Extra ändringsbudget för 2016 - Ändring av rätten till bistånd för vissa utlänningar

Anf. 1 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr talman! Det är givetvis glädjande att regeringen föreslår en reform inom invandringspolitiken som går i rätt riktning snarare än i fel riktning, vilket dessvärre har varit normaltillståndet.

Jag skulle dock vilja sticka ut hakan och påstå att majoriteten av väljarna är rätt förbryllade över att individer som vistas illegalt i Sverige över huvud taget har rätt till ekonomiskt bistånd. Varför har denna felaktighet inte rättats till tidigare? Hur har den ens uppstått?

Jag vill uppmärksamma kammaren på att det kan vara ett regelrätt lagbrott att vistas i det svenska riket olovligen. Det är något man kan dömas för i domstol och följaktligen också straffas för, helt och hållet enligt samma principer som gäller för andra typer av brottslighet. Värt att notera är att mitt parti inte har medverkat till att stifta just denna lag. Det är något som har beslutats i denna kammare av de övriga partierna.

Fram tills nu har det funnits ett system där vi premierar individer som bryter mot svensk lag genom att bevilja dem ekonomiskt bistånd. Det är direkt ologiskt.

Jag tycker att det är olämpligt att den proposition som är föremål för dagens debatt innehåller undantag som gör att mer än hälften av den grupp individer som annars skulle beröras av propositionen inte berörs. Sverigedemokraterna menar att detta undantag helt bör avskaffas. Jag säger inte att det är lätt. Jag tycker för egen del att det är svåra beslut att fatta. Undantaget som propositionen föreslår berör individer som vistas olovligen i Sverige med barn. Hela min grundansats - det gäller inte bara mig utan det gäller hela mitt parti - är att barn inte ska behöva lastas för att deras föräldrar fattar dåliga beslut.

Herr talman! Vi måste likväl någonstans sätta ned foten. Det vi pratar om är faktiskt individer som bryter mot svensk lag genom att olovligen vistas i riket. Vi kan inte ha ett system som premierar den sortens beteende.

Vilken sorts signaler sänder vi till de folk som faktiskt respekterar myndighetsbeslut, även om det råkar vara ett avvisningsbeslut? Detta bör självfallet gälla undantagslöst.

Sverigedemokraterna menar vidare att om man är asylsökande i Sverige, vilket i sin tur är lite märkligt eftersom man med geografisk logik inte passerat bara ett utan snarare minst sju så kallade säkra länder på vägen hit, är man givetvis berättigad till tak över huvudet, till mat för dagen och därtill motsvarande. Utöver detta finns det ingen som helst reson i att vara berättigad till vare sig dagersättning eller så kallat särskilt bidrag. Detta system bör givetvis avskaffas.

Herr talman! Låt mig kort reflektera över det faktum att propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och de fyra allianspartierna. Gott så. Jag har ingen som helst synpunkt på det förfarandet. Partier samverkar givetvis med varandra så länge de upplever att det gynnar ens egen sak och så länge den ömsesidiga viljan finns.

Men jag måste ändå få ställa frågan: Vad är ni så rädda för? Låt oss anta, rent hypotetiskt, att jag själv eller någon annan representant för mitt parti hade suttit med i de förhandlingar som ledde fram till detta förslag. Vad hade varit worst case scenario? Om jag hade suttit i en sådan förhandling och framfört ganska exakt det jag framför just nu, och man hade kommit fram till att det inte var något som det går att jämka sig med, då hade jag lite snopet sett mig tvungen att lämna förhandlingen och förklara att mitt parti inte står bakom den överenskommelse som förhandlingen ledde fram till.

Men vad hade varit best case scenario? Givetvis att vi hade blivit överens. Då hade vi möjligen haft en helt enig riksdag som ställer sig bakom denna proposition. Tro mig! Det är en enorm styrka gentemot våra uppdragsgivare, det vill säga den svenska väljarkåren.

Sverigedemokraterna är i dag riksdagens tredje största parti. Opinionsmätningarna som ni alla följer mer eller mindre slaviskt gör gällande att om det vore val i dag skulle vi antingen befästa vår tredje plats, alternativt bli näst störst eller till och med kanske enskilt största parti.

Vi förhandlar med varandra när vi sitter i riksdagens olika utskott. Vi förhandlar i olika typer av parlamentariska kommittéer, och vi förhandlar även i helt andra sammanhang. Vad exakt är ni så rädda för?

Om vi driver en åsikt som det inte går att nå konsensus om - men då så, då blir det tydliggjort inför väljarna. Det kan väl knappast ses som ett problem. Det borde tvärtom vara bra både för oss, för övriga och framför allt för väljarna, som sedan kan avkunna sin dom i de allmänna val som är mer eller mindre heliga för oss. Men låt oss åtminstone göra ett ärligt försök till att visa på ett visst politiskt ledarskap.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 1.

Anf. 2 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag ska prata om Vänsterpartiets reservation och varför riksdagen borde avslå budgetpropositionen från regeringen.

Vi kan börja med att konstatera att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna står på diametralt olika sidor om regeringens och de borgerliga partiernas förslag om extra ändringsbudget. Sverigedemokraterna vill ha hårdare, brutalare krav, särskilt mot barn, medan Vänsterpartiet i dag står upp för människovärde och mänskliga rättigheter.

Få propositioner från regeringen har så tydligt tystats ned och gömts undan i debatten som denna. Regeringens mycket korta meddelande skickades ut bara timmar efter terrorattackerna mot Bryssels flygplats och tunnelbana. Till skillnad från tidigare i migrationsfrågor slog man inte på stora trumman, kallade till presskonferens och berättade det förträffliga i detta förslag. Jag tror att det i grunden beror på att man skäms, särskilt om man är miljöpartist.

Man har från regeringssidan gått från humanitet och familjeåterförening till att skapa en allians med batonghögern, medan rasisterna står och jublar vid sidan om.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det inte troligt att detta innebär en besparing på lång sikt. Visst kan det bli så att staten sparar 200 miljoner i år och 400 miljoner kommande år, men risken är att de som har fått avvisningsbeslut i stället avviker och dyker upp som hemlösa eller papperslösa i våra kommuner och landsting. Det innebär alltså en övervältring av kostnader från statens sida till kommuner och landsting.

Några som har sett till att ge människor på flykt ett värdigt välkomnande till Sverige, och som har gjort fantastiska insatser och fortsätter att göra det, är de ideella krafterna. De ideella krafterna har också dragit ett väldigt tungt lass när myndigheter och kommuner inte har levt upp till sina skyldigheter. Detta beslut riskerar att leda till en ökad belastning för dessa ideella krafter och organisationer.

Av Migrationsverkets statistik framgår att omkring 10 000 personer är kvar i mottagningssystemet, trots att de har fått beslut om avvisning eller utvisning. Ungefär 4 900 av dem är vuxna personer som inte bor tillsammans med barn under 18 år. Av dessa finns 1 900 kvar på Migrationsverkets anläggningsboenden.

Vänsterpartiet anser att den som har fått avslag på sin asylansökan måste respektera beslutet. Beslut om avvisning och utvisning ska följas. Likaså ska beslut fattas rättssäkert och på korrekta grunder.

Att dra in biståndet för den som inte följer detta beslut kan vid en första anblick anses som rimligt. Men kommer förslaget att få den effekt som regeringen eftersträvar? Jag tror inte det. Valet mellan att följa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är valet mellan att återvända till den plats som man har flytt ifrån eller att stanna kvar på den plats som man har flytt till. Även i de fall det saknas grund för asyl flyr människor från hemska och osäkra förhållanden. Att tro att ett indraget bistånd skulle vara nog för att få dessa människor att återvända tror jag är naivt. Troligen kommer det endast att få effekten att situationen blir ännu svårare för människor som redan är väldigt utsatta.

Vänsterpartiet tror att det finns andra metoder för att öka verkställighetsgraden i av- och utvisningsbeslut. Fokus bör ligga på effektivt återvändande med bibehållen rättssäkerhet och mänsklig värdighet, inte på repressiva åtgärder. Om återvändandet känns tryggt finns det en trygghet i att det kommer att gå bra.

I Röda Korsets mångåriga arbete med dessa frågor har det tydligt framkommit att det i stället är positiva incitament som ökar viljan till frivilligt återvändande. Man lyfter fram förslag som återetableringsstöd för fler nationaliteter, behovsanpassad rådgivning efter såväl avslag på asylansökan som inför återvändande samt riktade stödinsatser till särskilt utsatta grupper, såsom våldsutsatta kvinnor och personer med funktionsnedsättning.

I och med att biståndet upphör upphör också en naturlig kontaktpunkt mellan den som har fått ett utvisningsbeslut och migrationsmyndigheterna. Det försvårar kontakten och resulterar rimligen i att det blir svårare att verkställa avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Förslaget blir kontraproduktivt; det försvårar det som man vill uppnå.

Jag vänder mig också mot den uppdelning av människor som migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna skapar. Man gör en enorm skillnad mellan 19-åringen som har flytt, vars föräldrar och syskon dog på Medelhavet, och en familj som lyckades klara den vådliga färden. Det som man försöker hävda är humanitet mot barnfamiljer. Men enligt mig är det inget annat än en vidrig uppdelning av människor på mycket rättsosäkra grunder, då vi vet hur tveksamma åldersbestämningarna är - i detta fall om man ska ha rätt till bistånd även efter ett avvisningsbeslut.

Vänsterpartiet är ett tydligt oppositionsparti, men vi samarbetar med regeringen om budgeten för att Sverige ska kunna styras. Det gör vi för att få igenom viktiga reformer och satsningar på generell välfärd för alla. Till exempel fick vi nyligen igenom 10 miljarder till välfärden i kommuner och landsting.

Denna extra ändringsbudget är en del av migrationsöverenskommelsen - Mig-DÖ, som jag skulle vilja kalla den - mellan regeringen och de borgerliga partierna. Därför kan Vänsterpartiet inte ställa sig bakom denna del av budgeten. Regeringen var därför tvingad att lägga fram en extra ändringsbudget för att få stöd för sin förkastliga politik.

Därför vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 2 och avslag på propositionen.

Anf. 3 Fredrik Olovsson (S)

Herr talman! Under förra året bidrog det oroliga världsläget till att stora flyktingströmmar sökte sig till Europa. I EU var Sverige det land som tog emot allra flest asylsökande per capita. Ungefär 163 000 människor, varav 35 000 ensamkommande barn, sökte sig hit. Det är självfallet inte en hållbar utveckling.

Att stoppa krig och lösa konflikter, så att människor inte behöver fly, är förstås den viktigaste åtgärden för att förbättra situationen för miljontals människor runt om i världen. Men i brist på den typen av lösningar hade det varit nödvändigt att Europa och EU:s medlemsländer tagit ett större gemensamt ansvar för flyktingkatastrofen. Det är uppenbart för oss alla att unionen inte antagit den utmaningen. Den mycket långsamma implementeringen av omfördelningsmekanismen i EU är bara ett exempel på det.

I ljuset av EU:s oförmåga att möta flyktingkrisen har vi i Sverige infört gränskontroller och id-kontroller. Sveriges asyllagstiftning anpassas till EU:s miniminivå. Politiken syftar till att minska antalet asylsökande till Sverige och att fler i stället ska söka asyl i andra EU-länder. Regeringen följer också noga utvecklingen för ett hållbart och ordnat mottagande, för i Sverige ska vi ha en reglerad invandring. Det är en del av den svenska modellen.

Mot bakgrund av den migrationspolitiska överenskommelsen i höstas föreslår nu regeringen ändringar i Lag om mottagande av asylsökande m.fl. De ändringar som föreslås i propositionen syftar till att minska trycket på anläggningsboendena.

På kort sikt innebär förslaget att rätt till bistånd, i första hand mat och husrum, för vuxna asylsökande utan barn kommer att upphöra tidigare än i dag. Som det nu ser ut upphör rätten först när den asylsökande ges uppehållstillstånd eller lämnar landet. Den förändring som nu föreslås innebär alltså att rätten upphör när tidsfristen för frivillig återresa eller avvisnings- eller utvisningsbeslut löper ut eller när beslutet vinner laga kraft.

Det här är en rimlig, väl motiverad och väl avvägd uppstramning av regelverket. Det finns i dag ett stort tryck och ett behov av att minska trycket på mottagningssystemet. Därför finns det ett behov av att öka incitamenten för den som har fått ett negativt beslut på sin asylansökan att lämna landet. Därför är det också rimligt att tidigarelägga tidpunkten för när rätten till bistånd upphör.

Har man fått avslag på sin ansökan ska man lämna landet och inte belasta olika system. Om man däremot beviljas uppehållstillstånd ska samhället sätta in alla de etableringsinsatser som behövs för att man så snabbt som möjligt ska komma i arbete och egen försörjning. Så ger vi nyanlända en riktig chans att förverkliga sina livsdrömmar, och så upprätthåller vi också ordning och reda och en reglerad invandring.

Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)