Läkemedelsfrågor

Herr talman! Läkemedel blir år från år en allt viktigare del av hälso- och sjukvården. I takt med det ökar naturligtvis också behovet av att se till att läkemedlen används på ett så bra sätt som möjligt. För Socialdemokraterna yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2, som båda med lite olika utgångspunkter handlar om ökad kvalitet och kontroll vid läkemedelsförskrivning. Den borgerliga utskottsmajoriteten konstaterar i sitt ställningstagande att det pågår en hel del arbete för att förbättra läkemedelsanvändningen. Vi delar den synen men anser inte att det sker i tillräckligt stor omfattning. När man dessutom lyfter fram utförsäljningen, avregleringen, omregleringen eller privatiseringen - kärt barn har många namn - av apoteken som ett exempel på en åtgärd som har förbättrat och effektiviserat läkemedelsanvändningen, då kan man verkligen fråga sig om de alls ser den problematik som finns på en mängd områden. Just den åtgärden har snarare komplicerat användningen. Senast i går kunde vi i medierna läsa om att vissa av de nya apoteken saknar datasystem som larmar vid olämpliga kombinationer av läkemedel. Det är bara ett i raden av problem som har visat sig. Visst har det etablerats ett ganska stort antal nya apotek, och fler ligger i startgroparna. Men att det skulle ha ökat säkerheten och effektiviteten kan väl inte ens den allra största anhängaren av systemskiftet hävda med trovärdighet. Till och med landets socialminister Göran Hägglund har tillstått att det handlade om en ideologiskt betingad förändring. Att vi äger saker tillsammans går ju inte ihop med en borgerlig regering eller en borgerlig ideologi. Herr talman! Felaktig läkemedelsanvändning beräknas orsaka uppemot 3 000 dödsfall varje år. Det är till exempel tio gånger fler än antalet personer som dör i trafiken. Till det kan läggas ett stort antal patienter, ofta äldre, som får mycket sämre livskvalitet än de skulle behöva ha. Kostnaden för samhället beräknas ligga på ett tiotal miljarder. Det är pengar som naturligtvis skulle kunna användas för att till exempel anställa fler välbehövliga arbetskamrater till dem som i dag arbetar inom vården. Det är anställda som ofta tvingas konstatera sin otillräcklighet inför alla behov som skulle behöva tillgodoses. Överutskrivningarna har dessutom stor negativ effekt på miljön. Avslutningsvis, herr talman, vill jag ta upp den kanske allvarligaste problematiken inom läkemedelsområdet i dag: antibiotikaresistenta bakterier. På läkarriksdagen nyligen uttryckte socialministern det så här: "Antibiotikaresistens är inte vilken fråga som helst . Det är ett av de största hoten mot liv och hälsa som vår värld står inför idag." På läkardagarna i Örebro, som det refereras från i dagens Nerikes Allehanda, kan man läsa om en smittskyddsläkare som uttrycker sig i liknande ordalag. Trots problemets allvar har frågan om resistens hittills inte haft en framskjuten position på den internationella politiska agendan. Men i morgon på Världshälsoorganisationen världshälsodag, som infaller den 7 april varje år, är temat just antimikrobiell resistens och dess globala spridning. Världshälsoorganisationen utkommer dessutom med en handlingsplan mot just antibiotikaresistens. Vi är fortfarande rätt förskonade här i Sverige, men utvecklingen går tyvärr fort och i fel riktning. Tittar man bara ut över resten av Europa ser man att Europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC uppskattar att 25 000 européer dör varje år till följd av antibiotikaresistens. Detta är ett globalt problem som man måste arbeta med globalt, och det måste till politiska lösningar. Därför känns det väldigt positivt att WHO nu uppmärksammar frågan. Herr talman! Det finns som synes även på det här området många stora utmaningar som vi socialpolitiker måste ta oss an. Men, herr talman, inte heller här är svaret mer av nyliberala, borgerliga privatiseringar och marknadslösningar.

Herr talman! Jag kommer att uppehålla mig vid en punkt, nämligen barn-Fass eller snarare bristen på barn-Fass. Barn är inte små vuxna. De reagerar inte på läkemedel på samma sätt som vi gör. I USA och i Storbritannien finns det i dag barn-Fass med information om läkemedelsbehandling av barn. Här i Sverige saknar våra läkare det stödet. Men på Astrid Lindgrens Barnsjukhus arbetar läkare och apotekare tillsammans för att skapa ett elektroniskt uppslagsverk för barnläkemedel, ett slags barn-Fass. Hittills finns 700 preparat i databasen. Det finns ett stort behov av att få tillgång till dokumentationen i databasen. Det är i dag ett faktum att det inte finns någon samlad dokumentation över mediciner som skrivs ut till barn och att läkemedelsstudier i regel görs på vuxna. Det finns alltså ett stort intresse av den här databasen även från andra sjukhus. Två av tre läkemedel som i dag skrivs ut till barn i Sverige saknar dokumentation och har oftast inte prövats på barn. Mer än var tionde förskrivning till barn i öppenvården sker utan godkänd indikation. I en enkätundersökning från 2009 framkom att 79 procent av barnen mellan en månad och ett år fick minst ett läkemedel där dokumentation i Fass saknades. Bland nyfödda är siffran högre, nämligen 82 procent. Tänk om situationen hade varit den motsatta, att den medicin som vi vuxna ordineras utgår från vad som förskrivs för barn! Det verkar helt vansinnigt att ha en sådan ordning, men tvärtom går tydligen bra. Är barn inte viktiga? Miljöpartiet vill ge barnen ökad patientsäkerhet. Apropå tidigare upprepningar om barnperspektiv: Här behövs det verkligen ett barnperspektiv! Därför föreslås att riksdagen ska tillkännage till regeringen som sin mening att lämplig myndighet får i uppdrag att sammanställa underlag och utge en svensk barn-Fass. Jag står naturligtvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnings skull stöder jag endast reservationerna 3 och 4.

Herr talman! Självfallet stöder jag alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till bara reservation 1 om ökad kvalitet vid läkemedelsförskrivning och reservation 4 om läkemedel och miljö. Herr talman! Läkemedel är i dag den allra vanligaste behandlingsmetoden inom sjukvården. Vi kan i dag bota och lindra många sjukdomar. Vi kan använda läkemedel där vi förr behövde operera, och vi kan skräddarsy läkemedel för den enskildes behov, även om det görs i alltför liten grad. Men samtidigt är problemen med felaktig läkemedelsanvändning stora. Beräkningar har visat att det kostar samhället runt 10 miljarder kronor om året i extra kostnader. Och, som Lennart Axelsson sade, 3 000 människor om året avlider. Många, inte minst äldre, har i dag alldeles för många läkemedel eller läkemedel som inte passar med varandra. Det måste tas krafttag mot överbehandling med läkemedel av våra äldre. Jag tror att vi alla kommer ihåg Gulli, kvinnan som fick flera år av sitt liv förstörda på grund av övermedicinering. Det ska vara självklart med regelbundna läkemedelsgenomgångar. Men många bor faktiskt hemma och sköter sina mediciner själva. Äldre måste ha personliga läkare som följer upp medicineringen och tittar över det varje gång de äldre är på besök. Man måste också forska på hur läkemedel fungerar för äldre, så att doserna anpassas utifrån vad som passar kroppen när vi har blivit äldre. Det finns mycket att göra här. Överförskrivning av läkemedel påverkar också patientsäkerheten och miljön negativt. Och, som jag sade tidigare, stora resurser går till något negativt. De pengarna skulle vi kunna använda till annat. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett nationellt stöd för korrekt och säker läkemedelshantering, som minskar läkemedelsskador, biverkningar och överförskrivningar. Sjukvården är något av det viktigaste vi har, men det är också en riskfylld och komplex verksamhet. Därför måste sjukvården hela tiden arbeta med patientsäkerhet och lära av sina misstag för att förbättra och utveckla kvaliteten och bekämpa ojämlikheter i vården. För att all personal ska känna sig trygg med att rapportera in avvikelser är det viktigt att misstag och tillbud används i lärande och förebyggande syfte. Det bör genomföras regelbundna vårdskadeundersökningar inom hälso- och sjukvården där data presenteras utifrån kön och ålder. Men dessa måste också åtföljas av särskilda åtgärdsprogram. Det behövs självklart fler insatser, och arbetet bygger på att det bedrivs ett arbete över hela landet och i alla delar av vården, både i landstingen och i kommunerna. Det arbete som i dag bedrivs med nationella riktlinjer och öppna jämförelser är ett bra första steg, men de behöver, liksom vissa läkemedelsrekommendationer, utformas så att de görs obligatoriska i vården. Läkemedel och miljö har uppmärksammats alltmer på senare tid, efter att man har sett läkemedelsrester i naturen. Läkemedel är ofta mer vattenlösliga än andra miljögifter. De sprids ofta via vatten, via avloppsvatten och dricksvatten, och hamnar i sjöar och hav. De är gjorda för att vara biologiskt aktiva och ge effekt på oss människor. Men när de hamnar i naturen påverkar de naturligtvis där också. De påverkar djur och växter. Utsläpp av antibiotika i naturen ökar till exempel risken för att bakterier utvecklar resistens. När man godkänner läkemedel behöver man ta hänsyn till miljökonsekvenser. Vi anser att det är viktigt att kommunerna får ökade kunskaper om hur avloppsrening kan bli effektivare när det gäller läkemedelsrester. Det behövs också ett ökat producentansvar för avloppsrening och insamling av överblivna läkemedel. När det gäller antibiotikaresistens kan jag inte göra annat än att instämma i vad Lennart Axelsson tidigare sade. Det är kanske det allra största problemet vi har. Herr talman! Vi kan inte ha en debatt om läkemedel utan att nämna apoteksfrågan. I morgon har vi i socialutskottet en hearing om hur det har blivit efter avregleringen. Utförsäljningen av apoteken gjordes av helt ideologiska skäl. Ungefär ett år före avregleringen och utförsäljningen gjorde Konsumentverket en undersökning där man frågade svenska folket vad de tyckte om apoteken. Svenska folket gillade sina apotek. 92 procent ansåg att apoteket sköttes bra eller mycket bra. Nio av tio ansåg att närheten var bra. Och 80 var nöjda med öppettiderna. Var det egentligen fler apotek och vidare öppettider man ville ha hade man ju bara kunnat ge det som direktiv till det statligt ägda bolaget. Men man valde att inte göra det. Ett av de största problemen i dag är väl när människor går till ett apotek som inte har deras medicin och de inte kan få besked om var närmaste apotek ligger som har den medicinen. Det här beror på att de är konkurrenter och inte ska ha kunskap om varandras olika verksamhetsområden. För till exempel äldre människor och människor med psykiska funktionsnedsättningar kan det här bli väldigt jobbigt. Och jag tror fortfarande att många känner en oro för vad som kommer att hända, när de här tre åren har gått, med apoteken i glesbygden. Jag vill avsluta med att säga att det inte fanns något tryck från svenska folket på att man skulle avreglera ett erkänt kostnadseffektivt och patientsäkert system. Trycket fanns från annat håll, från dem som ville tjäna pengar på privat drivna apotek.

Herr talman! I det här betänkandet behandlas 21 motionsyrkanden angående läkemedelsfrågor. Den 1 juli 2009 avvecklades det svenska apoteksmonopolet. Skälet till avregleringen var att man ville öppna marknaden, öppna för konkurrens och på så sätt nå en ökad effektivitet och mångfald. Resultatet lät inte heller vänta på sig. Vi har kunnat ta del av Konkurrensverkets rapport där man redovisar hur antalet apotek har ökat samt hur öppettiderna utökats. I orter som tidigare inte har haft apotek har det också skett etableringar. Allt detta är bra för konsumenterna. I arbetet med avregleringen har läkemedelslagen förstärkts. I lagen finns grundläggande bestämmelser om läkemedel där konsumenternas intresse och läkemedels säkerhet, effektivitet och kvalitet ska säkerställas. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2010. Landstingen har för medicinsk uppföljning och genom tillgång till individdata information om förskrivning till patienter. Detta ger förutsättningar för bättre uppföljning av läkemedelsanvändningen. Vidare fick TLV, det vill säga Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, i januari 2011 i uppdrag att utarbeta en nationell läkemedelsstrategi som ska vara klar under senare delen av 2011. Där kommer det att ske en samordning av statliga och kommunala insatser som ska leda till konkreta förbättringar av läkemedelsanvändningen. Och insatser som leder till att behandling med läkemedel blir säkrare ska där prioriteras. Sedan tidigare finns det även ett beslut om ett elektroniskt expeditionsstöd, som är ett verktyg för att förbättra användningen av läkemedel. Detta ges också för en uppföljning av förskrivningen. Det arbetet fortsätter under 2011. Målet är att samtliga landstings journalsystem ska ge information om patienters hela läkemedelsanvändning vid förskrivningstillfället. Vad kan man då sammanfatta betänkandet med? Jo, utskottet kan konstatera att det finns behov av att säkerställa en effektiv förskrivning och användning av läkemedel. Men som jag har beskrivit här pågår ett sådant arbete. De positiva effekterna av avregleringen och de omfattande insatserna, skärpningen av läkemedelslagen samt upprättandet av en nationell läkemedelsstrategi ger svar på de motioner som behandlas i betänkandet, och man föreslår därmed att de ska avslås. Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Jag tänkte ta upp det här med apoteket, som både jag och Eva Olofsson var inne på i våra anföranden. Jag vill helt enkelt fråga: På vilket sätt tycker Isabella Jernbeck att just avregleringen av apoteksmarknaden har gjort det enklare och effektivare när det gäller läkemedelsanvändning?

Herr talman! Man kan ha en tilltro till att ökad konkurrens är positivt, och det har vi. Antalet apotek har ökat med 22 procent, från 918 till 1 124, under den här tiden. Och flera orter som tidigare inte hade apotek har fått apotek, till exempel Hovsjö, Rågsved, Bohus, Älmsta och Insjön. Det är alltså apotek som ligger ute i landsorten, inte just i storstäderna. Och man räknar med att ytterligare apotek kommer att etableras. Jag anser att det är positivt för patienterna och för konsumenterna. Man kan också lägga till de försäljningsställen där man kan köpa receptfria läkemedel. Då är vi uppe i över 6 000 ytterligare försäljningsställen. Som jag ser det finns det bara positiva effekter.

Herr talman! Jag kanske inte ställde frågan riktigt som jag borde ha gjort, för jag fick inte det svar som jag hade trott att jag skulle få. Det är helt klart så att det har blivit fler möjligheter för människor att komma åt medicin som de behöver ha. Det är vi nog överens om. Men problematiken i övrigt i detta betänkande som vi har diskuterat handlar om överförskrivningar av medicin, att äldre människor får felaktiga mediciner, att 3 000 människor dör och så vidare, för att inte tala om antibiotikaresistensen. På vilket sätt anser Isabella Jernbeck att just dessa delar har påverkats positivt av att det har blivit fler apotek som man kan gå till?

Herr talman! I och med avregleringen skedde en rad andra åtgärder, som jag beskrev, exempelvis att läkemedelslagen förstärktes. Det håller också på att utarbetas en nationell läkemedelsstrategi. Allt detta görs för att göra läkemedelshanteringen säkrare. Vid varje förskrivningstillfälle ska man kunna titta på vilken medicin som denna patient har i övrigt så att det inte ska kunna ske några överutskrivningar. Vi konstaterade just att det är dessa saker som man måste arbeta med. Detta arbete har regeringen satt i gång. När det gäller frågan om antibiotikaresistens är Sverige världsledande när det gäller att arbeta med den. Professor Otto Cars har fått ett regeringsuppdrag att just se över den frågan. Vi tog också initiativ under EU-ordförandeskapet att arbeta med denna fråga eftersom det är en allvarlig fråga, och den tar regeringen på allvar.

Herr talman! När jag läser oppositionens motioner och reservationer finner jag ett stöd i dem för regeringens läkemedelspolitik. Det som man för fram är just det som vi gör. Det har väl aldrig varit ett så intensivt arbete som nu på läkemedelsområdet för att man ska få en säker läkemedelsbehandling av patienterna. Den nationella läkemedelsstrategin nämndes tidigare. Vi har fått Centrum för bättre läkemedelsanvändning vid Läkemedelsverket, TLV har fått uppdrag och så vidare. När det gäller läkemedels miljöpåverkan arbetar Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen med det tillsammans med Läkemedelsverket och så vidare. Det som jag tänkte ta upp här är detta med barn och läkemedel. En gång i världen var det så att man inte prövade läkemedel på barn av hänsyn till barns säkerhet utan man prövade på vuxna. Sedan dividerade man ned doserna med hänsyn till barnets vikt, för man trodde att det var ett bra sätt att dosera. Man ville ha en bra utprövning på vuxna innan man prövade på barn. Nu har vi lärt oss att barn när det gäller nedbrytning av läkemedel och hur de svarar på läkemedel inte är som små vuxna. Det är därför som den europeiska läkemedelsmyndigheten har ett särskilt uppdrag att nu gå igenom de läkemedel som vi har på marknaden, se hur de är utprövade på barn och försöka initiera studier över barns sätt att svara på olika läkemedel. Jag ser det som väldigt viktigt när det gäller neonatalvården, för vad vet vi egentligen om de behandlingar som ges med de kramplösande medlen? Hur lagras de i det lilla barnets kropp, och hur svarar barnet på läkemedlet? Fallet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus exemplifierar just dessa problem. När det sedan gäller information om läkemedel och barn finns det i Läkemedelsboken ett särskilt kapitel om detta. Den får alla läkare, medicine studerande och så vidare. Det arbete som görs på Karolinska Sjukhuset med sammanställningar är spännande. Jag förutsätter att man arbetar tillsammans med den europeiska läkemedelsmyndigheten i detta hänseende. Men det är inte bara på barn som läkemedel inte är prövade ordentligt. Det gäller också kvinnor. Det går tillbaka till att man inte ville riskera en ny neurosedynkatastrof. Man skulle då inte pröva nya läkemedel på kvinnor i fertil ålder. Inte heller på äldre är läkemedel prövade därför att det har funnits en uppfattning om att de äldre är svaga och använder så många andra läkemedel och att det därför är svårt att göra en värdering. Den 17 februari har den europeiska läkemedelsmyndigheten skapat ett särskilt program, Geriatrics, för att just gå igenom läkemedel för äldre. Vi ser att cancerläkemedel, läkemedel mot hjärtinsufficiens, läkemedel mot blodproppar och även läkemedel mot högt blodtryck inte är utprövade ordentligt för människor över 65 år. Där finns alltså en hel del att göra, och det görs. Självklart ska det ske en förbättring av läkemedelsanvändningen. I den nationella läkemedelsstrategin ingår mycket. Vi måste också få en bättre utbildning av inte minst förskrivarna. Såvitt jag förstår kommer det om inte så lång tid att tillsättas en utredning kring läkarutbildningen med syfte att se vad det är som läkarna behöver i framtiden för att möta patienternas behov. Det behövs en bättre utbildning i geriatrik, läkemedelsanvändning, psykiatri, allmänmedicin och så vidare. Jag vill också lyfta fram det som konsumenterna gör. Jag tror att jag tidigare i kammaren har visat på vikten av att inhämta patienternas, läkemedelsanvändarnas, erfarenheter av läkemedel. När läkare rapporterar läkemedelsbiverkningar rapporterar de om blodskador, leverskador, hudreaktioner och så vidare. Men i de länder, inklusive Sverige, där patienter också rapporterar läkemedelsbiverkningar rapporterar de om hur de mådde av läkemedlet. Dessa två bilder är så väsentliga att lägga samman i värderingen av läkemedel. Jag vill också nämna det som regering, riksdag, landsting eller kommuner inte har tagit ansvar för men som konsumenterna har dragit i gång, och det är en utbildning inom ramen för de egna organisationernas arbete om vad man ska tänka på vid läkemedelsanvändning. Att man tar dessa initiativ är någonting som vi ska bejaka från samhällets sida. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna, reservationer som alltså är i linje med det som vi har skrivit i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Sverige har en mycket stol tradition på läkemedelsområdet. Svensk medicinsk forskning har lagt grunden för en internationellt sett mycket framgångsrik läkemedelsindustri. Det har kommit de svenska patienterna till del eftersom de tidigt har fått dra nytta av nya läkemedel. I dag finns det moln på denna himmel. Den kliniska forskningen tappar mark. Det är svårt för den forskande läkemedelsindustrin att rekrytera ledande forskare till projekt i Sverige. Antalet kliniska läkemedelsprövningar har minskat med 45 procent sedan 2004. Dessa prövningar är en central del i den medicinska forskningen, och de läggs i ökande utsträckning i andra länder. Detta är en oroande utveckling. För att svenska patienter ska få ta del av moderna läkemedel krävs det bra förutsättningar för forskning i vården. Jag och Centerpartiet är mycket angelägna om att den kommande läkemedelsstrategin och andra initiativ som regeringen tar säkrar Sverige som läkemedelsnation och därmed förstås säkrar de svenska patienternas tillgång till de mest moderna läkemedlen. På läkemedelsområdet i övrigt är utvecklingen snabb och positiv. Det har tagits ett antal initiativ av alliansregeringen som nu börjar bära frukt. En läkemedelsstrategi kommer under året att presenteras. En nationell patientöversikt håller på att införas där patientens sammanhållna läkemedelsinformation, Pascal, är en viktig del. Den kommer att göra att varje läkare vid patientmötet har tillgång till patientens samlade läkemedelshistorik oavsett var och av vem läkemedlet har ordinerats. En rad initiativ har också tagits inom EU-området som syftar just till en bättre läkemedelsanvändning. Herr talman! I betänkandet finns fyra reservationer. Den första lyfter fram problematiken med att Sverige saknar ett centralt läkemedelsregister. Självfallet är detta ett allvarligt problem, och det är just därför alliansregeringen har sett till att ett sådant införs under kommande år. Den andra reservationen är en variant på den första, men där hänvisas till att apoteksomregleringen leder till större problem med att patienter kan få ut stora mängder läkemedel än om vi hade haft kvar monopolet. Jag vill hävda att det sedan lång tid tillbaka i Sverige har varit ett problem att vissa patienter genom att besöka olika läkare och olika apotek har kunnat få ut stora mängder av beroendeframkallande läkemedel. Det har varken blivit bättre eller sämre som ett resultat av att monopolet avskaffades. Däremot kommer problemet närmare sin lösning när den nationella patientöversikten är på plats. Den tredje reservationen berör ett område som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen bristen på barnstudier för läkemedel. Barbro Westerholm har på ett föredömligt sätt redovisat problematiken med detta. För reservanten, Miljöpartiet, finns en enkel lösning, nämligen att man bara skulle låta trycka upp en barn-Fass. Så enkelt är det tyvärr inte. Ett viktigt steg mot att lösa problemet var när EU beslutade om barnförordningen som trädde i kraft under 2007. Den syftar till att förbättra hälsan hos barn genom förbättrad reglering av de läkemedel som används vid behandling av barn. Alla företag som har tillstånd att marknadsföra läkemedel fick tiden fram till den 26 januari 2008 på sig att rapportera in de läkemedel där det finns studier på användning för barn. De får sedan vissa förmåner i systemet. Tyvärr är det endast en liten del av de läkemedel som används för barn som är specifikt studerade på barn. Kännedomen om långtidskonsekvenser av läkemedel hos växande barn är därför mycket begränsad. Fass är för övrigt inget som produceras av vare sig stat eller landsting utan en produkt som tas fram helt och hållet av läkemedelsindustrin via LIF. Den sista reservationen berör frågan om läkemedel och miljö. Det är en fråga som är mycket viktig och som de senaste har veckorna fått en förnyad aktualitet med tanke på de skrämmande rapporter som har kommit från Indien. Här är ett omfattande arbete på gång. Även här handlar det inte minst om att få överenskommelser inom EU. Om Europa kan agera samlat och ställa krav på miljöhantering i förhållande till läkemedelsproduktion kommer det att ge resultat. Ett ensamt agerande från Sverige har inte den kraften gentemot den globala läkemedelsindustrin. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis instämma i de anföranden som mina kolleger inom Alliansen har hållit. Jag vill framför allt kommentera och understryka de kommentarer som har givits till olika delar av de reservationer som oppositionen har redovisat. Det gäller inte minst kommentarerna till det som rör barn och äldre som Barbro Westerholm och Anders W Jonsson här belyste. Vi kan se att vi med detta betänkande redovisar hur vi tar steg för steg framåt och verkligen belyser frågorna. Jag ser mycket positivt på de insatser som har gjorts under senare år i syfte att förtydliga och förstärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården. Den lagändring som byggde på regeringens proposition om ökad kvalitet vid läkemedelsförskrivning och som genomfördes den 1 juli 2010 var ett led i detta arbete. I det betänkande vi nu har att ta ställning till här i riksdagen framhåller socialutskottet att läkemedel är en viktig del av hälso- och sjukvården som tillför direkt patientnytta och som effektiviserar vården. Jag delar utskottets bedömning att det finns ett behov av att samordna, koordinera och prioritera det nationella arbetet inom läkemedelsområdet för att uppnå en mer effektiv förskrivning och en förbättrad användning av läkemedel. Jag är samtidigt glad över att arbetet med den nationella läkemedelsstrategin nu har kommit så långt att vi kan se fram mot att det är klart under senare delen av innevarande år. Genom strategin kommer de statliga och landstingskommunala insatserna att bättre kunna samordnas och utvecklas så att man uppnår konkreta förbättringar vad gäller läkemedelsanvändningen. Detta är av stor betydelse för alla patientgrupper inom sjukvården. Men arbetet med den nationella läkemedelsstrategin har särskild betydelse för de äldre och de äldre multisjuka, som vi måste ta ett särskilt ansvar för. Jag gläds åt att vi nu kan sätta fokus på detta, och jag ser fram emot den nationella läkemedelsstrategin när den redovisas i slutet av året. Herr talman! Jag yrkar med dessa reflexioner bifall till socialutskottets förslag i betänkandet samtidigt som jag yrkar avslag på de föreliggande reservationerna. De är ju också i princip på väg att genomföras, vilket Barbro Westerholm påpekade. (Applåder)

Herr talman! I motionsbetänkande SoU15 om läkemedelsfrågor tas många olika, men vart och ett för sig viktiga, problem med läkemedel upp. Detta visar bland annat på den stora spännvidd av samhällsfrågor som rör läkemedel och som vi politiskt måste överväga att reglera när så är nödvändigt. Låt mig först med stor tillfredsställelse, herr talman, konstatera att utskottet noterar bristen på beslut om ställföreträdarskap för beslutsoförmögna personer till kliniska läkemedelsprövningar och annan behandlingsforskning på akut medvetslösa patienter i vårt land, som utgör ett internationellt undantag. Utskottet noterar också att denna brist medför den olyckliga följden att dessa patienter och den svenska medicinska forskningen i praktiken undandras möjligheter till att utveckla förbättrade behandlingsrutiner inom detta viktiga område. Utskottet förutsätter därför att frågan nu får en snabb lösning inom Regeringskansliet, vilket är mycket bra. Herr talman! Som har nämnts spänner läkemedelsfrågorna över många olika samhällsproblem. En rad sådana och förslag till lösningar beskrivs i några av de tyvärr avslagna motionerna i betänkandet. Låt mig peka på ett sådant viktigt exempel. I motion So564 sätts fokus på det ingalunda förminskade problemet med förfalskade läkemedel. Utskottet konstaterar här att insatser görs från Läkemedelsverket för att bland annat upplysa befolkningen om de stora farorna förknippade med att handla läkemedel på nätet. Trots dessa insatser är denna handel fortfarande omfattande - alltför omfattande. Sannolikheten är stor att man drabbas av att ungefär varannan produkt som levereras inte är det läkemedel man förväntas få. Detta utgör därmed ett bestående hot mot patientsäkerheten om inte ytterligare åtgärder vidtas på området. Kanske mer alarmerande är dock att internationell övervakning av var tillverkning och tillhandahållande av förfalskade läkemedel sker inom EU nu verkar peka ut Sverige som ett inte så obetydligt land som utgångspunkt för detta. Det är en fara både för vårt eget land och för övriga medlemsstater som kan bli potentiella marknader för sådana hälsovådliga produkter. Här rör det sig vanligen om organiserad brottslighet som förefaller trivas med denna verksamhet mot bakgrund av det mycket låga straffvärdet kombinerat med den obetydliga risken att bli upptäckt som hanteringen av falska läkemedel utgör i Sverige i dag. Problemet här är att det krävs ett initiativ från Justitiedepartementet för att öka den polisiära och domstolsrelaterade aktiviteten mot förfalskade läkemedel. Men Justitiedepartementet kommer knappast att agera i frågan om Läkemedelsverket är nöjt med den upplysningskampanj riktad till allmänheten om farorna som intag av förfalskade läkemedel innebär. Det krävs då, herr talman, att Socialdepartementet med stöd av socialutskottet motiverar en mer aktiv hållning i frågan från såväl justitiedepartement som justitieutskott. Jag noterar att några förslag i denna riktning står att finna i motion So564, som jag rekommenderar i utskottets fortsatta arbete med att bekämpa läkemedelsförfalskningar i vårt land och inom EU.