obligatorisk hivtest

Svar på skriftlig fråga 2004/05:882 besvarad av

den 16 februari

Svar på fråga 2004/05:882 om obligatoriskt hivtest

Statsrådet Morgan Johansson

Jan Emanuel Johansson har frågat om jag är beredd att vidta sådana åtgärder att obligatoriskt hivtest genomförs på alla som söker asyl i Sverige.

Antalet anmälda fall av hivinfektion låg under 1990-talet på en relativt konstant nivå med omkring 250 fall årligen. Under de senaste tre åren har det emellertid skett en kraftig ökning av antalet nyupptäckta fall i Sverige. Under år 2003 rapporterades 379 fall av hivinfektion. En närmare analys av anmälningarna visar att den största ökningen skett bland nyanlända heterosexuella personer från högendemiska områden. Flertalet var smittade redan före ankomsten till Sverige. Den inhemska spridningen av hivinfektion har däremot inte ökat. Det finns dock en rad omständigheter som talar för att det finns en risk för spridning även i det svenska samhället, bland annat den kraftiga ökningen av antalet sexuellt överförbara sjukdomar.

I juni 2001 genomförde FN:s generalförsamling en särskild session med fokus på hiv/aids-situationen i världen. För att följa upp den deklaration som då antogs tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av samhällets insatser mot hiv/aids. Hiv/aids-utredningen överlämnade år 2004 sitt betänkande Samhällets insatser mot hiv/STI (SOU 2004:13). Betänkandet innehåller förslag till en samlad nationell strategi för hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

För asylsökande ingår hivtestning i den hälsoundersökning som landstingen är skyldiga att erbjuda samtliga asylsökande enligt en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om hälso- och sjukvård för asylsökande med flera. Alla nyanlända personer ska enligt överenskommelsen på frivillig basis erbjudas hälsoundersökningar eller hälsosamtal snarast efter att de har fått bostad i landstinget eller registrerats av Migrationsverket. Hur stor andel som i praktiken genomgår hälsoundersökning varierar över landet och över tid. Andelen förefaller dock till stor del vara beroende av vilka rutiner och resurser som finns, främst inom landstingen. Enligt en uppföljning som Landstingsförbundet genomfört avseende hälsoundersökningar genomförda år 2002 var antalet på många håll lågt eller mycket lågt. Utvärderingen visade dock att de allra flesta av dem som erbjuds en hälsoundersökning också genomgår en sådan.

Att inte samtliga asylsökande genomgår hälsoundersökningar är naturligtvis inte tillfredsställande varken för den enskilde eller för samhällets smittskydd. Det har emellertid tagits initiativ i syfte att förbättra rutinerna kring hälsoundersökningar för asylsökande. Till exempel höjdes ersättningen till landstingen för vård av asylsökande i samband med att överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet förnyades i november 2004. Utredningen om mottagandevillkor för asylsökande (UD 2002:05) har även haft i uppdrag att ta ställning till hur direktiv 2003/9/EG om miniminormer för mottagandevillkor för asylsökande i medlemsstaterna ska genomföras i Sverige. I utredningens uppdrag ingick bland annat att ta ställning till om en bestämmelse om obligatoriska hälsoundersökningar bör införas i svensk rätt. I sitt betänkande (SOU 2003:89) föreslog utredningen att landstingens skyldighet att erbjuda hälsoundersökningar ska regleras i lag. Utredningen konstaterade dock att det för ett införande av obligatoriska hälsoundersökningar krävs att det finns ett mycket starkt behov av sådan som tydligt uppväger det intrång i den enskildes integritet som hälsoundersökningar utgör. Utredningen fann att varken skyddet för den enskilde eller för samhället kan motivera ett sådant intrång. Ytterligare ansträngningar bör i stället göras för att på frivillig väg få till stånd hälsoundersökningar i fler fall än för närvarande.

Enligt min uppfattning bör målet vara att hälsoundersökning ska erbjudas samtliga asylsökande. Det är viktigt, inte minst för deras egen skull, att hälsoläget klarläggs, också med avseende på hivinfektion. Om någon tackar nej till undersökning, bör man föra en dialog om skälen till detta. Vid misstanke om att den enskilde bär på allmänfarlig sjukdom kan smittskyddslagens bestämmelser om tvångsundersökning komma i fråga.

Sammantaget pågår för närvarande såväl en bred översyn av samhällets insatser mot hiv/aids som insatser för att få till stånd hälsoundersökningar för samtliga asylsökande. Dessa förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.