Motioner i Andra kammaren, jNr 360

Motion 1921:360 Andra kammaren

3

Motioner i Andra kammaren, jNr 360.

<

Nr 360.

Av herrar Björkman i Norrköping och Eriksson i Överbyn,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr död, angående
provisorisk förhöjning av tullsatserna för vissa
industrip rodu k ter.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 358 till innevarande års riksdagföreslås
en provisorisk förhöjning av tullsatserna för vissa industriprodukter.
I propositionen saknas emellertid åtskilliga varuslag, vilka f. n.
äro utsatta för svår utländsk konkurrens och för den skull enligt vår
mening även borde komma i åtnjutande av det ökade tullskydd, som
föreslås i propositionen. Vid en granskning av propositionen finner man
sålunda, att flera såväl kemiska som andra industrigrenar blivit helt förbigångna,
vilka av olika anledningar måste anses vara av icke ringa
betydelse för landets självförsörjning. De av oss åsyftade industrierna
hava också stora betingelser att under normala förhållanden bestå i
konkurrens med utlandet och äga en väl uppövad, yrkesskicklig arbetarestam,
som beträffande vissa branscher under generationer varit
sysselsatt inom respektive industrier.

De varugrupper, för vilita ett förhöjt tullskydd särskilt synts oss
böra tagas under riksdagens omprövning, behandlas här nedan med
angivande tillika av vederbörliga tulltaxerubriker.

Ovanläder och läderremmar (201—203; 207; 208; 215).

Ovanläder tillverkningen har hårt drabbats av de svåra förhållanden,
för vilka vårt lands industri f. n. är utsatt. Denna bransch var under
krigsåren ur ekonomisk synpunkt lyckligt lottad till följd av prisstegring
på inneliggande lager, och fabrikationen gick tack vare den då utestängda
utländska konkurrensen kraftigt framåt. Efter år 1918 inträffade
emellertid ett starkt prisfall på dessa varor, vilket helt uppslukade
den del av de föregående årens besparingar, som icke redan använts
till förnyelse av fabriksbyggnader och maskinmateriel. De nu rådande

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

valutaförhållandena, tillgången på billigare arbetskraft i konkurrentländerna
och en del andra omständigheter (t. ex. för den engelska industrien
betydligt billigare halvfabrikat från Indien) hava gjort, att den
svenska ovanläderindustrien utsatts för en rent av mördande utländsk
konkurrens. Visserligen var importen 1920 icke nämnvärt större än 1913,
men vid en jämförelse av importsiffrorna för nämnda år måste man beakta,
att den inhemska ovanläderindustrien numera genom utvidgningar är i
stånd att till allra största delen fylla landets behov, vilket ej på långt
när var fallet vid tiden för krigets utbrott. Verkningarna av den utländska
importen hava givetvis ej heller uteblivit. De svenska fabrikerna
hava nämligen tvungits att inskränka och i vissa fall fullkomligt nedlägga
driften.

Liknande förhållanden äro även rådande inom läderremstillverkningen.
Före kriget tillverkades endast 25 å 30 procent av dessa artiklar
inom landet, då däremot denna industri efter vidtagna utvidgningar
numera står rustad att tillverka hela landets behov. På grund av den
överväldigande importen hava emellertid långt gående driftsinskränkningar
måst företagas även inom denna bransch.

Nu nämnda båda industrigrenar äro av stor betydelse för landet,
och då de f. n. stå fullständigt prisgivna i konkurrens med utlandets
industri, torde ett ökat tullskydd för dem vara ofrånkomligt.

Handskar (214). Den inhemska handskindustrien tvingades under
krigsåren på grund av råvarubrist till betydande driftsinskränkningar.
Handskskinn kunde nämligen ej erhållas från utlandet, och de svenska
garverierna kunde ej införskaffa lämpliga färgnings- och garvningsämnen
för tillverkningen. Efter fredsslutet, då råmaterialier åter kunde
erhållas, återupptogs arbetet, och industrien syntes vara i stånd att repa
sig efter svårigheterna under krigsåren. Men inom kort uppstod en ny
fara, nämligen utländsk, övermäktig konkurrens, särskilt från Tyskland
och Frankrike. Dessa länders fabriker gynnas vid försäljning hit av
den stora kursdifferensen och kunna för den skull nu utbjuda sina
handskar till priser som betydligt understiga dem, vilka de inhemska
fabrikerna måste betinga sig. Den uråldriga svenska handsktillverkningen,
som sedan ett halvsekel bedrivits under industriella former och därunder
vunnit stort anseende i både in- och utlandet, hotas sålunda av fullständig
ruin. Då härigenom en motsvarande driftsinskränkning skulle
förorsakas även de svenska vitgarverierna, bleve följden att hundratals
yrkesskickliga arbetare tvingades att övergiva sin hittillsvarande sysselsättning.
För att detta skall undgås, måste handskindustrien ovillkorligen
komma i åtnjutande av ökat tullskydd.

Motioner i Andra kammaren, Nr 360. 5

lieseffekter (217 — 219, 563, 1313). Denna industrigren torde vara
en av de genom utländsk konkurrens f. n. mest hotade. Att döma av
de stora realisationer av tyska fabrikslager, som särskilt i slutet av förra
året pågingo, har i Tyskland efter krigets slut överproduktion ägt rum
inom branschen. Realisation slagren uppköptes till synnerligen låga priser
av tyska och danska affärsmän, för vilka vårt land med sin höga valuta
blev en naturlig avsättningsplats. Åven de svenska fabrikerna lågo
samtidigt inne med jämförelsevis stora lager, och för att få dessa tömda,
måste utförsäljningar vidtagas till priser, som blevo synnerligen förlustbringande.
Realisationerna synas numera hava upphört, men en icke
obetydlig import pågår alltjämt, förorsakad av de låga priser, som de
tyska fabrikerna även vid normal avsättning kunna erbjuda. De svenska''
företagen, som genom redan lidna förluster äro fullständigt utmattade,
ligga för närvai-ande till stor del nere och kunna icke återupptaga sin
verksamhet förr än den nuvarande prisdifferensen i förhållande till tyska
varor blivit genom ett höjt tullskydd åtminstone till någon del reducerad.
Genom en fördubbling av nuvarande tullsatser lär, enligt vad vi erfarit,
rådande marginal mellan tyska och svenska försäljningspriser visserligen
icke upphöra, men en dylik tullförhöjning skulle i stor utsträckning
stimulera avsättningen av svenska reseffekter, då dessa till följd av
bättre kvalitet och vackrare utförande föredragas av den svenska allmänheten
under förutsättning att priserna icke äro alltför höga i förhållande
till de utländska fabrikatens. Då hithörande artiklar i stort
sett måste betecknas såsom lyxvaror, kan mot en tullförhöjning å desamma
icke riktas den invändningen, att levnadskostnaderna därigenom
skulle ökas och exportindustriens ställning försvåras.

Finpapper (309—313). Tillverkningen av finpapper måste, ehuru
icke av samma omfattning som övrig pappersfabrikation, likväl betecknas
såsom en för vårt land betydelsefull industri. Då de svenska finpappersbruken
varit hänvisade till den jämförelsevis obetydliga inhemska marknaden
— export har endast i ringa utsträckning kunnat äga rum — är
det uppenbart, att industrien ifråga måst nedlägga ett synnerligen målmedvetet
och krävande arbete för att kunna framställa en produkt, fullt
konkurrensduglig med de utländska fabrikaten. Åren före världskrigets
utbrott hade finpappersbruken emellertid lyckats tillkämpa sig en stark
ställning på den inhemska marknaden och stodo väl rustade att tillfredsställa
landets behov såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende,
ett förhållande, som under världskriget givetvis var till stort gagn för
vårt land.

Att fredskrisen skulle bliva synnerligen betungande för den svenska

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

finpapperindustrien var att förutse redan pa den grund, att de sedan
gammalt farligaste konkurrenterna, de tyska bruken, måste i neutrala
länder söka ersättning för en åtminstone tillsvidare betydligt minskad
marknad på England och utomeuropeiska länder. Härtill kom den osteuropeiska
marknadens nästan fullständiga förstöring samt den genom
Tysklands ekonomiska svaghet efter kriget minskade förbrukningen
på dess inhemska marknad. Tysklands exportöverskott av finpapper
har sålunda vuxit avsevärt samtidigt som dess exportmarknad betydligt
inskränkts. Detta har framtvingat en för Sveriges finpappersbruk ytterst
hotande konkurrens. Situationen har emellertid ytterligare tillspetsats
genom de allbekanta valutaförhållandena. De svenska finpappersbruken
stå nu inför utsikten att förlora den inhemska marknad, för vilken de
under många års arbete väl anpassat sig, och så naturlig som denna
industrigren är för vårt land, vore det synnerligen beklagligt, om densamma
allvarligt skadades genom brist på förutseende och skydd under
en så abnorm tid som den nu rådande. En tullförhöjning är här nödvändig.

Ljuskänsligt fotografiskt papper (314). Den svenska fabrikationen
av ljuskopiepapper kan numera täcka den inhemska marknadens hela
behov, men har för närvarande att kämpa med betydande svårigheter,
sedan den tyska industrien, på området blivit i stånd» att — främst
tack vare gynnsamma valutaförhållanden — öppna en den svenska industrien
förlamande konkurrens. Därest åtgärder från statsmakternas
sida till branschens skydd icke vidtagas, lär denna tillverkning bliva
nödsakad att helt nedläggas. En tullförhöjning är därför här önskvärd.

Kuvert (321—322). Den fabriksmässiga kuverttillverkningen, som
bedrivits i Sverige sedan cirka 25 ar tillbaka, hade oaktat en även under
normala förhållanden synnerligen svår konkurrens från Tyskland — vid
tiden före »fredskrisen» efter stora ansträngningar och ekonomiska uppoffringar
lyckats arbeta sig fram så, att den försåg vår inhemska
marknad med dess behov av kuvert. Någon export hade däremot icke
förekommit, om man undantager några mindre kvantiteter, som utfördes
under krigsåren. Den förut livskraftiga svenska kuvertindustrien hotas
emellertid nu med fullständig tillintetgörelse, främst till följd av konkurrens
från tysk sida. Då den tyska kuvertindustrien genom i andra
länder vidtagna avsevärda tullförhöjningar utestängts från sin forna
världsmarknad, har den i stället sökt avsättning för sitt exportöverskott
i Sverige. Förutom Tyskland ha under senare tiden även Finland och
Österrike uppträtt såsom säljare på den svenska marknaden. Importen

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

hade under år 1920 vuxit så, att den var i det närmaste tre gånger så
stor som under år 1913.

Den förnämsta orsaken till nämnda länders stora konkurrensförmåga
på vår inhemska marknad är givetvis att söka i de svenska företagens
högre produktionskostnader. Situationen försvåras ytterligare för
den inhemska industrien till följd av rådande valutaförhållanden. Vad
särskilt Tyskland beträffar kommer härtill, att dess kuvertindustri arbetar
under. en högt uppdriven massproduktions gynnsammare betingelser.
Situationen är till följd av nämnda förhållanden nu sådan, att medan
ungefär 90 procent av de cirka 700 svenska arbetarna inom kuvertindustrien
för närvarande gå arbetslösa, de flesta inom landet befordrade
brev äro försedda med tyska eller finska kuvert. Till och med vissa
av statens verk lära på senare tid ha gjort sina kuvertinköp från Tyskland.
Driftsinskränkningen vid kuvertfabrikerna har i sin mån bidragit
till den rådande arbetslösheten vid pappersbruken. Då den inhemska
kuvertindustrien med hänsyn till inom landet förefintliga tillgångar på
för fabrikationen nödig råvara måste betecknas såsom för vårt land
naturlig, bör denna industri komma i åtnjutande av ökat tullskydd. Till
följd av den rådande allmänna depressionen på näringslivets område kan
tillverkningen — även om ett bättre tullskydd erhålles — icke omedelbart
i full utsträckning igångsättas, men genom en höjning av tullsatserna
skulle fabrikationen till avsevärd del kunna återupptagas. Den fördyring
av kuverten, cirka 2 å 3 öre per 100, som i händelse av tullsatsernas
fördubbling, skulle inträda, saknar givetvis varje ekonomisk betydelse
för den konsumerande allmänheten.

Wellpapp (330). Utländsk wellpapp utbjudes här i landet till priser,
som ungefär motsvara vad de svenska vvellpappfabrikerna få betala för
råvaran. Det är uppenbart, att de svenska företagen under sådana förhållanden
skola ha att kämpa mot oerhörda svårigheter. Konkurrensen
gör sig främst gällande från tyska företag, vilkas tillverkning drager
betydligt lägre framställningskostnader än de svenska företagens. Härtill
kommer att tull, frakt, inklusive kostnader för varan från exempelvis
Liibeck till Stockholm sammanlagt icke uppgå till högre belopp än frakten
från en wellpappfabrik i mellersta Sverige till Stockholm. Då den importerade
wellpappen emellertid visat sig i kvalitativt hänseende betydligt
underlägsen den svenska, skulle, därest genom ett ökat tullskydd gällande
prismarginal bleve i någon omfattning reducerad, det svenska
fabrikatet säkerligen föredragas.

Ett höjt tullskydd för wellpapp är för den skull synnerligen
önskvärt.

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

Elastiska spånadsvaror (544—545). Ehuru textilindustriens krav i
stor utsträckning beaktats i den kungl. propositionen, har ökat tullskydd
för s. k. elastiska spånadsvaror, (band, vävnader etc.) likväl icke föreslagits.
Dessa varor lära emellertid i minst lika stor utsträckning som
övriga band- och vävnadsfabrikat vara utsatta för en övermäktig utländsk
konkurrens. De svenska tillverkarna hava på grund härav blivit
nödsakade att helt eller delvis nedlägga sin verksamhet, och med de
nuvarande låga tullsatserna å hithörande fabrikat lärer icke den ringaste
utsikt förefinnas att verksamheten åter skall komma i gång. För undvikande
av att denna industribransch, som nu i flera decennier haft
hemortsrätt i vårt land, skall helt gå under, synas ifrågavarande artiklar
böra komma i åtnjutande av ett förhöjt tullskjMd.

Impregnerade vävnader samt linoieummattor (546—548). Då den på
vävnader baserade impregneringsfabrikationen i stor utsträckning är
beroende på priserna å halvfabrikaten, — beträffande vilka i Kungl.
Maj:ts proposition föreslagits ökat tullskydd — torde här endast behöva
påpekas, att rättvisan kräver, att samma förmån tillerkännes även ifrågavarande
tillverkningar.

Elektriska isoleringsrör med tillbehör (1085—1086). Elektriska isoleringsrör
började redan 1909 tillverkas i vårt land, men först i och med
att importen under kriget blivit stängd, upptogs fabrikationen i större
skala. Vid fabriksaktiebolaget Eris i Södertälje, där ifrågavarande rör
tillverkas, ha numera sådana anstalter vidtagits, att fabriken utan svårighet
kan tillfredsställa hela landets behov av varan. Industrien i fråga
måste tvivelsutan betecknas såsom för vårt land såväl nyttig som nödvändig.
Materialet — huvudsakligen järn- och mässingsplåt — finnes
inom landet och kommer under normala förhållanden också till användning;
de utländska företagen lära icke vara överlägsna i tekniskt eller
organisatoriskt hänseende, och vår inhemska arbetskraft lämpar sig utmärkt
för fabrikationen. Tillverkningen har ansetts vara av den betydelse
för vårt land, att företaget pa sin tid beviljats lan ur manufakturförlagslånefonden.
Nu förefintliga svårigheter att i konkurrens med
utländska företag bibehålla den inhemska marknaden äro av tillfällig
karaktär och hava sin huvudsakliga grund i rådande valutaförhållanden
ävensom i tillfälliga realisationer av från krigstiden kvarvarande produkter.
Industrien äger stora möjligheter att framdeles bestå gent emot
den utländska konkurrensen, därest tullen nu temporärt ökas med 100
procent. Sker icke detta, måste emellertid tillverkningen, som på senare
tid avsevärt reducerats, helt och hållet nedläggas.

Feta oljor och fernissor (1102, 1104, 1118, 1119). Endast lin-,

9

Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

rov- och rapsolja äro bland de feta oljorna tullskyddade i vårt land,
ehuru de numera utgöra blott eu bråkdel av landets hela behov av flytande,
fett. Denna oegentlighet har otvivelaktigt sin orsak däri, att när
tullen å lin-, rov- och rapsolja åsattes, dessa oljor voro de enda, som
användes, och framställdes de till mycket stor.del av inom landet odlat
lin- och rapsfrö. Med den transoceanska handelns utveckling genom
ångbåts flottorna förändrades läget därhän, att tropiska och subtropiska
oljeväxter infördes till Europa, och i de olika kulturländerna uppstod i
samband härmed en oljetillverkning, baserad på dessa växter. I flertalet
länder å den europeiska kontinenten blev denna nya oljeindustri skyddad
genom tullar, men Sverige bibehöll tullfriheten med det nämnda undantaget.
En följd härav har blivit, att ända till krigsåren inga andra
oljor än lin-, rov- och rapsolja framställts i Sverige. I utlandet har
man emellertid kommit till erfarenhet om, att ett väl uppbyggt tullsystem
bör inrymma tull ej endast å högt förädlade fettvaror, såsom margarin
och tvål, utan i motsats till hos oss, även å halvfabrikaten, d. v. s.
de vegetabiliska oljor, som kunna tillverkas i landet. Det är emellertid
icke nu meningen att framkomma med krav på skyddstullar för allt vad
leta oljor heter, varav en del fortfarande torde böra vara tullfria, exempelvis
palmolja och andra vegetabiliska fettsorter. En utredning härom
torde falla inom Tull- och traktatkommitténs arbetsområde.

Här skall endast yrkas på att de redan tullskyddade nämnda
oljorna, för vilkas framställning gamla och dyrbara fabriker finnas med
en ej obetydlig arbetarstam, och vilka fabriker genom en svår utländsk
konkurrens nu befinna sig i nödläge, bliva föremål för en provisorisk
tullförhöjning.

I samband härmed blir det då nödvändigt att även tullen för
fernissor — vilkas fabrikation ävenledes lider svårt av utländsk konkurrens
— höjes.

Tvål (1123). Under de bägge senaste åren hai* en myck.et stor
import av i synnerhet tvättvål ägt rum, så att de svenska fabrikerna
varit så gott som fullständigt utestängda från den inhemska marknaden.
Sålunda var exempelvis importen 1919 sju gånger så stor som 1913, och
oaktat importen under 1920 självfallet varit något mindre, är situationen
för de inhemska företagen inom branschen synnerligen bekymmersam.
En provisorisk höjning av tullen å tvål, hänförlig till ovannämnda tulltaxerubrik,
är för den skull synnerligen önskvärd.

Komprimerad ammoniak (1128) drager f. n. samma tull’som kaustik
ammoniak, oaktat i det förra varuslaget ingår cirka 4 gånger så mycket
ren ammoniak, som i det senare. Då den komprimerade ammoniaken till
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 4 saml. 142 käft. (Nr 359—362.) 2

10 Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

största delen tillverkas av importerad kaustik ammoniak borde tullen å
förstnämnda artikel sålunda rent teoretiskt sett vara större än tullen å
sistnämnda varuslag. Då härtill kommer, att den utländska konkurrensen
i fråga om komprimerad ammoniak är synnerligen besvärande föreligger
desto större anledning till införande av ökat tullskydd å denna vara.

Salpetersyra, saltsyra, svavelsyra och fosforsyra (1130, 1132—1133,
1135). Den inhemska tillverkningen av dessa syror hotar för närvarande
att bliva helt lamslagen av en tilltagande import från Tyskland, varest
stora lager finnas hopade, vilka nu utbjudas till priser långt under de
svenska produktionskostnaderna. Detta är synnerligen beklagligt, speciellt
i fråga om saltsyra, vid vars framställning natriumsulfat erhålles
såsom biprodukt. Detta salt har en vidsträckt användning inom sulfatcellulosa-
och glastillverkningen, och en självförsörjning ifråga om detta
salt kan icke ske annat än i samband med saltsyretillverkning. Driften
vid ett par svenska syrefabriker är redan nedlagd. Fabrikationen är
gagnelig för landet och en mindre tullförhöjning kan icke verka nämnvärt
besvärande för de inhemska industrier, vilka använda syrorna.

Lim (1250). Det normala konsumtionsbehovet i Sverige av lim
beräknas utgöra cirka 2,000 ton. Då importen 1913 endast utgjorde
cirka 100 ton, var det följaktligen de inhemska fabrikerna, som i stort
sett fyllde landets behov av varan. År 1920 hade situationen ändrats
därhän, att i runt tal 700 ton importerades. Då behovet till följd av
den rådande depressionen samtidigt hade avsevärt minskats, kunde följaktligen
de inhemska fabrikernas produktionsförmåga icke på långt när
utnyttjas. Att importen tagit sådan omfattning, beror på de lägre priser,
som de utländska fabrikerna tack vare billigare bränsle- och arbetskostnader
kunna erbjuda. Då de inhemska fabrikerna redan under
föregående år tillfogats betydande förluster å sina inneliggande lagertillgångar,
har fabrikationen under innevarande år icke kunnat fortsättas
utan helt nedlagts. Huvuddelen av arbetarestammen har i samband
härmed måst avskedas. Det skulle vara synnerligen beklagligt, om
ifrågavarande industri, som efter stora ansträngningar lyckats arbeta
fram ett i kvalitativt hänseende ypperligt fabrikat, till följd av föreliggande
abnorma förhållanden skulle vara dömd att försvinna. Så torde
emellertid bli fallet, därest ett ökat tullskydd icke skulle nu medgivas.

Knappar (1304—1307). Tillverkningen av vanliga metallknappar
har sedan länge bedrivits i Sverige. Trots den redan före kriget
mycket hårda utländska konkurrensen utvecklades denna industrigren
oavbrutet alltifrån slutet av 1880-talet. Mellan åren 1894—1913 blev
omsättningen mer än fördubblad, och vid tiden för fredsslutet kunde

11

Motioner i Andra kammaren, Nr 360.

hela det svenska behovet tillgodoses. Efter kriget återkom emellertid
den utländska konkurrensen med ökad intensitet. Med alla medel sökte
de tyska verken återerövra den svenska marknaden och gynnades därvid
av den höga kronkursen och tullskyddets minskade effektivitet. Till
följd av de oproportionerligt höga produktionskostnaderna, framför allt
arbetslönerna, som utgöra 40 å 50 procent av hela tillverkningskostnaden,
kunde de svenska företagen icke upptaga konkurrensen med
de tyska, utan måste väsentligt inskränka driften. Industrien är för den
skull nu i trängande behov av ökat skydd från statens sida.

Under de senare åren har även en ganska betydande tillverkning
av tryckknappar vuxit fram här i landet. Eftersom denna bransch
icke förefanns vid fastställandet av gällande tulltaxa, tullbehandlas
nämnda artikel som vanliga knappar, ehuru den skulle hava behövt ett
något högre tullskydd. Med den utländska konkurrensens återuppträdande
har därför ifrågavarande industri haft att kämpa med mycket
stora svårigheter, och omsättningen '' har hastigt gått tillbaka. Företagen
hava emellertid sökt hålla fabrikationen i gång för att bereda
sina yrkesutbildade arbetare nödig förtjänst. Skulle de emellertid icke
nu erhålla ökat tullskydd, måste de definitivt nedlägga driften, enär de
uppenbarligen icke längre kunna fortsätta att arbeta på lager.

På grund av vad här ovan anförts, ävensom under åberopande
av de ytterligare grunder, som angivits av ett flertal industriföretag i
till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser rörande nödvändigheten av ett förhöjt
tullskydd å förenämnda varuslag, få vi härmed hemställa, att riksdagen
måtte besluta,

att i gällande tulltaxa för inkommande varor
stadgade tullsatser för följande taxerubriker nämligen:
201/203, 207/208, 214/215, 217/219, 309/314, 321/322,
330, 544/548, 563, 1085/1086, 1102, 1104, 1118/1119,
1123, 1128, 1130, 1132/1133, 1135, 1250, 1304/1307
och 1313 må från och med dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes, tillsvidare intill dess annorlunda förordnas,
dock högst intill den 1 juli 1922, förhöjas med 100
procent.

Stockholm den 10 maj 1921.

G. A. Björkman.

Valfrid Eriksson.

N

’

I