Sekretess i vissa anställningsärenden

Herr talman! Under tidigare mandatperioder har frågan om reformering av utnämningspolitiken varit ett av borgerlighetens huvudnummer. I betänkande efter betänkande, år efter år har borgerligheten reserverat sig. De har klagat, och de har krävt en reformering av utnämningspolitiken. Inför valet 2006 publicerade de borgerliga partierna rapporten Att bryta Socialdemokraternas makthegemoni . Där redogör de för hur reformeringen skulle genomföras när de vunnit valet. Samtliga högre statliga tjänster skulle utannonseras, kravprofiler skulle upprättas - något som redan gjordes. Nomineringskommittéer skulle tillsättas, och utfrågningar skulle genomföras av riksdagens utskott i alla ärenden. Därmed skulle det också bli en total öppenhet kring de aktuella personerna. Den korruption som ansågs råda skulle rensas ut, liksom också de personer som de borgerliga partierna ansåg hade tillsatts på politiska grunder. Det var en hätsk skrift i ett mycket högt tonläge. Efter valet rivstartade den borgerliga regeringen med att utse sina egna. I rask takt utsågs partivänner till uppdrag efter uppdrag. När det var gjort sade den borgerliga regeringen att annonsering skulle bli mer regel än undantag. I slutet av förra året följde konstitutionsutskottet upp hur regeringens annonsering av tjänster hade genomförts. Vi kunde då konstatera att det är ytterst osäkert vad regeringen menar med annonsering. I vilka fall det ska annonseras och hur det ska hanteras varierar mellan de olika departementen. De verkar göra lite som de vill, vilket får till följd att man i nuläget har väldigt svårt att följa processerna och hitta den röda tråden i utnämningspolitiken. Vi kunde också konstatera att dokumentationen var bristfällig. I den redovisning som vi fått från Regeringskansliet kunde vi se att det vimlar av borttappade dokument, ej diarieförda handlingar och handlingar i samma ärende spridda över olika akter och departement. Att det är så här beror självfallet på att annonsering efter kandidater till högre tjänster som metod är ett problem för den borgerliga regeringen. Det är ett virrvarr av lösa uttalanden, ogenomtänkta utspel och inkonsekvent agerande från regeringens sida. Då är det naturligtvis inte så lätt att veta vad man ska göra ute på departementen eller som departementschef. I den här uppföljningen kunde vi också konstatera att i endast 50 av de 116 utnämningar som skett under mandatperioden hade annonsering skett. Av dessa 50 var det endast i 33 fall som någon av de personer som hade lämnat in en intresseanmälan hade erhållit tjänsten. Då ska man komma ihåg att i dessa 33 ärenden fanns också de som hade lämnat in en intresseanmälan väldigt sent, det vill säga en kort tid innan regeringen fattade beslutet. Intresseanmälan hade alltså bara lämnats in för syns skull, alltihop i hopp om att man skulle visa upp en snyggare fasad eller med andra ord dölja att annonsering egentligen bara är ett spel för gallerierna. Jag har hela tiden hävdat att regeringen genom att använda konsultfirmor på olika sätt försökt tricksa och fixa för att undvika att göra processen offentlig och för att försöka dölja sitt misslyckande med annonseringens resultat. Man har inte riktigt velat kännas vid att det här med annonsering inte har gett tillräckligt kvalificerade kandidater. Nej, har de borgerliga ledamöterna i utskottet sagt i de debatter vi har haft. Man har i stället hävdat att det har gett väldigt positiva effekter både ur urvals- och jämställdhetssynpunkt. Herr talman! I det här betänkandet är det en total helomvändning inte bara från den borgerliga majoriteten här utan nu säger också regeringen att det här med offentligheten medför att inte tillräckligt många kvalificerade kandidater anmäler sitt intresse. Därför genomförs nu en mörkläggning av hela rekryteringsprocessen genom att ansökningar ska hemligstämplas. Man ska nu ändra lagen, och offentlighetsprincipen ska sättas ur spel. Detta är det enda förslag som blir kvar av de förslag till reformering av utnämningsmakten som de borgerliga partierna gick till val på. Borta är nomineringskommittéerna, borta är de öppna utskottsförhören i riksdagen och borta är också det mångordiga pratet om öppenhet, transparens och spårbarhet. I stället sätter man nu offentlighetsprincipen ur spel. Det är mörkläggning som gäller. Hemlighetsmakeriet kring utnämningarna innebär en total reträtt från regeringens tidigare prat om öppenhet och spårbarhet. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera en ordning som innebär att granskningen av en tillsättnings förenlighet med grundlagen inte kan göras förrän efter tio år. Efter tio år ska man kunna granska detta. Att dessutom låta regeringen ta initiativ till att hemlighålla ansökningarna är helt fel väg att gå. Vi tycker att utgångspunkten bör vara ett öppet ansökningsförfarande som grundar sig på offentlighetsprincipen. Vi anser också att det klart ska deklareras när det ska annonseras eller inte och varför man i så fall väljer att inte annonsera. Vi har hela tiden sagt, och det vet ni alla, att man inte utser en verkställande direktör för Volvo eller för andra bolag per annons. Det kommer inte heller att ske i en del fall när det gäller generaldirektör för statliga myndigheter. Regeringen ska varje år lämna en redovisning till riksdagen över de utnämningar som genomförts och vilka metoder som använts. En annan sak som inte heller tas upp när man nu genomför den här förändringen i lagstiftningen, att man ska mörklägga ansökningsprocesserna, är att detta naturligtvis kan få spridningseffekter. Det kanske är flera områden som ska omfattas av den här sekretessen. Vad är det som säger att det här kravet om mörkläggning inte kommer att resas från kommuner och landsting när de ska tillsätta sina högre tjänster? Det står inte ett ord om detta. Som jag redan hade varit inne på påverkar dessutom den föreslagna sekretessen konstitutionsutskottets kontrollmakt. Vår möjlighet att uttala och komma med synpunkter med anledning av till exempel ett granskat utnämningsärende kommer naturligtvis att begränsas eftersom utskottet då riskerar att röja sekretessbelagda uppgifter. Likaså kommer naturligtvis riksdagens möjligheter att genom interpellationer och frågor granska tillsättningsärenden att bli kraftigt begränsade genom den här sekretessen. Att regeringen inte uppmärksammar detta över huvud taget i propositionen är en misstolkning av kontrollmakten som vi tycker förtjänar mycket stark kritik. Så, herr talman, låt mig sammanfattningsvis konstatera att mörkläggning av ansökningsprocessen till högre statliga tjänster var det som blev resultatet av den borgerliga regeringens arbete med utnämningspolitiken under fyra år. Låt mig också konstatera att det inte var det som man gick till val på. Jag yrkar avslag på propositionen och förslaget i detta betänkande och bifall till reservationen.

Herr talman! Sekretess i vissa anställningsärenden är rubriken för betänkandet. Regeringen föreslår att det införs ändringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Sekretessen ska gälla anställningar beträffande chefer för förvaltningsmyndigheter som direkt lyder under regeringen. Sekretessen ska gälla upplysningar om den sökandes identitet om det är klart att uppgifterna inte kan röjas utan att den enskilde lider men på ett eller annat sätt. Sekretessen föreslås gälla i tio år. Tio år är en väldigt lång tid. Propositionen tar också upp sekretess vid så kallade urvalstester, alltså om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den sökande eller någon närstående skulle bli lidande på något vis. Det är förståeligt och har i allra högsta grad att göra med att värna den personliga integriteten. Men när det gäller denna del i propositionen anser Vänsterpartiet att det skulle vara av stor betydelse att analysera om testerna verkligen ger rätt bild av den sökande. Urvalstester har genom åren haft en tendens att komma och gå, och det råder olika meningar om testens betydelse. Vi anser att det vore önskvärt att se över vilken funktion testerna verkligen fyller vid ett anställningsförfarande. Kanske är det på sin plats att helt enkelt slopa dem. Herr talman! Under valrörelsen 2006 slog de i högeralliansen milt sagt på trumman och gick ut starkt med att om de tog makten skulle allt bli som en öppen bok. Bort med det gamla och in med det nya, sade de. Öppenheten och spårbarheten vid tillsättningen av myndighetschefer var en av deras paroller i valrörelsen. Vad blev det av dessa stora ord? Det blev inget alls. Högeralliansen spelar nu ett spel. Det är ett hemlighetsmakeri utan dess like. Deras vallöften som de basunerade ut med fina ord som öppenhet och spårbarhet var endast ord och ingenting annat. Deras så fina löften existerar inte. De är som bortblåsta. Herr talman! Vänsterpartiet anser och har alltid ansett att offentlighetsprincipen är en av hörnstenarna i ett demokratiskt samhälle. Ett uttryck för offentlighetsprincipen är principen om allmänna handlingars offentlighet. Vänsterpartiet delar absolut inte regeringens bedömning vad gäller behovet av sekretess, nämligen att det bör införas för uppgifter om vilka personer som har anmält sitt intresse för en anställning som myndighetschef. Vi anser att offentlighetsprincipen och argumenten för öppenhet och insyn väger mycket tyngre än de enskildas intresse av att förbli anonyma. I vår grundlag, regeringsformen 11 kap. 9 §, står det att statliga tjänster vid förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen ska tillsättas endast på sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Men med detta förslag som nu ligger på bordet innebär det en omöjlighet för utomstående att kontrollera om regeringen verkligen utsett den mest kompetenta sökanden. Högeralliansens mantra var 2006, och är fortfarande, att med dem i en regering skulle det minsann ske saker. Det skulle förändras, de skulle göra om, allt skulle bli bättre och annonsering skulle ske. Öppenheten var A och O vid tillsättningar. Vad gör de nu? Jo, de gör precis tvärtom. Nu är det slutna processer som ska gälla. Vad de hycklade i valrörelsen! Vad de har hycklat under mandatperioden! Herr talman! Hur många gånger som helst har jag hört högeralliansen i hårda ordalag kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen vad gäller anställningsförfarandet. De har farit fram och kritiserat att det mesta var dolt och att det minsann inte fanns någon öppenhet och så vidare. Listan kan göras lång. Visst, det kan finnas en del att kritisera Socialdemokraterna för i denna fråga, men jag anser definitivt inte att alliansen är den som ska kritisera med tanke på det förslag om ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som de nu vill genomföra. Slutna processer är det som nu gäller. Det är processer som ofta leder till godtycke vid urval av tänkbara kandidater, vilket är något som bland annat tenderar att motverka kvinnors möjligheter att ses som lämpliga kandidater till högt uppsatta tjänster. Detta har bland annat fackförbundet ST påpekat i sitt remissvar, men det har regeringen naturligtvis inte alls tagit någon notis om. Det är inte bara sorgligt utan också bedrövligt. Mina tankar om deras jämställdhetspolitik har förstärkts, nämligen att alliansens jämställdhetspolitik i stora delar endast är en pappersprodukt. Herr talman! Offentlighetsprincipen liksom meddelarfriheten måste värnas i ett demokratiskt samhälle. Därför yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservation 2.

Herr talman! Det är nu tredje gången på ett par månader som riksdagen debatterar ärenden med anknytning till utnämningsmakten. Utnämningsmakten är, som vi har konstaterat, regeringens rätt att utnämna högre statliga befattningshavare, i synnerhet rätten att tillsätta den högste chefen för de lite över 200 förvaltningsmyndigheter och affärsverk i Sverige som lyder direkt under regeringen. Utnämningsmaktens utövande innebär bland annat att regeringen tillämpar ett betydelsefullt stadgande i grundlagen. Regeringsformen 11 kap. 9 § andra stycket stadgar att vid tillsättning av statliga tjänster får man endast fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Hur regeringen har utövat sin utnämningsmakt har genom åren varit föremål för omfattande debatt. Den förra regeringen, den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson, använde ett helt slutet förfarande. Det handlade om att handplocka människor. Det handlade inte om att upprätta kravprofiler i någon större omfattning. Det fanns ingen möjlighet att lämna in intresseanmälningar, ingen öppen annonsering och ingen möjlighet att i efterhand granska hur rekryteringen gått till, för man hade ingen kravprofil att jämföra med och det fanns ingen möjlighet för andra personer än de som statsministern och hans medarbetare utkorade att komma i fråga för de här tjänsterna. Alliansregeringen har därför genomfört en omfattande reformering av utnämningspolitiken. Inriktningen har varit att skapa ett öppet, transparent och professionellt rekryteringssystem. Kravprofiler upprättas nu i samtliga fall när en myndighetschef ska tillsättas. Då vet man vilka krav regeringen ställer på befattningshavaren, och man kan i efterhand granska om den person som fick tjänsten lever upp till de krav som ställdes. Regeringen har också sagt att öppen annonsering efter myndighetschefer ska vara mer regel än undantag, det vill säga att annonsering ska ske i flertalet fall. På det sättet har man öppnat processerna. Man har sänt den tydliga signalen ut i samhället att det inte längre bara är en privilegierad krets av personer som känner statsministern och hans medarbetare som kan komma i fråga för dessa högre statliga tjänster. Under perioden oktober 2007-september 2009 har regeringen genomfört 50 öppna rekryteringsprocesser och i samband med annonseringarna har 1 200 intresseanmälningar lämnats in till Regeringskansliet. 1 200 personer har alltså anmält intresse för en tjänst som myndighetschef. Det är ett mycket imponerande resultat och visar att signalen har gått ut i samhället. Generaldirektörsposterna är inte längre reserverade för en liten krets som ingår i en privilegierad elit. I 40 av dessa 50 fall har en person som skickat in en intresseanmälan ingått i slutskedet av anställningsprocessen, och i 33 av fallen, eller två tredjedelar, har tjänsten tillsatts med en person som skickat in en intresseanmälan. Detta har alltså varit ett mycket framgångsrikt förfaringssätt. Samtidigt har man emellertid kunnat konstatera att i ungefär en tredjedel av dessa rekryteringsärenden har man inte fått tillräckligt kvalificerade sökande. Det är naturligtvis ett problem, och regeringen har funderat vad det beror på. En utredning fick i uppgift att se över den frågan liksom vad som skulle kunna göras för att komma till rätta med problemet. Varför får man inte tillräckligt många kvalificerade sökande i vissa sammanhang? Utredningen bad Sifo genomföra 400 telefonintervjuer med höga chefer, hälften i den privata och hälften i den offentliga sektorn. Frågan de fick var: Skulle du kunna tänka dig att söka en anställning som myndighetschef? 69 procent svarade ja, om deras ansökan inte blev offentlig kunde de tänka sig att söka. Men om ansökan blir offentlig, hur ställer sig dessa personer då? Bland cheferna i den offentliga sektorn var det ingen större skillnad. I den privata sektorn visade det sig däremot att endast 46 procent skulle kunna tänka sig att söka en tjänst som myndighetschef om deras intresseanmälan blev offentlig. Det är alltså en skillnad på 23 procentenheter. När personerna fick följdfrågan varför de inte ville att ansökan skulle bli offentlig svarade många att det skulle påverka deras trovärdighet som chef i nuvarande anställning. Andra sade att deras karriär riskerade att påverkas negativt för det fall att de inte fick den sökta tjänsten. Åter andra menade att verksamhetens resultat i den befintliga anställningen skulle kunna påverkas. Det är lätt att förstå. Om man söker jobb på annat håll uppfattas det naturligtvis ofta av omgivningen - kollegerna, arbetskamraterna på den befintliga arbetsplatsen - som negativt. Det visar att man inte ser sin framtid på den arbetsplatsen, att man har andra planer, att man vill gå vidare, att man har svårt att arbeta med fullt engagemang på det stället där man befinner sig. Självklart uppfattas det som negativt. Detta innebär således att staten går miste om ett betydande antal kvalificerade sökande till befattningar som myndighetschefer. I privata företag runt om i Sverige sitter kvalificerade chefer som skulle kunna tillföra staten ny kompetens, nya tankar, nya idéer och infallsvinklar, men de söker inte tjänster som myndighetschefer eftersom ansökningarna blir offentliga. Samtidigt kan regeringen knappast få kännedom om dessa personer på annat sätt. Vad är då utredningens förslag för att komma till rätta med problemet? Jo, man föreslår att intresseanmälningar till tjänster som myndighetschef ska omfattas av sekretess i tio år. Förslaget innebär, som alla goda förslag, en genomtänkt avvägning mellan olika intressen. I det här fallet är det dels intresset av att få ett ökat antal kvalificerade sökande, främst från privat sektor, dels intresset av att i efterhand möjliggöra en granskning av hur regeringen har använt sin utnämningsmakt. Alliansregeringen brukar, apropå utnämningsmakten, framhålla att det är angeläget med ökad öppenhet. Mot det här förslaget har, som vi hört, anförts att det minskar öppenheten. Det är därför viktigt att framhålla att öppenheten i det här sammanhanget har två dimensioner. För det första handlar det om öppenhet i inbjudan att lämna in intresseanmälningar. Den öppenheten manifesteras genom den öppna annonsering som nu äger rum vid det stora flertalet rekryteringar. Syftet är att markera att rätt kompetens är det avgörande och att höga statliga tjänster inte är reserverade för en privilegierad elit, en sluten krets av personer som känner statsministern och hans medarbetare. Syftet är också att bredda rekryteringsbasen, att få fler kvalificerade kandidater att välja bland och därmed göra statsförvaltningen bättre. För det andra handlar det om öppenhet i efterhand, en öppenhet som gör det möjligt att granska att regeringen lever upp till regeringsformens krav att endast beakta sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet i tillsättningsärenden. Båda dessa dimensioner är viktiga, och det är svårt att gradera vilken som skulle vara viktigast. Å andra sidan är det svårt att tänka sig dimension två, öppenhet i efterhand, utan dimension ett, öppenhet i att lämna in intresseanmälningar. Vad finns det att granska i läge två om man inte fått in några intresseanmälningar i läge ett? Vi minns hur det var under den förra regeringens tid, den regering som Berit Andnor satt i. Då lämnades det inte in några intresseanmälningar. Det upprättades en och annan kravprofil, och om det hade funnits kravprofiler i samtliga fall hade man kunnat jämföra dem som utsågs med kravprofilen, men längre hade man inte kommit. Det fanns nämligen inga intresseanmälningar att granska. Det är alltså centralt för den nya rekryteringsprocessen att det lämnas in intresseanmälningar från kvalificerade sökande. Det talar för att den nya sekretessbestämmelsen är motiverad. Låt oss se närmare på möjligheterna att i efterhand granska regeringens sätt att sköta utnämningspolitiken med en sekretessbestämmelse. Det sätt man kunde göra det på under den tidigare regeringens tid, att jämföra den som fick tjänsten med en kravprofil, kan man självfallet göra även i dag. Det blir onekligen känt vem som får befattningen, och kravprofilen är offentlig. Den jämförelsen kan göras ändå. När det gäller allmänhetens, mediernas, möjligheter att granska är det viktigt att framhålla, för det första, att Journalistförbundet, som å allmänhetens vägnar ska granska regeringen och den offentliga makten, i sitt remissyttrande godtar förslaget. Alternativet att inte ha något ansökningsförfarande är enligt förbundet ett ännu mer slutet tillvägagångssätt. Förbundet kan därför acceptera förslaget i syfte att skydda den sökandes identitet. För det andra motsätter sig inte heller Justitieombudsmännen förslaget utan menar att de förändringssträvanden som förslaget ingår i syftar till en utveckling i positiv riktning med större öppenhet. För det tredje påverkas inte konstitutionsutskottets granskning. Sekretessen hindrar inte att uppgifterna om intresseanmälningarna lämnas till KU. Det finns alltså goda skäl att genomföra regeringens förslag. Låt oss något granska oppositionens invändningar. Under hela mandatperioden har vi sett omfattande försök att misstänkliggöra och nedvärdera regeringens arbete med en öppnare rekryteringsprocess, vilket inte är konstigt. Socialdemokraterna har inte någon enda gång under sitt långa maktinnehav vidtagit någon enda åtgärd för att göra rekryteringsprocessen mer öppen, transparent och professionell. Självfallet vill de inte erkänna att alliansregeringen har genomfört viktiga steg mot en reformerad utnämningspolitik. Herr talman! Socialdemokraternas invändningar den här gången slår dock alla rekord. Man får sällan uppleva kritik som är så uppenbart konstruerad och skruvad. Vi har hört det höga tonläget, indignationen, angreppen, men vad är det Socialdemokraterna egentligen säger? Låt oss läsa i deras motion, deras alternativ. Där sägs följande: "Vår utgångspunkt är att ett öppet ansökningsförfarande ska grunda sig på offentlighetsprincipen men utformas så att det inte i onödan utsätter enskilda sökande för skada och minskar rekryteringsbasen". Socialdemokraterna ser alltså samma problem som regeringen. Var det någon som fick det intrycket av Berit Andnors anförande? Var det någon som uppfattade att hon ser samma problem som regeringen? Hur vill då Socialdemokraterna lösa det här problemet, när man nu inte accepterar regeringens förslag? I motionen skriver de: "Vi vill hitta en lösning där regeringen inte på eget initiativ kan hemlighålla ansökningar men där enskilda sökande alltid ska ha en möjlighet att undvika att deras egna ansökningar blir offentliga." Herr talman, ni hörde rätt. Enskilda sökande ska alltid ha en möjlighet att undvika att deras ansökningar blir offentliga. Hur ska det gå till? Vi får två idéer av Socialdemokraterna. För det första ska man betrakta ansökningar som arbetsmaterial till dess att anställningsbeslutet är fattat. Då finns möjlighet för den sökande att dra tillbaka sin ansökan om han eller hon så önskar. Låt oss begrunda vad detta innebär. Idén är uppenbarligen att den sökande som inte fick tjänsten ska kunna begära av regeringen att få tillbaka sin ansökan. Poängen med invändningarna som vi hörde Berit Andnor framföra är att regeringen försöker hemlighålla ansökningshandlingarna och därmed försvåra granskningen av utnämningsmakten. Vad blir Socialdemokraternas motförslag? Jo, att man lämnar tillbaka handlingarna till de sökande, så att det aldrig blir känt att dessa handlingar någonsin har funnits i Regeringskansliet. Låt oss då tänka oss att alla sökande som inte fick tjänsten begär att få tillbaka sina ansökningar. Vad i hela friden är det då konstitutionsutskottet, riksdagsledamöterna, journalisterna och allmänheten ska kunna granska? Vad? Det finns ju ingenting kvar, för man har lämnat tillbaka handlingarna. Till detta kommer att förslaget svårligen låter sig förenas med tryckfrihetsförordningen, offentlighets- och sekretesslagen och vedertaget sätt att hantera handlingar hos myndigheter. Men vi kan lämna denna mer tekniska diskussion därhän. Socialdemokraternas andra idé är att enskilda som lämnar ansökningar själva ska få avgöra om dessa ska vara offentliga eller inte. Det innebär att de med full fart rusar rakt in genom en vidöppen dörr. Så är det nämligen också enligt regeringens förslag. Enligt 12 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen får en enskild häva den sekretess som gäller till förmån för honom eller henne. Om man inte vill att ens intresseanmälan ska omfattas av sekretess är det bara att säga det till regeringen, så kommer den inte att sekretessbeläggas. Berit Andnor var med och behandlade den nya offentlighets- och sekretesslagen i KU förra året. Läste hon inte 12 kap. 2 § i det sammanhanget? Sammanfattningsvis: Alliansregeringen har genomfört viktiga reformer för en bättre utnämningspolitik. Vi behöver nu fler kvalificerade sökande. Därför finns det goda skäl till en sekretessbestämmelse. Granskningen av regeringens sätt att sköta utnämningspolitiken kommer att gå alldeles utmärkt ändå. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag konstaterar att talaren har överskridit den anmälda talartiden med mer än 75 procent.)

Herr talman! Andreas Norlén säger att det var en omfattande debatt om utnämningspolitiken från de borgerligas sida före 2006. Det är ett kraftigt understatement. Det var en väldigt hätsk debatt. Den här rapporten togs fram, Att bryta Socialdemokraterna makthegemoni . Det var ett högt tonläge. Ni reserverade er, Andreas Norlén, år efter år i betänkande efter betänkande. Jag kan konstatera att resultatet efter fyra år i Rosenbad är mörkläggning av ansökningar till högre statliga tjänster. Det var det som blev resultatet av den här rapporten. Borta är nomineringskommittéerna. Borta är frågorna som skulle ställas till kandidaterna i öppna utskottsförhör. Borta är öppenheten. Borta är spårbarheten. Nu är det mörkläggning som gäller. Jag måste säga att jag upplever det som väldigt desperat att man här står och försöker prata om att det har skett ett omfattande reformeringsarbete. Ingenting! Annonsering ska vara mer regel än undantag. Låt oss granska det! Jag kan konstatera att det har varit ett spel för gallerierna. Den politik som ni gick till val på har inte tålt kontakten med verkligheten. Det är så det är, Andreas Norlén, och det är i det ljuset vi ska se det förslag som ni ska trumfa igenom här i riksdagen. Det är en total mörkläggning av ansökningarna till högre statliga tjänster. Om det nu hade varit så framgångsrikt med annonseringarna som Andreas Norlén påstod, varför lägger ni då fram ett nytt förslag? Varför fortsätter ni inte på den väg som ni har anträtt? Sanningen är väl den, återigen, att er teori inte klarar av den verklighet som ni har att hantera. Ni erkänner nu att ni inte får tillräckligt många kvalificerade kandidater till de tjänster som ni annonserar ut. Det är mörkläggning. Det är det som är resultatet. Vad ni sade och vad ni gjorde är helt olika saker.

Herr talman! Nu är det på det sättet att de borgerliga partierna gick till val på att reformera utnämningspolitiken. Det var en väldigt viktig fråga som var högt prioriterad. År efter år hade ni reserverat er i betänkande efter betänkande. Ni tog fram förslag om hur detta skulle ske. Ni skulle bryta den socialdemokratiska makthegemonin, eller hur? Men när era teorier får kontakt med verkligheten konstaterar ni att detta inte går att genomföra. Därför erkänner ni nu att det här med ansökningar till högre statliga tjänster inte har gett det resultat som ni hade önskat och trott. Ni får inte tillräckligt många kvalificerade sökande. Det var ni som gick till val på att det skulle genomföras utskottsförhör i riksdagen. Det skulle vara total öppenhet och spårbarhet. Det var ni som gick till val på nomineringskommittéer. Det var ni som gick till val på en total reformering av utnämningsmakten. Jag kan konstatera att det inte blev någonting av detta. Det Andreas Norlén står här och beskriver som ett framgångsrikt arbete är ett stort skämt. Det här med ansökningarna har varit ett spel för gallerierna. Det ni gör nu är en helomvändning från den ena ytterligheten till den andra: en total mörkläggning. Det är det ni föreslår och det är det ni kommer att rösta för i eftermiddag. Det är ni som måste ta ansvar för vad ni sade före valet, vad ni har gjort under de här fyra åren och vad som blev resultatet av de vallöften som ni gav. Det är ni som är ansvariga för utnämningspolitiken. Det är ni som formulerar förslagen och fattar besluten i riksdagen. Så är det, Andreas Norlén. Jag kan konstatera att resultatet av fyra år i Rosenbad blev total mörkläggning av ansökningsprocesserna till högre statliga tjänster.

Herr talman! Jag noterar att Berit Andnor tydligen tycker att politik innebär att ställa frågor men inte ge några svar. Jag uppfattar en politisk debatt där man ska kunna jämföra de olika regeringsalternativens politik som en central del i den demokratiska processen. Då förutsätter det att man som opposition tar ansvar för sina förslag. Här har jag nu redovisat två konkreta alternativ som Socialdemokraterna har fört fram som alternativ till regeringens politik. Jag ställde frågan hur detta är förenligt med Berit Andnors budskap i övrigt, men får inget svar. Hon försöker inte ens kommentera på vilket sätt det skulle innebära öppenhet och transparens att lämna tillbaka ansökningarna till de sökande, så att ingenting finns kvar att granska i Regeringskansliet. Jag frågar om hon känner till 12 kap. 2 § sekretesslagen, som säger att den sökande visst kan begära att sekretessen lyfts och därmed i praktiken förfogar över sekretessen på egen hand, precis som hon har föreslagit i enlighet med regeringens förslag. Detta får vi inte veta någonting om, utan i stället får vi ytterligare en tirad av angrepp på regeringens utnämningspolitik. Jag vill påstå att regeringens utnämningspolitik och reformeringen av utnämningsmakten har varit framgångsrika. Vi har genomfört öppenhet. Det är nu helt öppna rekryteringsförfaranden på så sätt att det är fritt fram att lämna in intresseanmälningar. Det är öppen annonsering och ett inbjudande förhållningssätt. Det innebär att vi har fått in 1 200 intresseanmälningar från personer som har uttryckt önskemål om en högre statlig tjänst. Hur många intresseanmälningar lämnades in under den förra regeringens tid? Svar: noll. Man hade ett slutet system som gick ut på att man rekryterade personer som var bekanta med statsministern eller hans medarbetare. Vi har fått se en helt annan öppenhet med alliansregeringen. Det ska vi vara glada för.

Herr talman! Efter Andreas Norléns utmärkta anförande finns det inte mycket att tillägga. Men på grund av frågans vikt och det mycket underhållande replikskiftet vill jag ändå säga några ord om offentlighet och sekretess. Konstitutionsutskottet har många gånger under den innevarande mandatperioden debatterat utnämningspolitiken. Så sent som dagarna innan jul debatterade KU regeringens skrivelse vad gäller utnämningar. Det är en viktig fråga. Det är ett område som under en lång rad mandatperioder varit utsatt för häftig kritik. Kritiken har framför allt gällt att man inte har haft ett öppet och transparent förfaringssätt. Detta har medfört att det tidigare har varit svårt, för att inte säga omöjligt, för journalister, riksdagen och konstitutionsutskottet att granska och kontrollera. Det är ett område som under alliansregeringens tid reformerats och förändrats. Det kan man se svart på vitt. Sist men inte minst är det ett område där idéutveckling, eftertanke och åsiktsförändring skett hos oppositionspartierna. Nu står man inte längre bakom den utnämningspolitik som man förde i regeringsställning. Nu är det öppenhet och transparens som gäller, i varje fall i argumentationen. Motivet till oppositionens totala förändring är dunkel. Det kan ju faktiskt vara så att åren i opposition har lett till en total förändring så att man inser att alliansregeringens reformer är av godo och därför vill gå längre. Eller så utnyttjar oppositionen bara det faktum att man vill piska regeringen för att den inte är öppen och transparent nog. Oavsett vilket är det i alla fall glädjande att se att man tar avstånd från tidigare förd slutenhetspolitik kring utnämningarna. Under tre år har utnämningspolitiken gått från slutenhet till öppenhet. Alliansregeringen har reformerat den och gått från stängda rum till annonsering och från knapp dokumentation till obligatoriska kravprofiler. Regeringen anger i skrivelsen som kom innan jul att den också ämnar fortsätta med dessa öppenhetsreformer. Det är en demokratireform, slår man fast, och man vill nu genoföra denna steg för steg. Dagens debatt handlar om hur man ska få tillräckligt många kvalificerade att söka tjänsterna som myndighetschefer. Det gäller en sekretessbestämmelse för intresseanmälningarna och för uppgifter som kan avslöja den sökandes identitet. Syftet med en sekretessbestämmelse på just dessa handlingar är att få fler personer att anmäla sitt intresse för anställningar som myndighetschefer. Därmed ökas rekryteringsbasen och möjligheten att anställa den mest lämpliga personen. Regeringen konstaterar i propositionen att det i många av rekryteringsärendena inte funnits tillräckligt många kvalificerade kandidater och att anledningen till detta är just den offentlighet som följer av att man givit in en intresseanmälan. Det gör att personer som i dag har andra kända eller okända chefspositioner avhåller sig från att anmäla sitt intresse. Till grund för propositionen ligger två statliga utredningar. Det är dels Domarutredningen, dels utredningen Sekretess i ärenden om anställning som myndighetschef. Båda utredningarnas förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning och fått positiv kritik, och regeringen har också följt Lagrådets förslag när propositionen nu slutligen har landat på riksdagens bord. Utredningen om sekretess i ärenden om anställning som myndighetschef har utfört en undersökning för att kartlägga i vilken utsträckning viljan att inge en intresseanmälan påverkas av om intresseanmälan blir offentlig. Av den undersökningen framgår att fler skulle tänka sig söka eller anmäla sitt intresse om anmälan inte blev offentlig. Om dessa mycket lämpliga kandidater avstår från att söka lediga befattningar riskerar det att medföra att en stor grupp kvalificerade personer inte blir aktuell för anställning. Sekretessbestämmelsen är utformad enligt den vanliga systematiken i offentlighets- och sekretesslagen. Det är inte någon påhittad variant, som oppositionen har föreslagit i sin reservation. Denna debatt är i grund och botten inte en debatt om det ska vara offentligt eller ej. Vad debatten handlar om är om det ska vara en seriös och systematisk följsamhet enligt sekretessbestämmelsen eller om det ska vara något hemmasnickrat. Sekretessbestämmelsen som regeringen föreslår har ett omvänt skaderekvisit. Med det menas att huvudregeln är att uppgifterna om den sökande är sekretessbelagda. Är det så att det inte gör något för den enskilde är uppgifterna offentliga. Det är så att säga mellangraden av sekretesskydd, där den lättaste formen av sekretess kallas rak och den hårdaste formen av sekretess kallas absolut. Detta är ett omvänt skaderekvisit där man kan få ut handlingarna om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men. Oppositionen kallar detta för hemlighetsmakeri. Låt mig då förtydliga: De reformer som har införts med offentliga kravprofiler där vem som helst kan se just dessa, annonseringsförfaranden och en öppenhet som sällan skådats är en markant och vid skillnad jämfört med hur utnämningspolitiken tidigare skötts. Konstitutionsutskottet har trots den föreslagna sekretessbestämmelsen full insyn och möjlighet till kontroll och granskning. Inget ändras i detta avseende. Däremot öppnar det för att fler kvalificerade kandidater ska kunna söka tjänster med de nya, transparenta öppenhetsreformerna. Detta görs för att ha en god rekryteringsbas. Härmed yrkar jag bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.

Herr talman! Alliansregeringen har genomfört en stor och viktig reform när det gäller utnämningspolitiken. Målsättningen från regeringens sida är att införa förutsägbarhet, spårbarhet och öppenhet. De kravprofiler som nu tas fram och annonser som sätts in i tidningarna ger intresserade personer möjligheter att söka höga statliga tjänster. Vi kan konstatera att detta har gett resultat. År 2006 var färre än 40 procent av generaldirektörerna kvinnor. Nu är vi uppe i ca 45 procent. Ett viktigt jämställdhetsmål har uppfyllts, och det är glädjande. En jämställd utnämningspolitik innebär att det ska vara 40-60 procent av vardera könet. Att alltid få 50-50 kan vara svårt att uppnå. Men 45 procent är ett gott jämställdhetsresultat. Herr talman! Det finns inget som inte kan bli bättre. Förfarandet att utlysa tjänster som myndighetschefer har pågått i drygt två och ett halvt år. Det kan konstateras att förändringen har fått ett positivt genomslag men att systemet nu behöver förbättras. Därför har regeringen tillkallat en särskild utredare för att utreda om det finns behov av regler om sekretess för uppgifter om identitet vid anställning som myndighetschef. Hans utredning är underlag för regeringens proposition som vi nu behandlar. Av den undersökning som utredaren låtit genomföra framgår väldigt tydligt att det skulle medföra att fler anmäler sitt intresse för en anställning som myndighetschef om deras identiteter inte avslöjas. Det rör sig om ett mycket begränsat antal anställningar som myndighetschef. Anställningen är så pass central och betydelsefull att det inte är försvarbart att kvalificerade kandidater avstår från att anmäla sitt intresse av rädsla att anmälan ska bli offentlig. Vid tillsättning av en myndighetschef är det av största vikt att så många och så kvalificerade personer som möjligt söker. I flera fall har det inte funnits tillräckligt kvalificerade sökande till den utlysta anställningen. Det har lett till att anställningen fortfarande är vakant eller att den har tillsatts med någon som formellt inte har anmält sitt intresse för den. Herr talman! Detta är ett allvarligt problem. Det föreligger inte någon brist på kvalificerade personer, och det gäller framför allt kvinnor, utan de som är kvalificerade behöver övertygas om att söka de utlysta tjänsterna. Att vissa av de utlysta anställningarna tillsätts på ett annat sätt än med någon som har anmält sitt intresse för anställningen visar tydligt att det ändå finns intresse bland dem som har tillräckliga kvalifikationer. Då är det högst otillfredsställande att de inte ger sig till känna genom det anställningsförfarande som i dag tillämpas. Hur ska man då komma åt problemet? Utredaren och regeringen har fastnat för att införa sekretessbestämmelser som ändå gör att så mycket som möjligt av förfarandet förblir öppet och transparent. Sekretess ska enligt regeringens proposition, som ju utskottet tillstyrker, gälla i ärenden om anställning av chefer för förvaltningsmyndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Sekretessen ska gälla för uppgifter som lämnar eller kan bidra till upplysning om den enskilde kandidatens identitet. Sedan kommer det tillägg som Annie Johansson beskrev så ordentligt, nämligen det så kallade omvända skaderekvisitet: om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde lider men. Sekretessen ska gälla i högst tio år. Naturligtvis ska man vid utformandet av en sekretessbestämmelse se till att så mycket som möjligt av förfarandet förblir öppet och transparent. Även om ansökningarna sekretessbeläggs helt eller delvis blir förfarandet i dess helhet betydligt mer öppet än vad som gällde när anställningarna över huvud taget inte utlystes. Det blir trots sekretessen en klar förbättring jämfört med det system som länge har rått i Sverige. Herr talman! Jag minns att vi i slutet av förra mandatperioden hade en mycket intensiv diskussion med den dåvarande regeringen om behovet av öppenhet i anställningsförfarandet och kravbeskrivningar på de sökande. Det var under galgen som det i slutet av mandatperioden kom fram några tjänster som fick en kravprofil. Det har inte varit regel. Trots sekretessen blir detta alltså en klar förbättring jämfört med det system som historiskt länge har rått i Sverige. Två reservationer har kommit från oppositionen. Man har inte kunnat enas i denna fråga heller. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ogillar förstås regeringens proposition, men de håller med om att enskilda sökande inte i onödan ska utsättas för olägenheter i samband med en ansökan. Vi är helt överens om det, och det är därför alliansregeringen har lagt fram detta förslag. Vi och utredaren har funderat på olika lösningar, men vi har kommit fram till att det som vi föreslår är den enda rimliga lösningen. Andreas Norlén har på sitt lugna och övertygande sätt mycket bra beskrivit hur illa den socialdemokratiska och miljöpartistiska modellen skulle fungera. Vänsterpartiet vill inte ta någon hänsyn till enskilda sökandes eventuella olägenheter över huvud taget. Det tycker jag är beklagligt, herr talman. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag har bara några korta funderingar och frågor om detta. Helena Bargholtz måste väl komma ihåg vad de lovade så stort i valrörelsen och slog på trumman för? Det var öppenhet och spårbarhet. Här skulle minsann ske förändringar och så vidare. Det rimmar illa med det förslag som vi i dag ska rösta igenom. Där är det total mörkläggning. Allt kommer att ske i slutna processer. Var kan en utomstående ha insyn i det förfaringssätt som kommer att gälla vid tillsättning av tjänster? Var någonstans kan människor få ta del av det? Det ska förbli dolt. Jag anser att det här bara var hyckleri. Ni kom med påståenden som ni aldrig har förverkligat, Helena Bargholtz. Nu stramar ni bara åt det hela ännu mer. Hur rimmar det som ni i dag vill genomföra med valrörelsens stora, vackra ord?

Herr talman! Jag ser inte några som helst problem med att vi inte följer upp våra vallöften. Däremot vill jag poängtera att det här är en stor och annorlunda reform jämfört med det som har tillämpats tidigare. När vi har tillämpat den i två och ett halvt år kan man se att det finns behov av att göra några justeringar. Dit hör just denna möjlighet till begränsad sekretess för att locka fler att söka anställningar. Jag tycker att Marianne Berg tar till överord. Jag tror inte att hon behöver vara orolig för hur det här kommer att utvecklas. Det kommer att gå bra; det är jag övertygad om.

Herr talman! Jo, jag är orolig därför att jag värnar offentlighetsprincipen. Den måste alltid komma före den enskildes intresse att förbli anonym, anser Vänsterpartiet. Helena Bargholtz tog upp den ökande andelen kvinnor som söker tjänsterna. Det var intressant. Ju mer slutna processerna är, desto mer till korta kommer alltid kvinnor som har sökt högre tjänster. Det är intressant att Folkpartiet inte har reagerat på detta över huvud taget, för tankarna om att kvinnor oftast kommer till korta när slutna processer genomförs finns också med i remissvaren. Varför har inte Folkpartiet reagerat på det? Helena Bargholtz tog ju upp hur bra det är att kvinnor kommer upp i olika positioner. Men detta har ni inte reagerat på över huvud taget. Min fråga är: Varför inte?

Herr talman! Det har blivit betydligt bättre när det gäller kvinnliga generaldirektörer under den borgerliga regeringstiden. Jag är mer orolig för vad som skulle hända om - vilket jag verkligen hoppas inte sker - Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet kommer tillbaka i regeringsställning. Detta är ett sätt för regeringen att se vilka personer som söker tjänsterna. Det finns allt fler kvinnor som söker de höga tjänsterna, och det ska naturligtvis uppmuntras. Jag är inte ett dugg orolig för utvecklingen på jämställdhetsområdet.

Herr talman! När jag lyssnar på Berit Andnor kommer jag att tänka på Minnenas television - favoriter i repris. Det talas om mörkläggning. Det är ganska intressant mot bakgrund av att mörkret har funnits i årtionden. Under tiden efter den borgerliga regeringen 1991-1994 höll man från Socialdemokraternas sida på i tio år med att tala om det moras som den regeringen hade skapat. I praktiskt taget varenda anförande framfördes detta. Här har vi ett annat moras, nämligen det utnämningspolitiska moraset. Även om vi inte har fått det perfekta systemet har i alla fall den här regeringen lyckats släpa Socialdemokraterna fram till ett ställningstagande för ett öppet ansökningsförfarande. Bara det är fantastiskt! Jag vill gratulera Socialdemokraterna. Nu befinner de sig plötsligt på barrikaderna för den individuella valfriheten. Det är visserligen bara valfrihet i sekretess, men de är i alla fall på barrikaderna för valfriheten. Det vill jag verkligen gratulera till. Men jag har liksom Andreas tidigare funderat på vad den praktiska skillnaden blir. Därför har jag nog större respekt för Marianne Bergs reservation i ärendet. Där ser man en tydlig skillnad i förhållande till regeringsförslaget. Jag kan personligen också hålla med Marianne Berg när det gäller urvalstesterna. Det är tveksamma grejer, och därför bör de ha mycket lång sekretess. Man kan ifrågasätta värdet av dem. Det intressanta är att vi nu kommer att få två parallella system. Det blir ett system för myndighetschefer med vissa sekretessbestämmelser. Det blir ett annat system för utnämning av de högre domarna, och där kommer det inte att bli någon sekretess. Jag kommer ju inte att ha något inflytande på vad som händer senare, men det kommer att bli intressant att följa hur systemen fungerar tillsammans. Så småningom kanske man kan dra slutsatser av detta och få ett bra, fungerande system på båda sidor.

Herr talman! I dag ska vi debattera grundläggande betaltjänster. I juni 2007 beslutade riksdagen att ersätta den grundläggande kassaservice som hade tillhandahållits av Posten AB genom Svensk Kassaservice med ett statligt åtagande att tillhandahålla grundläggande betaltjänster. Med grundläggande betaltjänster avsågs tre tjänster, nämligen betalningsförmedling, möjligheten att betala räkningar och ta emot utbetalningar, uttag av kontanter och hantering av dagskassor för näringsidkare och ideella föreningar. Post- och telestyrelsen fick därefter regeringens uppdrag att upphandla grundläggande betaltjänster på de orter där behovet av dessa tjänster inte tillgodoses av marknaden. Regeringen gav i sammanhanget länsstyrelserna i uppdrag att bevaka att dessa tjänster finns i en omfattning som motsvarar samhällets behov. I föreliggande betänkande behandlar utskottet frågor om tillgång till grundläggande betaltjänster med utgångspunkt i sju motionsyrkanden från den allmänna motionstiden hösten 2008 och hösten 2009. De som tar del av motionerna kan också notera att i vissa av motionsyrkandena behandlas postfrågor. Detta kommer utskottet att återkomma till senare under innevarande riksmöte. En reservation finns fogad till detta betänkande. Därmed kan debatten börja.