Amalgam

Motion 1994/95:So464

av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (c)
Debatten om kvicksilvret i amalgam och dess betydelse för
människors hälsotillstånd har pågått under många år. Hela
tiden har debatten varit oerhört prestigeladdad. Patienters
och vissa forskares, tandläkares och läkares övertygelse mot
hela den etablerade läkar- och tandläkarexpertisen.
Riksdagen har sedan 1982 varje år diskuterat
amalgamproblemet och fattat en rad olika beslut, bl.a. att
patienter som har sjukdomssymptom som kan tyda på
kvicksilverförgiftning skulle få byta sina amalgamplomber
utan en omfattande prövning. Tandvårdsförsäkringen skulle
ersätta utbytet med samma taxa som om fyllningarna vore
trasiga. Detta beslut har Socialstyrelsen och
Riksförsäkringsverket (RFV) negligerat i sina allmänna råd.
Riksdagens revisorer bör nu i enlighet med sitt utvigdade
uppföljnings- och utvärderingsansvar undersöka hur
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen följt upp
riksdagens beslut i detta avseende.
Riksdagen beslutade också efter rekommendation av den
s.k. LEK-utredningen att amalgam är ett ur toxikologisk
synpunkt olämpligt tandlagningsmaterial som efter hand ska
avvecklas. Våren 1994 beslutades att amalgamet ska bort
som tandlagningsmaterial den sista december 1996.
Paradoxalt nog ansåg miljödepartementet att förbudet skall
grunda sig på både miljö- och hälsoskäl medan
socialdepartementet ansåg att det endast skulle vara av
miljöskäl.
Motståndet mot att erkänna att amalgamet är olämpligt av
hälsoskäl gör att de människor som är drabbade av
förgiftningssymptom från kvicksilvret i amalgam ännu inte
möts med respekt och förståelse ute i vårdapparaten.
Socialstyrelsens allmänna råd bidrar till detta. Trots att allt
fler tandläkare nu sanerar amalgam, många använder det inte
alls, finns det fortfarande experter som uttalar sig tvärsäkert
om att detta inte är något problem.
Socialstyrelsen har nu gjort sin tredje utredning och dess
expertgrupp lade i november 1994 fram en rapport ''Blir man
sjuk av amalgam'' där man med hänvisning till vetenskap
och beprövad erfarenhet avfärdar allt tal om amalgamets
skadlighet för hälsan. Det är alarmerande därför att rapporten
är behäftad med uppenbara felaktigheter, feltolkningar och
rena översättningsfel från amerikanska rapporter. Rapporter
som man sedan i valda delar bygger sina lättvindigt dragna
slutsatser på. Sedan när är utvalda artiklar publicerade i
amerikanska tidskrifter enda kriteriet för vetenskapliga
ståndpunkter i Sverige? De duger i varje fall inte som bevis
i amerikanska domstolar. Ingen som helst hänsyn har tagits
till den beprövade erfarenhet som läkare och tandläkare som
behandlat och amalgamsanerat 1 000-tals patienter besitter.
Företrädare för dessa fick inte ens träffa expertgruppen.
Motivet var att gruppens uppdrag var att granska om det finns
studier som visar på ett samband mellan dentalt material och
sjukdom. Enligt socialstyrelsens PM om gruppens
arbetsuppgifter var uppgifterna betydligt vidare. Några av
punkterna har gruppen inte beaktat alls, andra är
ofullständigt uppfyllda.
De förbättringar som dessa läkare och tandläkare
konstaterat hos sina patienter avfärdas med att patienterna
''blivit väl behandlade''. Menar expertgruppen att andra
läkare och tandläkare inte skulle behandla sina patienter väl?
Expertgruppens rapport har blivit grundligt kritiserad från
många håll. Bl.a. har Harald J Hamre, specialist i
allmänmedicin i Oslo, gjort en omfattande genomgång av
rapporten och på punkt efter punkt visat på svagheter och
felaktigheter. Han pekar också på det omöjliga krav på
vetenskapliga bevis som expertgruppen efterlyser, dvs
dubbelblindstudier av amalgamsanering. Amalgamsanering
kan självklart inte genomföras dubbelblint. Det är svårt att
förstå kravet om dubbelblindstudier mot bakgrund av att man
i kirurgin inte har detta krav utan att för den skull bli beskylld
för bristande vetenskaplighet. Varken kirurger eller
tandläkare kan arbeta blint säger han. Till saken hör att
Socialstyrelsen aldrig tagit något initiativ till forskning eller
studier som skulle uppfylla deras krav på vetenskap. I stället
ägnar man sig genom expertgruppen och på andra sätt åt att
misstänkliggöra alla undersökningar och rapporter som visar
att patienter blivit av med symptom efter sanering.
Allt detta är allvarligt också för att det undergräver
förtroendet för dem som säger sig stå för vetenskapen. Detta
drabbar i förlängningen all vetenskap.
För oss är det uppenbart att Socialstyrelsen och dess
expertgrupp inte vill veta sanningen om amalgamet och dess
hälsoeffekter utan bara godtar sådana resultat som stöder
deras tidigare ståndpunkt. Inte ens försiktighetsprincipen
beaktar man.
Eftersom det ytterst är folkstyret som har att ta ansvar för
medborgarnas hälsa blir vår slutsats att en parlamentarisk
utredning måste tillsättas för att göra en ordentlig
genomlysning av hela den här problematiken. Den ska arbeta
snabbt och lyssna på båda sidors argument. Den skulle kunna
få följande uppgifter:Översikt över aktuell svensk och
internationell forskning, både den som Socialstyrelsens
expertgrupp använt och den som de inte använt
Erfarenheter från de läkare som under många år arbetat med
metallbelastade patienterÖversikt över de
patientundersökningar som gjortsErfarenheter från de
amalgamenheter som finns på flera ställen i landetStatistik
över i vilken mån patienter fått saneringen utförd
kostnadsfritt eller till ordinarie tandvårdstaxaGenomgång
av de svårigheter patienter möter i Sverige och i andra
länderGenomgång av de alternativa material som finns
Genomgång av de metoder som finns för att diagnostisera
och behandla patienterInitiera ny forskning, bl.a. om
sambandet mellan kvicksilver och andra sjukdomar och
syndrom
En sådan utredning skulle kunna lösa upp knutar och
motsättningar som nu skapar förvirring hos allmänheten
genom dubbla budskap. Man skulle kunna komma fram till
rekommendationer om när utbyte av plomber kan vara
aktuellt.
Tandläkarutbildningen måste innehålla utbildning om
amalgamsanering, nya material och även om de senaste
rönen på detta område. Fort- och vidareutbildning för
tandläkare är viktig.
Metallbiologiskt Centrum i Uppsala bedriver ett
omfattande tvärvetenskapligt forsknings- och
utvecklingsarbete med utgångspunkt från pågående
forskning inom naturvetenskap, medicin och miljö. Ett av de
viktigaste forskningsområdena är att diagnostisera
tungmetallbelastning hos människor och djur samt att
utveckla mätmetoder som kan användas i den öppna vården.
Det är angeläget att Metallbiologiskt Centrum får
förutsättningar att fortsätta detta arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att rekommendera Riksdagens
revisorer att granska i vad mån Socialstyrelsen och
Riksförsäkringsverket följt riksdagsbesluten om
möjligheterna till amalgamsanering och taxorna i samband
med detta,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en parlamentarisk
utredning om amalgamfrågan,
3. att riksdagen sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om tandläkarutbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningar för
Tungmetallcentrum i Uppsala att fortsätta sitt arbete.1

Stockholm den 23 januari 1995

Marianne Andersson (c)

Görel Thurdin (c)
1 Yrkande 4 hänvisat till UbU
Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1995-01-25 Bordläggning: 1995-02-07 Hänvisning: 1995-02-08
Yrkanden (8)