om förbud mot användning av asbest.

Motion 1972:480 av herr Takman m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:480

11

Nr 480

av herr Takman m. fl.

om förbud mot användning av asbest.

Asbestos är en form av pneumokonios (”dammlunga”). Den uppstår
genom inandning av asbestdamm och är en av de mest invalidiserande av
dessa sjukdomar. I vissa fall kompliceras asbestosen av tumörsjukdomar.
Professor Nils Ringertz har i Läkartidningen (nr 1 1, 1968) refererat tre
undersökningar, en engelsk, en amerikansk och en östtysk, som visat att
lungcancerfrekvensen hos arbestossjuka och bland asbestexponerade
arbetare är drygt sju gånger större än den väntade. Hos arbestossjuka kan
också förekomma annars mycket sällsynta tumörer i lungsäcken eller
bukhinnan (mesoteliom).

I Medical News-Tribune (7/8 1970) rapporterades att sju dödsfall i
dessa sällsynta tumörer hade inträffat på sjukhusen i Nottingham under
de sista åren av 1960-talet och att sjukdomen i samtliga dessa fall med
stor sannolikhet hade orsakats av arbestdamm i gasmaskfabriker under
andra världskriget. Den asbest som använts där var ”den farliga ’blå’ ”
typen (crocidolite), som tidigare inporterades i stora kvantiteter från
Sydafrika. På grund av sin motståndskraft mot syra hade den fått stor
användning bl. a. vid tillverkningen av batterilådor. Senare hade den blå
sydafrikanska asbesten, enligt rapporten, ersatts med den vita kanadensiska
för isoleringsändamål och i skeppsbyggnadsindustrin.

En av de främsta pionjärerna i asbestosforskningen, professor Irving J.
Selikoff, har i en väldokumenterad artikel i marsnumret 1969 av
USA-tidskriften Environment redovisat den alarmerande aktuella situationen
och samtidigt gjort en bitter historisk återblick. Det är inte helt
korrekt, skriver han, att betrakta våra aktuella asbestosproblem som en
”oförutsedd miljörisk”: ”När jag ser tillbaka, har jag en känsla av att vi
borde ha uppfattat vissa förvarningar.” Så t. ex. undersökte dr H.
Montague Murray i London för 70 år sedan en 33-årig man som led av
svår andnöd. Han hade arbetat i kardrummet i en asbesttextilfabrik. Av
de tio män som arbetat i detta rum 13 år tidigare var han den ende
överlevande. Ett år senare dog också han. Vid obduktionen fann man att
han hade svårt ärriga lungor som innehöll mängder med asbestfibrer.
Gång på gång har senare visats att de som i sitt yrkesarbete är utsatta för
asbestdamm löper en betydande risk att få asbestos och att de tre förut
nämnda cancerformerna inte är ovanliga bland dessa arbetare.

Men historien slutar inte med detta. Användningen av asbest är
förknippad med en mycket vidare risk, kanske en risk för samhället i
stort. Att uppmärksamheten fästs vid denna potentiella risk för en bred
allmänhet tillskrivs i första hand tre pionjärrapporter, som Selikoff
refererar. Den första publicerades 1960 av Wagner och hans kolleger och

Mot. 1972:480

12

gällde 47 fall av mesoteliom i Sydafrika, alla från nordvästra Cape-provinsen,
ett område rikt på asbest. Få av dem hade direkt arbetat med
mineralet, men 45 av de 47 hade haft kontakt med det, ofta indirekt. De
hade levt vid en asbestgruva eller hade arbetat i en omgivning där det var
tänkbart att de indirekt och slumpvis varit exponerade. 1 slående
kontrast härtill noterades att inte ett enda fall av mesoteliom hade
rapporterats från resten av Sydafrika under samma period. Inte heller
hade något sådant fall upptäckts vid 10 000 obduktioner i följd av
personer med silikos. Denna rapport ställde på ett otvetydigt sätt frågan,
om mesoteliom med anknytning till asbest var begränsad till direkt
yrkesexponering eller om en mycket mindre intim kontakt kunde ge
samma resultat.

Ungefär samtidigt, 1960, ställde Kiviluoto en liknande fråga. Förkänning
i lungsäckarna hade, detta visste man redan, ofta förekommit i
karakteristisk form bland asbestarbetare. Det var därför i hög grad
anmärkningsvärt att man vid röntgning i ett län i Finland fann typiska
”asbestotiska” lungsäcksförkalkningar hos 499 av 6 312 undersökningsfall
under det att man i angränsande län inte fann en enda på 7 101.
Kiviluoto anmärkte att det fanns en asbestgruva i det förra länet och att
även om ingen av de undersökta hade arbetat i gruvan, så hade de levt i
närheten.

Den tredje observationen var inte mindre oroande. Det hade länge
varit känt att asbestfibrer i lungor hos människor blivit överdragna med
ett karakteristiskt järnrikt gyllenbrunt material och bildat ”asbestkroppar”.
Sådana finner man till exempel i stort antal i lungorna hos
asbestarbetare. I en artikel i British Medical Journal (12/1 1963)
rapporterade J. G. Thomson att han hade funnit asbestkroppar i lungorna
hos personer som inte varit asbestarbetare. På mikroskopiska preparat
från lungbaserna demonstrerade han att dessa kroppar förekom i 26
procent av 500 obducerade fall i följd i Capetown. Hans slutsats var att
asbestos faktiskt hade blivit en vanlig risk för moderna stadsbor, och han
förutspådde att tumörsjukdomen mesoteliom, orsakad av asbest, kan
komma att bli lika vanlig som lungcancer förknippad med cigarrettrökning
är nu. Thomsons iakttagelser har bekräftats av en mängd
undersökningar i andra delar av världen. Förekomsten av asbestkroppar
hos ungefär samma procent av alla undersökta har rapporterats från
Montreal, Milano, London, Glasgow, Belfast, Dresden, Pittsburgh och
Miami. I New York fann Selikoff och hans medarbetare med en något
finare metodik att i runt tal hälften av lungorna vid 1 975 obduktioner i
följd innehöll asbestkroppar. ”När man betänker att vi undersöker en bit
lungvävnad som är bara en kvadratcentimeter och 0,0175 cm tjock, så är
det uppenbart att dessa partiklar nu är mycket vanliga bland stadsbor vid
det här laget.”

Det är inte svårt att förstå detta. Det finns asbest i åtminstone tre
tusen industriprodukter. Det förhållandet att man ännu inte utanför de
särskilt intresserade kretsarna känner till att asbest är en risk även vid
icke-yrkesmässig exponering har lett till att säkerhetsåtgärder saknas även

Mot. 1972:480

13

där asbest används industriellt. Vid rivning av byggnader sprids asbestdamm
ofta vida omkring, och inte sällan blir de torra dammande
asbestbitarna lekmaterial. Vissa yrkesgrupper, såsom isolerare, är särskilt
utsatta. ”Det var så många isolerare som dog under en kort tid”,
berättade Arne Johannesson i Göteborg, 58 år och själv asbestosdrabbad,
i en intervju i Byggnadsarbetaren (28/4 1972). ”Det var väl asbestosen
som slagit till fast då kände man inte till det.”

Asbest har fått en allt vidsträcktare användning. Världsproduktionen
av asbest, som var endast 500 ton 1890, hade stigit till 200 000 ton 1920
och 500 000 ton 1930 och är nu uppe i 4 000 000 ton om året, enligt
Selikoff och Hammond i American Journal of Public Health, nr 9 1968.

Även i sådana arbeten som asbestsprutning vid brand isolering, där
arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid
arbete med asbest måste iakttas noga, utsätts både de direkt engagerade
arbetarna och en vid krets av andra personer för dammkoncentrationer
som överskrider det hygieniska riktvärdet. Att detta riktvärde mot
bakgrunden av vad som nu är känt om asbestosriskerna inte utgör någon
garanti behöver knappast diskuteras. 1 en ofta citerad undersökning,
redovisad under rubriken ”Svart på vitt om farlig asbest” i Byggnadsindustrin
nr 18 1970, har skyddsingenjör Lennart Björkgren vid

Bygghälsan funnit att ”byggnadsarbetets natur gör att en dammalstrande
process av denna typ är mycket svår att helt isolera från den övriga
arbetsmiljön och dess personal”.

En naturlig fråga att ställa är om detta farliga material är så till den
grad nödvändigt att det är ofrånkomligt att byggnadsarbetare och andra
måste riskera hälsa och liv. Det antas att 80 procent av all importerad
asbest används i byggnadsindustrin. Att asbest inte är absolut oundgänglig
där framgår av en skrivelse från yrkesinspektör Gösta Sandahl till
Projektkontoret för Huddinge sjukhus den 15 oktober 1970. Man hade
därifrån i en skrivelse till yrkesinspektionen den 3 september 1970
meddelat att man i början använt asbestsprutning för att brandisolera
byggnadernas stålstomme men att man på grund av risken med
asbestdammet hade övergått till att bekläda stålstommen med gips.
Inspektör Sandahl konstaterade i svaret att det var svårt att förebygga
risker bl. a. för personal som utför städningsarbetena på byggen: ”Utbyte
av asbest mot annat ofarligt material, så som enligt Eder skrivelse redan
skett vid Huddinge Sjukhus, synes därför vara den enda praktiska
lösningen av detta skyddsproblem och yrkesinspektören får därför i
första hand rekommendera ett sådant förfaringssätt.”

Vid en konferens om ”Arbete med asbesthalliga material”, anordnad
av Bygghälsans regioncentral i Göteborg våren 1971, var också de 90
deltagarna ense om att asbestsprutningen på byggarbetsplatserna måste
avskrivas och att värme- och ljudisolering måste ske med andra material.
”Att man kan lyckas att utbyta asbest mot andra material är Götaverken
ett exempel på”, hette det i referatet från konferensen i Byggnadsindustrin,
nr 13 1971. ”Dess skyddsinspektör Nils Sundstedt berättade på
konferensen att varvet räknar med att leverera sin sista båt med asbest

Mot. 1972:480

14

ombord i oktober.”

1 ett referat av några engelska undersökningar berättade John Davy i
Observer (17/1 1 1968) att British Rail hade slutat använda asbest som
isoleringsmaterial i passagerarvagnar och övergått till att använda glasull.

Tydligen kan asbest ersättas helt på många, kanske alla områden. Med
hänsyn till att importen och användningen ständigt ökar, trots att
ersättningspreparat finns och trots att riskerna med asbest är klart
dokumenterade sedan många decennier, tycks ett kategoriskt förbud vara
mer än väl motiverat.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förslag till lag som
förbjuder användningen av asbest.

Stockholm den 25 januari 1972
JOHN TAKMAN (vpk)

SUNE OLSSON (vpk) LARS WERNER (vpk)

i Stockholm i Tyresö

LARS-OVE HAGBERG (vpk) KARL HALLGREN (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) PER ISRAELSSON (vpk)

JOHN MAGNUSSON (vpk)
i Kristinehamn