Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer 2, 4, 5, 6, 7 och 8. Herr talman! Förra året fick Fredrik Strage, musikjournalist och författare, Stora journalistpriset som årets förnyare för sin listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube. Det är en fantastisk serie där vi som läsare och tittare får tillgång till material som ingen tidigare velat eller kunnat visa. Om materialet är upphovsrättsskyddat har jag faktiskt ingen aning om. Det verkar ha varit ovidkommande uppgifter, i alla fall för juryn och Bonnier AB i det där sammanhanget. Frågan om upphovsrätt på Internet är inte så enkel som många försöker ge sken av. Men, herr talman, för oss socialdemokrater är upphovsrätten självklar. Vi tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som skapat verket får betalt. Men de åtgärder som måste vidtas för att värna upphovsrätten måste också kunna balanseras mot intresset av att värna den personliga integriteten. Vi tycker att det borde finnas fler, bättre och mer tillgängliga lagliga alternativ att lyssna på musik och se på film med modern teknik. Här vilar ett tungt ansvar på film- och musikbranscherna. Konsumentperspektivet borde lyftas fram, och de olika branscherna måste bättre ta till vara den nya tekniken och utveckla lagliga och enkla distributionskanaler, inte i första hand motarbeta teknikutvecklingen. Att bli jämförd med Don Quijote som slogs mot väderkvarnarna kan väl ändå inte anses särskilt smickrande, eller hur? Herr talman! Vi anser att det i första hand är angeläget att komma åt dem som tjänar pengar på att lägga upp eller på annat sätt tillgängliggöra upphovsrättsskyddat material så att andra kan ladda ned utan att upphovsmännen får ersättning för sitt verk. Det är också syftet med direktivet, och det är det som lagen i första hand måste komma åt. Det är särskilt angeläget med proportionalitet när det, som i detta fall, gäller civilrättsliga processer där resursstarka organisationer kan komma att ställas mot enskilda individer. Det huvudsakliga syftet med denna lag är att komma åt den fildelning som sker i kommersiell skala, vilket också ska vara vägledande i domstolarnas bedömning, enligt vår åsikt. I och med detta lagförslag kommer rättighetshavare och licenstagare att få rätt att samla och behandla personuppgifter. Möjligheten att få den faktiska identiteten bakom en särskild IP-adress innebär att en persons Internetvanor därmed kan komma att kartläggas. Det görs därmed ett mycket omfattande intrång i den personliga sfären. Herr talman! Allt fler tillbringar alltmer av sin tid surfande på nätet. Genom en kartläggning kan därför en mycket omfattande bild av personers vanor samlas in, inte bara vad det gäller upphovsrättsskyddat material, utan det gäller också exempelvis vilka forum man deltar i och vilka man har interaktiva samtal med, vilket i sin tur säger en hel del om personens livsmönster. Skadan eller kränkningen om en sådan kartläggning skulle komma ut måste bedömas som potentiellt mycket stor för den enskilde. Datainspektionen ska övervaka tillämpningen i enlighet med bestämmelserna i personuppgiftslagen, men vi anser att det krävs mer långtgående åtgärder för att säkerställa skyddet för den personliga integriteten. Vi anser inte att regeringen i tillräcklig omfattning har tagit i beaktande att olika rättighetsinnehavare kan komma att kräva ut en och samma persons IP-adress flera gånger. Det är oklart vad det kommer att innebära för rättsväsendet, men det är uppenbart att det är både oekonomiskt och ineffektivt samt innebär en fara för spridande av känslig personlig information. Många aktörer kan komma att ha rätt att samla och bearbeta personlig information som kan anses vara integritetskränkande för den enskilde. Här hade det behövts tydligare regler. Herr talman! Även om vi i princip ställer oss bakom upphovsrätten kräver vi att skyddet av den personliga integriteten stärks i enlighet med våra förslag och att det sker innan lagen träder i kraft den 1 april 2009. Det finns, som vi har påpekat, en rad osäkerhetsmoment om hur den nya lagen faktiskt kommer att tillämpas och vilka konsekvenser det kommer att få för upphovsrättsinnehavarnas möjlighet att få ersättning för sina verk, för brukarna och vanliga Internetanvändare. Vi anser att det finns stor anledning att följa upp om det uppstår situationer där personer drabbas av att deras Internetabonnemang har missbrukats av någon annan för illegal fildelning. Det är inte lagstiftarens mening att ställa alltför långtgående krav på den enskilde att skydda sig mot otillåtet nyttjande av den egna Internetuppkopplingen. Möjligheten att använda en annan persons trådlösa uppkoppling för till exempel illegal fildelning kommer nog tyvärr alltid att finnas, oavsett de säkerhetssystem som den enskilde använder sig av. Vi anser därför att det bör vägas in i domstolens bedömning av om beviskravet uppnås samt vid proportionalitetsbedömningen där värdet av att värna upphovsrättsinnehavarens rättigheter vägs mot den kränkning av den personliga integriteten som en person vars IP-adress lämnas ut utsätts för. Herr talman! Enligt vår mening finns det skäl att granska hur den personliga integriteten påverkas, och det bör göras av en oberoende granskare. Vi vill inrätta en integritetsombudsman bland annat för att följa upp tillämpningen av den nya lagstiftningen på detta område. Dessvärre har den borgerliga majoriteten avstyrkt en sådan begäran vid ett tidigare tillfälle när frågan har behandlats i konstitutionsutskottet, något som vi självklart är kritiska till. Regeringens FRA-lag som väckt starkt motstånd och kritik både i Sverige och i andra länder kommer att kunna få oanade konsekvenser som alltför få av riksdagens borgerliga majoritet velat erkänna. Vi menar att integritetsombudsmannen, en ny myndighet, på ett samlat sätt skulle kunna tillvarata integritetsskyddsintresset och bevaka hur och om oacceptabla gränser överträds. De teknikrelaterade riskerna för integritetskränkningar i dagens samhälle är många gånger större än tidigare när stora mängder trafikdata i teletrafiken skapas och registreras. Vi anser att det finns ett behov av en samlad kontroll över utvecklingen, både inom myndigheter och med hänsyn till den tekniska utvecklingen i samhället i övrigt. Integritetsombudsmannen skulle också kunna företräda enskilda i ärenden som innebär att den enskildes integritet kränks på ett sätt som inte är förenligt med lag. Herr talman! Med anledning av dagens teknikutveckling och den ständiga strömmen av alternativa såväl lagliga som olagliga distributionskanaler samt ett i högsta grad föränderligt konsumentbeteende riskerar lagen att vara överspelad redan när den träder i kraft i april 2009. I gårdagens Metro kunde man läsa om ett helt nytt fildelningsverktyg, utvecklat i USA. Det finns redan i dag en rad olika sätt att skydda sin identitet genom så kallade anonymitetstjänster och andra verktyg. Den snabba tekniska utvecklingen för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturellt yrkesverksamma och konsumenter. Detta är en utveckling som vi menar borde följas aktivt och med handlingsberedskap från regeringen. Därför borde en kommission för upphovsrätt och tillgänglighet på Internet tillsättas. Kommissionen bör med ett treårsmandat ges att följa utvecklingen, rapportera till regeringen och föreslå åtgärder. Kommissionen bör också ha ett vittomfattande uppdrag att se över hela det upphovsrättsliga systemet samt uppgiften att se till att lagstiftningen anpassas till tiden, inte bara i tekniskt avseende. Herr talman! En viktig del av lagstiftningen är att den borde uppfattas som rättvis av så många som möjligt, både användare och skapare. Inte minst betydelsefull är frågan om hur man ska främja det mesta möjliga av kreativitet, skapande och innovation. En särskilt viktig del av det arbetet är hur man ska anpassa och göra lagstiftningen flexibel i förhållande till den tekniska utvecklingen. Vi vill också peka på att många av de här frågorna måste och ska lösas genom internationella överenskommelser. I motion N298 av Annie Johansson från Centerpartiet förordas, precis som av oss socialdemokrater, en upphovsrättskommission. Motionen är välskriven. Frågor som så kallade "fair use" och "Creative Commons" lyfts upp som argument för att inrätta en upphovsrättskommission men också det faktum att den uppväxande generationen alltmer ifrågasätter den rådande upphovsrätten och dess konsekvenser. Vi måste ha en lagstiftning som uppfattas som legitim. Vi socialdemokrater utgår från att de ledamöter, oavsett partitillhörighet, som är oroliga över effekten av lagen inser att en upphovsrättskommission skulle vara ett stöd för oss vid framtida beslutsfattande. Därmed kan ni också stödja vårt yrkande om förslag till en upphovsrättskommission.

Herr talman! Justitieministern har också kommit, vilket jag verkligen uppskattar. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2 som innebär avslag på förslaget i propositionen och att regeringen återkommer till riksdagen med förslag som ligger i linje med vad reservationerna tar upp. Jag är medveten om att de här reservationerna inte kommer att vinna gehör senare i dag i kammaren och vill därför också yrka bifall till motion nr 8 som innebär att riksdagen beslutar om att tillsätta en upphovsrättskommission. Jag vill här och nu också klart och tydligt säga att Vänsterpartiet värnar om upphovsrätten, såväl i dess ideella som ekonomiska del. Kulturarbetarna ska givetvis ha rätt till betalning för sitt arbete som alla andra yrkesutövare. De måste också ha rätt att bestämma vem som tjänar på att sprida ett verk. Vänsterpartiet har samtidigt tagit ställning för breddade möjligheter att kopiera för personligt bruk och att det blir tillåtet att tillgängliggöra upphovsrättsskyddat material så länge det inte sker kommersiellt. Det är en viktig distinktion. Herr talman! Inför valet 2006 blev Ipred en valfråga. Dåvarande statsminister och även nuvarande tävlade om att försäkra de ca 400 000 förstagångsväljarna om att fildelning inte skulle vara kriminellt. Man sade: Vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration. I dag ligger en proposition på riksdagens bord som ger upphovsrättsinnehavare och deras företrädare en möjlighet att driva rättsprocesser mot enskilda medborgare. Vallöftet synes långt borta. Herr talman! Riksdagens främsta uppgift är att stifta lagar. Ny lagstiftning borde vara tydlig, rättssäker, överblickbar och tjäna ett syfte som är allmänt accepterat bland befolkningen. Förslaget till ny lagstiftning om det som kallas Ipred, som egentligen bygger på ett EU-direktiv, uppfyller inget av dessa kriterier. Det är en eftergift, som jag ser det, till de påtryckningar som branschen och distributörerna har framfört till EU och den svenska regeringen. Tyvärr ser deras lobbyarbete ut att lyckas. Det handlar om att de som har kontroll över den befintliga tekniken, produktion och distribution, håller på att förlora kontrollen över marknaden. Frågan handlar inte om kulturarbetarnas rätt att bestämma över sin produkt eller tjänst, inte heller om deras rätt att få betalt för sitt arbete. Det handlar om branschens kontroll och makt över marknaden som håller på att förändras. Det här är inget nytt. Vi känner igen maktkampen mellan den jordägande adeln och den framväxande industrialismen under 1800-talet. Kampen mellan det gamla och nya tekniska innovationer och vem som ska ha kontroll över dessa har alltid funnits. Historien är full av dessa motsättningar. Så var det när den första grammofonen introducerades i början på 1900-talet med det hot den medförde mot notskrivarens existens. När det gamla inte längre hänger med i nya tekniska landvinningar försöker man få kontroll över det hela med hjälp av lagstiftning. Så var det, som vi kanske kommer ihåg, när vi diskuterade fotostatkopiering av böcker, när bandspelaren kom och när kopiering av cd-skivor diskuterades. Det här är förbud som aldrig kan övervakas och som egentligen inte heller respekteras utan urholkar medborgarnas respekt för lagen. Historiskt kan vi också se att de nya tekniska möjligheterna har varit positiva för kulturarbetare i vid mening. Herr talman! Ipredlagen öppnar för att upphovsrättsinnehavaren, till exempel ett skiv- eller filmbolag, kan genomföra det som kallas för intrångsundersökning. Upphovsrättsinnehavaren kan gå till domstol och begära ut en IP-adress. Om domstolen finner att skälen är tillräckligt starka lämnas uppgiften ut och används sedan för att skicka ut påpekanden och kravbrev och för att i förlängningen kunna driva en civilrättslig process mot den som äger den aktuella IP-adressen. Detta behöver dock inte vara samma person som gjort intrånget. Enligt säkerhetsexperten André Rickardsson är det här att jämföra med en privat husrannsakan. Det skulle också ge upphovsrättsinnehavaren större befogenheter än polisen har i dag, vilket är anmärkningsvärt. För att få tillgång till en viss IP-adress krävs att nedladdning har skett "i viss omfattning". Vad som menas med "i viss omfattning" har ännu ingen kunnat ge svar på. Frågan är ställd flera gånger, men inget svar har getts. Är det en, tio eller tio tusen nedladdningar det handlar om? Enligt företrädare för musikbranschen kan det räcka med att fyra låtar har laddats ned för att man ska kunna gå vidare i en rättsprocess. Jag menar att regeringen borde ha behandlat problematiken kring detta utförligare i propositionen. Vi menar att lagstiftaren bör undvika att stifta lagar som för över rättsprocesser från straffrätt till civilrätt när det finns risk för att parterna inte är ekonomiskt jämbördiga. Det här kan tydligt visas med vad som sker i våra grannländer. Att upphovsrättsorganisationernas övertag är väldigt tydligt i rättsliga mål syns i de kravbrev som systematiskt används i de länder som har infört den här sortens lagstiftning. I Aftonbladet den 1 december 2008 kunde vi läsa att en 50-årig ålänning fick ett kravbrev på 50 000 kronor för att ha fildelat musik. I Schweiz har minderåriga fått kravbrev på 70 000 kronor, kunde vi läsa i Svenska Dagbladet den 13 november. En bidragande orsak till att nivåerna sätts så pass högt är att upphovsrättsinnehavaren inte har något att förlora på att sätta kraven så högt. Går den som fått brevet inte med på ett krav som upphovsrättsinnehavaren egentligen misstänker inte håller i domstolen behöver de inte heller ta fallet vidare. Detta visar tydligt att det här är problematiskt utifrån många synvinklar. I debatten angående den nya fildelningslagen har även IP-adressens bevisvärde diskuterats. Svea hovrätt har nyligen i en dom fastställt att det, förutom IP-adressen, också måste styrkas vem som har suttit vid tangentbordet. Vid minst sex tillfällen har IT-brottsroteln vid Rikskrim fått felaktiga IP-adresser, vilket givetvis drabbat oskyldiga. Jag ifrågasätter bevisvärdet av en IP-adress om man inte kan fastställa vem som har gjort intrånget. I en civilrättslig process behöver det inte finnas någon utpekad gärningsman som fallet är när det handlar om straffrätt. Detta är också anmärkningsvärt. Jag skulle avslutningsvis vilja läsa upp ett stycke från Svenska Dagbladet i november för att ytterligare visa på problematiken kring den här lagstiftningen och vad den kan leda till: I ett försök att klargöra upphovsrättsindustrins avsikter med den nya "piratjägarlagen" ställde journalisten under pseudonymerna Sambon och Trådlös ett antal frågor till Universals vd Per Sundin när han medverkade i en chatt i TV 4. Utdrag från chatten: Sambon: Min sambo står på vårt Internet. Blir det hon som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning? Per Sundin: Ja, det blir hon. Trådlös: Hej, jag använder min grannes trådlösa nätverk. Blir det han som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning? Per Sundin: Det stämmer! Att i dag inte skydda sitt trådlösa nätverk med till exempel inloggning är väldigt osmart. Herr talman! Här framgår ganska tydligt att branschens företrädare inte är intresserade av att hitta den som har gjort intrånget utan är mer intresserade av att skicka en faktura eller ett kravbrev. Om personen i fråga har gjort intrång eller inte är faktiskt ovidkommande. Herr talman! Vi kan inte förbjuda kopiering. Vi har inte lyckats med det tidigare, vare sig på nätet eller utanför nätet. Därför borde också riksdagen avslå den här propositionen.

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller, som jag ser det, egentligen två huvuddelar. Dels finns regeringens proposition utefter sanktionsdirektivet som i allmänhet kallas Ipred, dels finns en del motioner från den allmänna motionstiden. Miljöpartiet har lagt fram en hel del motioner under den allmänna motionstiden som kommer in här. Den fråga som kanske är mest relevant när vi debatterar här gäller fildelning. Jag tänker kort prata om den innan jag går över till den för mig betydligt viktigare frågan som handlar om regeringens usla proposition. Låt mig börja med att säga att vi i Miljöpartiet tycker att upphovsrätt är viktigt. Jag tror att många ibland misstar sig och tror att det inte är så. Problemet är att det inte är rimligt att kriminalisera människor för vad de gör för sitt privata bruk i den omfattning som sker i dag. Det får en mängd effekter. Man kan fråga sig varför människor gör den här typen av saker. Är det för att de är onda? Är det för att de inte vill betala? Är det för att de är slappa, eller vad kan det vara? Jag tror att den synen på människor är problematisk. Jag tar ett exempel: Det finns i praktiken i dag inget lagligt sätt att se på film på min dator. Det finns tjänster på nätet med vilka man skulle kunna ladda ned och hyra film. Men de fungerar inte på ganska många datorer. Det fungerar bara med vissa operativsystem. Man kan beställa hem dvd-filmer, men på min dator finns ingen dvd-spelare. De håller nämligen på att spela ut sin roll, eftersom man jobbar digitalt. Det finns i princip inga tjänster som lyckas med det som har funnits på Internet sedan åtminstone 1998. Det har alltså gått över tio år, och inga tjänster har utvecklats som möjliggör en laglig tillgång till filmer. Varför använder jag då inte en annan dvd-spelare och för över filmen till datorn, kan man tänka. Men i så fall bryter jag mot det kopieringsskydd som finns på dvd-skivor, vilket också är olagligt. Det är alltså en orimlig situation som man ställer människor inför. Man kan fråga sig om det inte går att stoppa detta ändå. Då skulle vi ju inte hamna där. Problemet är att det finns mängder av anonymiseringstjänster. Den typ av IP-adresser som vi nu pratar om att man ska kunna få ut uppgifter om faller ganska platt. Man skulle i princip vara tvungen att införa en polisstat som övervakar precis all Internettrafik för att kunna få fast de här människorna. Frågan är om det är värt det. Jag tror att vi landar i att det är rimligt att upphovsrättspersoner - jag ska inte säga män, för det är kvinnor också - får betalt, och det är rimligt att folk betalar. Hur får man då folk att vilja betala? Det är där jag tror att vi måste landa, för det går som jag har sagt inte att tvinga folk att betala utan att inrätta en polisstat. Hur får vi folk att vilja betala? Där tror jag att vi antingen får se till att det finns tjänster som är så pass billiga och lätta att folk känner att det här är rimligt, det här vill jag betala. Eller också får vi hitta någon annan form av finansieringssystem där vi gemensamt ser till att upphovsrättspersoner får betalt för sitt arbete. Detta om detta. Med anledning av det jag har sagt vill jag yrka bifall till reservation 3. Precis som Kent Persson misstänker jag att reservation 3 inte kommer att vinna bifall. För att man ändå ska kunna se över situationen hoppas jag att några borgerliga ledamöter tar sitt förnuft till fånga och åtminstone bifaller reservation 8 som någon form av kompromiss. Den vill jag yrka bifall till. Själva huvudbetänkandet, herr talman, handlar ju om Ipred, om sanktionsdirektivet och så vidare. Det som det har pratats mest om är utlämnandet av adressuppgifter från IP-nummer som upphovsrättspersoner eller kanske framför allt deras organisationer eller de stora filmbolagen och liknande kan hitta. Redan här finns det påpekanden om att det är ett integritetsproblem att dela ut de här numren. Det är inte alls säkert att det faktiskt är det IP-numret som har använts för intrånget, som har påpekats tidigare. Dessutom är det än mindre säkert att det faktiskt är den som står för abonnemanget. En annan intressant aspekt är att det i lagen står att tidigast efter en månad ska den vars abonnemangsuppgifter lämnades ut få reda på det. Då kan man fråga sig varför det är så. Det blir i princip så att staten tvingar människor att hemlighålla de här uppgifterna och genast får försöka skapa ett övertag rent rättsligt för dem som har fått ut uppgifterna. Jag vill också påpeka att man kan ifrågasätta hur säkert det är att upphovsrättsorganisationerna faktiskt redovisar rätt IP-nummer. Det finns nämligen i princip inget säkert sätt att veta att de talar sanning. De kan ha skärmdumpar. Det är jättelätt att konstruera sådana. De kan berätta hur de har gjort och vittna om att de har talat sanning. Jag säger inte att de gör det, men jag säger att det är problematiskt att ha en situation i en domstol där man är tvungen att förlita sig på en part i en civilrättslig tvist. Den parten säger sig tala sanning och får sedan som den vill. Det är inte ett bra sätt att hantera en situation i en rättsstat. Det är ändå inte det värsta. När de har fått ut de här uppgifterna har man sett i andra länder, och det är väl också det som kan tänkas hända här, att de här organisationerna går ut med hotbrev. Om det stannar vid hotbrev tycker jag att vi ska vara glada. Man kan också tänka sig att folk kommer på besök och hotar eller trakasserar människor. Vi får hoppas att vi slipper se det. I varje fall har vi sett en mängd avskräckande exempel i Danmark. Av tidsskäl tänker jag inte gå in närmare på dem. Jag vill ändå säga att jag tror att det finns en risk för att människor som är oskyldiga betalar ändå, fast de är oskyldiga. Frågan är varför. Jo, därför att de är rädda för att bli stämda inför rätta. Om de är oskyldiga borde de kunna bli frikända, tycker man. Då borde de inte vara rädda för rättegång. Men det finns en mängd faktorer som pekar på att man ändå skulle kunna vara rädd för att gå till rättegång. Först och främst kan skadestånden bli ganska stora. Om man inte är säker på att man kan bevisa sin oskuld kan man räkna med att få betala ganska mycket. Det här är mer än vad det hade kostat att gå till en affär och köpa det som man har laddat ned. Det finns också en regel som säger att upphovsrättsinnehavarnas intresse av att det här intrånget inte görs ska beaktas när man fastställer skadeståndet. Det intresset kan knappast minska skadeståndets storlek, utan rimligtvis ökar det. Vidare är det en civilrättslig process som vi pratar om när någon stämmer en annan. Förutom att det finns ett stort övertag för den som har betydligt mer pengar och att det inte finns något objektivitetskrav, som det finns hos en åklagare i en brottsutredning, är det också så att förloraren får betala rättegångskostnaderna. Det kan bli väldigt stora summor, särskilt med tanke på den omfattande utredning och de många advokater som upphovsrättsorganisationen kan tänkas ställa till förfogande. Då kan man tänka sig att det finns en liten poäng i propositionen, nämligen regeringens begränsning av hur mycket rättegångskostnader som får ingå. Men den här begränsningen gäller när skadestånden blir ganska små. Risken är att de blir betydligt större. Det är dessutom svårt att förutsäga. Det innebär också att människor kommer att bli rädda för att bli stämda. Hur ser då bevisningen ut om man väl kommer till den här rättegången? Om man vet att upphovsrättsorganisationerna pratar sanning vet man att ett visst IP-nummer har använts för en fildelning. Då står man som abonnent ansvarig för det här och undrar: Hur går det här till? Jag har inte gjort någonting. Förutom att det kan finnas andra personer i hushållet som har gjort det här finns det, som det har pratats om tidigare, trådlösa nätverk. Många personer har i dag öppna trådlösa nätverk, som inte har något lösenord alls. Då kan man säga att det är fel att de ska få lida för att de inte har satt sig in i tekniken tillräckligt och lösenordsskyddat sitt nätverk. Det kan man ju tycka. Jag tycker att det är en orimlig utgångspunkt, men så kan man tycka. Det finns ytterligare ett problem. Det är nämligen så att de här lösenordssystemen är ganska enkla att knäcka, särskilt äldre lösenordssystem. De äldre systemen distribueras fortfarande. Bredbandsbolaget till exempel tror jag låter nästan alla sina abonnenter få trådlöst bredband. Många har inte ens begärt att få trådlöst bredband. Det är på automatiskt, och det lösenordsskyddet är väldigt dåligt. Det är alltså en enorm mängd människor som inte ens vet om att de har trådlöst bredband, som har dåligt lösenordsskydd och som riskerar att råka ut för det här. Många människor som fildelar är inte dåliga på datorer och den marknaden. Vi kommer att få se en effekt av detta. Alltså kan man konstatera att det faktum att någon är abonnent eller står bakom abonnemangsuppgifterna inte bevisar någonting över huvud taget. Hur ska man då få fast de människor som faktiskt gör det här intrånget? Hur ska man bevisa detta? Troligtvis blir det så att den som har abonnemanget måste bevisa sin oskuld. Det är ett alternativ, förstås. Det är ett vämjeligt alternativ. Det är nämligen i stort sett omöjligt att bevisa sin oskuld, förstås. Så är det ju alltid. Det rimliga i en rättsstat är att någon annan är tvungen att bevisa skuld först. Problemet är att det i en civilrättslig process inte är lika tydligt, det ställs inte lika höga beviskrav. Frågan är var domstolen kommer att landa. Det får vi väl se, men det hade varit rimligt om det inte hade varit ett lotteri var domstolen kommer att landa utan att man faktiskt i lagstiftningsärenden tog ställning till var man vill landa. Det är det normala i svensk rättstradition att man kan förutse någorlunda vad lagarna säger. Det är också det som borde vara grunden för en rättssäker stat. Nåväl, ponera att man inte alls måste bevisa sin oskuld utan att det är höga beviskrav. Det kan man ju hoppas. Hur får man då fram de här bevisen? Hur vet man vem det är som faktiskt har använt de här abonnemangsuppgifterna? Rimligtvis är enda sättet att göra det vi har pratat om tidigare, en intrångsundersökning. Det har sagts här tidigare att det är att jämföra med en husrannsakan. Det är också vad regeringen säger i själva propositionen. I den här propositionen står det tydligt att det är att jämföra med husrannsakan. Den här intrångsundersökningen kan göras utan att meddela den som undersökningen ska göras mot. Det kan hända att någon knackar på dörren utan att man har en aning om vad som sker. Då har IP-adressen lämnats ut, och sedan ska en intrångsundersökning göras. Låt mig påminna om att det inte är säkert att den som står för abonnemangsuppgifterna faktiskt har sysslat med fildelningen. Då kan man onekligen bli ganska överraskad. Vad är det som krävs för att få göra denna intrångsundersökning? Det framgår inte heller tydligt i propositionen. Visserligen har intrångsundersökningar gjorts tidigare i en hel del fall. Det som står här nu och det som finns sedan gammalt är att det skäligen kan antas att intrånget har gjorts. Om intrångsundersökningar över huvud taget ska få göras måste det baseras på att man vet att det är ett visst abonnemang som intrånget har skett från. Hur vet man det? Jo, för att någon annan har sagt det. Det är inte någon vidare bevisning. Det är rimligtvis på det sättet som undersökningen måste ske. Annars kommer intrångsundersökningen inte att kunna göras, såvida inte någon erkänner. Om någon erkänner kan man lika gärna ställa in processen. Då borde de ha betalat från början. Alltså är det rimligt att det här kommer att ske hos en mängd människor som inte har någon aning om vad som händer, om de nu inte gick med på kraven i hotbrevet först - krav som inte var rimliga att ställa på dem. Det är inte ens så att ett intrång måste ha skett. I stället kan skäligen antas att ett försök till intrång har skett eller skäligen antas att det har varit en förberedelse till ett intrång. Det här kan omfatta många människor, beroende på vad domstolarna säger. Där får de ingen vägledning, och där kan vi tyvärr inte säga något. Vad gör man då vid en intrångsundersökning? Jo, man undersöker i princip datorerna. Man får inte ta saker därifrån, men man kan gå igenom människors hela privatliv för att ta reda på detta. Inte ens när man har undersökt datorerna kan man vara säker på vem det är som faktiskt har gjort intrånget. Det kan hända att det finns flera personer. Vi har många ensamhushåll i Sverige, men det finns, trots allt, fortfarande hushåll med fler än en person. I dessa hushåll kan man inte vara säker på vem som har använt vilken dator vid vilket tillfälle. Jag förstår inte hur det här ska landa i något som är tillnärmelsevis vettigt. Hur det här rimmar med tanken om integritet är oförståeligt. Det som är värst är frågan om hur det är med rättssäkerheten i detta. Om det ska finnas någon chans att fälla någon, om det här ska ha någon effekt, måste man åsidosätta mängder av människors rättssäkerhet. Det är väl ändå inte rimligt? Det finns många fler orimligheter här. Jag kan ta inte upp alla, men jag kan nämna att det finns möjlighet att frysa bankkonton för människor som har gjort intrång. Jag tillhör inte dem som tror att det här kommer att ske i någon större omfattning, men det står ändå tydligt i propositionen - om jag inte har läst fel - att det här gäller inte bara kommersiella fall utan det här kan gälla även privatpersoner. Lagstiftningen öppnar för detta. Jag tror inte att vi kommer att behöva se det, men det är ytterligare en orimlighet. Om man inte vill ha det, varför låter man lagstiftningen öppna för detta? Varför är också frågan man ställer sig när man läser hela propositionen. Det finns en grund i sanktionsdirektivet. Jag tycker att direktivet är dåligt. Men man ska vara medveten om att Sverige går längre än vad som är tvunget. Det kan man tydligt förstå av domstolsutslaget från EG-domstolen. Vi är inte ens tvingade att genomföra alla dessa åtgärder. Då väcker frågan om varför än mer förundran. Vad blir det för effekter av detta, förutom för rättssäkerheten, för vanliga människor? Om rättssäkerheten för vanliga människor offras kanske vi ändå kommer åt de hemska bovarna som fildelar. Det hade varit för väl om det åtminstone hade varit så. Problemet är, som vi har hört tidigare, att det finns anonymiseringstjänster och möjlighet att skapa så kallade darknets där all kommunikation sker mellan en massa människor. Då är det omöjligt att avslöja vem det är som gör vad. Jag menar inte omöjligt. Det är faktiskt möjligt. Problemet är att man är tvungen att övervaka precis alla människors all datatrafik och kontrollera vad den innehåller. Då kan man komma åt detta. Det är väl inte det som är tanken med detta, det vill säga att skapa ett sådant övervakningssamhälle. I övrigt kommer man inte att komma åt dem man vill komma åt, däremot kommer man att beröra vanliga människors rättssäkerhet. Förutom att det handlar om att skapa detta övervakningssamhälle vill jag även påpeka att det är dyrt att göra denna övervakning av vanliga människor. Man kan ifrågasätta om det inte hade varit billigare att låta någon betala upphovsrättsinnehavarna från början än att skapa detta totala övervakningssamhälle som behövs för att "klara hem" propositionen. Med anledning av detta vill jag yrka avslag på propositionen och därmed yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Det här är en viktig debatt, inte minst i näringsutskottet. De skapande branscherna och dem som förslagen berör är en så oerhört viktig del av det som kan växa i Sverige. Det handlar om människor som inom tjänstesektor, boksektor och filmsektor, många branscher, faktiskt skapar och kan se till att vi får inkomster och arbeten i vårt land. Vi vet att vi lever i en tid när många människor är oroliga för sina jobb. När det gäller kulturskapare i vid mening har många av dem länge levt knapert. Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen känner de hur det gungar under fötterna. Den fantastiska tekniska utvecklingen innebär otroligt många möjligheter för oss alla, men den skapar också helt nya och inte helt enkla problem. Jag vill gärna säga att regeringen är ödmjuk inför de frågor som utvecklingen leder till och de svårigheter som det ligger i att försöka balansera olika intressen på ett klokt sätt. Jag vill gärna säga till några som har inlett debatten, framför allt Miljöpartiets talesman, att det är lätt att säga att man är för upphovsrätt och sedan inte komma med några konkreta förslag om hur man ska värna den. De som inte kan försörja sig när deras film eller bok direkt innan publiceringen läggs ut på nätet har inget skydd. Om det ska vara mening med att i internationella konventioner och i svensk rätt hävda någon typ av rättigheter måste riksdagen också rimligen se till att vi har några instrument för att försvara och värna den rättigheten. Annars är den inte värd bokstäverna på papperet. Så svårt och så enkelt är det. Jag är också glad för att framför allt Socialdemokraterna ligger nära regeringens och utskottets bedömning i huvudfrågorna. Det finns några avvikelser noterade, och jag har respekt för dem. Det här är inte första och sista gången vi kommer att diskutera frågor som berör den tekniska utvecklingen. Men jag tror att det är bra för den svenska industrin på området om det finns ett någorlunda stabilt stöd i riksdagen för att värna en sådan viktig rättighet. Det handlar inte bara om fildelning. Alla som har gått igenom propositionen kan se att det också är många andra som berörs av förslagen. Det är viktigt. Den proposition som riksdagen ska ta ställning till i dag handlar om att anpassa det immaterialrättsliga sanktionssystemet till europeisk nivå. Det sades tidigare att vi går längre. Det är inte sant. Vi behöver inte göra exakt det som står i propositionen, men vi är skyldiga att i så fall göra något annat som har minst samma effekt. Hittills har ingen lyckats prestera ett förslag som är bättre. I botten finns ett EG-direktiv från 2004 och den grundläggande skyldigheten att se till att immaterialrätten har ett effektivt skydd såväl i fysiskt miljö som på Internet. Den som har skapat musik, film eller litteratur ska alltså genom det här förslaget ges bättre möjligheter att ingripa mot immaterialrättsintrång. Syftet är att skapa bättre förutsättningar för en välfungerande laglig marknad och i förlängningen för ökad kreativitet, tillväxt och sysselsättning. Propositionen innehåller väldigt många förslag. Men det är förslaget om att rättighetsinnehavare här på samma sätt som i många andra länder ska få en möjlighet att få ut information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer som har fått mest uppmärksamhet. De IP-nummer som jag talar om är sådana som används för att på Internet sprida upphovsrättsligt skyddat material - ofta filmer, musik eller ljudböcker på Internet - utan att man har tillstånd från skaparna av materialet. Man använder helt enkelt andras material gratis. Vi har noga övervägt hur den här regleringen ska utformas för att vara balanserad och rättssäker och för att följa de principer som vi redan har i vårt rättssystem. Det arbetet har fortsatt också efter det att Lagrådet godkänt regeringens första förslag. Integritetsaspekterna har varit, och är, viktiga, och resultatet i propositionen är - kan man väl säga - balanserat och rättssäkert. Det ska alltid krävas ett domstolsbeslut för att namnet på en abonnent ska lämnas ut. För att en domstol ska kunna besluta om utlämnande krävs det att rättighetsinnehavaren har presenterat tillräckliga bevis och visat på sannolika skäl för att ett intrång i hans eller hennes rätt har skett via det IP-nummer som uppges. Det är domstolen som ska avgöra om den presterade bevisningen är tillräcklig. Det här har tagits upp och diskuteras av många som om detta vore någonting konstigt. Men så här gör vi med nästan all lagstiftning. Domstolen är skyldig att bedöma om bevisningen ligger på rätt nivå. Domstolen ska också göra en proportionalitetsbedömning. Det innebär att domstolen får besluta om att abonnentuppgifterna ska lämnas ut bara om behovet av åtgärden uppväger intrånget i den enskildes integritet. Det innebär att uppgifterna normalt kommer att lämnas ut när IP-adressen använts för att tillgängliggöra material via Internet, däremot inte när det handlar enbart om nedladdning, om kopiering av några få verk. Om intrånget kan klassas som kommersiellt eller inte saknar däremot betydelse. Också icke-kommersiella intrång kan ju orsaka väldigt stor skada ekonomiskt. Eftersom det i det enskilda fallet i princip är omöjligt att avgöra om det är fråga om ett kommersiellt intrång eller inte måste vi ha den här öppenheten. Det är naturligtvis många frågeställningar som domstolarna kommer att få pröva. Den som uppgifterna gäller ska alltid efter en viss tid underrättas om att hans eller hennes uppgifter har lämnats ut. Detta är lite grann en nyordning som alliansregeringen haft också när det gäller flera andra förslag. Vi tycker att man i efterhand ska informera människor om man tagit reda på något om deras agerande. Så är det till exempel när det gäller buggning. Det hade man inte kommit på om inte vi hade haft makten, höll jag på att säga. Jag tror att det är bra att man får veta att här har någon varit ute efter information om mig. Lagen kommer inte heller att kunna tillämpas retroaktivt; också det är en grundprincip. I den här debatten har väldigt många överdrifter förekommit: Ska nu alla gå och omkring och ha ont i magen för att de laddat ned någon fil? Hur ska det här gå till? Nej, regeringen har sagt: Genom att se till att lagstiftningen gäller framgent vill vi tydliggöra att det nu lönar sig att agera i enlighet med lagen och att det också lönar sig för branscherna att skynda på med det som man varit lite senfärdig med. Det gäller att erbjuda bra och lagliga alternativ. Där ute finns det en stor kundkrets som är otroligt intresserad av litteratur - av böcker, film och mycket annat - så det gäller att se till att de får lagliga möjligheter att ta del av det med de tekniska instrument som i dag finns. Av gjorda undersökningar vet vi att en majoritet vill göra rätt. Någon här sade att det inte går att göra rätt och att folk förresten inte bryr sig. Men det är inte sant. Inte minst ungdomar tycker att det är jätteviktigt att göra rätt. För dem är det här många gånger framtidsbranschen. Man vill ha möjlighet att leva som filmskapare eller att kanske jobba som scripta eller kriarätta manus - ja, jag vet inte om man gör det, men i alla fall gäller det alla möjliga och omöjliga jobb som finns i de här branscherna. Och man vill ha betalt för sitt arbete. Då förstår man att det kostar om man köper tjänster eller produkter från sådana här branscher. Svårare än så är det inte. Jag är inte ett dugg orolig för att människor inte alls förstår det här. Men det finns de som anser att man inte behöver följa lagen över huvud taget. Jag ägnar nästan huvuddelen av mina dagar åt frågor om människor som struntar i lagen, som agerar olagligt, i strid mot andra, och orsakar skada. Även på det här området finns det en massa personer som fullständigt struntar i att det finns människor som har rättigheter till sitt arbete och till sina verk och som också har rätt att få betalt för sitt arbete. Bakgrunden till de här förslagen är att vi inte tycker att det är rimligt att riksdagen och staten bara säger: Ni vill inte följa lagen, så vi gör ingenting. Vi har försökt lägga fast regleringar och regler för hur man på ett rimligt sätt hanterar detta. Ni som har läst förslaget ser att det inte handlar om en oskyldig 14-åring som hemskt gärna vill lyssna på någon av de senaste artisterna i Idol , utan det handlar om att se proportioner. Det handlar om dem som i stor skala ägnar sig åt detta. Vi har också försökt göra regelverket någorlunda teknikneutralt så vi gör skillnader, men det ska också kunna användas framgent. Regeringen har också enats om att vi omedelbart ska börja med en oberoende utvärdering och uppföljning av hur de här reglerna tillämpas, för det finns frågor och osäkerheter - som ju redan sagts här. Utvärderingen ska omfatta hur många nya ärenden som bestämmelserna ger upphov till och hur information används, till exempel i vilken utsträckning den används när det gäller att skicka ut varningsbrev eller att inleda en domstolsprocess. Vid utvärderingen ska man också se om reglerna i första hand används för att vidta åtgärder mot intrång av stor omfattning. Här tänker vi oss bland annat att följa upp de farhågor som vi inte tror på - farhågor om att rättighetsinnehavare använder reglerna för att starta hemska skadeståndsprocesser mot föräldrar, då för småsaker som deras barn har gjort. Näringsutskottet föreslår i sitt betänkande en del preciseringar av vad utvärderingen ska omfatta. Resultatet av utvärderingen ska regeringen redovisa för riksdagen. Det är kanske inte så där väldigt bra att erkänna det, men jag tycker nog att näringsutskottets majoritet har gjort ett bra arbete. Vi är glada över de här förslagen som innebär förbättringar. De preciseringar som görs förstärker den linje som vi har försökt lägga fast i propositionen, så det är mycket bra. Andra vill gå ännu längre, men jag tror att detta räcker och att det ger ett bra underlag för fortsättningen. Möjligheten att under vissa förutsättningar få ut information och en IP-adress handlar dessutom bara om det allra första steget i en process för att en rättighetsinnehavare ska kunna agera. Det är först när man har fått ut de här uppgifterna som man kan kontakta abonnenten och, när det finns motiverat, stämma abonnenten eller någon annan i en vanlig rättegång och till exempel kräva skadestånd. För att en domstol i en rättegång ska kunna utdöma det måste rättighetsinnehavaren på vanligt sätt ta fram och presentera bevisning om att det är just abonnenten som orsakat honom ekonomisk skada och också bevisning om skadans storlek. Det är inte så att abonnenten med automatik blir ansvarig för intrånget. Även regeringen har hört talas om trådlöst bredband och om att folk har familjemedlemmar som gör fel saker. Vi är inte alls dumma. Det finns många skäl till att abonnenten inte är skyldig, men någonstans måste man ju börja om man ska försöka reda ut vad som har hänt. Det är den dörren vi öppnar. I debatten har det sagts att upphovsmän ska ges polisiära befogenheter. Så är det inte! Det handlar om att upphovsmän ska få möjligheter att agera civilrättsligt, vilket sedan väldigt länge är det vanliga i immaterialrätten; det vet alla som har sysslat med detta. Det huvudsakliga ska precis som i immaterialrätten i övrigt vara att rättighetsinnehavarna själva har möjlighet att bevaka sina rättigheter. Svårare än så är det inte. I propositionen finns det också tydliga skrivningar om skadeståndets storlek innebärande att skadestånd även i framtiden ska baseras på objektiva beräkningsgrunder. Bestämmelserna syftar alltså till att möjliggöra full ersättning för den faktiska skadan men inte mer. Skadestånd ska stå i proportion till den handling som begåtts. Sammanfattningsvis: Vi har eftersträvat ett balanserat och rättssäkert förslag. Förslaget syftar till att ge den kreativa sektorn möjlighet att dra nytta av sin verksamhet även på Internet. Det syftar till att ge förutsättningar för den här verksamheten att växa också i dessa svåra tider. Jag tycker att det är viktigt. De som producerar och skapar måste kunna få betalt för sitt arbete, och det är rimligt att man kan ha verktyg för att klara det. Rättigheten, upphovsrätten, behöver någon form av skydd. Det är det vi ska ge dem. Vi tror att den här föreslagna regleringen kommer att bidra till att den olagliga fildelningen minskar. Men IP-adressfrågan är bara en pusselbit i arbetet mot olaglig fildelning. Vi måste också, och vi kommer att göra det, fortsätta att arbeta med information, uppföljning av lagstiftning och diskussioner med berörda. Vi har haft flera branschsamtal för att fortsätta att stimulera utvecklingen när det gäller konsumentvänliga och lagliga alternativ. Det handlar förstås om att se till att så många som möjligt kan ha glädje av den tekniska utvecklingen med alla framsteg som görs men också om att de som använder de möjligheterna för att producera något som vi andra kan ha glädje av ska kunna få betalt. I grunden har vi vissa rättigheter som vi måste värna. Jag tror att vi kommer att få många frågor framöver därför att den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt. Jag tycker att det här är en bra start och ett bra svar på hur vi i Sverige vill värna upphovsrätten och ta vara på de möjligheter som de här branscherna erbjuder.

Herr talman! Jag vill framföra ett tack till Beatrice Ask för att hon är med på debatten. Det tycker jag är bra. Regeringen har alltså sagt att vi inte ska ha ont i magen. Det är väl bra. Det kanske vore ett sätt att lösa sjukhusproblem också. Regeringen säger: Var inte sjuka! Problemet är att människor har ont i magen av en orsak. I det här fallet kan jag tänka mig att några har ont i magen därför att vi i riksdagen är på väg att åsidosätta rättssäkerheten i Sverige. Många kanske i stället för att ha ont i magen är upprörda, och det tycker jag är en bättre reaktion. Beatrice Ask framför här att de här åtgärderna är nödvändiga för att värna upphovsrätten. Men jag ställer inte upp det. Jag ställer inte upp på att man måste välja mellan upphovsrätt och rättssäkerhet. Vi kan inte ha ett samhälle där det utmålas att man är tvungen att välja mellan upphovsrätt och rättssäkerhet. Det är uppenbart att det här inte är ett rättssäkert förslag, och det är också uppenbart för mig att vi behöver en upphovsrätt. Jag pratade om detta i mitt anförande, som jag hoppades att Beatrice skulle lyssna på. Där nämnde jag några förslag på hur man skulle kunna göra. Jag har inte tid att prata något mer om det, men jag hoppas att det noterades. Till sist om polisiära befogenheter: Förut var det bara polisen som fick ut IP-nummer, och förut var det bara polisen som kunde göra husrannsakan. Nu kallas det inte längre husrannsakan utan intrångsundersökning, och andra kan få ut IP-nummer. Det är klart att när man ger den rätten till andra blir det inte polisiära befogenheter, men det blir befogenheter som förut bara polis hade. Det är en väldigt skrämmande utveckling.

Herr talman! Problemet är, säger Lage Rahm, att människor har ont i magen därför att vi åsidosätter rättssäkerheten. Nej, det gör vi verkligen inte. Det krävs domstolsbeslut enligt tydliga regler för att en adress ska kunna lämnas ut. Det finns regler om proportionalitet och väldigt mycket av det som vi traditionellt har på immaterialrättens område. Jag tycker att det är allvarligt att Miljöpartiet på det här sättet vill kasta ut hela det civilrättsliga förfarandet och påstår att det skulle vara rättsosäkert. Så är det ju inte. Sedan blir det lite märkligt när man säger att tidigare var det bara polisen som fick hålla på med detta och att man vill försvara upphovsrätten. Det är ju Miljöpartiets linje. Det är jättebra. Men hur många poliser tror ni att det skulle behövas för detta? Ska vi skicka polis för att jaga illegala fildelare i alla lägen? Vad vi erbjuder är en möjlighet för den som upptäcker att någon olagligen och i stor omfattning använder ett upphovsrättsskyddat material att lösa denna "tvist" på ett anständigt sätt. Man kan ta kontakt, det kan vara ett missförstånd, och man kan reda ut det. Vi erbjuder alltså en annan väg. Det intressanta är dessutom, vilket är väldigt viktigt, att det faktum att man får ut adressen inte innebär att någon anses vara skyldig. Vi har valt att inte lägga det här första steget som bevis för någon typ av kriminell aktivitet. Det fordras väldigt många steg till innan man är där. Rättssäkerhet och trygghet garanteras. Retroaktiviteten tycker jag är otroligt viktig. Det är ingen som behöver vara bekymrad där. Man kan fundera framåt och tänka efter: Hur ska jag som musikälskare eller bokälskare kunna agera utifrån de nya reglerna framöver? Man kan skriva och ringa till branschföreträdare och förläggare och säga: Jag vill ha ett bra erbjudande. Jag lyssnar på massor av musik, och jag behöver verkligen få några bra lagliga erbjudanden från er. Sätt lite tryck, precis som vi måste sätta tryck på bankerna.

Herr talman! Beatrice Ask nämner att vi i Miljöpartiet vill kasta ut hela det civilrättsliga förfarandet. Så är det inte. Vi har här pratat om vissa civilrättsliga regleringar. Om Beatrice Ask menar att just den här lagen skulle vara detsamma som hela det civilrättsliga förfarandet må det vara sant, i övrigt är det inte. Hoppas att vi kan ha en bättre nivå. Beatrice Ask nämner också att det krävs domstolsbeslut enligt tydliga regler. Jag är tveksam till att de är tydliga, men bara det faktum att det krävs domstolsbeslut garanterar inte rättssäkerhet i ett land. Man kan ha ett väldigt rättsosäkert land och ändå ha domstolar. Det finns betydligt mer som rättssäkerhet är avhängig av, och det trodde jag att Beatrice Ask höll med mig om. Det krävs att det finns en viss möjlighet att förutsäga vad lag och domstolsbeslut innebär och var det hela kommer att ske för att det ska vara rättssäkert. Det krävs att man inte utsätts för en massa ingrepp, intrång och liknande. Det krävs också att man inte utsätts för trakasserier. Den här typen av faktorer omfattas inte av den här lagen. Man kan utsättas för ingrepp utan att vara skyldig och där det till och med är troligt att man inte är skyldig. Ändå kan man utsättas för intrångsundersökning. Slutligen: Ska vi skicka polis i alla lägen? Jag trodde att jag var tydlig med att det just är det vi inte ska göra. Vi kan inte ha det så att vi skickar polis i alla lägen, eller för den delen Kronofogdemyndigheten eller vad man nu ska göra. Det blir en polisstat, och det är just det vi inte vill ha. Vi måste i stället se andra vägar för att tillgodose upphovsrättsinnehavares rättmätiga intressen. Det nämnde jag i mitt anförande.

Herr talman! I det förslag som regeringen har lagt fram använder vi samma grundläggande principer som gäller civilrätt i övrigt. Om man som Lage Rahm menar att förslaget gör att det inte blir rättssäkert innebär det i logikens namn att man ifrågasätter rättssäkerheten också i andra regelverk som har motsvarande uppbyggnad. Det var den slutsatsen jag drog. Men jag förstår att det inte är så Lage Rahm tänker, och jag förstår inte riktigt hur han tänker, för att vara ärlig. Det som är problemet och som jag inte förstår är att Lage Rahm och Miljöpartiet inte har ett enda konkret förslag om hur man ska skydda upphovsrätten utan enbart inriktar sig på de problem som finns. Jag säger inte att det inte kommer att bli svåra avvägningar som domstolarna måste göra. Det är därför vi måste ha en utvärdering för att se hur det kommer att utvecklas. Det är jätteviktigt. Jag säger inte heller att det inte finns integritetsaspekter, för det gör det. Det är därför vi måste ha en bra utvärdering och följa detta mycket noga. Vi har försökt precisera vad vi vill se och inte vill se. Men att inte vara beredd att göra något är dessvärre ganska allvarligt. Man kan fundera över: Finns det något svar från dem som är mot förslaget till alla dem som inte kommer att få betalt för sitt arbete? Om en film läggs ut illegalt dagen före premiären är det inte bara 25 skådespelare som får problem med att få sin lön. Det är hundratals människor som sysslar med film. Har ni sett listorna på vilka som arbetar med en film? De kan inte heller få betalt. Det handlar ofta om 50-60 miljoner kronor för att göra en enda film, och så är jobbet förstört innan den ens har presenterats. Det är allvarligt, men där får vi inga svar. Vi vill åtminstone göra något.

Herr talman! Av den här diskussionen kan man få för sig att det inte finns någon lagstiftning som reglerar upphovsrättsfrågorna i dag, men det gör det. Skillnaden är att det här förslaget går från en straffrättslig lagstiftning, som det är i dag, till en civilrättslig. Jag förstår inte varför man inte kan förstärka polisens möjligheter att agera när det gäller upphovsrättsinnehavares rättigheter om det har begåtts brott enligt upphovsrättslagen. Beatrice Ask sade att det för att få ut uppgifter från en domstol krävs att en stor omfattning av intrång har skett. Men i förslaget står det att det är fråga om intrång av viss omfattning. Det är en väldigt stor skillnad på viss omfattning och stor omfattning. Frågan är vad som gäller egentligen. Eftersom det i förslaget står "viss omfattning" skulle jag önska att Beatrice Ask kunde förklara för mig vad viss omfattning är. Är det två, fyra eller tusen nedladdningar det handlar om? Det här gör att hela den här frågan blir väldigt osäker. Regeringen bör vara tydlig här och ha en åsikt om vad det här innebär.

Herr talman! Det finns redan en lagstiftning, säger Kent Persson. Det är alldeles sant att det finns en lagstiftning. Problemet är att om man inte vet vem man ska adressera blir det väldigt svårt att hantera det hela. Faktum är att vid illegal nedladdning måste man få reda på identiteten på en IP-adress, i vart fall om man vill öppna möjligheterna för ett civilrättsligt förfarande, vilket vi tycker är rimligt. Det ökar naturligtvis skyddet för den som har en upphovsrätt. Det är klart att vi har en lagstiftning, men den är inte så bra som det skulle krävas. Därför har det krävts från Europahåll att Sverige ska skärpa regelverket genom det här direktivet. Som jag sade tidigare behöver vi inte göra exakt så här, men då måste vi göra något annat som är minst lika bra. Vi har en skyldighet att bättre hävda upphovsrätten på Internet, och det är viktigt. Sedan var det frågan om detta med stor omfattning och viss omfattning. Jag är inte jurist. Vi skriver att det inte handlar om enstaka tillfällen, men rent tekniskt måste man granska de enskilda nedladdningstillfällena. Men det är helt korrekt att det står "viss omfattning". Och det betyder, om jag har förstått juristerna rätt, att man tänker sig en viss volym. Men när det gäller den exakta omfattningen vill man att det ska arbetas fram en praxis, så jag kan inte svara på hur många nedladdningar det handlar om. För mig är det ganska uppenbart att vi i skrivningarna inte talar om någon som har laddat ned några låtar för att lyssna på dem. Men det är klart att om man har laddat ned alla verk som har gjorts i Sverige under ett år börjar man gå långt över gränsen för vad som är rimligt. Det är alltså en prövning som måste göras. Domstolarna har fått ett beställt arbete, helt sant. Men jag har stort förtroende för domstolarna, och det borde vi alla ha i den här församlingen.

Herr talman! Varför då inte ge polisen samma rättigheter och möjligheter som man gör när man lämnar över det här till civilrättslig prövning? Här ändras faktiskt bevisgraden till att gälla sannolika skäl. Man kan ge polisen samma möjligheter. De har i dag svårare att få ut IP-adresser än vad fallet skulle bli om den här propositionen går igenom. När det handlar om viss omfattning eller stor omfattning kan jag konstatera att regeringen egentligen inte har någon linje utan låter domstolen fastställa praxis. Men det här bygger också lite grann på vad som står när det gäller vinst. Ersättningens storlek ska ju bestämmas utifrån utebliven vinst, skada på verkets anseende, ideell skada och upphovsmannens eller upphovsrättsinnehavarens intresse av att intrång inte begås. Det är det som ska ligga till grund för en bedömning av ersättningens storlek. Vi har sett och har facit från hur det ser ut utomlands när en rättighetsinnehavare kräver skadestånd av enskilda personer. Det är oerhört höga belopp som krävs. Det kommer givetvis att bli fallet även här i Sverige. När Beatrice Ask säger att skadeståndet kommer att vara proportionerligt, är det inte riktigt sant om vi tittar på det facit vi har. Här är det givetvis upp till upphovsrättsinnehavaren att kräva skadestånd, och svaranden måste bevisa sin oskuld.

Herr talman! Varför inte ge polisen samma rättigheter, eller varför inte använda sig av polisspåret, som Vänsterpartiet tycker. När det gäller immaterialrätt i övrigt har vi väldigt goda erfarenheter av att också kunna använda den civilrättsliga vägen. Vi tycker att det finns anledning att göra det också på det här området. När det sedan gäller skadeståndens storlek och hur det ser ut utomlands pekas det ofta i debatten på olika exempel. Först och främst ska man då ha klart för sig att i Sverige har vi inte en amerikansk, brittisk eller dansk tradition vad gäller skadestånd; vi har en svensk. Sverige ligger väldigt lågt vid en jämförelse av skadeståndens storlek. Det finns ganska noggrant beskrivet vilka grundprinciper som vi tycker ska gälla för att bedöma skadeståndets storlek, och jag utgår från att de är rimliga. Det är också så att reglerna i det här förslaget naturligtvis har utformats utifrån erfarenheter på andra håll. Jag tror, men är inte tvärsäker just nu, att just i Danmark var man tvingad att gå in och göra en del justeringar därför att man hade sett effekter som man inte ville se. Det är sådant som vi redan har på plats i det här förslaget. Dessutom har vi i våra skrivningar om utvärdering, som utskottet har förstärkt, tillfört bland annat ett uppdrag att särskilt titta på hur detta kommer att utvecklas och se ut, av just det skälet att vi inte vill ha de orimliga nivåerna på skadestånd som gör att folk får gå från hus och hem. Vi vill ha lite mer ordning och reda. Vi kommer att följa det här väldigt noga. Och utvärderingen kommer att börja i princip samtidigt som lagen träder i kraft, så det är i god paritet med de erfarenheter som dras. Men jag är inte bekymrad över att detta ska leda till en orimlig utveckling. Det är i vart fall inte ambitionen.

Herr talman! Som jag tidigare beskrivit finns det ett antal frågor och farhågor kring denna lag som vi är ganska bekymrade över. Vi tycker att det är bra att regeringen ska utreda detta och att näringsutskottet då får en uppföljning, men vi tycker inte att det räcker. Det är därför vi har föreslagit en upphovsrättskommission som ska ha ett brett uppdrag - inte bara när det gäller just den här lagen utan om upphovsrätten allmänt - att se till att lagen anpassas, som vi menar, till tiden och inte bara i tekniskt hänseende. Det här är vi inte ensamma om. Även borgerliga ledamöter har framfört att det här är nödvändigt. Min fråga till justitieministern är: Anser inte justitieministern att det är viktigt att vi har en upphovsrättskommission som är fristående från regeringen och som får ett mycket bredare uppdrag än vad som är fallet när det gäller regeringens egen utredning?

Herr talman! Jag sade att jag har noterat att det finns förslag. Nu tillsätter vi en utredning med en oberoende utredare som ska titta på detta omedelbart. Då får vi ett bra underlag för att se om vi ska göra mer. Kommissioner låter bra, men det kan man ha i alla sammanhang. I allmänhet händer det inte särskilt mycket utan ett preciserat uppdrag. Det finns anledning att vara öppen för frågan, men jag vill se resultatet av en utvärdering först. Ska det vara meningsfullt med kommissioner ska man ha ett tydligt och genomarbetat direktiv som står på fast grund. Det kan vi få om vi har en bra utvärdering som följer detta. Jag är inte säker på att vi behöver ha en stor historia för detta; det skulle inte lösa så mycket. Jag har dock respekt för synpunkten som handlar om att följa utvecklingen på detta område. Det kommer att dyka upp nya frågor framöver, för sådan är den tekniska utvecklingen och kreativiteten på detta område.

Herr talman! Det är tråkigt att justitieministern inte vill inse att denna fråga är mycket bredare. Vi har pekat på det, men det finns också, som jag sade tidigare, en borgerlig ledamot som har lyft upp frågan i ett mycket bredare perspektiv eftersom upphovsrätten är föränderlig. Det borde man inse också i riksdagen och regeringen. En kommission, som inte skulle vara den tidsbegränsade utredning som regeringen föreslår, skulle på ett fristående sätt kunna granska upphovsrätten ur ett mycket bredare perspektiv och ha ett vittomfattande uppdrag. Om riksdagen röstar för detta - jag inser att flera borgerliga ledamöter tycker att det är viktigt - ger riksdagen regeringen detta till känna. Då får regeringen återkomma med hur uppdraget ska preciseras och hur kommissionen ska se ut. Vi tycker att det är en viktig fråga. Regeringen har nu chansen att visa lite ödmjukhet i de frågor som handlar om integritet och upphovsrätt och möta den oro och misstro som finns mot denna lagstiftning - och inte minst den misstro som finns mot regeringen efter sjabblet med FRA-lagen.

Herr talman! Jag tror säkert att oppositionen tycker att det är tråkigt att regeringen inte tycker likadant som de. Det finns stor respekt för de aspekter och argument som framförs men inte just för detta förslag. Man ska ha klart för sig att kommissioner kostar pengar, precis som nya myndigheter och utvärderingar. Jag tror att en oberoende utvärdering av det slag som utskottsmajoriteten preciserar är en rimlig nivå och en bra sak att sätta i gång direkt. Skulle man välja den socialdemokratiska modellen skulle man förmodligen komma mycket senare i arbete, vilket inte är nödvändigt. Vi har ett bra förslag som tar sig an de farhågor och den oro som finns. I framtiden behöver säkert mer göras i dessa frågor generellt och för upphovsrätten i vid mening. Precis som Eva-Lena Jansson sade är det en mycket vidare fråga. Vi har inte berört mönsterskydd och sådana saker, men för svensk industri och svenskt näringsliv är problemen stora. Vi talar oftast om musik eller film som laddas ned, men tänk på dem som har suttit i flera år och konstruerat något tekniskt och så stjäls programidén fullständigt! Eller tänk om man har jobbat fram ett dataspel som kan vara hur komplicerat som helst och får hela jobbet utauktionerat! Det är förfärligt. Det finns alltså många frågor här. Jag har respekt för det, men utskottets betänkande och förslag räcker för att svara mot de frågor som är aktuella i dag.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka hela näringsutskottet för en bra och konstruktiv process som vi har haft i arbetet med att bearbeta regeringens proposition till det lagförslag med kompletteringar som nu föreligger. Vi har haft många intressanta meningsutbyten som har inneburit att förslag på vissa punkter har förtydligats och att argumenten har vägts mot varandra. Sammantaget anser jag att utskottets förslag till riksdagsbeslut till ny lagstiftning - med alla de förarbeten som finns i propositionen och i utskottstexten som ska ligga som underlag för hur domstolarna ska behandla lagstiftningen - är väl avvägt mellan de olika intressen och aspekter som man måste se till i detta sammanhang. Herr talman! Kreativitet är en viktig del av den svenska ekonomin. Ibland är vi dessutom lite kreativa även här i huset. Det är inte så enkelt att kvantifiera i pengar hur viktiga de kreativa processerna är i förhållande till andra processer, men de är helt klart mycket viktiga. Det är ingen avgörande skillnad mellan den som tar fram en bra tjänst i en mobiltelefon eller den musiker som gör en bra låt som människor uppskattar. Det handlar därför i många stycken om vilka villkor vi skapar för att dessa vårt samhälles hjältar ska kunna leva på det de gör och ha drivkraften, eftersom vinsterna från det kreativa arbetet till absolut övervägande del tillfaller konsumenterna i samhället. För att dessa välfärdsvinster ska uppstå måste det dock också finnas ekonomiska möjligheter för skaparna. En helt vanlig vardag ägnar de som har en tidning kanske en halvtimme åt att läsa den. Vi ägnar oss åt tv-tittande, lyssnar på radio, läser böcker och spelar dataspel. Nästan alla använder sig av Internet i någon form. Vi går på bio. Allt detta handlar om upphovsrätt och att ta del av kreativa prestationer som någon annan har stått för. Ibland gör vi det gratis i form av att vi skickar en insändare till en tidning eller lägger upp något på en blogg. Många av dessa kreativa prestationer kräver dock att man kan göra det yrkesmässigt och att man när man tar stora risker och lägger ned mycket tid kan få lite mer än en vanlig timlön den gången man lyckas. Det skiljer inte de kreativa näringarna från några andra näringar. Den som lägger ned mycket tid, tar stora risker och lyckas omsätta en genial idé i något som andra människor uppskattar måste kunna få betalt på något sätt. Kreativitetens marknad innebär att upphovsrätten skapar förutsättningar för handel med dessa produkter och tjänster och skapar affärsmöjligheter. Poängen med upphovsrätten är att den stimulerar både utveckling och försäljning, det vill säga spridning. Det är bara om man sprider något man har gjort som andra människor får nytta av det. Det är ingen skillnad om man uppfinner en skruvmejsel eller skriver en bra låt. Det är först när det finns ekonomiska incitament med som det på bred front blir en spridning. Vi ska vara glada att den som kom på skiftnyckeln valde att sprida det till andra - precis som att den som kom på att man kunde lägga möbler i platta paket valde att sprida det till andra och att den som kom på att man kunde göra billiga märkesjeans för fattiga måndagar valde att göra det. Vi ska vara glada för det, eftersom vi andra tjänar så mycket mer än vad de någonsin har tjänat. Det finns överväldigande belägg för att piratkopiering minskar de legala alternativen till spridning. Vi vet alla att en ersättningsfri modell kan vara bra ibland. Det kan finnas andra sätt att finansiera det. Man måste dock kunna förena det med en modell där man faktiskt får betalt för prestationen. Det kan inte vara upp till kunden att bestämma om man ska betala eller inte - lika lite som det kan vara upp till kunden att bestämma om man ska betala för sitt platta paket. Vilka är alternativen, kan man undra. Det är ändå grundfrågan. Ett sätt skulle naturligtvis kunna vara att ha offentliga subventioner eller betalningar till dem som skapar. Jag tror att det, milt uttryckt, skulle leda till en viss ineffektivitet och en minskad kreativitet. Vem ska bestämma vad som ska betalas och hur mycket? Man kan ha reklamfinansiering. Det kan dock vara förknippat med en rätt negativ nytta i många sammanhang. Jag tror inte att så många vill ha reklamfinansierade ordbehandlingsprogram eller reklampauser i musik. Hur finansierar man för övrigt en lärobok i forngrekiska med affischer och T-shirtar? Självklart är det så att de som skapar dessa produkter och vill ha betalt för dem också har ett stort ansvar för att se till att det blir bra affärsmodeller och skäliga priser. En del av dagens situation är förstås att många upplever att det inte är skäligt eller känns rimligt att betala 200 kronor för en plastbit med musik. Många upplever att en plastbit inte kan vara värd så många kronor. Det är den inte heller, utan det är musiken. Konkurrensen från den otillåtna spridningen blir då helt förödande. Det måste alltså växa fram många fler legala alternativ. Om man inte på något sätt kan sätta in sanktioner mot de illegala blir framväxten helt klart hämmad. För Sverige finns det en enorm framtidspotential i takt med den stigande levnadsstandarden, precis som vi har en historia av framgång med kreativa produkter och tjänster. I det här sammanhanget pratar vi nästan enbart om de tjänster och produkter som vi som privatpersoner använder oss av på vår fritid. Upphovsrätten är inte den enda rätt vi pratar om här. Immaterialrätten som helhet handlar ju om så mycket annat. Det måste sättas in i ett större sammanhang. Det är varumärkesrätt, patenträtt, mönsterskydd, firmarätt, kretsmönsterlag för halvledarprodukter - något som jag tror att de flesta av oss knappt vet vad det är, men det är ganska essentiellt i det här sammanhanget - växtförädlarrätt och så vidare. Utan ett samlat civilrättsligt sanktionssystem för de här rättigheterna har de inget värde. Det är fundamentalt i en fungerande marknadsekonomi att ett legalt rättighetssystem kan upprätthållas. Det är verkligen grundläggande politik. Det är liksom nattväktarstatens uppgift det mest grundläggande att legala rättigheter måste kunna upprätthållas, annars har de inget värde. Det vanligaste på immaterialrättens område är, som vi har hört, att man i första hand använder civilrättsliga åtgärder för att erhålla ersättning, inte andra rättsliga åtgärder för att utdöma straff. Vi vet från andra områden att skadeståndsprocesser kan vara ett ganska effektivt komplement, till exempel när det gäller konkurrensrätt. Det lagstiftningspaket - det är verkligen ett paket - vi pratar om här i dag handlar om att implementera EG-direktivet och på varje punkt jämföra det med befintlig svensk lagstiftning på alla dessa områden. Där den svenska lagstiftningen har haft luckor kommer vi med ny lagstiftning. De andra punkterna betar man av och konstaterar att den svenska lagstiftningen redan stämmer med direktivets idé. Genom den fantastiska tekniska utvecklingen har möjligheter som ingen av oss kunde drömma om redan uppnåtts. I morgon och i övermorgon kommer det att finnas helt nya saker som vi i dag inte kan klura ut. Lagar, rutiner och hantering måste hela tiden anpassas till den nya miljön. Det är en sådan anpassning som finns i det här lagförslaget, att man i domstol ska kunna besluta att abonnenten bakom en IP-adress kan lämnas ut för att man ska kunna gå vidare i processen. Det är först då rättighetsinnehavaren får en motpart med ett namn, inte bara ett nummer, att jobba vidare med. Det är bildligt talat ett sätt att be om legitimation. Det betyder ju inte att den person som har tecknat avtal för abonnemanget automatiskt är den som har utfört intrånget. Det är en mycket stor majoritet av fem partier som står bakom det här förslaget. I propositionen föreslås att beviskraven för att få byta nummer mot namn på abonnenten ska vara sannolika skäl. Det är juristspråk för den högsta grad av misstanke som man kan ha i svensk rätt, utan att rätten har fastställt att ett intrång verkligen har begåtts. Det i sin tur innebär ju i ett rättssamhälle att man faktiskt kan höra vederbörande, något som man inte kan göra förrän man vet vem man ska höra. Det blir ett slags cirkelresonemang att kräva att det ska vara högre beviskrav. Det är mer rättssäkert att säga att man ska använda sig av sannolika skäl för att sedan kunna gå vidare. Det förslås också att intrånget ska ha viss omfattning. Det går naturligtvis inte att fastställa i lag. Det kan ju vara så otroligt många olika kombinationer av förutsättningar. Det sägs helt klart att det enligt svensk rättspraxis ska vara en proportionalitet, en balans, mellan intresset för rättighetsinnehavaren och integriteten hos den det berör. Herr talman! Det finns några punkter som jag är lite förvånad över när det gäller Socialdemokraterna och deras reservationer. Först ställer man sig bakom lagstiftningen, men sedan vill man uppdra åt regeringen att utreda vidare ett antal punkter som vi i utskottets betänkandetext ganska tydligt bemöter med att det strider mot svensk rättspraxis, att det strider mot den allmänna rättsordningen att var och en ska ha rätt att föra sin egen talan i domstol och inte behöva gå via ombud, att bevisvärderingen regleras i rättegångsbalken om fri bevisföring och fri bevisvärdering, att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad som är bevisat och att man vill uppdra åt regeringen att försöka skapa någon sorts Kinderägg av att man ska ha krav på en gemensam branschorganisation utan att det strider mot att var och en enligt svensk rättsordning ska ha rätt att föra sin egen talan. Herr talman! Det finns många frågor som man skulle kunna diskutera i det här sammanhanget, men för tillfället nöjer jag mig med att yrka bifall till förslagen i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men jag gjorde det på grund av att jag gjorde ett felyrkande. Jag ska givetvis inte yrka bifall till reservation 2, som jag gjorde, utan reservation 3. De reservationer som jag yrkar bifall till är alltså 1, 3 och 8. När jag nu ändå är här får jag väl ställa en fråga till Karin Pilsäter. Regeringen tänker ju följa den här utvecklingen väldigt noga och omedelbart inleda en utvärdering av hur den nya lagstiftningen påverkar rättighetshavare, Internetleverantörer och konsumenter. Näringsutskottet har också sagt att det är väldigt viktigt att det sker. Samtidigt säger ni att propositionen är rättssäker, väl avvägd och tar hänsyn till den personliga integriteten. Då undrar jag: Varför ska man tillsätta en omedelbar utredning som följer hela arbetet med propositionen om lagförslaget är så bra som förespeglas i debatten?

Herr talman! Innan någonting har börjat verka kan man inte veta hur det blir efteråt. Man kan bara göra en förhandsbedömning, och vår bedömning är att förslagen är en lagom bra balans mellan integritetshänsyn och hänsyn till att rättighetsinnehavares rättigheter ska kunna hävdas. Vi kan ju inte veta att det är så förrän historien ger oss svaret. Så är det naturligtvis även när det gäller all annan lagstiftning. I Sverige - och i många andra länder - finns det en stor oro för att man har gjort den här avvägningen på ett felaktigt sätt eller att det ska få konsekvenser som man inte önskar. Det finns en oro för att det här inte är tillräckligt skarpa förslag inte bara hos den del av allmänheten som ägnar sig åt att på ett eller annat sätt utföra saker på Internet, medvetet eller omedvetet, utan också hos dem som skriver musik, skapar filmer, designar jeans och så vidare. Det finns en oro för att rättighetsinnehavare, mer än vad man kan tycka är lämpligt, ska sända ut kravbrev som man inte vet hur de ska hanteras till privatpersoner. Det tycker jag är ett viktigt skäl för att omedelbart sätta i gång detta och visa att vi tar det på allvar. Vi gör inte bara en förhandsbedömning av att det är en bra avvägning, utan vi tänker från dag ett se till att tillämpningen blir en sådan bra avvägning. Om det visar sig att redskapen inte är rätt utformade måste man ganska snabbt kunna komma med kompletterande förändringar.

Herr talman! Poängen med att riksdagen fattar beslut om lagstiftning är att lagstiftaren på sitt bord ska ha ett förslag som är rättssäkert, förutsebart och som allmänt accepterats i samhället. Det borde vara grunden. I det här fallet är det ju inte så. Om det vore så skulle man inte heller behöva diskutera i termer av att detta kanske inte är så bra. Rättighetsinnehavarens intresse kanske inte har tillräckligt starkt skydd i förslaget eller, för den delen, skyddet för den som har gjort ett intrång; det kanske får konsekvenser som är orimliga. Det finns facit. Vi kan titta på vad som händer i andra länder. Vi kan inte enbart hänvisa till att vi inte har samma rättstradition i Sverige. Här handlar det om hur branschen och intresseorganisationerna agerar för att hävda sin rätt. Om man tittar i propositionen ser man att de krav som ställs på hur ett skadestånd ska utdömas består av en omfattande uppräkning av vad som ska ingå. Det är inte bara utebliven vinst utan även skada på anseende och så vidare som tas upp. Det gör att processen blir oerhört rättsosäker; åtminstone är risken stor att den blir det. Det jag har argumenterat för i mina inlägg är att regeringen i propositionen på ett bättre sätt borde ha tagit hänsyn till kritiken och kommit med ett rättssäkert förslag som även tagit hänsyn till den personliga integriteten, vilket alltså inte är fallet nu.

Fru talman! Man kan vända på steken och säga att eftersom det handlar om en balans mellan olika typer av intressen, och om de som definierar sig själva som endera av dessa intressen upplever att lagstiftningen inte tillräckligt väl tillgodoser deras intressen, kanske man ska se det som ett tecken på att balansen trots allt är rätt väl avvägd. Men det kan man inte veta förrän man fullt ut ser den tillämpning som sker i domstolarna och hur detta hanteras i övrigt. Självklart är det den svenska lagstiftningen i den svenska kontexten som ska utvärderas. Det faktum att vi omedelbart inleder utvärderingen och nu har denna diskussion innebär att den som skickar ett ohemult kravbrev, utifrån att man fått ut en IP-adressabonnent, i stället för att skicka ett varningsbrev eller, i förekommande fall, fortsätta en rättslig process kommer att vara medveten om att man därmed undergräver hela systemet. Det tycker jag är bra, för så ska det vara. När det gäller att hitta balansen innebär de punkter som ni, Kent Persson, antyder - utan att komma med några konkreta förslag på hur det i stället skulle gå till - att man för varje steg man hävdar rätten att kunna tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material minskar rättighetsinnehavarnas möjlighet att hävda sina intressen. Till dess att ni kommer med någon typ av konkreta förslag på hur man ska göra i stället känns det som om ni i viss mån famlar i blindo, alternativt bara vill skjuta saken framför er. Det tycker jag inte känns som ett alternativ i dagsläget, speciellt inte om jag ska vara lite formalistisk och konstatera att direktivet skulle ha varit infört för tre år sedan.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om vårt förslag på en upphovsrättskommission. Regeringens utredning tillsätts ju av regeringen och får direktiv av regeringen. Den upphovsrättskommission som vi har föreslagit skulle ha ett mycket bredare uppdrag utifrån att vi ser att upphovsrätten är föränderlig över tid. Det har framförts farhågor om lagstiftningen, vilket vi pekat på. Det har kommit kritik från PTS, och Datainspektionen har haft synpunkter. Vi menar att en fristående kommission, med ett mycket bredare och mer långsiktigt uppdrag än det som en tidsbegränsad utredning har, är viktig. Jag skulle gärna vilja veta varför den borgerliga majoriteten tycker att just frågan om en upphovsrättskommission inte är så viktig. Det finns en motion från en borgerlig ledamot där det tas upp frågor bland annat om vad som ska vara av allmänt intresse och inte får skyddas av upphovsrättsbarriärer. Det finns i dag undantag till exempel för bibliotek. Vi säger att det ska finnas undantag vad gäller upphovsrätten även för människor med funktionshinder. Den ska tillgängliggöras på ett annat sätt. Vi ser att det finns begränsningar. Vi vet att fakta och information som samlas in på EU-nivå ska vara tillgängligt för alla medborgare i EU, men samtidigt vet vi att det begränsas av upphovsrätten och tillgängliggörs alltså inte. Det visar att det finns problem med dagens upphovsrättslagstiftning både i Sverige och på EU-nivå. Därför skulle jag vilja veta, fru talman, varför Karin Pilsäter och den borgerliga majoriteten motsätter sig en upphovsrättskommission med ett bredare uppdrag.

Fru talman! För det första tycker vi att det i detta sammanhang känns mest angeläget - politik är ju inte bara att vilja, politik är också att välja - att se till att vi får en tydlig, oberoende och snabbt igångsatt utvärdering av hur det nya sanktionspaketet faller in i det system för upphovsrätt som i dag inte fungerar helt och hållet väl på alla punkter. Att kunna följa den utvecklingen tycker vi är det viktigaste, och det kommer att ge oss ett bra underlag för att kunna avgöra hur vi sedan går vidare. Det gäller både om vi ska göra konkreta förändringar i denna lagstiftning eller gå vidare inom andra ramar. För det andra bedrivs det, som Beatrice Ask sade, ett ganska intensivt arbete gentemot de olika branschföreträdarna, men i slutändan är det ändå enskilda kulturskapare i någon form och enskilda företag - om vi bara talar om upphovsrätt - som måste hitta nya, bättre affärsmodeller, fler erbjudanden, som på ett bra och enkelt sätt kan användas. Den tekniska utvecklingen går snabbt som vi alla vet, och den går dessutom snabbare än de flesta av oss kan hänga med i. För det tredje gäller det frågeställningar om den legala grunden, om den ska ändras. Det handlar inte om rättsfrågor bara på EU-nivå utan på världsnivå i form av de avtal vi tecknar inom ramen för WTO. Det är alltså inte alldeles enkelt att sätta sig i sin kammare i Sverige och fundera på hur det ska gå till. Summan av det hela är att jag tror att det finns bättre former än att i dag tillsätta en utredning eller kommission eller vad vi nu vill kalla det för, något som faller under kommittéförordningen, för att gå vidare med detta. Det kanske låter kraftfullt, men jag tror inte att det är det kraftfullaste vi kan göra för att se till att hänga med i utvecklingen på ett bra sätt.

Fru talman! Jag tyckte att Karin Pilsäter argumenterade alldeles utmärkt om en upphovsrättskommission, men hon kom fram till helt andra slutsatser än vi. Att det tidigare funnit till exempel en IT-kommission med ett brett uppdrag att se över utvecklingen talar för en kommission. En utredning är kortsiktig, har ett tidsbegränsat uppdrag. Vi tycker att det är viktigt med en upphovsrättskommission med ett mycket bredare uppdrag. Jag har lite svårt att förstå argumenten från den borgerliga majoriteten, varför de motsätter sig en kommission. Vi ser farhågorna och problemen med lagen, och vi är bekymrade över en hel del frågor. Det borde tala för en kommission. I stället argumenterar man emot. Vi har tidigare hört justitieministern säga att det kostar pengar. Vi har ett utförsäljningsråd som kostar massor med pengar. Det har tillförts 100 miljoner bara för att sälja ut statliga bolag. Allt beror naturligtvis på vad man tycker är viktigt. För mig är det en demokratifråga. Det ska finnas information tillgänglig som inte begränsas av upphovsrätten. Sedan är det viktigt att också upphovsrättslagen finns. Men varför säga nej till kommissionen? Jag har svårt att förstå argumenten, fru talman.

Fru talman! Det här är inte en konkret fråga utan ett retoriskt påstående: Med tanke på innehållet i de övriga reservationerna från Socialdemokraterna förstår jag att Eva-Lena Jansson väljer att helt och hållet fokusera på den här frågan i stället för på ändringsförslagen. Vi har i dag först och främst att fastställa den nya lagen. Den viktigaste uppgiften i det här sammanhanget är för riksdagen, och även för regeringen, att på kort sikt följa upp lagstiftningen och se om den verkligen fungerar i enlighet med våra intentioner. Det händer oerhört mycket oerhört snabbt i många parallella processer. Jag kan inte riktigt se att Socialdemokraternas förslag att dessa processer borde samordnas i någon diffus kommission skulle vara det absolut bästa sättet att möta framtiden. Det är mitt svar på den frågan.

Fru talman! Jag har några frågor till Karin Pilsäter. Det handlar rätt mycket om rättssäkerhet. Jag hoppas att det är okej. Jag tycker att det är det stora problemet i dag. Vi sitter här med ett förslag till en väldigt rättsosäker lag och verkar komma att rösta igenom den i stället för mot den. Är det rättssäkert att oskyldiga människor kan utsättas för husrannsakan för att någon annan har laddat ned några låtar? Är det en rimlig proportion? Är det rättssäkert? Det är intrångsundersökningar jag pratar om. Man kan också ifrågasätta det rättssäkra i att en betydligt starkare part, till exempel den samlade filmindustrin, får möjlighet att stämma enskilda privatpersoner i civilrättsliga rättegångar i den här omfattningen och får de verktyg de behöver för att kunna skrämma dessa människor. När det gäller straffrätt har människor rätt till försvar. Men när det gäller civilrätt får man ordna försvaret bäst man kan. Har man till exempel ingen hemförsäkring som täcker rättegångskostnader kan man inte räkna med att få dessa täckta över huvud taget om man skulle förlora, vilket är risken om man försvarar sig själv. Är det en rättssäker stat, där man öppnar upp och uppmanar folk att göra den här typen av grejer? Jag vill slutligen veta om Karin Pilsäter tror att ingen kommer att använda anonymiseringstjänster efter det här. Tror hon inte att detta kommer att slå igenom, att det kommer att slå undan fötterna på möjligheterna att få tag på dem som fildelar mest och att man genom förslaget bara får fast de andra?

Fru talman! Det som ofta benämns "husrannsakan", i varje fall av motståndarna, är inte husrannsakan, utan något som heter intrångsundersökning, en betydligt mildare form av undersökning som utförs av kronofogden. Det är ingen möjlighet som införs med den här lagstiftningen. Den finns redan i dag och förändras inte på något sätt av den lagstiftning som vi i dag föreslår att förändra. Det finns ingen förändring när det gäller intrångsundersökningar. Det är inga privata aktörer som får möjlighet att göra vare sig intrångsundersökningar eller husrannsakan, utan det är domstolen som kan besluta om att kronofogden gör det. I det här sammanhanget kan just en intrångsundersökning vara det som avgör att man kan bevisa att det inte var abonnenten utan någon som har nästlat sig in på dess privata nätverk. Det gör att det här säkert i vissa fall kan vara väldigt betydelsefullt, tror jag. Det är omgärdat av ganska strikta regler för när det kan vara tänkbart att domstolen ska kunna besluta om en sådan här intrångsundersökning. Det andra var att det här skulle innebära att en starkare part får möjlighet att stämma privatpersoner. Det är samma sak här. Det införs inte några möjligheter som inte redan finns i dag att stämma privatpersoner på skadestånd. Det är absolut ingenting nytt att man, oavsett hur stark eller svag man är, kan stämma någon annan på skadestånd. Det som införs här är en möjlighet till att man, om domstolen tycker att det är befogat, proportionellt och med sannolika skäl visat, kan få namnet på den abonnent det gäller. Det är klart att det, precis som du pekar på, finns problem i det här sammanhanget. Visst gör det det! Men det är ingenting nytt som införs att man ger den här möjligheten.

Fru talman! Det är intressant att notera: Först införs det inga nya möjligheter, sedan införs det en ny möjlighet. Jag kan konstatera att det faktiskt är så att det införs nya möjligheter att stämma privatpersoner, precis som jag sade. Det bygger på att man får de uppgifter som möjliggör att man vet vem det är man ska stämma. Det är väldigt tydligt. Jag har inte heller sagt att det skulle vara privata personer som går in. Jag är fullt medveten om att intrångsundersökning och husrannsakan inte är samma sak. Däremot är de väldigt lika. Det nämns också i propositionen att det närmast är att likna vid en husrannsakan. Därför tycker jag att det är rimligt att säga det. Då vet folk vad det betyder. Det är rimligt att vi politiker berättar vad det är, så att människor förstår. Man kommer att kunna gå in och undersöka rätt många saker och kunna komma in och rota i människors privatliv efter att ett väldigt ringa brott har begåtts och med en stor osäkerhet om det verkligen är den personen. Det är naturligtvis så att om man går in och gör en intrångsundersökning hos någon som skulle vara oskyldig kanske man har möjlighet att visa att den är oskyldig. Jag säger kanske, för det är fortfarande väldigt svårt att bevisa någons oskuld. Man kanske får konstatera att man inte hittade tillräckliga bevis för att personen var skyldig. Det är väl där man får landa. Men då kommer vi till det riktigt stora problemet: En massa människor kommer att bli utsatta för den här väldigt integritetskränkande åtgärden bara på grund av att någon annan har laddat ned - ett väldigt ringa brott. Det är inte en rimlig avvägning, och det är inte en rättssäker stat som låter människor utsättas för de här ingreppen. Det är där vi måste vara tydliga.

Fru talman! Det är möjligt att jag snubblade på orden. Det införs ingen ny möjlighet att stämma privatpersoner. Däremot införs en ny möjlighet att få reda på vem det är man kan gå vidare med genom att man kan få ut namnet på abonnenten bakom en IP-adress. Om jag snubblade på orden i den förra repliken ber jag om ursäkt för det. Det är alltså inte några möjligheter. Vi ändrar ingenting i vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Vi ändrar ingenting i grunden i hur skadeståndens storlek ska bedömas. Däremot tillförs en liten förändring som kan vara lätt att missförstå om man inte jämför den med hur skadeståndsreglerna är formulerade för övriga immaterialrättsliga lagar. I grunden kokar alltihop ned till att det är en avvägning mellan olika intressen. Om det vore så att det bara fanns ett intresse skulle det vara lätt. Men det är inte så. Det finns inte bara ett intresse, utan det är flera intressen som ska tillgodoses här. När det gäller avvägningen mellan intresset av att kunna hävda upphovsrätten eller annan immateriell rättighet och rätten till personlig integritet måste man hitta en balans. Jag vill föra det här resonemanget tillbaka till att det inte bara handlar om den enskilde rättighetsinnehavare som ansöker om att få ut namnet på en abonnent hos domstolen, utan också om det allmänna samhällsintresset av att upphovsrätten och andra immateriella rättigheter i någon rimlig omfattning kan upprätthållas. Det är ett samhällsintresse, ett intresse för oss alla att den här kreativa verksamheten finns, att den finns i framtiden och att människor är beredda att satsa sitt liv, sitt svett och sina idéer på att verka i den. Det är det intresset vi ska väga mot det personliga integritetsintresset. Därför måste vi göra det på ett så rättssäkert sätt som det bara är möjligt och väga dem mot varandra.

Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och därmed avslag på de motioner som har väckts i frågan. Ett samhälle bygger på att människor fungerar tillsammans. Det bygger på normer och attityder som skapar regler, både informella och formella. Detta ligger till grund för att vi skapar lagar för hur vi ska förhålla oss till varandra. Det handlar om att i samhället skapa förståelse för vad som är rätt och vad som är fel och att kunna skilja på mitt och ditt. Det är väldigt grundläggande. Vi ser i de samhällen som inte fungerar så väl att det är de grundläggande normerna om vad som är rätt och fel och om att kunna skilja på mitt och ditt som inte fungerar. Det här är en av demokratins och den civiliserade världens viktigaste hörnstenar. Det handlar om respekt. Den här debatten följs av många människor framför tv-apparaterna. En av dem är Marina. Hon är filmare och har utbildat sig i många år för att kunna förverkliga att få arbeta inom sitt stora intresseområde. Marina har idéer. Hon är kreativ. Ett av de tuffa jobben för henne framöver blir att hitta finansiärer för att kunna göra de filmer som hon drömmer om. Hon drömmer om att kunna göra en långfilm och en dag få den där fula baggen i pris, som kvitto på att det var något riktigt bra och uppskattat hon gjorde. Det är inte lätt när det inom filmbranschen just nu finns lika många legala som illegala filmkopior i omlopp. De går att tanka ned på nätet utan att man behöver betala för dem. En av dem som följer den här debatten är Isak. Han äger en studio. Han möter dagligen unga talanger som skriver låtar och spelar, skriver låtar åt andra och artister som spelar annans musik. Isak möter den verklighet som är i dag, där flertalet upphovsmän inte tjänar några jättesummor. Det är några få procent av de upphovsmän som finns i dag som tilldelades Stimpengar, och de fick under 100 000 kronor det året. Därför är det viktigt för Isak att det finns många lagliga möjligheter för människor att kunna ta del av de artisters och kreatörers musik som spelas in i hans studio. Det handlar om att stoppa dem som fuskar. Jenny har studerat ekonomisk historia i många år och forskat och dragit på sig mycket studielån. Hon arbetar i dag som lärare och skulle någon gång vilja skriva en lärobok. Det är inte så att hon inte har blivit kontaktad av förlagen, men hon kommer inte att tjäna någonting på detta. Även läromedelsbranschen är i dag till stor del söndertrasad. Det finns en svart marknad där upphovsrättsskyddat material kopieras, såväl på nätet som i korridorerna på högskolor och gymnasier. Detta urholkar på sikt läromedelsbranschen i Sverige. Det urholkar på sikt också möjligheterna för att svenska perspektiv som behöver föras in i utbildningen ges den platsen. Svenska universitet är i dag på väg att bli mer eller mindre engelskspråkiga. Det är utländsk litteratur och ensidigare urval av läromedel. Detta är tre bilder som visar varför det är viktigt att införa sanktionsdirektivet i Sverige. Det handlar om att stärka upphovsrätten. Det handlar om att få möjligheter att få veta vem som äter gratis. Det handlar om möjligheter för dem som skapar och producerar något att få betalt, en möjlighet att kunna leva på sitt arbete. Även i den här frågan kommer arbetslinjen in som ett blått och orange band i alliansens politik. De immaterialrättsliga lagarna ger ett skydd mot olika former av kopiering eller efterbildning och mot annat obehörigt utnyttjande. Det är en viktig del av svensk förmögenhetsrätt. Enligt Europaparlamentet och rådets direktiv om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska medlemsstaterna föreskriva dessa nödvändiga åtgärder, vilka förfaranden man ska använda och vilka sanktioner man ska för att skydda dessa rättigheter. Alla medlemsstater är skyldiga att se till att upphovsrätten har ett effektivt skydd också på Internet. Sverige är sent ute. Det här skulle ha varit infört den 29 april för tre år sedan. Vi står här i dag, den 25 februari 2009. Det ligger ett ansvar på den dåvarande regeringen för att detta inte infördes då. Nu har regeringen tagit ansvar och lägger efter mycket diskussioner fram ett förslag - det har varit diskussioner både internt i partierna och mellan personer med olika ståndpunkter, och det har varit en allmän offentlig debatt - som till stor del uppfyller det som man kan ställa krav på i ett sådant här sanktionsdirektiv. Immaterialrättsligt skydd är inte bara att väsentligt kunna främja innovation och kreativitet, utan det är också viktigt för att öka sysselsättningen och förbättra konkurrenskraften. En fungerande upphovsrätt är nödvändig för fortsatt kreativt skapande och kulturskapande. Jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna stöder den här propositionen - en eloge för det! Jag tycker däremot att det är lite tråkigt att ni inte följer med hela vägen. Ni har ju lagt fram en motivreservation. På något vis är ni med men vill ändå sitta på läktaren. Det hade varit en styrka om vi i den här kammaren faktiskt hade kunnat ha en bredare uppslutning. En av de frågor där vi skiljer oss åt är det som har diskuterats tidigare om integritetsombudsmannen. Ombudsmän är standardlösningen på det mesta. Där har regeringen och utskottet framhållit att en utvärdering kan vara både effektivare och snabbare och dessutom kommer att återkopplas till riksdagen. Jag måste ändå kommentera ett av de mer absurda förslagen. Det gäller en gemensam branschorganisation. En sådan reglering skulle strida mot grundläggande svenska rättsprinciper. Det handlar om en negativ föreningsfrihet. Alla som ska kunna driva sin fråga måste vara med i en branschorganisation. Kollektivanslutningen när det gäller fackliga organisationer med band till Socialdemokraterna försvann ju för ganska länge sedan. Varför ska man tvinga in människor som har ett enda syfte, nämligen att få sin sak hörd, i en branschorganisation som ska ha monopol på att driva frågor? Det måste vara upp till den enskilde att välja hur man ska få sin sak företrädd. Det är också upp till respektive branschorganisation att välja vilka uppgifter man ska göra. Förslaget innebär en myndighet förklädd till organisation som man vill införa från s-sidan. Jag tycker att det är konstigt, och jag väntar mig att kanske få ett svar på detta i ett replikskifte. Utskottet har tagit del av regeringens förslag om att det omgående ska tillsättas en utvärdering. Utvärderingen ska se hur Internetleverantörer kan lämna information om intrång på Internet och hur det påverkar rättighetshavare, Internetleverantörer och konsumtionen. Utvärderingen kommer att fånga upp hur domstolarnas arbete påverkas av de nya bestämmelserna. Det är domstolarnas beslut i fråga om informationsföreläggande som också här ska belysas, både i de fall det gäller avslag och då det gäller bifall. Det är också viktigt att följa upp domstolarnas proportionalitetsbedömning och i vilken omfattning de intrång som har gjorts görs gällande. Är lagens beviskrav - sannolika skäl - en lämplig nivå? Denna utvärdering kommer, precis som justitieministern sade tidigare, att starta i princip omgående i och med att sanktionsdirektivet kan träda i kraft den 1 april i år - inte, tyvärr, den 29 april för tre år sedan, som det borde ha varit. De krav som drivs vidare till domstol bör kartläggas, liksom vilka rättegångskostnadsbelopp som döms ut och hur rättighetsinnehavarna låter sig företrädas, inte bara i domstol utan också vid direktkontakter med de personer som de riktar krav mot. Det är mycket som kommer att vara med i utvärderingen, och det gläder mig att justitieministern uppskattar utskottets initiativ till att faktiskt sätta detta i betänkandet och låta riksdagen ge till känna att man vill ha en återkoppling och att denna redovisning av resultatet av utvärderingsarbetet ska delges riksdagen i lämpliga former när underlaget finns. Det kan gå fortare än en kommission eller en integritetsombudsman skulle kunna hinna med. Internet har givit oss Facebook, Google och Wikipedia. Det har också givit oss mindre goda ting, som spridning av barnporr, rekrytering till terrornätverk och illegal fildelning med piratkopiering. Det är en spetsig formulering, men det är faktiskt en bild av verkligheten. Vi har här i Sveriges riksdag ett ansvar för att skapa förutsättningar för att göra nätet till framtidens marknadsplats. Sverige ska inte få betraktas som ett land där upphovsrätten är ett resårband som man kan använda ungefär hur man vill när man ska skjuta gummisnoddar. Direktivet är äntligen på plats. Vi har ett ansvar att ge kommande generationer av kreatörer och kulturarbetare rimliga möjligheter att få ersättning och att kunna leva på sitt skapande. Det här handlar om enskilda människor. Det handlar inte om stora bolag och stora organisationer. Det handlar om Marina, Isak och Jenny. Vi ska ge upphovsmännen en möjlighet att använda lagen för att komma åt de stora noderna inom fildelningsnätverket. Det gäller dem som sitter överst i pyramiden - de som laddar upp och gör det hela tillgängligt. Tydliga regler på Internet genererar också nya legala alternativ. De exemplen har vi sett utvecklas: Spotify, Itunes med flera. Vi kommer att se fler. Ordning och reda gagnar alla. Lika regler och lika hantering ska gälla såsom i verkligheten så också på nätet. I detta anförande instämde Willemo Carlsson (m).

Fru talman! Vi hörde Hans Rothenberg säga att lagar ska gälla såväl i verkligheten som på Internet. Jag kan konstatera att Internet är en del av verkligheten, vare sig man vill det eller inte. Jag blir väldigt bekymrad när jag hör Hans Rothenberg prata om spridning av barnporr och fildelning i samma mening. Inte kan väl dessa två saker vara lika illa? Om det är så skulle jag vilja att det tydliggjordes här. Jag tycker att det är en enorm skillnad. Det är också en av de stora poängerna när det gäller varför det här inte är en bra lag. Det här kommer att göra att människor känner sig tvingade att skapa sätt att undvika att bli upptäckta. De som är duktiga på att gömma sig kommer att skapa sätt som också människor som utövar betydligt grövre brottslighet, till exempel spridning av barnporr och terrorism, kan utnyttja. Jag tycker att det är osmakligt att man jämför dessa två. I mitt tycke är det en enorm skillnad. Hans Rothenberg nämnde att vi är skyldiga att ha ett effektivt skydd. Frågan är hur långt den skyldigheten sträcker sig. Är vi skyldiga att åsidosätta vår rättssäkerhet för att gå med på direktivet? Är vi skyldiga att inrätta en polisstat för att gå med på direktivet? Det kan väl ändå inte vara så? Det måste handla om att vi ska inrätta medel som är effektiva, rättssäkra och så vidare. Det är inte de här, på en mängd punkter. Hans Rothenberg säger att detta ska uppfylla det mesta som man kan ställa krav på. Jag undrar om "det mesta" kanske inte omfattar rättssäkerheten. Det skulle jag vilja ha svar på.

Fru talman! Ja, Internet är en del av verkligheten. Så är det. Därför tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt att göra en bedömning när det handlar om ett tryckt verk, som finns fysiskt på papper, och förhålla sig till motsvarande verk på ett annat sätt när det ligger på nätet. Varför ska man göra det? Detta är en av grunderna till att vi för den här debatten. Jag noterade i Lage Rahms tidigare anförande att det inte fanns något som helst perspektiv utifrån kreatörerna och utifrån upphovsrättsinnehavarens perspektiv - från Marinas, Jennys och Isaks perspektiv. Det gäller även perspektivet för de användare som faktiskt vill använda legala alternativ. Att införa sanktionsdirektivet är att skapa en jordmån för att ge de här normerna och attityderna en möjlighet att gå från att vara detta till att vara regler. Det är skillnad på barnporr och nedladdning av enstaka låtar på nätet. Det är stor skillnad mellan internationell terrorism och att ladda ned en krigsfilm. Det är fel, men det är olika nivåer på dessa fel. Jag skulle vilja uppmana Lage Rahm att använda proportionalitetsprincipen för att väga vilket som är värst, precis som jag gjorde när jag gav exemplen. Man behöver inte avstå från att se verkligheten och att det finns saker som sker på Internet kan få betydligt större negativa verkningar bara för att det finns någonting som inte är lika illa. Ska vi inrätta en polisstat? Nej, det finns ingenting i vare sig propositionen eller i utskottets betänkande som säger detta - självfallet inte. Och när det gäller att bevara rättssäkerheten är alliansen en garanti för detta.

Fru talman! Jag har inte heller sagt att det finns förslag i det här om att inrätta en polisstat. Men det är tyvärr så att för att kunna garantera att man stoppar all fildelning måste man inrätta en polisstat. Det här är bara ett litet steg på vägen mot övervakningssamhället. Jag är glad att Hans Rothenberg i varje fall kunde sträcka sig så långt som att nedladdning av enstaka låtar inte är att jämföra med barnporr. Jag hoppas att det också gäller nedladdning av fler än enstaka låtar. Det är sant att jag inte hade något kreatörsperspektiv. Det berodde på att jag inte ville förlänga mitt anförande. Däremot hade jag ett perspektiv för de människor som vill ha legala alternativ, och det tror jag är de flesta människor. Man känner att man vill göra rätt för sig. Men det finns i dagsläget ingen möjlighet till det, och då tvingas man att göra det här om man vill ta del av det hela. Jag tycker att det är viktigt att ha ett kreatörsperspektiv, och jag uppskattade att det fanns i Hans Rothenbergs anförande. Däremot tycker jag att när man har en situation där man tummar på grundläggande rättssäkerhet som man gör här, vilket jag utförligt gick in på i mitt anförande, är detta viktigare än att ha kreatörsperspektivet. Det här är ju grundläggande i en rättsstat och i en demokrati. Det måste finnas någon sorts insikt om detta även hos Moderaterna, hoppades jag. I stället blir det ett ensidigt kreatörsperspektiv som är bra, men inte tillräckligt. Vi måste se till att vi har ett system där människor kan känna sig trygga och inte bli utsatta för den typ av övergrepp som den här lagen öppnar för. Det är inte garanterat, och det borde garanteras. Därför borde riksdagen avslå propositionen.

Fru talman! Ett av de grundläggande perspektiven är respekten för vad som är rätt och fel och vad som är mitt och ditt. Det handlar om äganderätten och upphovsrätten. Upphovsrätten har tyvärr nu under en lång tid haft problemet att den ligger ganska många steg bakom dem som utnyttjar luckorna och de tekniska möjligheterna att illegalt och olovligen ladda ned det som någon annan har skapat. Det handlar om att ta del av vad någon annan har gjort, och den kreatören har inte fått möjlighet till ersättning för sitt arbete. Det är därför sanktionsdirektivet införs nu. Det här kommer också att göra att vi nu går till att få ordning och reda i vad som är rimligt och vad som är normer för hur man ska få ladda ned. Det här kommer, precis som när andra värderingsförskjutningar sker, att ge upphov till ett ändrat beteende. Det kommer att ge en möjlighet för föräldrar som har barn som surfar hemma när de kommer hem från skolan och kanske gör någonting som föräldrarna inte tycker är okej. Det kommer nu att bli möjligt för de upphovsmän som vill ta kontakt med dem som laddar ned på detta vis att också få en kontakt. Det kan vara en varningssignal till de föräldrar som inte vet om att deras barn gör någonting som inte är okej att göra hemma. Det här kommer också att skapa möjligheter att ge nya värderingar och andra normer som ger upphov till en marknad där man nu kan börja betala för sig. Det handlar inte bara om att få betalt utan om möjligheten att betala för sig. Det är viktigt att följa lagens ram såväl för mig som för Lage Rahm.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men med anledning av det Hans Rothenberg sade på slutet i sitt anförande och Moderaternas syn på Internet ska jag tillåta mig att göra en reflexion. Internet är den stora marknadsplatsen. Det är inte min syn på Internet. Internet är en mötesplats och en demokratisk arena och inte i huvudsak en marknadsplats, även om det naturligtvis kan vara det. Med anledning av att det är en demokratisk arena och en mötesplats för många människor är det också viktigt att diskutera hur vi ser över hur upphovsrätten fungerar så att den inte snävar in människors möjlighet att ta del av det som borde vara av allmänt intresse. Låt mig ta ett exempel. Folkrörelsearkivet här i Stockholm har ett jättestort arkiv med massor av saker som är upphovsrättsskyddade men där man inte vet vem som är upphovsrättsägare och inte kan få tag på den personen. Därmed kan man inte tillgängliggöra fantastiska målningar, artiklar från gamla fackliga tidningar etcetera. Det finns massor att beskriva som skulle vara av ett allmänt intresse men som nu, genom den upphovsrättslagstiftning vi har, inte kan tillgängliggöras med mer än att man medvetet begår ett brott. Det vill Folkrörelsearkivet naturligtvis inte göra. En utredning står naturligtvis inte i motsatsförhållande till en integritetsombudsman. En integritetsombudsman ska, som vi har beskrivit, vara ett stöd när det gäller att se över om människor kränks på ett sätt som det inte var tänkt i lagen och även kunna företräda enskilda. När vi talar om en upphovsrättskommission är vi tillbaka där jag började. Jag pekar på att upphovsrätten faktiskt är ganska komplex i dag, men vi ser också en utveckling.

Fru talman! Jag är inte helt klar över om jag uppfattade frågan, men att Internet är en marknadsplats är väl ställt utom allt tvivel. Att Internet är en mötesplats är väl ställt utom allt tvivel. Internet är en del av verkligheten, men den är inte lika fysisk som den vi är vana vid. Det vi diskuterar i kammaren i dag och i den samhällsdebatt som pågår hela tiden är hur vi ska länka in fenomenet Internet. Det är inte en nypåfunnen sak, utan det har funnits i decennier. Hur ska vi länka in det i den legala miljön i samhället och få in vårt förhållande till Internet bland våra normer och värderingar? Precis som man varken får slå på någon på öppen gata eller säga någonting fult eller förtala någon på öppen gata ska det inte heller få ske på Internet. Men upphovsrätten har legat i bakvatten på Internet. Därför är det viktigt att vi nu i dag antar det här sanktionsdirektivet och gör den del av Internet som är en marknadsplats till en bättre marknadsplats med trygghet både för dem som handlar där och för dem säljer där och framför allt skapar fler möjligheter att både handla och sälja. Sedan har vi detta med en integritetsombudsman. Vi anser faktiskt att den utvärdering som är på gång kommer att vara snabbare och effektivare. Den kommer också att kunna se om det behövs en integritetsombudsman. Det har riksdagen tidigare avslagit. Det är en mer komplex fråga som inte ska tas upp i samband med fildelning och sanktionsdirektivet.

Fru talman! Jag förstår att Hans Rothenberg inte vill ha en integritetsombudsman. Det riktas fortfarande stark kritik mot till exempel FRA-frågan. Tidigare riksdagsledamöter och en talman har faktiskt varit kritiska till hur regeringen hanterar frågan. Det finns statliga myndigheter som kritiserar regeringsförslaget. När vi antar lag efter lag som, på ett sätt som vi i dag inte riktigt kan analysera, påverkar den personliga integriteten är det viktigt att det finns en myndighet, en ombudsman, som kan bevaka människors intressen. Upphovsrättskommissionen ska granska upphovsrätten och hur den ska fungera i framtiden, inte bara när det gäller tekniken utan även vad som ska vara av allmänt intresse. Hur ser vi till att människor kan ta del av saker när marknaden inte är intresserad? Det handlar alltså om de ideella rättigheterna som gör att man begränsar människors tillgång till information och använder upphovsrätten som en mur för människor. Då är det viktigt att vi har en sådan kommission som på ett mycket längre och uthålligare sätt tittar över detta och som gör det oberoende av vilken regering vi har.

Fru talman! Det talas om en kommission och en ombudsman, och dessutom finns regering och riksdag. Det riksdagen senare vid voteringen kommer att tillkännage för regeringen är att man ska komma tillbaka med utvärderingen till Sveriges riksdag, till den lagstiftande församlingen där Sveriges folkvalda finns representerade. Det, om något, är väl verkligen att svara upp mot att ha transparens, genomlysning och öppenhet. Att ha en kommission är, precis som har sagts i tidigare inlägg, någonting som har en betydligt större dimension än vad den här utvärderingen har och skjuter över målet i det här sammanhanget. Vi ska vara försiktiga när det gäller att tillsätta nya myndigheter och nya ombudsmän. Det är att göra rätt sak vid rätt tillfälle. Den utvärdering som kommer att ske kommer vi i kammaren att få möjlighet att ta ställning till, kanske till och med tidigare än om tre år. Vi kommer att få ta ställning till vad det är som fungerar med det här sanktionsdirektivets implementering i Sverige och vad det är som inte fungerar. Vad är det som behöver stärkas upp? Är de här nidbilderna och de här mardrömsscenarierna om att Sverige skulle bli ett 1984-samhälle bara för att vi inför sanktionsdirektivet om fildelning i Sverige befogade? Jag tror inte det. Jag är fullkomligt övertygad om att detta snarare kommer att vara ett sätt att förstärka upphovsrätten och ge dem som vill göra rätt för sig på nätet och dem som har rätt att få betalt för det de har skapat en möjlighet till det. Det här är ett förslag som jag återigen yrkar bifall till.

Fru talman! Framför oss har vi näringsutskottets betänkande nr 11 för riksdagsåret 2008/09. Rubriken är Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv . I debatten har det ibland framställts som om det handlar om huruvida det ska vara okej eller inte att ladda ned eller upp på nätet. Det är en mycket kraftig förenkling av det ärende vi nu har på riksdagens bord. Jag vill redan i inledningen av mitt anförande påpeka det som framgår av rubriken, nämligen att det här handlar om att genomföra ett direktiv. Det handlar inte om huruvida det ska vara fritt eller ej att ladda ned allt som finns på nätet. Det handlar inte heller om huruvida vi ska vidta åtgärder mot dem som felaktigt nyttjar möjligheten att ladda ned. Det handlar inte om huruvida vi ska värna upphovsrätten eller ej. Det framgår tydligt att vi ska genomföra det här direktivet. Vi ska genomföra det och vidta åtgärder så att vi värnar upphovsrätten och så att vi försvårar att olovligt nyttja möjligheter att ladda ned och upp på nätet. Vi ska genomföra det därför att vi har lovat de andra EU-länderna att gemensamt värna upphovsrätten och hålla ordning och reda på nätet. Det är ju så att det blir alltmer tydligt att vi lever i en internationell värld. Det hjälper inte att vi har egna regler i Sverige, utan det gäller att komma överens med andra, och det är det som det här direktivet handlar om. När vi då har lovat andra EU-länder att genomföra direktivet gäller det att göra det så klokt som möjligt utifrån svensk lagstiftning. Då vidtar den intressanta men också svåra uppgiften för en politiker att väga olika motstående intressen mot varandra när vi ska utforma lagstiftning. Som debattör eller försvarare av ett särintresse behöver man inte bry sig särskilt mycket om att göra de här svåra avvägandena. Det är bara att köra. Vi är för upphovsrätten! Eller: Värna den personliga integriteten! Man behöver inte göra några svåra avvägningar. Det är ju det som gör politiken lite spännande och intressant. Det är precis de här avvägningarna som vi är satta av väljarna att göra. Vilka motstående intressen finns det då i det här lagstiftningsärendet? Ja, det är helt uppenbart - det har framgått av debatten här tidigare också - att på den ena sidan finns upphovsrättsinnehavarna som vill skydda sina verk av lite olika anledningar. Men en inte helt oviktig anledning är att många har sitt levebröd av den här verksamheten och självklart vill kunna få ersättning för det på ett riktigt sätt. Det berör många människor i Sverige. I den andra vågskålen ligger risken att skada eller göra intrång i den personliga integriteten. Det är här avvägningen står att göra. Hur stora ingrepp eller störningar i den personliga integriteten kan vi tillåta när någon utför en handling som inte är tillåten? Ja, det är lite olika beroende på vilken handling det är man utför. Är det någon som kör tio kilometer för fort skickar vi ut polisen på gatan, stoppar bilen och ger föraren en böteslapp. Det är ganska accepterat att göra den typen av integritetsintrång - inte särskilt stort. En annan typ av handling som inte är tillåten är exempelvis ett narkotikabrott. Då tror jag att de allra flesta här kan tänka sig en väldigt stor påverkan på den personliga integriteten. Då handlar det om att utföra telefonavlyssning och så vidare under ganska lång tid. Jag tror att vi också är överens om att det i förhållande till den otillåtna handlingen är fullt acceptabelt att göra rejäla inskränkningar i den personliga integriteten. När vi kommer till debatten om fildelning blir det plötsligt lite svårare att göra den här avvägningen. Varför är det så? I dagsläget är det ju så att fildelning är en tämligen vanligt förekommande företeelse, både laglig och sådan som inte är tillåten. Den är vanligt förekommande, och den är också i vissa fall accepterad. Det gör det ännu svårare att göra den här avvägningen mellan integritetsbiten och värnandet av upphovsrätten. I de här svåra avvägningarna har, tycker jag, alliansen landat i en klok linje. Vi värnar både personlig integritet och upphovsrätten. Bara för att det inte är någon som råkar se vad man laddar ned på nätet - så är det ju; det är ju ingen annan som ser vad som händer på nätet än just den som sitter vid skärmen - är det ju inte tillåtet att tillskansa sig material som är upphovsrättsligt skyddat utan att ersätta upphovsrättsinnehavaren för det. Vad gör vi då för att värna integriteten i det här betänkandet? Ja, vi har domstolsbeslut för att man ska få ut IP-nummer. Det krävs sannolika skäl för intrång. Vi säger också att brottet ska vara av en viss omfattning för att det ska vara aktuellt att lämna ut IP-nummer. Vi säger att vi drar i gång en utvärdering på direkten. Och vi säger också från utskottets och riksdagens sida att vi tycker det här är så viktigt att regeringen ska återkomma med en rapportering vad gäller utvärderingen. I debatten har det här framställts ungefär som att när väl IP-adressen är utlämnad så är det ett laglöst land. Men det kommer ju inte att vara så att en skivbolagsdirektör börjar odla skägg och köper en Harley-Davidson och en skinnväst för att mullra fram på garageuppfarten och skrämma livet ur folk. Vad vi talar om här är domstolsbeslut och sannolika skäl. Dessutom är det ju så att själva intrångsundersökningen kommer att utföras av Kronofogdemyndigheten, det vill säga att det är en statlig myndighet som sköter det här. Lyssnar man på debatten kan man få ett helt annat intryck. Med anledning av detta väl avvägda förslag från alliansens sida vill jag yrka bifall till majoritetens förslag och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jan Andersson nämnde i sitt anförande att det här handlar om att genomföra ett direktiv och inte om huruvida det är tillåtet att ladda ned för privat bruk eller inte. Så är ju faktiskt inte fallet. Det här är ett betänkande som behandlar både en proposition om genomförande av direktiv och motioner från allmänna motionstiden där bland annat den här möjligheten ingår. Jag hoppas att Jan Andersson även har läst de delarna. Här nämndes att det är viktigt att vi genomför vad vi har lovat, nämligen att införa direktivet. Mot bakgrund av att Centern tidigare har sagt sig stå för personlig integritet undrar man: Är det viktigt att genomföra det här för att vi har lovat, eller är det viktigt att genomföra det för att det är ett bra förslag? Jag får uppfattningen att regeringen faktiskt tycker att det man lägger fram är ett bra förslag, och man har ju också gått utöver vad som krävs av EG-direktivet. I annat fall tycker jag att vi skulle kunna vara överens om att det här är ett dåligt direktiv och att det borde omförhandlas. Det borde Sverige driva hårt för att se till att vi får en rimlig avvägning av hur situationen ska se ut. De stora problemen med det här tycker jag är integriteten och rättssäkerheten. I mitt tycke väger rättssäkerheten ännu tyngre än integriteten. Jag tycker att man ska vara medveten om att när man skapar ett samhälle där människor inte känner sig trygga med rättssäkerheten får man enorma problem. Jag tycker inte att regeringen tar det här på allvar, och jag skulle vilja att det var så. Vi kan till exempel prata om intrångsundersökningar. Skulle det kännas bra och rättssäkert att folk helt plötsligt kan komma och rota i ens privatliv fast man inte har gjort något bara för att det är kronofogden som gör det?

Fru talman! Ja, jag tycker att det här är ett bra förslag, och vi genomför det vi har lovat. Med det här gör vi avvägningen mellan att värna upphovsrätten och att också värna den personliga integriteten. Jag måste ställa några frågor till Lage Rahm också. Jag läser i din reservation i utskottet att domstolarnas prövning kommer att brista i rättssäkerhet. Vad är underlaget för att kunna göra den bedömningen redan i dagsläget? Sedan måste jag också fråga en annan sak. Om det nu skulle vara så, vilket dessbättre blir mindre och mindre troligt, att vi skulle få ett regeringsskifte 2010, vilka krav kommer Lage Rahm då att ställa på Socialdemokraterna om att riva upp den här lagstiftningen, som man ju, som jag tolkar det, ser ut att gilla rätt hyfsat? Kommer Miljöpartiet att ställa några sådana krav?

Fru talman! Jan Andersson ställde en del frågor, och jag tycker att det är rimligt att svara på frågor. När det gäller rättssäkerheten är det uppenbart att rättssäkerheten brister i det här förslaget. Jag nämnde i mitt anförande att det här mynnar ut i en hel del saker, bland annat människors dåliga möjligheter att försvara sin sak i domstol. Det är väldigt rättsosäkert. Det handlar också om att det är tveksamt hur man ska kunna sköta bevisningen när man antingen måste bevisa sin oskuld eller måste tillåta att kronofogden kommer och rotar i alla ens personliga ägodelar för att visa att man är oskyldig. Det är inte heller rättssäkert. Det finns en enorm mängd andra saker, men jag hinner inte gå in på dem. Sedan är det också tveksamt hur stor effekt man får av det här rättsosäkra förslaget. Då undrar jag: Tror Jan Andersson verkligen att det inte kommer att ske någon anonymisering av människor, att de inte kommer att försöka dölja sig? Vad blir nästa upptrappning i det kriget i så fall? Blir det att övervaka all trafik på nätet? Hur ska vi annars komma till rätta med det här? Är det inte mer rimligt att vi skapar möjligheter för människor att vilja betala och att kunna betala? Slutligen hoppas jag verkligen att det kommer ett regeringsskifte. Vi i Miljöpartiet kommer förstås att försöka få genomslag för vår politik i en regering. Var vi sedan landar är en helt annan sak. Det går inte att veta på förhand, för vi är inte färdiga med vårt arbete än.

Fru talman! När det gäller rättssäkerheten i de här förslagen kan man tro av Lage Rahms inlägg att om det väl är beslutat att utlämna IP-adressen är det kört, och då är man dömd, eller när man väl gör en intrångsundersökning är man dömd. Så är det ju inte. De här båda grejerna är ju första stegen i en process, som sedan får utvisa om det fanns någon relevans och sanning i de antaganden som gjordes i starten. Jag tror att det är viktigt att vi har med oss i den här debatten att det är de två första stegen i en betydligt större process. När det gäller anonymiseringstjänster tror jag att risken finns. Nu kan man läsa i Miljöpartiets reservation att det finns en risk för att terrorism, pornografibrott och narkotikabrott blir omöjliga att spåra - precis som om inte de som håller på med de här brotten redan i dag gör vad de kan för att dölja dem. Jag tror att Lage Rahm kraftigt överskattar vanliga, laglydiga medborgare som vill göra rätt för sig, deras vilja och intentioner att faktiskt försöka dölja det som man vet inte är tillåtet. Jag är inte säker på att vi kommer att få den där explosionen av anonymiseringstjänster för vanligt folk som vill lyssna på bra musik eller titta på en film.

Fru talman! Jag ska fortsätta att ställa samma fråga som jag har ställt till Jan Anderssons kolleger om förslaget från Socialdemokraterna men också från Centerpartiets Annie Johansson om inrättande av en upphovsrättskommission med ett bredare uppdrag. Jag vill höra lite vilka argument Jan Andersson har för att inte tillstyrka en sådan upphovsrättskommission, om han nu ser de problem som han har beskrivit i sitt anförande. Som jag tidigare pekat på står inte en upphovsrättskommission i motsatsförhållande till exempel till en utredning som regeringen ska göra. Den utredningen ska ju skyndsamt rapporteras till riksdagen - det är ett tillkännagivande från utskottet. Jag tycker att det är viktigt. En upphovsrättskommission ska jobba med ett bredare anslag och fortsätta att se över hur upphovsrätten ska anpassas i tiden, inte bara till tekniken. Jag tycker att det är en skillnad. Vi säger också att den här kommissionen bör ges minst ett treårsmandat att följa utvecklingen, rapportera till regeringen och föreslå åtgärder. Varför är det ett så stort motstånd? Du ställer frågor om vad olika partier tycker i olika sammanhang. Jag vet att Centerpartiet i alla fall tidigare har tyckt att den här frågan har varit komplicerad. Jag tycker att den är komplicerad och svår, därför att vi ska väga å ena sidan upphovsrätten och å andra sidan integritetsskyddet, och hur man nu ser till att göra det på ett bra sätt. Varför detta motstånd, Jan Andersson? Det skulle jag vilja veta, fru talman.

Fru talman! Eva-Lena Jansson inleder med att säga att hon ska ställa samma fråga som hon har ställt till de andra ledamöterna. Jag räknar efter, och det är den sjunde repliken från Eva-Lena Jansson där upphovsrättskommissionen är huvudspåret. Min tolkning av det är att när det gäller själva lagstiftningsärendet drar man från Socialdemokraterna en lättnadens suck över att man slipper klara det lagstiftningsärendet med de svårare avvägningarna ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det kanske också var det som gjorde att det inte hände någonting på det här området 2004-2006. Direktivet skulle ha varit implementerat redan under den socialdemokratiska regeringen. Det kan väl vara en lämplig fråga, fru talman, från Eva-Lena Jansson till bänkkollegan från Örebro, Thomas Bodström: Varför gjorde vi inte detta när vi satt i regeringsställning? Svaret lär väl vara: Nej, vi hade inte klarat av att komma överens om den här frågan. Då konstaterar jag att vi från alliansens sida, precis som jag och Hans Rothenberg har sagt, efter svåra överväganden både inom partier och mellan partier kommit fram till ett välavvägt förslag. När det gäller en upphovsrättskommission kan jag bara konstatera att om man ska göra någonting sådant riktigt bra tar det rejäl tid att få fart på det. Det krävs rejäla direktiv. Det är inte gjort i en handvändning. Det vi gör nu är att vi direkt när direktivet börjar verka inleder utvärderingen. Vi har dessutom en utredning som är tillsatt i april 2008 som tittar just på upphovsrätten. Ju fler kockar, desto sämre soppa. Låt de här två verka.

Fru talman! Jag noterar att Jan Andersson egentligen inte svarar på min fråga. Om Jan Andersson hade varit lite mer påläst hade han också vetat att den förra, socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning om upphovsrätten på Internet. Cecilia Renfors gjorde en gedigen utredning för att se vad det gick att göra med problemen med upphovsrätten. Hon hade ett antal förslag, och något som hon verkligen tryckte på i sin utredning handlade om konsumentskyddet för dem som handlar på Internet, som vill köpa film och musik lagligt. Hon konstaterade att den lagen inte var på plats. Den frågan hanterar vi inte här i dag, vilket är synd, men den kommer förmodligen upp vid ett senare tillfälle. Jag tycker att frågan är svår och komplex. Jag försöker hålla mig ganska ödmjuk i den här frågan, för jag tycker inte att den är så lätt som Jan Andersson försöker göra den. Vi tycker att upphovsrätten är viktig, och det står vi bakom. Men just därför att vi tycker att den är viktig och att det ska finnas ett allmänt intresse av saker, att kunna ta del av information för människor som bor i hela landet, utan att det snävas in av en upphovsrättsmur: Vad är av allmänt intresse? Hur kan vi se över upphovsrätten och ge en sådan här kommission det breda uppdraget? Det tycker jag är viktigt. Precis på samma sätt tycker vi att det är viktigt att det finns en integritetsombudsman, som ska granska många av de lagar vi stiftar här i riksdagen som påverkar den personliga integriteten och som ska kunna vara ett stöd för den enskilde om det händer saker som inte alls är vad lagstiftaren har avsett. Fru talman! Jag beklagar att Jan Andersson och flera andra av de borgerliga ledamöterna är så njuggt inställda till en upphovsrättskommission, men vi kommer i alla fall att yrka bifall till det förslaget. Jag har förstått att vi får stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag hoppas att några borgerliga ledamöter kommer att rösta för det också.

Fru talman! Nej, jag säger verkligen inte att det är enkelt. Jag försökte ägna drygt åtta minuter i anförandet åt att beskriva problematiken i övervägandena. Jag tror inte att någon missuppfattade den redovisningen av de svåra avväganden det gäller. Jag påstår inte att det är en enkel fråga. Samtidigt är jag glad över, precis som Eva-Lena Jansson säger, att man har en ödmjuk inställning till frågan från Socialdemokraternas sida. Det visar sig också i och med att man sluter upp bakom skrivningarna i lagförslaget. Det tycker jag är bra. Det kommer heller inte att vara någon tvekan om vad som gäller framöver på det här området även om vi vet att det på oppositionens sida spretar riktigt rejält. Man har blivit överens om någon reservation. Men det är en betydande skillnad att bli överens om reservationer eller lagtexter.

Fru talman! Äganderätten och upphovsrätten är någonting väldigt centralt i vårt land och i Europa. Det är bakgrunden till att betänkandet har kommit till. Det är inte okej att gå in i en butik oavsett om det är Konsum eller Ica och där ta med sig en bok, en film, ett par jeans, mjölk eller vad man tar med sig och inte betala för sig. Det kan heller inte vara okej på Internet. Det handlar om vad som är mitt och vad som är ditt, vad som är rätt och vad som fel. Det handlar om normer och värderingar, och det är oerhört viktigt. Vi behöver inte gå längre än till oss själva här i kammaren. Vem vill egentligen producera film, skriva böcker och läroböcker och producera musik om man inte sedan får betalt för det? Det gör det omöjligt att leva på det. Det kommer också att utarma svensk kultur i framtiden. Det är anledningen till att betänkandet nu ligger på riksdagens bord. Som förut har påpekats här finns olika aspekter som vi har beaktat. Det handlar om den personliga integriteten, äganderätten och upphovsrätten. Vi anser att vi till sist efter ett enträget arbetande har hittat en balans och någonting som vi kan stå för och som vi tycker är det bästa förslaget. Vi har också en skyldighet gentemot EU. Det har flera gånger här i dag i kammaren påpekats att det skulle ha gjorts för länge sedan. Det är inte rimligt att Sverige i framtiden blir en frihamn för kopiering och att inte betala för sig. Att Sverige skulle vara en frihamn för piratkopiering är inte rätt och riktigt. Det måste alltid finnas ett domstolsbeslut utifrån sannolika skäl. Då kan man få ut IP-numren. Vad som också är väldigt viktigt är att det kommer alltmer av lagliga alternativ. Det är någonting vi måste stimulera. Betänkandet innehåller möjligheten för artister att själva välja hur, när och var deras arbeten görs tillgängliga för allmänheten. Det är en möjlighet som ger dem rätt att få betalt för sitt arbete och att kunna leva på sin musik och sitt skapande. Det är genom en väl fungerande upphovsrätt som vi kan stimulera konstnärligt, litterärt och musikaliskt skapande även i vårt land. En utbredd olovlig fildelning av filmer, böcker och musik utarmar som jag sade förut den svenska kvalitetskulturen. Den utarmar även mångfalden som finns inom kulturen. Dessutom är det så att fildelning inte bara skadar kulturen. Den gör också att det blir uteblivna skatteintäkter. Det är pengar som annars skulle kunna användas för exempelvis satsningar på våra kommunala musikskolor och framtidens stjärnor. Äganderätten till upphovsskyddat material på Internet måste därför värnas och olovlig fildelning beivras. En modern och effektiv immaterial- och upphovsrätt som skyddar patent och artisternas verk är därför en viktig faktor för svensk ekonomi och därmed också för vår tillväxt. Den skapar incitament för teknisk förnyelse. Den främjar svenska entreprenörers och uppfinnares kreativitet och lockar också i förlängningen investeringar till Sverige. Ett gott skydd för våra upphovsmän skapar därmed nya företag och nya jobb. Fru talman! Det är viktigt att Sverige inför Ipredlagen och därmed stärker immaterialrätten. Det kommer att ge oss såväl en konkurrensfördel som ett gott anseende. Samtliga länder i EU är, som jag sade förut, skyldiga att se till att upphovsrätten har ett effektivt skydd även på nätet. Genom införandet av Ipred har vi möjlighet att visa att Sverige är ett land där lag gäller och att också vi står upp för artisters, författares och filmmakares rätt till sina egna verk. De förändringar i lagstiftningen som vi diskuterar här i dag är därför högst rimliga. Upphovsrättsinnehavaren bör kunna vända sig till domstol för att kunna få ut identiteten på den som ägnat sig åt olovlig fildelning. Förbudet mot att ladda ned film och musik olovligt måste också vara verkningsfullt och inte som i dag helt kunna nonchaleras. Fru talman! Den explosionsartade tekniska utvecklingen innebär nya möjligheter. Det är viktigt att ta till vara dessa tekniska möjligheter samtidigt som ingen förlorar på utvecklingen. Den snabba förändringen inom IT- och telekomsektorn innebär att tekniken sannolikt alltid kommer att ligga steget före. Det är därför otroligt viktigt att musik- och filmbranschen hittar nya metoder som gör det lätt för människor att vara laglydiga och betala för de tjänster de vill använda sig av. Branschen måste därför ännu mer satsa pengar på att gå i spetsen för att hitta dessa nya tjänster. Något som är mycket glädjande är att det under de senaste åren har hänt väldigt mycket vad gäller möjligheten att på laglig väg få del av musik och film via nätet. Här i Sverige har vi som vi alla här känner till det utmärkta exemplet med företaget Spotify. Det har lyckats kombinera möjligheten att fritt eller mot viss betalning få tillgång till musik samtidigt som artisterna får betalt för sitt arbete. Den tjänsten som de tillhandahåller har inneburit en stor kundtillströmning och ett enormt intresse. Inte ska vi slå undan benen på dessa entreprenörer som försöker hitta goda produkter som kunderna efterfrågar. Huvuduppgiften bör i stället vara att finna regelverk som skyddar och främjar de konsumentvänliga alternativen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Mikael Oscarsson talar sig varm för förslaget. Det kan tyckas lite tråkigt med tanke på vad det innehåller. Men nu är det regeringens proposition, och då får man som borgerlig riksdagsledamot stå bakom det. Det jag undrar över är jämförelsen här. Mikael Oscarsson säger att det inte är okej att gå in i en butik och ta en vara och inte betala för sig, och det är inte heller okej på nätet. Går man in i en butik, tar något och inte betalar för sig är det stöld. Det ska inte vara tillåtet, och vi är ense om att det inte är tillåtet. Problemet är att när det handlar om upphovsrätten är det någonting helt annat. Det är ett intrång i upphovsrätten och inte en stöld. Det är två helt olika saker. Man kan ändå tycka att det inte ska vara tillåtet, men jämförelsen haltar betänkligt. Faktum är att upphovsrätten är en inskränkning av äganderätten. Man har inte rätt att göra vad som helst med sådant som man har köpt. Det är en rimlig och bra inskränkning. Men det är inte samma sak. Vi får ändå hålla oss till fakta. Sedan undrar jag varför vi förväntas anta det här förslaget. Men Mikael Oscarsson framhöll att det var för att visa att vi är ett land där lag gäller och att vi står upp för upphovsrättsinnehavare. Det kanske är så lätt att det är det som är anledningen till att man antar det här förslaget. Det här riskerar nämligen att inte få någon större effekt, såvida man inte kraftigt åsidosätter rättssäkerheten. Och det är själva problemet med det här förslaget. Vi har en mängd olika delar av det här som åsidosätter rättssäkerheten. Inte minst är det orimligt att man ska bli utsatt för en intrångsundersökning, alltså motsvarande husrannsakan, när man är oskyldig. Det nämndes till exempel av Karin Pilsäter som ett sätt att visa att man är oskyldig. Det här är inte en rimlig rättsordning.

Fru talman! Det är ingen nyhet i den här debatten att Lage Rahm intar den hållning som han gör. Han tycker inte att det här förslaget är något bra. Han förstår inte alls våra argument. Han förstår heller inte när jag gör jämförelsen med att det inte är okej att stjäla och att ta produkter från en butik och inte betala för dem. Jag jämför det med att ta produkter, läromedel, film och musik på nätet och inte betala för det. Jag beklagar att Lage Rahm inte förstår det, men jag tycker att den jämförelsen är fullt relevant. Det handlar ju om att försvara äganderätten, försvara dem som har skapat verken, försvara de framtida filmmakarna, de framtida filmproducenterna, i Sverige och göra det möjligt för dem att kunna leva på sin konst, på det som är svensk kultur. Det är det som vi är med och skapar i det här. Sedan kan man aldrig skapa lagstiftning som är helt vattentät. Men vi ska i varje fall se till att vi har en lagstiftning som svarar upp mot det direktiv som vi har fått från EU och som alla andra länder har infört eller är på väg att införa. Det är hög tid att vi även får det infört i vårt land.

Fru talman! Mikael Oscarsson menar att det här är jämförbart. Jag vill framför allt markera att det inte är samma sak. Jag kan tycka att jämförelsen haltar, men det är klart att man kan göra många olika typer av jämförelser. Det ska vara möjligt att leva på sitt skapande, menar Mikael Oscarsson. Därom är vi helt ense. Det måste komma en lösning på det här. Problemet är att man inte kan utgå från att den lösningen ska handla om att inskränka rättssäkerheten för andra människor. Det är där problemet ligger. Vi borde hitta en lösning som inte inskränker rättssäkerheten och inte stör den personliga integriteten. Att det här inte är helt vattentätt är helt uppenbart. Det är möjligt att inte alla saker kan vara helt vattentäta, men det här är närmast att likna vid ett såll, och inte någonting annat, som helt läcker vatten när det gäller rättssäkerhet. Inriktningen är att svara upp mot direktivet; så kan det vara. Problemet är att man, på det sätt man svarar upp mot direktivet, äventyrar rättssäkerheten. Jag håller med om att vi sedan får se hur det går i domstolarna. Problemet är att regeringen lämnar så väldigt mycket till domstolarna att garantera det här, medan det i svensk rättstradition är så att vi är relativt detaljerade med vad vi tycker och inte lämnar allting till domstolarna. Det är rimligt att riksdagen faktiskt garanterar rättssäkerheten utifrån riksdagens lagförslag och inte hoppas att domstolarna kanske tar hänsyn till det.

Fru talman! Lage Rahm säger att vi är ense om att man som filmproducent eller som filmmakare ska kunna leva på sitt skapande. Men under den här debatten, som nu har hållit på i tre timmar, har vi hela tiden fått höra Lage Rahm kritisera det här och komma med olika invändningar. Men vi har hört oerhört lite av Miljöpartiets och Lage Rahms egna förslag. Vilka är egentligen era förslag? Det kommer vaga formuleringar om att man borde hitta ett system. Ja, det är upp till bevis för kommande talare från Miljöpartiet som finns på talarlistan. Tala om vad det är för förslag! Jag anser att det här är en god avvägning mellan den personliga integriteten och ägarnas rättigheter. Jag anser att det inte äventyrar rättssäkerheten. Det är viktigt att det här införs. Det är inte rimligt att Sverige skulle få bli en frihamn för piratkopiering. Det måste vi ändra på. Därför är det viktigt att det här införs snarast möjligt.

Fru talman! Mikael Oscarsson påstår lite olika saker. Jag vill säga någonting om det här med kreativa människor. Jag tror att de flesta människor i Sverige är ganska kreativa. Och jag tror att man är kreativ och innovativ inte i huvudsak för att tjäna pengar utan för att man faktiskt har en inneboende kraft som människa. Om man tjänar pengar på det är det naturligtvis jättebra. Jag tänker inte säga att det är fel att tjäna pengar. Jag tycker att det är bra att människor kan göra det. Men jag tror inte att kreativiteten stoppas för att människor inte tjänar pengar. Vi ser rätt många kreativa människor som i dag lägger ut sina verk på till exempel Myspace, där de inte tjänar pengar, utan de delar med sig. Vi är för en upphovsrätt - det har jag sagt tidigare. Men det förslag som vi har lagt fram - vi har ju reservationer - handlar bland annat om en integritetsombudsman. Det har vi framfört. Den frågan hanteras inte här i dag, men den finns med. Vi har skrivit om den i vår reservation. Vi tycker nämligen att det är viktigt att man faktiskt följer upp hur lagarna kommer att fungera och att det finns en oberoende myndighet som kan vara till stöd för de människor som eventuellt drabbas på ett sätt som inte var tänkt med lagen. Vi tycker att det är viktigt med en upphovsrättskommission för att man brett ska se över hur upphovsrätten ska anpassas till tiden, inte bara utifrån teknikutvecklingen. Har vi till exempel rätt tidsaspekter på upphovsrätten? Man kan jämföra med patent. Det är 20 år för vanliga patent och 25 för medicinska patent. I Europa har vi ökat upphovsrättstiden till 70 år. Är det rimligt? Det är väl viktigt att faktiskt kunna titta på hur det här påverkar marknaden. Mikael Oscarsson säger att det är viktigt att vi får det likadant i Europa. Nu är det ju så att upphovsrättslagen inte ser riktigt likadan ut i Europa. Jag tror faktiskt att det är tillåtet med fildelning för personligt bruk i Holland. Om du säger att vi ska ha en anpassning till Europa undrar jag: Är det detta du då vill ha? Jag tror inte att det är det du menar, men jag vill ändå att vi ska varsamma med det vi säger här, fru talman.

Fru talman! Det är roligt att höra att Eva-Lena Jansson tror att de flesta svenskar är kreativa. Det tror jag också. Det är någonting som är väldigt positivt, och det är grunden för inte minst entreprenörskap. Sedan pratar Eva-Lena om att det kan vara gratis. Myspace är någonting som Eva-Lena tydligen tycker är väldigt positivt. Ja, det är positivt. Men det är faktiskt så att en handlare kan bestämma sig för att en dag ha en kampanj och ge bort sina varor, men man kan ju inte leva på det. Jag tycker att det är ganska självklart att det är de som äger produkten som själva måste få avgöra när de vill ge bort den eller när de vill ha skydd för den och faktiskt få betalt för den. Jag tycker att den som har gjort en cd-skiva, ett musikverk, själv ska bestämma när verket ska ges bort eller när man ska få betalt för det. Det är då man kan leva av det här. Det tycker jag inte är så konstigt att förstå, och det är en ganska grundläggande princip. Det som vi har fått från EU är ett direktiv. Det är upp till varje land att genomföra det. Det kan se olika ut. Vi har valt en avvägning som vi har diskuterat länge i vårt utskott. Vi har hittat, tycker vi, en väl avvägd lagstiftning som vi tror kommer att fungera alldeles utmärkt. Det kommer också att vara en utredare, som här har påpekats av en rad talare, som kommer att följa från dag ett att det här verkligen blir så som vi har tänkt.

Fru talman! Det stämmer att vi är för att den här utredningen ska tillsättas, självklart. Men en upphovsrättskommission är inte samma sak. Den ska pågå, den ska vara fristående, och vi tror att det är viktigt för att möta den oro och misstro som finns i dag när det gäller de här frågorna. Vi står bakom upphovsrätten. Det har jag sagt tidigare, men jag vill också peka på att den är komplex. Det finns saker som är av allmänt intresse. Människor ska kunna ta del av information i hela Europa. Det finns i dag regler som gör att man snävar in den här informationen och hänvisar till upphovsrätten. Jag tycker inte att det är lyckligt. I den motion som Annie Johansson har skrivit, som jag tycker är en väldigt bra motion, pekar hon på de här komplexiteterna och vikten av ett allmänt intresse. Det är bra att man slåss för den här upphovsrättskommissionen. Jag ser att det finns svårigheter i dagens lagstiftning och att det är viktigt att det är någon oberoende som granskar det ur ett mycket bredare perspektiv än bara utifrån det civilrättsliga sanktionsdirektivet.

Fru talman! Det är trevligt att få höra från Eva-Lena Jansson att det i princip är ett bra betänkande och att ni står bakom det. Det blir ändå ett slags bekännelse att ni vill försöka göra politik av det hela och hitta ett sätt att med ett eget förslag visa att den här utredaren inte duger. Vi har gjort en avvägning. Vi har vägt det här fram och tillbaka, och vi tror att det kommer att fylla behoven av att följa upp att det här verkligen blir som vi har tänkt det och att vi får en rättssäker hantering. Jag tror att den här utredaren är precis det som vi behöver för att utvärdera att lagstiftningen blir helt rätt.

Fru talman! Mikael Oscarsson sade i sitt anförande att samma regler ska gälla på nätet som utanför. Han gjorde liknelsen att stöld i butik är att likställa med olaga fildelning. Skillnaden är ganska uppenbar. När det gäller stöld är det polis och åklagare som utreder det. Det är straffrätten som gäller. När det gäller olaga fildelning vill man här gå till en annan rättspraxis, civilrätten, där två parter står inför domstol för ett avgörande. I den jämförelse som Mikael Oscarsson gör blir det en skillnad mot vad den här propositionen säger. Vad säger propositionen? Att intrånget ska ha varit av en viss omfattning för att man över huvud taget ska få möjlighet att få ut IP-adressen och på det sättet kunna gå vidare till en civilrättslig process. Det är en väldig skillnad mot vad Mikael Oscarsson säger. Han säger att nedladdning av en skiva är att likställa med stöld och ska då också rätteligen beivras via rätt. Det här måste Mikael förklara på något sätt. Om vi tittar lite närmare har vi beskrivit det här i vår motion. Det finns ingen praxis i dag där privatpersoner hindras till exempel från att kopiera upphovsrättsskyddat material utanför nätet genom hot om att dras inför civilrättslig domstol. Vad svarar du på det?

Fru talman! Det här är en fråga om att skydda upphovsrättsliga produkter som måste ha skydd. Kent förstår inte jämförelsen med snatteri och stöld. Men det är en skillnad på det som är ditt och det som är mitt. Det är en fråga om det man äger och det man inte äger. I den lagstiftning som vi föreslår här finns det en proportionalitet när det gäller hur stor skada man har tillfogat ägaren. Så är det med all lagstiftning. Det är en sak om man snattar en småsak eller om man stjäl en hel lastbil med varor. Men det är ändå frågan om mitt och ditt. Det är äganderätten som måste skyddas. Jag tycker att det här en bra avvägning mellan de olika intressena.

Fru talman! Jag vill ännu en gång konstatera att det finns en lagstiftning som reglerar upphovsrätten. Den finns redan. Skillnaden med den här propositionen är att man för den från straffrätten till civilrätten. Att påstå att det inte finns ett skydd är att fara med osanning. När Mikael Oscarsson kommer in på frågan vad som är mitt och ditt blir det väldigt otydligt. Är det så att nedladdning av en låt eller en film är att likställa med stöld i butik som ni påstår? Propositionen säger inte det. I sådana fall finns det en tydlig spricka inom alliansen. Men det kanske Mikael Oscarsson kan klargöra nu.

Fru talman! Kent Persson säger mycket riktigt att det även i dag inte är tillåtet att kopiera upphovsrättsligt skyddat material på nätet. Men den lagstiftning som finns i dag är ju verkningslös. Den fungerar inte. Vi har fått ett direktiv från EU som ska genomföras i alla medlemsstater. Det skulle ha gjorts för länge sedan i vårt land. Nu gör vi det, och det är hög tid. Det är väldigt viktigt att skydda äganderätten, även på nätet. Det är jätteviktigt för framtidens filmskapare och för musiker att man vet att Sverige inte är någon frihamn för piratkopiering. Kent vill inte alls förstå liknelsen mellan att man snattar något i en butik på stan och att man tar musik som man skulle betala för på nätet. Jag tycker att det är en högst rimlig jämförelse. Det är hög tid att vi får en lagstiftning som gör att vi skyddar filmer, musik, läromedel och böcker på nätet så att det även fortsättningsvis kan produceras svensk kvalitetskultur på nätet, och att det finns tillgängligt så att man lagligen kan få tag på det. Den lagstiftning som vi nu föreslår är, tycker vi, väl avvägd. Det är en svår avvägning, men vi tycker att vi har hittat en balans. Vi tycker också att vi med det uppfyller de krav som EU har på vårt land i den här frågan.

Fru talman! Det brukar ofta sägas att politik handlar om att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Det har också upprepats ett stort antal gånger här i kammaren i dag. Men sällan har ett lagförslag kommit in till riksdagen som så fullständigt har kapitulerat för en enda part, ett samhällsintresse, och som så fullständigt har offrat andra breda samhällsintressen såsom personlig integritet och rättssäkerhet. Det är också mycket sällan som givna vallöften bryts så lättvindigt och så totalt som man gör här i dag. Före valet sade Fredrik Reinfeldt i tv att vi inte kan jaga en hel ungdomsgeneration. Nu drygt två år efter valet är de orden glömda. Den moderatledda regeringen driver nu igenom en lagstiftning som inte bara ger musik- och filmindustrin möjlighet att jaga en ungdomsgeneration på Internet. Man kan jaga vem som helst av oss som till exempel har en trådlös uppkoppling mot Internet och som då riskerar att få hotbrev hemsända, bli dragna inför domstol, till och med få en intrångsundersökning i bostaden och få sin dator beslagtagen, bara på misstanken att en illegal fildelning har förekommit. Det har också funnits gott om varningsklockor som, om man bara varit beredd att lyssna på dem, tydligt har visat på riskerna med den här typen av lagstiftning. Ett exempel på det är ju Danmark, där den här lagstiftningen har lett till att tusentals danskar har ålagts att betala böter på upp till flera hundra tusen danska kronor. Det har gjort att om man blir stämd av ett skivbolag är det ett stort risktagande att driva saken till rättegång. Anledningen är just att det inte är någon vanlig brottmålsrättegång där det måste bevisas bortom allt rimligt tvivel att man är skyldig, utan det är ett civilmål där beviskraven är mycket lägre. Därför har många människor som faktiskt inte har gjort någon olagligt ändå gått med på förlikning och betalat stora summor bara för att slippa obehaget med en rättsprocess, slippa risken för enorma skadestånd om domslutet skulle gå emot dem och slippa risken att få betala motståndarens juridiska kostnader, vilket man också kan få på sig att betala. Jag tycker inte att det här på något sätt stämmer överens med rimliga krav på rättssäkerhet. Vi hade tjänstemän från Justitiedepartementet i näringsutskottet som föredrog den här lagstiftningen. Vi frågade dem rakt ut om de gjort några ändringar i den svenska lagstiftningen med tanke på de danska erfarenheterna. Det klara svaret vi fick var nej. Man har inte gjort några ändringar på grund av de erfarenheterna. Det finns alltså inget skydd mot att samma sak skulle kunna hända i Sverige. Fru talman! Hela Internets framväxt har byggt på en anda av samarbete, solidaritet och givmildhet. Internet har vuxit fram för att människor har velat dela sina erfarenheter och sitt material med andra människor. Det har lett till en utveckling som ger oss fantastiska möjligheter att få tag på information - möjligheter som vi inte ens hade kunnat drömma om för tio år sedan. Ett nyare tecken på denna solidaritet och givmildhet är att man nu också har börjat dela med sig av sin trådlösa uppkoppling. Det finns nätverk på Internet där man internationellt kan säga att om jag delar min uppkoppling med andra människor får jag också möjlighet att surfa trådlöst i andra delar av världen, i städer runt om på hela jorden. Det här är en fantastisk möjlighet som gör att jag, om jag får med mig min bärbara dator, kan kommunicera med hela världen var jag än befinner mig på vår jord. Det är klart att ett sådant regelverk som man nu inför, som hotar att dra den människa som delar med sig av sin trådlösa uppkoppling inför domstol för att en annan människa har laddat ned filer via det nätverket, fullständigt kommer att sabotera och omöjliggöra en sådan positiv utveckling. Sådana effekter av den här lagstiftningen har man absolut inte tagit hänsyn till eller värderat i lagstiftningsprocessen. Ett annat hot som jag ser som väldigt reellt är att man med ökad övervakning av Internet och hot om miljonstämningar för enskilda Internetabonnenter orsakar ett ökat hemlighetsmakeri på Internet och att man ökar användningen av anonymiseringstjänster, så kallade darknets. Redan nu har till exempel företrädarna för The Pirate Bay börjat planera för att besökarna ska kunna vara anonyma och inte kunna spåras när de använder sig av tjänsterna. Det här är absolut inte något som jag stöder, så missförstå mig inte. Det är tvärtom en hotande utveckling som jag är väldigt rädd för. En sådan utveckling kommer nämligen ofrånkomligen att göra det svårare för våra rättsmyndigheter att avslöja svårare brott på Internet. Ju fler personer som döljer sina IP-adresser och sin identitet, desto lättare blir det för personer som håller på med grova brott, till exempel barnpornografi, narkotika eller terrorism, att undgå att avslöjas. Det gäller med självklarhet att det är lättare att gömma sig bland miljoner anonymiserade användare än bland några tusen som vi har i dag. Vi hade tjänstemän från Post- och telestyrelsen i utskottet som arbetar just med att försöka avslöja sådana grova brott på Internet. De var väldigt tydliga med att om den här lagstiftningen går igenom och vi får en ökad anonymisering kommer det att bli mycket svårare att bedriva det arbetet. Det är också en negativ aspekt på den här lagstiftningen som man absolut inte har tagit tillräcklig hänsyn till. Fru talman! Jag ser också den här lagstiftningen som ett hot mot Sverige som IT-samhälle. Det är inte den första lagstiftningen som kommer, utan det är en i en serie där man till exempel har datalagringslagstiftningen som har skapat väldigt stora kostnader för Internetoperatörerna. Det har pratats om över 1 miljard i investeringskostnader och flera hundra miljoner varje år i driftskostnader som självklart kunderna får betala i form av höga abonnemangsavgifter. Följden blir självklart att många utesluts från Internet för att de inte har råd och möjlighet att betala. Vi har FRA-lagen som ju driver verksamhet utomlands för att man inte vill gå med på de villkor som lagen ställer och som skapar ilska i våra grannländer och gör att de inte längre vill använda sig av svenska Internettjänster eftersom ens säkerhet och skydd på Internet inte är tryggade. Följden av den samlade lagstiftning som man nu driver igenom i riksdagen är att Sveriges tätplats som Internetnation faktiskt är hotad. Det är en väldigt tråkig och negativ utveckling. Fru talman! Regeringen och dess företrädare här i kammaren säger sig vilja skydda den enskilda konstnären eller musikskaparen - det är deras rättigheter man ska värna genom den här lagstiftningen. Nu vet vi att i verkligheten är det ytterligt få som har stora inkomster från upphovsrättsskyddet och de pengar som kommer därifrån. För de allra flesta handlar det om ett par procent av deras intäkter. Sedan finns det ett fåtal kulturskapare som kan ha tjänat mycket pengar på det, men framför allt är det den amerikanska skiv- och filmindustrin som har tjänat stora pengar på upphovsrätt och som nu vill värna de intäkterna och därför sätter väldigt hårt tryck på både EU och Sverige att driva igenom den här typen av lagstiftning. Enligt bland andra professor Roger Wallis på KTH sker nu en strukturomvandling i bland annat musikbranschen, där man går över från intäkter från skivförsäljning till andra intäkter. Ett exempel på hur det går att tjäna pengar på musik tack vare den nya tekniken är ett ökat intresse och en ökad betalningsvilja för konserter. Chris Brown hade en konsert i Stockholm som lockade en publik på mellan 7 000 och 8 000 personer, detta trots att bolaget inte hade sålt mer än 8 000 exemplar av hans skiva i hela Sverige. Hasse Breitholtz som är vd på Sony säger i tidningen: För tio år sedan hade vi förmodligen behövt sälja 80 000 exemplar av skivan för att få 8 000 personer till konserten. Självklart hade alltså enormt många av dem som var där laddat ned hans musik, konstaterar han. Han slutar med att säga: Livespelningar är extremt viktiga, och det är fint att veta att det går att tjäna pengar på konserter. Man har helt enkelt inte minskat sina intäkter, utan man har flyttat fokus på var intäkterna ska komma ifrån. Ett annat sådant exempel är Madonna som också har gått över till att få mer av sina intäkter från sin konsertverksamhet och mindre från skivförsäljningen. Det finns inga tecken på att konsumtionen av kultur i samhället minskar eller att de pengar man använder för kulturkonsumtion minskar - tvärtom. Man ser snarare en ökning. Däremot kan det vara så att det är en strukturomvandling. Man använder pengarna på ett annat sätt än tidigare. Den här utvecklingen har skett på grund av en teknisk utveckling. Det är inte på något sätt något som är politiskt styrt. Det har byggt på ett tryck underifrån, där människor har sett alla de fördelar Internet har att erbjuda. Den stora politiska frågan är då: Ska politiken gå in och rädda industrier som håller fast vid en icke fungerande affärsmodell? Det är egentligen det den amerikanska skiv- och filmindustrin kräver av oss. Jag tycker att man kan jämföra med tidigare strukturomvandlingar. Ta till exempel Facit som byggde mekaniska räknemaskiner i Sverige för ett antal decennier sedan och som sedan blev utkonkurrerade av ny teknik i form av japanska elektroniska räknemaskiner. Hade det då varit rimligt att Sverige hade gått in och reglerat användningen av den nya tekniken för att värna den befintliga industrin i Sverige som höll fast vid en affärsmodell som inte längre fungerade? Jag tror att vi alla är överens om att det inte är ett rimligt sätt att hantera en strukturomvandling i en bransch. Man måste bejaka att det faktiskt sker en utveckling av tekniken och att det också sätter press på dem som verkar i samhället att anpassa sina verksamheter till den nya tekniken. Det är så man måste se det här förslaget. Jag tycker att det är självklart att vi ska välkomna den nya tekniken. Vi ska välkomna att människor hittar nya sätt att tjäna pengar genom att just använda och bejaka den här tekniken. Det är också uppenbart att Internet öppnar för nya kulturentreprenörer som inte blir beroende av stora multinationella skiv- och filmbolag. De får genom Internet möjlighet att direkt kommunicera med sina kunder och att direkt få en möjlighet att sprida sin musik och sin kultur och tjäna pengar på den på helt nya sätt. Det är ett fantastiskt redskap som vi verkligen ska välkomna. Om man som jag vill värna det fria Internet är det en sorgens dag när man inför regler som gör att våra rörelser på Internet kommer att övervakas och följas. Jag ser det här som ytterligare en spik i kistan för Sverige som IT-nation. Jag tycker också att det är en sorgens dag när lagstiftning införs som gör att demokratin och rättssäkerheten inskränks ännu mer än tidigare, och det för att skydda en industri som inte levererar vad kunderna vill ha och efterfrågar. I detta anförande instämde Lage Rahm (mp).

Fru talman! Min inställning, Moderaternas inställning och alliansens inställning är att upphovsrätten ska respekteras såväl i den fysiska miljön som på Internet. Om jag har en bok som jag har lånat på biblioteket ger det inte mig rätt att kopiera den, att ställa mig vid kopiatorn, trycka på "print" och kopiera boken i väldigt många exemplar och ge till mina vänner eller andra. Om jag lånar en bok lagligen på nätet ger det inte mig rätt att kopiera den, trycka på "enter" och dela den till mina vänner eller andra. Musiker, författare, filmskapare, dataspelsutvecklare, journalister, arkitekter, listan kan göras lång; alla rättighetsinnehavare ska ha rätt att förfoga över sitt eget material. Det är helt enkelt de som ska säga när vi har rätt att trycka på "print" eller "enter". Det är rättighetsinnehavarna som ska kunna avgöra var, när och hur deras verk ska mångfaldigas och spridas. Det är grunden i upphovsrätten. Internet innebär ofantliga möjligheter för oss alla, fru talman. Det ger ofantliga möjligheter för upphovsmän att sprida sina verk samtidigt som vi som konsumenter enkelt kan ta del av de verken. De som vill sprida sina verk på Internet fritt ska naturligtvis få göra det. De som vill lägga ut sitt material fritt för oss alla att ta del av ska naturligtvis få göra det. Vi vill inte begränsa den legala fildelningen på något sätt. Det är bra om man vill göra det. Det vi vill begränsa är när människor olovligen delar med sig av upphovsrättsskyddat material. Vi vill främja den tekniska utvecklingen av lagliga, attraktiva och konsumentvänliga alternativ för att ta del av film, musik, dataspel, litteratur och annat upphovsrättsligt material på Internet. Det måste finnas fler lagliga alternativ. Det finns fler lagliga alternativ redan i dag jämfört med vad det fanns för ett år sedan. Utvecklingen går ofantligt fort, och vi för kontinuerliga samtal med branschen. Jag vet att branschen arbetar aktivt med att få fram nya lagliga alternativ. Den illegala fildelningen då? Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration, var det någon som sade i talarstolen tidigare. Men den illegala fildelningen är i Sverige kriminaliserad. Det är olagligt att dela med sig, att ladda upp eller ladda ned upphovsrättsskyddat material. Det är kriminaliserat sedan den 1 juli 2005. Då hade vi en socialdemokratisk regering. Det är kriminaliserat att göra detta. Det vi gör nu är att vi skiljer på straffrätten och civilrätten. Vi ger en möjlighet för rättighetsinnehavare som har drabbats av olovlig fildelning att göra någonting annat än en polisanmälan. Äganderätt och upphovsrätt är faktiskt grundpelare i en fri marknadsekonomi. Att kunna skilja på ditt och mitt är fundamentalt och centralt för att vi ska kunna upprätta avtal mellan oss, för att vi ska kunna handla med varandra och för att vi ska kunna ha en marknad. Äganderätt, upphovsrätt och immateriella rättigheter är grunden för marknadsekonomin. Det är faktiskt grunden för en yttrandefrihet. Om man inte har någon upphovsrätt finns det ingen yttrandefrihet. Om man inte har någon upphovsrätt finns det ingen marknadsekonomi. Vad gäller då i dag, fru talman, och varför har vi den här propositionen på vårt bord? Det är så att vi har upphovsrätt även för det material som olovligen delas på Internet. Men det finns ingen praktisk möjlighet att kunna ta till vara den rättigheten eftersom personen som har gjort denna olovliga fildelning är anonym. Det som finns när det gäller upphovsrättsintrång som sker i andra forum än på Internet är att den berörda rättighetsinnehavaren kan vända sig antingen till den som har begått upphovsrättsintrånget och vänligen be denne att sluta med detta eller till en domstol för en skadeståndsprocess. När det gäller Internet är inte det möjligt. Anonymiteten sätter gränser. Det innebär att upphovsmän inte kan ta till vara sin rätt. De kan inte ta till vara rätten till sitt arbete eller rätten att få betalt. Självklart behöver vi en lagstiftning som fungerar på Internet i praktiken. Förslaget som vi nu diskuterar skapar möjligheter att i större utsträckning än i dag låta upphovsrättsintrång på Internet bli en uppgift för parterna och inte för polis och åklagare. När vi då talar om det informationsföreläggande som har varit uppe till diskussion, möjligheten att få ut information bakom ett anonymt IP-nummer, är det faktiskt så att det skapas en möjlighet för en rättighetsinnehavare att få ut information bakom detta anonyma IP-nummer för att kunna få en motpart. Men det är efter ett domstolsbeslut. Det är en domstol som ska besluta om denna information ska lämnas ut. Det sker endast under särskilda förutsättningar som regleras i lag. För att en bredbandsoperatör ska kunna åläggas att lämna ut information bakom det anonyma IP-numret måste alltså domstolen ha beslutat det. Det måste visas i domstolsprocessen att för det första ett upphovsrättsintrång har skett och för det andra att den aktuella IP-adressen har använts vid det tillfället då det upphovsrättsliga intrånget skedde. Vad händer då? Jo, då kan domstolen ålägga bredbandsoperatören att lämna ut denna information till rättighetsinnehavaren. När rättighetsinnehavaren får denna information har rättighetsinnehavaren en motpart. Det är allt som sägs i detta. Skadestånd och skadeståndsskyldigheten är inte på något sätt avgjord i och med detta. Det här lagförslaget reglerar inte frågan om personen bakom den IP-adress som har lämnats ut faktiskt har begått ett upphovsrättsintrång eller inte. Det här lagförslaget säger ingenting om man juridiskt sett ska kunna bli skadeståndsskyldig. För det krävs en ny domstolsprövning. Man måste vända sig till domstolen igen i så fall. För att en sådan skadeståndsprocess ska bli aktuell måste rättighetsinnehavaren visa att det var just abonnenten och ingen annan som gjorde intrånget. Om Lage Rahm och Per Bolund är oroliga för orimliga skadeståndskrav, fru talman, borde Lage Rahm och Per Bolund ha lagt fram ett yrkande om att ändra skadeståndsrätten. Men det har inte Lage Rahm eller Per Bolund gjort utan samma skadeståndsrätt gäller i dag och efter att vi har beslutat om detta sanktionsdirektiv. Det handlar kort och gott om möjligheten för rättighetsinnehavaren att få kontakt med personen bakom en viss IP-adress för att rättighetsinnehavaren i förlängningen ska kunna driva en civilrättslig process, om det är önskvärt, och eventuellt en skadeståndsprocess. Fru talman! I detta lagförslag finns det faktiskt en rimlig balans när det gäller å ena sidan möjligheten att kunna skydda sin immateriella äganderätt och att kunna ingripa mot dem som kränker den immateriella äganderätten och å andra sidan den personliga integriteten. Det är ett väl avvägt lagförslag som är proportionerligt. Det är rättssäkert och förutsägbart, det värnar upphovsrätten och en upphovsrätt som är teknikoberoende. Det här ger rättighetsinnehavare möjlighet att i praktiken ta till vara sin rätt. Det är den rätt som de faktiskt har i teorin men inte i praktiken i dag. Vi gör det praktiskt möjligt att ta till vara sina rättigheter. Att kunna ta till vara sina rättigheter är att stärka rättsstaten. Rättsstatens principer är att människor ska ges möjlighet att tillvarata sina rättigheter. Det här lagförslaget stärker möjligheterna till det. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det hänvisades till att någon hade sagt i debatten att man inte ska jaga en ungdomsgeneration. Den som faktiskt har sagt det är ordföranden i ditt parti, Fredrik Reinfeldt. Han sade före valet att man inte ska jaga en hel ungdomsgeneration. Nu i efterhand ser vi vad som blev den konkreta effekten av detta. Det är precis tvärtemot vad han uttalade. Det är klart att det är ett problem när man uttalar vallöften inför ett val och sedan inte följer upp dem efteråt. Det är en tråkig utveckling för demokratin. Det här är inte första gången som upphovsrättsinnehavare har varit oroliga för ny teknik eller ny utveckling i samhället. Samma problem och kritik väcktes när bibliotek infördes. Författarna trodde att de inte skulle få ersättning. När bandspelare kom så att det gick att spela in musik från radion var branschen otroligt orolig. När videobandspelarna kom trodde filmindustrin att alla möjligheter att få in intäkter skulle förloras, och så vidare. Skillnaden nu från då var att då gjordes inte några stora inskränkningar i människors möjlighet att använda tekniken, men det är det man försöker göra nu. Man försöker att införa en lagstiftning som ska hindra människor från att med hjälp av fildelning få tillgång till exempelvis musik eller filmer. Ulrika Karlsson låtsas ju att det inte finns någon konflikt mellan legal och illegal nedladdning, att det inte kommer att lägga några hinder i vägen för legal nedladdning. Det är en förenkling av verkligheten. Självklart finns sådana konflikter. Det är oftast svårt att veta vad som är en fil som har lagts ut legalt på nätet jämfört med en fil som har lagts ut illegalt. Det är inte heller lätt för konsumenterna att vara säkra på det. Det här är dessutom en lagstiftning som från branschens sida handlar mycket om att skrämma bort människor från fildelning. Skrämmer man bort människor kommer de också att skrämmas bort från den legala fildelningen, vilket kommer att påverka hela den nya musikbranschen som baserar sig på att använda tekniken på ett positivt sätt. Självklart kommer detta att inskränka de möjligheter som du pratar dig varm för.

Fru talman! För mitt ställningstagande har jag baserat mig på sju ingångsvärden. 1. Vi ska inte värna föråldrade eller utdöende branscher. Det gör inte detta lagförslag. 2. Vi ska värna upphovsrätten. Det är den enskilda skaparens rättigheter vi ska värna. 3. Vi ska hitta en fungerande lagstiftning som gäller även på Internet. Det ska bli praktiskt möjligt att ta till vara de rättigheter man har i teorin. 4. Det ska vara effektivt och integritetssäkert. Den proportionalitetsbedömningen har gjorts i detta lagförslag. 5. Vi kan inte bara använda oss av straffrätten utan vi måste öppna för civilrätten. Vi kan inte bara ha en kriminalisering, att all upp- och nedladdning ska vara kriminaliserad. Det är inte rimligt. 6. Det finns naturligtvis ett direktiv i botten. Vi följer direktivet, men det är inte bara för att jag anser att vi måste göra det utan för att jag vill göra det. Jag vill värna upphovsrätten eftersom jag tycker att upphovsrätten är ett fundament i marknadsekonomin och för yttrandefriheten. 7. Vi ska naturligtvis också främja lagliga alternativ vid sidan om detta. Sedan var det frågan om att jaga ungdomar. Jag vet att Per Bolund tidigare sade att han vill stärka upphovsrätten. Samtidigt säger han att vi inte kan jaga en hel ungdomsgeneration, och han hänvisade till min partiordförande. Då har min partiordförande och vi i alliansen lagt fram det här förslaget som inte jagar en hel ungdomsgeneration. Om Per Bolund vill stärka upphovsrätten och inte jaga en hel ungdomsgeneration och fälla förslaget, vad vill då Per Bolund göra för att stärka upphovsrätten?

Fru talman! Det finns inga inskränkningar mot att jaga människor som fildelar på Internet med den här lagstiftningen. Det är upp till vem som helst som vill värna sin upphovsrätt att gå till domstol och inleda en civilrättslig process. Problemet med en sådan process är ju att det inte är samma grundtrygghet för den som är åtalad, att det måste bevisas att man är skyldig. Det är tvärtom så att det kan bli situationer där det är en omvänd bevisbörda, att man till slut måste bevisa att man inte själv har använt sig av sin egen Internetuppkoppling för att ladda ned filer. Det är precis vad vi menar när vi pratar om att rättssäkerheten faktiskt är hotad. Det är också fråga om en domstolsprocess där en part har enormt mycket resurser i ryggen, till exempel den amerikanska film- och musikindustrin, beväpnad till tänderna och med en uppsättning av kompetenta jurister som för deras talan. På den andra sidan finns en enskild Internetabonnent, som oftast inte har sådana resurser över huvud taget och som inte är juridiskt bevandrad. Det är klart att det blir en extrem ojämlikhet i domstolsbehandlingen, vilket också är ett problem för rättssäkerheten. Ulrika Karlsson pratade förut om att skadeståndsrätten inte förändras av detta. Nu finns det mycket reglerat i fråga om skadestånd i lagstiftningen. Framför allt är det intressant att skadeståndsrätten inte hindrar bolagen från att skriva hotbrev till abonnenter och gå in med vilka krav som helst. Det framgår i till exempel Pirate Bay-rättegången. Där lades fram stämningar på 100 miljoner. Samma sak har vi också sett i till exempel Danmark med enormt höga skadeståndskrav. Detta är vad man tänker använda lagstiftningen till. Man tänker använda den för att skrämma människor bort från Internet. Det är ett hot mot rättssäkerheten. Det blir ett problem med sådana enormt höga skadeståndskrav och att människor inte vågar gå till domstol eftersom de vet att de kan få betala dessa skadeståndskrav och dessutom betala de juridiska kostnaderna.

Fru talman! Det är kanske på sin plats att förtydliga ännu en gång vad som gäller i svensk skadeståndsrätt. Svensk skadeståndsrätt kan inte göra skillnad på om jag står vid kopiatorn och trycker "print" eller om jag sitter vid datorn och trycker "enter". Samma beviskrav gäller, nämligen att för motparten bevisa att det är du eller jag som står vid kopiatorn och trycker "print" eller sitter vid datorn och trycker "enter". Samma beviskrav gäller. Det här direktivet gör ingen som helst skillnad i skadeståndsrätten. Skadeståndsrätten ser ut som skadeståndsrätten gör i det avseendet, även efter dagens beslut. Jag noterar, fru talman, att jag fortfarande inte har fått svar på min fråga. Jag tycker att man är svaret skyldig. Det är lätt att slänga sig med ord och säga att man vill stärka upphovsrätten. Men om man inte vill göra det på det här sättet och man inte vill använda polis och åklagare för att jaga ungdomar är man faktiskt svaret skyldig: Vad vill man då göra för att stärka upphovsrätten? EG-domstolen var mycket tydlig på den punkten. Vi har en skyldighet att se till att den immateriella äganderätten också kan efterlevas i forumet som gäller Internet.

Fru talman! I dag debatterar vi ett av de mest omdiskuterade lagförslagen det senaste året. Det gäller direktivet om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område, även kallat Ipred. Direktivet antogs, som vi har hört, i april 2004 och skulle ha varit genomfört i svensk rätt redan den 29 april 2006. Det var då den socialdemokratiska regeringen med justitieminister Thomas Bodström i spetsen förhandlade för Sveriges räkning och antog direktivet. Men sedan när det skulle genomföras i svensk rätt blev Socialdemokraterna handlingsförlamade, och man kan misstänka att de väntade ut valet eftersom de visste att det var en känslig fråga. Begreppet Bodströmsamhället fanns redan. I stället tillsatte mycket riktigt, som Eva-Lena Jansson sade tidigare, Socialdemokraterna en utredning i augusti 2006. Den handlade över huvud taget inte om hur direktivet skulle genomföras i svensk rätt. Den här utredningen kom i stället med ett enda lagförslag, nämligen om att Internetleverantörer skulle kunna stänga av abonnenter från Internet vid systematiska upphovsrättsliga intrång. Med andra ord skulle svenska medborgare kunna stängas ute från Internet och därmed inte kunna betala sina räkningar via Internet, inte kunna mejla till sina vänner eller handla via nätet och inte kunna använda sig av den enorma informationskälla som Internet är. Det förslaget har vi i Centerpartiet väldigt starkt reagerat mot. Med dagens beslut kastas det i papperskorgen. Att bli avstängd från Internet är lika orimligt som att bli förbjuden att skicka brev, handla i affären och gå till biblioteket. Fru talman! Alla dagar som riksdagsledamot är inte lika roliga. Ibland måste man vara med och fatta beslut som man innerst inne inte tycker är de allra bästa. Man kan göra som Socialdemokraterna och bara vänta, eller också kan man göra som den borgerliga alliansen och förhandla, kompromissa och komma överens även i svåra frågor. I det beslut som vi i dag kommer att fatta finns det ärligt talat delar som jag helst skulle vilja slippa. En sådan del finns i kompromissen. En annan sådan del består av det som finns i direktivet som vi måste genomföra. Kompromisser betyder att man får igenom en del saker men måste acceptera annat som man egentligen inte tycker är bra. Kompromisser är en del av politiken. Förstår man inte att kompromisser behövs ska man inte ge sig in i politiken. Den del av direktivet som vi måste genomföra och som känns mest främmande för svensk rättstradition gäller kravet på att den dömde ska offentliggöra domstolsutslaget. Det betyder att den som döms för ett upphovsrättsintrång även kan dömas till att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen i målet, något som vi i övrigt inte har i Sverige. Jag tycker att det här känns alldeles fel. Men eftersom den socialdemokratiska regeringen 2004 accepterade detta i direktivet måste vi nu genomföra det. När det gäller själva informationsföreläggandet, som vi redan hört väldigt mycket om här i dag, det vill säga utlämningen av abonnentuppgifter, har en lång rad åtgärder lagts in för att rättssäkerheten och skyddet av den personliga integriteten ska tillgodoses. Först krävs det en domstolsprövning. Det krävs också sannolika skäl för att ett intrång i upphovsrätten skett via just det påstådda IP-numret. Domstolen ska också göra en proportionalitetsbedömning, det vill säga en avvägning mellan behovet av åtgärden och intrånget i den enskildes integritet. Det har också förtydligats att en abonnent inte automatiskt är ansvarig för ett upphovsrättsintrång via hans eller hennes uppkoppling. För att domstol ska döma ut skadestånd måste rättighetshavaren visa på det normala, vanliga, sättet och presentera tillräcklig bevisning för att det är just abonnenten som har orsakat ekonomisk skada och att skadestånd därför ska dömas ut. Ytterligare en viktig del i dagens beslut är att en utvärdering påbörjas så fort lagen träder i kraft. Vid utvärderingen ska det följas upp hur lagen tillämpas, vilka effekterna blir till exempel för öppna nätverk, och att reglerna i första hand används för att vidta åtgärder mot intrång av stor omfattning. Fru talman! I den debatt som i månader fortgått om Ipred har många missförstånd uppstått. Det har handlat om intrångsundersökningen, om kvarstad och om hur den civilrättsliga processen egentligen går till när någon begärt skadestånd. Det är väl bra att politiska frågor debatteras. Men det är olyckligt när missförstånd mer eller mindre medvetet sprids, vilket innebär att fler har blivit oroliga. Nu när vi här i kammaren debatterar och ska fatta beslut om Ipred är det olyckligt att det även här sprids felaktigheter. Det började med att Socialdemokraternas Eva-Lena Jansson sade att upphovsrättsinnehavare skulle kunna få ut uppgifter om vilken IP-adress en person har. Det stämmer inte. Jag vet inte om det var ett misstag. Ett informationsföreläggande handlar om att få ut abonnentuppgifter, uppgifter om vem som har en viss IP-adress, inte tvärtom. Man kan inte komma med en uppgift om en person och få reda på vilken IP-adress den personen haft - det är oftast fråga om "haft" eftersom vi har dynamiska IP-adresser och inte har kvar dem speciellt länge, eller rättare sagt finns de bara så länge datorn är uppkopplad just vid tillfället i fråga. Skillnaden är alltså mycket stor. Vänsterpartisten Kent Persson fortsatte med att hänvisa till en säkerhetsexpert. Jag antar att källan är en artikel i Svenska Dagbladet - en artikel som tyvärr var full av felaktigheter. Jag har skrivit om detta på min blogg och kan berätta att säkerhetsexperten själv har varit inne och kommenterat och även medgett att han hade fel. Jag begär dock inte att Kent Persson går in och läser på min blogg. Vidare hävdar vänsterpartisten Kent Persson att upphovsrättsinnehavare skulle få rätt till privat husrannsakan, som dessutom skulle tillåtas i större utsträckning än polisiär husrannsakan. Inte heller det stämmer. För det första är en intrångsundersökning inte en husrannsakan. Vid en husrannsakan kan polisen göra beslag. Det kan man inte göra vid en intrångsundersökning. Dessutom är det inte upphovsrättsinnehavaren som får göra en intrångsundersökning. Det är kronofogden som verkställer och en domstol som beslutar. För det andra är det inte lättare att få en intrångsundersökning än att få en polisiär rannsakan - enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken. Husrannsakan kan polisen i vissa fall få göra även utan domstolsutslag. Fru talman! Både Vänsterpartiets Kent Persson och Miljöpartiets Lage Rahm kritiserar upphovsrättsinnehavarnas möjlighet att kräva skadestånd i civilrättsliga processer. Detta är intressant. Vi ska vara på det klara med att dagens beslut inte på något sätt ändrar hur de civilrättsliga processerna ska se ut. Den fråga man ställer sig är vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker ska ändras. På Per Bolund lät det nästan som att ett slags tak skulle införas för hur stort skadestånd man får yrka på. Hur skulle det taket kunna se ut? Det är lätt att kritisera. Kom i stället med förslag om hur ni tycker att det ska se ut! Man kan också fråga sig om Miljöpartiet och Vänsterpartiet tidigare har väckt några motioner. Om ni nu tycker att systemet med civilrättsliga skadeståndsprocesser är så orimliga kan man ju undra vilka förslag ni tidigare lagt fram. Lage Rahm fortsatte med att fråga sig varför det ska gå minst en månad innan information lämnas ut om abonnentuppgifter, alltså till den person som fått sina uppgifter utlämnade. Svaret finns i propositionen. Där är det inte några som helst hemligheter. Jag antar att Lage Rahm har läst propositionen. Rättighetshavarna får en månad på sig för att föra civilrättslig talan. Under den tiden ska abonnenten inte ges möjlighet att undanröja eventuell bevisning. Inte en enda remissinstans hade någonting att anföra mot detta när förslaget var ute på remiss. Det hindrar självklart inte Lage Rahm att vara mot det, men det är viktigt att veta detta. Det har ju varit en väldigt stor remissrunda när det gäller det här förslaget. Lage Rahm pratade också om att det skulle bli hembesök med hot och trakasserier. Då frågar jag mig om Lage Rahm påstår att upphovsrättsinnehavaren eller dess organisationer kommer att ringa på och hota och trakassera folk. Varifrån kommer de uppgifterna? Om det finns människor som får ont i magen av oro får man nog fundera på vilka uppgifter man själv sprider och vilket magont de kan ge. I replikskiftet med Mikael Oscarsson sade Lage Rahm att vi ska hålla oss till fakta. Det håller jag verkligen med om. Det hela fortsatte med en mycket lång utläggning från Lage Rahms sida om intrångsundersökning och om hur människor skulle drabbas. Trots att han väldigt länge pratade om intrångsundersökningen lyckades han totalt glömma bort att berätta att domstolen också ska göra en proportionalitetsbedömning i frågor om huruvida intrångsundersökning ska få göras eller inte. I förarbetena till den här lagen står det: "Skyddet för hemfrid och privatliv måste särskilt beaktas." Jag har försökt lite närmare titta på när intrångsundersökningar hittills skett. Lagen har ju funnits i cirka tio år, så det är inte på något sätt fråga om en ny lag även om det låter så. Det har varit tillfällen då intrångsundersökningar skett i hemmet, men så har skett när man haft näringsverksamhet som skötts från hemmet eller när man har kopierat hemlig information och sedan tagit den med sig till hemmet. Att intrångsundersökningar skulle göras i vanliga fildelares hem känns mycket osannolikt. Jag skulle vilja påstå att det inte blir några intrångsundersökningar hemma hos fildelare eller hemma hos deras föräldrar eller deras grannar - om nu trådlös uppkoppling används. Den här kritiken måste följas upp med frågan: Vilka motioner eller andra förslag har Miljöpartiet, och för den delen också Vänsterpartiet, lagt fram för att förändra lagstiftningen om intrångsundersökningar? Om ni är så oerhört kritiska mot att den finns och har funnits i tio år, vad har ni då gjort för att förändra lagen? Det är en relevant fråga. Fru talman! Jag har använt mycket mer tid än vad jag hade anmält mig till, och jag beklagar det. Jag vill säga att jag inte är nöjd med alla de delar som vi i dag kommer att fatta beslut om, men jag tycker att det är en acceptabel kompromiss. En del av den kritik som framförs är också befogad. Men att skrämma folk med överdrifter eller i vissa fall rena felaktigheter i sin argumentation tycker jag inte är okej. Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också säga att jag tycker att den utvärdering som nu påbörjas är mycket viktig. Jag kommer att följa utvecklingen mycket noga. Skulle lagstiftningen på något sätt missbrukas eller på annat sätt ge oväntade negativa följder kommer vi från Centerpartiets sida att återkomma med förslag till lagändring.

Fru talman! Jag kan börja med att hålla med Johan Linander om att det här i en del stycken inte är en särskilt bra lag. Jag uppskattar den uppriktighet som Johan Linander visar oss här i kammaren och inför svenska folket genom att framhålla det. Det känns väldigt bra, och jag hoppas att vi i framtiden kan komma fram till bra förändringar, kanske tillsammans. Det vore i alla fall väldigt bra. Johan Linander ägnade lång tid åt att rätta små fel som smugit sig in i vad som sagts av vissa talare. Jag kan glädja mig åt att han faktiskt inte hade lyckats hitta ett enda fel i det jag sade utan snarare tolkade att något skulle kunna vara fel. Bland annat sade han att jag hade sagt att det skulle bli trakasserier. Jag sade att det kunde bli trakasserier. Jag menar att det är en risk. Jag skulle ha uppskattat om Johan Linander hade gått igenom även där de borgerliga politiker som har sagt fel. Det har skett fel även på den sidan. Men det känns bra som sagt att han inte, åtminstone av vad som har kommit fram hittills, hade hittat några fel i det jag sade. När det gäller intrångsundersökningar är det en stor skillnad i förhållande till vad som var tidigare. Man nämner det i en lag som i mångt och mycket inriktar sig på att få fram en bevisning för att människor ska kunna fällas efter stämningar. Det handlar om privatpersoner som har laddat ned ett par låtar. Det är en stor skillnad jämfört med vad som var tidigare. När det handlar om immaterialrättsintrång som berör stort omfång av till exempel skog som någon har tillverkat är det en helt annan sak. Det är näringsverksamhet.

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att Lage Rahm säger att vissa delar inte är bra i lagförslaget. Det måste betyda att han i andra delar tycker att det är bra saker, men ni yrkar avslag på hela propositionen. Då kan man fråga: Håller du inte med om att det i lagförslaget finns delar som vi inte behöver genomföra enligt EG-domstolens Telefónicamål? Men det handlar mest om det som måste genomföras. Det skulle ha varit genomfört den 29 april 2006. Sverige är redan hotat av stämning, och vi kan bli skadeståndsskyldiga för att vi inte genomför direktivet. Ändå föreslår Miljöpartiet att hela förslaget ska avslås. Tycker ni inte att vi ska genomföra direktivet? Hade ni sagt att vi ska lämna EU genast som ni har sagt tidigare hade jag förstått det. Men nu är ni för att vi är medlem, och ska vi då inte genomföra de direktiv som finns? Det är en fråga som jag tycker att ni behöver svara på. Det är intressant att oppositionen tycker att majoriteten ska hjälpa till med att opponera. Det får ni klara av själva, och jag tror att ni klarar det. Jag tycker inte att jag behöver recensera mina allianskollegers eventuella felaktigheter i den här talarstolen, det får ni sköta. Till slut: Nog hittade jag ett och annat fel i det som Lage Rahm sade, speciellt påståendet att det nu skulle bli en massa intrångsundersökningar. Vad är belägget för det? Var har du fått uppgifterna om att det kommer att bli en massa intrångsundersökningar? Jag tror att du använde just begreppet "massa". Jag vet inte om Lage Rahm har studerat förarbetena till lagen om intrångsundersökningar och sett att skyddet för hemfrid och privatliv särskilt måste beaktas. Det har gjort att man inte ger tillstånd till intrångsundersökningar i privata hem om det inte samtidigt gäller näringsverksamhet eller att man tagit hem speciella uppgifter.

Fru talman! Det råkar faktiskt vara så att jag har läst förarbetena till lagen om intrångsundersökningar. Jag är fullt medveten om att det står om proportionalitetsbedömningar där. Frågan är hur de i praktiken ska utföras när man måste skaffa någon form av bevis till det civilrättsliga målet. Det är det frågan gäller. Tyvärr tror jag att vi är två av de få i denna kammare som har läst förarbetena. Jag tror inte att det är så många fler som har gjort det. Det tycker jag är ett problem. Jag tycker att vissa delar är dåliga, och jag påpekade att jag och Johan Linander var överens om att vissa delar är dåliga. Det var åtminstone vad Johan Linander sade. Jag tycker själv att rätt så många delar är dåliga. Det är anledningen till att vi anser att helheten blir så pass dålig att det här behöver arbetas om, och därför bör riksdagen avslå det. Jag gillar som sagt att man svarar på frågorna. Jag tycker att det är rimligt att fråga sig: Vad ska vi göra med direktivet? I direktivet står det att vi behöver genomföra en del saker som är direkt dåliga, och det finns en del saker där regeringen har gått längre på den dåliga vägen. Vi vill inte att man ska gå så långt på den dåliga vägen som regeringen. Men vad ska vi göra med direktivet? Jag tycker att det är rimligt att vi för rättssäkerhetens skull och svenska medborgares skull inte ska genomföra det här direktivet, och i så fall får vi ta en stämning i EG-domstolen. Vi tycker att vi och regeringen ska jobba på att faktiskt garantera svenska medborgares rättssäkerhet och driva linjen att det här borde omförhandlas så att vi kan garantera rättssäkerheten på ett bättre sätt.

Fru talman! Utifrån tidigare replikskiften som jag lyssnat på under de snart fyra timmar som debatten har pågått finner jag en häpnadsväckande misstro mot svenska domstolar. Vi pratar om domstolsprövning och huruvida IP-nummer ska lämnas ut. Vi pratar om domstolsprövning och om det ska bli en intrångsundersökning. Det tycks inte finnas något som helst förtroende för att domstolarna klarar av den processen. Om vi inte litar på att svenska domstolar klarar av det som de ska göra är det verkligen illa ute med det svenska rättssamhället. Har man sådan misstro mot svenska domstolar förstår jag att man är väldigt orolig. Ska direktivet genomföras eller inte? Jag kan tänka mig bättre saker att lägga medborgarnas skattepengar på än att betala det skadestånd eller vite som EG-domstolen dömer ut. Om kommissionen stämmer Sverige och EG-domstolen kommer fram till att Sverige inte har genomfört direktivet som vi ska göra blir det fråga om skadestånd eller vite. Då får vi lägga svenska skattebetalares pengar på det. Jag känner att det är bättre att genomföra direktivet, och om man sedan vill omförhandla det får man ta itu med det sedan. Att vi skulle lyckas tror jag inte, men jag kan hålla med om att det finns en del saker i direktivet som inte är bra. Så långt kan vi vara överens.

Fru talman! Jag trodde egentligen att jag var klar med mina replikskiften, men jag vill ändå korrigera vissa saker. När det gäller den förra, socialdemokratiska regeringens agerande i frågan stämmer det att man på uppdrag av och i samråd med EU-nämnden har drivit frågan om sanktionsdirektivet i EU. Hur det sedan har kommit tillbaka är en annan fråga. Om jag ska vara ärlig, fru talman, tror jag att man ska ta ansvar för sitt eget handlande och hur man lägger fram en proposition. Det är nämligen den borgerliga regeringen som har valt att lägga fram den här propositionen, inte den socialdemokratiska. Vi har ingen socialdemokratisk regering nu. Jag tycker att det är bra att utredningens förslag om avstängning av Internet, en del av Cecilia Renfors förslag, förkastades av regeringen. Däremot saknar jag andra saker som fanns med i utredningen. Den kritik som riktades mot branschorganisationerna för att det inte fanns tillräckligt många tillgängliga alternativ och att konsumentperspektivet inte lyftes fram på ett bra sätt är en fråga som bland annat Miljöpartiet har tagit upp i sin motion, men som inte just nu finns med i det här direktivet. Men det var många saker som man pekade på, och även det här direktivet togs i beaktande i utredningen. Jag, precis som Johan Linander, tycker inte att den här frågan är lätt. Alla riksdagens partiers ungdomsförbund tycker att det här förslaget inte är så bra, om vi ska vara riktigt ärliga. Just att frågan om upphovsrätt är komplicerad tycker jag är viktigt att vi tar fasta på. Det är därför vi har föreslagit en upphovsrättskommission. Johan har ju lyssnat på mina tidigare frågor till de andra borgerliga ledamöterna. Så, Johan, visst skulle det väl vara bra med en upphovsrättskommission som fick ett brett uppdrag att jobba under flera år för att utreda och se över upphovsrätten i framtiden?

Fru talman! Jag väntade faktiskt på den här frågan. Det tog väldigt lång tid, två minuter, men till slut kom den. För att börja från början stämmer det att det är den borgerliga regeringen som har lagt fram den här propositionen. Men det skulle den socialdemokratiska regeringen ha gjort senast den 29 april 2006. Då var det onekligen en socialdemokratisk regering. Man kan ju fråga sig varför ni inte lade fram någon proposition då. Jag kan minnas massor av propositioner under förra mandatperioden som kom fram snabbt från Thomas Bodströms sida om direktiv som vi skulle genomföra. Först var det en godkännandeproposition om ett rambeslut, och ganska snabbt därefter kom propositionen för genomförande så att vi skulle hinna innan tiden gick ut. Men just när det gällde sanktionsdirektivet tillsatte man inte ens en utredning. Det sägs att det gjordes en departementsskrivelse, men den har jag inte lyckats få se. När det gäller upphovsrättskommissionen, och jag kan ta integritetsombudsmannen också när jag ändå är i gång, är det centerpartistiska förslag. Det är glädjande att Socialdemokraterna ställer sig bakom tidigare, centerpartistiska förslag. Redan när vi ändrade upphovsrättslagstiftningen för fyra fem år sedan, även det med Thomas Bodström som ansvarigt statsråd, lade Centerpartiet fram förslag om att utreda upphovsrätten därför att den var omodern, inte klarade av dagens teknik och behövde få en bättre proportionalitet mellan upphovsrättsinnehavarna och konsumenterna. Så, visst, det är trevligt att ni också har ställt er på den sidan. En integritetsombudsman har Centerpartiet också föreslagit. Det är taktiskt bra, får man väl säga, av Socialdemokraterna att dra fram det förslaget i reservationer nu och tro att vi centerpartister ska rösta för det, men det kommer vi alltså inte att göra. I nästa replikskifte ska jag förklara varför.

Fru talman! Ja, det är så i politiken att man måste ta till sig idéer och tankar från andra och se om en fråga är komplex eller inte. Det som har kommit till sedan den borgerliga regeringen tillträdde är bland annat en FRA-lag som kritiseras starkt. Så sent som i dag var det PTS, Post- och telestyrelsen, som riktade stark kritik mot FRA-lagen, men även Datainspektionen har riktat kritik mot den. Då är det viktigt att väga samman de förslag som nu kommer som har påverkan på den personliga integriteten. Om inte vi tar till oss den kritiken nu, när ska vi då göra det? Det vore märkligt att inte lyssna på den kritik som har varit. Jag väntar med spänning på att få höra vad Johan Linander har för argument, fru talman, för att avslå ett förslag om en upphovsrättskommission - ett förslag som inte bara vi socialdemokrater har lagt fram utan också Annie Johansson från Centerpartiet, som har skrivit en alldeles utmärkt motion i ämnet.

Fru talman! Det brukar kallas en cliffhang , alltså att man väntar på vad som ska komma. Med det här förslaget tillsätter vi ytterligare en utredning som ska följa hur sanktionsdirektivet används, och det finns redan en utredning som i mer tekniska termer rör upphovsrättslagens utformning. Vi avvaktar de här två utredningarna. Men jag lovar att vi kommer att återkomma och driva frågan om en större upphovsrättsutredning, för jag tycker fortfarande inte att den svenska upphovsrättslagstiftningen är bra. Det tyckte jag inte 2004, när Socialdemokraterna ändrade och gjorde den privata nedladdningen olaglig, och jag tycker det inte heller i dag. Så jag kommer att fortsätta driva den frågan. Det kan Eva-Lena Jansson lita på.

Fru talman! Dagens debatt är viktig. Sanktionsdirektivet har debatterats under lång tid i medierna och hos allmänheten. Jag beklagar att åhörarläktaren är tom. Fru talman! Att skapa är inte gratis, och kulturellt skapande är inte kostnadsfritt. Verkligheten är för de allra flesta kreatörer mycket oglamorös. Det handlar om utbildning, det handlar om hårt arbete bakom kameror, vid skrivbord, bakom stafflier och om oändliga timmar i övningslokaler bakom instrument, med sin röst eller sin teaterteknik. Bakom varje konstnärlig upplevelse eller produkt finns det levande människor av kött och blod som investerat tid, kraft, talang och arbete, som lagt ned hela sin själ och kanske till och med mycket, mycket pengar på just detta utvecklingsprojekt att bli riktigt bra. Det är att lära sig ett yrke, ett hantverk. Man behöver öva och utvecklas hela tiden för att kanske en dag kunna leva på sitt arbete. Överallt i samhället är det självklart att människor ska ha rätt till lön och ersättning för det som de har gjort. Varför skulle den kulturella sektorn vara undantagen? Låt mig ge ett exempel, den prisbelönta filmen Låt den rätte komma in som gick upp på biograferna i höstas. Producenter och investerare hade enligt uppgift investerat 43 miljoner kronor i den här filmen. Det dröjde sex dagar tills den gick att ladda ned fritt, illegalt på Internet. Min senaste bok har, också det enligt uppgift, laddats ned hundratals gånger. På det har jag förlorat några tusen kronor, kanske tiotusen. Jag klarar det därför att jag har en annan försörjning, men om jag nu skulle ha levt på mitt författarskap skulle det ha varit ett ansenligt avbräck. Det är naturligtvis ett missförhållande att människor måste arbeta utan ersättning. Det gäller tonsättare, författare, bildkonstnärer, filmare. Utan dem, fru talman, blir kultursektorn till slut försvagad. Hela kulturlivet i Sverige riskerar att utarmas om vi inte får stopp på detta. Och då finns det till slut inte mycket att ta del av på Internet, vare sig legalt eller illegalt. En fungerande upphovsrätt är nödvändig för ett fortsatt kulturellt skapande i vårt land, både analogt och digitalt. Det här lagförslaget är därför oerhört viktigt. Upphovsrätten är, precis som äganderätten, viktig och måste värnas. Den var en gång central för äganderätten och den framväxande demokratin och är så också i dag. Upphovsmännen får genom sanktionsdirektivet bättre möjlighet att försvara sina rättigheter på Internet. Men det vi saknar är lagliga, användarvänliga och prisvärda alternativ, och det blir en framtidsfråga för branscherna att så småningom utverka och ta fram. När direktivet nu implementeras kommer svenska upphovsmän och kreatörer i åtnjutande av samma skydd som deras europeiska kolleger redan har haft i två tre år. Frågan är ganska retorisk: Varför ska svenska kreatörer särbehandlas negativt i förhållande till sina kolleger ute i Europa? Nu blir respekten för kreatörerna i fokus. Och jag hoppas, fru talman, att vi steg för steg ska verka för att denna respekt ska vinna insteg både hos allmänheten och i medierna i stället för den piratmentalitet som tyvärr alldeles för länge har varit dominerande och fått breda ut sig. Fru talman! Internet ger fantastiska möjligheter att sprida konstnärliga verk till en bred publik, men Internet medför också möjligheter till intrång i upphovsrätten. Den stora omfattningen av nedladdningar har inneburit att intresset för att utveckla nya försäljningsformer, till exempel utgivning av e-böcker legalt, starkt har begränsats. Det är beklagligt. Det jag kanske mest beklagar är att student- och kurslitteratur är särskilt känslig för fildelning eftersom den oftast ges ut i mycket små upplagor på svenska språket. Student Bay är därför en tragisk företeelse för författare och skapare av student- och kurslitteratur. Fru talman! Piratkopieringens största förlorare är ändå, enligt min mening, de unga begåvade kulturskapare som inte får chansen att leva på sitt konstnärliga skapande med det regelverk som gäller nu. Därför behövs sanktionsdirektivet; det behöver implementeras. Annars kan det bli så att en hel generations skapande kan gå förlorat. Vi kommer inte att kunna ta del av det som unga människor i dag gör. Det blir tyst och tomt i kulturvärlden när dessa kulturskapare inte lämnar några avtryck. Enligt uppgift har svensk musiksektor förlorat 60 procent av omsättningen sedan början av 2000-talet. Det är mycket pengar. Det svenska musikundret är ett minne blott. Vi sänder då och då en längtansfull tillbakablick till dessa forna dagar. Vi hoppas att det ska komma ett nytt kulturunder, ett nytt musikunder. Sanktionsdirektivet är efterlängtat och välkommet bland kulturskapare. Det innebär en ny utgångspunkt, nämligen rätten att skörda frukten av sitt arbete och kunna leva på kulturskapande. Vi folkvalda i riksdagen som beslutar om detta direktiv har en stor och viktigt uppgift framför oss. Vi ska vara föregångare, opinionsbildare och verka för opinionsbildning för att värna kulturen både analogt och digitalt. Gratis tillgång till andras arbete är ingen rättighet, varken på nätet eller någon annanstans. Jag vill tacka näringsutskottet för betänkandet och för att man har vägt in de synpunkter som kulturutskottet har lämnat i sitt yttrande. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Cecilia Wikström målar upp en mycket mörk bild av kultursektorn i Sverige. Den är i princip hotad att slås ut helt och hållet på grund av den utveckling vi har sett med Internets framväxt och fildelningen. Det är en bild som jag inte har sett något av. Jag tycker tvärtom att svenskt kulturliv blomstrar som aldrig förr. Från den borgerliga sidan hänvisar man ofta till den enskilda kulturskaparen som det är så synd om och som inte får någon ersättning för det verk som han eller hon skapat. Faktum är att när man tittar på vart upphovsrättspengarna går är det en ytterst begränsad grupp som får stora intäkter den vägen. De allra flesta kulturskapare får mycket små sådana intäkter och kan inte basera sin verksamhet på att vara beroende av upphovsrättsintäkter. För de flesta handlar det om ett par procent av de totala intäkterna som kommer därifrån. Därför är det en falsk bild man målar upp när man säger att hela kulturlivet skulle slås ut om inte lagstiftningen kommer på plats. I exemplet med Låt den rätte komma in får man det att låta som att denna film inte drog in några pengar över huvud taget på grund av att den låg som en fil på Internet. Så var inte fallet. Den låg på topplistorna och hade stor publik. Så är det med det mesta materialet. Bara för att det finns filer tillgängliga på Internet upphör inte konsumtionen. Följden av den nya tekniken blir en strukturomvandling inom kulturbranscherna. Man väljer att få in sina pengar på andra sätt. Som Cecilia Wikström var inne på minskar intäkterna från skivförsäljning, men i stället ökar de från till exempel konsertverksamhet. Politiker ska inte gå in och styra på vilket sätt människor i kultursektorn ska få in sina pengar. Huvudsaken är att de kan vara verksamma.

Fru talman! Cecilia Wikström målar upp en mycket mörk bild av kultursektorn i Sverige. Den är i princip hotad att slås ut helt och hållet på grund av den utveckling vi har sett med Internets framväxt och fildelningen. Det är en bild som jag inte har sett något av. Jag tycker tvärtom att svenskt kulturliv blomstrar som aldrig förr. Från den borgerliga sidan hänvisar man ofta till den enskilda kulturskaparen som det är så synd om och som inte får någon ersättning för det verk som han eller hon skapat. Faktum är att när man tittar på vart upphovsrättspengarna går är det en ytterst begränsad grupp som får stora intäkter den vägen. De allra flesta kulturskapare får mycket små sådana intäkter och kan inte basera sin verksamhet på att vara beroende av upphovsrättsintäkter. För de flesta handlar det om ett par procent av de totala intäkterna som kommer därifrån. Därför är det en falsk bild man målar upp när man säger att hela kulturlivet skulle slås ut om inte lagstiftningen kommer på plats. I exemplet med Låt den rätte komma in får man det att låta som att denna film inte drog in några pengar över huvud taget på grund av att den låg som en fil på Internet. Så var inte fallet. Den låg på topplistorna och hade stor publik. Så är det med det mesta materialet. Bara för att det finns filer tillgängliga på Internet upphör inte konsumtionen. Följden av den nya tekniken blir en strukturomvandling inom kulturbranscherna. Man väljer att få in sina pengar på andra sätt. Som Cecilia Wikström var inne på minskar intäkterna från skivförsäljning, men i stället ökar de från till exempel konsertverksamhet. Politiker ska inte gå in och styra på vilket sätt människor i kultursektorn ska få in sina pengar. Huvudsaken är att de kan vara verksamma.

Fru talman! Jag har inte på något sätt menat att kultursektorn skulle vara mörk, men jag tycker att det är signifikant när nästan 20 välkända kulturskapare går ut i stora artiklar och skriver att 60 procent av omsättningen för musikbranschen har fallit bort. Det betyder naturligtvis kraftigt avbräck för den som har utbildat sig, arbetat, övat, tagit risker och investerat i en framtid. Det tror jag att vi alla måste vara överens om. Över till mitt exempel med filmen Låt den rätte komma in . Här tog privata investerare risker och belånade till och med sina hus i storleksordningen 43 miljoner för att sex dagar efter premiären finna att filmen låg ute på Internet för illegal nedladdning. På sex dagar spelar man inte in 43 miljoner kronor. Det förstår vi alla. Det är klart att det sker en omstrukturering, men det som är illegalt är illegalt och det måste vi sätta stopp för. Man måste hitta andra medel för den omstrukturering som Per Bolund talar om. Han tar också upp konsertverksamheten. Alla artister spelar inte i Globen. Alla artister har inte souvenirförsäljningar som gör att de kan leva på sitt skapande. Det är de små, känsliga, nya och unga konstnärerna och kreatörerna som Per Bolund med sina åsikter riskerar att lägga locket på för och tysta för all evinnerlig framtid om inget sker nu.

Fru talman! Jag delar absolut inte den bilden. Jag håller heller inte med om att de skulle påverkas negativt om intäkterna från upphovsrättsskyddat material skulle minska. De har redan i dagsläget mycket små intäkter från sådant material. Tvärtom måste man se att när musikbranschen och andra kulturbranscher omstruktureras skapar det nya möjligheter. Det brukar man i vanliga fall välkomna. Det kallas creative destruction inom ekonomin. En omstrukturering av branscher skapar nya marknadsmöjligheter medan tidigare framgångsrika bolag kanske slås ut. Det är inte något som vi ska gå in och peta i, utan det är en naturlig del av att vi verkar i en marknadsekonomi. Det är inte jag och oppositionen som har uppfunnit Internet och orsakat problemen i branschen, utan det har uppkommit genom en naturlig utveckling av tekniken. Man säger sig värna den enskilda lilla kulturskaparen, men det man egentligen värnar, tillsammans med de starka aktörer som driver på för en lagstiftning, är de stora giganterna som ser sina intäkter minska, det vill säga den amerikanska skiv- och filmindustrin. Tvärtom ser jag massor med tecken på att Internet skapar nya marknadsmöjligheter just för de små enskilda kulturutövarna. De har plötsligt en möjlighet att skapa en direktkontakt mellan producent och konsument utan att behöva göra sig beroende av en multinationell musik- eller filmindustri. Det är ett fantastiskt redskap. Man behöver inte spela i Globen för att få intäkter från konsertverksamhet; man kan spela på en kvarterskrog. Men det kanske kommer fler personer och lyssnar och betalar inträde just för att de har lagt märke till musiken på Internet. Det är denna positiva utveckling vi måste bejaka. Den skapar nya möjligheter för många fler att vara verksamma inom kulturområdet, vilket i grunden är positivt.

Fru talman! Det märks att Per Bolund inte är kulturskapare. Då skulle han aldrig säga så här. Jag har sålt ungefär 10 000 böcker. Om 1 000 har laddats ned illegalt har jag förlorat en ansenlig summa pengar. Jag kan stå ut med det, för jag lever inte på mitt författarskap. Men det finns andra som gör det. För dem skulle detta vara ett mycket stort avbräck. Det är beklagansvärt att man säger att omstruktureringen sker på ett sådant sätt att det kommer att vara negativt för den enskilde. Det är precis tvärtom. Tala med branschen! Tala med konstnärliga utövare! Internet är något fantastiskt, men det måste omgärdas med ett regelverk som är likvärdigt för alla kulturskapare i Europa. Numera är även Miljöpartiet ett Europavänligt parti och måste väl i rimlighetens namn mena att kulturskapare i Sverige inte ska särbehandlas negativt i förhållande till sina kolleger i Europa. I Europa har detta varit verklighet i två tre år; vi är sist. Det känns anmärkningsvärt att vi ska stå och tala om ett direktiv som har implementerats på hela kontinenten. Här gör vi inte det av någon anledning som för mig fortfarande är oklar. Gratis tillgång till andras arbete är inte, och kommer aldrig att bli en mänsklig rättighet - inte för någon, varken analogt eller digitalt, varken i realtid eller på Internet.

Fru talman! Miljöpartisten Per Bolund konstaterade att kulturen blomstrar som aldrig förr. Låt mig skicka en hälsning till Per Bolund och miljöpartisterna: Välkommen till alliansens Sverige! Det här betänkandet från näringsutskottet heter Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EG . Knappast något skönt namn. Jag som här i riksdagen bland annat sysselsätter mig med kulturfrågor vill påstå att det, namnet till trots, är ett betänkande om förutsättningarna för kreativa näringar i vårt land. Det handlar om villkoren för människor som arbetar med exempelvis film, dataspel, musik, litteratur och bilder. Den hittills förda debatten som föregått förslaget från regeringen och den debatt vi i dag för i kammaren kan ibland beskrivas som en dimma rätt många förirrat sig i. Det har mycket handlat om detaljer och teknikaliteter, om antalet nedladdningar och trådlösa system. Det har varit exempel hämtade från utlandet - den ena ohyggliga historien värre än den andra om stora belopp vid stämningar och oskyldigt utpekade. Hela tiden har dock blicken och fokus försvunnit från dem som verkligen berörs, de som skapar, de som använder sig av sin kreativitet, de som klär fantasi och drömmar i ord, ljud eller bild. Fru talman! Återkommande sägs brett över parti- och blockgränser att upphovsrätten måste respekteras och att människor har rätt att kunna njuta frukterna av sitt eget skapande. Men hur? Då duckas det eller väjs undan. På kammarens bord finns nu rent konkret detta förslag. Men hur ser alternativet ut? Den som läser reservationerna får ingen vägledning. Det är lätt att säga sig vara för en sak men sedan inte göra något för att efterleva sin egen uppfattning eller princip. Det handlar ingalunda om något teoretiskt problem utan om en verklig utmaning för det skapande Sverige och de villkor man lever under i dag. De som försöker försörja sig på böcker, musik eller film kan dagligen och stundligen se hur andra förfogar över deras verk, hur andra utan ersättning använder sig av deras verk samt till och med hur andra kan tjäna pengar på deras verk samtidigt som de inte får någon del alls av detta. Då går det inte att sitta med armarna i kors och säga att det regeringen och alliansmajoriteten föreslår i åtgärder för att stärka det kulturella Sverige är fel, onödigt eller obehövligt utan att man kommer med egna idéer om hur den upphovsrätt alla säger sig vara för ska säkras. Fru talman! För den som sysslar med kultur händer det väldigt mycket spännande i Sverige, precis som konstaterades från miljöpartistiskt håll. För någon dag sedan kom Sveriges filmproducenter med en cd där några av säsongens kommande premiärer presenterades med korta sekvenser. Just nu botaniserar en mängd svenskar i bokhögar för att göra fynd under rean. Ute hos dem som producerar dataspel noteras exportframgångar. Rimliga drivkrafter för många är rätten att själv kontrollera det man skapat och möjligheten att tjäna en slant. Om allt finns tillgängligt och utan problem nedladdningsbart på nätet ställer sig nog en del frågan om varför man ska betala eller visa upphovsrätten respekt ifall man som enskild aldrig behöver oroa sig för något straff eller någon avgift. Från vänsterhåll har sagts att allt som är för eget bruk borde vara tillåtet att lagligt använda sig av på nätet. Låt mig ta ett konkret exempel. Än så länge produceras i vårt land kurslitteratur. Det innebär att förhållanden och fenomen i vårt land kan beskrivas och gestaltas. Även högre utbildningar kan ha böcker på svenska, dessutom böcker som inte är reklamfinansierade eller framtagna av företag med speciella syften. Men vad är drivkraften för den som tar fram och ger ut kurslitteratur i ganska små upplagor, kanske 500 eller 1 000 exemplar, om det inte går att sälja någon bok för 399 kronor då alla lagligt kan ta del av den, trycka ut den på sin egen skrivare, för noll kronor? Hur mycket kurslitteratur kommer långsiktigt att produceras i ett Sverige med en urholkad lagstiftning där upphovsrätt inte är mer än ett vackert ord till intet förpliktande? Fru talman! Jag tror att det finns många förklaringar till att den senaste tidens debatt uppmärksammat annat än just skapandets villkor. Jag tror att det handlar om att lagstiftaren inte har varit tydlig från början. Det där med nätet har ju varit något nytt och främmande. Det har väl till och med funnits ledande politiker som hävdat att Internet var en övergående fluga. Den här regeringen gör vad andra borde ha gjort långt tidigare. Sanktionsdirektivet som ligger till grund för dagens beslut borde väl egentligen ha genomförts redan i april 2006. Nu tre år senare kommer förslagen därför att man tidigare inte vågat eller velat. I Sverige tycker vi att det är fullt rimligt att tjäna pengar på handfasta och konkreta ting som skog, stål, biltillverkning och pappersmassa. Konstigare tycks det dock vara att leva på sina idéer, sina tankar, sin fantasi och sitt skapande, och ännu konstigare tycks det vara att producera och marknadsföra idéer, tankar, fantasi och skapande. Men det är inte statsstöd eller skattebetalarnas pengar som begärs. Det är inget krispaket. Det enda som begärs är ett rimligt lagstöd för att den som kränker andras upphovsrätt ska ha möjlighet att bli upptäckt. Med denna lagstiftning kan namnen och personerna bakom kränkningar, efter domstolsprövning och med hänsyn tagen till proportionalitet i fråga om eventuella brotts omfattning, tvingas fram i ljuset. Fru talman! De senaste två åren har jag deltagit i många debatter och kultursamtal där en genomgående uppfattning från författare, musiker, filmskapare, dataspelsutvecklare, producenter och distributörer har varit: Värna upphovsrätten. Jag håller med dem, och just därför tänker jag rösta för en lagstiftning som är till fördel för det skapande Sverige.

Fru talman! När Hans Wallmark och andra pratar om upphovsrätt gör man det väldigt generaliserande. Jag tycker att det är viktigt att man skiljer mellan den ideella upphovsrätten som handlar om möjligheten att bestämma över sitt verk och hur det används och den ekonomiska upphovsrätten som handlar om att få ersättning för när någon tar del av ens verk. När det gäller den ideella upphovsrätten, alltså att kunna bestämma, finns det ju ett verktyg på Internet där man kan ha ett avtal som reglerar att man, om någon använder ens verk på ett sätt som man inte godkänner faktiskt kan vidta åtgärder och se till att det inte fortsätter. Det som kallas Creative Commons är ett exempel på det. När det gäller den ekonomiska upphovsrätten är ju det viktiga om man kan få betalt för sitt skapande, det vill säga om man kan få ersättning när man jobbar konstnärligt i olika former. Jag tycker inte att det är riktigt att vi som politiker ska säga på vilket sätt man ska få betalt. Det viktiga är att det finns förutsättningar för kulturellt skapande i samhället i stort. Jag vill hävda att den bild som den borgerliga majoriteten målar upp av att nedladdning av filer och tillgängliggörande av material på Internet är ett hot mot hela den kulturella sektorn och mot möjligheten att över huvud taget försörja sig på kulturellt skapande är kraftigt överdriven. Man ser ju tvärtom att det finns människor som hittar nya idéer och nya verksamheter och som faktiskt använder tekniken för att de ska kunna leva som konstnärer på ett sätt som inte fanns tidigare. Det fanns inte så länge man var helt beroende av till exempel skiv- och filmindustrin. Jag tycker att frågan om kurslitteratur är ett annat exempel på hur man överdriver farorna. Jag tror att det är ett ytterst begränsat antal människor som är beredda att läsa en bok med tung kurslitteratur på 300 sidor på nätet på en skärm. Det är klart att man hellre gör det i fysisk form. Det naturliga sättet att göra det är ju att man köper boken. Det är det dominerande sättet. Jag tycker att även den risken är klart överdriven.

Fru talman! Låt oss påminna Per Bolund om att det finns en printknapp på rätt många datorer, vilket gör att det går rätt fort att översätta kurslitteratur som finns på nätet, på dataskärmen, till det rent fysiska, det vill säga papper som man kan läsa. Det blir ett alternativ, eftersom bunten med papper kan kosta 0 kronor i förhållande till kurslitteraturen, som kanske kostar 399 kronor. Om man tycker att det ska vara lagligt möjligt att för eget, personligt, bruk använda sig av den typen av upphovsrättsskyddat material blir det svårt att producera kurslitteratur i Sverige på svenska. Dessutom tror jag att det är svårt att förvänta sig att kurslitteraturförfattare av till exempel en svensk-ungersk ordbok kommer att arrangera konserter eller börjar ge ut T-shirtar för att hitta en alternativ finansiering till framtagandet av kurslitteraturen. Det Per Bolund ägnar sig åt, fru talman, är att ta på sig rollen att bestämma över hur författare, musiker och filmare ska kunna finansiera sin verksamhet och njuta frukterna av den. Han säger nämligen att han inte ställer upp på att skydda upphovsrätten på det här sättet. Därmed tvingas författare, musiker, filmare hitta på andra saker - spela på kvarterskrogen, ge ut en T-shirt eller göra något annat - då de inte har möjlighet att skydda sin egen upphovsrätt genom att ta betalt för den film de producerat, den bok de skrivit, den musik de skapat. Där finns en skillnad. I sin reservation i detta betänkande säger man från miljöpartistiskt håll att man vill försvara och värna upphovsrätten. En mycket enkel fråga blir: Om man inte vill göra det på detta sätt, hur vill man då göra?

Fru talman! Som jag förklarade i mitt anförande finns det sätt att skydda den ideella upphovsrätten, det vill säga kontrollen över hur man använder det verket. Det finns alltså ingen konflikt där. När Hans Wallmark säger att jag tar på mig rollen att styra över hur människor ska producera konst eller kulturella verksamheter är det långt från sanningen. Det är inte vi som kommit på Internet och skapat den nya tekniska utveckling som finns. Det är sådant som vuxit fram på andra håll. Det är inte politiskt styrt över huvud taget. Frågan är om vi sedan ska gå in och begränsa användningen av den? Det är där den politiska frågan ligger. Den här lagstiftningen handlar om att man vill begränsa användningen av Internet för kulturella ändamål. Det är alltså inte vi som försöker styra över hur konstnärer och andra verksamhetsutövare ska tjäna pengar genom kulturen, utan det är den borgerliga sidan som försöker göra det. Om man inför ganska hårda regleringar som kommer att göra det möjligt för till exempel den amerikanska film- och musikindustrin att gå in och med rätt hårdhänta metoder tvinga och skrämma människor från att använda sig av Internet för kulturkonsumtion riskerar man därmed också den positiva utvecklingen av Internet. Det finns legala filer som människor vill ska laddas ned, men det är svårt för en vanlig konsument att skilja på en legal och en illegal fil. På så sätt kastar man ut barnet med badvattnet och lägger stora hinder i vägen för den positiva användningen av Internet för kulturkonsumtion. Det tycker vi är mycket negativt och det som vi reagerar mot. Vi tror att ett bättre sätt att hantera detta är att bejaka den tekniska utvecklingen, acceptera att det uppstått en skillnad. När det gäller det som Hans Wallmark var inne på i sitt anförande, att det ska vara lagligt att ladda ned för egen konsumtion, kan vi inte se att skillnaden är så stor mellan att spela in en låt från radion på ett kassettband och att ladda ned låten från Internet. Den som producerat musiken får ju inte någon ersättning när man spelar in på band heller.

Fru talman! Det är intressant att höra Miljöpartiet göra en så tydlig distinktion mellan den ideella och den ekonomiska upphovsrätten. När de säger att de försvarar upphovsrätten menar de uppenbarligen den ideella sidan, inte den ekonomiska. Det är ett tydligt besked till författare, musiker, filmare, filmproducenter och distributörer i Sverige. Det som de definierar som en viktig del av sin upphovsrätt förnekar Miljöpartiet. Det är ett tydligt och bra besked. Jag tror att det viktigaste är att göra rätt på Internet. Det handlar inte om att begränsa. Det handlar om att värna upphovsrätten, såväl den ideella som den ekonomiska. Utifrån detta meningsutbyte kan vi konstatera att när Miljöpartiet säger att de försvarar upphovsrätten menar de uteslutande den ideella, inte den ekonomiska, upphovsrätten. För egen del, fru talman, försvarar jag både den ideella och den ekonomiska upphovsrätten, och därmed försvarar jag också svenska kreatörers möjligheter, svenska dataspelsutvecklares möjligheter samt svenska författares, filmares och musikers rättigheter. Det är skillnaden mellan Miljöpartiet och det parti och den alliansregering jag representerar.

Fru talman! Torbjörn Björlunds och min motion börjar med uppmaningen att det är dags att samhället tar ansvar för de utövande konstnärerna och deras specifika situation. Än i dag domineras synen på den stora gruppen arbetande konstnärer av två felaktiga uppfattningar, dels att de - trots långa utbildningar och hög kompetens - antas kunna utföra sitt arbete mot en mycket låg ersättning, eller ingen ersättning alls, dels att en konstnärs verksamhet inte skiljer sig från den gängse småföretagarens. Vi skriver också att vi ser oproportionerliga risker för privatpersoners rättssäkerhet och integritet med regeringens proposition om det så kallade sanktionsdirektivet. Jag anser att det är viktigt att känna till att det var efter den franska revolutionen 1789 som författare fick total rätt till sina verk. Författaren Göran Hägg beskriver upphovsrättens historia i sin bok Varför dog Bellman? I boken skriver han att den revolutionära lagstiftande församlingen antog "i januari 1791 en lag som skyddade rätten till uppförande av teaterpjäser och operor av levande författare och gjorde texten till upphovsmannens egendom på livstid och arvingarnas i fem år efter hans död". Hägg skriver också: "Tvärtemot att vara någon inskränkning i friheten sågs upphovsrätten alltså som ett demokratiskt framsteg, ett inslag i kampen för frihet, jämlikhet och broderskap. En del av den naturrätt som inbegrep möjligheten att fullt ut förfoga över frukterna av sitt arbete." Jag delar också Häggs uppfattning när han säger att det finns eller går att skapa tekniska och juridiska lösningar på alla de oanade möjligheter som Internet skapat beträffande att mångfaldiga och sprida kopior. I epilogen till Häggs bok skriver Mona Hillman Pinheiro, direktör i Föreningen Svenska Läromedel, om vikten av att värna upphovsrätten för att göra det möjligt att skapa ny kurslitteratur och nya läromedel. Utifrån upphovsrätten kan sanktionsdirektivet rätt använt stärka utvecklingen av lagliga attraktiva fildelningsalternativ till rimliga kostnader. Branschen kan inte lägga sig till ro bara för att det finns civilrättsliga åtgärder för att komma åt olaglig fildelning. Det behövs också mer än någonsin ett kompensationssystem av mer generell karaktär, såsom digitala biblioteksersättningssystem, bredbandsskatt, Stims licensavgiftssystem, för att nämna några. Dessutom ser jag positivt på förslaget att inrätta en upphovsrättskommission. Kulturutskottet har utifrån upphovsrätten lämnat ett yttrande i ärendet till näringsutskottet. Jag lämnade tillsammans med de socialdemokratiska ledamöterna en avvikande mening, som lyder: "Vi anser att det inte ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsligt skyddat material utan att den som skapat materialet får betalt. Vi anser dock att förslaget tydligare bör skydda den personliga integriteten genom att hänsyn tas till att ett Internetabonnemang kan utnyttjas av annan än innehavaren av abonnemanget, domstolarna ges vägledning i att det huvudsakliga syftet med förslaget är att komma åt den fildelning som sker i kommersiell skala, endast en organisation får hantera samtliga upphovsrättsinnehavares anspråk om information om vilken abonnent som har haft den IP-adress som använts vid ett intrång i upphovsrätten." Jag kan konstatera att dessa förtydliganden inte har tillmötesgåtts av näringsutskottet. Jag kommer därför att avstå från att rösta vid dagens votering. Men jag avstår också för att markera att det behövs fler konkreta förslag på generella ersättningssystem för att ge kulturutövarna bättre och rimligare ekonomiska villkor.

Fru talman! Inom filmen brukar man ibland tala om cliffhanger, det vill säga att det ska hända något men man vet inte riktigt vad. Tre minuter och trettio sekunder in i Siv Holmas anförande undrade jag: Hur ska hon landa? Kommer hon att biträda regeringen och alliansmajoriteten i uppfattningen att detta är ett gott förslag till nytta för svensk kultur och kreativa näringar eller tänker hon yrka avslag? Nu avstår hon i stället. Det är väl möjligtvis ett litet fall framåt. Någon form av markering mot det egna partiet får det väl ses som. Det tycker jag är glädjande. Siv Holma har tillsammans med mig och andra kulturintresserade deltagit de senaste åren i ett antal debatter om just upphovsrätten. Fru talman! Jag tror att Siv Holma kan vidimera bilden att många av dem som är skapande i Sverige i dag just betonar behovet av att värna upphovsrätten. Jag tycker att det här är ett bra förslag. Om Siv Holma inte tycker att det här är ett tillräckligt bra förslag hade det varit intressant att veta vad man i stället skulle ha haft. Det som indikeras är bredbandsskatt och andra former av statliga subsidier. Det tycker jag är en rätt dålig politik. Det viktiga är att man får skapa film, musik, dataspel eller litteratur och sedan ha en grupp människor som är beredda att betala av sina egna pengar för att njuta av den boken, den filmen eller den musiken. Fru talman! Siv Holma säger att man ska ställa krav på branschen. Det är klart att det är mycket lättare att utveckla lagliga alternativ om man kan ta betalt och veta att det finns en betalningsvilja. Om konkurrensen sker med 0 kronor i pris och det inte finns någon möjlighet att bli upptäckt eller avslöjad och man inte ens riskerar straff, då är det svårt för någon att investera i att utveckla lagliga tjänster. Just därför måste upphovsrätten säkras och värnas.

Fru talman! Först och främst finns det en ideologisk skillnad mellan Hans Wallmark och mig. Det handlar om att jag tycker att det är viktigt att värna den icke-kommersiella kulturen. Därför är det viktigt, precis som vi har biblioteksersättning, som jag uppfattar att Hans Wallmark inte är emot, att vi också har en bra statlig kulturpolitik för att skapa tillgång till kulturen för alla och också möjligheter för alla att vara kulturskapare. Därför behöver vi den kulturpolitik som gör det här möjligt. Vi kan inte lämna över allt detta till de fria marknadskrafterna för att de ska klara av det. Sanktionsdirektivet behövs. Men frågan är om det förslag som alliansregeringen har utarbetat är tillfyllest. Jag har funderat väldigt mycket utifrån mitt eget partis ställningstagande i kongressen. Den avvikande mening som vi gav i yttrandet till näringsutskottet handlar om de tre pelare som behöver ingå för att man ska få sanktionsdirektivet på den nivå som jag tycker skulle vara bra. Det här är någonting som det finns fler partier som har ansett. Jag stannar vid att i dag inte rösta för utan avstå med den motivering jag har lämnat. Det finns säkert andra saker, men jag tror att det som alliansregeringen har missat i sin plädering för kulturskaparnas ekonomiska villkor är att skapa även en möjlighet för icke-kommersiell kultur.

Fru talman! Jag måste ändå berömma Siv Holma för att hon tar det halva steget fram. I stället för att rösta för avslag på regeringens och utskottsmajoritetens förslag avstår hon i varje fall. Tids nog kanske du kommer ända rakt in i min famn, kan man säga till Siv Holma, fru talman. Jag tror att Siv Holma har alldeles rätt: Hon pekar på att det finns en ideologisk skillnad mellan de uppfattningar jag representerar och de uppfattningar Siv Holma representerar. Det handlar om synen på äganderätten och upphovsrätten. För mig är äganderätt och upphovsrätt viktiga i ett fungerande marknadsekonomiskt system. Man ska kunna tjäna på det som är ens eget skapande och ens egna insatser. Fru talman! Man kan generellt säga att svensk kultur finansieras med ungefär 10 miljarder från staten och ytterligare 10 miljarder från kommuner, regioner och landsting. Ungefär 40 miljarder är våra egna insatser, när vi går på bio, köper en bok av Cecilia Wikström eller köper en skiva. Det är klart att om man då bara koncentrerar sig, fru talman, på de offentliga insatserna, de 10 första miljarderna från staten och de 10 andra miljarderna från kommuner och regioner, och bortser från de 40 miljarder som vi alla bidrar med får man en skev kulturbild. Jag tycker nämligen att alla de här tre funktionerna är viktiga. Då är det naturligtvis viktigt att de som skapar böcker, film och musik ska kunna ha en rimlig möjlighet att kunna få betalt för det. Det är där de 40 miljarderna till kulturen finns. Om man urholkar, ifrågasätter eller inte stärker upphovsrätten underminerar man också möjligheten att finansiera kulturen. För mig är det viktigt att se på statens insatser, se på kommunernas och regionernas insatser men inte minst se på de insatser vi själva gör som kulturnjutare i Sverige.

Fru talman! Först och främst vill jag påminna om att Vänsterpartiet under förra mandatperioden var med om att stärka upphovsrätten. Upphovsrätten är väldigt viktig. Jag kan förstå de här utgångspunkterna utifrån egendomsperspektivet, men jag tycker att det viktigaste perspektivet att ta fasta på är att man ska få ta del av frukterna av det arbete som man har utfört som kulturskapare. Det handlar också om att ha balansen som jag har nämnt under de tre punkter jag tog upp. Jag håller fast vid att de frågorna behöver vara mer genomlysta. Sanktionsdirektivet - ja, under förutsättning att man uppfyller de krav som jag har ställt tillsammans med andra. Det är viktigt att skapa ekonomiska förutsättningar. Samhällets delar i det är viktiga att bygga ut. Vad som har hänt på den kanten är att anslagen har urholkats. Det behövs att man lyfter sig i håret. Det gäller de marknadskrafter som finns men också det offentliga ansvaret för finansieringen. Jag tycker att det finns en tendens från alliansregeringen att hoppas och tro att det är de kreativa näringarna som ska klara att förbättra de ekonomiska villkoren. Jag tror att det behövs ett starkt offentligt finansieringsstöd för att vi ska kunna slå vakt om all kultur, även den icke-kommersiella.

Fru talman! När vi säger att upphovsrätten är grundläggande utgår vi från kulturens egenvärde. Kulturen har ett stort egenvärde, och allting går inte att sälja med mördande reklam, även om det är det som man tar till. Kultur innebär ju så himla mycket! Det innebär så mycket av möjligheter, så mycket av kreativa människor och så mycket av allt det fina vi kan ha runt omkring oss. Det är inte alltid de stora kreatörerna och de stora människorna som kommer att ha glädje av att upphovsrätten värnas. Det är framför allt de små kulturskaparna som kommer att ha glädje av att vi värnar upphovsrätten. Det är inte alltid det som är kommersiellt gångbart som är det som vi värnar genom upphovsrätten. Låt mig ta filmbranschen som exempel. Filmbranschen står i dag och väntar på att vi ska fatta beslut lite senare i dag om IP-direktivet. Varför gör den det? Jo, därför att den svenska filmbranschen är i stort behov av omstrukturering. Det kommer svensk filmbransch inte att kunna göra om man inte känner trygghet i den förändringen. Tryggheten är i mångt och mycket också upphovsrätten. Man måste ha upphovsrätten som grund att utgå ifrån. Men det innebär inte att vi inte ställer krav på svensk filmbransch för framtiden. En av de viktigaste sakerna är att svensk film också ser till att vi kan ha film i hela landet. Film ska inte bara förunnas de få människor som bor i storstäder. Den ska inte vara förunnat bara de få människor som har tillgång till SF:s filmstäder. Filmen ska finnas över hela landet, så att vi har tillgång till den. Detta kan vi göra om filmbranschen känner trygghet för framtiden och också kan skapa nya filmer. Under den här debatten har det pratats mycket om en upphovsrättskommission. För mig är det en självklarhet att vi också följer upp det beslut som vi nu tar med en upphovsrättskommission. Jag har inget emot att man tillsätter en utredning och gör den uppföljningen, men vi måste också arbeta med detta på längre sikt. Då är det en upphovsrättskommission som vi ser framför oss. Med detta vill jag yrka bifall till samma saker som Eva-Lena Jansson tidigare yrkade bifall till.

Fru talman! Ursäkta om jag låter lite bedagad. Jag är kraftigt förkyld, men jag ska försöka tala tydligt ändå. Jag blir så glad när jag hör ordet utvärdera. Jag har stått här i talarstolen de senaste veckorna och talat om att vi här i kammaren är dåliga på att utvärdera. Det handlar om att utvärdera, analysera, detaljgranska, mäta resultatet av och betygssätta, och de lagar som vi stiftar måste få en uppföljning: Vad hände sedan egentligen? Den lag som nu ska sjösättas har jag varit stark motståndare till för jag har sett de följder den skulle kunna få. Jag har skrivit som exempel en ensamstående mamma med två tonårskillar som håller på ute på nätet. Hon får ett föreläggande hem, blir inkallad till domstol eller får ett kravbrev. Den enskilda människan kommer att hamna i kläm. Men nu finns det som sagt filter i den här lagen, och det kommer förhoppningsvis inte att bli som jag befarade. Framför allt ska vi utvärdera detta under tre år. Jag hoppas bara att utvärderingen inte håller på i tre år, utan att man om man ser att det har gått snett säger stopp och belägg och gör om det hela på något sätt. Internet är en suverän mötesplats. Jag ser mina ungdomar och min lilla dotterdotter, som gillar att sitta i knäet på morfar och trycka på tangenterna och se när det händer något på dataskärmen. De kommer att leva med detta i hela sitt liv och måste naturligtvis förhålla sig till det på ett vettigt sätt. Jag är övertygad om att våra ungdomar inte tar för givet att allting är gratis. De är beredda att betala för det de köper. Det är inget snack om den saken. Internet är på sätt och vis ett liv, ett sätt att leva. Min egen son sitter där och lyssnar på allt möjligt med datorn framför sig. Han läser inga tidningar men är lika uppdaterad som jag är, kanske till och med bättre, för han gör allt på Internet. Vi måste bara hitta tekniken, fru talman. Det som fattas är ju tekniken för att bromsa det här. Tänk om en tobaksaffär inte hade någon prissättning på sina varor och det var fritt fram att gå in och hämta! Det är teknik som saknas. Här ligger film- och musikbranschen kanske tio år efter. De har missat tåget, helt enkelt. Jag tror att de nu kommer att skärpa till sig och se vad man kan göra. Tekniken finns - jag är övertygad om det. Självklart måste man få betalt för det man gör. Jag vill ha betalt för det jag gör. Tid är pengar för mig. Skriver jag något vill jag ha betalt för det. Jag skulle bli jättesned om det hamnade ute på nätet. Men om nu tekniken är så dålig att detta kan hända ändå måste vi ändra på den. Äganderätt och upphovsrätt är självklara. Jag välkomnar nu förslaget från utskottet, där man har lagt till detta med utvärdering. Att utvärdera måste vi lära oss att göra bättre i det här huset.