Anf. 128 Ulla Andersson (V)
Herr talman! I dag på morgonen var det många barn som gick till skolavslutning. I dag på morgonen var det många föräldrar som skjutsade sina ögonstenar till förskola och skolbarnsomsorg. Och i dag på morgonen var det många av oss som lämnade våra åldrande föräldrar till hemtjänsten. Det visar vilken enorm betydelse som de kommunala verksamheterna har för vår vardag, för vår frihet och för vår trygghet här i Sverige. Vi lämnar över ett stort ansvar för våra nära och kära och för Sveriges framtid till professionellt utbildade människor.
Kommunal har haft följande slogan: Utan kommunalare stannar Sverige. Det stämmer rätt väl.
Det genomgående när man pratar med personal i vård, skola och omsorg är att de känner sig behövda och att de gör en viktig insats. Och oerhört många ger oerhört mycket mer än någon egentligen kan kräva av dem eftersom de ser att det finns många otillfredsställda behov, och det är inte lätt att lämna människor i sticket.
Men det finns självklart också problem med de kommunala verksamheterna, problem som egentligen inte borde finnas, nämligen underbemanning, magra organisationer, brist på inflytande för personalen, illojal konkurrens från privata verksamheter, brist på resurser och undervärdering av kvinnodominerade arbeten som också leder till låga löner och visstids- och deltidsanställningar. Det är problem som måste åtgärdas.
Herr talman! Dessutom har vi en regering som inte tar sitt ansvar utan till och med har påfört kommunerna extrautgifter för sådant som är statligt ansvar, till exempel medfinansiering för infrastrukturinvesteringar - 2 miljarder bara i fjol - och som har gjort en överföring av kostnader där man har tagit pengar från våra gemensamma försäkringar och fört över dem till kommunernas socialkontor. Bara det sista kvartalet har socialbidragskostnaderna ökat med 13 procent.
Herr talman! I alla valrörelser talar alla partier om hur mycket de vill satsa på vård, skola och omsorg för att de är så viktiga. Moderaterna har till och med gått så långt att de säger att vi inte har råd med socialförsäkringarna och att de därför var tvungna att försämra både a-kassan och sjukförsäkringen kraftigt för att få fler i jobb så att välfärden skulle kunna betalas. Sedan kunde de i krisen inte satsa på jobben, för då skulle de satsa på kärnan i välfärden, och vi ser hur det går med den nu.
Det rullar stora varsel över Sverige. Hur ser det ut? Redan i fjol, innan den stora krisen var här, minskade antalet anställda i de kommunala verksamheterna med 12 000 personer.
Jag undrar: Är det någon av er i denna kammare som har mött en lärare, en undersköterska eller en förskollärare som redan innan dessa stora uppsägningar och varsel kom ansåg att de var för många anställda och att de hade för lite att göra? Nej, inte en enda vinkar. Jag trodde inte det heller.
I verkligheten är barngrupperna för stora, och de ökade faktiskt under förra året. Personaltätheten har minskat i såväl förskolan som i skolbarnsomsorgen. Även storleken på grupperna i skolbarnsomsorgen har ökat.
Lärartätheten i skolan har däremot ökat lite grann. Men andelen utbildade lärare har minskat kraftigt.
Egentligen kan man fråga sig om det där som vi brukar säga om att barnen är det viktigaste som vi har verkligen är sanning när man tittar på denna utveckling. En minskning av antalet anställda med 12 000 innebär att väldigt många barns behov inte tillgodoses.
Men regeringen säger att man inte har råd att tillskjuta de pengar som nu behövs för att stoppa dessa varsel. Tiotusentals arbetstillfällen hotas. Man säger att man inte har råd att förhindra dessa uppsägningar. Det skulle kosta ungefär 5 miljarder. Man låter dem hellre gå till a-kassan.
5 miljarder är självklart mycket pengar. Men låt mig, herr talman, göra en liten jämförelse. Avskaffandet av förmögenhetsskatten kostar 7 miljarder. Det senaste steget i jobbskatteavdraget kostar 15 miljarder. För en tredjedel av dessa pengar skulle man kunna rädda dessa jobb i förskolan, skolan och vården.
Jag kan göra en annan jämförelse. De hushållsnära tjänsterna kostar 1,3 miljarder. Det tycker regeringen är en mycket bra och nyttig reform. För dessa pengar skulle man i stället kunna få 2 000 barnskötare. Om vi skulle fråga svenska folket om man tyckte att det var bättre med 2 000 barnskötare för de 10 000 barn som berörs än att äldre herrar ska slippa städa sina toaletter och få skattepengar för det, tror jag att alla skulle säga att det är bättre att 10 000 barn får sina behov tillgodosedda.
Attendo Care är Sveriges största privata bolag inom äldreomsorg. De har verksamhet i 65 kommuner och har drygt 9 000 anställda. Ägaren är ett internationellt riskkapitalbolag med ägarintressen i ett stort antal branscher och länder i Europa. Tillsammans med tre andra bolag - Carema, Aleris och Förenade Care - står Attendo Care för 70 procent av all privat äldreomsorg i Sverige. Och gissa av vem de alla ägs. Jo, de ägs av riskkapitalbolag. Vi vet bara var ett av dessa bolag skattar, och gissa var. Jo, det är i ett skatteparadis.
Detta är en utveckling som applåderas av de borgerliga partierna och som till och med har drivits fram av borgarna. De använder till och med våra gemensamma skattepengar till detta. Behovsstyrd vård ska bli efterfrågestyrd. Ackordslöner och bonussystem anses vara det bästa för att stimulera vården. Det är tydligen också riktigt bra att våra gemensamma skattemedel går ned i aktieägares fickor eller i riskkapitalisters portföljer i stället för att gå till kvalitetsutveckling eller, om man så vill, till sänkta skatter. Vi har fått ett systemskifte i svensk välfärdspolitik.
När Stockholms stads revisionskontor jämförde bemanningen på tio sjukhem kunde man konstatera att den genomsnittliga bemanningen per boende var 15 procent lägre på de privata vårdhemmen än på de kommunala vårdhemmen. Personalen är ju det som kostar i hemtjänsten. Det gäller därför att spara om det ska bli någon vinst. Därför gäller det att hålla facket utanför arbetsplatsen. Årliga lönerevisioner, OB-tillägg, semestertillägg, försäkringar och andra förmåner som kollektivavtalet ger kostar, men det gör också själva tiden. Ju längre tid man ägnar åt varje vårdtagare, desto mindre blir vinstmarginalen.
Fyra före detta anställda i ett av de företag som är satt i blockad i Nacka anmälde bolaget till Socialstyrelsen enligt lex Sarah med följande motivering: Att ge kvällsmål och medicin, hjälpa den gamla med hygien och toalettbesök och byta om för natten är omöjligt på 15 minuter.
Jag tror inte att någon av oss vill att våra åldrande föräldrar ska behöva ha det så.
I fjol redovisade Kommunal resultatet av en granskning av 50 auktoriserade hemtjänstföretag i Nacka. Det visade sig att 35 av dessa företag saknar kollektivavtal för sina anställda, 23 av dem hade inte lämnat in någon årsredovisning till Bolagsverket, och 12 av dem betalade ingen eller en mycket liten pensionsavgift för sina anställda. Detta är alltså företag som till hundra procent finansieras av våra skattepengar. Hur samhällsekonomiskt är det, herr talman, att låta privata riskkapitalbolag arbeta för att driva upp efterfrågan på vård? Hur samhällsekonomiskt effektivt är det att betala läkare per patient så att de som har små åkommor återkommer och återkommer och så att de som har stora vårdbehov inte får den hjälp som de behöver? Vi har sett förskräckande exempel där patienter till och med har nekats att få komma till sjukhuset för att samtalet ska avslutas mycket snabbt, och patienten i fråga dog.
Den pedagogiska mångfalden som den så kallade friskolereformen skulle leda till uteblev nästan helt. Mindre än 10 procent av friskolorna har i dag någon form av alternativ pedagogik. För att maximera sina marknadsandelar gäller det att nå så många elever som möjligt, och då är det oklokt att vara för udda eller för specialiserad. Konkurrensen slätar ut i stället för att diversifiera. Friskolebranschen har utvecklats till en miljardindustri, en lågriskbransch med säkra intäkter från det offentliga. Utbildningsmarknaden värderas till över 200 miljarder kronor, och vi kan se hur koncerner växer fram. Ett och samma bolag kan driva många olika skolor som ingår i samma koncern. Några av dem är Vittra och Framtidsgymnasiet. Det finns även John Bauer som går under Ultra Education som också driver andra skolor. Vi vet att det finns både Wallenbergägda skolor och skolor som drivs av andra bolag.
Dessutom kan vi i skrivelsen läsa att lärartätheten i de så kallade friskolorna är betydligt lägre än i de kommunala skolorna. Hemma i min kommun har vi också, vilket är ett stort problem i sig, en skola där endast 30 procent av lärarna har en utbildning. Utbildade lärare är förstås bra mycket dyrare än outbildade lärare.
Lägger man ihop de olika studierna av de senaste decenniernas friskoleäventyr framträder bilden av ett fiasko. Skolan har blivit dyrare, inte billigare, som utlovades. Segregationen växer stadigt samtidigt som resurserna att satsa på de elever som behöver extrastöd urholkas. Och studieresultaten har inte förbättrats, snarare tvärtom.
Någon mångfald av pedagogiska metoder har inte uppstått, däremot en överetablering av friskolor på en alltmer konform marknad dominerad av stora utbildningskoncerner som gör goda vinster på skattebetalarnas bekostnad. Den långsiktiga följden är att rätten till utbildning håller på att urgröpas. Det gamla parallellskolesystemet, där de rikas barn gick i en typ av skolor och de fattigas i andra, är på återtåg.
Det är helt enkelt svårt att se fördelarna med privatiseringarna, men visst finns de. Det gäller bara att leta på rätt ställe: på banken, eller i praktiken oftast på börsen. Våra fyra stora inom äldreomsorgen omsatte år 2007 tillsammans 6,2 miljarder kronor. Maria Beroendecentrum, ett privat bolag, gjorde en vinst på 84 miljoner kronor. Det motsvarar 168 anställda. Det var många missbrukare som kunde få vård för de pengarna.
Men det här gör ju inget, för det är verksamheter som drivs av det Maud Olofsson kallar ivriga bävrar, sådana som hon ville att alla svenskar skulle bli - förebilder i entreprenörskapet. För bara 25 år sedan skulle ingen svensk politiker ha blivit tagen på allvar om han eller hon hade föreslagit att transnationella riskkapitalbolag och hedgefonder borde få göra vinster på skattefinansierade skolor, vårdcentraler och äldreboenden. I dag är det självklart till den grad att privatiseringsvågens mesta förespråkare, Moderaterna, i februari 2009 meddelade att de inte längre ska profilera sig på driftsformerna i sjukvårdspolitiken. Det är uppenbarligen en strid som man anser att man har vunnit. Nu ska man i stället börja prata om patientens rättigheter. Kanske kan man se det som ett litet erkännande av att det inte är medborgarnas eller patienternas bästa som har varit målet med privatiseringspolitiken utan företagens.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation från s, v och mp.