Motioner i Ändra Kammaren, K:o 184

Motion 1875:124 Andra kammaren

Motioner i Ändra Kammaren, K:o 184

N:o 124.

Af Herr 0. AhlstrÖlll l Angående upphäfvande af de enligt lag och
författningar gällande bestämmelser i fråga om rättighet för
viderboende eller nabo att lösa försåld eller pantevis uppbuden
fastighet i stad.

Sedan rättigheten att i börd lösa såld, bortskiftad, pantsatt eller genom testamente
gifven fastighet numera blifvit upphäfd, hvad beträffar fastighet i stad genom
Kongl. förordningen den 21 December 1857 och å landet genom Kongl. föroidningen
den 22 December 1863, så qvarstår dock ännu, enligt 7:de kapitlet samt 9:de
kapitlet 3 § jordabalken, för viderboende och för nabo i de fall, Indika i 3, 4 och
5 §§ af förstnämnda kapitlet omförmälas, rättigheten att, då lagfart sökes å såld
eller pantsatt fastighet i stad, densamma till sig lösa.

Det kan väl icke förnekas, att skäl för ett fortfarande bibehållande af denna
från äldre tider medgifna lösningsrätt kunna finnas, deribland i främsta rummet det,
som lagkomitén på sin tid uppgifver såsom dess egentliga syftemål, »att, genom
styckade eller närbelägna egendomars förening i en hand, bereda sjelfständighet och
befrielse från menliga servituter inom samego- eller grannelag», samt att densamma
kan i sin mån bidraga till vidgande af det i allmänhet i städerna temligen trånga
gårdsutrymmet; men å andra sidan torde man väl ock få medgifva, att denna lösningsrätt
icke hvilar på någon egentlig rättsgrund, och att den icke heller stämmer
öfverens med vår tids mera fria idéer och den åsigt, som allt mer och mer gör sig
gällande om det både obehöfliga och obehöriga uti all dylik undantagslagstiftning,
(den må nu ursprungligen hafva tillkommit till förmån för någon näring eller annat
intresse), men isynnerhet hvarje sådan, som innebär en kränkniug af«eganderättens
helgd. *Att så är förhållandet med den lagstiftning, hvarom här är fråga, synes
mig uppenbart, eftersom den medgifver att en utanför stående person får tränga mellan
och omintetgöra verkan af ett mellan tvänne andra lagligen ingånget aftal. Då

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

19

„y

härtill kommer, att, särskilt under en tid, då, såsom under senare åren varit fallet,
konjunkturerna vållat större omsättning i eganderäiten till stadsfastigheterna, än vanligt,
denna lösningsrätt esomoftast blifvit begagnad, eller åtminstone försökt att
begagnas, endast i spekulationens och vinstbegärets tjenst, samt de väckta lösningsanspråken,
äfven om de icke slutligen leda till åsyftadt resultat, dock merendels förorsaka
dem, emot hvilka de blifvit framställda, uppehåll i tilltänkta planer och följaktligen
förluster, dem det kan vara vanskligt att få ersatta, torde med skäl kunna
påstås, att ifrågavarande lösningsrätten numera blifvit verkligen förhatlig.

Såsom bevis derför att försök till densammas användande icke så sällan
göras, vill jag anföra, att i den stad, jag har äran representera, allenast under år
1873, för hvilket år jag genomsett rådstufvurättens derstädes första eller civilafdelnings
rotel, förekommit icke mindre än sex dylika mål, och det förhållande att af alla
dessa mål intet enda kommit att medföra den påyrkade lösningsrättens utöfvande torde
tillräckligt ådagalägga, huruledes nu omhandlade lagstadganden vålla onödiga och
obefogade rättegångar.

Särskildt tillåter jag mig fästa uppmärksamheten vid ett fall, då lösningsrätt
ännu mindre än annars borde få ega rum, nemligen då försäljningen skett genom
offentligt utrop. Vid sådant tillfälle står ju hvar och en öppet att göra sina anbud,
och då en egendom i sjelfva verket har större värde för viderboende och nabo, än
för någon annan, kan den täflan, som genom auktionen åstadkommes, icke sägas emot
de förre innebära något otillbörligt. Genom bibehållandet af lösningsrätten uppstår
för säljaren i detta fall det menliga förhållande, att den förnämste, kanske egentlige
spekulanten aflägsna^, och att andra göras likgiltiga just af den vansklighet, som köpet
af en så beskaffad fastighet, der man har att frukta lösningsanspråk, är underkastadt;
och anser jag mig slutligen jemväl böra nämna, att redan lagkomitén och efter
densamma äfven lagberedningen åtminstone i så måtto föreslagit inskränkning i lösningsrätten
för nabo, att densamma icke skulle, såsom enligt 1734 års lag få ega
rum endast på grund deraf att granne egen ett trångt hus eller tomt.

Med stöd af hvad jag ofvan haft äran anföra, vågar jag vördsamt hemställa,

att Biksdagen för sin del måtte besluta, att allt hvad lag
eller särskilda författningar innehålla angående rättighet för
viderboende och nabo att lösa försåld eller pantvis uppbuden
fastighet i stad må varda till all kraft och verkan upphäfdt.

Jag anhåller vördsamt att denna min motion må remitteras till Lag-Utskottet,

Stockholm den 27 Januari 1875.

Olof Ählström,-.