Lagutskottets Utlåtande N:o 54 (Utlåtande 1908:Lu54 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

N:o te.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lagstiftning
om bevisning inför rätta.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 194, hafva
herrar Carl Lindhagen, Erik Martin, Jakob Pettersson, Frithiof Söderbergh,
Johan Widén, Sixten Neiglick, G. Kronlund, Bror Petrén, Th. af Callerholm,
Jacob Larsson, B. Lindgren och K. v. Geijer anfört följande:

»Ett bland de bedröfligaste kapitlen i Riksdagens lagstiftningsarbete
på senare tider är bevisningslagens oafbrutna olycksöde. Alla äro eniga
om dess behöflighet särskildt för de många nyttiga föreskrifter den innehåller
i sina detaljer. Knappt någon paragraf plägar föranleda ens diskussion.
Lagförslaget framlägges upprepade gånger och antages hvarje
gång i sin helhet för att sedan, märkligt att säga, omedelbart förkastas.
Med lagen har nämligen sammankopplats en minimal utvidgning af häradsnämndens
befogenhet. Andra Kammaren anser detta vara vida viktigare
än själfva lagen, och Första Kammaren har ansett faran af ett sådant
stadgande så stor, att den ej uppväges af gagnet af den så länge saknade
lagstiftningen.

För vår del anse vi, att en dylik utvidgning af nämndens befogenhet
ej har något med bevisningslagen att skaffa och är för densamma betydelselös.
Det saknas därför fog enligt vår mening för att sammankoppla
dessa frågor. Men å andra sidan synes det oss uppenbart, att den ifrågasatta
utvidgningen af nämndens befogenhet bör ur praktisk synpunkt ej
kunna ingifva några som helst farhågor. Betydelsefullt är däremot att fa
gällande kraft åt hufvudförslagets detaljbestämmelser. Afsaknaden däraf
gör, att en mängd parter årligen gå miste om sin rätt eller få öfvervinna
stora svårigheter för att skaffa sig rättvisa.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sand. 51 Häft. (N:o 54).

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Man kan tröttna på det hopplösa företaget att föra fram denna sak
vidare. Men vid sista riksdagen uppstod en förhoppning om att komma
till en lösning, i det att Första Kammaren genom behjärtade ledamöters
ingripande var nära däran att vinna äran att föra frågan i hamn. Omröstningen
visade nämligen 64 röster för af slag mot 56, h vilka för
den goda sakens skull ej hade någonting emot att gå Andra Kammaren
till mötes.

En sådan ljusning måste man begagna sig af. Lagförslaget i sin
helhet återfinnes senast i lagutskottets utlåtande n:o 34 vid 1907 års riksdag.
Yi hemställa alltså, att Riksdagen ville för sin del antaga ofvannärnnda,
rörande bevisning inför rätta och därmed sammanhängande ämnen
uppgjorda författningsförslag.»

De af motionärerna åsyftade, i lagutskottets omförmälda utlåtande
vid nästlidet års riksdag framlagda författningsförslag utgjordes af förslag
till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.

Dessa lagförslag äro af följande lydelse:

l:o) Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda
delar af 16, 23. 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla
följande lydelse:

16 KAP.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut däröfver.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fy 11-nadsed dömes, då äge, såframt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild
klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning’ visa målet från sig.

4 §■

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre vid handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan
hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
där ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i afbidan på
utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.
Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen
gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed
dömas, förrän i hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,
eller ock visaclt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 KAP.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit; och pröfve på grund
däraf hvad i målet bör hållas för sant.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

2 §•

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;
äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å
upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare
bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af
beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet
vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och
öfriara omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis
må tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet
hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart
och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom
tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen
infinna sig vid. rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 5

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning
i fråga om stämning å vittne.

'' Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.

6 §•

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och visas
ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett hundra
daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.
Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej
vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål, däri den tilltalade
hålles häktad, må rätten genast låta hämta vittne, som utan styrkt laga
förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran
om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må
ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva
vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock
i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å resekostnad,
ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till
vittnet erlagts eller erbjudits.

7 §.

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §■

Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens
förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han
ändå ej höras såsom vittne. Ämbets- eller tjänsteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,
vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som blifvit
emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller uppdraget,
afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan och
annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot
två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af
dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej
höras såsom vittne angående brottet.

9 §.

Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jämlikt 8 är jäfvig däri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i
svågerlag, ity att. den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det,
som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan, som
jämlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande
här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egenskap
af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening
förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt;

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande
förpliktas att aflägga vittnesmål.

Inrjan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes- Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan
sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka; prof ve
rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet
må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och
förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäfvet,
att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid äfventyr
att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §•

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af
vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom allmän lag eller
särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund af
ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant
höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin
förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra parts talan i
rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgifvande höras såsom
vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått sig meddeladt. Har

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

eljest part i förtroende meddelat annan något angående saken, därom må
ej utan partens medgifvande denne såsom vittne höras.

14 §.

Förrän vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i
denna sak hän dt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed
höras, där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed böra
afläggas. Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess förpliktelse
och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig
bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till
vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med afseende
å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga är
rätteligen affattad; och värde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner
sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det strax
rätten till känna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse
genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten förordna, att
parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §•

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena
till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge
rätten förordna om vittnets inkallande.

IS §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut
aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd fråga,
pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag däröfver. Förklaras
vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet ändå,
förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf låter sig rätta,
vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,
som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt
belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre tid än
sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter
för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom fyra veckor;
erfordras fördenskull urtima ting, gälle därom hvad om urtima ting för
rannsakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,
eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom
vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre
afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den
part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar
för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet
kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste
plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, förordnat
om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröfvas,
bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad,
där sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid
rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten uppdraga
åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat
vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och framställd
jäfsanmärkning pröfvas.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af
häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.
Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,
äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande
tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att
om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan
vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde
förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i
sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;
åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den
tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet
åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak än
jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd fråga,
och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger skäl för
sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att vid den rätt,
där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens
bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där
giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
hvad därom är särskildt stadgadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

27 §.

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfven rätten,
huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,
och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller
skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten
särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt
kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom
sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.

Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, där ej
omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Ar den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hämtas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 13

I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.

31 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbete- eller tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag" har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten
hålla honom därtill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som
honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående
ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,
som för den sakkunnige är lägligast.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad
särskildt stadgas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i
fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
gälle därom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så
ock hvad vitsord den i målet äger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal eller
särskild! stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,
vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande
målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pliktig
att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande
handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är upprättad

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten rörer, eller
den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande
af endera parten aflåtits till den andre eller till någon, som rättsförhållandet
förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga
den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, • dock ej där
fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,
till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite
före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.

41 §•

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt
skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar handling,
hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till
fyllest. Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten
pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut
om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i
verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jämlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge
ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

Ar i allmän las: eller särskild författning’ för visst fall föreskrift

Ö Ö

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uppgiften, ehuru ej styrkt, dock tinnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af
medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af
egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller
att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig
upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,
om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,
däri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dörnes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill
föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller bekräftandet
till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, där målet blifvit anhängiggjordt.
Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. Ar i mål, som
blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen,. till ed dömdt, förordne
hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till
följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, gälle
hvad angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År
viss dag för edgången i beslutet utsatt och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning
till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats
hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,
sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,
ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
däråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt
och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rätten
hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

53 §.

den dag, då han har att

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,
där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

54 §.

Är till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,
förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under
pröfning.

Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt förtroende
och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

Är part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller
däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, där
målet blifvit anhängiggjordt.

Är eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande
i målet gälla. Har part brustit åt eden, gälle i fråga om den
omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd
i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet
ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,
döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och
pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars
mätas kan.

58 g.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, där ena ”parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,
eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig
medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig
våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska
språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande
trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er edgång, därom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

28 KAP.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden
om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Aro
af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en
mening ense; gälle den mening, och svare de, som därom sig förenat, för
dom sin. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

25 KAP.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången
gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga
utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskildt
öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja
talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången
meddeladt.

o O

7 §.

Är part missnöjd med något under rättegången af underätt meddeladt
beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet undei
hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit döm dt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed
talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att
på frågan om edgången inverka, så ock, dår särskilda besvär anföras öfver
beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet
komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §.

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed
eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken
hofrätt ändring bör sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,
inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten
sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till
efterättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende
iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt
lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

30 KAP.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till liofrätten
instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom
slutligt utslag ansedt.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på. den grund visat målet åter.

31 KAP.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga
skäl, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,
eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i
målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,
af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid
straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi
eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott
mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,
huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt
bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl därtill äro.

4 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som äger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämförlig
felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl tilllåtet
att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig
rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter
ty i 3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter
förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

6 §.

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till
nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning
särskild undersökning, förordnar Konungen därom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats
efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen
annorledes förordnar.

8 §■

I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han
ej tillika är målsägande. Finner justi ti ekanslern sådana omständigheter
vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.

Hvad nu är stadgadt gälle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda
stadgan den, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.
rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock
att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna
lagens stadgan den om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af
förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i
visst fall göra sig urtjufva.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
äldre lag tillämpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fränder,
att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att
det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes
arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,
och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar
barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o) Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,
som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1908; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

4:o) Lag

om ändring- i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböeker och

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§
i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböeker och handelsräkningar
skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången
af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, där ej
annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.j

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller
30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom
lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verkställighet såsom
lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i
r ättegångsb alken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ärenden,
som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
värde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Ar
fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart
föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,
att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för
ärendets företagande underrättas, där han ej själ! skall af höras eller något
fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken
dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan
underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre, lag tillämpas.

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta
hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens
pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande
författningar, aflät Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.
Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet af den -

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

samma med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första
Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid
nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen
af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag
angående bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed
framlades förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens
befogenhet. I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen
på lagutskottets tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att
förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för
Riksdagen.

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag
till lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott
tillstyrkta; och blefvo genom proposition till 1897''års Riksdag
detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda
Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall
till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren,
men blefvo de i ämnet framställda förslag utaf Andra Kammaren
förkastade.

Därefter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1898, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta
ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll
därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande
af alltför stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vidtagas
åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående
vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde
vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen
ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden
i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,
att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts
å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin
helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,
enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar
af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar
i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål
för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre
form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångs -

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

balken i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts. Med hänsyn
härtill syntes det önskvärd!, att jämväl den nya lagstiftningen angående
bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla
formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med
sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden
om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol afgjorts.
Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå
att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma
till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens
31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande
af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade
och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts
i detta sammanhang böra företagas, därvid de af lagkommittén och äldre
lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande
afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.

Genom proposition till 1902 års Riksdag framlades därefter för
Riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring
i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse
af 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i
lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren en
motion om utsträckande af befogenheten för häradsnämnd vid fällande
af dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, hemställde
därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i hufvudsak
till propositionen, måtte antaga lagar af viss angifven lydelse och dels
under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad
lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas af det här nedan
införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af nämnda balk i hvad
det afser berörda lagrum.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak af kamrarna,
hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar
af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra
delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkten
b) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs af Första Kammaren.

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde
utskottet sedermera i afgifvet memorial, dels i anledning af återremisserna,
dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte antaga
lagar af viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §
rättegångsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra
Kammaren åter afslog detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den
inom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren
ansåg friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband med
sådan ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd
ökad befogenhet vid fällande af dom.

Redan vid 1903 års riksdag blefvo ånyo i två särskilda motioner
framburna förslag i ämnet, det ena af dessa i samma form, hvari det
nästföregående år efter verkställd sammanjämkning förelagts Riksdagen,
med iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken intagits ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af
23 kap. 2 § nämnda balk. Denna motion blef af lagutskottet enhälligt
tillstyrkt. Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt
tillkännagifvande såsom villkor för godkännandet af öfriga delar
af förslaget, att Första Kammaren biträdde Andra Kammarens beslut beträffande
den ifrågasatta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då
så ej skedde, hade följaktligen lagförslaget i sin helhet jämväl för den
gången förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning
angående bevisning inför rätta och minska däraf föranledda olägenheter
gjordes af en motionär vid 1905 års riksdag, hvilken föreslog Riksdagen
antaga vissa .utbrutna delar af förut framlagda förslag i ämnet, innehållande
bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte någon
utvidgad frihet med afseende å bevispröfningen och sålunda borde kunna
antagas, utan att Andra Kammaren behöfde uppgifva den fordrade garanti
mot missbruk af en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna
utsträckningen af häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget
fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en afgörande
omständighet för utskottets afstyrkande af detsamma framhölls därvid, att
de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde
samma fördelar, som de skulle hafva såsom del af ett sammanhängande
helt. En vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskilliga
af de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form af separatlagar,
vann emellertid Första Kammarens bifall, men föll jämväl detta reservationsvis
framkomna förslag i Andra Kammaren.

Lagutskottets Vilåtande N:o 54.

Vid 3 907 års riksdag blef det af 1903 års lagutskott tillstyrkta förslaget
ånyo framlagdt till Riksdagens pröfning genom en inom Andra
Kammaren väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande
i oförändradt skick. Vid behandling inom kamrarna af utskottets utlåtande

1 ämnet afslog Första Kammaren den föreslagna förändringen i 23 kap.

2 § rättegångsbalken,, under det att Andra Kammaren gjorde till villkor
för sitt bifall till förslaget, att Första Kammaren antog nämnda § i den
af utskottet förordade lydelsen. 1 öfrigt godkände båda kamrarna samtliga
de ifrågavarande lagförslagen med undantag af 30 kap. 4 § och 31 kap.
8 § rättegångsbalken, hvilka med föranledande af en utaf Kungl. Maj:t
aflåten proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap.
samma balk till utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda
fattade skiljaktiga beslut rörande utsträckning af häradsnämnds befogenhet
hade hela frågan ånyo förfallit.

Genom nu förevarande motion har omförmälda lagförslag rörande bevisning
inför rätta och därmed sammanhängande ämnen åter dragits under
Riksdagens pröfning i den form, hvari det af lagutskottet vid 1903 och
1907 års riksdagar blifvit till bifall förordadt.

I själfva hufvudfrågan intager utskottet samma principiella ståndpunkt
som tidigare års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens
princip, på hvilken förevarande lagförslag, om ock med åtskilliga modifikationer,
väsentligen hvilar, vara riktig. Såsom förut blifvit af utskottet vid
olika tillfällen omförmäldt, har denna grundsats, hvilkens riktighet erkänts
af lagkommittén och äldre lagberedningen, blifvit förordad såväl i det af
nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet som af förstärkta
lagberedningen. Oaktadt nu gällande bestämmelser i 17 kap. rättegångsbalken
har dessutom den fria bevispröfningens grundsats i praxis gjort sig
alltmer gällande vid domstolarna. Det torde till och med kunna sägas, att
förevarande lagförslag endast i ringa mån skulle bereda domaren en vidsträcktare
myndighet i fråga om bevispröfningen, än han för närvarande
faktiskt utöfvar. Dess egentliga betydelse ligger snarare däri, att det fullständigare
reglerar de särskilda bevismedlen.

Innebörden af den fria bevispröfningens princip torde såväl genom
nuvarande domstolspraxis som genom frågans tidigare behandling inom
Riksdagen numera vara så allmänt känd, att något närmare ingående på
denna fråga icke synes utskottet erforderligt. Utskottet anser sig emellertid
böra erinra därom, att det nu föreliggande lagförslaget meddelar åtskilliga
bestämmelser till fyllande af luckor i lagstiftningen, i hvilket hänseende
särskildt må framhållas dess föreskrifter om sakkunnige, om ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

gifvandet af handlingar samt om rätt för domstol att bestämma skadestånd
efter skälig pröfning, när part ej kan styrka ett bestämdt belopp.

Oaktadt utskottet sålunda finner, att ett godkännande af det framlagda
förslaget, skulle innebära ett i och för sig önskvärdt lagfästande af
den vid sidan af nuvarande bestämmelser i ämnet uppkomna praxis samt
-dessutom skulle i flera afseenden medföra en icke oväsentlig förbättring af
gällande processregler, har dock utskottet funnit sig icke kunna förorda
förslaget till antagande. De skäl, som därvid varit för utskottet bestämmande,
vill utskottet här i korthet angifva.

Såsom framgår af den redogörelse, utskottet ofvan lämnat rörande
behandlingen inom Riksdagen af frågan om upptagande i lagstiftningen af
ändrade bestämmelser angående bevisning inför rätta, har denna fråga af
Andra Kammaren förknippats med en utvidgning af häradsnämnds befogenhet,
hvilken utvidgning vid 1903 och 1907 års riksdagar af kammaren
gjorts till villkor för antagandet af lagförslag i ämnet af enahanda lydelse
som det nu föreliggande. Enligt utskottets uppfattning, hvilken härutinnan
öfverensstämmer med motionärernas, finnes icke ett så nära samband
mellan dessa frågor, att de med nödvändighet böra samtidigt finna sin
lösning. Då emellertid Andra Kammaren vid nämnda tillfällen. 1903 utan
votering och 1907 med stor majoritet gjort sitt godkännande af förslaget
beroende däraf att nämndens makt utsträckes, synes några utsikter icke
förefinnas för att kammaren skall uppgifva sin sålunda intagna ståndpunkt
och låta det uppställda villkoret falla. För sin del kan dock utskottet
icke tillstyrka ett antagande af lagförslaget under den förutsättning, Andra
Kammaren sålunda uppställt. Genom en sammankoppling af frågan om
den fria bevispröfningens lagfästande med en utvidgning af nämndens
befogenhet skulle nämligen, om lagförslaget i denna del vunne bifall, framtvingas
en ändring af domarens och nämndens inbördes ställning, hvilken
enligt utskottets uppfattning skulle medföra afsevärda olägenheter. Utskottet
ställer sig dock ingalunda principiellt afvisande mot en utsträckning
af lekmannaelementets inflytande inom häradsrätterna. Men vid bedömande
af frågan, huruvida en ökning af nämndens inflytande på clomsresultatet
är befogad eller ej, måste afgörande betydelse gifvetvis tillerkännas
dess sannolika inverkan på rättsäkerheten, på domstolarnas förmåga
att fylla sin uppgift. Så länge dessas nuvarande organisation bibehålies
oförändrad, kan det enligt utskottets åsikt icke vara till gagn för
den rättsökande allmänheten att man gifver nämnden en annan ställning
än den för närvarande har. Vid användandet af fri bevispröfning måste
det nämligen anses vara af ännu större vikt än vid tillämpning af legala
bevisregler, att rättens samtliga ledamöter vid meddelandet af dom hafva

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ett personligt, konkret intryck af den bevisning, som blifvit förebragt i målet.
I synnerhet gäller detta, om nämnden tillerkännes större befogenhet
att mot domarens votum bestämma rättens beslut. Så som de olika
nämndemännens tjänstgöring faktiskt är anordnad vid åtskilliga af våra
landtdomstolar, torde emellertid denna förutsättning för ernående af ett
godt resultat icke vara för handen. Vid flera häradsrätter inträffar det
nämligen icke sällan, att nämndemän, som deltaga i målets afgörande, icke
närvarit vid flera föregående tillfällen, då målet handlagts, eller måhända
icke suttit i rätten förr än vid det sista rättegångstillfället, och följaktligen
hafva att bestämma sitt votum efter en kortfattad framställning från domarens
sida om hvad som förekommit i målet. Enligt utskottets uppfattning
är den nuvarande nämndens uppgift att tillföra domstolen ett ökadt
mått af praktisk insikt, att företräda den rättsuppfattning, som rör sig i
folket, och att utgöra ett korrektiv mot att den formella rätten gör sig
ensidigt gällande på bekostnad af det materiellt rätta. Från denna synpunkt
sedt måste det anses vara riktigt, att nämnden kan öfverrösta domaren
endast när den dom denne vill fälla är så stridande mot den allmänna
rättsuppfattningen, att nämnden står enig om ett annat domslut.
Lämnar man den ståndpunkten, att nämnden bör hafva endast kollektiv
rösträtt, saknar man uppenbarligen en bestämd princip vid fastställande af
det antal nämndemän, som bör fordras för att nämnden skall kunna göra
sin mening gällande gentemot domaren. De betänkligheter, utskottet anfört
mot ett godkännande af det föreliggande lagförslaget i denna punkt,
blifva så mycket mera framträdande som en kvalificerad majoritet af nämnden
enligt detsamma skulle kunna öfverrösta domaren icke blott i fråga

o Ö

om bevispröfningen utan äfven i fråga om tolkningen af gällande lag och
författning.

Ytterligare ett skäl hvarför utskottet icke anser sig kunna förorda
antagandet af ifrågavarande lagförslag ligger däri att det synes utskottet
tveksamt, huruvida detsamma i sin nuvarande affattning står i öfverensstämmelse
med de lagar, som tillkommit under de senare åren. Någon
närmare undersökning i detta afseende har utskottet icke varit i tillfälle
att vidtaga, men det omfattande lagstiftningsarbete, som ägt rum sedan
lagförslaget utarbetades och sist var föremål för en mera ingående granskning,
gifver, såvidt utskottet kan döma, anledning till farhåga, att jämkningar
behöfva företagas såväl i en eller annan af bestämmelserna i förslaget
som äfven i andra lagar och författningar, som efter nämnda tid
utfärdats. Innan en grundlig undersökning blifvit förebragt, i hvad mån
förevarande lagförslag, i den form hvari det underställts Riksdagens pröf Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Häft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ning, kan innehålla något mot lagstiftningen i öfrigt stridande, är det därför
enligt utskottets mening icke tillrådligt, att lagförslaget varder af Riksdagen
godkändt.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riks O dagens

åtgärd föranleda.

, O Ö

Stockholm den 27 April 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Widén, Åkerlund, Ersson, Jansson i Edsbäcken,
Lindhagen och Pettersson i Södertälje, hvilka anfört:

»På de i motionen anförda skäl hafva vi ansett, att densamma bort
af utskottet tillstyrkas.

Beträffande utskottets förmenande, att ifrågavarande med stor omsorg
utarbetade lagförslag möjligen skulle behöfva i någon punkt jämkas
med anledning af det omfattande lagstiftningsarbete, som ägt rum, sedan
förslaget sist var föremål för en mera ingående granskning, hafva vi ej
kunnat finna, att någon lagstiftning, tillkommen under senaste tider, behöfver
föranleda någon ändrad formulering i lagförslaget, och 1907 års
Riksdag ansåg sig också oförhindrad att godkänna formuleringarna oförändrade,
utom såvidt angick den omtvistade frågan om utvidgad befogenhet
för nämnden.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen med anledning af förevarande motion
ville för sin del antaga ofvan intagna särskilda lagförslag;
dock att den i de olika förslagen angifna datum
för lagarnas trädande i kraft, nämligan den 1 januari
1908, ändras till den 1 januari 1909.»

Stockholm 1908. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.