Riksdagms Skrifvelse N:o 120

Riksdagsskrivelse 1896:120

Riksdagms Skrifvelse N:o 120.

9

N:o 120.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 maj 1896.
— — — — Andra Kammaren den 15 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående vissa förändringar i
lagstiftningen om försäljning af vin och maltdrycker.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 12.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 17.)

■Af tf

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen väckta motioner hafva förslag framstälts,
afseende att åstadkomma en inskränkning dels i rätten att genom kringföring
å landet försälja vin och maltdrycker, dels i rätten att från tillverkningsställen
såväl a landet som i stad försälja och utlemna maltdrycker.

I förstnämnda afseende har åberopats, bland annat, att kringförandet
af maltdrycker å fordon och försäljning från dem utvecklat sig till en
fullständig gårdfarihandel, och att landsbygden derigenom hemsökts af eu
snart sagdt oräknelig mängd af ambulerande ölmagasin. Dessa ölvagnar
komme ej endast frän bryggerierna, de utsändes äfven från så kallade
öltappningsaffärer — ett slags bryggerifilialer — hvilka planterades ut här
och der i socknärne. Från nästan alla delar af landet klagades öfver det
moraliska förderf och den ekonomiska förlust, som åstadkommes genom
berörda försäljningssätt. Lagstiftningen hade derför både rättighet och
skyldighet att ingripa i detta afseende. Särskildt borde man söka åvägabringa
en sådan ändring af § 11 i förordningen den 24 oktober 1885,
sådan denna paragraf lydde i kungörelsen den 2 juni 1898, att den, som
Bih. till Riksd. Prat. 18911. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 24 llaft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

genom kringföring försålde vin och .maltdrycker, måtte blifva underkastad
samma bestämmelse, som genom nämnda paragraf vore gifven i fråga om
landthandlande, när dessa ville försälja sådana drycker för afkantning,
nemligen att de ej utan särskildt tillstånd iinge afyttra mindre qvantitet
än tio liter.

Behofvet af reglerande bestämmelser i fråga om den ambulerande vinoch
ölhandeln å landsbygden gör sig allt mera gällande. Såväl genom de
i ämnet väckta motioner som genom vid dessa fogade uttalanden från
kommunala myndigheter samt öfriga upplysningar, som Riksdagen varit i
tillfälle att inhemta, ådagalägges, att missförhållanden genom försäljning
af maltdrycker medelst kringföring börjat utsträcka sig öfver större delen
af landet.

I förordningen den 24 oktober 1885, sådan den ursprungligen lydde,
fans intet stadgande angående försäljning af vin och maltdrycker genom
kringföring. Först genom kungörelsen den 10 juli 1891 infördes, på grund
af Riksdagens skrivelser den 19 maj 1890 och den 6 maj 1891, i § 15
ett moment 2, som medgifver vidtagande af vissa åtgärder, i händelse oloflig
iskänkning skulle främjas eller oordningar föranledas genom nämnda
försäljningsrätt.

Vederbörande kommunalnämnd kan nemligen, enligt berörda moment,
förbjuda den, som kringför, äfvensom den, som låter kringföra vin- och
maltdrycker, att fortsätta dermed, eller ock föreskrifva sådana inskränkningar
i rätten dertill, som må finnas af omständigheterna påkallade. Detta stadgande
gör emellertid icke tillfyllest. Kändt är, hvilka svårigheter möta för att
på landsbygden skaffa giltiga bevis om att oloflig utskänkning »främjats»
eller att oordningar verkligen egt rum samt att de förorsakats af ölförsäljning.
För öfrigt skall, om kommunalnämnd fattat beslut enligt
berörda lagrum, beslutet inom åtta dagar underställas Eders Kong! Maj:ts
befallningshafvande för att kunna blifva fortfarande verksamt, och denna
bestämmelse medför af flera skäl, att dylika beslut ej ofta bringas till stånd.

Angående försäljning för afhemtning innehåller ifrågavarande förordning
i § 15 mom. 1 följande bestämmelse: »Håller någon vin eller maltdrycker
för afhemtning till salu, och visar sig att genom försäljningen

oloflig utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas, eger---—

på landet kommunalnämnden att för viss tid eller för alltid förbjuda
honom all vidare försäljning af nämnda drycker eller stadga sådana inskränkningar
i afseende på försäljningen, som må finnas af omständigheterna
påkallade; — — —»

Såsom häraf synes, äro i fråga om försäljning för afhemtning såväl
författningens förutsättningar för inskränkande åtgärders vidtagande som

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

11

åtgärdernas beskaffenhet alldeles lika med dem, som i § 15 mom. 2 finnas
angifna i fråga om försäljning genom kringföring. Men oaktadt tillvaron
af stadgandet i § 15 mom. 1 har Eders Kongl. Maj:t, efter Riksdagens
hörande, ansett nödigt att genom kungörelse den 2 juni 1893, med ändring
af förordningen den 24 oktober 1885, meddela förbud att på landet utan
särskildt tillstånd sälja vin och maltdrycker till mindre belopp än tio liter.
Härigenom har rätten att på landet försälja maltdrycker till afhemtning
inskränkts utan afseende på om missbruk egt rum eller icke. Naturligt
synes då vara, att äfven den i mom. 2 omtalade försäljningen genom kringföring
ställes under samma bestämmelser. Ty svårligen kunna bestämmelserna
i mom. 2 vara ett kraftigare medel att stäfja missbruk vid försäljning
genom kringföring än de stadganden af enahanda innehåll, som förekomma
i mom. 1, visat sig vara vid försäljning för afhemtning; och det torde
vara klart, att nyssnämnda förbud måste medföra, att försäljarne af dessa
drycker så mycket ifrigare begagna sig af utvägen att genom kringföring
på landsbygden afyttra sagda varor. Men derigenom äfventyras alldeles
det välgörande inflytande, som åsyftades med 1893 års kungörelse.

Riksdagen anser fördenskull, att åt § 11 i förordningen den 24 oktober
1885, sådan denna paragraf lyder i kungörelsen den 2 juni 1893, bör
gifvas den förändrade lydelse, att den kan tillämpas äfven på dem, som
försälja maltdrycker genom kringföring. Utan att handlande med och
kringförare af dessa drycker inom eu landtkommun i denna del varda
likstälda, anser Riksdagen, att den nämnda paragrafen icke kan verka ett
sådant främjande af nykterheten, som med densamma afsetts.

Att emellertid ett undantag från det åsyftade förbudet göres för försäljning
i hemmen och hushållen — inomhus — samt å fartyg, anser
Riksdagen oundvikligt och ofarligt. Och genom en närmare bestämning
af uttrycket inomhus bör framhållas, att lagen med undantaget afser endast
boningshus. Lämpligen torde detta kunna angifvas genom att till sagda
uttryck foga orden: »till derstädes boende».

På grund af hvad Riksdagen sålunda anfört får Riksdagen anhålla
om sådan ändring af den i Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
försäljning af vin, maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885 införda
kungörelsen den 2 juni 1893, att åt det i denna kungörelse meddelade
förbudet att å landet utan särskildt tillstånd försälja vin och maltdrycker
för afhemtning till mindre belopp än tio liter gifves en sådan utsträckning,
att det äfven kommer att gälla kringföring å landet af vin och maltdrycker
till försäljning, dock att hvad sålunda kommer att stadgas ej må ega
tillämpning å utbjudande och afyttring af nämnda drycker inom hus till
derstädes boende eller å fartyg.

12

Riksdagens Skrif velse N:o 120.

Beträffande härefter den ifrågasatta inskränkningen af den nu gällande
rätten att när som helst och under alla förhållanden fritt försälja och utlemna
maltdrycker från tillverkningsställen såväl å landet som i stad har
dels framhållits, hurusom bryggerierna pläga hålla sina försäljningsställen
öppna under sön- och helgdagar, dels uttalats, att rätt borde i lagen medgifvas.
myndigheterna att vidtaga Samma åtgärder med afseende å försäljning
från tillverkningsställen som från handelsbodar, när genom dessa
försäljningsställen oloflig utskänkning främjas eller oordningar föranledas;
och har på den grund yrkats sådan ändring af § 15 mom. 1 i förordningen
den 24 oktober 1885, att tillverkaren betoges den undantagsställning i
fråga om försäljning från tillverkningsställe, som han på grund af nu
gällande stadganden åtnjöte.

Uppenbarligen tinnes det icke någon anledning, hvarför samhället mera
bör tolerera, att oloflig utskänkning främjas eller oordningar föranledas
genom försäljning från tillverkningsställe, än genom försäljning från handelsbod.
Och att oordningar lika lätt kunna uppstå genom den förra handeln
som genom den senare, torde ej kunna förnekas, i synnerhet när det är
fråga om bryggerier på landsbygden. I nyssnämnda författningsrum är
rättighet tilldelad magistrat eller kommunalnämnd »att för viss tid eller
för alltid förbjuda försäljaren all vidare försäljning af nämnda drycker».
Så långt synes man likväl ej böra gå gent emot en tillverkare. Men väl
bör lagen gifva myndighet rätt att, när oordningar uppkomma i följd af
den omedelbara afhemtningen af vin och maltdrycker från tillverkningsställe,
hämmande ingripa genom att stadga sådana inskränkningar i afseende
å försäljningen, som må finnas af omständigheterna påkallade. Deri innebures
då rätt att, när omständigheterna dertill gåfve anledning, förbjuda
försäljningen på sön- och helgdag, vare sig under hela dagen eller under
vissa timmar deraf.

Med anledning häraf får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
ville göra sådan ändring af § 15 mom. 1 i förordningen den 24 oktober
1885, sådan denna paragraf lyder i kungörelsen den 10 juli 1891, att
magistraten i stad och kommunalnämnden å landet må medgifvas rätt att,
när oloflig utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas genom
försäljning till afhemtning af vin eller maltdrycker från tillverkningsställe,
stadga sådana inskränkningar i afseende å denna försäljning, som må finnas
af omständigheterna påkallade.

Stockholm den 15 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.