Namnlagen

Motion 2002/03:L220 av Inger René m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att endast immaterialrättsligt skyddade värden skall begränsa medborgarnas möjligheter att själva välja sina namn.

Motivering

Namnlagen (1982:670) innehåller bestämmelser om personnamn. Med personnamn avses efternamn, mellannamn och förnamn. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års namnlag.

Lagen sätter bland annat gränser för vad en person kan heta, både i förnamn och i efternamn. Vilka nybildade för- och efternamn som får godkännas regleras också genom lagen. Lagstiftaren lägger olika skönhets- och moralaspekter på vilket namn som är möjligt att välja. Det har visat sig att tillämpningen av dessa skönsmässiga regler blir ojämn och oförutsägbar. Ett exempel är Göteborgs kammarrätt som tillåtit förnamnet Bebben (som refererade till en fotbollsspelares benämning) men nekat Bajen (som refererade till benämningen av ett fotbollslag).

Det förekommer även namn som är skyddade mot nya bärare. I de fallen handlar förbuden om skydd för namnets immaterialrättsliga värde, inte om estetiska aspekter av namnkonstruktioner.

En annan namnfråga som är hårt reglerad är den om dubbelnamn. Dubbelnamn är efternamn som består av två namn vilka båda ensamt kan utgöra efternamn och som förenas med ett bindestreck. Det namn som skapas blir ett enda efternamn i vilket de båda sammanbundna namnen ingår som likvärdiga delar. Det är inte längre tillåtet att nybilda dubbelnamn då dessa anses vara otympliga och föranleda praktiska svårigheter. Numera finns det i stället något som benämns mellannamn. Det består av en makes tidigare efternamn och placeras mellan förnamnet och det nya efternamnet. Bindestreck mellan namnen får dock inte förekomma.

Det förefaller inte skäligt att begränsa medborgarnas möjligheter att själva välja vad de vill kalla sig med hänvisning till datasystemens begränsningar, eller att den som vill byta namn skall vara utlämnad till en skönsmässig bedömning av en eventuellt fotbollsintresserad kammarrätt.

Att inte tillåta medborgare att formellt heta vad de själva önskar kommer enbart att leda till ett dubbelspel, där medborgarna brukar ett namn vid kontakt med myndigheter och ett annat vid andra tillfällen i livet. Det finns inte något tillräckligt starkt skäl att hindra människor att skapa de namn de önskar, vare sig det gäller förnamn eller efternamn.

Stockholm den 18 oktober 2002
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)