Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling (prop. 1981/82:102)

Motion 1981/82:2271 Björn Körlof

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82

2271-2272

Motion
1981/82:2271
Björn Körlof

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta
utveckling (prop. 1981/82:102)

Inledning

Moderata samlingspartiet har i partimotion 1981/82:2018, avsnittet Säkerhetspolitik
och försvar under rubriken Fredsorganisationen,bl.a. uttalat
att fredsorganisationsfrågorna är politiskt känsliga eftersom neddragning
eller nedläggning av fredsförband kan få både lokala och regionala
konsekvenser för försvarsvilja och sysselsättning. Mot denna bakgrund,
sägs det i motionen, är det angeläget att så långt sekretessen gör det möjligt
förankra och levandegöra krigsorganisationens förband och insatser i
medborgarnas medvetande.

I denna motion framläggs vissa förslag syftande till att inför 1987 års
försvarsbeslut skapa ett underlag för fredsorganisationsbeslut som tydligt
och konsekvent låter krigsorganisationsutvecklingen vara styrande för
fredsorganisationens struktur.

Motionens idéer och förslag åskådliggörs i allt väsentligt med exempel
från arméns krigs- och fredsorganisation men kan och bör med smärre
modifieringar också utnyttjas inom marinens och flygvapnets motsvarande
organisationer.

Bakgrund

När 1901 års härordning beslutades i Sverige, var sammanhanget mellan
freds- och krigsorganisation entydigt och de dåvarande högre förbanden
i krig, arméfördelningarna, var den sammanhållande enheten.

Fredsorganisationen innebar en ständig indelning i sex arméfördelningar,
var och en inom sitt särskilda rekryterings- och mobiliseringsområde.
En arméfördelning bestod i såväl fred som krig av stab, två infanteribrigader,
ett kavalleri- och ett artilleriregemente samt en trängkår. Infanteribrigaden
var inte något högre förband i nutida mening utan en ren truppslagsenhet
om brigadchef med adjutanter och två infanteriregementen.

Arméfördelningschefens uppgift i fred var att krigsplanlägga, förbereda
mobilisering men framför allt att vidareutbilda samtliga regementens befäl
och samöva förbanden av samtliga truppslag till ett funktionsdugligt högre
förband genom varje år genomförda fälttjänstövningar.

1925 års härordning slopade två arméfördelningar. Den tredje bataljo

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2271-2272

Mot. 1981/82: 2271

2

nen upplöstes vid infanteriregementena. Det konsekventa sammanhanget
freds/krigsorganisation blev mindre men man eftersträvade att så långt
möjligt bevara det på såväl fördelnings- som regementsnivå.

1936 års härordning innebar att antalet krigsfördelningar utökades till
sex men fick inte i alla delar direkt motsvarighet i fred. Genom att antalet
infanteriregementen per fördelning minskades till tre kunde dock sammanhanget
freds/krigsorganisation i vad avsåg sådana regementen bevaras.

Genom 1942 års försvarsbeslut försvann begreppet arméfördelningsområde.
Sex militärområden på fastlandet under militärbefälhavare (MB)
med både operativt och territoriellt ansvar organiserades. Men uppgiften
att utbilda högre förband kvarstod. För detta ändamål blev arméfördelningschefen
nu ställföreträdande MB och krigsplacerades alltjämt som
chef för en inom militärområdet organiserad fördelning, vars utbildning
han alltså hade praktisk möjlighet att ta ansvaret för. Utöver de sex
dittillsvarande krigsfördelningarna skulle emellertid fyra nyuppsättas.
Chefer för dessa blev bl. a. de tre truppslagsinspektörerna för infanteri,
pansar och artilleri, allt enligt riksdagens beslut. Statsmakterna följde
alltjämt det fasta sammanhanget mellan freds- och krigsorganisation.

Utökningen av antalet krigsfördelningar till tio framtvingade emellertid
en dubblering vid femton infanteriregementen, som nu skulle organisera
två fältregementen. Motsvarande skedde vid artilleriet. Regementschefen/översten
blev chef för det ena, överstelöjtnanten för det andra. Det
omedelbara sammanhanget mellan freds- och krigsorganisation, som tidigare
så konsekvent tillämpats, började upplösas.

Ytterligare en reform i anslutning till 1942 års beslut bör redovisas.
Tidigare hade infanteriregementscheferna haft det fredstida ansvaret för
de krigstida försvarsområdena (Fo) jämte alla landstorms- (numera lokalförsvars-)
förband med därtill hörande omfattande territoriell krigsplanläggning.
Erfarenheterna från hösten 1939 och mobiliseringen 1940 var
inte positiva beträffande denna infanteriregementschefens extra uppgift.
Riksdagen beslöt därför att avskilja Fo-uppgiften och att införa särskilda
Fo-befälhavare med staber redan i fred. I detta avseende fullföljde sålunda
statsmakterna konsekvent tanken på direkt sammanhang mellan fredsoch
krigsorganisation.

Effekterna av upplösningen av sammanhanget mellan ett infanteriregementes
freds- och krigsorganisation började emellertid framträda efter
andra världskrigets slut. I början på 1950-talet omvandlades fältinfanteriregementena
till infanteribrigader genom att tillföras artilleri, luftvärn,
ingenjörs- och trängenheter. Pansarbrigader fanns sedan 1942. Men tidigt
framträdde en tendens att betrakta krigsförbandsövningen som en angelägenhet
främst för lägre förband: bataljon och kompani. På brigadnivån
övades ett år lednings-, understöds- och underhållsenheterna, ett annat år
skytte- resp. pansarbataljoner. Det blev ingen samträning av krigsbrigaden

Mot. 1981/82:2271

3

på motsvarande sätt som tidigare skett med fältregemente och t. o. m.
fördelning.

Genom 1968 års försvarsbeslut inträdde ett nytt skede i brigadutvecklingen.
De ekonomiska resurserna gavs ej för att modernisera samtliga
brigaders organisationsbestämmande materiel, stridsfordon, artilleri och
luftvärn. Återstående brigader (hälften av dem var redan indragna) fick
därmed även materiellt en sämre kvalitet.

Debatten om försvarets utveckling har därför under många år lidit av att
sammanhanget mellan och skillnaden mellan försvarsmaktens krigsorganisation
och dess fredsorganisation för många medborgare framstått som
oklar, ja, t. o. m. varit okänd. Det som tidigare kallades härordning, dvs.
just den totala strukturen i särskilt arméns freds- och krigsorganisation,
har sönderfallit i ett antal svårgripbara element vars inbördes sammanhang
ter sig alltmer lösryckt.

Denna grundläggande svaghet i diskussionsförutsättningarna leder till
flera egenartade konsekvenser för svensk försvarsdebatt.

1. Många medborgare uppfattar sin orts eller regions fredsförband också
som ortens eller regionens försvar i händelse av krig vilket har gett det
s. k. militärkommunala komplexet obehörigt stor tyngd i debatten.

2. Styrkan och rörligheten i försvarsmaktens krigsorganisation framstår
som okänd eller diffus vilket kan leda till en underskattning av vårt
lands försvarsförmåga.

3. Försvarsvilja och vaktslående kring ett starkt försvar löper risk att
kanaliseras till ett bevarande av en orationell och dyrbar fredsorganisation
medan minskningar eller försämringar i krigsorganisationen passerar
utan verklig diskussion.

4. Diskussion och debatt om försvarsmaktens utbildnings- och övningsverksamhet
får en tendens att koncentreras till förutsättningarna för
fredsförbandens inneliggande åldersklass medan diskussion om repetitionsutbildning
och övningar med större krigsförband blir svåråtkomlig

5. Materielförnyelse och teknisk utveckling inom krigsorganisationen
kopplas inte till enskilda förband som således får ökad slagkraft utan
till vapensystemet som sådant med risk för att vapensystemets funktion
och betydelse i förbandsstrukturen förloras. Luftvärnsrobotar blir rätt
och slätt robotar, inte luftvärnskompanier i en brigad.

Flera faktorer har medverkat till denna skevhet i uppfattningarna.

1. I synnerhet arméns fredsförband har en mycket lång tradition i svenska
folkets medvetande genom övertagandet av de ursprungliga landskapsregementenas
folkliga förankring och deras till namnet knutna insatser
i vårt lands krigshistoria. Det bör dock i detta sammanhang observeras
att det var landskapsregementenas ursprungliga roll som krigsorgani

Mot. 1981/82:2271

4

sationsregementen som skänkte dem deras förankring i folkmedvetandet.

2. Nuvarande benämningar på arméns högre förband inom krigsorganisationen,
fördelningar, brigader, Fo-grupper m. m. har ingen naturlig
förankring i befolkningens medvetande. Detta sammanhänger bl. a.
med att de omgärdas med en långt driven sekretess.

3. Stommen i arméns fältförband, brigaderna och deras sammansättning
som krigsförband efter mobilisering med enheter som grundutbildats
vid flera olika fredsförband från olika truppslag ger för den oinvigde,
även för de värnpliktiga, ett komplicerat intryck.

Krigs- och fredsorganisation

Arméns krigsorganisation består i sin grundstruktur av dels fältförband,
dels lokalförsvarsförband. Huvudtanken vad gäller arméstridskrafternas
utnyttjande i krig är att lokalförsvarsförband skall ha en förutsedd lokalt
bunden uppgift eller gruppering, medan fältförbanden med växlande militärpolitiska
och operativa lägen förutses kunna koncentreras till försvar
av olika hotade delar av landet. Härvid kan lokalförsvarsförband och
fältförband sammanföras under enhetlig ledning under t. ex. en fördelning
eller ett försvarsområde, varvid lokalförsvarsförband utnyttjas för fördröjnings-
och försvarsuppgifter syftande till att möjliggöra kraftsamlade anfall
för de moderna rörliga och eldkraftiga fältförbanden.

Detaljer rörande sådan planläggning för förbandens utnyttjande i krig
måste med nödvändighet omgärdas med sekretess.

Totalförsvarspropositionen anger en inriktning vad gäller arméns krigsorganisation
som vad avser fältförbanden innebär tio infanteribrigader 77,
fem Norrlandsbrigader, fyra pansarbrigader och en mekaniserad brigad.
Kvarvarande åtta äldre infanteribrigader behålls t. v. med mycket begränsad
materielförnyelse. En av dessa äldre brigader utgår, enligt överbefälhavarens
planering, ur krigsorganisationen i slutet av 1980-talet.

Skälen för den i propositionen föreslagna minskningen av fredsorganisationen
är främst två: den under 1990-talet minskande vpl-kontingenten
för grundutbildning och behovet av ytterligare kostnadsbesparingar till
förmån för krigsorganisationen. Båda skälen kan helt accepteras. I propositionen
framhålls emellertid också att en fortsatt anpassning av fredsorganisationen
torde bli nödvändig i början av 1990-talet. Vilka förbandsindragningar
och andra åtgärder som då erfordras bör fastställas i nästa
försvarsbeslut. Enligt min uppfattning är det angeläget att denna fortsatta
anpassning blir väl planerad och ingår i en långsiktigt utformad struktur
för försvarsmaktens krigs- och fredsorganisation. Den skall grundas på
krigsförbandens behov.

Mot. 1981/82: 2271

5

Enighet föreligger att de kvalificerade fältförbanden, dvs. i första hand
brigaderna, skall prioriteras. Deras beredskap och slagkraft skall särskilt
tillgodoses. I förarbetet till försvarskommitténs betänkande framhöll ÖB
i detta syfte att principen för utveckling av arméns fredsorganisation bör
vara att som stomme i största möjliga utsträckning bevara de brigadproducerande
infanteri- och pansarregementena. En successiv och ökad samordning
borde ske genom att förband ur specialtruppslagen anslöts till
denna stomme. Specialtruppslagens särskilda kompetens måste dock bibehållas.
Försvarskommittén och dess arbetsutskott delade ÖB:s uppfattning
och framhöll att överskottet av utbildningskapacitet vid sådana regementen
därför borde fyllas upp med annan utbildning i den mån det var
ekonomiskt försvarbart. ÖB hade anfört att denna nya princip tar tid och
kräver investeringar. De övervägda alternativen hade därför ”för närvarande”
(maj 1981) inte bedömts lämpliga att genomföra.

Överbefälhavaren anser (propositionen bil. 2, s. 56) att det är väsentligt
att brigadförbandens enheter kan samövas i erforderlig grad redan i fred
samt att de brigadproducerande infanteri- och pansarregementena i största
möjliga utsträckning bör behållas.

Försvarskommittén ”vill understryka vikten av att de kvalificerade fältförbanden
prioriteras före övriga markstridsförband. De kvalificerade
fältförbanden skall utvecklas så att de utnyttjande vår terräng och våra
övriga speciella förutsättningar kan samlas och insättas för att inom avgränsade
geografiska områden slå även en motståndares modernaste enheter"
(FK 78 II, s. 152).

De 20 moderna och 8 äldre brigaderna behöver därför stöttas upp av
erforderligt antal brigadorganiserande infanteri- eller pansarregementen,
där även utbildningen av i första hand brigadledning och de stridande
skytte- och pansarbataljonerna äger rum.

Här ges en möjlighet att omedelbart och i ett sammanhang återställa inte
bara sambandet utan också sammanhanget mellan freds- och krigsorganisation:
utbildande och organiserande brigadregemente — en eller två
brigader med ett klart chefssamband.

De 20 moderna brigaderna bör rimligen kvarstå under lång tid. De 8
äldre brigaderna kan komma att försvinna. Men de kan också i ett efter
hand uppväxande krisläge upprustas och t. o. m. utökas till antalet. De
brigadorganiserande infanteri- och pansarregementena bör därför bli de
fasta punkterna, hörnstenarna i fredsorganisationen.

Det torde ej vara realistiskt att, trots helhetssynen en eller två brigader
— ett brigadregemente, till 20 garnisoner förlägga grundutbildning av
samtliga truppslag. Utbildningsenheterna blir för små. I garnisoner med
redan i dag flera truppslag representerade erbjuds dock möjligheter.

Det är här MB bör ha sin roll i utbildningssammanhanget genom arméinspektören.

Arméinspektören bör på MB:s uppdrag svara för att milots brigadchefer

Mot. 1981/82: 2271

6

får disponera de resurser ur övriga truppslag som erfordras för befäls- och
förbandsutbildning. Med stöd av dessa resurser samövar brigadchefen
brigadstab och direkt underställda chefer.

Ambitionen skall vara att brigaden vid KFÖ organiseras i sin helhet.
Avsteg kan godtas med högst en skytte- resp. pansarbataljon. Det är
nämligen brigaden som är krigsförbandet. Hela systemet måste samtränas.
Alla de över fem tusen som ingår i en brigad skall bibringas känslan att
tillhöra ”samma lag”, Älvsborgs-, Bohus-, Dalabrigaden osv.

Att inkalla brigaden i dess helhet ställer mycket stora krav på det
brigadorganiserande regementet. Här måste MB med arméinspektör ingripa
och stötta upp med milots samlade resurser.

Enligt min uppfattning bör nu en långsiktig plan för fredsorganisationens
utveckling, stödd på försvarsbeslut 1982, uppgöras. Den efter hand
minskande värnpliktskontingenten skall härvid utnyttjas i kostnadsbesparande
syfte. Men samtidigt skall inom fredsorganisationens ram åtgärder
vidtas för att utan extra kostnad höja beredskapen och stärka slagkraften
hos de 20 brigader som såväl ÖB som försvarskommittén och departementschefen
prioriterat. Detta innebär att de 20 moderna och 8 äldre
brigaderna i krig skall motsvaras av ett för deras produktion och omsättning
rationellt antal brigadregementen i fred. 1 erforderligt antal av dessa
bör även inrymmas en artilleri-, eller en ingenjör-, eller en trängenhet osv.,
så att utbildningskapaciteten utnyttjas helt. På så sätt bibehåller vi det antal
brigadregementen, som de prioriterade brigadernas beredskap och slagkraft
kräver. Därtill kommer några truppslagscentra. MB svarar liksom i
dag för att varje brigadregemente får samöva med samtliga truppslag.

Återstående fredsregementens etablissement kan då successivt frigöras.
Genom att planen tidigt fastställs och genomförs i långsam takt begränsas
de sociala och kommunalpolitiska verkningarna. Yrkesbefälet med yrkesarbetande
hustrur och egnahem slipper plötslig flyttning till annan garnisonsort.
Kommunerna kan planera för förändringar på lång sikt. Det s. k.
militärkommunala komplexet behöver inte gå till aktion. Det har med sin
lokaliseringspolitiska tyngd i alltför hög grad tillåtits dominera under
1960- och 1970-talet.

Genom att i god tid fastställa detta långsiktiga slutmåls principer kan
byggnadsverksamheten inom försvarsmakten inriktas mot vad som slutligt
är nödvändigt och i tiden onyttiga eller onödiga investeringar undvikas,
allt för att åstadkomma hög beredskap och stor personell och materiell
slagkraft hos krigsförbanden och effektivitet i fredsorganisationen.

Slutligen bör också i samma syfte understrykas att motsvarande samordning
även bör kunna åstadkommas över försvarsgrensgränserna. Detta
gäller särskilt inom garnison, där brigadregemente inte förekommer.

Mot. 1981/82: 2271

7

Förankra krigsorganisationens förband hos befolkningen

Också från synpunkten att i ökad grad förankra och levandegöra krigsorganisationens
förband och insatser i medborgarnas medvetande ter sig
fältförbandens brigader viktigast.

Lokalförsvarsförbanden har om än ännu ej en hos medborgarna upplevd
förankring i bygden dock enklare och bättre förutsättningar att nå ett
sådant syfte. De lyder i vart fall inledningsvis under en territoriell militär
chef, oftast försvarsområdesbefalhavare, och kan således enkelt kopplas
till ett län med allt vad det innebär av samverkan med civila myndigheter,
frivilligförsvar osv.

Enligt min uppfattning bör en strävan vara att så långt som möjligt söka
utgå från denna i krig förutsedda lokala eller i vart fall territoriella bundenhet
och genom namnsättning och presentation för medborgarna i resp.
län ge dem ökad förankring.

Lokalförsvarsförbanden i ett Fo/län kan t. ex. benämnas ”Lokalförsvarsförbanden
i Kopparbergs län”.

De bör bära något igenkänningstecken på uniform som anknyter till
namn eller vapen för resp. län. Benämningen Fo-grupp med sifferbeteckning
som nu anknyter till nummer på försvarsområde bör utgå och varje
län bör ha sin första, andra eller tredje grupp. Benämningen bör således
vara t. ex. ”Första Kopparbergsgruppen”, ”Andra Kopparbergsgruppen”
osv.

För fältförbandens del, i allt väsentligt rör det sig om brigader, bör de
ursprungliga landskapsregementenas namn utnyttjas.

Huvudansvaret för mobilisering och utbildning av de största komponenterna
i resp. brigad åvilar, som nämnts, i dag ett fredsförband, ett
infanteri- eller pansarregemente.

Med denna förutsättning är enligt min mening den naturliga kopplingen
mellan krigs- och fredsorganisationen given samt också utgångspunkten
för den folkliga förankringen av fältförbanden. Fredsförbanden måste
presenteras som en utbildningsplats, en sammanhållen militär skola, inte
såsom ett förband för krig vilket det heller inte är.

Våra brigader måste, mot denna bakgrund, ges en helt annan förankring
hos medborgarna i stort och hos de värnpliktiga.

Den värnpliktige som inrycker till grundutbildning rycker in till en
utbildningsplats, men han skall utbildas i ett krigsförband, t. ex. en bataljon
i en modern infanteribrigad. Från första början är därför hans roll i och
känsla för krigsförbandet det väsentliga.

Brigaden, dess sammansättning i stort, dess namn och dess chef måste
därför bli en levande verklighet för de värnpliktiga.

Denna samhörighet med krigsförbandet och inte med utbildningsplatsen
ter sig desto mer viktig för de värnpliktiga som utbildas vid specialtruppslagen.
För dem som t. ex. vid ett fredsträngregemente utbildas i en
underhållsbataljon avsedd att ingå i en infanteribrigad som mobiliserar på

Mot. 1981/82: 2271

8

annan plats i landet, under annat fredsförbands ansvar och där brigaden
kan komma att utnyttjas i krig på ytterligare helt annan plats i landet, är
krigsförbandet den enda länk som ger en meningsfull sammanhållning i
stort.

Brigadernas antal och sammansättning i stort är redan något som inte
sekretessbeläggs. Vad som nu måste prövas är att, i likhet med många
andra länder, ge dem individuella namn och klargöra vilka fredsförband
som ”står faddrar” för vilka brigader. Härigenom kan brigaderna naturligen
anknyta till de ursprungliga landskapen, större städer eller annan
förankring som är naturlig.

Brigadcheferna bör kunna framträda inför värnpliktiga och allmänhet
på ett naturligt sätt och fastare och mer enhetligt kunna påverka befälsutbildning
och repetitionsutbildning av brigadens olika delar med hänsyn
till förutsedd krigsuppgift. I likhet med vad som tidigare sades om lokalförsvarsförbanden
bör också varje enskild brigad ha något uniformsemblem.

Många brigader har redan utvecklat en levande tradition med sina
namn, med standar och värnpliktiga och befäl som fullgjort större delen av
sina krigsförbandsövningar på olika befattningar inom brigaden.

I så stor utsträckning som är möjligt bör dessa traditioner och denna
sammanhållning nu bli kända också utåt.

Medborgarna i vårt land som både ekonomiskt och personellt avsätter
förhållandevis stora resurser till det militära försvaret bör enligt min
mening ges avsevärt ökade möjligheter att få inblick i vart dessa resurser
går och på ett naturligt sätt mer känna samhörighet med krigsorganisationens
enheter än med fredsförbanden.

Mot denna bakgrund kan redan nu konstateras att inriktningen av
utredningsarbetet rörande arméns fredsorganisation inför 1987 års försvarsbeslut
bör innehålla följande grundstruktur.

A. Ett för produktion och omsättning av krigsorganisationens brigader
erforderligt antal brigadproducerande infanteri- och pansarregementen
behålls och ges ett ökat totalt ”brigadutbildningsansvar”.

B. Samlokalisering eller nära samverkan av specialtruppslagens utbildning
i brigadförband med dessa regementen eftersträvas.

C. Arméns krigsförband ges en naturlig och förankrad roll i fredsutbildningssystemet
i enlighet med vad som anförts i denna motion.

Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts under punkterna A—C.

Stockholm den 24 mars 1982
BJÖRN KÖRLOF (m)