F örs var spolitiken

Motion 1982/83:1797 Ola Ullsten m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1982/83:1797

Ola Ullsten m. fl.

F örs var spolitiken

Riksdagens försvarsbeslut våren 1982 gav riktlinjer för totalförsvaret för
fem år framåt, alltså t. o. m. budgetåret 1986/87.1 enlighet med planeringsoch
ekonomisystemet för försvaret rullas planeringen ett år framåt i det
förslag som i år föreläggs riksdagen från regeringen.

Säkerhetspolitiska överväganden

I de allra flesta avseenden fanns stor samstämmighet mellan partierna i
1978 års försvarskommitté. Särskilt värdefullt var att kommittén var helt enig
i fråga om de säkerhetspolitiska övervägandena. Denna enighet bestod även
vid riksdagsbehandlingen.

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringens förslag i budgetpropositionen
i de säkerhetspolitiska övervägandena bygger på fjolårets försvarsbeslut.
De uttalanden som görs i fråga om internationell utveckling det senaste
året finner vi väl motiverade. Det försämrade förhållandet mellan supermakterna
sätter sin prägel på det internationella klimatet. Den tilltagande
användningen av våld på olika håll i världen inger oro. Ett stärkande av FN:s
roll som instrument för kollektiv säkerhet ter sig ytterst angeläget.
Regeringens bedömningar i fråga om pågående förhandlingar i fråga om
rustningskontroll och nedrustning förefaller välgrundade, såsom uttalandet
att några snabba resultat av dessa förhandlingar inte kan väntas. Regeringen
betonar att den svenska nationen står enad kring de säkerhetspolitiska
principerna och att detta är en ovärderlig tillgång som måste bevaras. Vi
instämmer till fullo i dessa uttalanden.

Tekostödet

Skillnaderna i ekonomiska, organisatoriska och andra frågor mellan den
dåvarande regeringen och den socialdemokratiska oppositionen var i
flertalet fall marginella. Vi konstaterar att i det enda avseende där det i
försvarskommittén fanns skilda meningar rörande de civila delarna av
totalförsvaret - nämligen ekonomisk ram till ekonomiskt försvar i fråga om
tekostöd - utgår regeringen nu preliminärt från fjolårets riksdagsbeslut och
inte från den socialdemokratiska reservationen. Detta kan komma att ändras
i regeringens kommande proposition om tekopolitiken. Att regeringen nu
valt att preliminärt ange det belopp som fjolårets riksdag ansåg statsfinan

Mot. 1982/83:1797

4

siellt motiverat för ekonomiskt försvar innebär att en meningsmotsättning
från i fjol har bortfallit, vilket är positivt.

Oljelagringsprogrammet

Vad gäller oljelagring uttalade fjolårets riksdag - med anledning av en
socialdemokratisk motion - att den inte räknade med någon ytterligare
förlängning av oljelagringsprogrammet utöver den förlängning som godkändes
av riksdagen. Försvarsutskottet utgick från att slopandet av oljelagringsfonden
innebär en betydande förändring när det gäller de ekonomiska
förutsättningarna för oljelagringen, då man därmed i fortsättningen inte kan
räkna med ett fast tillflöde av medel som är uteslutande avsedda för
oljelagring. Utskottet utgick dock från att en finansiering över statsbudgeten
inte kommer att medföra en minskad benägenhet att infria ett beslutat
oljelagringsprogram. Utskottet framhöll att svaret på frågan om förlängningen
av oljelagringsprogrammet medför besparingar även på sikt blir starkt
beroende av utvecklingen av oljepriserna. Utskottet påpekade även att
förlängning medför en övergående försämring av beredskapen. Med
anledning av den socialdemokratiska motionen gav riksdagen regeringen till
känna att den inte räknade med någon ytterligare förlängning av oljelagringsprogrammet.
Utskottet pekade på möjligheten att utnyttja de rörliga
krediterna för att tidigarelägga inköp av exempelvis olja om så kraftiga
prisstegringar kan förväntas att betydande statsfinansiella besparingar kan
göras med tidigareläggning. Efter detta uttalande har oljeimporten fördyrats
genom den stora devalveringen.

Riksdagen gav alltså - med anledning av en socialdemokratisk motion regeringen
till känna att den inte räknade med någon ytterligare förlängning
av oljelagringsprogrammet. Mot denna bakgrund ter det sig överraskande
att energiministern i årets budgetproposition föreslår en mycket kraftig
minskning det närmaste budgetåret i förhållande till oljelagringsprogrammet,
nämligen inköp av 600 000 kbm råolja i stället för 900 000 kbm enligt
programmet. Regeringen har nyligen också givit tilläggsdirektiv till utredningen
om översyn av det löpande oljelagringsprogrammet och begärt
uppgifter om i hur hög grad den sjunkande oljekonsumtionen i samhället
motiverar en neddragning av hela lagringsprogrammet. I sak betyder
regeringens förslag att man gör en kraftig minskning av de ekonomiska
resurserna för de civila delarna av totalförsvaret, vilket alltså kan förvåna
mot bakgrunden av socialdemokratiska initiativ i riksdagen så sent som för
ett halvår sedan.

Vi skall likväl - av statsfinansiella skäl - inte motsätta oss dessa förslag från
regeringen.

Mot. 1982/83:1797

5

JAS-frågan

Den fråga som uppmärksammades mest vid fjolårets försvarsbeslut var
beslutet om JAS. Med fem rösters majoritet beslöt riksdagen att förorda det
svenska alternativet, alltså ett lätt flygplan med förmåga att klara både jakt,
attack och spaning.

I försvarskommittén rådde enighet om att Viggensystemet skall ersättas
med ett JAS-system, alltså ett flygplan som kan operera i alla tre rollerna. En
mycket kraftig riksdagsmajoritet stödde också - liksom redan i riksdagsbeslutet
med anledning av propositionen 1979/80:117 - tanken på ett
JAS-system. (Endast vänsterpartiet kommunisterna och ett mycket litet
antal socialdemokrater gick vid dessa tillfällen emot tanken på ett
JAS-system.) Osäkerheten gällde alltså inte om Sverige skulle ha ett
JAS-flygplan eller inte. Frågan var i stället om man skulle välja en svensk
utveckling eller importera ett utländskt flygplan.

Regeringen återkommer senare i vår med förslag i JAS-frågan. Preliminärt
innehåller budgetpropositionen en fortsättning enligt det beslut som
riksdagen fattade i fjol. Vi har med intresse noterat att den socialdemokratiska
regeringens första försvarsminister - under den tid han hann verka sade
sig vara positiv till en svenskutvecklad JAS om projektet ryms inom den
ram som riksdagen angav. Det innebar att han inte ställde de betydligt mer
långtgående krav som socialdemokraterna hade i riksdagsdebatten, nämligen
att som villkor för ett ja till svenskt alternativ kräva att svensk industri
skulle pressa kostnaderna med flera miljarder kronor.

Såvitt vi förstår skulle ett sådant krav innebära att projektet måste
avbrytas, då inget talar för att statens förhandlare varit så dåliga att de
accepterat kostnader på flera miljarder utöver dem som reellt behövs för att
ta fram ett nytt flygplansystem. Eftersom socialdemokratisk tveksamhet mot
det svenska alternativet också antyddes i fråga om prestanda framgick att
någon besparingsmöjlighet inte skulle finnas i form av lägre prestandakrav.

Försvarsministerns uttalanden innebar därför ett klart närmande till den
ståndpunkt som intogs av fjolårets riksdagsmajoritet.

I sak har tre nya omständigheter tillkommit sedan riksdagsbeslutet i en
riktning som ytterligare borde tala för en svenskutvecklad JAS.

1. Devalveringen innebär att utländska alternativ fördyras påtagligt.
Eftersom jämförelsen måste göras mellan svenskt och utländskt alternativ är
det uppenbart att devalveringen ökar konkurrenskraften hos det svenska.
(Det är en självklarhet, och motiveringen för devalveringen är ju också att
stärka svensk industris konkurrenskraft.) För ett direktimporterat flygplan
slår devalveringen på hela kostnaden, medan devalveringen bara slår på de
importerade delarna hos ett svenskt JAS, vilket utgör drygt 25 %. Ökad
konkurrenskraft hos svensk industri bör möjliggöra fler svenska underleverantörer,
och därmed skulle ännu större andel av det totala arbetet kunna
förläggas inom landet. I riksdagsbeslutet efter proposition 1979/80:117

Mot. 1982/83:1797

6

trycktes hårt på kostnadsaspekten i meningen att man borde köpa varje
komponent där den var billigast, vilket antogs innebära att man borde ha en
klart lägre svensk andel än i tidigare objekt. Som exempel kan nämnas
landningsstället - där import har antagits vara fördelaktigare än en
tillverkning hos Motala verkstad. Men kan svensk industris konkurrenskraft
ökas bör alltså möjligheterna till fler svenska underleverantörer förbättras.

2. Under hösten konstaterades - efter vindtunnelprov m. m. - att den
kostnadseffektivaste lösningen är att fortsätta med den vinge som offererades
i grundutförandet. Chefen för flygvapnet avstyrkte därför att man
skulle utnyttja den offert som industrin givit i fråga om den s. k.
Rockwellvingen. Visserligen skulle en sådan vinge marginellt kunna öka
svängprestanda, men i stället förloras viss hastighet - och i flera situationer
vore detta inte en önskvärd förändring i fråga om prestanda. Tekniska
osäkerheter och ökade kostnader talade också mot Rockwellvingen.
JAS-projektet är rimligen ekonomiskt mest bekymmersamt de närmaste
åren, då utvecklingsarbetet pågår samtidigt med produktionen av JA 37
Viggen. På 1990-talet går kostnaderna för utvecklingsarbetet kraftigt ned,
samtidigt som produktionskostnaderna för JAS kommer att vara klart lägre
än dagens kostnader för produktion av JA 47, vartill också kommer lägre
driftskostnader i takt med att JAS-divisioner ersätter Viggendivisioner.
Genom konstaterandet att det inte är lämpligt att utnyttja offerten för
Rockwellvingen blir det alltså lättare att ekonomiskt klara 1980-talets
ekonomi för JAS-projektet.

3. Som alternativ till svenskt JAS framställdes främst det amerikanska
F-18, särskilt från dem som - i likhet med arméchefen - sade sig förorda ett
flygplan med kraftigare prestanda än det svenska alternativet har. tinder det
senaste halvåret har dock framkommit att F-18 är ett dyrare alternativ än
man tidigare räknat med. Det har lett till att USA:s administration ställt krav
på väsentligt lägre pris för F-18, i annat fall kommer den planerade serien att
kraftigt avkortas. Detta förhållande synes närmast tyda på att F-18:s
kostnader varit undervärderade i de jämförelser som gjordes i Sverige mellan
svenskt JAS och utländska alternativ (något som alltså dessutom accentuerats
genom den svenska devalveringen).

Utöver dessa tre skäl kan tilläggas att konkurrensen i fråga om civila
flygplan i den klass som Saab-Fairchild 340 representerar har hårdnat genom
att också ett europeiskt alternativ ser ut att komma, dock klart senare än
svensk-amerikanska Saab-Fairchild. Försäljningen av civila flygplan i olika
storlekar har varit mycket trög de senaste två åren. Den orderstock som finns
för Saab-Fairchild - ett hundratal flygplan - måste betecknas som mycket
god internationellt sett. Ett beslut om att stoppa JAS-projektet skulle mot
denna bakgrund vara ytterst olyckligt också för det civila projektet, eftersom
en nedläggning av JAS sannolikt skulle leda till att marknadens tilltro till
Saab som långsiktig leverantör skulle minska dramatiskt.

Mot. 1982/83:1797

7

Möjligheterna att vidareutveckla den civila sidan skulle därmed kraftigt
minska. Detta är inte ett försvarspolitiskt argument, men JAS-satsningen har
också positiva industripolitiska återverkningar. Att regeringen räknar in
JAS-satsningen i landets forskning och utveckling är befogat - däremot är det
fel att framställa militär forskning och utveckling som en ny satsning.
Tvärtom har denna beskrivit en fallande kurva. De statliga anslagen för
militär forskning har i fast penningvärde minskat med ungefär en tredjedel
sedan slutet av 1960-talet. (En återspegling av att andelen som går till drift
och underhåll i försvaret ökat på materielens och forskningens bekostnad.)

Vad vi här angivit skulle alltså tala för svensk JAS mer än vid
beslutstillfället i fjol. Möjligen kan också anföras ett argument i motsatt
riktning. Görs bedömningen att oljepriserna även långsiktigt blir lägre än
man tidigare räknat med reduceras en del av fördelen av låg bränsleförbrukning
hos det svenska JAS-alternativet. (F-18 drar ungefär dubbelt så mycket
bränsle som det svenska alternativet, och bränslepriset får därför stor
betydelse vid en ekonomisk jämförelse mellan alternativen.)

Militärt försvar

Fjolårets försvarsbeslut innehöll för det militära försvarets del en
krigsorganisation som delvis förbättras genom ny materiel och bättre
utbildning (det senare genom att repetitionsutbildningen åter genomförs på
rimlig nivå efter ett antal år av kraftiga reduceringar). Genom olika åtgärder
förbättras möjligheterna att möta överraskande angrepp. Efter försvarsbeslutet
har ÖB vidtagit åtgärder för att förbättra skyddet mot A- och C-vapen
genom att inom ramen för tillgänglig utbildningstid åter ge en högre prioritet
åt dessa färdigheter.

De förbättringar som kan åstadkommas inom ramen för försvarsbeslutet
är starkt motiverade. Frågan kan ställas om det finns viktiga krav på
förbättringar som inte förutsågs i försvarsbeslutet. Ett tänkbart sådant
område kan vara telekrigföringen.

Falklandskriget och luftstriderna över Libanon har båda fäst uppmärksamheten
på den elektroniska utrustningens utomordentligt stora roll för
upptäckt, ledning, verkan och skydd. Det kan inte uteslutas att fortsatta
studier leder till att mer materiel inom telekrigsområdet måste beställas
redan under försvarsbeslutsperioden och att andra objekt i stället då får
skjutas på framtiden. En sådan anpassningsbarhet måste finnas i systemet.
Detta aktualiserar frågan om bemyndigandekvoter, alltså hur mycket av
beställningar som lagts ut i förhållande till den årliga storleken på
materielanslagen. Ju större bemyndigandekvoter, desto mer låst är
planeringen och desto mindre möjligheter att möta nya krav.

Det vore allvarligt om materielanslagen skulle urholkas de närmaste åren.
Det kan sägas vara ett illavarslande tecken att besparingarna i fredsorgani

Mot. 1982/83:1797

8

sationen reducerades i samband med fjolårets försvarsbeslut genom olika
aktioner i riksdagen. Ansträngningarna att söka kompensera detta genom att
ta fram fler rationaliseringsobjekt inom fredsdrift och fredsorganisation
måste därför förstärkas.

Regeringen föreslår - främst med hänvisning till devalveringen - en
neddragning av resurserna för militärt försvar. Vi anser oss inte blankt kunna
avvisa dessa tankar. I försvarskommittén uttalade (betänkande Säkerhetspolitiken
och totalförsvaret Ds Fö 1981:1, s. 92) företrädare för de tre
icke-socialistiska partierna att mot bakgrund av den allmänekonomiska och
statsfinansiella situationen är det enligt kommitténs mening nödvändigt att
den restriktivitet som framdeles måste tillämpas i fråga om de statliga
utgifterna även måste gälla utgifterna för försvarsändamål. Vi anser
fjolårets försvarsbeslut vara förenligt med detta uttalande. Angelägna
kvalitetsförbättringar som behövs inom olika delar av försvarsmakten för att
motsvara miljön i aktuella hotbilder måste finansieras genom rationaliseringar
och sparsamhet inom fredsdriften.

Budgetpropositionen föreslår en ytterligare ekonomisk åtstramning i fråga
om militärt försvar. Någon exakt beskrivning av vilka konsekvenser detta får
för verksamheten lämnas dock inte. Det gör det svårt för oss att bedöma
förslagen. Förhoppningsvis kan regeringen lämna närmare information
senare under våren, åtminstone på några av de punkter som aktualiseras,
t. ex. repetitionsutbildning, byggnadsverksamhet och materielanskaffning.

Vår målsättning är att så långt möjligt behålla den krigsorganisation som
riksdagen uttalade sig för i fjolårets försvarsbeslut. Men vi bejakar behovet
av besparingar och är därför beredda att biträda sådana besparingsförslag
som riktas mot annat än krigsorganisationen.

F redsorganisation

Budgetpropositionen anger att en av besparingarna bl. a. skall innebära
att viss byggnadsverksamhet skall uppskjutas. Det bör vara en framkomlig
väg. Budgetåret 1981/82 gick omkring 1 miljard kronor till byggnadsobjekt
inom försvaret, varav det allra mesta för fredsorganisationens behov.

Det har gång på gång vitsordats att hittillsvarande normer för byggande i
många fall givit större kostnader än man lokalt ansett motiverat. Det är
angeläget att snabbt finna metoder att tillvarata de förenklingar som är
möjliga.

Riksdagens försvarsbeslut innebar att man sade ja till regeringens och
försvarskommitténs uttalande om att standarden på kaserner och fritidslokaler
m. m. måste få tillåtas att variera mellan olika delar av landet och
mellan olika förband. En något lägre standard kan godtas vid förband som
har en utpräglat lokal rekrytering av värnpliktiga än vid förband som
rekryterar från avlägsna områden.

Enligt uppgift bejakades denna tanke på lokala förband som besöktes av

Mot. 1982/83:1797

9

försvarskommitténs arbetsutskott för fredsorganisationsfrågor. Vid arbetsutskottets
besök gavs i en rad fall exempel på att utförda byggen skulle ha
kunnat göras enklare. Även framtida objekt sades kunna göras enklare än
man hittills kanske räknat med. Ett av exemplen var förestående renoveringar
vid Dalregementet. Av budgetpropositionen framgår att kasernrenoveringarna
där nu beräknas kosta 23 milj. kr. Har man i detta fall - på ett
förband där man så klart visat sig villig att acceptera att detta lokalt
rekryterade förband skulle kunna ha lägre standard än förband med långväga
värnpliktiga - fullt ut tagit tilvara besparingsmöjligheterna?

Budgetpropositionen har utpekat byggnadsområdet som ett besparingsområde.
Då krävs att departementet och myndigheter verkligen i varje
enskilt objekt noga granskar vilka förenklingar och ambitionssänkningar
som är möjliga.

I budgetpropositionen anges att ombyggnaderna av kontorslokaler i
Stockholm med anledning av omflyttningar av de centrala staberna - och
andra militära enheters inflyttning i deras tidigare lokaler - kommer att kosta
i runt tal 75 milj. kr. Det är rimligen knappast någon stor skillnad i
genomsnittlig rumsstorlek för vad som behövs för olika staber och
förvaltningar. En dörr, en vägg, ett golv eller ett tak fungerar väl lika bra
oavsett myndighetens namn. Måste man mer eller mindre bygga om hela
huset för att en myndighet flyttar ut och en annan in? Eller är det så att
omflyttningar också anses vara detsamma som att man skall höja standarden
för alla?

Inte en enda lektionssal, förläggningslokal eller stabslokal borde få byggas
till följd av en norm, utan först när det i det enskilda fallet verkligen kan
göras troligt att nuvarande lokaler är så trånga att det menligt påverkar
verksamheten.

Vi finner frågan så angelägen att vi föreslår att riksdagen begär att
regeringen årligen de närmaste åren orienterar riksdagen om vilka resultat
som uppnåtts i strävandena att förenkla och förbilliga inom försvarets
byggnadsverksamhet.

Också i fråga om befästningar finns avsevärda möjligheter till besparingar
genom ändrade normer för utrymmen och standard. Nu utgår man från
fredstida arbetsplatsstandard, vilket inte är ekonomiskt rimligt för anläggningar
avsedda för krigssituation.

På en punkt beslöt riksdagen i fjol att skjuta upp beslut om rationalisering
inom fredsorganisationen. Nämligen indragningen av kvarteret Sparre i
Karlskrona. Besparingen är angelägen, genom att den skulle frigöra medel
som är av allra största betydelse för marinens möjligheter att beställa
materiel, t. ex. minjaktfartyg från Karlskronavarvet. Det är beställningar
som är angelägna både för möjligheterna att kunna använda våra hamnar och
farvatten i skärpta lägen och för Karlskronavarvets möjligheter att leva
vidare. Föredraganden anger att han önskar handlingsfrihet att budgetåret

Mot. 1982/83:1797

10

1983/84 beställa ytterligare ett minröjningsfartyg - utöver de två som
beställts.

Kvarteret Sparre skall avyttras, utom i det fall det visar sig att flottans nya
utbildningssystem för värnpliktiga är felaktigt. Det nya systemet har enligt
uppgift tagits emot mycket väl av de värnpliktiga, eftersom det innebär att de
får närmare hem, att de slipper byta befäl så ofta och att de direkt får kontakt
med fartyg och de mindre grupper i vilka de skall verka (i stället för att först
gå i en opersonlig jätteskola). Systemet innebär att vi får högre beredskap
och bättre utbildade fartygsbesättningar och därmed en effektivare flotta.

Det är angeläget att uppskovet i fråga om beslut om kvarteret Sparre blir
minsta möjliga, så att inte nedläggningen förskjuts framåt i tiden. Nedläggningstidpunkten
har angivits till senast den 30 juni 1985. I budgetpropositionen
finns inget nämnt om kvarteret Sparre.

Femte Norrlandsbrigad

Försvarsbeslutet innebar bl. a. att en av de moderna infanteribrigaderna sannolikt
den som utbildas vid Dalregementet - skall ombildas till
Norrlandsbrigad. Det innebär ingen förändring i fråga om beväpning eller
antalet värnpliktiga och befäl. Skillnaden består i att i stället för infanteribrigadens
terrängbilar har Norrlandsbrigaden helt och hållet bandvagnar.
Det betyder - vilket har mycket stor betydelse vid strid i övre Norrland - att
brigaden kan ta sig fram även i djup snö och helt vid sidan av vägar.

Den strategiska utvecklingen har ökat intresset för Nordkalotten.
Försvarskommittén har betonat vikten av att försvaret av övre Norrland
förstärks. Vi kan se hur både Finland och Norge prioriterat försvaret i norr
mer än tidigare. Supermakternas ökade intresse för området är uppenbart.
En förbättring av Sveriges försvar i norra delen av landet har därför stor
betydelse för trovärdigheten i vår säkerhetspolitik.

Regeringen tycks vara tveksam till den femte Norrlandsbrigaden. Vi antar
att det i så fall är av ekonomiska skäl. En komplikation har antytts vara att en
avbeställning av bandvagnarna skulle kosta pengar.

Även om ett antal bandvagnar avbeställs anser vi att man bör försöka få
den femte Norrlandsbrigaden. Ett stort antal bandvagnar finns nämligen för
andra förband, och dessutom avses en del av de hittillsvarande bandvagnarna
(av äldre typen 202) i dagens fyra Norrlandsbrigader renoveras och tillföras
de omoderna infanteribrigaderna IB 66.

Om det är så att renovering av de äldre bandvagnarna är ekonomiskt rimlig
så kan man genomföra den men i stället för att lämna dem till IB 66 låta dem
ingå i några av de förband som eljest skulle få den modernare vagnen.
Därmed skapas möjlighet att åstadkomma en femte Norrlandsbrigad och
ändå hålla nere nyanskaffningen av bandvagnar.

Mot. 1982/83:1797

11

Tolfte jaktdivisionen

Försvarskommittén konstaterade att kraven på luftförsvaret ökar. Hotet
från attackflyg mot vårt land blir större genom att räckvidder, lastförmåga
och navigationshjälpmedel utvecklats kraftigt inom Warszawapakten det
senaste årtiondet. Detta har lett till en övergång till ett mer offensivt taktiskt
flyg, kvalitativt jämförbart med det Nato haft under längre tid. Transportflyget
har utvecklats mycket kraftigt och kan få mycket stor betydelse i
framtida konflikter. Antalet helikoptrar, både för luftlandsättning och som
vapenplattform, har ökat dramatiskt. Genom nya flygande radar- och
stridsledningsflygplan (vad som i väst kallas AWACS) blir det helt andra
möjligheter för en angripare att leda egen jakt - som skydd för attackflyg,
transportflyg och helikoptrar - långt in över vårt land. Tillsammans ger detta
en betydligt svårare situation än vi tidigare behövde räkna med. Tillkomsten
av kryssningsrobotar brukar också nämnas i sammanhanget. Erfarenheter
och studier visar att ett fungerande luftförsvar tvingar en angripare att anfalla
i vågor för att minska sina förlustrisker. Ur svensk synvinkel har detta den
stora fördelen att det väsentligt underlättar möjligheterna att - via
luftbevakningssystemet- larma civilbefolkningen och därmed nyttja skyddsrummen.

Mot den här bakgrunden ter det sig starkt befogat att behålla dagens tolv
jaktdivisioner. Jaktflyget har ju reducerats mycket kraftigt - samtidigt som
hotbilden förvärrats. Vi hade 33 jaktdivisioner år 1955,28 år 1960,21 år 1967,
20 år 1972,17 år 1976 och 12 sedan år 1980. I slutet av 1970-talet avvecklades
dessutom flygvapnets sex divisioner med luftvärnsrobotar för höghöjdsförsvar
i förtid. (Bloodhoundrobotar som fullt användbara såldes tillbaka till
England.)

Nedläggningen av divisioner gick så snabbt att ett stort antal flygplan - J 32
Lansen och J 35 Draken - utrangerades i förtid. Det var ett medvetet beslut,
enligt en filosofi som då innehöll åtskillig logik.

I början av 1970-talet fick vi en tydlig avspänning, genom den västtyska
östpolitiken och en rad avtal. Krigsrisken i Europa tycktes kraftigt minska,
supermakterna närmade sig varandra. Vi fick det första SALT-avtalet.
Försvarsbesluten i Sverige ansågs kunna utgå från den bedömningen att
krigsrisken föreföll mycket liten för de då närmaste åren, men att
osäkerheter alltid finns på längre sikt.

Det var då rimligt att utrangera divisioner några år i förtid och i stället föra
pengar till mer långsiktiga projekt, som skulle ge effekt först flera år senare.
Alltså minska försvarsförmågan i närtid, men söka behålla handlingsfrihet på
sikt. Det var samma tanke som låg bakom inställandet av repövningar visserligen
gick effekten hos förbanden ned kraftigt genom detta, men på sikt
skulle man kunna återta detta.

Genom den ökade motsättningen mellan supermakterna är situationen i
början av 1980-talet klart sämre än läget ett årtionde tidigare. Det gör att
receptet att minska förmågan i närtid inte längre är rimligt. Det är

Mot. 1982/83:1797

12

bakgrunden till att repövningarna kraftigt har prioriterats upp (även om
regeringen nu åter minskar dem en del). På samma sätt aktualiserades tanken
att även efter det Jaktviggen levererats i åtta divisioner skulle man kunna
behålla ett antal J 35 Draken i drift. De tekniska möjligheterna finns.

Försvarsbeslutet i fjol bejakade försvarskommitténs förslag att behålla
fyra divisioner Draken fram till mitten av 1990-talet. Den socialdemokratiska
gruppledaren motionerade om att den tolfte jaktdivisionen - som blev

hemlös genom nedläggningen av F1 i Västerås och som numera är

stationerad vid F 18 i Tullinge - skulle lokaliseras till F 17 i Kallinge.

Motionens förslag var helt i linje med den planering som finns inom

flygvapnet.

Budgetpropositionen förslår att den tolfte jaktdivisionen snarast avvecklas.
Detta trots att flygplanen redan finns, och trots att det ökade behovet av
luftförsvar blivit så väl dokumenterat under senare år. Förslaget innebär
alltså en direkt minskning av krigsorganisationen. Dessutom en del av
krigsorganisationen med den allra högsta beredskapen och rörligheten egenskaper
som fått drastiskt ökad betydelse i ett läge när förmåga att ingripa
mot överraskande angrepp tillmäts helt annan vikt än tidigare. Det är ett
förslag som känns bakvänt - särskilt som alla vet att det finns outnyttjade
besparingar inom fredsorganisationen. (Enbart de i fjol stoppade förslagen
om nedläggningen av I 3 och beriden högvakt innebär ökade utgifter med
över en kvarts miljard fram till 1992.)

Vi finner det otillfredsställande att i dagens spända internationella läge
besluta om ytterligare minskning av luftförsvaret. Kommer omvärlden att
förstå om vi snabbt skrotar nästan en tiondel av jaktflyget, trots att
flygplanen i fråga är fullt användbara ett årtionde till?

Försvagningen är så pass stor att den kan te sig klart mätbar i kalkyler om
vad ett angrepp mot Sverige skulle kosta i form av förluster och tid. Det är
tveksamt om de driftpengar man spar genom att dra in en division skulle
kunna ge något tillskott på annat håll som kunde väga upp detta under
1980-talet.

Visar det sig att divisionen inte kan flyttas till Kallinge utan investeringar
för tiotals miljoner- flottiljen har dock tidigare haft tre divisioner mot dagens
två, och den har fått nya hangarer så det finns utrymme över i äldre
byggnader - kan en kompromiss vara att låta divisionen stanna kvar i
Tullinge, fram till dess flygverksamheten där läggs ner enligt riksdagens
beslut. Ett sådant beslut skulle göra att vi behöll tolv divisioner de närmaste
åren. Skulle den internationella utvecklingen ytterligare förvärras eller vara
oförändrat spänd funnes möjligheter om man så ville att förlänga ytterligare.
Men avvecklas divisionen är handlingsfriheten borta.

Förslaget att snabbt lägga ned den tolfte jaktdivisionen synes oss vara en
kapitalförstöring i ett läge när behovet av luftförsvar ökat påtagligt och oron i
vår del av världen är större än på många år.

Mot. 1982/83:1797

13

Ubåtsjakt

1982 års försvarsbeslut innebär en klart ökad ambitionsnivå jämfört med
vad som gällt sedan 1972 års försvarsbeslut i fråga om övervakning av svenskt
territorium innefattande även spaning mot ubåtar. De senaste två åren har
drastiskt åskådliggjort att omvärlden redan i fredstid kan uppmärksammas
på Sveriges förmåga att möta kränkningar och folkrättsvidriga aktioner på
svenskt område. Hur vi klarar dessa uppgifter har därför sannolikt stor
betydelse för omvärldens tilltro till vår förmåga att hävda vår neutralitet.

Mittenregeringen föreslog 200 milj. kr. ytterligare till åtgärder inom
ubåtsjaktområdet - utöver de medel som redan var inplanerade för sådana
ändamål - och detta blev riksdagens beslut i fjol. Socialdemokraterna ville
begränsa satsningen till 100 milj. kr., men i budgetpropositionen godtas nu
det högre beloppet.

Det kan noteras att moderaterna i fjol föreslog samma belopp som
mittenregeringen för ubåtsjakt, trots att moderaterna totalt föreslog 1 850
milj. kr. mer än mittenregeringen till militärt försvar under femårsperioden.
Det möjliggjorde för moderaterna att föreslå en klart högre ambitionsnivå i
en rad avseenden än de tre icke-socialistiska partierna gemensamt uttalat sig
för i försvarskommitténs betänkande 1981. Moderaterna föreslog bl. a.
ytterligare en moderniserad infanteribrigad och fler mekaniserade bataljoner.

Eftersom moderaterna ansåg att det fanns statsfinansiellt utrymme för
nästan två miljarder mer till militärt försvar men de ändå inte ville förstärka
ubåtsj akten mer än den dåvarande regeringen betyder det att de prioriterade
ubåtsjakt väsentligt mindre än de sedan bara ett par månader senare sökte ge
intryck av i uttalanden.

Folkpartiet är inte representerat i den i slutet av fjolåret tillsatta
kommissionen för ubåtsjakt i fred. Det innebär att vi inte får den information
som ges de i kommissionen företrädda partierna.

Vi vill inte hålla för osannolikt att behovet av övervaknings- och
bekämpningsmöjligheter redan i fredstid mot ubåtar är större än som
möjliggörs med de i fjol angivna medlen.

För att få större uthållighet i övervakningssystemet mot ubåtar finns behov
av hydrofoner på fartyg, jämsides med de snabbare men mindre uthålliga
helikoptrarna. Efter utrangeringen av flottans fregatter och jagare finns inga
sådana fartyg. Till följd av fjolårets försvarsbeslut kommer marinen åter att
få fartyg med ubåtsjaktutrustning (s. k. släphydrofoner), nämligen de två
robotbåtar av typ Spica III som i fjol beställdes vid Karlskronavarvet.

Det kan finnas en möjlighet att få ännu tidigare erfarenheter, nämligen att
skaffa släphydrofoner som får provas från redan befintliga fartyg. Svårigheten
är att både patrullbåtar och nuvarande torpedbåtar - Spica I och Spica II är
lättare och därför har svårare att bära utrustningen i fråga. Skall de provas
med ubåtsjaktutrustning får sannolikt så mycket av annan utrustning tas bort
att fartygen bara är användbara i denna form i fredstid. Men även den

Mot. 1982/83:1797

14

möjligheten bör prövas, i syfte att så snabbt som möjligt få erfarenheter och
ökad uthållighet.

Direktrekrytering till civilförsvaret

I både försvarskommittén och i riksdagen förordade folkpartiets företrädare
en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret. På sikt bör den för
både militära och civila delar bygga på en könsneutral totalförsvarsplikt som
utgår från individens förutsättningar. Olika delar av totalförsvaret får då
konkurrera om personalen. En totalförsvarsplikt möjliggör ett mer rationellt
utnyttjande av landets samlade personaltillgångar än nuvarande lagstiftning
med klara könsgränser och olika åldersgränser för olika delar av totalförsvaret.

Som en delreform har folkpartiets representanter i försvarskommittén
skisserat en lösning där civilförsvaret föryngras genom en årlig rekrytering av
ca 5 000 personer i åldern 20-25 år. Som exempel anges att av dessa bör
1 000-1 500 utgöras av kvinnor, 1 500 av vapenfria män och 2 000 av
värnpliktiga som förs till civilförsvaret i stället för till det militära försvaret.
Förslaget skulle på sikt ge civilförsvaret en jämn ålderssammansättning,
jämfört med dagens civilförsvar med alltför hög medelålder. Genom denna
föryngring blir det också mer meningsfullt att kosta på utbildning även av
civilförsvarets manskap, som ju i dag inte alls utbildas. Om individen skall stå
kvar i civilförsvaret kanske 30-35 år blir det mer motiverat att också ge en
ordentlig utbildning för civilförsvarsuppgifterna.

Denna tanke måste anses långt mer aktuell genom försvarsbeslutets
betoning på att vi måste vara beredda att möta ett överraskande angrepp. Vi
menar att då måste civilförsvarets personal vara så utbildad att den kan verka
direkt vid mobilisering. Dagens civilförsvarsorganisation bygger på att man
först får tid på sig att utbilda personalen innan en mobilisering över huvud är
meningsfull. Utan denna förutsättning om lång förvarning kan man inte ha
ett civilförsvar där de flesta inte alls utbildas.

Tyvärr måste konstateras att årets budgetproposition inte alls nämner
något om inriktningen för att föryngra civilförsvaret. Det talas om att det
kommer att bli överkapacitet vid civilförsvarets utbildningsanläggningar,
vilket förutsätter att utbildningen mätt i utbildningsdagar kommer att ligga
kvar på ungefär dagens låga nivå.

Vårt förslag skulle möjliggöra ett kraftigt vitaliserat civilförsvar. Samtidigt
skulle en minskning av antalet grundutbildade inom det militära försvaret
innebära bättre möjligheter till balans mellan kvalitet och numerär inom
försvarsmakten. F. n. tas tusentals värnpliktiga in till utbildning utan att
krigsplaceras inom försvarsmakten (budgetåret 1978/79 - då siffrorna
redovisades i budgetpropositionen - krigsplacerades endast 40 000 av de
49 900 som ryckte in till grundutbildning). Vi finner det principiellt felaktigt
att ta ut unga män till förband som inte kan ges nödvändig beväpning och

Mot. 1982/83:1797

15

utbildning för ett krigs mycket hårda villkor. De skulle redan från början få
ett alltför stort underläge mot en modernt utrustad angripare med stor
rörlighet och eldkraft och med pansar som skydd.

En årsklass 20-åringar består av ungefär 110 000 personer. F. n. undantas
drygt hälften, nämligen kvinnorna och de män som frikallas. Från det
militära försvaret undantas vidare de vapenfria männen. Resten kallas in till
militär grundutbildning - varierande mellan 7,5 och 15 månader - men inte
heller alla dessa krigsplaceras. Dagsläget innebär att av en s. k. årskull på
110 000 krigsplaceras 40 000, alltså ungefär 37 §, inom det militära försvaret.
Därtill krigsplaceras ett antal vapenfria i civila totalförsvarsgrenar. Vissa
yngre kvinnor krigsplaceras, främst genom lagstiftningen rörande sjukvårdspersonal.

Med det förslag som förs fram från folkpartiet skulle antalet som
krigsplacerades inom det militära försvaret kunna minska från 40 000 till
38 000. Sannolikt blir minskningen mindre, eftersom var femte värnpliktig
f. n. inte krigsplaceras. Aven bland denna senare grupp i dagens system finns
sannolikt en del som från början skulle kunna tas ut för civilförsvaret.

Om andelen till militärt försvar minskades från 37 till 35 § procent av en
årskull 20-åringar (samtidigt som civilförsvaret fick fler yngre) har knappast
någon avgörande förändring inträtt som skulle göra att Sverige frångått
folkförsvaret. Tvärtom skulle förslaget innebära att fler yngre än i dag blir
krigsplacerade.

Förslaget innebär besparingar, eftersom den förutsatta utbildningen inom
civilförsvaret är väsentligt billigare än den inom militärt försvar, främst till
följd av kortare utbildningstid. Vidare har civilförsvaret sannolikt genomsnittligt
lägre kapitalförslitning (dyrbara fordon etc.) och mindre förbrukning
av förnödenheter (bl. a. bortfaller ammunitionsbiten) än militärt
försvar under utbildning.

Redan motivet att föryngra och effektivisera civilförsvaret är mycket
starkt. Men besparingsmotivet får rimligen också ökad styrka i ett läge med
besvärande statsfinanser.

Vill man t. ex. förbättra ubåtsjakten men inte anser sig ha råd att öka
anslagen till totalförsvaret erbjuder vårt förslag stora möjligheter. Minska
det militära försvarets utbildning av värnpliktiga som inte behövs, och det går
att reducera kostnaderna.

Det kan dessutom sägas att de närmaste åren är särskilt gynnsamma om
man vill föryngra civilförsvaret, eftersom vi just dessa år har så stora kullar i
åldrarna för värnpliktsutbildning att det ger en betydande värnpliktspuckel.

Mot. 1982/83:1797

16

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
ovan sagts som nytillkommande faktorer i fråga om JASprojektet,

2. att riksdagen uttalar att den statsfinansiella situationen gör det
ännu mer angeläget än som framkom vid 1982 års totalförsvarsbeslut
att finna besparingsmöjligheter inom det militära försvarets
fredsorganisation och fredstida drift,

3. att riksdagen begär att regeringen i kommande budgetpropositioner
lämnar redogörelser för hur arbetet att söka spara inom
försvarets byggnadsverksamhet utvecklas särskilt i fråga om
normer av olika slag,

4. att riksdagen begär att regeringen snarast framlägger förslag i
fråga om försvarsmaktens frånträdande av kvarteret Sparre i
Karlskrona i syfte att ekonomiskt underlätta beställning av
ytterligare minjaktfartyg,

5. att riksdagen uttalar att en femte Norrlandsbrigad bör organiseras
men att möjligheterna att göra besparingar i fråga om
bandvagnar likväl tas upp till regeringens prövning,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om snabb indragning av
tolfte jaktdivisionen men att regeringen ges möjlighet att åter
pröva frågan om lokalisering,

7. att riksdagen uttalar att möjligheterna att snabbare än hittills
planerats prova ny fartygsbunden ubåtsjaktutrustning bör bli
belysta,

8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om
direktrekrytering till civilförsvaret av 5 000 yngre per år, varav
ungefär 2 000 män som därmed undantas från militär värnpliktsutbildning.

Stockholm den 25 januari 1983

OLA ULLSTEN (fp)

KARIN AHRLAND (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp)

ROLF WIRTÉN (fp)

BJÖRN MOLIN (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
KERSTIN EKMAN (fp)
RUNE ÅNGSTRÖM (fp)

minab/gotab Stockholm 1983 73447