Kommunala resultatutjämningsreserver

Herr talman! Jag kan börja med att berätta att jag i avvaktan på denna debatt har gjort min plikt och gått de 218 trappstegen upp till Riksdagshusets tak. Det är riksdagens trappdag i dag, och man kan gå upp på taket och skåda ut över ett regnigt Stockholm. Det var första gången som jag gjorde det, och jag kan uppmana andra som har möjlighet att göra detta. Man får också alkoholfri rabarberglögg om man lyckas komma upp på toppen. Herr talman! Detta handlar dock om något allvarligare, nämligen betänkandet om kommunala resultatutjämningsreserver. Låt mig börja med att yrka bifall till reservationen. Den innebär i sak att vi i Vänsterpartiet anser att kommunernas balanskrav bör gälla över en konjunkturcykel, precis som det gör för offentliga sektorns sparande i sin helhet. Vänsterpartiet anser att dagens utformning av kommunsektorns balanskrav är svårbegripligt och skadar såväl kommunernas verksamhet som en god balanserad samhällsekonomisk utveckling. Kommunernas intäkter och utgifter är mycket konjunkturkänsliga. Vid en lågkonjunktur försvagas kommunernas finanser snabbt till följd av vikande skatteintäkter och stigande utgifter för till exempel ekonomiskt bistånd. Om inte statsbidragen till kommunsektorn ökar i motsvarande mån kommer många kommuner och landsting att ställas inför valet att antingen skära ned på kostnaderna, vilket ofta betyder färre anställda, eller höja kommunalskatten. Oavsett vilket val kommunerna och landstingen gör kommer deras beslut att förvärra lågkonjunkturen. Balanskravet för kommunsektorn är med andra ord procykliskt, det vill säga understöder och fördjupar en lågkonjunktur. Regeringens förslag om att införa resultatutjämningsreserver är - det håller jag med om - absolut ett steg i rätt riktning, men det är enligt vår uppfattning inte tillräckligt för att skapa goda förutsättningar för en mer hållbar ekonomi i kommuner och landsting. Vårt förslag om att kommunernas balanskrav ska gälla över en konjunkturcykel är en del av det alternativa ekonomiska ramverk Vänsterpartiet presenterade för något år sedan. Det innehåller i övrigt till exempel att det överordnade målet för den ekonomiska politiken ska vara full sysselsättning och att regeringen till riksdagen två gånger per år ska presentera en åtgärdsplan för full sysselsättning. Det innehåller vidare att staten precis som kommuner och företag ska införa en investeringsbudget och att dagens överskottsmål ersätts med ett medelfristigt mål för de offentliga finanserna, där dessa i normalfallet ska vara i balans över en konjunkturcykel. Det kan jämföras med vårt förslag vad gäller kommunerna. Det alternativa ramverket innehåller också att dagens system med fleråriga utgiftstak för statsbudgeten reformeras eller helt avvecklas och att det ska vara riksdagen som utformar målen för penningpolitiken, till exempel inflationsmålet, medan Riksbanken självständigt utformar den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning: De folkvalda i riksdagen beslutar om politiken, och Riksbanken verkställer. Vi anser också att penningpolitiken ska understödja målet om en sysselsättningsgrad på 80 procent och att inflationsmålet ska höjas till 3 procent. Herr talman! Jag nämner dessa exempel från Vänsterpartiets alternativa utvecklade ramverk för finans- och penningpolitiken, där alltså även vårt förslag om att kommunernas balanskrav ska gälla över en konjunkturcykel ingår som en viktig del för att riksdagens ledamöter och åhörare till denna debatt ska veta att det finns ett parti i riksdagen som har lagt fram förslag som ger bättre verktyg för att nå målet om full sysselsättning. Övriga partier i denna riksdag har tyvärr likt Odysseus surrat sig vid masten och anklagar alla som föreslår ändringar och förbättringar av det befintliga ramverket som ansvarslösa. Herr talman! Jag hävdar med bestämdhet att Vänsterpartiets alternativa ramverk är mer ansvarsfullt. Givet Sveriges starka offentliga finanser skulle vi då kunna föra en mer offensiv ekonomisk politik med ett något lägre finansiellt sparande och en något högre inflation, vilket skulle minska massarbetslösheten samtidigt som den svenska kronan rimligtvis skulle sjunka något i värde. Det skulle i sin tur gynna den svenska exporten som vi är så beroende av. Även kommuner och landsting skulle med vårt alternativa förslag kunna föra en mer offensiv politik under lågkonjunktur, till försvar av välfärd och arbetstillfällen. Även om förslaget om kommunala utjämningsreserver är ett steg i rätt riktning anser vi som sagt att det är otillräckligt, krångligt och klåfingrigt. Läser man lagförslaget om förutsättningarna för när medel får avsättas till dessa resultatutjämningsreserver är det inte så lätt att hänga med. Inte blir man klokare när det i betänkandet sägs att beslut om användande av dessa medel kan bli föremål för laglighetsprövning om kommunerna inte följer ett vägledande riktmärke om att uttag från reserven för göras när den prognostiserade underliggande skatteutvecklingen för riket nästkommande år över- eller understiger den genomsnittliga utvecklingen av skatteunderlaget för de senaste åren. Nej, vi anser att vi ska lägga både ansvaret och befogenheterna på kommunerna själva att leva upp till ett balanskrav över en konjunkturcykel. Det var intressant att notera att det ungefär samtidigt som vi presenterade vårt alternativa ramverk, där detta med kommunerna ingick, var en debattartikel i Dagens Nyheter från ett tiotal kommunalråd från Folkpartiet där de föreslog samma sak. De uttryckte sig så här i Dagens Nyheter: "Det är viktigt att kommunernas ekonomi hålls i balans. Vi anser dock att kommun- och landstingspolitiker måste få ta ett mer långsiktigt ansvar. Balanskravet borde därför justeras till att omfatta en konjunkturcykel, exempelvis en tidsperiod om fem år. På så vis kan kommunerna skörda frukterna av sin goda hushållning i goda tider och värna välfärden även när konjunkturen är hårdare." Jag tror även att folkpartiledaren Jan Björklund har uttalat sig om detta. Ett krav på balanskrav under en konjunkturcykel innebär ju att kommunernas finansiella ställning inte långsiktigt får försämras - det är ingen lössläppt politik - men det medger att kommunerna får gå med underskott något år under en lågkonjunktur då skatteintäkterna sjunker och utgifterna för försörjningsstöd stiger. Jag tilltror fullmäktigeledamöter landet runt att de klarar av att ta ett sådant ansvar, precis som vi gör här i riksdagen. Jag tror även att det skulle vitalisera den kommunala debatten om en långsiktigt hållbar kommunal ekonomi om kommunerna ges detta förtroende och ansvar. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! I detta betänkande behandlar finansutskottet kommunala resultatutjämningsreserver. Ordet i sig ger vägledning om vad det handlar om, nämligen att på kommunal- och landstingsnivå kunna ha en buffert i reserv för att jämna ut resultat. Förslaget har sin bakgrund i att den kommunala sektorn tillsammans med landstingssektorn har en betydande roll för att de stora verksamheterna vård, skola och omsorg, som utgör en stor del av samhällsekonomin, ska kunna göra ett bra jobb. Vi brukar sammanfatta hela deras verksamhet som välfärdens kärna. Kommuner och landsting lever efter det så kallade balanskravet, som ni precis har fått höra. Det säger att kommuner och landsting ska ha intäkter som överstiger deras kostnader. När det då blir sämre tider och vi får lågkonjunktur kan detta innebära kortsiktiga neddragningar i verksamheten, som sedan kan övergå i överhettning i högkonjunktur. Det blir med andra ord så att politiken riskerar att bli procyklisk, vilket kan påverka samhällsekonomin negativt. Inte minst spåren efter finanskrisen 2008 påminner oss om att situationen kan förstärka konjunktursvängningarna i stället för att minska dem, vilket är negativt ur ett stabiliseringsperspektiv. Med detta förslag, herr talman, tar utskottet därför höjd för att verksamhet inte ska dra ned eller öka på vid fel tillfälle. Utjämningsreserven ska med andra ord hjälpa till att just utjämna genom att kommuner och landsting får möjlighet att reservera pengar som en buffert under tider då det går bra, för att senare kunna använda dessa pengar när det uppkommer ett underskott till följd av en lågkonjunktur. På så vis kan man klara balanskravet även i dåliga tider utan att det uppkommer neddragningar i verksamheten, och förutsättningarna blir bättre för att bedriva en stabil verksamhet över en konjunkturcykel. Det är i sammanhanget viktigt att säga att det bara kan användas medel vid just underskott till följd av lågkonjunktur och inte för andra ändamål. Därför kommer regeringen att följa hanteringen av resultatutjämningsreservernas användning noga för att säkerställa att regelverk används så som det är avsett och inte för någonting annat. Som ett riktmärke, som vi precis har hört, för hur man ska veta vad som skiljer ut en verksamhet från ett år till ett annat används måttet för insättningar och uttag i resultatutjämningsreserven. Sådana får göras när den prognostiserade underliggande skatteunderlagsutvecklingen för riket nästkommande året över- eller understiger den genomsnittliga utvecklingen för de senaste tio åren. Jacob Johnson sade att detta är svårt att förstå. Jag skulle kortfattat kunna sammanfatta det som att det vill säga att kommande år skiljer sig från snittet upp eller ned i genomsnitt under de här tio åren. Herr talman! Det viktiga med detta beslut är att vi fortsätter att ha god ekonomisk hushållning och sunda finanser. Samtidigt skapar vi en ökad flexibilitet för att möta de behov vi ser av att skapa bättre förutsättningar för en mer hållbar ekonomi i kommuner och landsting. I förslaget ligger också att det går att göra jämförelser, det vill säga att alla kommer att göra på samma sätt och det blir tydligt. Här finns regler och lagar som gör att man får en tydlighet och motverkar att balanskravet åsidosätts. En parlamentarisk grupp har arbetat med detta, och där har alla partier deltagit. Jag förstår att Jacob Johnson vill ha mer flexibilitet i kommuner och landsting. Men det finns en anledning till att ett balanskrav blev satt upp en gång i tiden. Jag tycker att det här är ett väldigt bra förslag som tar hänsyn till både sunda finanser och flexibilitet. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande är förslaget om resultatutjämningsreserverna ett steg i rätt riktning, för det ökar kommunernas möjligheter att agera även under en lågkonjunktur, det vill säga om man har byggt upp några reserver. Men vi vill gå ett steg längre och ge kommunerna samma ansvar som vi i riksdagen har fast på lokal nivå. Jag har varit kommunalt aktiv tidigare, och jag kommer ihåg från de debatter vi hade om kommunal ekonomi att det var ganska seriösa debatter. Det var inte kommunpolitiker som bara låter släta ut för sig, som drar på sig ökade räntekostnader och så vidare. Jag tror inte att det finns några kommunalpolitiker som har en sådan strategi att de bara släpper på ordning och reda. Det alternativa förslag som vi lagt fram är som sagt att kommunerna fortfarande ska ha ett balanskrav, men det ska vara att ha en balans i ekonomin över en konjunkturcykel. Det är naturligtvis inte så exakt i och med att en konjunkturcykel varierar. Den kan ibland vara fem år, ibland sju år och ibland har vi riktiga lågkonjunkturer som heter finanskriser. Precis som vi i riksdagen hanterar detta - vi har i Sverige till exempel en offentlig skuld som i andel av bnp har sjunkit, som fortsätter att sjunka och som fortsätter att sjunka även med Vänsterpartiets alternativa ekonomiska ramverk - tilltror jag kommunerna att göra detta. Varför gör inte Moderaterna och Alliansen det?

Herr talman! Vi kommer väl alla mer eller mindre från den kommunala sektorn. Jacob Johnsons förslag är att man skulle ha balanskrav över en konjunkturcykel. Som han själv säger kan en konjunkturcykel vara fem eller sju år eller vad det nu kan vara beroende på hur läget ser ut. Det beror också på vad man har för ingångsvärde. Jag kanske inte alltid upplever samma positiva inriktning som Jacob Johnson även om det är tänkt att vara så. Men om man inte tar itu med sina strukturella problem till exempel i en kommun kan det bli svårt, och det hela kan fara i väg. Det här förslaget går ut på att man både har god ekonomisk hushållning genom att man sett till att ha pengar för just det här ändamålet och får flexibilitet genom att man kan använda medlen över en konjunkturcykel. Jag skulle vilja fråga Jacob Johnson om han inte ser några problem med att göra som han föreslår.

Herr talman! Jag tilltror kommunalpolitikerna att ta helhetsansvaret även i en kommun som har ett dåligt ingångsvärde. En kommun med ett dåligt ingångsvärde kan inte nöja sig med att ha lika dåligt värde efter en nästa konjunkturcykel, utan en sådan kommun måste förbättra sitt ekonomiska värde. Som sagt tilltror jag faktiskt kommunalpolitikerna att ta det ansvaret själva. Det finns en skrivning i betänkandet om att användningen av medlen skulle kunna bli föremål för begränsad laglighetsprövning. Jag skulle vilja höra lite grann hur Moderaterna ser på detta. Reserveringar får göras "när den prognostiserade underliggande skatteunderlagsutvecklingen för riket nästkommande året över- eller understiger den genomsnittliga utvecklingen av skatteunderlaget de senaste tio åren". Det är ett ganska krångligt riktmärke. Jag tror att kommunalpolitikerna är bättre att själva fritt avgöra sådana här frågor.

Herr talman! Förslaget innebär både flexibilitet och strikta regler, men det finns en anledning till att det är strikta regler. Alla partier satt med i den parlamentariska gruppen och har fått säga sitt i den här frågan. Jag tycker att förslaget är väl avvägt. Om det har satts upp ett regelverk för hur spelreglerna ska vara för att på ett bra sätt nå fram är det väl bra att man följer dem så att man håller sig inom de riktlinjer som är satta.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i det här betänkandet. Jag tycker att det är ett bra förslag där regeringen har landat helt rätt med utredningen. Jag fick äran att sitta med i referensgruppen till enmansutredaren Clas Olsson som har lagt fram förslagen. Resultatet blev ja till kommunala utjämningsreserver och nej till en kommunal stabiliseringsfond. Jag tycker att det är helt rätt. Vi får aldrig glömma den rollfördelning som finns mellan den statliga nivån och den kommunala nivån. Här går Vänsterpartiet och Jacob Johnson vilse. Kommuner och landsting är de som är våra välfärdsproducenter först och främst. De ska hålla en kontinuerlig verksamhet över tid oavsett vad vi har för konjunkturläge. Sedan vet vi som finns i den verksamheten att kommuner och landsting håller på med en del andra saker också, som bolag, tillväxtsatsningar etcetera, men deras huvudfokus är en välfärdsproducerande verksamhet som ska hålla över tid oavsett var vi hamnar i konjunkturen. Staten har däremot att se till att det finns möjligheter och resurser för kommunerna förutom de egna skatteuttagen. Det är staten som är konjunkturstabilisator i det här fallet. Det glömmer Vänsterpartiet många gånger bort. Staten kan inte gå ifrån det ansvaret, det får vi inte glömma, utan det ansvaret har staten. Därmed föll argumenten för att inrätta en kommunal stabiliseringsfond. Det tycker jag är helt rätt och klokt. Finanskrisen var den som belyste frågan hur vi ska kunna komma fram med saker och ting. Balanskravet, som infördes 2000, har haft en väldigt bra effekt på den kommunala ekonomin. Det har avsevärt stärkt ekonomin, och det har blivit mer ordning och reda. Men riskerna å andra sidan med balanskravet, eftersom man låser in överskottet i det egna kapitalet, har varit att det har uppstått mer och mer bokslutstricksande hos en del kommuner och landsting. Man kan alltid fundera: Har de hållit sig inom ramarna eller gränserna? Det har i varje fall blivit resultatet av balanskravet. En del har använt det här, till exempel min egen kommun Umeå, till att sätta av pengar till att minska pensionsskulden. Det är en klok strategi. Man har också satt av pengar till sociala investeringar, pengar sätts av till busstrafik och till än det enda, än det andra. Ibland har man passat på att göra en hel del avskrivningar utöver plan, som det så fint heter. Allt för att inte hamna i ett läge där man låser in pengar i det egna kapitalet som man inte kan komma åt. Vänstern i Umeå har bidragit till detta eftersom man står bakom den här typen av gränsfall i bokslutshanteringen. När man kopplar på förslaget med kommunala utjämningsreserver får man en betydligt bättre möjlighet att utjämna över tid. Förhoppningen är att vi ska komma dithän att man fokuserar mer långsiktigt på den kommunala ekonomin och de resurser man har för att inte hamna i ett system där mer och mer av budgeten som man ska använda sig av i stället hamnar i bokslutsdispositioner. Jag tror att kombinationen med ett balanskrav plus en kommunal utjämningsreserv kommer att generera ett mer långsiktigt ekonomiskt fokus. Det finns ett regelverk kring det här, och det tycker jag också är klokt. Man får inte sätta av hur mycket pengar som helst, givet att man ändå har ett positivt eget kapital inklusive pensionsskulden, utan det krävs också att man värdesäkrar det egna kapitalet så att det inte urholkas på sikt. Det finns ett bra regelverk för att hantera det. Skulle man, om man också lägger in pensionsskulden, hamna i ett negativt eget kapital krävs det mer resurser för att återställa det egna kapitalet innan man får göra avsättningar till utjämningsreserven. Jag tycker att det är bra att det är kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige som får vara de som fattar beslut om hur man ska hantera detta. Kommer detta då att innebära att vi kan hamna i ett läge, som det kan varnas för, med en för låg kommunal konsumtion, det vill säga att man sätter av pengar i utjämningsreserven, alternativt ett läge där man uttaxerar för hög skatt av medborgarna för att försöka fylla på reserven och spara i ladorna? Ja, det finns en hög risk på kort sikt med det här systemet, och det får vi väl inte bortse från. Men på längre sikt tror jag inte att det kommer att bli ett alltför stort bekymmer utan att det blir en helt annan balans över tid. Hindrar förslaget också, som jag var inne på, bokslutstricksande? Ja, det kanske är lite svårare att bedöma, för det finns fortfarande vinster med att vara i bokslutet och härja på, speciellt för kommuner som tycker att de har så pass mycket pengar att använda sig av att de inte behöver avsätta alltför mycket till en utjämningsreserv. Men det får tiden utvisa. Herr talman! Vänsterpartiet och Jacob Johnson har varit inne på balanskravet, och jag tycker att hans tal mer mynnade ut i en budgetdebatt än fokus på behovet av ordning och reda i den kommunala ekonomin. Trots att Jacob Johnson och Vänstern bifaller förslaget står han i talarstolen och anser att det är svårgenomträngligt och svårtolkat och undrar om kommunerna kommer att kunna använda sig av detta. Det var så jag tolkade ditt tal. Men du har ju faktiskt ställt dig bakom förslaget till beslut. Står du fast vid det eller darrar du ändå på manschetten i slutändan när det gäller att ha ordning och reda i den kommunala ekonomin? Det är min fundering, Jacob Johnson.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta replik på Anders Sellström, men han lyckades provocera mig när han påstod att jag står bakom förslaget till beslut. Jag trodde att Anders Sellström hade uppfattat att jag yrkade bifall till reservationen. Vad jag sade var att förslaget är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt och att vårt förslag är mycket bättre. Läs innantill, Anders Sellström, och lyssna på vad dina motdebattörer säger!

Herr talman! Det är bra med ett förtydligande från Jacob Johnson. Men då tycker jag att jag har uppfattat det helt rätt. Du står bakom systemet med kommunala utjämningsreserver. Vad du däremot är emot, enligt vad jag ser i betänkandet, är den punkt som handlar om balanskravet. Men jag kan inte tolka det på annat sätt än att du står bakom kommunala utjämningsreserver. Eller är det fortfarande frågetecken kring det? Som jag har läst betänkandet handlar reservationen om balanskravet, och det är det som du betonar nu också. Men förslaget om kommunala utjämningsreserver står ni väl bakom? Kan vi få ett förtydligande, tack?

Herr talman! Vi anser att det är ett steg i rätt riktning. Men vi anser alternativt, och det är vårt förslag, att vi ska ha ett balanskrav som innebär balans över en konjunkturcykel. Ska det vara så svårt att förstå, Anders Sellström?

Herr talman! Jag förstår alldeles utmärkt. Det är liksom två delar i en helhet. Balanskravet är ju ett balanskrav, och det är det som du har diskuterat om, medan kommunala utjämningsreserver är ett annat förslag för att komplettera balanskravet. Jag kan inte förstå annat än att ni ställer er bakom kommunala utjämningsreserver men att ni är emot den del som handlar om just balanskravet som inte utjämningsreserven i sig hanterar. Den ligger ju fast som vanligt. Det var bra att vi fick ett klarläggande som inte riktigt blev ett klarläggande.

Herr talman! Detta betänkande, Kommunala resultatutjämningsreserver , har inte en av de mer fantastiska rubriker som man någonsin kan tänka sig och väcker inga folkstormar. Det är nästan svårt att uttala. Jag har själv kallt detta för Marstrandsmodellen eftersom det lanserades i Marstrand 2010 efter krisen 2009 av en mig närstående partiledare som liksom jag spelade fotboll på Vävarevallen i Skene en gång i tiden. Jag tror för min del att detta kommer att ha en viktig roll för många kommuner som har besvärats av att balanskravet endast har varit ettårigt. Nu får man möjligheter, dessutom med retroaktiv verkan tillbaka från 2010, att se till att spara i ladorna. Det finns inte mycket mer, herr talman, att säga än att detta är en reform som jag tror mottas med stor glädje av alla svenska kommunalpolitiker som är ansvariga för sina ettåriga budgetar. Det innebär att man kan ha en något längre syn än just ett år på detta. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till detta fantastiska betänkande om kommunala resultatutjämningsreserver.

Herr talman! Gunnar Andrén var nog inte i kammaren under mitt anförande. Jag citerade en debattartikel av ett antal folkpartistiska kommunalråd i Dagens Nyheter för ett drygt år sedan där de framförde att balanskravet bör justeras så att det omfattar en konjunkturcykel. Om jag fattar det rätt är det samma sak som Vänsterpartiet föreslår i sin reservation, nämligen att vi i stället för sådana här reserver ska ge kommunerna ansvar att balansera ekonomin självständigt och bedöma hur mycket man kan satsa, men med kravet att man ska ha balans över en konjunkturcykel. Jag trodde att det också var Folkpartiets linje. Därför min fråga: Har ni ändrat er och fått vika er inom Alliansen?

Herr talman! Nej, vi står naturligtvis bakom detta fantastiska krav. Men vi funderar fortfarande på en sak: Hur lång är en konjunkturcykel? Och den frågan vill jag gärna ställa till Jacob Johnson. Nu har vi ett balanskrav som omfattar tre år i stället för ett år som det gjorde tidigare. Men hur lång är en konjunkturcykel? När vi får svar på det från Vänsterpartiet ska vi överväga om vi ska rösta på er reservation. Men vi vill veta exakt hur lång en konjunkturcykel är.

Herr talman! Jag tror inte att det finns ett sådant svar som att den är fem, sex eller sju år. Vi har samma diskussion vad gäller statsbudgeten och överskottsmålet. Det ska vara ett överskott med en procent över en konjunkturcykel. Då är min kontrafråga till Gunnar Andrén: Hur lång är en konjunkturcykel för staten?

Herr talman! Det är mycket lättare att svara på, för det finns inget sådant balanskrav för staten, utan där är det en kassalikviditet som handlar om statens budget. Staten har ingen konjunkturcykel i den meningen att den är ett bestämt antal år. Däremot är det viktigt att man över en lång period inte har väldiga underskott. Vi kan se i länder som finns söderut att det är väldigt farligt för levnadsstandarden och välfärden att ha underskott i de offentliga finanserna inklusive pensionssystemet under ett budgetår. Huvudfrågan som jag ställde till Jacob Johnson, hur lång en konjunkturcykel är, fick jag inget svar på. Därför förordar vi i det här läget att rösta på regeringens förslag. Men den dag som Jacob Johnson talar om hur lång en kommunal konjunkturcykel är då är vi beredda att överväga - det kan jag lova för hela Alliansen - att ändra oss på den punkten. Jag ser fram emot ett skriftligt svar på frågan: Hur lång är en konjunkturcykel i kommunen?

Herr talman! Precis som Anders Sellström hade jag förmånen att sitta med i den parlamentariska referensgruppen för denna utredning. Det var en blandad referensgrupp där den kända personen från finansutskottet Sonia Karlsson också satt med. Det fanns många år av kommunalpolitisk erfarenhet men också erfarenhet från rikspolitiken, riksnivån och finanspolitiken. Förslaget som är framtaget ger frihet till kommunpolitiker men bibehåller kravet på ansvar. Det var viktigt i utredningen att hela tiden beakta att statens finanser och kommunernas finanser hänger ihop. Tittar vi på eurogruppen ser vi att nationer som bedriver en finanspolitik som inte är långsiktigt hållbar ställer till problem inte bara för sig själva och sina egna medborgare, utan genom att sakerna hänger ihop riskerar även övriga länder att få problem. Förslaget är därför ganska tekniskt komplicerat för att kunna hantera just denna balansgång mellan frihet för den kommunala nivån och säkerställande av att enstaka kommuner som bedriver en dålig politik inte kan skada det gemensamma i stat och övriga kommuner. Förslaget som tagits fram hanterar många olika saker. En sak som inte så ofta uppmärksammas är frågan om vad som händer om en kommun vid ett val får en parlamentarisk majoritet som på kort tid spenderar upp det av medborgarnas skattepengar som den tidigare majoriteten under många år har sparat ihop i ladorna. Här finns begränsningar för hur man kan ta ut pengar ur fonderna. Därigenom ges ett sorts minoritetsskydd. Förslaget ger som sagt mer frihet till kommunpolitikerna utan att ta ifrån dem ansvaret. Finanspolitik är ett stort och viktigt område, även inom kommunsektorn. Jacob Johnson tog upp att man inte gav förtroende till kommunpolitiker, men med detta system ger man förtroende. Dessutom visar det att man tillskriver dem väldigt stora förmågor, för det är inte alltid helt lättgenomträngligt i alla delar. Det kommer därför att kräva att våra kommunpolitiker sätter sig in i finanspolitiken mycket mer. Det tror jag dock att vi alla tjänar på, både på riksnivå och på kommunal nivå.