Riksdagens Skrifvelse N:o 104

Riksdagsskrivelse 1896:104

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

N:o 104.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt till fiske, lag
angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen
och lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i
förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
den 30 december 1880.

(Lagutskottets utlåtande n:o 54.)

Till Konungen.

Genom en den 14 sistlidne februari aflåten proposition, n:o 24,
har Eders Kongl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga propositionen bifogade förslag till
l:o) lag om rätt till fiske;

2:o) lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen; samt
3:o) lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Riksdagen, som ansett förslaget till lag om rätt till fiske hufvudsakligen
böra godkännas och ej funnit anledning till anmärkning mot
de öfriga lagförslagen, får härmed redogöra för de ändringar, hvilka
Riksdagen ansett böra vidtagas i förstnämnda lagförslag.

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

Riksdagen är visserligen ense med den af Eders Kong]. Maj:t i
ärendet tillsatta komité derutinnan, att de lokala sedvanorna icke böra
lemnas utan hänsyn, då det gäller att i ett ämne* sådant såsom det
föreliggande stifta ny lag, men Riksdagen är tillika af den mening, att
rubbningar i den enskilde strandegare tillkommande rätt böra i möjligaste
måtto undvikas. Ett antagande af 12 §:s 2 mom. i Eders Kongl.
Maj:ts förslag skulle emellertid, enligt Riksdagens tanke, kunna leda
till verkliga rättskränkningar, på sätt i högsta domstolen jemväl framhölls,
och det synes Riksdagen, som om komiténs motivering för stadgandet
ej tillfyllest ådagalägger lämpligheten att i ett allmänt stadgande
för hela riket upphöja till lag den skiftande och olikartade lokala sedvanerätten
i fråga om fiskes utöfvande. Det må visserligen anses önskvärd^
att lagstiftningen lemnar sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som
för utöfvande af sin näring icke har någon rätt, allenast sed att lita sig
till — och härutinnan torde förhållandena på rikets&vestkust vara förtjenta
af synnerligt beaktande, men att tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet
en sådan vigt, som föreslagits, utan att något verkligt behof af
dylik inskränkning i den enskildes strandeganderätt kan anses ådagalagdt,
är enligt Riksdagens tanke ej att tillråda.

Riksdagen har sålunda först och främst undantagit allt sötvattensfiske
från grundsatsens tillämplighet. Den af komitén lemnade utredningen
af hithörande förhållanden har nemligen icke kunnat öfvertyga
Riksdagen, att några lokala sedvanor af framträdande vigt gjort sig
gällande i fråga om insjöfisket vid sidan af den skrifna lagen.

Ej heller fisket inomskärs kan, enligt Riksdagens mening, lämpligen
i allmänhet undandragas den enskilda strandeganderätten, såsom
förhållandet skulle blifva, om ifrågavarande bestämmelse derå blefve
tillämplig. Endast i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län
har Riksdagen ansett förhållandena härutinnan påkalla ett undantag. Äfven
i ett annat afseende har Riksdagen ansett ifrågavarande stadgande böra
modifieras. Riksdagen har nemligen ansett det lämpligast att uttryckligen
omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillägges kraft
af lag, endast afse fiske med rörlig redskap, helst, enligt hvad komiterade
anfört, fiske med fast redskap äfven vid vestkusten städse betraktats
såsom strandegaren8 uteslutande rätt.

I anledning af de modifikationer, som Riksdagen sålunda vidtagit
uti bestämmelsen i 12 §:s 2 mom., och då endast saltsjöfiske derxmder
inbegripa, har stadgandet, sålunda modifierade ansetts lämpligen böra
hafva sin plats i lagens 3 §, hvarvid detsamma inskjutits emellan 2:a
och 3:o momenten i Eders Kongl. Maj:ts förslag, detta i syfte att 3 §:s

IG

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

båda sista moment, angående fiskandes rätt till landfäste o. d. samt
strandegares rätt till ersättning för notvarps upprensande, skulle blifva
tillämpliga jemväl #å det fiske, som i det inskjutna momentet omhandlas.

Enligt lagförslagets 6 § hafva de öppna delarne af Venern och
Vettern i fråga om strandeganderätten likstälts med öppna hafvet;
strandeganderätten skulle alltså sträcka sig endast ett hundra åttio meter
från det ställe invid stranden, der stadigt djup af två meter vidtager,
och fisket derutanför vara fritt för hvarje svensk undersåte. I
nu gällande fiskeristadga finnes visserligen intet bestämdt stadgande
om huru vidsträckt strandeganderätten skall räknas i de större insjöarne,
men otvifvelaktigt torde emellertid vara, att denna rätt allmänt anses
långt öfverskrida och för visso också begagnas utöfver den gräns, som
är för sådan rätt bestämd i öppna hafvet. Förhållandet beträffande
fisket i öppna hafvet och de större insjöarne är nemligen helt olikartadt.
Det område i vattnet^som i öppna hafvet är för strandegarne tillräckligt
för bedrifvande af sådant fiske, som för honom lämpar sig, är i
insjöarne för sådant ändamål alldeles för litet. Fångst af vissa slag
insjöfisk, som i allmänhet uppehåller sig å större djup, måste bedrifvas
på ganska långt afstånd från stränderna. Att sålunda bestämma strandegares
fiskerätt i dessa sjöar till endast 180 meter från det ställe der
stadigt djup af två meter vidtager och lemna fisket derutanför alldeles
fritt skulle alltså vara en väsentlig inskränkning af hvad för närvarande
anses dem tillkomma. Den föreslagna bestämmelsen har också
väckt betänkligheter hos strandegarne vid Venern och Vettern, och
representanter från bygderna omkring dessa sjöar hafva under ärendets
behandling till Riksdagens lagutskott ingifvit eu skrifvelse af innehåll:

att lagen borde så afifattas, att de delar af sjöarne Venern och
Vettern, som icke tillädes de enskilda strandegarne, förklarades vara
kronans allmänna fiske, hvaraf följde, att Eders Kongl. Maj:t egde afgöra,
om och huru fiske i dessa vatten (de »öppna» delarne af nämnda
sjöar) skulle idkas, äfvensom

att det med afseende på de ifrågavarande sjöarnes storlek kunde
ifrågasättas, att strandegarnes enskilda rätt borde utsträckas utöfver
hvad nu i Eders Kongl. Maj:ts förslag vore tilltänkt, måhända till en
kilometer eller derutöfver.

Att å de öppna delarne af Venern och Vettern tillämpa de om
strandeganderätten vid öppna hafsstranden gällande bestämmelser, synes
Riksdagen sålunda ej vara välbetänkt. Förslaget att sätta gränsen för
strandegarnes uteslutande fiskerätt till en kilometer från det ställe, der
stadigt djup af två meter vidtager, kan Riksdagen emellertid ej heller

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

förorda, då jemväl detta mått blifvit helt godtyckligt vald! och icke är
grundadt på någon utredning om de lokala förhållandena. Under dessa
omständigheter har Riksdagen ansett det vara fördelaktigast att fortfarande
bibehålla gällande fiskeristadgas bestämmelser angående fiskerätten
i större insjöar. Venern och Vettern torde nemligen icke mera
än andra större insjöar kräfva särskilda bestämmelser om rätten till
fiske, och härtill kommer, att man genom bibehållande af gällande
stadganden undviker att, utan tillfredsställande utredning, förorsaka
rubbningar i nu rådande rättsförhållanden. I öfverensstämmelse med
denna Riksdagens ståndpunkt har Riksdagen åt 6 § gifvit samma lydelse
som 1 §:s 2 mom. i nu gällande fiskeristadga eger.

Den i lagförslagets 2 § inrymda bestämmelse, att fisket i »fjärdar,
som åt något håll äro öppna mot hafvet», skall lyda under samma
regler som fisket vid öppna hafsstranden, har synts Riksdagen böra
utgå. Dels lemnar sjelfva uttrycket »fjärdar, som åt något håll äro
öppna mot hafvet», rum för olika tolkningar — man kan, såsom eu
högsta domstolens ledamot anmärkte, dit hänföra äfven sådana fjärdar,
som ega allenast en smal öppning mot hafvet — och dels synes det
Riksdagen ohehöfligt att särskilt uttala, att verkligt öppna fjärdar äro
att såsom öppen hafsstrand anse. I anledning häraf har Riksdagen åt
punkten i fråga gifvit en lydelse, som öfverensstämmer med motsvarande
bestämmelse i gällande fiskeristadga.

Hvad slutligen angår den af Riksdagen vidtagna ändringen i
lagförslagets 7 §, vill Riksdagen erinra, att densamma tillkommit i syfte
att tydligare än i förslaget skett utmärka såväl att rätt till begagnande
af sådant allmänt kronofiske, som § afser, ej tillkommer de i häradet
eller socknen boende kollektivt, utan att denna rätt må upplåtas till
enskilda personer, som i häradet eller socknen bo, som ock att vederbörande
myndigheter, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
domänstyrelsen, ega rätt att vid meddelande af tillstånd till begagnande
af dylikt fiske icke blott bestämma den afgift, som derför skall utgifvas,
utan dervid äfven stadga'' andra vilkor såsom beträffande fiskerättens
omfång samt tiden och sättet för dess utöfvande.

Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
Håvidt, angår förslag till lag om rätt till fiske, icke kunna i
oförändradt skick bifallas har alltså för sin del antagit
Bill. till Riksil. Fröt. 1896. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Haft.

18

Riksdagens Skrifvelse N:o lOi.

Lag om rätt till fiske af den lydelse bilagan A utvisar,
samt utan ändring bifallit propositionen i öfrigt och sålunda antagit
Eders Kongl. Maj:ts förslag till

dels Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § strafflagen;
och

dels Lag angående förändrad lydelse af (J och 24 §§ i förordningen
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 104,

19

Bil. A.

Lag

om rätt till fiske.

Med upphäfvande af 17 och 18 kapitlen byggningabalken samt
nedannnämnda lagrum i tiskeristadgan den 29 juni 1852, nemligen 1
till och med 11 §§, 13 till och med 15 §§, 17 §, 20 § första punkten,
26 §, 29 §, 30 §, 32 §, 35 § i hvad den afser ansvar för öfverträdelse
af stadgandet i 20 § första punkten, och 44 § andra punkten, äfvensom
med ändring af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot
denna lag stridande, förordnas som följer:

1 §•

I öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder
samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman
höra eller under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje svensk undersåte
rätt att fiska; ej må dock fiskegård, ryssja eller annan dylik fast
fiskeredskap der ufsättas, utan att Konungen dertill gifver lof eller i
fall, hvarom i 2 § sägs, Konungens befallningshafvande lemnar särskild!
tillstånd.

2 §•

Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der ej annorledes i denna lag
stadgas, dem, som ega stränder och holmar omkring fiskevattnet.

Vid öppna hafsstranden samt utom skären omfattar, der ej annorledes
är lagligen bestämdt, strandegarens enskilda fiskerätt allt det
vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe
invid stranden, det stadigt djup af två meter vidtager. Strandegaren
må ock från sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka fiskegård,
ryssja eller annan dylik fast redskap, der i särskildt fall Konungens
befallningshafvande finner, att det kan ske utan men för annan fiskande.

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

3 §•

I Norrbottens, Vesterbottens, Vesterrnorrlands och Gefleborgs län
må å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med
rörlig redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans strand,
så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller äng;
dock vare vid notfiske strandegaren, der han i fisket deltager, berättigad
till första notdrägten hvarje måndag och onsdag.

Vid de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk,
som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt
följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan
rättighet fortfarande dem tillkomma; dock må vid notfiske strandegaren,
der han i fisket deltager, bestämma den ordning, hvari hans
not skall dragas.

Der vid öppna hafsstranden och utom skären, samt i Göteborgs
och Bohus’ samt Hallands län jemväl inomskärs, de fiskande af ålder
oklandradt med rörlig redskap utöfvat fiske eller agntägt vid annans
strand annorledes än i denna lag är medgifvet, vare de vid sådan rätt
bibehållne.

Der fiske, efter ty i denna § sägs, idkas vid annans strand, ege
de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning
af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden;
svare dock för skada och intrång.

Har strandegare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp
inom det till hans strand hörande område i vattnet, vare han vid fiske,
som i denna § afses, berättigad att uppbära trettiondedelen af den fisk,
som af andra i varpet fångas, så länge han det underhåller.

4 §•

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet
ege hvarje svensk undersåte rätt att idka.

5 §•

Uti insjöar och rinnande vatten nyttje strandegare, utan intrång
af annan fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör
eller eljest till dess egor hörer.

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

6 §•

I do delar åt’ större insjöar, till Indika strandeganderätten sig icke
sträcker och der oj heller eljest enskildt fiske är kronan förbehållet eller
annan tillhörigt, gälle om fisket hvad i 1 § sägs om fiske i öppna
hafvet.

7 §•

Ström- och insjöfisken vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar,
parker och holmar äfvensom vid oafvittrad mark ege, der ej kronan
dessa fisken sig eller annan enskildt förbehållit, inom häradet eller
socknen boende att, med tillstånd af Konungens befallningshafvande
eller, der fråga är om fiske vid kronopark, af domänstyrelsen, nyttja
på det sätt och under de vilkor, som derför kunna varda bestämda, samt
mot den afgift, som för begagnande af sådant allmänt kronofiske finnes
skälig. Äro hemman anlagda på mark, hvarom nu är sagdt, njute de,
till dess delning försiggått, fritt fiske.

8 §•

Kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten vare
såsom hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.

9 §•

I de fiskevatten, som höra till härads- eller sockenallmänningar,
ege de, som i alltnänningarne hafva del, rätt att fiska. Åker och äng
vid stranden vare dock fria från intrång af de fiskande, då annan utväg
finnes att komma till fiskevattnet; i annat fall skall ersättning gifvas
för skada och intrång.

Allmänningsfiske må af delegarne för gemensam räkning utarrenderas,
der i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning
beslut derom fattas.

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som deri oga del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, läggo rätten dem emellan, huru fisket
utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad kåfve ock

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

eu livar lof att uppföra allt efter som lian oger del i samfälligheten
och lägenhet dertill finnes. År ej lägenhet för hvarje delegare att
uppföra särskild fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige att
deltaga; vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan
skada för dem, bestämme rätten, på hvad sätt, vilkor och tid byggnaden
må uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej eu delegare utan de fleste öfriges samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delegare.

11 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorledes aftalas, det fiske, som till jorden hörer.

»I '' • ■ i : ■'' . G : Å'' < ''.I :a !‘r V £ilO •'' ’ .• ''

12 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till fiske, vare det gällande.

13 §.

Om lapparnes rätt till fiske i vissa delar af riket gälle hvad särskildt
är stadgadt.

14 §.

Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,
må ej utsättas i kungsådra.

I eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lemnas fri
från redskap, hvarom nyss är sagdt, der ej Konungens befallningshafvande
efter rättegandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens
användande. År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan
förorsaka uppdämning, lände jemväl till efterrättelse hvad derom är särskildt
stadgadt.

15 §.

Der eif, ström eller å utfaller i hafvet eller insjö, eller vidtager
från insjö eller större vattendrag, må ej i det djupaste vattnet utBättas
sådan redskap, som i 14 § omförmäles.

23

Riksdagens Skrifvelse tf:o 104.

16, §.

Eger någon särskild rättighet att för fiske stänga led eller ådra,
hvarom i 14 eller 15 § stadgas, njute den rättighet till godo.

Finnes uppenbart, att led eller ådra, hvarom i 14 eller 15 § förmäles,
blifvit medelst fiskeredskap olagligen stängd, och följer ej rättelse
genast, efter det tillsägelse skett, ege på ansökan af den, som men
lider, utmätningsmannen i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven
om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt vittne
hållit syn å stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes
bekostnad.

n Öl-; v .. '' >• is i)li !).■• •: ir ’ :

18 §.

Fiskar, någon utan lof i fiskevatten, der han ej. eger rätt till det
idkade fisket, vare hvad han dervid fångat eller, der det ej kan tillrättaskaffas,
dess värde förverkadt till fiskevattnets innehafvare eller, då
fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans fiskevatten,
må den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller hans folk
af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant
och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Der fråga är om
allmänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän
åklagare, så ock den, hvilken eger fisket nyttja.

20 §.

Fordrar någon i fall, hvarom i 3 eller 9 § sägs, ersättning för
skada eller intrång, och är det ostridigt, hvilken derför bör svara, varde,
der den, som lidit skadan eller intrånget, det äskar, frågan efter syn
och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka eu
utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.
Tredskas den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller
kunna do utseddo oj förena sig om valet af den tredje, ege domaren

17 §•

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 104.

eller öfverexekutor eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af
den, som anspråket väckt, om valet förordna.

Part, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, eger att
draga tvisten under rättens pröfning, så framt han sin talan instämmer
inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes; och
skall i beslutet lemnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under rättens pröfning. Beslutet skall,
änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej
domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.

21 §.

Fiskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och
holmar, hvarom i 1 § sägs, i mån af tillgång utan afgift erhålla upplåtelse
af mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap; och ege
Konungens befallningshafvande att för sådant ändamål anvisa nödigt
område.

Å kronomark, invid hvilken allmänt kronofiske finnes, må de
fiskande med tillstånd af Konungens befallningshafvande eller, der fråga
är om kronopark af domänstyrelsen, uppsätta bodar mot afgift, som
pröfvas skälig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.