Anf. 144 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Inkomstpensionen sänks nästa år med 4,3 procent. För en ålderspensionär med 12 000 kr i pension betyder det en sänkning med drygt 500 kronor. Det är oerhört mycket pengar för en person som lever på små inkomster.
Vänsterpartiet har liksom flera andra konsekvent påpekat det nya pensionssystemets instabilitet och konsekvenserna för pensionärerna. De ekonomiska riskerna i det nya pensionssystemet har överförts från staten till de enskilda pensionärerna. Enligt en av de politiskt ansvariga bakom pensionsreformen, Bo Könberg från Folkpartiet, skulle det nya pensionssystemet vara stabilt till nästa istid. Men systemet var inte ens stabilt nog att klara den här krisen.
Inför valåret ändrade man beräkningsreglerna så att de stora sänkningarna av pensionerna skulle komma efter valet. Det är knappast hållbart att det måste till skatteförändringar eller nya fiffiga beräkningsgrunder varje gång pensionssystemets svagheter får faktiska konsekvenser för pensionärernas ekonomi. Det är beräkningsgrunder som i sig påverkar pensionärers ekonomi mer negativt än om de inte hade antagits. Ett sådant pensionssystem måste förändras i grunden. Staten och samhället, och inte de enskilda pensionärerna, måste ta de ekonomiska riskerna.
Det största problemet just nu är den automatiska bromsen, som träder in när pensionssystemet är underfinansierat och börsen faller. Därmed sänks pensionerna. Det viktigaste nu är att avskaffa denna broms och ta ett politiskt ansvar för bristerna i systemet.
Under 2009 överskred pensionsutbetalningarna de inbetalda pensionsavgifterna med drygt 15 miljarder kronor. Det är här det grundläggande problemet finns - pensionsavgifterna är för låga.
Ett vida spritt missförstånd är att man har förutsett att det skulle bli ett avgiftsunderskott när de stora pensionsgenerationerna går i pension och att vi har AP-fonderna för att möta dessa underskott. Det är sant. Det var faktiskt tänkt så. Men genom att överföra 250 miljarder från AP-fonderna till statsbudgeten har man i stor omfattning dränerat AP-fonderna på kapital, så de har inte det kapital som krävs.
När balanstalet tilläts gå ned mot 1,0 redan innan de stora pensionskullarna nått pensionsåldern upphävdes också fondernas buffertfunktion. Varje extra påfrestning som stora pensionärskullar måste alltså mötas genom andra förändringar som förstärker systemet. Låt oss gärna diskutera dem öppet och se vilka lösningar som finns, för de finns faktiskt! Till exempel skulle man kunna höja avgifterna.
Trots bättre resultat är buffertfondernas samlade bidrag till finansieringen av pensionssystemet fortfarande negativt. Det var till och med ett minus på drygt 17 miljarder kronor i slutet av förra året. Regeringens beräkningar i skrivelsen tyder också på att buffertfonderna inte skulle ha kunnat förhindra aktiveringen av bromsen under 2008 och 2009 även om fonderna hade lyckats med att helt undvika det internationella börsfallet och redovisat ett resultat i linje med inkomstindex. Detta i sig visar också att pensionssystemet inte är långsiktigt hållbart.
De facto har vi byggt ett system som bidrar till ökad spekulation och finanskriser. Dessutom används våra pensionspengar i strid mot gällande konventioner och lagstiftning. Jag tänker återkomma till detta senare, herr talman.
Fondernas förvaltningskostnader fortsatte att stiga under 2009, vilket i sig kan vara ett tecken på att de kortsiktiga placeringarna ökar och därmed spekulationen. AP-fondernas uppdrag är visserligen inte att gynna företag utan att ge en bra avkastning till ägarna, det vill säga pensionsspararna. Men det är tveksamt att de kortsiktiga placeringarna skulle ge en bra avkastning. De blåser upp möjligheter för ledningen att tjäna pengar, men det är inte nödvändigtvis en bra strategi för ägarna eller för pensionsspararna.
Herr talman! Jag tänker nu återkomma till våra pensionspengar, som används i strid mot gällande konventioner och lagstiftning. Vänsterpartiet har länge drivit att det offentliga ägandet behöver användas aktivt för att bidra till, och inte motverka, olika samhällsekonomiska mål. Etiska riktlinjer för investeringar borde vara ett av de minst kontroversiella verktygen för det.
Det finns en bred samsyn om att offentliga medel inte borde investeras i företag som till exempel bryter mot internationella konventioner. Avkastningskravet är i dag direkt överordnat kraven på att investeringar ska göras med hänsyn till miljön och med respekt för mänskliga rättigheter. Dessa två mål är ibland svårförenliga. Gång på gång får de etiska riktlinjerna stryka på foten. Det finns gott om exempel på fall där AP-fondernas placeringar bidrar till förbrytelser i världen.
Det finns därför mycket att göra för att förändra och förbättra. Miljö- och etikreglerna behöver uppenbarligen väga tyngre i AP-fondernas investeringsbeslut. Pensionspengar borde nog över huvud taget inte investeras i företag som bryter mot internationella konventioner.
Riktlinjerna för AP-fondernas investeringar behöver omformuleras. I dag används de som ursäkt och som motargument när det gäller varför AP-fonderna investerar i oetiska bolag och bolag som bryter mot internationella konventioner. Jag har sett det personligen, och jag har fått höra det av representanter som har åkt hit till exempel från Guatemala för att träffa AP-fondernas representanter för att höra varför de - eller vi, ska jag säga - äger aktier i ett bolag som bryter mot konventioner i Guatemala. Det handlar om ett företag som heter Goldcorp och som sysslar med gruvbrytning. Man har haft folkomröstningar i Guatemala för att stoppa företaget eftersom det får så oerhört svåra konsekvenser för befolkningen som lever där. Men AP-fonderna tycker inte att man ska sälja aktierna, och hänvisar till att man har avkastningskrav och att dessa är överordnade allt annat ansvar.
Omkostnaderna för att driva AP-fonderna ligger på drygt 4,3 miljarder per år. Samtidigt som vi har dessa orimliga kostnader för förvaltningen avsätts nästan inga resurser alls för att granska vilka bolag AP-fonderna investerar i.
Etikrådets verksamhet har tillgång till resurser motsvarande i storleksordningen 5 miljoner kronor per år, och då har vi räknat snällt. På tusen personer som arbetar med att placera pengar anställs en person för att utföra det otacksamma jobbet att granska och se över om det finns problem med placeringarna - en på tusen! Det är naturligtvis helt otillräckligt. Vi har sett gång på gång hur AP-fonderna har investerat i företag som många andra ratar av etiska skäl.
Var och en av AP-fonderna har investeringar i omkring 3 500 bolag. Etiska rådet har i dagsläget 26 företag under granskning. I september var minst 16 miljarder kronor placerade i företag som på olika sätt bröt mot internationella konventioner. Den siffran är med all sannolikhet en kraftig underskattning eftersom en så liten andel av investeringarna granskas av Etiska rådet.
Trots omfattande placeringar, många gånger i strid med internationella konventioner som Sverige har skrivit under, är rådets verksamhet högst begränsad i jämförelse med kostnaderna för AP-fondernas placeringsverksamhet.
Men vi ser ytterligare två problem med rådets verksamhet. Dels är det problematiskt att AP-fonderna själva styr det råd som är satt att granska deras investeringar, dels är det olyckligt att granskningarna görs i efterhand och inte innan fonderna väljer att investera i ett visst bolag.
Institutioner som Etikrådet spelar en viktig roll. Men det behövs också resurser till oberoende granskningar av AP-fondernas investeringar. Framför allt behövs en tydligare politisk vilja att ändra investeringsbesluten, men det behövs också mer resurser till granskning av verksamheten. Med ett mer stabilt och långsiktigt ägande, herr talman, skulle det bli betydligt enklare att upprätta en fungerande granskning.
Därmed yrkar jag bifall till reservationen under punkt 2.
I detta anförande instämde Marianne Berg och Lena Olsson (båda V).