för religionsprocesser
blefve allt framgent, utan förändring, Kongl. Maj:ts och rikets
hofrätter.

Emellertid blef, på samma gång som genom nya strafflagen den
16 febr. 1864, i dess 7 kap. 1 §, ansvaret för hädelse mot Gild mildrades
till straffarbete i högst två år eller, om den af obetänksamhet
eller lättsinnighet skett, till fängelse i högst sex månader eller böter,
rättegångsbalkens 25 kap. 5 igenom kongl. förordning af nyssnämnde
dag ändrad derhän, att underrätts dom skall underställas hofrättens
pröfning endast när någon blifvit tilltalad för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, eller dömd till straffarbete på lifstid eller till
förlust af medborgerligt förtroende för alltid.

Efter det dessa lagändringar vidtagits, kan det, fastän 8 kap. 2
§ rättegångsbalken icke kom att samtidigt undergå förändring, synas
som hade åtal för hädelse mot Gud bort af underrätt handläggas och
afdömas i den för brottmål i allmänhet bestämda ordning, men än
mera synes mig detta vara klart, sedan genom lag den 28 oktober
1887 strafflagens 7 kap. 1 § erhållit följande förändrade lydelse: »Hvar
som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga
ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffas med fängelse
i högst ett år eller böter». Hädelse mot Gud är sålunda icke
längre i och för sig belagd med straff, utan detta brotts straffbarhet
är gjord beroende deraf att allmän förargelse åstadkommits. Efter
nämnde lags tillkomst torde alltså med skäl kunna påstås, att stadgandet
i 8 kap. 2 § rättegångsbalken att hofrätt skall döma om grof
försmädelse mot Gud af sig sjelf förfallit, eftersom ett dylikt brott
icke längre är i vår strafflag upptaget.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 88.

o

Likväl har, sedan åtal blifvit anstälda med yrkande om ansvar
enligt lagen den 28 oktober 1887, förfaringssättet hos särskilda domstolar
blifvit väsentligen olika. En underdomstol, Malmö rådstufvurätt,
hos hvilken sådant åtal tidigast anhängiggjordes, fann sig böra i vanlig
ordning både handlägga och afdöma målet, och detta förfaringssätt
blef af såväl kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som högsta
domstolen godkändt. Andra underdomstolar hafva deremot ansett sig
icke böra döma öfver dylika åtal, utan endast ransaka och öfverlemna
afdömandet åt hofrätten, ja, en rådstufvurätt har till och med, om jag
ej missminner mig, icke ens företagit ransakning utan att först hafva
efter gjord hemställan till hofrätten undfått dess föreskrift derom.
Äfven dessa underdomstolars sätt att behandla i fråga komna mål har
vunnit vederbörande hofrätts och högsta domstolens godkännande,
hvadan således underdomstolarne synas hädanefter kunna välja hvilketdera
förfaringssättet de helst vilja.

Då det väl ändock icke kan vara lämpligt att åtal rörande lika
beskaffade förbrytelser af olika domstolar, eller möjligen af samma
domstol vid olika tillfällen, på olika sätt handläggas och då skäl icke
torde förefinuas att för nu omförmälda måls-behandling bibehålla en
undantagslagstiftning, tillåter jag mig hemställa

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 5
mom. af rättegångsbalkens 8 kap. 2 § samt, derest
för vinnande af angifna ändamålet så skulle anses
behöflig!, äfven här ofvan omnämnda föreskrift i
kongl. kungörelsen den 24 januari 1781 varda till
all kraft och verkan upphäfde.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 24 januari 1890.

Olof Ahlström.