ÖFVERGÅNG TILL ETT NYTT
Statens offentliga utredningar 1871:4
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
SVERIGES
ÖFVERGÅNG TILL ETT NYTT
MYNTSYSTEM
MED GULD SÅSOM VÄRDEMÄTARE
AFGIFVET
AF
DERTILL I NÅDER FÖRORDNADE KOM
m/g
TTERADE
DEN 13 AUGUSTI 1870.
STOCKHOLM, 1870.
P. A. NORSTEDT & SONER
KONGL. BOKTRYCKARE.
Innehåll.
1- 41.
A. Betänkande:
Redogörelse för den internationell Myntfrågans utveckling
och dess behandling i Österrike, Spanien, England,
Frankrike med konventionsstaterna Förenta Staterna, Tyskland,
Ryssland, Finland, Danmark, Holland, Norge och
Sverige .......................................................................
Framställning af de olägenheter af Sveriges nuvarande
myntväsen, som, oberoende af frågan om ett internationell
guldmyntsystem, kunna anses påkalla en reform. Framställning
af de skäl som tala för ett internationelt myntsystem.
Skäl för att detta internationela myntsystem måste
grundas på guld, hemtade dels från de särskilda fysiska egenskaper
som göra guldet till ett ändamålsenligare bytesmedel
än silfret, dels af den erfarenhet, som 1:0 visar att
guldet hittills varit fastare i värde än silfret 2:o gör
sannolikt att guldet äfven för framtiden kommer att ega
detta företräde. Vederläggning af de betänkligheter, som
kunna resas mot Sveriges antagande af guld såsom värdemätande
bytesmedel. Framställning af de fördelar Sverige
af en sådan reform skulle vinna. Slutsatsen häraf ett bestämdt
tillstyrkande, att Sverige så fort som möjligt
måtte utbyta silfver mot guld såsom värdemätare......
Framställning af den dubbla värdemätarens uppkomst,
dess grundfel, dess följder och dess betydelse, såsom förmedlingslänk
vid öfvergång från ett myntsystem till ett annat ss. 103 113.
Redogörelse för de olika förslag, som blifvit framlagda
till vinnande af en internationel mynt-enhet: Det franska
guldfrancsystemet, det metriska myntsystemet med Kelleys,
Elliots och Augspurgs förslag; Bagehots förslag, särskildt
med afseende å utsigterna för bildandet af ett teutoniskt
myntförbund gentemot det romaniska. Afgörandet måste
bero derpå, af hvilket förslag det internationela myntsystemets
praktiska genomförande mest underlättas. Kommitterade
förorda, att Sverige måtte ansluta sig till det af
1867 års konferens förordade guldfrancsystem...........
ss. 41-102.
ss. 113—129.
Detaljerad redogörelse för de stadganden och bestäm--melser rörande verkligt mynt och skiljemynt,somKominitterade
sammanställt i sitt förslag till Lag angående
Rikets Mynt.................................................................ss. 129 -147.
Framställning af de hinder mot Myntreformen som förefinnas
i våra nu gällande lagar, särskild! i 72 § R. F.
Kommitterades förslag till detta hinders urvägenrödjande
genom en ny lag angående Riksbanken...........................ss. 148-160.
Redogörelse för de olika rättsgrundsatser som vid öfvergång
till ett nytt myntsystem kunna göras gällande i
fråga om konvertering af förbindelser lydande å det
äldre myntet. Kommitterades förslag till fastställande af
en obligatorisk konverteringskurs för alla förbindelser.
Utveckling af de skäl, som förmått Kommitterades flertal
att, för en framtida solution af dylika konverterade förbindelser
af privaträttslig natur, förorda en efter de årliga
vexlingarne i silfverpriset lämpad beräkning af uppeller
afgäld. Exempel för tillämpning af konvertering
med upp- eller afgäld....................................................ss. 160 -204.
Om åtgärder för öfvergången till ett nytt myntsystem.
Betydelsen af Bankernas verksamhet för öfvergången. Den
inre motsägelsen hos sjelfva öfvergångsperioden, som endast
kan förekommas genom antagandet af provisorisk dubbel
värdemätare, d. v. s. derigenom att silfvermyntet under en
viss tid efter den nya myntlagens antagande får bibehålla
sin karakter af lagligt betalningsmedel efter en viss tarif
mot guldmyntet. Om tariferingskursen och dess förhållande
till konverteringskursen. Om myntreformens och konverteringens
inverkan på offentl. rättsliga förhållanden. Om
myntreformens inverkan på det dagliga utbytet. Regler
för omsättning af de gamla myntsorterna riksdaler och
öre i frank och cent. Om de enskilda bankernas ställning
til! myntreformen ................................................. ....... ss. 204 - 224.
Om de förberedande åtgärder, som redan före de nya
lagarnes antagande kunna vidtagas. — Tillägg, rörande de
nyaste underrättelserna från Amerika och Frankrike.......ss. 225—233.
B. Särskilda yttranden l:o af Frih. C. Skogman ang. konvertering ss. 235 - 247.
2:o af Hr A. Bergström d:o d:o ss. 248—251.
C. Bilagor. Se särskild Innehållsförteckning.
Stormäktigste, Allernådigste Konung.
Med anledning af ett vid 1869 års Riksdag väckt förslag
om införande i riket af ett nytt myntsystem, grundad!
på guld, har Riksdagen uti underdånig skrifvelse
af den 7 Maj samma år hos Eders Kongl. Maj:t anfört:
Myntkommitténs Bet. 1
4
RIKSDAGENS SKRIFVELSE I MYNTFRAGAN.
att, i anseende till den vidsträckta och i ett lands
ekonomiska förhållanden djupt ingripande betydelse myntväsendet
egde, beslut om förändringar deruti fordrade
mycken betänksamhet, men blefve med nödvändighet påkallade
i de fall, då det bestående myntväsendet innebure
olägenheter och förluster, eller antagandet af ett annat
myntsystem skulle för landets industri och handel medföra
öfvervägande fördelar;
att Riksdagen i sådant hänseende tagit i betraktande,
ej mindre att vårt nuvarande myntsystem, genom det
Svenska myntets förhållande till grannländernas, förorsakade
landet en ständig kostnad genom myntets utförande
och nedsmältning samt den deraf uppkommande nödvändigheten
att åter införa och mynta silfver, än äfven att
genom detta myntsystems olikhet med alla andra länders
de stora fördelar ginge förlorade, livilka gemensamhet i
myntväsende medförde;
att på grund häraf, och då guldet redan vore af de
flesta och mest betydande länder antaget såsom värdemätare,
samt utsigten att genom en myntförändring vinna
det vigtiga syftemålet af öfverensstämmelse med andra
länders mynt syntes vara att ernå endast genom ett på
guld grundadt myntsystem, det förekommit Riksdagen, som
om förändringen borde sträcka sig äfven till silfrets utbytande
mot guld såsom grund för myntsystemet; samt
att, då för ett definitivt afgörande af dessa frågor äfvensom
för bestämmande af såväl hufvudgrunderna som
detaljerna i ett nytt myntsystem erfordrades en vidsträckt
och noggrann pröfning af alla hithörande omständigheter
och inhemtande af upplysningar om åtgärder, livilka i
RIKSDAGENS SKRIFVELSE. KOMMITTÉNS TILLSÄTTNING.
5
andra länder kunde vara afsedda för lösning af frågan om
ett gemensamt myntväsende, Riksdagen funnit lämpligast
att för beredande af detta vigtiga ämne söka medverkan
af Kongl. Maj:t;
och har i följd häraf Riksdagen i underdånighet anhållit,
att, enär en förändring i landets nuvarande myntsystem
från silfver till guld syntes vara önskvärd, Kongl.
Maj:t måtte täckas i nåder taga denna fråga i öfvervägande
och, i fall en sådan förändring af Kongl. Maj:t
pröfvades ändamålsenlig, då till Riksdagen afgifva nådigt
förslag till såväl ny myntordning, som öfrige af Kongl.
Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden,
hvilka kunde finnas behöfliga.
I anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref af den 7 September 1869 behagat åt oss undertecknade
uppdraga att rörande ofvanberörda maktpåliggande
fråga, efter behörig utredning af alla på densammas
lösning inverkande omständigheter, till Eders Kongl.
Maj:t afgifva underdånigt betänkande med förslag till de
nya eller förändrade stadganden, som må finnas i ämnet
tj enliga och för öfvergången till ett nytt myntsystem erforderliga.
Kommitterade, som här sammanträdde den 30 September
1869 och oafbrutet fortsatte sina öfverläggningar i
ämnet till och med den 6 December samma år, samt derefter
den 16 sistlidne Maj åter sammankommo, för att
upptaga sina under Riksdagen afbrutna gemensamma arbeten,
få härmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna
underdånigt betänkande angående de dem till utredning
förelagda frågor, jemte förslag till nya eller förändrade
() DEN INTERNATIONELA MYNTFRÅGANS ALLMÄNNA BETYDELSE.
lagstadganden, hvilka i sammanhang med denna utredning
blifvit, enligt det nådiga uppdraget, af Kommitterade utarbetade.
Frågan om ett för alla civiliserade folk gemensamt
myntsystem har väl ej varit fullkomligt främmande för
fordna tiders theoretici inom den ekonomiska vetenskapen1),
men som en praktisk fråga tillhör hon vårt århundrade,
och egentlig betydelse har hon ernått först i det nu förflutna
årtiondet. Hon var omöjlig före den genomgripande
ombildning af de ekonomiska åsigterna, som i detta århundrade
förändrat nationernas handelspolitik; hon har
blifvit helt naturlig efter den fullständiga omskapning
af kommunikationerna, som i detta århundrade förändrat
arten af menniskornas samfärdsel. Det internationela
utbytet erkänner numera knappast några gränser för sin
vidare utveckling; det har blifvit ett lifsvilkor för folken,
och såsom sådant kan det icke upphöra att kräfva ökad
lättnad för de ömsesidiga förbindelserna. Och det synes
vara obestridligt, att för utbytets lätthet måste ett för do
handlande nationerna gemensamt mått-, mål-, vigt- och
myntsystem vara ett af de första vilkoren. Till ernående
af en sådan gemensamhet syftar onekligen utvecklingens
*) Redan omkring 1580 har Italienaren Scaruffi uttalat idéen om ett universel
mynt. Tysken Hegemsch har på 1780-talet med utmärkt klarhet uppfattat
betydelsen af denna fråga, och i afseende å en sådan förändring anfört i det
närmaste samma skäl, som nu med kraft göras gällande för densamma. Mirabeau
har äfven under den konstituerande församlingens första öfverläggningar
rörande myntväsendet framkastat den djerfva tanken om en allmänt för hela
verlden gällande myntenhet.
DEN INTERNATIONELLA MYNTFRÅGANS UTVECKLING.
7
gång, och mynt-enhetens genomförande synes nn vara
den första länken att inpassa i den kedja, som skall förbinda
folken till fredlig samverkan.
Den stora industri-expositionen i London år 1851 gaf
första anledningen till den vigtiga frågans allvarliga begrundande.
Man fick vid jemforandet af de da utställda
artiklarnes värden påtagligen förnimma olägenheten af den
rådande olikheten i de sär skil dta ländernas mått-, mål-,
vigt- och myntsystem. Förbistringen härutinnan stod i
en skärande motsats till den gemensamhet i intressen,
hvilken i det stora företaget hade fått synlig gestalt. Förslag
väcktes om en sådan alltomfattande förändring både
vid detta tillfälle och sedermera år 1855 vid expositionen
i Paris.
Den senaste Pariserexpositionen år 1867 hade äfven
sin särskilda kommitté för behandlande af detta ärende;
och der diskuterades med mycken värme frågan om ett
gemensamt system för både mått, mål, vigt och mynt,
på samma gång som den särskilda, mera officiela, myntkonferensen
höll sina sammanträden.
De internationela statistiska kongresserna hafva äfvenledes
åt ämnet egnat eu särskild uppmärksamhet. Ett
vetenskapligt intresse har här gifvit sig uttryck och lagt
sin tyngd i vågskålen för en snar förening om de grunder,
efter hvilka varors värden skola mätas. Frågan har
på de statistiska kongresserna varit ett stående öfverläggningsämne
och för hvarje gång väckt allt större uppmärksamhet.
Statistikens målsmän hafva naturligtvis mer än
andra varit i tillfälle att känna olägenheten af den nu rådande
olikheten mellan ländernas varu- och värdemått,
MYNTKONVENTIONEN AF ÅR 186 5.
med deraf följande oundgängliga reduktioner, hvilka medföra
ett besvärligt och tidsödande arbete, lätt föranleda
fel och misstag, försena spridningen af samlade uppgifter
och sålunda mycket hämma denna vetenskaps utveckling.
Uppgiften är dock alltför invecklad och af praktiska
svårigheter beroende, för att kunna lösas såsom en rent
vetenskaplig fråga eller på de vägar, som bäst leda till
ett för vetenskapen allenast fullt tillfredsställande slut.
Första uppslaget måste gifvas af något folk, som var nära
till att känna det rent praktiska behofvet af en sammanslutning
i detta hänseende, och som dessutom genom sin
betydenhet inom handelsverlden mäktade att göra sin röst
hörd bland dem, hvilka af frågan berördes; och så skedde,
när fyra af Europas stater på Frankrikes uppmaning år
1865 den 23 December förbundo sig till antagande af ett
gemensamt myntsystem.
Denna mellan Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz
ingångna konvention innehåller hufvudsakligen följande
bestämmelser (se Bil. Litt. Q):
De fyra staterna erkänna såsom verkligt mynt: af
guld endast myntstycken på 100, 50, 20, 10 och 5 francs
af 0.900 finhet, och till vigt af 100 fr. — 32.25806 gram samt
öfriga myntstycken i förhållande derefter; af silfver åter
endast myntstycken på 5 francs till O.900 finhet och till
vigt af 25 gram. Alla dessa myntsorter skola de i sina
offentliga kassor, utan åtskilnad till myntningsorten, mottaga
till obegränsadt belopp, såvida ej prägeln genom nötning
försvunnit eller vigten förminskats, å guldmyntet ^ %,
och å silfvermyntet 1 % under det lagliga vigtremediet.
Lagligt remedium är: i halt O.002 för både guld- och
MYNTKONVENTIONEN AE ÅE 18 65.
9
silfvermynt; i vigt O.003 för 5-francsstycket så väll silfver
som i guld; O.002 för 10- och 20-fr.-stycken, och O.001
för 50- och 100-fr.-stycken.
De fyra staterna ega att till skiljemynt af silfver utprägla
endast myntstycken å 2 fr., 1 fr., 50 centimes och
20 centimes till 0.835 finhet och till vigt af 2 fr. = 10
gram samt de öfriga mynten i förhållande derefter. Remedium
i halt är för alla dessa skiljemynt O.003; remedium
i vigt är O.oos för 2-fr.- och 1-fr.-styckena, O.007 för
50-centim-stycket och O.010 för 20-centim-stycket.
Angående dessa skiljemynt af silfver är vidare stadgadt:
att de i den stat, der de äro präglade, skola enskilde
emellan vara lagligt betalningsmedel intill belopp
af 50 fr.; att de af offentliga kassor i alla fyra staterna
skola mottagas till belopp icke öfverstigande 100 fr. i
hvarje betalningspost; att de af den stat, som satt dem i
omlopp, skola från egna undersåtar mottagas till hvilket
belopp som helst, och från de andra staternas undersåtar
eller offentliga kassor invexlas, när beloppet ej understiger
100 fr.; att de skola af de stater, som utgifvit dem,
nedsmältas, när deras vigt genom nötning nedgått med
5 % under remediet, eller när prägeln är försvunnen; och
att de af hvarje stat få utgifvas allenast till ett visst i
konventionen faststäldt belopp, hvarvid man utgått från
den grundsatsen, att hvarje stat eger utgifva högst 6 fr.
i skiljemynt af silfver för hvarje innevånare.
Den 12 § af denna konvention medgifver tillträde
till myntförbundet åt hvarje stat, som åtager sig de dermed
förknippade förpligtelserna och, i hvad som rörer
myntstyckena af guld eller silfver, antager konventionens
10
FÖRSÖK TILL UTVIDGNING AF MYNTFÖRBUNDET.
myntsystem. Med anledning häraf utfärdade ock den
Kejserliga Franska regeringen till de Europeiska staterna
inbjudning att biträda det mellan de ofvannämnda fyra
staterna ingångna förbundet, uttryckte dervid tillika sin
önskan, att, om en dylik närmare förbindelse ej genast
kunde komma till stånd, de särskilda regeringarna dock
måtte vidtaga sådana åtgärder, som kunde leda till en
successiv minskning af skilnaderna mellan de olika mynttyperna,
samt anhöll att få del af de anmärkningar, som
mot konventionens system kunde vara att framställa.
Slutligen yttrade sig ock den Kejserliga regeringen om
önskvärdheten af en internationel Konferens, hvarest staternas
ombud kunde öfverlägga om de lämpligaste medlen
till uppnående af det stora målet — en internationel myntenhet.
Den vigtiga frågan hade härmed ryckt ett mycket
stort steg framåt; hon hade erhållit understöd af den
Franska regeringen, och vägen för hennes praktiska lösning
var angifven dermed, att redan fyra stater med en
befolkning af öfver 70 millioner anslutit sig till ett gemensamt
myntsystem.
Myntförbundets utvidgning mötte emellertid åtskilliga
hinder, dels i flere staters obenägenhet att inlåta sig i
dylika förhandlingar, för hvilka tänkesätten ännu icke voro
tillräckligt förberedda, dels i tillfälliga politiska förvecklingar,
dels ock i några af konventionens egna bestämmelser,
hvilka redan vid myntförbundets afslutande hade
väckt betänklighet, och hvilkas olämplighet nu flere af de
inbjudna staterna uttryckligen framhöllo. Konventionen
NYA STATER ANTAGA KONVENTIONENS SYSTEM.
11
af den 23 December både nämligen antagit det franska
myntsystemets dubbla värdemätare, i det den stadgat ett
fast värdeförhållande mellan guld och silfver; och de stater,
som redan egde blott eu värdemätare, kunde icke gerna
förmå sig att utbyta densamma mot något, som de måste
anse både onaturligt och farligt.
De fortsatta underhandlingame ledde emellertid till
det resultat, att Konventionens system blifvit antaget: af
Kyrkostaten genom ediktet af den 16 Juni 1866, dock
med förbehåll af rätt att prägla mynt äfven å 2 i fr. och
å 25 centimes1); af Rumänien genom lag af den 14 April
1867, dock med förkastande af dubbla värdemätaren och
silfverfemfrankstyeket; af Grekland efter årslånga förberedelser
slutligen den 8 Oktober 1868. Mellan Österrike
och Frankrike afslöts den 31 Juli 1867 en preliminär
konvention, enligt hvilken det förra, under åtskilliga vilkor,
skulle ansluta sig till de fyra staternas myntförbund.
Äfven Österrike gjorde förbehåll emot den dubbla värdemätaren,
som det endast för den närmaste öfvergångstiden
ville godkänna. För öfrigt utfästade det sig att grunda
sitt myntsystem på guld med antagande af en florin (gulden)
= 2i fr. såsom enhet, och att icke låta prägla andra
myntstycken än de i konventionen omnämda, samt 10
gulden = 25 fr. Det var ämnadt, att denna konvention
skulle träda i verket den 1 Januari 1870, men den har * i
'') Se: VUnification Monétaire Internationale par Feer-Herzog pag. 28. Geneve
1869.
Kyrkostaten har i sjelfva verket aldrig tillträdt förbundet; men genom en
i le Monitew införd vilseledande uppgift i detta hänseende har den dock
kommit i tillfälle att öfversvämma de öfriga staterna med sitt skiljemynt,
hvaraf det präglat 27 millioner fr., eller 34 fr. i stället för 6 fr. på hvarje
innevånare.
12
PARISERKONFERENSEN ÅR 1867.
sedel mera icke blifvit ratificerad, och. i sjelfva verket kan
den väl, så länge Österrike grundar sitt myntsystem på
tvångskredit och pappersvaluta, ej hafva någon annan betydelse
än såsom uttryck af dess regerings bestämda afsigt,
att under gynnsammare omständigheter med större
kraft befordra reformenL).
Den vigtigaste följden af Frankrikes ofvannämnda
underhandlingar var likväl den internationela Konferens,
som under sommaren 1867 kom till stånd, och till hvilken
Eders Maj:t, efter inbjudning från Kejserliga Franska
regeringen, afsände tvänne ombud, för Sverige Bankdirektören
A. O. Wallenberg, för Norge dåvarande Professorn
vid Universitetet i Christiania O. J. Broche Äfven de
stater, såsom England, Preussen, Nederländerna, hvilkas
diplomatiska noter i denna fråga uttryckt motvilja mot en
omedelbar öfvergång till det nu ifrågasatta internationela
myntsystemet, hade dock i likhet med den Franska regeringen
ansett ärendet vara af stor betydelse för framtiden,
och derföre villigt lyssnat till förslaget om en gemensam
öfverläggning. I Paris sammanträffade sålunda den 17
Juni 1867 ombud från Nord-Amerikas Förenta Stater och
från 19 af Europas stater, nämligen utom Frankrike, Belgien,
Schweitz och Italien, hvilka afslutat 1865 års myntkonvention,
äfven från Ryssland, Österrike, Preussen med
Nordtyska Förbundet, Baijern, Baden, Wiirtemberg, Sverige,
Norge, Danmark, Nederländerna, Grekland, StorBritannien,
Spanien, Portugal och Turkiet.
'') Genom Förordn. af den 9 Mars 1870 har i Österrike prägling af 4-guldenstycken
= 10 fr. och 8 - gulden- sty öken = 20 fr. blifvit påbjuden.
16 PARISERKONFEDENSBKS BETYDELSE.
WKRllftVQIWiffir
ej att besluta åtgärder, utan att öfverlägga om de grunder,
hvarpå gemensamma beslut i en framtid kunde fattas.
Några staters representanter ansågo till och med nödigt
att göra särskild! förbehåll mot hvarje sådan uppfattning
af deras yttranden, som om deras regeringar derigenom
voro bundna till verkställighet af de genom dem godkända
förslag, och de afhöllo sig derför en och annan
gång från votering öfver sådana frågor, som syntes dem
alltför nära beröra deras lands sjelfbestämningsrätt. Emellertid
har konferensens beslut icke blott tjenat till att
väcka allmänhetens uppmärksamhet på frågan och förbereda
tänkesätten till förmån för en blifvande förändring:;
det har äfven utöfvat synbar inverkan på de särskilda
staternas styrelser och framför allt åt den Franska regeringen
gifvit ett kraftigt stöd för de åtgärder, som densamma
för det stora ändamålets vinnande kan komma att
vidtaga.
Förutom de i det föregående nämda åtgärderna från
Greklands, Kyrkostatens, Rumäniens och Österrikes sida,
hvilka åtgärder redan före konferensens sammanträde voro
åtminstone förberedda, hafva efter och i följd af dess beslut
inom de öfrige staterna åtskilliga mått och steg vidtagits,
hvilka utvisa ett stigande intresse för den väckta
frågan och äfven i sin män bidragit till hennes framtida
lösning.
I England nedsattes genom Kongl. bref af den 18
Februari 1868 en Kongl. Kommission för att granska
Konferensens yttrande och förslag, pröfva deras tillämplighet
på det förenade Konungarikets bestående förhållanden,
samt afgifva utlåtande, huruvida någon förändring
YTTRANDE AD INDUSTRIEXPOSITIONENS KOMMITTÉ.
15
des monnaies” sysselsatt med frågan om ett internationelt
myntsystem och kom dervid till resultat, hvilka i de flesta
hänseenden voro helt och hållet öfverensstämmande med
Konferensens1).
De till Konferensen afsända ombud hade icke varit
försedda med fullmakter att afsluta några för de respektive
staterna bindande överenskommelser; deras uppdrag
var ej att underhandla, utan att förbereda underhandlingar,
'') De beslut i afseende på Myntfrågan, som denna Kommitté fattade, voro följande:
l:o)
Det första vilkoret är, att de i denna fråga intresserade makterna antaga
en och samma enhet för sina guldmynt (dans 1’émission de leurs
monnaies d’or).
2:o) Det är önskvärdt, att dessa mynt öfverallt präglas till O.900 finhet.
3:o) Det är önskvärdt, att hvarje styrelse bland sina guldmynt inrymmer
(introduise) åtminstone ett myntstycke i värde lika med det, som är i bruk
hos de andra intresserade makterna, på det att mellan alla myntsystem må
finnas en gemensam beröringspunkt; med denna till utgångspunkt skulle hvarje
nation arbeta på att steg för steg bringa sitt myntsystem i öfverensstämmelse
med det, som kunde komma att väljas till gemensam grundval för alla.
4:o) Det system af guldmynt, som för närvarande gäller i Frankrike och
redan blifvit antaget af en stor del af Europas befolkning, erbjuder sig såsom
företrädesvis lämpligt till grundval för det eftersökta gemensamma myntsystemet.
6:o) I betraktande deraf, att i följd af en lycklig tillfällighet de mest
betydande nu gängse myntenheter kunna genom föga märkbara förändringar
bringas att passa väl tillsammans med det Franska ö-fr.-stycket af guld, skulle
detta myntstycke vara det mest lämpliga att lägga till grund för myntsystemet,
och de efter denna grund präglade mynten skulle, så snart öfverenskommelser
nationerna emellan det medgåfve, vara multiplar af denna enhet.
6:o) Det är önskvärdt, att regeringarna i de särskilda länderna må besluta,
att de af hvarje nation i öfverensstämmelse med det föreslagna och antagna
gemensamma myntsystemet präglade mynten skola gälla såsom lagligt betalningsmedel
i alla dessa länder.
7:o) Det är högeligen önskvärdt, att systemet af dubbel värdemätare, hvarhelst
det ännu finnes, måtte afskaffas.
8:o) Det är högligen önskvärdt, att det decimala räknesystemet måtte allmänt
antagas, och att alla nationers mynt måtte hafva samma finhet och
form.
9:o) Det är önskvärdt, att regeringarna öfverenskomma om gemensamma
kontrollbestämmelser, i ändamål att betrygga myntstyckenas rätta halt och
vigt (1’intégrité), såväl vid förfärdigandet som under deras omlopp.
14
FARISERKÖNEERESSEN ÅR 186 7.
dock icke nödvändigt i hvarje stat behöfde präglas, allenast
att de lagligt internationela myntstyckena innehölle
denna myntenhet ett helt antal gånger. Enstämmigt antogs
25 fr. såsom ett internationelt mynt.
Rörande de åtgärder, som vore att vidtaga i och för
beredande af öfvergång från silfver till guld såsom ensam
värdemätare, rådde mellan ombuden någon meningsskiljaktighet,
i det några ansågo, att det internationela guldmyntet,
till beredande af dess snabbare införande, borde
erhålla en för alla länder gällande tarifering i silfver, hvarvid
man dock genast blef oense om sj elfva grunden för
tariferingen; andra åter förmenade, att denna angelägenhet
omöjligen kunde genom bindande internationela bestämmelser
afgöras, utan borde öfverlemnas åt hvarje lands
eget godtfinnande. Konferensens ledamöter förenade sig
dock till sist nästan enhälligt om den grundsatsen, att i
de länder, der silfvermyntsystem eller dubbel värdemätare
gäller, borde guldets värde i förhållande till silfrets icke
bestämmas så lågt, att guldmyntsystemets införande derigenom
försvårades.
Konferensen, hvars ledamöter enstämmigt förklarat,
att det internationela myntsystemets genomförande förutsatte
de internationela myntens erkännande såsom lagligt
betalningsmedel, uttryckte slutligen den önskan, att de
särskilda staterna ej blott hvar för sig beslutade att antaga
dessa mynt, utan äfven om deras införande och ömsesidiga
erkännande samt om kontrollen vid deras förfärdigande
afstöta bindande överenskommelser.
Såsom redan är nämndt var vid samma tid äfven
industri expositionens ”Comité des poids, des mesures et
PARISKRKONFERENSEN ÅR 1 86 7.
13
Efter åtta sammanträden lyckades det denna konferens
att förena alla de närvarande ombudens mening- om
vissa af frågans hufvudpunkter, ocli det resultat, som derigenom
vanns, måste derför onekligen betraktas som
grundval för en kommande utveckling.
Konferensens alla ledamöter skänkte sitt fulla erkännande
åt den föreliggande frågans stora betjföelse ocli de
fördelar, som deraf vore att vinna.
Konferensen afvisade enhälligt alla förslag om införande
af ett helt och hållet nytt, på rent vetenskapliga
grunder fotadt, myntsystem; och förklarades det i 1865
års konvention uppställda system vara bland alla nu gällande
det företrädesvis antagliga, dock med förbehåll mot
en eller annan af dess bestämmelser.
Konferensen förkastade enhälligt — med undantag af
en röst (Nederländernas), hvilken i följd af den framställda
propositionens form afvek, icke i sj elfva hufvudfrågan
rörande den dubbla värdemätarens olämplighet,
utan blott till förmån för de särskilda staternas rätt att
bestämma öfver tiden för dess vidhållande, — ej mindre
den dubbla värdemätaren, än silfret såsom ensam värdemätare,
och uttalade sig lika enhälligt för det internationela
myntsystemets grundande på guld; dock med frihet
för de enskilda staterna att under öfvergångstiden behålla
äfven silfver såsom värdemätare.
Konferensen förklarade enhälligt, att O.goo finhet vore
den lämpligaste legering för det internationela guldmyntet,
samt att för de internationela myntstyckenas prägelvärde
måste finnas en gemensam ”nämnare”, som flertalet af konferensens
ledamöter ville finna i femfrancsstycket, hvilken
ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.
17
af Storbritanniens myntsystem vore önskvärd, och i sådant
fall hvilka åtgärder bäst kunde leda till den öfverensstämmelse
med öfriga stater, som åsyftades med förslaget
om ett internationelt mynt. Efter eu ytterst noggrann
undersökning af alla till ämnet hörande frågor, samt
inhemtande af en mängd yttranden från sakkunnige och
för ärendet intresserade personer, afgaf denna kommission
den 25 Juli 1868 ett betänkande, rikt på de vigtigaste
upplysningar och fullt af de kraftigaste förord för det föreslagna
internationela myntsystemet, men hvars slutsats
dock blef ett bestämdt afstyrkande af den åtgärd, hvilken
skulle vara sjelfva häfstången för det praktiska genomförandet
af förändringen, sådant det tänktes af konferensens
fleste ledamöter.
På grund af meddelade upplysningar framhåller kommissionen
ganska bestämdt de fördelar, hvilka England
med sin vidt utsträckta handel, kanske mer än de flesta
andra länder, skulle åtnjuta af ett internationelt myntsystem,
och den vigt detsamma måste ega för utvecklingen af de
kommerciela förbindelserna; men den tillfogar äfven den
anmärkningen, att den åsyftade vinsten icke vore fullständig,
förrän denna gemensamhet utsträcktes från några enskilda
mynttyper till hela mynträkningen, samt till mått-,
mål- och vigtsystemet; och den synes på grund af detta
sitt begär efter fullständig gemensamhet icke vara särdeles
benägen för en förändring, som blott vore ett första steg
till gemensamhet.
Kommissionen uttalar vidare sin öfvertygelse, att det
föreslagna myntsystemet, om det verkligen skall komma
till stånd, måste grundas på guld såsom värdemätare; att
Myntkommittéens Bet. 2
18 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRAGAN.
det förutsätter de efter den internationela myntfoten präglade
myntstyckenas fullkomliga likhet i storlek och finhet,
för hvilken senare de, i öfverensstämmelse med konferensen,
förorda O.ooo guldhalt, i stället för den nu i England
öfliga af fl; att överenskommelser måste träffas mellan
de särskilda regeringarna ej mindre om kontroll öfver
förfärdigandet af de internationela mynten, än om hvarje
stats förbindelse att inlösa och nedsmälta sådana mynt,
som genom nötning blifvit förslita, samt att det i omlopp
varande internationela myntet måste erkännas såsom
lagligt betalningsmedel inom de särskilda staterna.
Kommissionen förklarar äfven, att den för eu dylik
myntförändring nödiga indragning och omsmältning af det
nu omlöpande myntet åtminstone icke från Englands sida
borde möta något hinder, enär en sådan åtgärd icke gerna
kunde erfordra längre tid än 4 år och ej större omkostnader
än vid pass 150,000 £ sterling, en uppoffring, hvilken
vore af så mycket mindre betydenhet, som England
i alla händelser måste vara betänkt på en snar ommyntning
af sina nuvarande, i allmänhet mycket förslitna myntstycken
af guld. En vigtig betänklighet synes härmed
vara häfd i fråga om den förändring af det Engelska myntet,
hvartill konferensen på sätt och vis uppfordrade genom
sin förklaring, att 2 5-fr.-stycket borde i främsta rummet
komma i fråga som ett internationell, mynt, hvarmed naturligtvis
var sagdt, att den Engelska sovereignen, till
ernående af likhet med 25 fr., borde bortkasta de 2.126
pence = 22 centimer, hvarmed den för närvarande efter
sitt metallvärde öfverskjuter 25 fr.
ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN. 19
Kommissionen tager slutligen i öfvervägande, hvilken
inverkan eu förändring af den Engelska sovereignen skulle
utöfva på bestående penningeförbindelser och löpande
affärsuppgörelser. Den finner, att en reduktion af sovereignen
från 113.001 grän fint guld till 112.008 grän, eller
med 0.88 %, skulle icke blott vålla svårigheter för beräkning
af äldre i det förra myntet kontraherade förbindelser,
utan äfven, åtminstone under öfvergångstiden, vid det dagliga
mindre utbytet förorsaka mångfaldiga olägenheter, så
mycket besvärligare, som eu skilnad af omkring 0.9% vid
så små belopp som shillings och pence endast med svårighet
läte sig iakttaga. Alla obligationer, inteckningar,
aktier och öfriga värdepapper i det gamla myntet skulle
omskrifvas; alla räkenskaper, såväl bankens och statens
som enskilda köpmäns, skulle med mycket besvär och
många omkostnader förändras; alla löner, taxor och utgifter
skulle lämpas efter systemets nya räkneenhet; och
det vore dessutom långt ifrån säkert, att allmänheten skulle
kunna snart bibringas insigten om förändringens vigt. I -alla händelser måste densamma möta ett starkt motstånd
hos hela den del af folket, som, utan aning om dess betydelse
för den stora handeln, endast finge känning af de
genom densamma vållade obeqvämligheter och förluster.
Åt betänkligheter af denna art har kommissionen inrymt
en ganska stor vigt, men den slutar dock med anförande
af exempel, huru i andra länder, såsom Frankrike, Preussen,
Holland och Grekland, dylika svårigheter verkligen
blifvit besegrade, samt uttalar sin öfvertygelse, att de icke
kunna blifva ett oöfvervinnerligt hinder för en förändring,
20 ENGELSKA KOMMISSIONENS YTTRANDE I MYNTFRÅGAN.
”så vida denna af allmängiltiga grunder måste anses vara
af stor nytta för samhället”.
Sådana grunder kan dock kommissionen icke upptäcka
för förslaget om sovereignens förändring och 25-fr.-styekets upphöjande till internationel myntenhet. Den
finner detta förslag helt naturligt från en konferens, der
det Franska systemet varit representeradt af fyra stater,
men den anser det vara ännu naturligare, att England
påyrkar den oförändrade sovereignens antagande som det
egentliga verldsmyntet; ett förslag, som dock å 1867 års
konferens aldrig sattes i fråga, hvarken af Englands ombud,
eller af något från de öfriga femton makterna, hvilka
med afseende å valet af myntsystem måste anses fullt
opartiska.
För kommissionen synes emellertid den Engelska
sovereignens höga rang såsom vidt omlöpande och öfverallt
erkändt handelsmynt, dess vördnadsvärda ålder och
dess orubbade anseende vara afgörande skäl för dess bibehållande
vid oförändradt värde, och den föreslår derföre
det Franska myntsystemets förändring till sådan öfverensstämmelse
med det Engelska, att sovereignen kan bibehållas
och blifva internationel myntenliet.
Ehuru kommissionen sålunda bestämdt afstyrker
sovereignens förändring till likhet med ett Franskt 25-fr.-stycke, afslutar den dock sitt betänkande med upprepande
af den förklaringen, att ett för alla nationer likformigt
myntsystem med gemensam värdemätare och gemensam
räkneenhet samt med öfverensstämmelse i systemets såväl
större som mindre underafdelningar skulle, lika väl som
ett gemensamt vigt- och måttsystem, medföra de vigtigaste
ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN. 21
fördelar; ocli den tillägger, att frågan om ett gemensamt
mynt icke behöfver uppskjutas till dess ett internationell;
mått- och vigtsystem på samma gång kan åvägabringas,
samt att lösningen af alla med denna fråga förknippade
svårigheter lämpligast kan vinnas genom en ny konferens
af alla dervid intresserade makters befullmäktigade ombud.
Af åtskilliga tecken att döma, saknas icke skäl för
den förmodan, att en stor del af Engelska nationen
delar de af kommissionen uttalade åsigter och att isynnerhet
premisserna till den slutsats, som af böj er den Engelska
sovereignens förminskning till öfverensstämmelse
med 25-fr.-stycket, väckt anklang hos en nationalkänsla,
hvilken ogerna ser England i något hänseende vika för
Frankrike.
Onekligen kan en sådan känsla, äfven i en fråga af
denna art, vara ett hinder af ganska allvarsam beskaffenhet,
och den skall åtminstone verka derhän, att England kommer
att intaga en i det längsta overksam och afvaktande
hållning. Men om den är tillräcklig för att afhålla England
från en förändring, hvartill det skulle lockas endast
af nya fördelar, skall den näppeligen mäkta förhindra
samma förändring, om nationen dertill finner sig manad
af känbara kommerciela olägenheter. Och det är obestridligt,
att Frankrike i denna tvist om företrädet eger
vapen i sin hand, hvilka äro kraftigare än något theoretiskt
argument, enär. det har makt att framkalla en för
England ganska känbar financiel eller kommerciel olägenhet.
Redan nu anföres af Engelsmän såsom en betänklig
omständighet, huru den Engelska sovereignen på
fastlandet lider vid beröringen med det Franska myntet.
22 ENGLANDS OCH FRANKRIKES ÖMSESIDIGA STÄLLN. I MYNTFRÅGAN.
enär den ej blott i det mindre utbytet vid vexlingar, köp,
liqvider å jern vägar och ångbåtar utan äfven ofta vid den
större handelns prisnoteringar1) utgifves och mottages till
ett värde af 25 fr., under det dess värde egentligen skulle
vara 25.22 fr. Om detta inträffat, innan ännu något Franskt
guldmynt af denna valör funnits till, huru mycket lättare
skall det ej ske, i händelse ett 2 5-fr.-stycke, till form och
storlek alldeles liknande sovereignen, utsläppes i verldsmarknaden.
Ett sådant mynt, som för beqvämlighets skull
öfverallt komme att gälla lika med en sovereign, skulle,
efter den välbekanta lagen om det sämre myntets makt
att uttränga det bättre, utan allt tvifvel komma att ideligen
jaga Englands förråd af sovereigns i vexlarnes kassor
och guldsmedernas deglar, och England skulle kanske
inom mindre tid, än det behöfde för att omsmälta sina
sovereigns, se dem utträngda af Franska 25-fr.-stycken,
eller också vara tvunget att med ständig förlust prägla
nya sovereigns till förmån ensamt för spekulationen i
denna vara.
Det är troligen ock irisigten härom, som föranledt
den nuvarande Engelska regeringen att med större ifver
taga frågan om hand. Finansministern Lowe har i sitt
bekanta tal i underhuset den 6 Februari 1869 på ett
mycket bestämdt sätt uttalat sig till förmån för ett förslag,
hvilket redan inför 1868 års kommission framställdes
af några ganska betydande män, och som afsåg att genom
'') Se härom: Report from the Royal Commission on international
coinage, pag. 38 (JE. K. Muspratt, ledamot af handeLskammaren i Liverpool,
hvilken, enligt sitt eget tillkännagifvande, uttryckte denna kammares
opinion) och pag. 135 (Louis Mallet) m. fl.
FINANSMINISTER LOWES FÖRSLAG.
23
en konstmässig åtgärd åvägabringa sovereignens reduktion
till 25 fr., utan att dermed såra den Engelska nationalkänslan.
'' Sovereignen bör icke — menade inför kommissionen
Mess. Hendriks, Brown och Smith samt senast inför
underhuset finansministern Lowe — nu förändra sitt nominela
värde; den skall inom England och för Engelsmännen
behålla detsamma, sådant det är och under lång
tid varit, och dess underafdelningar shillings och pence
skola förblifva alldeles orubbade. Men da det nu är fråga
om att anskaffa ett internationelt. mynt af samma vigt och
halt som det Franska 2 5-fr.-stycket, kan detta ske genom
införandet af en nyhet i den Engelska myntpolitiken, nämligen
en slagskatt af jemt 2.m pence eller 22 centimer,
att uttagas af hvaije sovereignstycke. Den på sådant sätt
till metallvärdet minskade sovereignen skall naturligtvis
på verldsmarknaden mottagas och utgifvas för hvad den
verkligen innehåller i guld och sålunda, utan att vara
blottställd för nedsmältning, hålla sig i omlopp tillsammans
med det nya 25-fr.-stycket. Inom landet åter skall
den på grund af sin prägel fortfarande betraktas som en
sovereign af det äldre slaget, d. v. s. ett guldstycke innehållande
113.001 grän guld, ehuru hvar man vet, att staten
derutaf i myntskatt borttagit O.oos grän guld.
Den Engelska nationen skulle sålunda för sin egen
stats mynthöghet icke tveka att göra en eftergift i sin
eganderätt, men deremot för den stora internationela angelägenheten
icke vilja uppoffra något af sin värdighet;
den skulle föredraga att inom landet ”billonera” sin sovereign
framför att der erkänna dess likhet med ett Franskt
myntstycke.
24
OPINIONEN I ENGLAND BÖKANDE MYNTFRÅGAN.
Det är Kommitterade obekant, hvilka utsigter detta
förslag kan ega till framgång inom det Engelska Parlamentet.
Det bär inom Englands press blifvit varmt förordadt
af några bland dem, som af 1868 års kommission
rådfrågades; det har å andra sidan blifvit motsagdt af
framstående statsmän. Professor Jevons har i en uti Journal
of Statistical Society, Dec. 1868, intagen uppsats:
”On the condition of the metallic currency of the
United Kingdom with reference to the question of
international coinage”, uttalat sig i samma riktning
som Finansministern Lowe, och dervid lemnat den vigtiga,
på noggranna beräkningar grundade, upplysningen, att
det nu omlöpande Engelska guldmyntet redan är så förslitet,
att det i sj elfva verket ej innehåller mera fint guld
än 25-fr.-stycket. Hvad beträffar Englands köpmän och
industriidkare, synes deras intresse för frågan alltsedan
1867 års konferens hafva varit ganska lifligt. Liverpools
handelskammare afsände ombud till 1867 års exposition
enkom för deltagande i öfverläggningen rörande ett internationelt
mått-, vigt- och myntsystem, och i sitt eget utlåtande
angående myntfrågan uttalar sig handelskammaren
afgjordt för anslutning till det Franska systemet.
Framför allt är det anmärkningsvärd t, att af de 23
vittnen, hvilka 1868 års Engelska kommission förhörde,
hafva endast 4 yttrat sig bestämdt emot en dylik anslutning,
och af de öfriga hafva de flesta till och med förordat
sovereignens reduktion till likhet med 25 fr. En
sådan enstämmighet bland Englands köpmän, fabrikanter
och ekonomister kan endast förklaras af eu för den ifråga
-
ÅTGÄRDER I FRANKRIKE I AFSEENDE Å MYNTFRÅGAN.
25
sätta myntförändringen benägen opinion inom de samhällsklasser,
hvilkas intressen deraf närmast beröras.
Då, såsom redan är antydt, det af konferensen föreslagna
myntsystemets genomförande i väsendtlig män
beror af Frankrikes åtgärder och hela frågan dessutom i
detta lands regering haft sin varmaste förespråkare, är det
med största intresse man motsett de mått och steg, som
der kunde komma att vidtagas i anledning af konferensens
beslut. Frankrike och öfriga stater, som antagit
myntkonventionen af år 1865, komma onekligen i den
fördelaktigaste ställningen vid en sådan förändring som
konferensen åsyftade; man fordrar af dem icke någon
annan uppoffring, om den ens så kan kallas, än öfvergifvandet
af den dubbla värdemätaren och af skiljemyntets
internationela erkännande. Imellertid hafva äfven här rest
sig vissa betänkligheter och motstånd, som måhända i
någon mån försvårat ett kraftigare ingripande till frågans
praktiska lösning. Man har med mycken ifver motsatt
sig förslaget om 25-fr.-styckets prägling och, i stället för
det af konferensen förordade myntsystem, yrkat antagandet
af en ur rent vetenskaplig synpunkt rationelare
myntenhet: 1 gram guld till O.900 finhet; hvaijemte man
envist förfäktat bibehållandet af den dubbla värdemätaren,
till hvars försvar mäktiga börsintressen förskaffat sig stöd
i vissa vetenskapsmäns betänkligheter.
Regeringen hade redan i Mars 1867 nedsatt en kommission
för utredande af frågan om värdemätaren, och
denna kommission aflemnade den 24 Maj samma år ett
betänkande, hvari förordades bibehållandet af det nuvarande
systemet med dess dubbla värdemätare. Med an
-
26
ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.
ledning af den derefter sammanträdande konferensens motsatta
yttrande i ämnet företog regeringen detsamma ånyo
till behandling, och föreläde först frågan till pröfning för
Frankrikes Bank samt alla handelskamrar och generaluppbördsmän
i riket. Samtliga dessa myndigheters yttranden,
af hvilka det vida öfvervägande flertalet voro för
införandet af guld såsom ensam värdemätare1), öfverlemnades
derefter till en ny, den 22 Juli 1868 nedsatt, Commission
monétaire, hvilken den 5 Mars 1869 afgaf sitt
yttrande af innehåll, att ”1’étalon unique d’or” vore
vida mer än den dubbla värdemätaren gynsam för en internationel
myntenhet, fördelaktig för Frankrikes handel och
nödig för befastandet af dess eget myntsystem; hvarjemte
kommissionen för införandet i Frankrike af guld såsom
ensam värdemätare förordade följande åtgärder:
l:o) att i samråd med de stater, som afslutat 1865
års myntkonvention, i viss mån förändra densamma, samt
i Frankrike framlägga en lag, bekräftande denna förändring,
som för framtiden förbjöde eller starkt begränsade
'') Enligt beräkning af kommissionens sekreterare voro af de 66 Handelskamrarne
44
bestämdt för guldet såsom ensam värdemätare,
20 bestämdt emot,
2 obestämda;
af de 87 General-Uppbördsmännen
64 bestämdt för,
14 bestämdt emot,
9 obestämda.
Härvid bör dock anmärkas att de vid kommissionens procés-verbaux vidfogade
utdrag innehålla yttranden af inalles 88 General-Uppbördsmän; att af
dessa
63 yttrat sig bestämdt för 1’étalon unique d’or,''
och 8 bestämdt emot; samt att
af de 17 återstående 15 uttalat sig mer eller mindre för guldet såsom ensam
värdemätare, men tillika framhållit vissa praktiska betänkligheter.
ÅTGÄRDER I FRANKRIKE RÖRANDE MYNTFRÅGAN.
27
präglandet af 5-fr.-stycket i silfver, samt inom belopp af
100 fr. inskränkte de nu befintliga silfver-5-fr.-styckenas
egenskap af lagligt betalningsmedel;
2ro) att likaledes förändra 1865 års konvention i syftning
att berättiga Frankrike till präglandet af 2 5-fr. -stycken.
Med anledning häraf blefvo ''ock de genom myntkonventionen
förenade staternas ombud kallade till konferens
den 10 Aug. 1869, men'' sammanträdet blef, på begäran
af Schweitz och Italien, uppskjutet, och lär tiden
derför ännu icke vara bestämd. Dåvarande Finansministern
Magne har ock, måhända dertill närmast föranledd af Spaniens
beslut i myntfrågan, i skrifvelsen den 10 November
samma år hos Kejsaren hemställt, bland annat, om snar
prägling af 2 5-fr.-stycken. Men de politiska förhållandena
under årets sista månader, hvilka helt naturligt tilldrogo
sig all uppmärksamhet, synas hafva vållat uppskof med
ärendets vidare handläggning, och M:r Magnes skrifvelse
har, enligt hvad Kommitterade från Eders Kongl. Maj:ts
beskickning i Paris inhemtat, endast föranledt hela myntfrågans
hänskjutande till ”Conseil supérieur du Commerce,
de 1’agriculture et de 1’industrie”, hvilken för
detta ärendes behandling har förstärkt sig med åtskilliga
sakkunniga personer.
Enligt oss delgifven note af den 11 l)ec. 1869 från
dåvarande Kejserlige Franske Utrikesministern ansågs då
frågan om 2 5-fr.-styckets prägling ej kunna företagas af
regeringen utan i samband med hela den öfriga internationela
myntfrågan. Men det torde knappt vara antagligt,
att den nya regeringen kommer att vidhålla denna
28
SPANIENS ANTAGANDE AF NYTT MYNTSYSTEM.
åsigt, isynnerhet om det internationell! myntsystemets ifrigaste
förkämpe, M:r E. de Parieu, hvars yrkanden just
utgått på öfvergifvandet af den dubbla värdemätaren och
präglandet af 2 5-fr.-stycket, fortfarande kommer att bibehålla
sin nu innehafvande plats i ministerrådet.
Under det Frankrike sålunda hittills låtit övertygelserna
mogna och liksom afvakta! ett gynnsamt ögonblick
för mera afgörande åtgärder, har Spanien midt under de
häftiga brytningarna af en stor revolution med ens förändrat
sitt myntsystem till likhet med de fyra förbundsstaternas.
Det här genom dekretet af den 19 Oktober
1868 som myntenhet antagit pezeta — 1 fr. och skall
enligt samma förordning prägla guldmynt, silfvermynt och
skiljemynt i full öfverensstämmelse med grunderna för
1865 års konvention. Det har dock ännu icke ingått i
förbundet, och ehuru, i full öfverensstämmelse med stadgandet
i 1865 års konvention, ett maximum af 6 fr. per
innevånare är genom dess nya myntordning faststäldt för
präglingen af silfverskiljemynt, har det icke med de angränsande
staterna ingått någon öfverenskommelse rörande
skiljemyntets ömsesidiga erkännande såsom lagligt betalningsmedel.
1 Nord-Amerikas Förenta Stater synes intresset förfrågan
om ett allmänt verldsmynt för icke längesedan
hafva varit särdeles lifligt. Man hade med anledning af
de olägenheter, hvilka den dubbla värdemätaren der, såsom
öfverallt, förorsakat, varit nödgad att redan 1853 göra
en betydande rubbning i den då blott 16 år gamla myntordningen,
och man tycktes några år derefter icke obenägen
att medverka till en ännu vidsträcktare reform, hvilken kunde
MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.
29
bereda myntväsendet större ocli varaktigare säkerhet. En
kommitté, nedsatt för undersökning rörande mått, vigt
och mynt, hade redan den 17 Maj 1866 i sitt betänkande
inför Kongressen uttalat den öfvertygelsen, att vid nästa
myntreform i de Förenta Staterna uppgiften vore att utfinna
ett myntsystem lämpligt för alla civiliserade nationer.
Till den året derpå sammanträdande Pariserkonferensen
afsändes ock som Unionens ombud en af det internationela
myntsystemets varmaste förfäktare, M:r Ruggles, hvilken
vid konferensen med största ifver påyrkade antagandet af
francsystemet som grundval för ett internationelt myntväsen,
och isynnerhet framhöll vigten af hastiga och kraftiga
åtgärder till genomförandet af en sådan förändring,
hvilken, enligt hans mening, af hvarje uppskof blott skulle
ytterligare försvåras. Såväl i sitt yttrande till konferensens
protokoll den 28 Juni 1867, som i sin berättelse rörande
konferensens förhandlingar, till Statssekreteraren Seward
afgifven den 7 November 1867, uttalade sig M:r Ruggles
på det bestämdaste för Unionens anslutning till det af
konferensen förordade myntsystem genom en reduktion
af den Amerikanska gulddollarn till likhet med Frankrikes
5 francs i guld, d. v. s. från l.otis till 1.6129 gram af O.900
finhet eller en förminskning af ungefär 3i %. Han fann
en sådan uppoffring från Amerikas sida vara påkallad af
den utomordentliga vigt ett internationelt myntsystem måste
ega för de kommerciela förbindelsernas utveckling.
Inom Kongressen fann denna mening en lika afgjord
anhängare i en af Amerikas mest framstående statsmän,
senatorn Sherman, hvilken i Senaten den 6 Januari och
sedermera med en högst ringa modifikation den 9 Juni
30 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.
1868 framlade en bill rörande detta ämne. Af bref, vexlade
mellan M:r Sherman och M:r Ruggles, samt af åtskilliga
deras yttranden finner man, att de vant öfvertygade
om möjligheten att stämma allmänna meningen i
Amerika för en anslutning till konferensens system, att
köpmän och kommerciela korporationer inom Unionen
redan begynt hysa intresse för frågan, och att Kongressen,
enligt deras mening, vore så benägen för genomförandet
af ett internationelt myntsystem, att den gerna skulle lyssna
till hvarje praktiskt förslag i denna riktning. M:r Shermans
bill förordade 5-dollars-styckets prägling till likhet
med 25 fr. såväl i halt som i vigt och storlek, samt de
öfriga myntens lämpande derefter; och skulle detta mynt
vara lagligt betalningsmedel, utom för Förenta Staternas
redan befintliga i guld betalbara obligationer. Derjemte
föreslogs, att med borttagandet af 1 dollar-, 5 cent- och
3 cent-styckena, de öfriga silfvermynten hädanefter skulle
präglas till O.ooo finhet, men så att t. ex. halfdollar-stycket
blott skulle innehålla 11.t; gram silfver till O.900 finhet,
hvilket i sj elfva verket vill säga, att finsilfverqvantiteten
i dessa mynt komme att reduceras till likhet med qvantiteten
fint silfver i de motsvarande Franska skiljemynten.
Äfven gränsen, hvartill det nya Amerikanska skiljemyntet
skulle erkännas såsom lagligt betalningsmedel, föreslogs
här till densamma som gränsen för det Franska skiljemyntet
eller till 10 dollars = 50 fr. För detta förslag
vann M:r Sherman bifall af majoriteten inom Senatens
Finanskommitté, hvilken som skäl för Förenta Staternas
anslutning till ett likformigt internationelt myntsystem
hufvudsakligen anförde, att Förenta Staterna, såsom ett
MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.
31
guldprodu cerandc land, egde det största intresse i undanrödjandet
af alla hinder för guldets fria användning, att
Förenta Staterna, såsom en ung och derföre ännu lånesökande
nation, egde det största intresse i att bringa sitt
mynt i öfverensstämmelse med de långifvande folkens,
och derigenom befria sig från de omkostnader för myntets
omvexling eller ommyntning, som för närvarande vålla
gäldenären förluster vid skulders betalning till utlandet;
att Förenta Staterna slutligen egde största fördel af att
just i detta ögonblick åvägabringa en förändring i sitt
myntväsen, enär den myntade guldqvantiteten nu vore
nedbragt till ett minimum, och kostnaden för en ommyntning
således skulle vara mindre, än den någonsin
kunde blifva. Betänkandet åtföljdes dock till representanthuset
af en reservation från Kommitténs minoritet, hvilken,
under uttryck, som i allmänhet förrådde stor obenägenhet
mot hvarje dylik förändring, ifrigt afstyrkte det
framlagda förslaget.
M:r Shermans bill af den 26 Jan. återkom till Kongressen
i början af Juni, men frågan blef denna gång icke
afgjord. Kort derefter, den 21 Juli 1868, framlade en af de
inflytelserikare ledamöterna i Kongressen, M:r Kelley, en bill
rörande antagandet af ett mynt, som bättre än något annat
skulle motsvara alla folks behof af ett internationell, bytesmedel.
Utgående från den af 1867 års konferens enhälligt
förkastade åsigten, att ett sådant lättast kunde vinnas
genom antagande af ett helt och hållet nytt myntsystem,
förklarade han, att det internationela myntet borde bringas
i närmaste öfverensstämmelse med det metriska vigtsystemet,
och föreslog, att Förenta Staternas nya guldmynt, för
32
MYNTFRÅGANS BEHANDLING I FÖRENTA STATERNA.
hvarje dollars nominalvärde, skulle väga 1| gram guld af
O.900 finhet d. v. s. innehålla li gram fint guld; att detta
guldmynt skulle från och med 1 Januari 1869 (70) gälla
som lagligt betalningsmedel inom Unionens stater, efter
beräkning, att 1000 dollars af det gamla myntet skulle
vara - 1003 dollars af det nya; att silfvennynt å en half
dollar och derunder skulle präglas till O.yoo finhet och till
vigt af 25 gram för hvarje dollars nominalvärde, men
endast inom belopp af 10 dollars gälla såsom lagligt betalningsmedel;
samt slutligen att både å guld- och silfvermynten
skulle utsättas såväl deras finhet som deras vigt
i gram.
Icke heller detta förslag lyckades denna gång tillvinna
sig Kongressens bifall, och måhända har den politiska
konflikten mellan dåvarande presidenten och Kongressen
bidragit till ärendets uppskjutande tillsvidare. Den
nye finansministern Boutwells åsigter i frågan äro ännu
ej uttalade, men enligt underrättelser från Eders Kongl.
Maj:ts beskickning i Washington, anses han vara höjd för
M:r Kelleys förslag, hvilket blifvit med vissa förändringar
förordadt i en nyligen utgifven skrift af M:r Elliot, byråchef
i Boutwells departement1).
Kelleys bill har äfvenledes erhållit understöd af the
American Association for Advancement of Science
vid dess sammanträde i Augusti 1869, och de i densamma
uttalade grundsatser voro förut framställda af the American
Statistical Association, hvilken redan i Februari
1868 påyrkade Förenta Staternas skyndsamma antagande
’) Suggestions for the establishmcnt of an International Coinage
on a decimal and metric basis in Germany by E. B. Elliot,
MYNTFBÅGANS behandling I FOBENTA STATEBNA; i tyskland. 33
af det metriska mått- och vigt-systemet samt af ett mynt
som på ett enkelt sätt anslöte sig till det metriska systemet.
Petitionen härom hade till Kongressen inlemnats
från the Stat. Association flere månader, innan M:r Kelley
framlade sitt förslag, och frambära den till Senaten af M:r
Surnner, till Representanthuset af M:r S. Ho oper.
Kelleys förslag blef äfven år 1869 framlagdt vid Kongressens
sammanträde och torde väl, efter hvad senaste
underrättelser gifva vid handen, äfven år 1870 komma
under öfverläggning. Men kämparne för francsystemet och
Pariserkonferensens förslag hafva under sistförflutna år erhållit
en betydande förstärkning i Senatorn M:r Surnner,
densamme som, enligt hvad nyss är omnämdt, året förut
inlemnat Statistiska sällskapets petition om ett metriskt
myntsystem. Den 2 April 1869 framlade denne i Senaten
en bill, hvari han, såsom förut M:r Sherman, påyrkade
5-dollar-styckets reduktion till öfverensstämmelse med 25 fr.,
och vill det sålunda synas, som om en strid inom Kongressen
och kanske inom hela landet förestode mellan
anhängare al'' det metriska och af det Franska myntsystemet.
I Tyskland, der myntföreningen af 1857 var ämnad
att afhjelpa de känbaraste olägenheterna af den rådande
förbi stringen i myntväsendet, bär dock uppmärksamheten
fortfarande varit riktad på behofvet af en större reform.
Frågan har ur theoretisk synpunkt allt för stort intresse,
för att, icke den Tyska vetenskapen skulle göra henne till
föremål för sina grundliga undersökningar, och den Tyska
handelns intressen äro allt för nära berörda af de stora sjömakternas
kommerciela utveckling, för att icke frågans
3
Myntkommitténs Bet.
M
MYNTFBÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.
rent praktiska sida här skulle komma i betraktande. Så
t. ex. framställdes af Österrike redan vid de underhandlingar,
som föregingo 1857 års konvention, ett förslag, som
särskild! afsåg behofvet af ett verldsmynt, och just i sådant
intresse skulle förbereda Tysklands antagande af guld
såsom ensam värdemätare. De ännu ej besegrade farhågorna
för guldets värdeminskning bestämde dock de
underhandlande makterna för antagandet af silfver såsom
värdemätare, men för att tillmötesgå det erkända behofvet
af ett ”handelsmynt” fattade man beslutet om präglingen
af den Tyska Guldkronan’), ett mynt, som, emedan
det aldrig blef erkändt såsom lagligt betalningsmedel,
visserligen icke kunnat vålla någon egentlig förvirring,
men som också i följd af sin brist på öfverensstämmelse
med något annat kändt handelsmynt, icke varit till någon
nytta och numera nästan är en sällsynthet i verldsmarknaden.
Frågan om en ny myntreform har under den följande
tiden farit ett stående öfverläggningsämne å Tysklands
handelsdagar och nationalekonomiska möten, och har diskussionen
der, utom frågan om ett enda Tyskt myntsystem
(i stället för de nuvarande sju), äfven rört sig om
behofvet äf ett mera begärligt handelsmynt. Dervid har
man dock helt naturligt inlåtit sig på frågan om ”Goldwährung”
eller ”Silberwährung”, och har den förra blifvit
förordad såväl vid den ekonomiska kongressen i Stuttgart
1861, som i Heilbronns Handelskammares utlåtande 1861
*) Den Österrikiska guldkronan bestämdes att innehålla 10 gram fint guld, men
enär det myntguld, hvaraf den skulle präglas, var af O.900 finhet, blef dess
verkliga vigt 11J gram.
MYNTFHÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.
35
och 1863. T allmänhet hafva dock de Tyska handelsdagarna
och nationalekonomiska mötena intill år 1867 uttalat
sig för bibehållandet af silfver såsom värdemätare,
men deremot ofta och ifrigt påyrkat guldkronans öfvergifvande
såsom handelsmynt och utbytande mot ett föreningsmynt
till guldvärde af 20 fr. eller 25 fr., hvilket dock
naturligtvis, med silfver såsom värdemätare, endast skulle
ega sitt handelsvärde eller på sin höjd eu fast kurs för
liqvid i offentliga kassor.
Pariserkonferensen gaf emellertid väckelse till ny och
ifrigare undersökning af frågan, och har i Tyskland mera
än annorstädes bevisat sin makt att förena åsigterna och
förbereda det allmänna tänkesättet på den förändring, som
det sedermera blir regeringarnas sak att åvägabringa,
Konferensens beslut har först och främst ögonskenligen
verkat derhän, att den hittills i Tyskland med största ifver
afhandlade frågan om en särskild Tysk myntenhet på
grundvalen af 1857 års förening numera blifvit helt och
hållet skjuten åt sidan. Man har fått syn på ett vida högre
stäldt mål, och man begynner inse, att om man skall underkasta
sig de uppoffringar och olägenheter, hvarje myntförändring
oundvikligen medför, så måste det vara för ernående
af just detta högre mål.
Redan 1867 års nationalekonomiska kongress i Hamburg
uttalade sig för antagande af ”Goldwährung”, och den
i September 1868 i Berlin församlade Tyska Handelsdagen
har formulerat sitt beslut i myntfrågan sålunda: ”Det är
tidsenligt och i högsta måtto önsk-värdt, att de oregelmässigheter,
som ännu förhindra Tysklands enhet i myntväsendet,
så fort som möjligt undanrödjas, och att man på
36
MYNTFRÅGANS BEHANDLING I TYSKLAND.
samma gång antager guld såsom värdemätare med lämplig
anslutning till myntkonventionen af den 23 December 1805,
och till de af 1867 års myntkonferens förordade grunder”.
För antagandet af guld såsom värdemätare uttalade
sig härvid 75 röster mot 37. Intresset för den internationela
angelägenheten förråder sig ock omisskänneligt i den
Nordtyska Riksdagens beslut af den 13 Juni 1868, enligt
hvithet Förbundsrådets president skall uppfordras ”att
skyndsammast för Riksdagen framlägga förslag till ett nytt
strängt decimalt myntsystem”.
Enligt underrättelser ingångna från Eders Kong!,. Maj ds
beskickning i Berlin, lär emellertid den Preussiska regeringen
icke ännu tagit något steg för beredandet af en
sådan förändring, men Förbundsregeringen lär vara betänkt
att, när omständigheterna sådant medgifva, taga frågan i
skärskådande.
Åmnet har också med det lifligaste intresse inom
pressen och af enskilde nationalekonomer och mynttechnici
blifvit afhandladt; de fyra sista åren hafva redan haft att
framvisa eu myntliteratur, der man finner flera af Tysklands
mest sakkunnige män hafva med ifver deltagit i
meningsutbjdet. Det fort]enar särskilt att anmärkas, huruledes
tvistepunkterna redan fått en vigtig begränsning
derigenom att frågan om ”Gfoldwährung” eller ”Silberwährung”,
der den icke anses såsom redan fullt afgjord,
af alla dessa skriftställare obetingadt besvaras till den förras
fördel; och att önskvärdheten af ett internationell myntsystem
likaledes af alla är erkänd.
Handelsdagen i Berlin, som 1868 utfäste ett pris för
myntfrågans behandling, ansåg sig till och med kunna
MYNTFKAGANS BEHANDLING I TYSKLAND.
37
lemna dessa bägge spörsmål åsido, såsom redan fullständigt
belysta, och begärde i stället ett sval) på frågan,
genom hvilka medel man lättast kunde öfvervinna de Opraktiska
svårigheter, som måste åtfölja en öfvergång från"silfver
till guld såsom värdemätare. Meningarna hafva naturligtvis
varit ganska delade rörande den lämpligaste utgångspunkten
för ett internationelt myntsystem, och förslag hafva
ej felats såväl till att låta clet internationela bytesmedlet
utgöras af hela gramvigter fint guld "), som till antagande
af ett nytt Tyskt mynt med namnet kronthaler2); men
de flesta och mest betydande rösterna hafva dock uttalat
sig för en anslutning till guldfrank sy s tern et3), och
har man dervid ansett den nya Tyska myntenheten böra
sökas antingen genom den Österrikiska 10-florinens reduktion
till likhet med 25 fr., eller uti den Tyska ”Drittelthaler
in Gold”, hvaraf 20 = 25 tf.
'') Så isynnerhet E. Nothomb i en uppsats ”Die Weltmiinze” i Avig. hft. af
Preussische Jahrbiicher 1869.
z) Augspurg: Zur deutschen Miinzfrage. I—IV Bremen 1868—69.
*) Så de fem af Tyska Handelsdagen prisbelönta skrifterna i myntfrågan af II.
Grote, G. Millaver, II. Weibezdh/n, It. Back och J. G. Killerman, tillsammans
utgrina af Handelsdagens Utskott under titel: Der Uebergang zur Goldwährung.
Berlin 1868.
Såsom Bericht-erstatter rom bleibenden Ausschuss des deutschen
Handelstages har den berömde D:r A. Soetbeer i Hamburg offentliggjort
eu Denkschrift betreffend deutsche Miinzeinigung, hvari frågan
erhållit eu. klar och fullständig belysning, och der dess vigt för Tyskland är
med styrka framhållen.
Äfven F. Xeller, Miinzdirektor in Stuttgart, har utgifvit en särdeles sakrik
skrift: Die Frage der internationalen Miinzeinigung und der Reform
des deutschen Miinzwesens. Stuttgart 1869.
Vidare må nämnas: C. Schufa, Die deutsche Miinzreform und der
Ansohluss an das Frankensystem. Berlin 1869. — J. Prinee Smith: Währung
und Miinze. Berlin 1869. — Gschmendner: Zur allgemeinen Miinzeinheit;
die internationationale Mvinzkonferenz zu Paris im Jahre
1867. Erlangen 1869.
Bremer Handelsblatt och Hamburg Börsenhalle hafva i Tyskland
varit de egentliga organen för frågans behandling inom pressen.
38 MYNTFRÅGANS BEHANDLING I RYSSLAND, FINLAND.
I Ryssland har, enligt meddelanden från Kejserliga
Ryska Finansministeriet till Eders Kong! Maj:ts beskickning
i S:t Petersburg, ännu icke varit fråga om införande
af någon ny myntenhet, eller om förändring af landets
myntsystem till öfverensstämmelse med det af 1867 års
konferens föreslagna; ej heller har genom enskilde eller
korporationer något förslag i sådant syfte blifvit väckt. I
Rysslands myntsystem har den dubbla värdemätaren faktiskt
gjort sig gällande, i det att utom silfverrubeln, som
skulle vara landets lagliga bytesmedel, äfven half-imperialer
utpräglas af guld till ett genom kejserlig ukas lagbestämdt
värde af 15.15 silfverrubel, d. v. s. efter ett värdeförhållande
mellan silfver och guld som 1 : 15.45. Då silfret i följd af
denna prisbestämmelse på 1850-talet begynte utströmma,
sökte man förhindra exporten genom stränga förbud; men
detta oaktadt blef dock silfvermyntet ganska mycket utträngdt
af guldmynt. För närvarande utgöres omsättningsmedlet
uteslutande af pappersmynt, som den Ryska regeringen
under dessa sista årtionden utsläppt i rörelsen.
I Finland, som eger sitt särskilda väl ordnade myntväsen,
har genom kejserlig ukas af den 11 Nov. 1865
myntsystemet blifvit grundadt på ”markka” “), ett mynt,
som i det allra närmaste öfverensstämmer med silfverfranken;
och är här sålunda öfvergången till ett internationelt
frankmyntsystem redan betydligt underlättad.
1 Danmark likasom i Holland, der, såsom bekant,
silfver är ensam värdemätare, har, såvidt kändt är, ingen
'') Enligt K. Reglementet för myntverket i Finland af d. 1 Mars 1865 väger markstycket
116.er doli myntsilfver af 0.868 finhet, och innehåller således 4,4987 5
gram finsilfver, d. v. s. endast 0.00125 gr. eller lj milligram f. s. mindre än
det Franska franc-stycket.
MYNTFRÅGANS BEHANDLING I DANMARK, HOLLAND, NORGE, SVERIGE. 39
åtgärd för myntreformens befordrande blifvit vidtagen. De
bägge ländernas ombud vid konferensen i Paris både dock
mot de der fattade beslut ingen väsendtlig anmärkning
att framställa. Holland är ett bland de länder, der 20-fr.-stycket är väl kändt och i allmänhet mottages till sitt
verkliga värde.
I Norge bär regeringen efter mottagandet af den utmärkta
redogörelse, som dess ombud, nuvarande Statsrådet
O. J. Brocli, afgaf rörande konferensens förhandlingar och
de grundsatser, hvarpå en förändring af Norges myntsystem
borde byggas, för Stortinget framlagt proposition
om tillåtelse för Norges bank att hafva en del af sin metalliska
kassa i guld. En sådan lag har af Stortinget
blifvit antagen, och enligt senaste underrättelser har styrelsen
för Norges bank beslutit att uti nämda kassa låta
guld ingå till ett belopp motsvarande 600,000 speciel-.
Af de länder, som redan åtnjuta förmånen af ett stadgadt
myntväsen, torde Sverige kunna räknas till dem, som
redan genom förberedande åtgärder antydt sin benägenhet
för anslutning till ett internationelt myntsystem. Den Svenska
Riksdagen har redan tvänne gånger mottagit förslag
åsyftande en förändring i denna riktning. År 1868 aflat
Kongl. Maj:t nådig proposition af den 17 Mars, hvari hemställdes
om upphörande af dukatmyntningen, och att i dess
ställe måtte företagas utprägling genast af lO-fr.-stycken
i guld såsom handelsmynt, samt af 25-fr.-stycken, när omständigheterna
kunde sådant föranleda; och vid samma
riksdag föreslog Herr A. O. Wallenberg genom motion i
Första Kammaren antagande af guld såsom värdemätare,
myntsystemets grundande på franken såsom ”myntenhet”
40
JVIYNTFBAGANS BEHANDLING I SYEBIGE.
samt präglande af såväl dukat å 10 fr. som Carolin å 25 fr. i
guld. Sedermera, år 1869, föreslog Herr Wallenberg ånyo
genom motion i Första Kammaren; att det nya guldmyntet
Carolin = 10 fr. måtte blifva Sveriges mylitenhet, hvaraf
tiondedelen under benämningen Mark skulle blifva systemets
räkneenhet och indelas 100 öre; att jemte Carolinen
ett mynt måtte präglas af guld till 24 Carolin eller 25 fr.;
att utom dessa guldmynt måtte såsom skiljemynt präglas
2-mark-, 1-mark-, 50-öre- och 20-öre-stycken af silfver till
0,835 finhet samt 5-öre-, 2-öre- och 1-öre-stycken af koppar,
hvilka skiljemynt skulle gälla såsom lagligt betalningsmedel,
de af silfver endast inom belopp af 1 Carolin och
de af koppar endast inom belopp afl mark; att slutligen
myntstycken å 1 riksdaler och \ riksdaler specie tills vidare
finge i enlighet med Kongl. Förordningen af den 3 Febr.
1855 vid Kongl. Myntet förfärdigas.
I enlighet med sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
tillstyrkande biföll Riksdagen 1868 Kongl. Maj:ts Proposition
om präglandet af 10-fr.-stycken i guld och äfven af
2 5-fr.-stycken, så snart Frankrike beslutat sig för att utgifva
ett dylikt mynt, hvarvid remedium såväl i halt som i vigt
å hvarje sådant 10-fr.- eller 25-fr.-stycke bestämdes till 0,002
öfver såväl som under rätta halten eller vigten.
I enlighet med Kongl. Förordningen af den 31 Juli
1868 har sedermera 10-fr.-stycket eller Carolinen blifVit
präglad i Sverige, och är dermed onekligen en anknytningspunkt
gifven för Sveriges öfvergång till ett internationelt
myntsystem på de af myntkonferensen antagna grunder.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid 1869 års
Riksdag uttalade sig i anledning af Herr Wallenbergs
MYNTFBÅGTÅKS BT5SMDLING I CTiBBrÖK.41
motion ännu bestämdare för Sveriges deltagande i det pågående
arbetet för den internationela myntreformens genomförande.
Utskottets majoritet fann till och med i bestående
grundlagsbud intet hinder mot antagande af guld
som värdemätare eller af guldmynt som rikets lagliga betalningsmedel;
men denna åsigt, hvilken af minoriteten
inom Utskottet bestriddes, vann icke Riksdagens bifall,
utan inskränkte sig denna till att aflåta till Eders Kongl.
Maj:t den underdåniga skrifvelse, som föranledt nedsättandet
af denna Kommitté.
På grund såväl af denna skrifvelses innehåll, som af
Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref rörande Kommitténs arbeten,
hafva Kommitterade ansett sig förpligtade att egna
sin uppmärksamhet åt alla de frågor, som kunna ega sammanhang
med den föreslagna förändringen. Och då Riksdagens
skrifvelse bland de skäl, som kunna tala för Sveriges
öfvergång till ett internationelt myntsystem, i främsta
rummet omnämner den förlust, som vållas af det Svenska
myntets förhållande till grannländernas liknande och lika
benämda myntsorter, torde det vara lämpligt att först i
korthet beröra den i senare tid mycket afhandlade frågan
om bristerna i Sveriges nuvarande myntsystem.
Första upphofvet till de i senare tider ingångna föreningar
rörande myntväsendet har i allmänhet varit någon
känbar olägenhet af de bestående myntförhållandena; det
har fordrats påtryckning af oafvisliga praktiska behof, för
att iitrymme skulle kunna beredas för den stora och vidt
-
42 BRISTER I MYNTVÄSENDET SÅSOM ANLEDNING TILL REFORM.
omfattande förändring, hvilken nu begynner sättas i fråga.
Det var sålunda hufvudsakligen i följd af förvecklingar
och svårigheter vid utvexlingen af Schweitziskt och Franskt
skiljemynt, som 1865 års myntkonvention, med dess antagligen
ytterst följ drika bestämmelser, bragtes åväga. Det
var likaså det allmänna och oafvisliga missnöjet med förvirringen
inom det söndersplittrade Tysklands myntväsen,
som slutligen framtvingade 1857 års konvention. Och det
torde knappast kunna förnekas, att, trots den tillfredsställelse
med nu bestående myntförhållanden, man isynnerhet
från den Preussiska regeringens sida hört uttalas, Tyskland
dock inom sig sjelf lider af ganska betänkliga olägenheter
i detta hänseende. De sju olika myntsystem *),
hvilka ännu i detta land jemte Österrike förefinnas, kunna
ej rätt väl stå tillsamman med handelsförbindelsernas växande
behof af reda och enkelhet. I ett land, der i daglig
handel och vandel så obeqväma reduktioner måste ske som
’) Dessa 7 olika myntsystem äro:
Do det Preussiska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler = 30 Silbergroschen = 360 Pfennige;
2:o det Sachsiska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler = 30 Neugroschen = 300 Pfennige;
3.-0 det Meklenburgska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler = 48 Schillinge = 576 Pfenninge;
4:o det Hamburg-Lybeckska 30-Thaler-systemet med
1 Thaler — 24 Mark Kurant = 40 Schillinge = 480 Pfenninge;
För den större handeln gäller den s. k. Hamburger Bankvaluta: 1 Reichsthaler
= 3 Mark Banko, som dock endast är ett ideelt mynt;
ö:o det Bremenska Guldthaler-systemet med
1 Louisd’or=5 Thaler = 360 Grot = 1800 Schwaren;
6:o det Sydtyska 52pGulden-systemet med
1 Gulden = 60 Kreutzer;
7:o det Österrikiska 45-Gulden-systemet med
1 Gulden (Florin) = 100 Neukreutzer.
Se; Die Frage der internat. Miinzeinigung v. F. Xeller, pag. 151.
Stuttgart 1869.
BRISTEK I SVERIGES MYNTVÄSEN.
43
mellan den Preussiska, den Sachsiska och den Meklenburgska
skilj emyntsräkningen, eller från Nordtysklands
30-thalerfot till Sydtysklands 52 A-guldenfot; der i de stora
emporierna Hamburg, Bremen och Ltibeck helt olika myntsystem
gälla för den stora handeln och för den lilla; och
der slutligen icke ens decimalräkningen hvarken för mått,
mål, vigt eller mynt ännu hunnit göra sig gällande —
det är knappast möjligt, att icke med de ekonomiska förbindelsernas
stora utveckling bebofvet af genomgripande
förenkling der skall göra sig gällande, och att icke Tyskland
således i sin rent inre myntpolitik skall finna en anledning
att lyssna till de förändringsförslag, som afse att
göra myntpolitiken i allmänhet till en verldsangelägenhet.
Äfven Sveriges nuvarande myntförhållanden äro behäftade
med åtskilliga brister, hvilka icke sakna sin betydelse
för frågan om vår anslutning till ett nytt myntsystem,
och hvilka, utan afseende å en dylik mera vidtomfattande
förändring, varit vigtiga nog att blifva föremål
för lifliga meningsutbyten och till och med gifvit anledningtill
ändringsförslag och öfverläggningar vid Riksdagarna.
Redan vid 1862—1863 årens Riksdag väcktes i Borgarståndet
af Herr A. W. Björck en motion åsyftande ändring
af vår myntfot till öfverensstämmelse med den i Tyskland
tern ligen allmänt gällande 30-thalerfoten, hvarjemte tillika
framställdes önskvärdheten af vår samverkan i detta hänseende
med de bägge andra Skandinaviska länderna. Förslaget
lyckades denna gång icke vinna något afseende,
men det blef år 1868, med anförande af hufvudsakligen
samma grunder, af Herr Björck ånyo framstäldt inom Riksdagens
Andra Kammare och gjordes då till föremål för en
44
TIDIGARE YRKANDEN 1 REFORM AF VART MYNTVÄSEN.
öfverläggning, hvarvid åsigter framställdes och meningar
utbyttes, hvilka synas Kommitterade väl förtjenta af närmare
granskning.
Den grundtanke, som ledt motionären vid bägge dessa
tillfallen, har i få ord så blifvit uttryckt, att ”det Svenska
myntet är för godt”. Såsom af den allmänna diskussionen
rörande dessa ämnen tydligen framgår, delas denna
mening af många, och utgör för dem en anledning till allvarliga
bekymmer. Det Svenska myntets egenskap att
vara endast något litet högre i värde än de myntx), hvarmed
det på nästgränsande större handelsplatser kan komma
i jemförelse, skall enligt denna uppfattning medföra betänkliga
förluster för Sverige. Ej nog dermed, att i den
mindre handel, som i gränsorterna och af resande bedrifves,
den Svenska specien förvexlas med den Norska speciel!
och äfven antages vara lika med två Danska Rigsdaler,
eller att grannländernas skiljemynt mottages till ett
värde, som för det mindre utbytet är beqvämligt, men som
ögonskenligen är för högt. Härtill kommer äfven en annan
mycket svårare omständighet. Den ringa, lätt förbisedda
skilnaden mellan de nämda mynten måste ju äfven, menar
man, utöfva en för Sverige ofördelaktig inverkan på det
större utbytet länderna emellan. Det är den, som egentligen
gifvit det utländska myntet en allt för hög kurs i
förhållande till det Svenska; det är den, som i främsta
rummet vållat svårigheten att vid kursbestämmelser hålla
den Svenska specien högre än 3 mk. H. B. eller 96 Danska
eller 120 Norska skilling. Och följden har blifvit, att
0 Häri inbegripet äfven Riksdaler! Hamb. Banko, ehuru den endast är ett ideelt
mynt, och icke finnes verkligen präglad.
TIDIGARE YRKANDEN Å REFORM AF YART MYNTYÄSEN.
45
hvar och en, som förstått att utsända silfverspecier i stället
för vexlar, köpta efter gällande hög kurs, icke blott kunnat
dermed betäcka sina utförselkostnader, utan äfven derutöfver
göra en vinst; följden åter häraf, att det Svenska
silfvermyntets export blifvit föremål för den enskilda vinningslystnadens
spekulationer. Då härtill kommer, att i
det Svenska myntet ingår en alltför stor myckenhet koppar,
hvilken naturligtvis icke inräknas i dess värde, får
exporten af Svenska specier, i mångas tanke, härigenom
ännu större retelse och öfvergår rent af till en spekulation
på kopparen och dess tillgodogörande.
Kommitterade, som härmed hafva velat gifva en framställning
af de betänkligheter och farhågor man i senare
tider uttalat rörande det nuvarande Svenska myntsystemet,
kunna ej undertrycka sin mening, att den allmänna och
ofta åberopade satsen ”vårt mynt är för godt” i ifrågavarande
fall fått eu alltför vidsträckt och derigenom något
obefogad tillämpning; och de göra det så mycket hellre,
som de efter en sådan förklaring anse sig utan fara för
missförstånd kunna framhålla den olägenhet, som verkligen
är en följd af det nuvarande Svenska myntets egenskaper.
Uttrycket ”myntet är för godt” hänvisar tydligen på
en jemförelse; myntet kan, absolut taladt, icke vara för
godt, utan endast i förhållande till något annat mynt. Den
jemförelse, som i detta fall kan ifrågakomma, gäller Svenskt
speciemynt och skiljemynt å ena sidan, och Danskt, Norskt,
Preussiskt och Hamburgermynt å den andra. Dervid
visar sig:
46 SVENSKA MYNTETS FÖRHÅLLANDE TILL NORGES OCH DANMARKS.
att Svenska Specien1) | eller ”fyrariksdalern” inne- | |
håller 25.505 gram finsilfver | , och de öfriga silfvermynten | |
i förhållande derefter: |
|
|
2-Riksdalern.................... | ............ 12.752 gm. | f. s., |
1-Riksdalern..................... | ........... 6.370 )) | » i |
50-öre-stycket................ | ............ 3.188 » | » 7 |
25-öre-stycket............... | ...... 1.594 » | » 7 |
10-öre-stycket................. | ........... 0.638 » | » ; |
att Norska Speciel!2) | innehåller 25.297 | gram fin- |
silfver, och i förhållande derefter: |
| |
\ Specie = 60 skill. .... | ......... 12.648 gm. | f. s., |
i Specie — 24 skill. .... | ........... 5.059 » | » 7 |
TV Specie — 12 skill. .... | .......... 2.530 )) | » 7 |
Tly Specie = 8 skill..... | ......... 1.686 » | » ; |
att Danska Specien8) = | 2 Rigsdaler innehåller 25.282 |
gram finsilfver, och i förhållande derefter:
1 Rigsdaler = 6 Mark — 96 skill. 12.641 gm. f. s.,
i Rigsdaler = 3 Mark = 48 skill..... 6.320 » » ;
1) Ett skålpund (=425.0758 gram) myntsilfver af 0.750 finhet utmyntas till 12|
Edr Sv. Specie.
2) En Köln. Mark (efter Norsk beräkning = 233.8 955 gram) finsilfver, med eu
legering af 1 del koppar mot 7 delar silfver (0.87 5 finhet), utmyntas till 9^
N. Speciel''. Det bör dock anmärkas, att 24-skill.-stycket och 8-skill.-stycket,
som äro präglade enligt lagen af 1816, hade en annan legering, nämligen:
24-skill.-stycket 5 delar koppar mot 11 delar silfver (0.6875 finhet),
8-skill.-stycket 1 del koppar mot 1 del silfver (O.500).
Efter år 1845 präglas icke myntstycken å 8 skill.
3) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver, med en legering afl del koppar
mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 9} D. Specier=18£ Rigsdaler.
Då den i Danmark gällande Köln. Marken är identisk med Hamb.
Banks Köln. . Mark, måste Danska Specien innehålla lika stor vigt finsilfver
som
1 E. thaler = 3 Mark Ifamburger Banko.
I Preussen och Nordtyskland är Köln. Marken = 233.8555 gram.
SY. MYNTETS FÖRH. TILL MK. HB. B:CO, MK. KUR. OCH PR. THALERN. 47
•
att Marken Hamb. Kurant1) innehåller 6.6876 gram
finsilfver, och således
3f Mark Kurant, hvarmed Sv. Specien vanligen jemföres,
25.056 gram finsilfver;
att Preussiska Thalern* 2) innehåller 16f gram finsilfver,
och således
1 i Preussisk Thaler, hvarmed Sv. Specien vanligen
jemföres, 25 gram finsilfver;
att sålunda
den Svenska Specien är = 1.0082 Norsk Specie,
[Dansk Specie,
[R. thaler Hamb. B:ko,
— 1.0179 gånger 3f Mark Hamb.
Kurant,
— 1.0202 gånger 1^ Pr. Thaler,
d. v. s. att
den Sv. Spec. är 0.8 % bättrejän den Norska Specien,
0.9 » » » den Danska Specien,
O.o» » » R. thalern Hamb. B:ko,
1.8» » » 3f Mark Hamb. Kurant,
2.o » » » H Preuss. Thaler.
Hvad det ”billonerade” skiljemyntet beträffar, visar
sig, (Se Bil. kitt. F.)
att i Sverige, der till och med 10-öre-stycket skall
innehålla en vigt finsilfver motsvarande prägelvärdet, sådant
skiljemynt icke finnes;
’) En Köln. Mark ( 233.854 9 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar
mot 7 delar silfver (0.875 finhet), utmyntas till 35 Mark Hamb. Kurant.
2) Ett Tyskt ”Zollpfund” (= 500 gram) finsilfver, med en legering af 1 del koppar
mot 9 delar silfver (O.900 finhet), utmyntas till 30 Preuss. Thaler.
48 BETYDELSEN AF BTTKYCKET ”VART MYNT ÅK FÖR GODT”.
att i Norge1) innehåller
4-skill.-stycket 0.7496 gm. f. s.,
3-skill.-stycket 0.5624 » » ,
2-skill.-stycket 0.3748 » » ;
att i Danmark2) innehåller
1 Mark — 16-skill.-stycket 1.9488 gm. f. s.,
4-skill.-stycket 0.4640 » » .
Den allmänna ekonomiska lagen, att ett ”bättre” mynt
nödvändigt nttränges af ett ”sämre”, har sin egentliga
tillämpning endast på sådana fall, då lagstiftningen mellan
olika myntsorter bestämt ett annat värdeförhållande än det
verkliga; men om dylikt kan här tydligen icke vara fråga.
Det Svenska myntet är i verkligheten så godt det lagenligt
skall vara, likaså det Norska, det Danska, det Preussiska;
och det finnes intet stadgande som bestämmer, att
eu Svensk specie skall gälla lika med en Norsk eller en
Dansk specie, icke heller med It Preussisk Thaler.
Den öfverklagade olägenheten af det Svenska myntets
nuvarande beskaffenhet beror icke heller på något sådant.
Men hvad lagstadgandet icke gör, kan vanan och beqvämligheten
göra, och då tvänne snarlika mynt stöta tillsamman
på marknaden, hvaraf det ena är af högre värde än
’) En Köln. Mark (=233.9955 gram) finsilfver, med en legering af 3 delar koppar
mot 1 del silfver (0.250 finhet), utmyntas till 10$ N. Speciel’ i 4-skill.-och 2-skill.-stycken, samt enligt lagen af den 25 Jan. 1866 äfven i
3-skill.-styeken.
2) En Köln. Mark (233.8549 gram) finsilfver utmyntas:
a) med en legering af 1 del koppar mot 1 del silfver (0.500 finhet) till
20 Kigsdaler i l-Mark-(=16-skill.-)stycken, och
b) med en legering af 3 delar koppar mot 1 del silfver (0.250 finhet) till
21 Rigsdaler i 4-skill.-stycken.
BETYDELSEN AF ETTRYCKET ''VÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.
49
det andra, men endast så obetydligt, att sj elfva uträkningen
af mellangiften sktdle kosta mera tid och besvär, än
hela denna mellangift för den enskilde är värd, händer det
naturligt nog, att det bättre myntet förlorar i värde och
blir räknadt lika med det, som ej är af samma värde. Då
den enskilde sålunda för sin beqvämlighets skull antager
de bägge olika myntsorterna för lika goda, erhåller naturligtvis
det till värdet mindre myntet en premie, hvilken
tillgodonjutes af dem, som taga vara på den fördel, allmänheten
bortskänker, och som i sin vexlingsrörelse derpå
göra en god affär. Det sämre myntet uttränger småningom
det bättre, och de många små mellangifterna, Indika de
enskilde efterskänka utan att märka sin förlust, utgöra
dock sammanlagda för det land, som eger det bättre myntet,
en förlust som är ganska känbar.
Sådant har förhållandet onekligen länge nog varit med
det Svenska myntet i dess beröring med det Danska, det
Norska och det Tyska. Den Danska rigsdalern, som ej
är värd mer än 1 R:dr 98 f öre, har kommit på den skånska
spanmåls- och den småländska boskapsmarknaden med
anspråk på att gälla för en half Svensk specie, och der
också mottagits till detta värde. Den Svenska specien
har åter i Köpenhamn utgifvits för två Danska rigsdaler,
utan att dess högre värde kommit den betalande till godo.
Värdenas förvexling har till och med gått så långt, att det
Danska mjmtet betingat uppgäld i Sverige och det Svenska
fått vidkännas afgäld i Danmark; och om äfven ett
något rimligare beräkningssätt nu begynt göra sig gällande,
så att åtminstone Svenska offentliga kassor vidtagit
åtgärder för undvikande af förluster på det Danska myn
Myntlwmmitténs
Bet. 4
50 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yÅRT MYNT ÅR FÖR GODT”.
tet, synes dock den inrotade vanan och detaljhandelns
behof af lätt och beqväm vexling lägga nästan oöfvervinneliga
hinder i vägen för en fullt riktig beräkning af
myntens värde. En följd häraf har blifvit, att våra sydliga
provinser fått en myntstock af Danska rigsdaler,
marker och skillingar, och dessa jemförelsevis sämre mynt
visa en tydlig benägenhet att derifrån sprida sig uppåt
mot det inre af landet. De möta der i sin väg ett annat
strömdrag af Norskt eller Danskt mynt, som öfver Norska
gränsen banar sig väg till Wermland, vare sig i liqvid för
provinsens export af trävaror eller i vexling vid dess uppköp
af Norska viktualier, derefter utgår som dagspenningar
eller löner, och under den dagliga rörelsen obemärkt
drager sig ned åt Dalsland och Westergötland, der det,
liksom i Småland och Skåne, erkännes som fullgodt Svenskt
betalningsmedel. Här visar sig sålunda, att den redan
nämda ekonomiska lagen om det sämre myntets makt att
såsom bytesmedel uttränga det bättre gäller ej blott när
tvänne i verkligheten till värdet olika mynt göras
lagenligt lika, utan äfven när tvänne lagenligt olika
mynt i verkligheten äro nära lika i värde.
Men tydligen beror nu den ifrågavarande lagens verkan
i senare fallet på det behof af beqvämlighet vid det
mindre varubytet, hvithet åt mynt med nära lika värde
förlänar en falsk värdelikhet. Så ofta olägenheten af en
noggrannare uträkning förefaller större än förlusten af den
obetydliga mellangiften, blir denna mellangift efterskänkt.
Antager deremot sjelfva utbytet större dimensioner, är det
klart, att denna grund måste bortfalla. Mellangiften af
ett öre på en Riksdaler gör en mellangift af 100 R:dr på
BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”yABT MYNT ÅR FÖR GODT''”.
Öl
10,000 och af 1,000 R:dr på 100,000. Vid större affärer
inträder således ett helt annat förhållande. Det är en naturlig
sak att skänka minuthandlaren ett öre för att spara
sig besvär; men det är alldeles onaturligt att skänka en
stor handelsfirma 1,000 R:dr för att undvika besväret med
beräkning af de olika myntsorternas verkliga värde. Då
orsaken till det bättre myntets underskattande helt och
hållet måste ligga deri, att besväret med dess uppehållande
i värde vid de små uppgörelserna icke lönar sig, så försvinner
denna orsak alldeles vid de större affärerna, der
besväret måste löna sig utmärkt väl, och ofta kanske gifver
lika stor vinst som hela affären i öfrig! Det förefaller
derföre osannolikt, att det Svenska myntets ”godhet”
skulle hafva något väsendtligt inflytande på vexelkursen
och den större affärsverldens betalningsvilkor; en sådan
föreställning skulle åtminstone innebära en hård anklagelse
mot vår köpmannakår för okunnighet om myntens värde
och förbiseende af egen fördel.
Konnnitterade vänta sig bär eu ganska vigtig anmärkning,
som i första ögonblicket synes svår att besvara.
Det är ju, kan man säga, en egendomlig omständighet,
att ehuru det Svenska myntets värde är sådant, att parikursen
på Hamburg är 132.16784 (d. v. s. i det närmaste
132.17 R:dr Svenskt — 100 Mk. Hamb. Banko) och ehuru
sålunda kursen på vexlar å vista borde hålla sig sväfvande
omkring denna punkt, densamma likväl under flera tiotal
af år stått vida högre, att den gått upp ända till 134. so,
sällan understigit 133.15 och i allmänhet hållit sig sväfA^ande
kring en helt annan punkt, nämligen 133^, eller
just den parikurs, som gjort sig gällande i den mindre
52 BETYDELSEN AF UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.
handeln och der finner sitt uttryck i den Svenska speciens
antagna värdelikhet med den Norska eller den Danska.
Visar icke denna omständighet, att den större handeln står
under inflytande af samma allmänna och felaktigt föreställningssätt,
som bereder oss dagliga förluster i det mindre
utbytet å gränsorterna och vållar vårt mynts utträngande
af det Danska och Norska; att således vårt mynts
egenskap af att ligga grannländernas mynt för nära i värde
äfven på vexelkursen och börsaffärerna har ett skadligt
inflytande? Eller skulle man väl, utan antagande af ett
sådant felaktigt föreställningssätt och dess inverkan, kunna
förklara, huru vexelkursen under en lång tid kunnat hålla
sig stadigt 1 till 1 \ procent öfver pari, och att den i svåra
konjunkturer kunnat höja sig öfver pari ända till 11 å 1|
procent? De kostnader för transport, ommyntning, ränta,
provision o. s. v., som bilda de naturliga gränserna för
kursens vexlingar, äro dock för Stockholms affärsmän aldrig
högre än f å l %, och så snart kursen öfverstiger
133.25, d. v. s. med mer än f % står öfver pari, måste det
derföre för affärsmännen vara fördelaktigt, att i stället för
vexlar sända silfver till sina utländska skulders betäckande.
Huru vore det väl då möjligt, att en sådan kurs som 133}
skulle kunna bibehålla sig såsom normal, och vexlar säljas
till detta och än- högre pris, såvida icke någon okunnighet
vore rådande om rätta förhållandet och om den förlust,
som den Svenske köparen härigenom lider?
Det har utan tvifvel varit skäl af denna art, som förmått
mången att i det Svenska myntets egen beskaffenhet
söka orsaken till svårigheten att vid vexelkursens bestämmande
uppehålla myntets värde. Denna förklaring synes
BETYDELSEN AP UTTRYCKET ”VART MYNT ÅR FÖR GODT”.
53
vid första påseende antaglig nog, men torde böra ersättas
af eu annan för våra affärsmän mindre ofördelaktig. Först
och främst bör tagas i betraktande, huru ännu för 10 å 12
år sedan vexelkursen i väsendtlig mån berodde af de särdeles
svåra kommunikationer med främmande handelsplatser,
hvilka åtminstone under vissa månader högt uppdrefvo
priset på vexlar, äfvensom att under det sista årtiondet,
då kommunikationshindren upphört, en för landet
ogynnsam affärsställning med betydligt öfver skjutande import
har fört vexelkursen långt utöfver dess naturliga gränser.
Och hvad af dessa omständigheter ensamma ej kan
förklaras torde hafva haft sin orsak i ett härstädes från
äldre tider allmänt rådande egendomligt föreställningssätt
om ett lands kommerciela fördelar. Det system, som ville
befordra inhemsk industri genom den premie, som låg i
höga tullsatser, måste ock fostra den tanken, att hela landets
välförstådda intresse fordrade en hög vexelkurs till
uppmuntran för dess export, och ett sådant tänkesätt har
synbarligen icke varit utan verkningar långt ned i senare
tider. Då härtill kommer, att ett lika gammalt föreställningssätt
älskat att åt bankens silfverförråd förläna karakteren
af en oangriplig nationalhelgedom, hafva affärsmännen
derigenom låtit beröfva sig det enda medlet att
lämpa kursen efter myntets verkliga värde. Man har, äfven
vid de tillfällen då vexelkursens höjd måst bereda
den Svenska köparen afgjorda förluster, ej vågat påyrka
sin ovedersägliga rätt att mot Riksbankens sedlar erhålla
klingande valuta, utan ryggat tillbaka inför den allmänna
opinionen, hvilken starkt ogillat utförsel af silfver till betäckande
af utländska skulder. På sista tiden har dock
54 BETYDELSEN AE UTTRYCKET ”vÅRT MYNT ÅR FÖR GODT''”.
tydligen en riktigare uppfattning af dessa förhållanden begynt
göra sig gällande, och dermed synes ock vexelkursen
vilja inträda inom de naturliga gränser, som bestämmas af
tillgång och efterfrågan på vexlar i förening med omkostnaderna
för utförsel af klingande valuta. Bortfalla sålunda
de hinder, som hittills försvårat det Svenska silfvermyntets
fria användning för skulders betalande å utländsk ort, skall
detta mynt icke inom den större handeln kunna falla under
det värde, som det verkligen eger och derföre också med
rätta bör betinga,
Ännu mindre skäl finnes för det påståendet, att det
Svenska speciemyntets nuvarande legering skulle till förlust
för landet föranleda någon särskild spekulation å den
deri innehållna koppar. Kommitterade hafva sökt inhemta
underrättelser från utländsk ort om det utförda Svenska
speciemyntets användning derstädes och framgår deraf
såväl som af en inom Kommittéen verkställd beräkning1),
att export af Svenskt silfvermynt endast i och för kopparens
utskedning omöjligen kan blifva en vinstgifvande
affär. Utgifterna ensamt för transport och kommissionsarvoden
jemte ränteförluster betäckas icke med kopparens
värde, älven om den utan ringaste kostnad kunde tagas
ur myntet “j; och det kan derföre under normala förhållanden
icke löna sig att exportera silfvermynt till Tyska
affineringsverk. Också har det, efter de upplysningar Kommitterade
varit i tillfälle att inhemta, vid de senare större
silfveruttagningarna ur Riksbanken endast sällan kommit
'') Se Bil. Litt. N och 0.
2) Kopparens värde utgör nu omkring { % af Specien, och utgjorde icke fullt ^ %
när kopparpriset år 1857 stod allra högst, eller 86 R:dr per centner.
KOMM:S OMDÖME OM BRISTEN I VART NUVARANDE MYNTSYSTEM. 55
i fråga, att exportören uttryckligen begärt Svenskt silfvermynt;
en omständighet, som gifver ytterligare stöd för den
åsigten, att det i allmänhet icke är det Svenska silfvermyntets
egendomliga beskaffenhet, som föranledt exporten
af klingande valuta.
Kommitterade, som sålunda icke kunna medgifva, att
det Svenska myntets beskaffenhet varit hufvudsakliga orsaken
till, vare sig vexelkursens höjd eller silfrets export,
finna deremot en ganska befogad anledning till bekymmer
i den ofvanpåpekade omständigheten, att vårt mynt vid
det mindre utbytet med grannländerna icke förmår upprätthålla
sitt verkliga värde, och äfven inom eget land så
småningom uttränges af ett till värdet sämre mynt. De
förluster, som härigenom drabba den enskilde, kunna för
honom vara obetydliga, ja omärkliga, men ett antal af
många millioner byten årligen måste på längden bereda
landet en betydande och märkbar förlust. Och just derför,
att denna förlust ytterst beror på ett verkligt behof af beqvämlighet
vid smärre betalningar, torde det vara fåfängt
att hoppas på en förbättring. Det är omöjligt att vänta,
det beräkningssättet här skall rätta sig efter myntets verkliga
värde, och derföre finnes, med bibehållande af silfver
såsom värdemätare, ingen annan utväg än att lämpa myntet
efter beräkningssättet.
Utan tvifvel torde alltså Sverige förr eller senare finna
sig föranlåtet att öfvergifva sitt nuvarande myntsystem,
hvaraf ofvannämda förlust är en oundviklig följd. Men
hvarje förändring af myntet medför olägenheter och besvär,
hvilka ett folk endast med största varsamhet bör ålägga
sig. Det bör åtminstone vara förvissadt derom, att de nya
56 INGEN KEFOBM AF TAKT MYNTVÄSEN UTAN FÖRANDE. AF VÄRDEMÄTARE.
olägenheter, som man underkastar sig-, icke blifva större
än de gamla, som man velat undanrödja, och framför allt
tillse, att den förändring, som trots alla sina besvärligheter
genomföres, blir ett för en längre tid undangjordt verk.
Men det kan numera icke fördöljas, att utsigterna för
silfvermyntsystemens bestånd för hvarje dag blifva allt
mindre. Guldets företräde såsom värdemätare är så allmänt
erkändt, att det svårligen kan sättas i fråga, det
silfret skall kunna bibehålla sig såsom sådan. Och just
derföre måste också alla förslag till en förändring af myntfot,
med bibehållande af silfver såsom värdemätare, träda
i bakgrunden för de vida mer genomgripande ändringsförslag,
hvilka för närvarande taga Europas uppmärksamhet
i anspråk. I och med denna stora, för hela den civiliserade
verlden gemensamma fråga har spörsmålet om det
Svenska myntsystemets förändring inträdt i ett nytt skede;
och då de anmärkta olägenheterna af vårt mynts beskaffenhet
äro tillräckligt stora, för att en reform i myntväsendet
endast för deras skull kunde ifrågasättas, utgöra de för
Sverige en stark maning att lyssna till de förslag, soja,
utgångna från ännu högre och mäktigare behof, synas
bereda en ny utväg för dessa olägenheters afhjelpande och
sålunda för vårt land vara förtjent® af en särskild och
synnerlig uppmärksamhet.
Såsom redan är antydt, måste förslaget om ett internationell
myntsystem betraktas såsom en naturlig och nödvändig
yttring af vår tids sträfvan att utvidga och underlätta
förbindelserna mellan folken. Det internationela myntets
betydelse kan af vetenskapen härledas, så att säga, ur
DET INTEKNAT. MYNTET EN KONSEQVENS AF DEN FÖBEG. DTVECKL. 57
sjelfva begreppen ”utbyte” och ”bytesmedel”, och den
praktiska erfarenheten synes ej på något sätt jäfva vetenskapens
resultat. För bytet gäller, likasom för allt annat
arbete, att dess vilkor väsendtligen bero af verktygens
fullkomlighet. Utbytets säkerhet och snabbhet bestämmes
af bytesverktygets godhet, och i omkostnaderna för det
förra ingå som en faktor omkostnaderna för det senare.
Sin ena uppgift, att öfverflytta värden från en hand till
en annan, fyller myntet i samma mån som det med säkerhet
bibehåller sitt eget värde oförändradt; sin andra uppgift,
att angifva värden, fyller myntet i samma mån det
för köpare och säljare snabbt och noggrant åskådliggör
varornas pris.
Också hafva folken oupphörligen sträfvat att betrygga
och underlätta bytet genom förbättring af bytesverktyget.
För att tillfredsställa sitt behof af pålitliga bytesmedel
hafva de öfvergått från värdören till metallmynt, från de
sämre och i värde vexlande metallerna till de ädlare och
mindre föränderliga, och det är nu med ifver påyrkadt, att
alla nationer måtte förena sig om en enda värdemätare,
guldet, såsom den af alla metaller antagligen minst föränderliga.
För att bespara sig tidsförlust hafva folken för
längesedan utbytt methoden att väga metallstycken mot
methoden att räkna på förhand till vigten bestämda myntstycken
J); för att bespara sig besväret med olika mynt- * 1
'') Äfven i China, hvars folk, såsom kändt är, torde vara det för förändringar
mest otillgängliga bland alla, och der ännu vid liqvider brukas att väga metallstycken,
lärer Kejsaren redan för omkring 3 å i år sedan, enligt en till Kongressen
i Washington ingången officiel underrättelse, allvarligen umgåtts med
tanken att låta prägla 20-fr.-stycken af guld. Se: Die Grenzboten. 27 Jahrg.
1 Semester, 1 Band. Leipzig 1868.
58 DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTEKNAT. FÖRBINDELSERNA.
enheters jemförelse och reduktion hafva grannstater sedermera
gång efter annan förenat sig om eu gemensam sådan
enhet. Det närmaste steget i samma riktning är nn att
alla civiliserade folk sinsemellan göra en liknande öfverenskommelse,
så att de många återstående olika myntenheterna
uppgå i en enda.
Såsom alla förändringar af bytesverktyget utgått från
bytets behof, så har äfven nu frågan om ett internationelt
myntsystem erhållit sin stora betydelse i följd af en förändring
i sj elfva bytets skaplynne. Det var ej längesedan
handeln för de flesta länder hufvudsakligen var en inrikes
handel, och den stora verldshandel ett monopol för de få
sjömakter, hvilka förstodo att derigenom, såsom man då
sade, ”beskatta” de öfriga. Under sådana förhållanden var
det alldeles nog att lämpa myntet efter den inrikes handelns
behof; åtminstone kunde ej de djerfvaste föreningsförslag
gerna syfta högre än till undanrödjande af den
förbistring i mynt-, mått- och vigtsystemen, som äfven
inom hvarje särskildt rike var till finnandes. Som den stora
verldsmarknaden beherrskades af ett eller två folk, kunde
dess behof jemförelsevis lätt nog tillfredsställas derigenom,
att de herrskande folkens gångbara mynt erhöllo karakteren
af ett internationelt bytesmedel; och de olägenheter,
som dervid möjligen kunde uppstå, berörde alltför litet de
öfriga nationerna, för att ens tanken på någon allmän förändring
skulle kunna väckas.
Den ombildning af de kommerciela förhållandena, som
under de senaste årtiondena inträdt, har i detta hänseende
åvägabragt en fullständig förändring. Det kan visserligen
icke bestridas, att ännu den inrikes handeln i de allra
DET INTERNAT. MYNTET FRAMKALLAS AF DE INTERNAT. FÖRBINDELSERNA. 59
flesta länder sysselsätter det öfvervägande flertalet af köpare
och säljare, ja säkerligen äfven omsätter det vida
öfvervägande flertalet millioner; och då, såsom längre fram
torde blifva tillfälle att närmare utveckla, den inre handeln
i afseende på myntväsendet uppställer andra anspråk än
verldshandel och stundom alldeles motsatta, så är det
visserligen att förutse, att det internationela myntsystemet
icke utan gensägelse och svårigheter skall vinna erkännande.
Men den förändring, som med handeln och de
handlande nationerna försiggått, kan ej ensamt mätas efter
omsättningarnas antal. Det mest betydande dervid är, att,
sedan hindren för nationernas samfärdsel, det ena efter
det andra, fallit undan, har den internationela handeln blifva
en för alla folk erkändt vigtig angelägenhet; sedan
dessa, det ena efter det andra, genom sin egen inre utveckling
förts till deltagande i det allmänna fria utbytet,
har täflan eggat till ansträngningar, hvilka blott ytterligare
stärkt banden och förenat intressena; och sedan sålunda
de handlande folkens antal på verldsmarknaden förökats,
har ock helt naturligt den rådande förvirringen i myntförhållandena
gjort sig mera känbar, och behofvet af reda
och enkelhet i denna förbistring blifvit större. Så har
man slutligen kommit till insigt af den enkla sanningen,
att det bästa myntet måste vara det, som utan alla
jemförelse!'' och beräkningar mottages till samma värde
i Stockholm, Hamburg och London, i Newyork, Petersburg
och Calcutta. Vetenskapen, som icke viker tillbaka
för tillfälliga svårigheter och betänkligheter, har redan för
längesedan gifvit denna sats sitt fulla erkännande; den
praktiska afiarsverlden begynner numera också att mot
60 DET INTERNAT. MYNTET OCH DEN INTERNAT. DETALJHANDELN.
betänkligheterna och svårigheterna lägga den ena fördelen
efter den andra i vågskålen till förmån för en förändring.
Ett skäl af jemförelsevis mindre vigt är härvid behofvet
af lättnad för resor i främmande land eller för den
internationelä detaljhandeln. Det är åtminstone icke af
sådan art, att det ensamt skalle kunna framkalla en förändring.
Men detta behof kan dock icke lemnas alldeles
ur sigte, isynnerhet som det visar, att frågan icke så uteslutande
är en fråga för börsmännen och de stora handelsfolken.
Det har dessutom under de senaste årtiondena, i
och med kommunikationernas starka utveckling, blifvit vida
mäktigare, än man från äldre tider tillbaka varit van att
föreställa sig detsamma. De 8 å 10,000 Sv. mil jernvägar
Europa för närvarande eger, hafva åt person- och godstrafiken
till lands gifvit oändligt mycket större vigt och
med detsamma långt mera berättigade anspråk, än den
fordom egde. De resande äro numera ej blott de förmögne,
hvilka, hafva lätt att bära förluster på myntslagens olikhet,
eller de afiarsvane, hvilka ega förmåga att förekomma dem;
möjligheten och dermed äfven beliofvet af en direkt och
personlig förbindelse med aflägsna orter har nu sträckt
sig äfven till den medelklass, som har verklig olägenhet
af dylika förluster och verklig svårighet att undvika dem.
Likaledes har den stora varutransporten mellan fastlandets
folk numera i jern vägarna funnit ett forslingsmedel, ofta
lika billigt som förbindelsen sjöledes och vida snabbare;
och den har dermed kommit i stundelig beröring med
olägenheter och förvecklingar liknande dem, som träffa
persontrafiken. Det är ej längre blott vid forslingen mellan
gränsorterna, som man vid förekommande liqvider får
DET INTEENAT. MYNTET I FÖEH. T. STATISTIKEN; T. TEELDSHANDELN. 61
vidkännas besvär och förluster; alla de handelshus, som på
mellersta Europas jernvägar sända varor från Paris till
Berlin, från Bordeaux till Moskva, från Hamburg till Triest,
hafva grundade anledningar att klaga öfver trasslet med
olika mynträkningar och öfver den förhöjning i trafikomkostnaderna,
som deraf vållas.
På samma sätt har ock de statistiska vetenskapernas
behof af lättnad för sina undersökningar numera erhållit
förökad vigt, sedan staterna gjort deras intresse till sitt
eget, och erkänt deras betydelse för lagstiftning och administration.
Och ehuru helt visst intet folk skulle vara
liugadt att för dessa vetenskapers beqvämlighet påtaga sig
bördan af en myntreform, är det dock anmärkningsvärd^
att de statistiska kongresserna varit liksom en skola för
flere af de män, Indika framburit förslaget om ett internationelt
myntsystem och för detsamma vunnit uppmärksamhet
hos det upplysta tänkesättet inom alla länder.
Den allmänna myntreformens genomgripande betydelse
kan emellertid först till fullo framträda, när man tager hänsyn
till den stora verldsmarknadens bytesmekanism, till
omsättningen på börserna genom vexelhandeln, hvars belopp
hufvudsakligast beror af varuutbytet de olika länderna
emellan. Vexelkursen, som utvisar det pris, till hvilket
betalning af skulder, dem den ena orten har till den andra,
kan verkställas, har naturligtvis under normala förhållanden
gränsen för sina vexlingar bestämd genom kostnaderna
för anskaffandet af den erforderliga metalliska valutan och
dess försändande till fordringsegaren. I den mån dessa
kostnader nedsättas, inskränkas äfven gränserna för kursens
vexlingar. Under nu rådande förhållanden måste
man härvid afse icke blott utgiften för myntets och plantsäng
transport med ränteförlust under transporttiden,
provisioner och öfrige likartade kostnader; äfven emellan
länder med samma värdemätare kommer härtill kostnaden
för det afsända myntets eller plantsarnas förvandling till det
å betalningsorten gällande myntslag, med ytterligare ränteförlust
under den härtill erforderliga tid, uppgående dessa
två utgiftsposter i olika länder till ganska olika belopp, i
Frankrike t. ex. till f å 1 procent, i England endast till
f å l procent. Denna sistnämnda kostnad skulle naturligtvis
försvinna och gränserna för kursens vexlingar med motsvarande
belopp inskränkas, om dessa länder hade samma
mynt, såsom de redan hafva samma värdemätare.
Ännu större blefve dock inverkan af ett för hela den
civiliserade verlden gemensamt mynt på vexelkursen mellan
länder, hvilka hafva olika värdemätare, och der således
till de redan omförmälda orsakerna till kursens skiftningar
itu ytterligare kommer den, som beror af vexlingarna i de
värdemätande metallernas inbördes värdeförhållande.
Det internationela myntets betydelse för vexelkursen
är härmed i korthet angifven. Oföränderlig kan denna
kurs naturligtvis aldrig blifva, så länge det finnes någon
skilnad mellan kostnaden för försändningen af vexlar och
kostnaden för försändningen af klingande valuta; men den
kan dock, såsom ofvan är visadt, vinna större fasthet
derigenom, att gränserna för dess vexlingar inskränkas;
och redan detta är för affärsverlden och dess spekulationer
en fördel af stor bet}föelse. Det är just ett af den
kommerciela utvecklingens mest utmärkande drag, att tillfälligheten
allt mera förlorar sin makt öfver den menskliga
DET INTERNATIONELA MYNTET BEDÖMDT AF AFFÄRSMÄNNEN. 63
företagsamheten, och att området för det oberäkneliga oupphörligt
förminskas.
Men äfven i ett annat hänseende visar sig den åsyftade
reformen befordra utvecklingen och omgestaltningen
af de kommerciela förhållandena. Den skall icke blott gifva
stadga åt handelns gång och förminska dess omkostnader,
utan äfven otvifvelaktigt föröka dess liflighet; den åsyftar
att förenkla varu- och penningeomsättningens mekanism,
och den skall derigenom på samma gång förhöja arbetsvinsten
och öppna tillträdet för ett större antal arbetare.
Den praktiske köpmannen upptäcker genast denna sida af
reformens betydelse; och densamma framhålles också på
ett ganska åskådligt sätt i flera bland de yttranden, hvilka
år 1868 inför den Engelska myntkommissionen afgåfvos af
Englands förnämste köpmän och industriidkare.
Så t. ex. yttrar M:r Belirens, köpman i Bradford och
Manchester: ”Eu af de stora fördelar vi vänta oss af förändringen
skulle naturligtvis vara den utomordentligt ökade
lättnad, som derigenom skulle beredas vid internationela
affärer, särdeles i England. Jag vill taga som exempel en
köpman i Rio, hvilken önskar sända en last kafle till Europa.
Förutsatt, att Rio hade ingått i konventionen, men
vi icke, skulle Rioköpmannen å en prisnotering från London
kanhända finna kaffet noteradt till så och så många
pund per ton; han hade då en ganska invecklad uträkning
att verkställa samt måste taga alla kursriskerna med i beräkning.
A andra sidan, om han funne, att i Antwerpen
eller Hamburg (förutsatt att dessa platser biträdt konventionen)
kaffepriset vore noteradt i samma mynt som hans
eget, eller i någon multipel deraf och efter samma vigt
64 DE ENGELSKE KÖPMÄNNENS YTTEANDEN.
och mått, blefve hans beräkning- ganska enkel; han skulle
säga: trakten är så och så många centimer per « eller så
och så många frank per kilogram, provisionen så och så
mycket, och alla omkostnader derutöfver uppgå till så och
så många procent. Han kunde genast se hela beloppet
häraf och skulle då säga: jag medger en eller två procent
för kursrisken och kan på ögonblicket se, hvart jag bör
sända mitt kaffe. Och högst sannolikt skulle han hellre
sända det till kontinenten än till England”.
M:r Behrens vidrör här en sida af frågan, som nästan
alla de inför kommissionen hörda köpmännen ansett vara
af största betydelse. Englands både import och export,
mena de, skulle lida ganska betydligt, om England hölle
sig utanför en myntförening, som åt öfriga nationer gåfve
ett gemensamt mynt och sålunda underlättade deras ömsesidiga
handelsförbindelser. Englands afnämare skulle vända
sig till en annan marknad, der uppgörelserna voro lättare
verkställda, och de, som nu till England afyttra sina varor,
skulle sända dem till andra orter, der prisen voro mindre
besvärliga att lära känna. En sådan skenbarligen obet}rdlig
omständighet, som prisnoteringarnas och mynträkningens
skiljaktighet från andra länders, skulle enligt deras
mening vara ett särdeles betänkligt hinder för England
att kunna uthärda den allmänna konkurrensen. Ett gemensamt
myntsystem, hvari England ej toge del, skulle skaffa
de nationer, som antagit detsamma, en betydande öfvervigt
på alla marknader, der detta mynt vore gällande. I
dessa de Engelska köpmännens farhågor för den Brittiska
handelns framtid, i händelse detta rike ensamt skulle afhålla
sig från den tillämnade myntföreningen, är utan tvif
-
ENGELSKA KÖPMÅNS YTTEANDE.
65
vel ett vittnesbörd afgifvet om det internationela myntsystemets
betydelse för handelsförbindelsernas utveckling’.
Men det internationela myntsystemet skulle just genom
sin makt att underlätta de kommerciela förbindelserna medföra
en verkan af ännu mera anmärkningsvärd beskaffenhet.
Ett af de inför den Engelska kommissionen hörda
vittnena, M:r Candy, stor köpman i London, yttrar bland
annat, att ett internationelt myntsystem skulle för honom
vara till stor förlust. För andra skulle det medföra fördelar,
men hans hus’ intresse skulle lida deraf. Han sjelf
och hans bokhållare förstode mycket väl att verkställa alla
möjliga prisberäkningar, i hvilka myntsorter de än måtte
förekomma. Men skulle nu ett internationelt myntsystem
göra dylik kännedom om utländska myntförhållanden öfverflödig,
så vore naturligtvis denna öfverlägsenhet af intet
värde. Konkurrensen blefve derigenom friare, och ”konkurrensen
jemnar mycket, den slutar med att utomordentligt
minska ens vinst”. M:r Candy medgifver dock, att
hvad den enskilde store köpmannen sålunda skulle förlora
måste hela landet vinna, derigenom att arbetsfältet öppnades
för flera krafter, och varupriserna nedtrycktes till
följd af den ökade konkurrensen. Samma öfvertygelse är
ock af flere bland dessa sakkunnige uttalad. De förutse
med visshet, att de större exportörernas öfverlägsenhet
öfver de mindre genom den ifrågasatta förändringen till en
stor del skulle försvinna. För de förre är olikheten i de
särskilda ländernas mynträkning intet hinder för handelsuppgörelser
och beräkningar, enär de förmå att använda
biträden, hvilka i dylika beräkningar äro väl förfarne. De
små handelshusen deremot kunna svårligen bestå sig sådan
Mynt komma ttén s Bet.
O
66 DEN INTEKNATIONELA MYNTFllÅGAN EN VIGTIG KULTUBFBÅGA.
hjelp, och de våga ej exportera till länder med olika myntväsen,
emedan de hafva svårt att förstå deras prisnoteringar
och derföre ej med säkerhet kunna beräkna, huru
många pounds, shillings och pence deras varor der kunna
betinga. Den internationela handeln, t. o. m. den mellan
nära grannländer, är sålunda under närvarande förhållanden
fastad vid de större handelshusen, och fabriksidkare!!
är tvungen att anlita dessa mellanhänder för sina varors
afyttring. Ett undanrödjande af de hinder, som nu försvåra
den internationela samfärdsel n och gifva de större
handelshusen en betydande öfvervigt, skulle utan tvifvel
öppna denna handel äfven för de mindre köpmännen och
fabriksidkarne, och förändringen skulle sålunda onekligen
gå i den riktning, som är gemensam för alla vår tids
sträfvanden.
Sedt ur sådana synpunkter framställer sig förslaget
om ett internationelt myntsystem som en kulturfråga af
största betydenhet. Öfvergifven i dag skall hon nästa dag
uppträda med förnyad styrka; afvisad för praktiska svårigheter
och hinder, skall hon ånyo tränga sig fram med hot
om ännu betänkligare olägenheter och förvecklingar; och
likasom hon för några år sedan benämndes eu utopi, men
nu undersökes med det allvar, som egnas de mest angelägna
reformer, så skall hon utan tvifvel inom ännu ett
tio- eller tjugotal af år hafva framkallat en ny verklighet,
som inga betänkligheter kunna afvärja.
Bland dem, som åt ämnet egnat någon närmare uppmärksamhet,
synes ock numera full enstämmighet råda
derom, att det internationela myntsystemet är ett önskemål
för den närmaste framtiden; skiljaktigheterna framträda
DET INTERNATIONELA MYNTSYSTEMET MASTE GRUNDAS PÅ GULD. 67
endast i fråga om lämpligaste sättet att förverkliga detsamma.
Men i eu punkt stämma alla öfverens: detta myntsystem
kan icke grundas på annat än guld. I de länder,
hvilka ännu ega silfver till värdemätare, framkallar derföre
förslaget om ett internationelt myntsystem äfven undersökning
om guldets företräde framför silfret såsom värdemätande
bytesmedel.
De synpunkter, hvarunder de båda metallerna i afseende
å deras användbarhet till mynt kunna jemföras, äro
hufvudsakligen tvänne, hemta de af myntets uppgift att på
en gång mäta värden och förmedla byten. Af dessa
synpunkter är den förra så tillvida vigtig, som eganderättsförhållandena
i många hänseenden bero på den värdemätande
metallens egen fasthet i värde. Betydelsen af
myntets större eller mindre förmåga att bibehålla sitt värde
oförändradt, framträder i öppen dag för hvar och en, som
har att fordra penningar, emedan hvarje fall i den lagliga
värdemätarens värde förminskar hans fordran, och för hvar
och en som är skyldig penningar, emedan hvarje stegring
af värdemätarens värde förökar hans skuld.
Man snille emellertid fordra det omöjliga, om man af
bytesmedlet fordrade en fullkomlig fasthet i värde. Det
finnes obestridligt en motsägelse mellan myntets egenskap
af värdemått och dess egenskap af vara, och denna
motsägelse skall aldrig kunna upphäfvas. Myntets uppgift
är att utgöra den fasta punkt, till hvilken alla värden skola
hänföras; men dess uppgift är ock att vara det säkra
medel, hvarigenom alla värden skola öfverflyttas eller utbytas.
Då nu det värdelösa aldrig kan bära något värde,
måste myntet, för att kunna öfverflytta värden, nödvändigt
GULD OCH SILFVER JEMFORDA SÅSOM BYTESMEDEL.
68
sjelft ega ett värde. Men till följd häraf skall det alltid
sjelf! vara nnderkastadt lagen för värdens förändring; det
värdemätande bytesmedlet skall alltid, på samma sätt som
alla andra varor och värden, hänföra sig till måttet af tillgång
och efterfrågan. Man skall med ett ord aldrig kunna
finna ett i värde oföränderligt bytesmedel; det kan icke
vara fråga om annat än att välja det i värde mest oföränderliga.
Men icke ens detta får härvid vara det hufvudsakligen
bestämmande. Bytesmedlets värdefasthet är visserligen
såsom vilkor för egendomens bevarande af vigt; men bytesmedlets
lättrörlighet är såsom vilkor för sj elfva bytets
åvägabringande af ännu större betydelse. Äfven om spanmål,
jern eller dagsverken vore af alla värden de mest
oföränderliga, skulle man naturligtvis nödgas förklara dem
alldeles odugliga att tjenstgöra såsom bytesmedel. Det är
också ingalunda någon undersökning rörande de olika varornas
fasthet i värde, utan helt enkelt det växande behofvet
af allt större beqvämlighet vid bytets verkställande,
som förmått folken att tillerkänna de ädla metallerna ett
afgiordt företräde såsom bytesmedel. Och likasom till följd
af utbytets oeftergifliga behof redan för längesedan silfret
utträngt kopparen såsom myntmetall, så hafva ock de länder,
hvilka antagit guld till värdemätare, dermed endast
tillmötesgått den vidgade handelsrörelsens kraf på lättnad
för omsättningen. Af myntets ofvananförda tvänne uppgifter
är det derföre utan tvifvel just den att med lätthet
verkställa byten, som blir den förnämsta synpunkten
för afgörandet af frågan om guld eller silfver såsom bytesmedel.
GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.
69
Sammanfattar man de egenskaper, hvilka göra ett
ämne lämpligt till bytesmedel, så äro dessa:
l:o att ett sådant ämne, i förhållande till sin tyngd
och sin volym, eger ett högt värde, så att dess förflyttande
från ort till annan kan ske lätt och beqvämt;
2:o att det icke är utsatt för inre förändringar, så att
det lätt kan förvaras utan att taga skada;
3:o att det är likartadt till sina delar, så att det vid
undersökning lätt kan skiljas från andra ämnen;
4:o att det lätt kan fördelas, så att det kan motsvara
äfven mindre värden, och åter lätt förenas i större massa;
5:o att, förutom sin redan'' omförmälda likartade beskaffenhet,
det besitter någon egenskap, som gör att det
på blotta utseendet lätt särskiljes från andra ämnen, samt
att åt detsamma lätt kan gifvas den form och den prägel,
hvilka erfordras för ett lämpligt mynt.
Till dessa fysiska egenskaper måste läggas en annan
af ekonomisk natur, som dock i viss mån sammanhänger
med och beror af de förenämda, nämligen:
6:o att detta ämne, i jemförelse med öfriga bytesvaror,
så litet som möjligt är underkastadt förändringar i
värde, och framför allt icke är blottstäldt för sådana hastiga
vexlingar, som drabba t. ex. jordbruksalster till följd af
ymnig eller knapp skörd.
Bland alla befintliga ämnen äro de ädla metallerna,
guld och silfver, de enda, hvilka kunna för ändamålet
komma i fråga; men vid jemförelse dem emellan skall man
finna:
l:o att guldet, såsom i förhållande till sin tyngd och
ännu mera i förhållande till sin volym betydligt värde
-
70
GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.
fullare än silfret, är ett både beqvämare och billigare redskap
för bytet. Ett skålpund guld har blott omkring fs så
stor volym som lika vigt silfver, men är 15 till 16 gånger
så mycket värdt, eller om man vänder om frågan: etthundra
riksdalers värde i guld väger endast fr till fr af
samma summa i silfver, och intager ett rum endast fr till
fr så stort som denna senare.
2:o att guldet redan tillfölje af sina kemiska egenskaper
är ännu mera oföränderligt än silfret, och nästan
okänsligt för alla förstörande ämnen. Rörande guldmyntets
förmåga att motstå yttre åverkan, har man funnit att
t. ex. i England under samma omloppstid silfvermyntet
öfverhufvud taget förlorat 4 gånger så mycket i vigt som
guldmynt af ungefär samma storlek x), d. v. s. att på samma
tid som silfvermyntet förlorar 1 % af sitt värde, förlorar
guldmyntet endast omkring \ % af sitt. Och om också
denna giddmyntets ringare nötning till hufvudsaklig del
beror på samma förhållande, som gör att 25-öre-stycket
nötes ''mer än 50-öre-stycket, detta mer än riksdalern,
o. s. v.; om den således i väsendtlig mån eger sin förklaring
i den omständigheten, att guldmyntet begagnas vid
ett färre antal byten, att det vanligen beröres af mjukare
händer och förvaras i mindre nötande gömmor, att det för
sin större dyrbarhet aktas med större omsorg och derigenom
skyddas för den starka slitning, som inom några
få år beröfvar silfvermyntet eu så stor del af dess verkliga
värde, så måste dock alltid denna guldmyntets större varaktighet
tillskrifvas vissa egenskaper hos guldet, hvilka
'') Se Beitrag zur Technik des Miinzwesens von K. Karmwrsch. Hannover
1856, pag. 65.
GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.
71
just vid dess användning såsom bytesmedel framträda och
få betydelse. Ty äfven deruti visar sig fördelen af guldet
såsom värdemätare, att det lämpligen endast kan utprägla»
i sådana myntstycken, som mindre äro utsatta för nötning,
och att derigenom sj elfva myntsystemets grundval lättare
bevaras för svårare rubbningar.
3:o att guldet äfven i det hänseendet är lämpligare
såsom myntmetall, att det förorsakar vida större svårighet
för myntens förfalskning. Dess stora egentliga vigt tillåter
icke någon för förfalskaren vinstgifvande tillsats af främmande
ämnen, utan att sveket förrådes genom minskningen
i vigt eller ökningen i storlek ; dess dyrbarhet skärper
dessutom allmänhetens uppmärksamhet till snart upptäckande
af dylika försök.
4:o att guldet drager vida mindre myntningskostnad
än silffet; en naturlig följd af guldets högre värde, då
myntningskostnaden hufvudsakligen bestämmes af de förfärdigade
myntstyckenas antal. Enligt verkställda beräkningar
uppgår hos oss kostnaden för präglingen af
10,000 R:dr:
i en-riksdalers-stycken....................... till 115 R:dr.
i fyra-riksdalers-stycken..................... » 75 »
i dulcater å 8 R:dr 40 öre............... )> 30 » '').
Under antagande, att, såsom erfarenheten i Preussen* 2)
gifver vid handen, myntningskostnaden för guldet öfverhufvud
utgör endast en fjerdedel af myntningskostnaden
för silfret, skulle ett gifvet belopp i guldmynt kunna för
'') Carolin-stycken äro här slagna i så ringa antal, att deras myntningskostnad
svårligen ännu låter sig beräkna.
2) Se Die Greldlehre v. H. Grote. Leipzig 1865, pag. 5i noten.
72
GULD OCH SILFVER JEMFÖRDA SÅSOM BYTESMEDEL.
samma kostnad ompräglas fyra gånger så ofta som ett
lika belopp i silfvermynt; hvaraf följer, att de länder, som
hafva guld till värdemätare, både lättare och billigare kunna
upprätthålla myntstyckenas verkliga värde.
Det är utan tvifvel dessa guldets rent materiela egenskaper,
som i och med handelsförbindelsernas utveckling
gifvit detsamma allt större betydelse på verldsmarknaden;
det är också de som skola göra, att guldet förr eller
senare uttränger silfret såsom bytesmedel. Men med dessa
nyss nämda vigtiga företräden står äfven i närmaste samband
att
5:o guldet dessutom i afseende å sitt värde hittills,
så vida man afser längre tidsperioder, visat sig mindre
föränderligt än silfret, och att det, för så vidt med mensklig
beräkning kan förutses, äfven för framtiden torde vara
mera skyddadt för rubbning i detta hänseende.
Den värdefasthet, som i jemförelse med andra varor
utmärker bägge de ädla metallerna, betingas bland annat
af deras varaktighet, som gör, att det genom den årliga
produktionen uppkomna tillskottet utgör endast en ringa
del af det redan befintliga, hopade förrådet; och af deras
lättrörlighet, som gör, att deras värde på olika ställen
icke kan vara betydligt olika. Såsom redan är visadt,
eger guldet dessa båda egenskaper i vida högre grad
än silfret; och att i öfrigt de omständigheter, som betinga
ett mera jemt och stadigt förhållande mellan tillgång
och efterfrågan, varit fördelaktigare för guldet, framgår
af de bägge metallernas historia under de senaste århundradena.
PRODUKTIONEN Al" UULD OCH SILFYER FÖRE ÅR 15 00.
73
De ädla metallernas historia kan med afseende å produktionen
lämpligen indelas i tre stora perioder, af hvilka
den första omfattar tiden före Amerikas upptäckt,
den andra från denna verldshändelse fortgår till
1848, då
den tredje begynner med de Californiska guldlagrens
upptäckt.
Om metallproduktionen under den första perioden
veta vi i sj elfva verket föga mer, än hvad man i allmänhet
kan sluta af kännedomen om denna tids industriela
och kommerciela förhållanden och af uppgifterna rörande
varuprisens vexlingar. Deraf synes framgå, att denna produktion
under de sista århundradena före Amerikas upptäckt
varit starkt i aftagande, att verldsmarknaden vid denna
tid varit nog knappt försedd med klingande valuta, och
att sålunda den starka metallproduktion, som i och med
sextonde seklet begynner, måste hafva varit högst betydlig
i förhållande ej blott till den förra årliga produktionen,
utan äfven till hela det å den vesterländska marknaden
befintliga förrådet af ädla metaller. De lärda och skarpsinniga
undersökningar och beräkningar, som blifvit utförda
rörande metallproduktionens och metallförrådets styrka
under denna period, hafva naturligtvis icke kunnat leda till
något egentligt resultat, då de saknat grundvalen af tillförlitliga
primäruppgifter; och det är också endast som en
ungefärlig gissning man kan anföra den siffra af 800 till
1000 millioner francs ''), hvilka enligt Jacob, Landrin, Che
’)
Häraf antages likaledes gissningsvis, att guldet utgjort 300 null. tres.
silfret » 700 B B
Se: ”Om Myntet” af Mioliel Chevalier. Öfversättning. Stockholm 1868,
pag. 365.
74
PRODUKTIONEN AF GULD OCH SILFVER 1500—18 48.
valier m. fl. skulle hafva utgjort värdet af den vid sextonde
seklets ingång i Europa befintliga massan af ädla
metaller.
Den andra perioden inledes af Amerikas upptäckt
och de Spanska eröfringarna inom detta land. Efter de
första plundringstågens byten och de underkufvade folkens
tributer, hufvudsakligen i guld, följer upptäckten af de rika
Mexikanska och Peruanska malmfyndigheterna, och från
året 1545 begynna Potosis mäktiga si Ifver! ägor att lemna
verlden en så riklig tillgång af silfver, att det förråd af
ädla metaller, som, enligt nyss anförda beräkningar, vid
begynnelsen af århundradet skulle hafva funnits i Europa,
torde hafva varit tre- till fyradubbladt vid det 16:de seklets
slut*).
Den Amerikanska metallproduktionen fortgår under de
följande två århundradena med ständigt stigande styrka;
de äldre grufvornas afkastning lider väl någon minskning,
men nya ådror öppnas ideligen i Mexiko, Peru, Pasco,
Glualgayoc och framför allt från 18:de århundradets begynnelse
i Brasilien. Europa mottager derifrån ett ständigt
växande tillflöde af ädla metaller, och metallförrådet förökas
äfven genom en alltifrån sistnämda tidpunkt stigande afkastning
af bergverken i Ural, Siberien och det östliga
Europa. Sin höjdpunkt har produktionen nått vid det 18:de
århundradets slut, då den plötsligen betydligt förminskas;
begynner dock från 1830-talet ånyo tilltaga, till dess att
1848 års upptäckter gifva densamma en ny karakter.
'') Se: Die Frage der intern. Miinzeinigung von F. Xeller. Stuttgart 1869,
pag. 23, och Zur deutschen Munzfrage III von O. D. Augspwg. Bremen
1869, pag. 61.
UPPGIFTER OM GULD- O. SILFYERPRODUKT:S BELOPP 1492-1803. 75
Rörande produktionens belopp under denna andra period
bar man anställt åtskilliga beräkningar, hvilka lyckligtvis
till stor del äro stödda på officiela primäruppgifter,
och hvilka derför här i korthet må sammanställas.
Humboldt 1)1 hvilken i denna fråga utan tvifvel är den
förnämsta auktoriteten, uppgifver den Amerikanska produktionen
af ädla metaller från 1492—1803 sålunda:
Guld. Silfver. Summa.
Millioner. Millioner. Millioner.
Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.
de Spanska kolonierna...... 493 4,358.2 4,851.2
Portugisiska dito......... 855.5 -- 855.5
Summa 1,348.5 4,358.2 5,706.7.
Auqspurg * 2), som för öfrigt helt och hållet stöder sig
på Humboldts beräkningar, kommer till ett något olika
resultat, dels derigenom, att han, på grund af en noggrannare
jemförelse med Humboldts uppgifter öfver de
enskilda bergverken, finner den af honom beräknade produktionen
i de Spanska kolonierna böra på ett annat sätt
fördelas mellan guld och silfver, dels derigenom, att han
på angifna skäl anser Humboldts uppskattning af guldproduktionen
från de Portugisiska kolonierna böra till beloppet
något nedsättas. Det resultat, hvartill Augspurg
kommer för nämda tid 1492—1803, är följande3):
'') Essai polit. sur le royaume de la Nouvelle Espagne. Paris 1811. 4:0. Tom. II.
pag. 645 (2:dra Tabellen).
2) Zur Deutschen Miinzfrage III, Gold- und Silberwährung, von G. D. Augspurg.
Bremen 1869, pag. 30 tf.
3) Efter afdrag af de 25 millioner piaster (hufvudsakligen i guld), som vid
Mexicos eröfring togos från Indianerna och, enligt Humboldts riktiga anmärkning,
icke kunna anses tillhöra den här ifrågavarande produktionen af adla
metaller.
76 UPPGIFTEK OM GULD- 0. SILFVEKPKODUKT:S BELOPP 1492''—1848.
Guld. Silfver. Summa.
Millioner. Millioner. Millioner.
Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.
de Spanska kolonierna...... 519.9 4,331.3 4,851.2
Portugisiska dito......... 708 -—— 708
Summa 1,227.9 4,331.3 5,559.2
Danson x), hvilken likaledes stöder sig på Humboldts
uppgifter, men underkastar åtskilliga detaljer af hans beräkningar
en mera genomgående kritik, kommer för tiden
1492—1803 till följande, från båda de här ofvan angilha
något afvikande, resultat:
Guld. Silfver. Summa.
Millioner. Millioner. Millioner.
Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.
de Spanska kolonierna...... 493 4,152.65 4,645.65
Portugisiska dito......... 922.544 - 922.544
Summa 1,4 1 5.544 4,152.65 5,568.194.
För återstående tiden 1804—1848 af denna period
hafva, i afseende på den Amerikanska produktionen, olika
beräkningar ledt till betydligt olika resultat. Så t. ex.
uppskattas denna produktion
Guld. Silfver. Summa.
Millioner. Millioner. Millioner.
Spanska Piaster. Spanska Piaster. Spanska Piaster.
af Danson 1 2) till................ 710.9 1,244.4 1,955.3
men deremot
af Augspurg 3) till endast 313.54 1,088.2 1,401.74.
1) Of the Quantity of Gold and Silver etc. by J. F. Danson i Journal of the Statistieal
Society of London. Vol. XIV. London 1851, pag. 20.
2) Journal of the Statist. Soeiety. Vol. XIV, pag. 43.
3) Zur Deutschen Miinzfrage III, pag. 41.
UPPGIFTER OM GULD- 0. SILFVERPRODUKT:S BELOPP 1492—1848. 77
Michel Chevalier x) uppgifver produktionen af Amerikas
guld- och silfvergrufvor för hela tiden 1492—1848
Guld. Silfver. Summa.
Millioner frcs. Millioner frcs. Millioner tres.
till.................................................
hvilket i afseende på totalbeloppet
i det närmaste öfverensstämmer
med det af Augspurg
funna resultat, och endast
skiljer sig derifrån i afseende
på fördelningen mellan
guld och silfver.
Om nu härtill läggas de.....
hvartill Europas, Norra Asiens
och Afrikas produktion under
samma period (1492—1848)
uppgår, enligt en år 1848
framlagd beräkning, som den
Fransyske Nationalekonomen
i sitt berömda arbete ”Om
Myntet” anför* 2), och hvilken
ganska nära öfverensstämmer
med den af Newmarch gjorda
uppskattningen 3)
så utvisar
10,026 27,122 37,148
4,100 2,330 6,430
Summan 14,126 29,452 43,578
’) Om Myntet af Michel Chevalier. Öfvers. Stockholm 1868, pag. 268. M. Chevalier
anmärker, att de 3 milliarder francs, hvarmed Dansons beräkning öfverstiger
hans egen, höra förnämligast till tiden efter 1830.
2) Om Myntet af M. Chevalier, pag. 365.
3) History of prices 1848—1856 by Th. Tooke and W. Newmarch (utgörande
V och VI vol. af History of prices from 1792). Tom. VI, pag. 142. Mot den
på föregående sida 141 förekommande tabell öfver Amerikanska produktionen
78 GULD- OCH SILFYERFÖRRÅDET I EUROPA OCH AMERIKA ÅR 1 848.
eller omkring 431 milliarder francs, den sannolika
totalproduktionen af ädla metaller i så väl gamla
som nya verlden under 2:dra perioden 1492—1848.
Huru mycket af denna produktion kommit den vesterländska
civilisationen till godo, uppgifves olika af olika
författare; men hvad man med säkerhet vet är, att en betydlig
del af det förråd, som blifvit infördt till Europa,
efterhand åter utförts derifrån, och en annan del deraf gått
förlorad. Enligt en beräkning af Newmarch, som Michel
Chevalier*) anför, skulle vid slutet af 1848 funnits qvar i
Europa och Amerika
| tusen kilogr. million francs. | |
guld............ | .............. 4,089 | 14,084 |
silfver.......... | .............. 90,540 | 20,120 |
| eller tillsammans | 34,204 mill. fr. |
från 1492 anmärker Chevalier (Myntet, pag. 365), att, oaktadt Newmarch
uttryckligen tillkännagifver sig hafva antagit Bansons beräkning öfver nämda
produktion, hans uppgift om densammas totalbelopp för tiden 1492—1848 understiger
det af Danson uppgifna beloppet med icke mindre än 78 millioner Pd
Sterling, utan att någon förklaring deröfver lemnas. Enahanda anmärkning
anse Kommitterade äfven kunna göras beträffande Amerikanska produktionen
för tiden 1492—1803, hvilken Newmarch i samma tabell uppgifver till sammanräknadt
1,122 millioner Pd Sterling, eller precist samma siffra som (i hela
milliontal) Danson uppgifver för endast den del af denna produktion, som kom.
mit Europa till godo. (Se Dansons förut citerade afhandl. pag. 22.)
'') Se Chevalier: Om Myntet. Öfvers. Sthm 1868 och Cours d’Economie Politique:
Troisiéme volume: La Monnaie. Paris 1866.
Då Kommitterade under sitt arbete flera gånger haft anledning att åberopa
af Chevalier anförda uppgifter, men stundom måst i någon mån beriktiga
desamma, hafva de här velat i korthet angifva de vigtigaste af dessa rättelser.
1:0 Sid. 366 r. 29 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 24) uppgifves genom tryckfel
beloppet af metallförrådet i Europa och Amerika till 13,600 mill. £ Sterl.:
rätta siffran är 1,360 mill. £ Sterl., såsom synes straxt efteråt på raderna 31
och 32 (orig. r. 25 och 26).
2:o Sid. 365 r. 34 Sv. uppi. (orig. s. 569 r. 28) hafva 14,084 millioner
francs ansetts motsvara 4,203,600 kilogr. guld, ehuru desamma, efter 3,444^ fr.
per kilogram, rätteligen göra i det allra närmaste 4,089,000 kilogr. fint guld.
FÖRHÅLL. MELLAN GULD- 0. SILFVEBPRODUKTIONEN 1492—1848. 79
Silfret hade under hela denna period haft en ganska
betydlig öfvervigt inom produktionen. Dess värde, jemfördt
med hela metallproduktionens värde, utgör i medeltal
3:o Sid. 365 r. 37 (orig. s. 570 r. 2) hafva 18,460 millioner fr. i guld ansetts
motsvara 5,363,000 kilogr. guld, ehuru desamma rätteligen (efter 3,444^ fr.
per kilogr.) utgöra i hela tusental 5,359,000 kilogr. fint guld.
4:o Sid. 367 r. 13 (orig. s. 572 r. 4 och 5) säges sammanlagda beloppet
af exporten och det som gått förloradt af ädla metaller utgöra 15,825,000
kilogr. silfver och 295,000 kilogr. guld, då rätta summorna af Chevaliers egna
siffror blifva 15,905,000 kilogr. silfver och 297,405 kilogr. guld.
5:o Sid. 367 r. 17 och 18 (orig. s. 572 r. 9 och 10) uppgifves för det
förråd ädla metaller, hvaraf den västerländska civilisationen d. 1 Jan. 1865
skulle hafva varit i besittning, följande siffror:
för silfver ................................ 74,636,000 kilogr.
B guld.................................... 6,783,000 » ,
hvilka belopp icke kunna vara riktiga.
Hvad först silfret beträffar antager Chevalier, att det af Newmarch för
år 1848 uppgifna beloppet............................................. 90,540,000 kilogr.
ända intill början af året 1857 bibehållit sig oförändradt.
Dertill lägger han produktionen för åren 1857—1864 från
Amerika, Europa, Asiatiska Ryssland samt hälften af Afrikas
produktion tillsammans........................................... 9,667,000 »
under förklaring, att de öfriga ländernas produktion icke
bör tagas med i räkningen.
Om ifrån summan häraf.......................................... 100,207,000 kilogr.
enligt Chevalier afdrages hvad som till Levanten och Ostasien
exporterats samt hvad som genom nötning gått förloradt,
och beloppet af dessa poster upptages såsom det här
ofvan blifvit rättadt ....... ........................................... 15,905,000 »
så utvisar återstoden................................................... 84,302,000 kilogr.
det belopp, hvartill man kommer genom en, på Chevaliers egna förutsättningar
grundad, riktig uträkning.
I afseende å guldet är oriktigheten ganska obetydlig, då den hos Chevalier
upptagna siffran: 6,783,000 kilogr. guld måste i följd af de här i 3:0 och
4:0 gjorda rättelser ändras till 6,786,595 kilogr. guld.
Till följd af dessa rättelser höra de å sidan 368 r. 33 och 34 (orig. s. 574
r. 10 och 11) upptagna siffror, utvisande, efter åtskilliga afdrag, hvad vid
början af 1865 skulle hafva utgjort den vesterländska civilisationens förråd af
ädla metaller, ändras på följande sätt:
I stället för:
Silfver: 73,376,000 kilogr. eller 16,305,000,000 fröa.
Guld: 6,759,000 » » 23,278,000,000 »
Summa 39,583,000,000 frcs.
80 FÖRHÅLL. MELLAN GULD- O. SILFYERPRODUKTIONEN 1492—1849.
för de två första århundradena1) 1492 —1700
omkring.............................. 87 %
och, oaktadt den storartade afkastning af guld, som under
åren 1701—1777 erhölls från de Brasilianska grufvorna,
för tiden 1492—1803 omkring....... 77 %i'')
samt, sedan silfVerproduktionen från och med nittonde århundradet
varit i aftagande, guldets deremot från 1830-talet förökats, så att den under åren 1845, 46 och 47 öfverstigit
produktionen af silfver,
för hela perioden 1492 —1848 omkring 68 %.
Och ehuru silfret naturligtvis mera än guldet varit utsatt
för förminskning genom nötning samt dessutom i högst
betydande qvantiteter från Europa blifvit utfördt till Asien,
utgjorde det dock ännu
vid slutet af 1848 omkring............... 59 %
af det för den vesterländska civilisationen behållna hela
metallförrådet.
Häri inträder nu en fullkomlig förändring under det
nya tidskifte, som begynner med de Californiska guldlagrens
upptäckt och bearbetning 1848. Denna tredje
period af de ädla metallernas historia utmärker sig —
sedan äfven de Australiska grufvorna år 1851 tillkommit
— genom eu så öfvervägande produktion af guld, att
förhållandet mellan de båda metallförrådernas värden under
bör
sättas:
Silfver: 83,024,600 kilogr. eller 18,450,000,000 tres.
Guld: 6,762,600 » » 23,293,000,000 »
Summa 41,743,000,000 fres.,
hvilket öfverskjuter med mer än 2 milliarder francs det af Chevalier uppgiga
beloppet.
'') Se: Augspwg: Zur deutschen Miinzfrage. III. Bremen 1869, pag. 45.
2) Enligt Humboldt 76.4 %, och enligt Augspurg omkring 78 %.
FORM■ MELLAN GULD- OCH SILF VERPRODI/KTIONEN 1849—6 7. 81
går en väsendtlig förändring. Soetbeer 1) beräknar på grund
af särskilda undersökningar, hvilkas noggranhet lian vid
förnyad ompröfning funnit fullt tillfredsställande, hela produktionen
af ädla metaller under tiden 1849—1867
tusen tusen millioner
Zolkpfd. kilogram. francs.
guld............... 7,573.8 = 3,786.9 13,043.8
silfver............. 45,490 = 22,745 5,054.4
Summa null. fr. 18,098.2
eller omkring 18 milliarder francs.
Kommitterade hafva, med tillhjelp af Soetbeers*) uppgifter
rörande produktionen för hvarje år särskildt under
ifrågavarande tid, uppgjort den tabell, som Bil. kitt. I innehåller,
och som torde för de slutsatser, hvilka derur kunna
dragas, icke sakna intresse. Den visar nämligen:
A) Beträffande produktionen af de ädla metallerna:
l:o
under tiden 1849 —186 7 har
guldproduktionens värde uppgått till.......... 72 %,
silfverproduktionens dito endast till......... 28 %
af hela metallproduktionens värde;
2:o detta har haft till följd, att silfret, hvilket, såsom
förut är nämdt,
under tiden 1492 —1848 utgjorde........ 68%
af hela metallproduktionens värde, numera
för hela tiden 1492 —1867 utgör endast 56 %.
'') Se: Denkschrift betreffend deutschen Miinzeinigung etc. Hamburg
1869, pag. 68.
2) Se: Denkschrift betreffend etc. pag. 68—71.
Myntkommitténs Bet.
6
82 FÖRH. MELLAN FÖRRÅDEN AP GULD 0. AF SILFVER 18 48 0. 186 7.
B) Beträffande det inom den vesterlänska civilisationen
behållna metallförrådet:
l:o vid 1867 års sint utgjorde detta förråd
tusen kilogr. millioner francs.
guld............................ 7,123.i 24,535
silfver........................ 83,021.9 18,450
Summa 42,985 null. fr.
eller i det närmaste samma belopp, som hela produktionen
1492—1848;
2:o vid 1867 års slut var ifrågavarande förråd af
ädla metaller nära 9 milliarder francs större än vid
slutet af 1848;
3:o denna tillökning af 9 milliarder har uppkommit
sålunda, att
guldförrådets värde ökats med omkring 10i milliarder
francs, under det
silfverförrådets minskats med omkring 1 4 milliard
francs;
4:o detta bär haft till följd att (af värdet på hela
metallförrådet inom den vesterländska civilisationen)
vid 1867 års slut silfret utgör endast 43 %,
guldet » » 57
då deremot, såsom förut är visadt,
vid 1848 års slut silfret utgjorde 59 %,
guldet endast 41 %.
En sådan förändring på den korta tiden af endast 19 år
öfvergår allt, hvad i det hänseendet de ädla metallernas
historia hittills haft att uppvisa.
TEXLINGABNA I GULDETS OCH SILLSETS INBÖKDES VÄRDE. 83
Vid sidan af dessa beräkningar ställer sig nu en annan
serie af uppgifter, Indika för den förelig’gande frågan
äro af ännu större betydelse.
Vi veta först och främst med visshet, att de ädla
metallerna alltifrån de Amerikanska grufvornas upptäckt
ständigt sjunkit i värde i förhållande till andra varor; man
har som värdemätare vid dylika beräkningar valt än spanmålen
och andra lefnadsförnödenheter, än arbetslönerna,
och man har i bägge fallen kunnat spåra ett fortgående
sjunkande i metallernas värde och en deremot svarande
förhöjning i varornas pris. Denna förändring inträder visserligen
i Europa först i senare hälften af 16:de århundradet,
men fortgår sedan mycket hastigt ända till inidten
af 17:de århundradet, då varuprisens stegring synes afstanna,
och spanmålen till och med en längre tid sjunker
i pris, hvilket särskilda förhållande af olika författare på
olika sätt förklaras. Från midten åt 18:de århundradet begynner
dock ånyo metallernas värdeförminskning, och varuprisen
stiga sedan ända in i vårt århundrade.
Det är vidare säkert, att guldet, som i begynnelsen
af sextonde århundradet varit värdt omkring 10 gånger
mera än silfret, sedermera under denna andra period oupphörligen
stigit i värde i förhållande till denna metall.
Värdeförhållandet mellan silfver och guld är uppgifvet
för Spanien1) ........................... år 1500 som 1 : IO.75,
» 1640 )> 1 : 14.oo;
för Frankrike och Holland1) år 1640 » 1 : 13.so,
'') Se: Zur deutschen Mnnzfrage von G. D. Augspmg. III. Bremen 1869,
pag. 21.
84 GULDET VISAR STÖRRE VÅRDEFASTHET UNDER ÅREN 1 5 92—1 8 48.
för Frankrike och Holland... år 1740 som 1 : 14.50,
» 1800 » 1 : lö.oo,
och för Tyskland1)........................... år 1500 som 1 : IO.50,
» 1600 » 1 : 11.60,
» 1650 » 1 : 13.oo,
» 1700 » 1 : 14.90,
» 1750 )> 1 : 14.93,
» 1800 » 1 : 15.4?,
» 1830 » 1 : 15.80,
» 1848 » 1 : 15.85.
Häraf framgår tydligt, att guldet under loppet af nära
tre och ett hälft århundrade långsamt stigit i värde i förhållande
till silfret; och då under nämda tid båda de ädla
metallerna i förhållande till andra varor fallit i värde, men
silfret dessutom fallit i förhållande till guldet, är man fullt
berättigad till det påståendet, att silfrets värde, jemfördt med
andra varors, sjunkit mera än guldets, och att sålunda
guldet intill slutet af denna period visat sig ega
större värdefasthet än silfret.
Då silfverproduktionen under hela den andra perioden
var så betvdligt större än guldproduktionen, kunde man
i denna omständighet söka en naturlig förklaring af detta
silfrets sjunkande i värde. Det var derföre också lika naturligt,
att man, vid den förändring som med året 1848
och de nyupptäckta guldgrufvorna inträdde i sjelfva produktionsförhållandena,
skulle ledas till farhågor för eu deremot
svarande förändring äfven i värdeförhållandet mellan
• de bägge metallerna. Silfverproduktionen var i nedgående,
'') Se: Denkschrift betreffend die deutsche Miinzeinignng von A. Soetbeer.
Hamb. 1869, pag. 16 och 73.
CALIFORN. GULDGRUFVORNAS UPPTÄCKT. SILFVEREXPORTEN T. ORIENTEN. 85
och guldproduktionen blef med ens tvådubblad, tredubblad
och slutligen fyrdubblad mot hvad den var näst före år
1848. Utom de Californiska guldminorna tillkommo straxt
derefter (från 1851) äfven de Australiska lagren af liknande
rikedom, och man visste snart icke, hvar denna tillväxt
i guldqvantiteten slutligen skulle stanna. Guldfebern
angrep icke blott dem, som skyndade bort för att gräfva
efter skatter och rikedom, utan äfven dem, som i hemmet
hade rikedomar att bevara, och man hegynte redan förespå,
att om förrådet fortfarande skulle visa sig lika gifvande,
guldets värde skulle sjunka till hälften, tredjedelen, kanske
fjerdedelen af hvad det nyss förut varit.
Kom så härtill äfven en annan omständighet, som
ögonskenligen var egnacl att ännu mera påskynda en förändring
i guldets värdeförhållande till silfret. Under det
anbudet af guld på den vesterländska marknaden oupphörligen
ökades, och anbudet af silfver deremot märkbart
förminskades, begynte efterfrågan å silfver å samma marknad
hastigt att stiga. Denna metall hade länge haft ett
onaturligt högt värde i Orienten och var till följd deraf
det för Européerna fördelaktigaste betalningsmedel till betäckande
af skulder i Levanten, Ostindien och China. Men
just under 1850-talet råkade den Europeiska affarsverldens
skulder till Orienten att helt plötsligt och med högst betydliga
belopp förstoras, och den gifna följden häraf var
en export af silfver till dessa länder, hvilken från och med
år 1857 årligen bortförde betydligt mera silfver, än som
af den årliga produktionen kunde ersättas. Enligt en på
Engelska underhusets befallning verkställd beräkning visar
sig, att endast i de tre Indiska provinserna Madras, Bom
-
86
GULDVÄRDETS FALL EFTER 1848.
bay och Bengalen bar den årliga importen af ädla metaller,
som under perioden 1801—51 öfversteg exporten med
endast 54 null. fras., under åren 1852—63 stigit ända till
258 null. tres. utöfver exporten ''). Den af Kommitterade
uppgjorda, förut åberopade tabell, Bil. Ditt. I, visar, huru
utförseln af silfver till Orienten, efter afdrag för hvad derifrån
åter blifvit infördt till Europa, uppgått
i ärligt medeltal.
under åren 1849—56 till 671,100 kilogr.
» » 1857—61 » 1,374,900 »
» » 1862—65 » 1,565,100 »
Då sålunda på en och samma gång det betydligt
ökade anbudet af guld syntes böra nedtrycka dess hittills
varande värde, och den ökade efterfrågan å silfver, utan
motsvarande ökning i dess produktion, måste verka till
höjande af värdet å denna metall, torde man med skäl
kunna påstå, att denna kris var en af de mest profvande,
som någon af de i värde någorlunda fasja varor å verldsmarknaden
haft att utstå. De stora farhågorna för guldets
värdefall syntes derföre vara särdeles grundade; och likväl
blefvo de endast till en ringa del och för mycket kort tid
besannade.
Visserligen visade guldvärdet under de första 12 åren
efter den Californiska upptäckten benägenhet att sjunka.
Silfret, som å Londons börs år 1848 noterades i medeltal till
59^ pence pr. ”ounce standard silver” (oz. st. s.), begynte
från denna tid att stiga, var 1849: 59 pence, 1850: 60
pence och i medeltal för
'') Se Chevalier: Om Myntet, pag. 268.
GULDVÄRDET STIGER ÅNYO FRÅN 186 0.
87
åren 1851—53: 61 pence,
» 1854—56: 61-i » ,
» 1857—59: 61# » .
Under sistnämda treårsperiod uppgick till och med
för ett år (1859) medelpriset till 62 pence. Värdeförhållandet
mellan silfver och guld var alltså under denna tid något
förändradt, så att, då det år 1848 var som 1 : 15.85, var
det t. ex. 1849 som 1 : 15.80, 1850 som 1 : 15.7? och i årligt
medeltal för
åren 1851—53 som 1 : 15.46
» 1854—56 » 1 : 15.33
» 1857—59 :» 1 : 15.27
samt för år 1859, då priset å silfver stod högst noteradt,
som 1 : 15.21.
Men från och med året 1860 upphör guldet att falla
i värde; det stiger åter småningom men säkert, och värdeförhållandet
mellan de bägge metallerna förändras ånyo, så
att det i medeltal var för
åren 1857—59 som 1 : 15.27,
» 1860—62 » 1 : 15.38,
» 1863—65 » 1 : 15.40,
» 1866—68 » 1 : 15.53,
och håller sig för närvarande omkring 1 : 15.60. Man
torde derför, äfven med inberäkning af tiden efter de
Californiska grufvornas upptäckt 1848, vara berättigad till
det påståendet, att guldet på det hela fortfarit att stiga i
värde i förhållande till silfret, (eller med andra ord mindre
fallit i värde i förhållande till öfriga varor,) och sålunda
allt hittills visat större värdefasthet än silfret.
Detta senare har, oaktadt den stora förändring, som in
-
88 OKSAKEN TILL GULDVÄRDETS FORTFARANDE FASTHET I VÄRDE.
trädde i dess ställning på verldsmarknaden, likväl endast
för en kort tid kunnat undgå en fortsatt värdeförminskning.
Den egendomliga omständigheten, att guldet sålunda,
trots den stora tillökningen så väl i förrådet af denna
metall, som i efterfrågan å silfver, likväl kunnat bibehålla
sitt värde i förhållande till detta senare, torde hufvudsakligen
finna sin förklaring deri, att den ökade tillgången
på guld i sjelfva verket varit motsvarad af en lika mycket
ökad efterfrågan derå, och att sålunda här ingen förändring
inträdt i detta förhållande mellan tillgång och efterfrågan,
som i allmänhet är bestämmande för varors värde. Derom
vittna framför allt de officiella uppgifter rörande mynttillverkningen
hos de förnämsta civiliserade nationer, hvilka
Kommitterade sammanställt i bifogade tabell Bil. Litt. K.
Af dessa uppgifter framgår, att i Frankrike, England
och Amerika utmyntats
guld ... under åren 1825—49 till värde af 3,090,098,151 fr.
» » 1850—68 » » » 12,946,561,564 »
silfver under åren 1825—49 till värde af 3,244,155,662 fr.
» » 1850—68 » » » 1,053,709,443 »
så att i dessa länder utmyntningen utgjorde
under perioden 1825—49
guld.................................... 48.8 %,
silfver................................. 51.2%;
under perioden 1850—68
guld................................... 92.5%,
silfver................................ 7.5 %.
För de Tyska staterna och Österrike, hvilka numera
torde lemna den största delen af det å den Europeiska
marknaden utgående silfvermyntet, hafva Kommitterade
UTM YNTN IN GEN AF GULD OCH SILFVEK.
89
icke kunnat erhålla underrättelser om utmyntningen under
samma tidsperioder; men de sammandrag af nyligen samlade
uppgifter, som Soetbeer meddelat, visa att i de Nordoch
Syd-Tyska staterna samt Österrike blifvit utmyntadt
Francs i tusental.
Guld. Silfver.
under de 11 åren 1857—67......... 227,600 1,255,407.
Lägges nu härtill hvad som under
samma tid blifvit utmyntadt i
Frankrike, England och Amerika 7,261,036 422,966.
Summa 7,488,636 1,678,373,
synes, att i de länder, hvarifrån den vosterländska civilisationen
numera hufvudsakligast erhåller sitt bytesmedel,
under de 11 åren 1857—67
guldet utgjorde 81.7 %,
silfret » 18.b %
af hela den der verkställda utmyntningens värde.
Utan tvifvel har materialet vid dessa myntverkstäder
till ganska betydlig del utgjorts af äldre nedsmälta guldpjeser
eller mynt, som redan förut genomgått degeln, så
att man af den utomordentligt höga siffran för guldmyntningen
under perioden 1850—68 visserligen icke får draga
den slutsatsen, att alla dessa mynt tillverkats af det nya
metallförrådet. Men tydligen utvisa dock dessa siffror, att
användningen af guld för omsättningens och bytets behof
under denna period högst betydligt förökats, under det
silfrets användning för samma ändamål ansenligt aftagit.
Dessa siffror bekräfta sålunda de slutsatser, som hvaije
uppmärksam iakttagare af de ekonomiska företeelserna under
denna tid nästan på förhand kunnat göra. Den rika
90
FRÅGAN OM DE BADA METALLERNAS FRAMTIDA VÅKDE -
guldtillgången kom likasom kallad att fylla ett för bytesmarknaden
väsentligt behof, då den, i det åt Orienten
bortströmmande silfrets ställe, erbjöd densamma ett ändamålsenligarc
bytesmedel, dermed äfven bidrog att underlätta
och befordra affärsrörelsens kraftiga utveckling och
sålunda sä att saga- sjelf! förskaffade sig eu allt större användning.
Just deruti, att detta behof af ett lättrörlig!,
bytesmedel är ett ibland dem, som måste stiga i och med
handelsförbindelsernas ökade liflighet, ligger en omständighet,
som man icke får förbise i fråga om de bägge metallernas
framtida fasthet i värde.
Det är tydligt, att i den frågan är fältet öppet för de
djerfvaste gissningar och de mest stridiga åsigter; ty i
sjelfva verket eger man härvid ingen tillförlitlig grund för
sitt omdöme, ingen säker ledning för sina beräkningar.
Hittills har erfarenheten visat, att silfret, under den tid då
det producerades i större qvantiteter än guldet, och medan
det tillfölje deraf hade öfver vigten inom förrådet af ädla
metaller, också sjönk i värde mera än guldet, samt att
guldet, äfven sedan dess produktion begynt vida öfverstiga
silfverproduktionen, till och med sedan det i den vesterländska
civilisationens metallförråd erhållit öfvervigten, ändock
mäktat bibehålla sitt värde i förhållande till silfret.
Oaktadt denna erfarenhet ega vi dock ingen visshet
om hvad som i eu mer eller mindre aflägsen framtid möjligen
kan komma att inträffa, ty i ett hänseende äro våra
beräkningar utsatta för att gäckas af tillfälliga och oberäkneliga
förändringar. Vi känna, huru produktionen af de
ädla metallerna intill dessa dagar fortskridit; men vi veta
tillika, att stora och plötsliga omkastningar deruti kunnat
-FÖRHÅLLANDE KAN ICKE MED VISSHET AFGÖKAS.
91
inträda; och då icke ens jordens öfverstå delar ännu äro
genomforskade, ännu mindre dessas närmaste underlag,
kan omöjligen på förhand bestämmas, hvilka rikedomar
af silfver eller guld derur äro att hemta. Å ena sidan
kan anföras, att Amerikas inre bergländer med säkerhet
innesluta silfver!ägor, så utomordentligt mäktiga och rika,
att dessa trakter, när de eu gång öppnas för civilisationen
och genom ett lagbundet samhällsskick blifva mottagliga
för den nyare tidens materiela hjelpmedel, utan tvifvel
komma att erbjuda verlden en mångdubblad tillgång å
denna metall; å andra sidan visa oss de nyare, af vetenskapligt
intresse och af förvärfsbegäret ledda, undersökningarne,
att de guldförande alluviallagren äro vida mer,
än man förut anat, utbredda öfver jordytan, och vi hafva
naturligtvis ingen säkerhet för att icke någon gång ett
sådant lager af oerhörd rikedom plötsligt utsänder nya
strömmar af guld i marknaden. Å ena sidan kan man
hänvisa på den stora afsättning, som silfret hittills haft
till Orienten, och deri söka en borgen för dess framtida
fasthet i värde; men å andra sidan kan då anföras, att
äfven Orienten numera synes börja blifva mättad af denna
metall, och att den åtminstone för närvarande visar benägenhet
för att mera än förut emottaga guld af sina
Europeiska gäldenärer.
Så kan man nästan huru länge som helst ställa skäl
mot skäl och sannolikhet mot sannolikhet, utan att ändock
komma till den visshet, som synes så önskvärd i en fråga
af denna natur. Man är tydligen utan säker ledtråd med
afseende å, utsigterna för det framtida anbudet af de
bägge metallerna; man saknar all kännedom om den ena
92 UTSIGTERNA DOCK STÖRRE FÖR GULDETS FRAMTIDA VÄRDEFASTHET.
af de faktorer, hvilka skola bestämma deras inbördes
värde.
Deremot ega vi för den andra faktorns bestämmande
en temligen pålitlig utgångspunkt icke blott i de siffror,
som här ofvan äro anförda, utan äfven i kännedomen om den
kommerciela utvecklingens nuvarande och framtida riktning.
Det är alldeles oneklig!, att handelsförbindelserna
för hvarje dag få allt större behof af ett lätt och billigt
bytesverktyg, och guldet, som redan erhållit en bestämd
öfvervigt såsom omsättningsmedel, skall derför utan allt
tvifvel i denna egenskap mer och mer uttränga silfret.
Häraf framgår tydligen en icke ringa sannolikhet för en
större fasthet i efterfrågan å guld, än i efterfrågan å
silfver; och då bytesmarknadens behof af rörelsemedel är
i oupphörlig tillväxt, samt detta behof hädanefter företrädesvis
kommer att framkalla efterfrågan å guld, skall
åtminstone derigenom guldet komma att ega en större
kraft än silfret att motstå den påtryckning, som en stark
produktion kan utöfva å dess värde.
Då vi sålunda i afseende på utsigterna för produktionen
eller anbudet veta ungefär lika litet om den ena
metallen, som om den andra, men i afseende på efterfrågan
ega åtminstone större sannolikhet för guldets begärlighet,
torde vi deraf vara berättigade till den slutsatsen,
att, för så vidt någon beräkning här är möjlig,
guldet äfven för framtiden torde komma att eg a
större värdefasthet än silfret.
Om det sålunda knappast kan förnekas, att guldet i
alla dessa hänseenden eger företräde framför silfret såsom
FARHÅGOR FÖR GULDMYNTSYSTEMET.
93
bytesmedel och värdemätare, har man dock mot dess användning
såsom sådant ofta plägat anföra, b urn dessa
företräden hafva sin betydelse endast för den stora eller
internationela handeln, och att de uppvägas af fullt motsvarande
olägenheter för det dagliga mindre utbytet inom
hvarje land. Isynnerhet sägas dessa olägenheter skola
komma att framträda i ett land sådant som Sverige, der
de små kapitaltillgångarna och de jemförelsevis låga priserna
i allmänhet måste göra bruket af så stora myntstycken
som de på 7, 14, 18 eller 36 Riksdaler ganska
sällsynt, och der det således icke kan finnas något starkt
och allmänt känbart behof af detta beqvämare och angenämare
bytesmedel, åtminstone icke så starkt, att det får
komma oss att förbise alla de mångfaldiga svårigheter,
som med antagandet af ny värdemätare och ny myntfot
måste vara förenade.
Från denna sida är ock anfördt såsom en betänklighet,
att under det vi genom ett guldmyntsystem för den
större handeln finge ett fullvigtig! och fullhaltigt lagligt
betalningsmedel i det nya guldmyntet, skulle det allra
största antalet af våra byten och den allra största delen
af vårt folk få nöja sig med det mindre fullgoda skiljemynt,
som det nya systemet troligen komme att gifva oss
i det nuvarande silfvermyntets ställe.
Man har med den senare invändningen berört en
sida af denna fråga, som Kommitterade icke kunnat lemna
ur sigte, enär den utan tvifvel är af största betydelse.
Det är, såsom Kommitterade här nedan få tillfälle att
närmare utveckla, fullkomligt riktigt, att antagandet af
p''u 1 d såsom värdemätare måste medföra förlusten af det
O
94
FARHÅGOR FÖR GULDMYNT,SYSTEMET.
full vigtiga och fullhaltiga silfvermynt, som för närvarande
gör tjenst såsom skiljemynt ända ned till beloppet af tio
öre, och att denna förändring hufvudsakligen skulle träffa
den mindre handeln eller det dagliga utbytet. 1 dessa
silfvermynts ställe skulle genom det nya på guld fotade
myntsystemet komma att införas ett skiljemynt, som till
sitt metallvärde med några procent understege prägelvärdet.
Dessa till värdet icke alldeles fullgoda skiljemynt
komme att göra tjenst såsom betalningsmedel åtminstone
för belopp understigande det lägsta guldmyntets valör,
och finge sålunda inom landet användning vid det största
antalet byten. Men deri ''torde dock föga anledning finnas
till farhågor, vare sig för landets eller för den enskildes
trygghet. Dels måste dessa skiljemynt nödvändigt
uppehållas vid ett silfvervärde, som temligen nära motsvarar
prägelvärdet, på det icke deras eftergörande för
enskilde matte blifva en alltför lockande affär; dels komma
de ock att utgöra en till värdet ganska obetydlig del af
landets rörelsemedel, då ju hvarje myntstyckes låga valör
gör, att det hastigt omlöper ur hand i hand, och alltså
en jemförelsevis ringa mängd deraf fyller beliofvet för ett
stort antal byten.
Men deremot kommer antagandet af ett guldmyntsystem
att i afseende å bytesmedlens beskaffenhet medföra
en annan förändring af icke ringa betydenhet för
landet så val som för den enskilde. Det är en knappt
nämnvärd fördel af de på silfver grundade myntsystem,
att de kunna förse landet med ett fullgodt skiljemynt;
ty för de små betalningar som med dessa mynt verkställas,
är det af föga vigt, om prägelvärdet med några
SILFVEBMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.
95
procent öfver skjuter metallvärdet; men det är en högst
väsendtlig olägenhet, att dessa myntsystem omöjligen kunna
lemna något mynt, som lämpar sig för större eller medelstora
betalningar; ty följden blir, att för alla sådana betalningsposter
måste rörelsen använda sedlar, eller ett
bytesmedel, som i sig sjelf! icke eger något värde alls.
Det är helt naturligt, att. i ett land med silfvermyntsystem
omsättningsmedlet skall utgöras, såsom t. ex. hos oss,
l:o af en högst liten myntstock (3 å 4 millioner Rdr),
bestående af 10-, 25- och 50-ören samt 1-riksdalrar, och
2:o af en mycket stark sedelstock uppgående till öfver
40 å 50 millioner och bestående af 100-, 50-, 10-, men
äfVen af 5- och 1-riksdalerssedlar. Det är nämligen i hög
grad obeqvämt att medföra silfvermynt till verkställande
af betalningar utöfver 10 å 12 Riksdaler, och banksedeln
har derför hos oss blifvit det naturliga bytesmedlet, vid
hvilket vi så vänjt oss, att den kommit till allmän användning
äfven för mindre betalningsbelopp, der silfvermyntet
utan särdeles svårighet skulle kunna begagnas.
Kommitterade anse sig icke behöfva vidlyftigt orda
om vådorna och olägenheterna af ett sådant system, ty
dessa hafva redan förut vid flera tillfällen blifvit tillräckligt
framhållna, och man har isynnerhet vid talet om
bankernas sedelutgifning mer än nog gifvit tillkänna, att
landet icke anser sig fullt tryggadt vid detta omsättningsmedel.
Det torde också knappt kunna förnekas, att
bristen på klingande valuta i den dagliga rörelsen är ett
ondt, som knappast uppväges af den inbesparing landet
gör på sitt nuvarande billigare bytesmedel. Denna brist
låter sig redan under lugna tider förmärka genom pen
-
96 GULDMYNTSYSTEMET OCH SEDELSTOCKEN.
ningemarknadens öfverdrifna känslighet för rubbningarne
i Riksbankens metalliska kassa, och under oroliga tider
skulle den utan tvifvel kunna komma öfver oss med stora
faror. Ett land, sådant som Sverige, som vid sidan af
mäktiga grannar alltid måste hålla sig beredt för oförmodade
tillfälligheter, torde icke utan stor våda kunna
underlåta att skaffa sig, jemte Riksbankens hvalf, äfven
ett annat förvar för sin klingande valuta, underlaget för
den allmänna rörelsens kredit.
Men för dessa olägenheter gifves det föga hjelp, så
länge myntsystemet är grundadt på eu metall, hvars ringa
värde gör, att densamma icke kan utpräglas till mynt af
högre valör. Sedelstockens storlek bestämmes för närvarande
helt naturligt af rörelsens behof, och det vore
visserligen en högst olycksbringande åtgärd att vilja inskränka
densamma, utan att på samma gång fylla marknadens
behof medelst erbjudande af ett annat beqvämt
bytesmedel. Men sådant är icke möjligt utan att öfvergå
till ett guldmyntsystem. Våra banksedlar af smärre valörer,
livilka nu spela eu så betydande röle vid all daglig
handel och vandel, kunna omöjligen ersättas af den
tunga och obeqväma silfverspecien; men de blefve nästan
öfverflödiga genom Carolinen och 25 tf.-stycket, hvilka
utan tvifvel skulle komma att användas vid medelstora
betalningar och derigenom bereda oss ett tillräckligt underlag
af verkligt mynt för vår marknads behof.
Hvad åter beträffar förhållandet mellan den fördel,
som anslutningen till ett internationelt guldmyntsystem
skulle medföra för vår större handel, och de olägenheter,
som den deraf vållade rubbningen i myntväsendet skulle
OLÄGENHETER AF MYNTREFORMEN.
97
bereda det dagliga mindre utbytet, visar detta sig något
olika allt efter den synpunkt, hvarifrån det betraktas. För
den talrika klass af medborgare, hvilka af penningemarknadens
behof icke hafva någon annan erfarenhet, än den
som förvärfvas i den mindre handeln i saluboden och på
torget, skall förändringen otvifvelaktigt förete otaliga svårigheter,
men hardt nära omärkliga fördelar. Och man
får alldeles icke fördölja, att dessa olägenheter i sjelfva
verket måste blifva rätt besvärliga. De skola under flera
år komma att ofta framträda vid många slags affärsuppgörelser.
Köpare eller säljare skola i begynnelsen förlora
på de ej sällan oberäkneliga skilnaderna mellan de gamla
varupriserna och de motsvarande prissättningarna i det
nya myntet; borgenärer eller gäldenärer skola känna sig
i osäkerhet vid öfvergången från den ena värdemätaren
till den andra; räkenskapsförare och kassaförvaltare skola
känna sig besvärade af dubbla räkningar eller af tilläggsprocenter
och kursbestämmelser mellan silfver och guld.
Alla skola de mycket snart förglömma och förbise förändringens
fördelar, vid hvilka man vänjer sig utan svårighet,
men länge och ofta påminnas om dess olägenheter,
med hvilka man aldrig känner sig belåten.
Lagstiftaren får dock icke väga reformerna efter sådan
vigt; för honom gäller en synpunkt, som omfattar
hela samhällets intressen, och från hvilken ögonblickets
förlägenheter jemföras med framtidens fördelar. Såsom
Kommitterade redan sökt visa, är det utan tvifvel en
vigtig kulturfråga, som framträder i förslaget om ett
iuternationelt myntsystem, och just derför tränger det sig
ock fram med sådan styrka, att det, enligt deras för
7
-
Myntkommitténs Bet.
98
VIDARE INVÄNDNINGAR MOT EN SVENSK MYNTREFORM.
menande, icke ens i vårt land låter sig afvisa på grund
af några mer eller mindre giltiga betänkligheter.
Man torde måhända vilja framställa den invändningen,
att då hvarje större framtidstanke behöfver stödet af ett
känbart praktiskt behof, och då fördelarne af ett internationelt
myntsystem naturligtvis äro mest i ögonen fallande
för de folk, som ega de största internationela handelsförbindelserna,
så måste det i första rummet tillhöra
dessa folk att förverkliga en sådan tanke, sedan de kommit
till insigten af ett sådant behof. Sverige är ju vida
mindre än Frankrike, England och Nord-Amerika i behof
af denna förändring, och det särskildta intresse, som skulle
påkalla densamma, har här eu ojemförligt mycket mindre
vigt än det intresse, som framför allt begär, att utbytet i
ro måtte få skötas efter vedertagen sed. Vi skulle väl
derför åtminstone kunna begära att få afvakta andra länders
erfarenhet af förändringens verkningar, innan vi besluta
oss för att i silfrets ställe antaga guld till värdemätare
och att i riksdalerns ställe antaga en ny och för
oss främmande myntenhet, innan vi underkasta oss en
mängd allt för säkra olägenheter för att vinna några för
oss temhgen obetydliga fördelar.
Vid denna invändning må dock först och främst anmärkas,
att fördelarne af den föreslagna förändringen icke
ens för oss äro så alldeles obetydliga, som mången velat
påstå, eller så helt och hållet inskränkta till den klass
inom samhället, som står i direkt förbindelse- med utlandets
affärsverld. Det internationela myntsystemets fördelar
inskränka sig för oss icke ensamt dertill, att det för
vår, i jemförelse med andra länder, mindre betydliga inter
-
SVERIGES KOMMERCIELA FÖRDEL ÅR AF MYNTREFORMEN. 99
nationela handel skulle undanrödja de hinder, som olika
mynträkningar för närvarande vålla vid förbindelserna
med främmande länder. Dertill kommer äfven, att ett
sådant myntsystem skulle befria vårt land från de här
förut omnämda förluster, hvilka vi just i det mindre utbytet
lida till följd af vårt nuvarande mynts förvexling
med det danska, det norska och det preussiska. Och
emedan det intemationela myntsystemet måste vara grundadt
på guld såsom värdemätare, skulle vi dessutom genom
dess antagande vinna en fördel, hvilken ögonskenligen
vore hela landets, och som vi knappast nog snart
kunna skynda att tillegna oss. Det är obestridligt, att
våra handelsförbindelser under de senaste årtiondena undergått
en betydande förändring. Sverige hör ej längre
”till den grupp af stater, der mark banco utgör den kommerciela
räkneenheten”; det har brutit de skrankor, som
under århundraden bundit dess handel vid de nordtyska
staterna, och dess vexelslutv) uppgöras derför allt mer
och mer i andra valutor än de tyska. Det är med England
och Frankrike som vårt land numera eger sina största
kommerciela förbindelser2), och det är icke i silfver
utan i guld, icke i thaler eller mark banko, utan i pund
sterling eller francs, som de af dessa förbindelser framkallade
liqvider verkställas. Men härtill kommer såsom
något ännu vigtigare, att frågan egentligen icke är, huruvida
Sverige bör åtaga sig en uppoffring och underkasta
sig olägenheter, för att vinna en större eller mindre fördel
i sin beröring med utlandet; utan frågan är, huruvida
’) Se Bil. Litt. M, tab. öfver vexelsluten.
2) Se Bil. Litt. L, tab. öfver exporten och importen.
100
ROMMITTEKADES SLUTSATSER AP DET OFVAN FRAMSTÅDDA
vi, genom att ingenting göra och ingenting förändra, kunna
undandraga oss uppoffringen och gå fria från olägenheterna.
Kommitterade hafva redan visat,
att i England, Frankrike och Amerika utmyntningen
utgjorde
under åren 1825—49: guld............ 48.8 %,
silfver ...... 51.2 %,
men under åren 1850—68: guld............ 92.5 %,
silfver...... 7.5 %,
att äfven om de Tyska staterna — der silfver
ännu är värdemätare — och Österrike tagas med i räkningen,
utmyntningen i de länder, som åt den vesterländska
civilisationen lemnat den största delen af dess rörelsemedel,
utgjorde
under åren 1857—67: guld............. 81.7%,
men silfver endast 18.:! %,
och att sålunda guldet under de två sista årtiondena
arbetat sig fram såsom den vesterländska civilisationens
hufvudsakligaste bytesmedel.
De hafva derjemte sökt visa, hnruledes denna guldets
makt att framfor silfret göra sig gällande såsom bytesmedel
alldeles icke berott på några konstlade förhållanden,
utan just på de egenskaper, som göra det för sådant
ändamål företrädesvis lämpligt.
Då det således icke kan vara att befara, att detta
bättre bytesverktyg, sedan det en gång blifvit kändt och
erkändt, åter skall af det sämre utträngas, likasom helt
visst icke trästocken skall återkomma i plogens ställe,
eller handslagan i tröskmaskinens; då det häraf är en
MED AFSEENDE Å SVERIGES ÖFVERGÅNG TILL GULDMYNTSYSTEM. 101
naturlig följd, att detta allt allmännare antagna bytesmedel
äfvenledes måste blifva den enda värdemätaren;
och då det förr eller senare skall visa sig vara omöjligt
för ett land sådant som Sverige, att ensamt behålla silfver
såsom värdemätare och bytesmedel,
så är det tydligt, att frågan för oss egentligen är en
tidsfråga, huruvida vi nu eller längre fram skola verkställa
öfvergången till ett på guld grundadt myntsystem.
Då det vidare ligger i sakens natur, att just en förändring
af denna beskaffenhet omöjligen kan i framtiden
verkställas med större lätthet eller större fördel än för
närvaraade;
då den tvärtom för hvarje år af vår utveckling måste
blifva allt svårare att verkställa, i samma män som
de band, hvilka fästa oss vid det närvarande myntsystemet,
blifva flera och starkare;
då, särskilt med afseende å den direkta kostnaden
för sjelfva öfvergången, vårt land löper fara att göra
ganska betydliga förluster, så vida det icke skyndar sig
att komma före de länder, Tyskland, Ryssland, Holland,
som genom sin öfvergång från silfver- till guldmyntsystem
helt visst skola nedtrycka silfrets och höja guldets
pris på verldsmarknaden, till förlust för de mindre stater,
som efter dem skulle vilja verkställa ett liknande utbyte;
då slutligen just det lifliga intresse, hvarmed den
internationela myntfrågan nu öfverallt är omfattad, tydligen
gifver tillkänna, att den tidpunkt är inne, då guldet när
som helst kan blifva antaget som bytesverktyg äfven i
de större stater, der myntsystemen hittills varit grundade
på silfver;
102 SVERIGE BÖR JU FÖRR DESS HELLER ANTAGA GULD SAS. VÄRDEMÄTARE.
så anse sig Konnnitterade deraf kunna draga den
slutsatsen:
att vi, genom att nu ingenting göra och ingenting
förändra, visst icke kunna undandraga oss uppoffringar
och gå fria från olägenheter;
att vi tvärtom derigenom endast skola bereda, antagligen
oss sj elfva, och med säkerhet våra närmaste efterkommande,
betydligt mycket större olägenheter och vida
känbarare uppoffringar, än dem vi nu för förändringens
genomförande skulle hafva att underkasta oss;
att vi derför, till undvikande af onödiga uppoffringar
och för att icke låta sådane för myntreformen gynnsamma
förhållanden gå oss ur händerna, då t. ex. prisnoteringarna
på verld smarknaden å de ädla metallerna visa en större
stadga, och våra egna handelskonjunkturer ställa sig fördelaktigt,
böra icke dröja med att begynna denna reform,
hvilken, såvida icke dess verkningar skola blifva allt för
känbara, måste fordra tid för sitt fullständiga genomförande
;
och att alltså statsmakterna ju förr desto hellre böra
förena sig om ett beslut, att i silfrets ställe antaga
guld såsom värdemätare.
Då Kommitterade sålunda velat förorda Sveriges öfvergång
till ett på guld grundadt myntsystem, hafva de
dervid afsett, att, såsom förut silfret, skulle hädanefter
guldet antagas till ensam värdemätare. Våra häfdvunna
rättsförhållanden gifva ingen anledning till att införa dubbel
DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPKOMST.
103
värdemätare; men då sj elfva öfvergången kommer att
kräfva vissa afvikelse!- från denna grundsats, och enär
det är vigtigt ått icke gifva anledning till en felaktig
uppfattning af de transitoriska bestämmelser, som här
nedan komma att föreslås, hafva Kommitterade ansett
nödigt att i korthet beröra frågan om den dubbla värdemätaren
— eller det i Frankrike s. k. ”systörne du
double étalon”.
Den dubbla värdemätaren (le double étalon; Doppelwährung;
double standard), som tid efter annan förekommit
i de Europeiska staterna, var ursprungligen en
helt naturlig följd af de behof, som uppväxte med handelsrörelsens
utveckling, och af de föreställningar om myntet,
som för icke längesedan voro allmänt rådande. Då den
utvidgade bytesmarknaden begynte kräfva mynt af olika
metall för olika slag af byten, trodde sig regeringarne
bäst tillgodose köpares och säljares beqvämlighet och bäst
befordra dessa olika myntsorters samtidiga omlopp, genom
att bestämma ett visst värdeförhållande mellan mynten af
guld och mynten af silfver. De bägge metallernas, af
lagstiftningen oberoende, värdeförändringar kommo dervid
så mycket mindre i betraktande, som man vid denna tid
i allmänhet trodde, att myntets värde hufvudsakligen bestämdes
af den åsätta prägeln. Vanligen hade värdemätaren
i dessa länder ursprungligen varit silfver, och
öfvergången till dubbel värdemätare skedde då derigenom,
att man åt de guldmynt, som utpräglades, gaf ett visst
värde i det förut gängse silfvermyntet. Man föreskref
sålunda t. ex. i England år 1717, att då 62 shillings
myntades af ett troypound silfver af ^ finhet, skulle af
104
DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS GRUNDFEL.
ett troypound guld af H finhet präglas 44l guinéer, hvar
till 21 shillings, eller tillsammans 9341 shillings, d. v. s.
att 5.5685 gm. fint silfver skulle betala lika mycket som
0.366! gm. fint guld eller eu shillings värde. I Frankrike
infördes år 1803 i samma lag, som fastställde, att 5
gr. silfver af 0.9 finhet skulle utgöra eu frank, äfven
den bestämmelsen, att guldmynt med åsatt värde i frank
skulle utpräglas: 1 kilogram guld af 0.9 finhet till
3100 francs. Härigenom var stadgadt att 0.2903 gm.
fint guld skulle betala lika mycket som 4.5 gram fint
silfver eller en franks värde. Man hade alltså, vid dessa
tillfällen, bestämt värdeförhållandet mellan silfver och guld
i England som 1 : 15.21 och i Frankrike som 1 : 15.no.
Det är imellertid ögonskenlig!, att ett sådant system
först och främst strider mot tankens ovilkorliga fordran,
att värdemätaren, så vida den skall vara den enhet, till
hvilken alla värden skola hänföras, nödvändigt måste vara
en; och tillika har äfven erfarenheten visat, att lagen alltid
varit vanmäktig, då den försökt att göra guld och
silfver på samma gång till värdemätare.
Guldets och silfrets värde är nämligen lika litet som
andra varors värde oföränderligt, och lagstiftningen skall
derför fåfängt försöka att dem emellan bestämma ett oföränderligt
värdeförhållande. Detta förhållande har under
en period af tre och ett hälft århundrade från 1 : 10 småningom
förändrats ända till 1 : 16; under de sista 25 åren
i Europa vexlat mellan 1 : 15.87 och 1 : 15.21; visar för
närvarande visserligen en hög grad af fasthet, men kan
naturligtvis aldrig vara fullt skyddadt för hastiga omkastningar.
När nu lagen om den dubbla värdemätaren,
FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.
105
sådan den i Frankrike gäller, egentligen innebär, att
hvarje gäldenär eger att betala sin skuld af t. ex. 3100
francs antingen med 1 kilogram guld af 0.9 finhet, eller
med 15t kilogram silfver af samma finhet, båda i myntad
form, är deraf en gifven följd, att gäldenären, så snart
han å marknaden kan förskaffa sig 1 kilogram guld för
t. ex. 151 kilogram silfver, betalar skulden icke med I5t
kilogr. silfver utan med 1 kilogr. guld; så snart han åter
för 1 kilogr. guld skulle få betala 15| kilogr. silfver,
infriar han skulden icke med 1 kilogr. guld, utan med 15i
kilc%r. silfver. I de länder, der den dubbla värdemätaren
är gällande, kommer derför alltid den metall till användning
såsom bytesmedel, hvilken för ögonblicket å marknaden
står i verkligt värde lägre än det lagbestämda värdet ’).
Just härigenom har ock detta system, öfverallt der
det tillämpats, framkallat följder, hvilka, efter en under
århundraden dyrt köpt erfarenhet, nu ändtligen synas
hafva väckt allmän misstro till detsamma. Dess olägenheter
hafva nämligen icke blott framträdt deruti, att rättsförhållandet
mellan fordringsegare och gäldenärer blifvit
förvridet, utan de hafva äfven för staterna visat sig ganska
känbara, derigenom att samma bestämmelser vållat
oupphörliga rubbningar i deras myntväsen.
Då det nämligen är en oafvislig ekonomisk lag, att
hvarje vara söker sig den fördelaktigaste marknaden, och
'') Åtskilliga författare hafva föreslagit att i stället för ordet ”dubbel värdemätare”
använda någon annan benämning, som bättre skulle uttrycka dess
nyssnämda egenskaper, t. ex. blandad eller alternativ värdemätare (Mischwährung,
alternativ-Währung). Kommitterade hafva dock ansett lämpligast
att bibehålla en term, som redan hunnit blifva teknisk,'' är allmänt rätt förstådd
och icke egentligen innebär någon oriktighet.
106 FÖLJDERNA AF DEN DUBDLA VÄRDEMÄTAREN.
då guld och silfver ju icke äro annat än varor, hvilkas
värden vexla på olika orter och under olika tider, måste
försöken att i ett visst land gifva dessa varor ett oföränderligt
värde nödvändigt leda till än den ena, än den
andra metallens utströmmande ur landet. Så snart endera
metallen å utländsk marknad uppgår till ett värde, tillräckligt
öfverstigande det pris, hvartill den erhålles i ett
land med dubbel värdemätare, blifver den naturligtvis, så
vida ej särskilda förhållanden lägga hinder i vägen, föremål
för en spekulation, som drager vinst af denna genom
lagstiftningen skapade prisskillnad.
Sådant har förhållandet varit i hvarje land, som under
upprätthållandet af handelsförbindelser med den o Pri g a
verlden velat bestämma ett dylikt värdeförhållande mellan
mynt af olika metall. De hafva vid hvarje märkbarare
höjning i endera metallens allmänt gällande pris sett sina
af denna metall präglade mynt dragas ur den inhemska
rörelsen och utföras till den marknad, der deras metallvärde
stått högst. Under den tid, då de statsekonomiska
grundsatserna sådant medgåfvo, sökte man genom exportförbud
hämma detta i sig sjelft lofligt och naturliga tillgodogörande
af myntets verkliga värde, och ville sålunda
genom ännu ett konstladt medel bota de olägenheter, som
lagstiftningen sjelf framkallat; men förbuden visade sig i
detta fall mer än någonsin overksamma. Ett annat sätt
att söka afhjelpa svårigheterna af de värdeförändringar,
som man icke kunde genom lagbestämmelser förhindra,
var att tid efter annan vidtaga sådana förändringar i det
lagbestämda värdeförhållandet mellan de olika mynten,
att detta i någon mån öfverensstämde med det å mark
-
FÖLJDERNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.
107
nåden gällande. Så har t. ex. England allt sedan 1300-talet sökt reglera silfver myn tets och guldmyntets inbördes
värde, men icke kunnat det annorledes än genom att oupphörligen
rubba sina myntordningar efter guld- och silfvervärdets
förändringar, och ändock alltid funnit sina bemödanden
att tillfredsställa den inrikes marknadens behof
af bytesmedel gäckade genom den allmänna verldsmarknadens
makt att draga till sig det mynt, som der tillfälligtvis
varit bättre betaldt. England hade ursprungligen ett
silfvermyntsystem; förskaffade sig derefter guldmynt, som
präglades till visst värde i silfver; öfvergick sedan i begynnelsen
af förra århundradet till fullständigt laglig ”double
standard”; befann sig derpå inom kort hafva guld till
hufvudmynt och måste slutligen, till undvikande af ytterligare
förvecklingar, år 1816 upphäfva silfver myntets egenskap
af ovilkorligen lagligt betalningsmedel. Under denna
tid hade förhållandet mellan de bägge metallernas värde
ständigt förändrats, i det silfret nästan oupphörligt fallit i
förhållande till guldet, och Englands myntsystem hade
troget följt med alla dessa förändringar, från förhållandet
1 : 9.3 till förhållandet 1 : 15.57 och sist 1:15.21; men huru
regeringen än förändrade och jemkade, lyckades den aldrig
att träffa ett sådant värdeförhållande mellan de olika mynten,
att de samtidigt kunde hållas i omlopp. Det hjelpte
icke att dem emellan fastställa samma värdeförhållande,
som för tillfället rådde på marknaden mellan silfver och
guld; ty så snart guldvärdet efter hvarje sådan jemkning
ytterligare stigit, gick guldmyntet nu som förut öfver till
Holland och Frankrike, och England fick behålla allenast
sitt silfver. Det hjelpte icke heller, att till förekommande
108 FÖLJDEBNA AF DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.
af dessa spekulationer sätta guinéernas värde högre, än
guldvärdet på marknaden, ty då uppköptes för dem allt
fullvigtig! silfvermynt för utlandets räkning, och England
förlorade sitt silfver, ända tills fullkomlig brist uppstod äfven
på skiljemynt.
I öfriga stater, der den dubbla värdemätaren varit införd,
hafva liknande företeelser öfverallt framträdt. Närmast
vår tid ligger den bekanta inverkan, som den dubbla värdemätaren
utöfvat på Frankrikes myntsystem. Man såg detta
land, som 50 år förut hade fastställt det lagliga värdeförhållandet
mellan silfver och guld såsom 1 : 15.5, i följd
af silfverprisets stigande med 2 till 3 procent under loppet
af 1850-talet förlora hela sitt förråd af silfvermynt; och det
är till följd af denna hastiga omkastning i metallernas
värde, som det nu för närvarande i verkligheten eger ett
guldmyntsystem, hvilket man likväl förr eller senare skall
mista, såvida en omkastning ånyo inträder i förhållandet
mellan de ädla metallernas värde.
Trots dessa erfarenheter har man likväl just i Frankrike
med största envishet påyrkat bibehållandet af ett en
gång för alla lagbestämdt värdeförhållande mellan guldoch
silfvermynten, och till stöd för denna åsigt hafva åtskilliga
mer eller mindre hållbara skäl blifvit uppgifna.
Det vigtigaste, som i detta hänseende blifvit anfördt, är
den af Wolowski uppställda tlieori, enligt hvilken den dubbla
värdemätaren skulle inom myntväsendet, såsom skydd mot
olycksfall och rubbningar, göra samma nytta som fallskärmen
och kompensationspendeln, der de komma till
användning.
wolowskis ”fallskåems”-thboei.
109
Den dubbla värdemätaren skall, efter Wolowskis förmenande,
vara det enda medlet att förekomma dessa rubbningar
i bytesmedlets värde, som för alla rättsförhållanden
äro så betänkliga, och hvilka med antagande af ett internationelt
bytesmedel skulle blifva än mera fruktansvärda.
Det land, som endast åt en metall tillerkänner egenskapen
af laglig värdemätare, är ohjelpligen utsatt för alla vexlingar
i denna metalls värde. Om man deremot har mynt
af tvänne olika metaller, mellan hvilka lagen bestämmer
ett visst värdeförhållande, blir deraf eu följd att, om endera
genom ett förökadt anbud faller under det genom lagen
fastställda pari, skola alla gäldenärer välja mynt af denna
metall till att dermed betala sina skulder; den skall då på
marknaden blifva i samma mån starkt efterfrågad, och
denna af lagen framkallade efterfrågan skall bilda likasom
en fallskärm, som hindrar dess vidare värdeförminskning.
Enligt Wolowskis åsigt är det derför hvarken för Frankrike
skäl att upphäfva de tryggande lagbestämmelser det
för närvarande eger, ej heller för de öfriga nationerna
redligt, att, vid öfvergången till ett internationelt myntsystem,
grunda detta allenast på den ena af de ädla metallerna.
Det som vid denna mera snillrika än hållbara theori
först faller i ögonen är, att enligt densamma skulle den
dubbla värdemätaren icke, såsom man fordom menade,
vara till för att hålla guld- och silfvermynt samtidigt i
rörelsen, utan endast för att förekomma det den ena eller
den andra af dessa mynt måtte allt för mycket eller allt
för hastigt sjunka i värde. För detta ändamål synes den
också vara ett verksamt medel; hvad den kan åstad
-
Ilo WOLOWSKIS FÖRSVAR FÖR DEN DUBBLA VÄRDEMÄTAREN.
komma visade sig ju t. ex. senast deruti, att Frankrikes
double étalon onekligen bidragit att hejda guldets värdefall
efter år 1848. Kanhända skall den ock för en längre tid
kunna förhindra det värdefall, som för närvarande synes
förestå silffet. Så länge i Frankrike, Schweitz, Belgien
och Italien silfret betalas till ett pris af 00 hi pence per
oz. st. silver, så länge skall denna metall svårligen kunna
betydligt falla under detta pris. Om det, till följd af ökadt
anbud och minskad efterfrågan, på den allmänna verldsmarknaden
begynner att sjunka i värde, skall det i Frankrike,
Schweitz, Belgien och Italien ovilkorligen finna efterfrågan,
•emedan det der måste mottagas till pris af 60jf
pence per oz. st. s., och denna efterfrågan skall fortfara så
länge, som dessa länder ega något guld att gifva i utbyte.
Först när de fullständigt tömt sitt guldförråd och i stället
fyllt sin allmänna rörelse med silfver, först då skall denna
metall kunna undergå en betydligare värdeförminskning;
och de nämda fyra länderna skola alltså utan tvifvel kunna
berömma sig af, att i det längsta hafva uppehållit silfrets
värde. Skedde sedan en omkastning i produktionsförhållandena,
så att guldet i sin tur begynte att falla å marknaden,
skulle de fyra länderna ånyo ställa sig såsom en
fallskärm för denna metall, och ända till yttersta skärfvel!
utbetala sitt dyrköpta silfver för att dyrt återköpa sitt guld.
Det är nu dessa uppoffringar för de bägge metallernas
uppehållande i värde, som Europas öfriga länder skulle
åtaga sig att dela med Frankrike och de tre konventionsstaterna.
Härvid framställer sig dock ovilkorligen en fråga, som
är afgörande med afseende å de slutsatser Wolowski af
ANMÄRKNINGAR VID DENNA THEORB 111
denna, i sig sjelf riktiga, uträkning dragit till förmån för
den dubbla värdemätaren. Hvad är det egentligen som
gör, att ett land med dubbel värdemätare sålunda till eu
viss grad kan reglera de ädla metallernas pris? Hvem är
det som i ett sådant land betalar kostnaden för en sådan
efterfrågan, hvilken öfverbjuder den öfriga ver Iden och
derigenom uppehåller ett sjunkande metallvärde? Naturligtvis
alla de, som i detta land äro genom lagens bestämmelser
tvungna att mottaga metallen till ett värde, öfverstigande
det gällande priset. Men när man talar om nödvändigheten
att uppehålla metallernas värde och faran af
att utsätta sig för vexlingarna i detta värde, hvem är det
väl man vill skydda för dessa faror? Naturligtvis dem,
som hafva att mottaga betalningar i dessa metaller, och
som genom deras värdefall skulle göra förluster. Då nu
det medel man vill använda för att uppehålla metallvärdet,
d. v. s. skydda dem, hvilkas eganderätt i viss mån beror
af denna silfrets eller guldets värdefasthet, just består uti
att legalisera något, som i sjelfva verket kränker eganderätten,
så ligger ju deri den skarpaste kritik af hela systemet
; det åstadkommer i verkligheten motsatsen af hvad
det skulle afse; det förstör hvad det enligt den s. k.
skärmstheorien egentligen skulle beskydda.
Den dubbla värdemätarens betydelse ligger sålunda
hvarken deruti, att den underlättar det samtidiga omloppet
af tvänne olika myntsorter, ej heller deruti, att den bidrager
till att skydda för värdemätarens egna värdeförändringar;
erfarenheten har visat, att den tvärtom i de
länder, der den varit införd, skiftesvis bortdrifvit än den
ena än den andra metallen, och att den för hvarje för
-
112 DEN DUBBLA VÄRDEMÄTARENS VERKLIGA BETYDELSE.
ändring i metallvärdet låtit följderna gå ut just öfver dem,
som verkligen behöfde ett skydd mot dessa förändringar.
Den kan derför svårligen komma i fråga att på något ställe
införas; den har redan mött enhälligt motstånd i alla de
länder, med hvilka Frankrike nyligen fört underhandlingar
om ett internationelt myntsystem; den förkastades af 1867
års Konferens och nu senast af 1869 års Commission monétaire,
och det är knappast antagligt, att Frankrike skall
våga att bibehålla densamma, om utsigterna förökas för
ett vidare fall i silfrets värde, ty en sådan händelse skulle
då ofelbarligen åter beröfva Frankrike det guldmynt, som
1850-talets konjunkturer påtvingade landet.
Deremot eger den dubbla värdemätaren onekligen den
ganska vigtiga betydelsen, att den hittills varit ett medel
för öfvergång från eu värdemätare till en annan, vanligen
från silfver till guld, och såsom ett sådant medel torde
den äfven för någon tid vara nödvändig för de stater,
hvilka vilja öfvergå till eu ny värdemätare. I hvad mån
lagstiftningen äfven i vårt land kan vara föranlåten att
vidtaga dylika bestämmelser, torde Kommitterade få tillfälle
att framställa vid frågan om sj elfva öfvergången till
det nya myntsystemet och de dermed förknippade åtgärder.
Med hvad här ofvan är anfördt rörande olämpligheten
af en dubbel värdemätare och om nödvändigheten att till
ensam värdemätare antaga guldet, vilja Kommitterade
dock ingalunda hafva förnekat, att silfret äfven för framtiden
måste komma till användning för utbytets behof.
Guldet är ögonskenligen brukbart allenast vid större eller
medelstora liqvider, och den dagliga handeln behöfver nödvändigt
mynt af låg valör för verkställande af smärre
SKILJEMYNTETS STALLNING INOM GULDMYNTSYSTEMET. 113
betalningar. Ett myntsystem grundad!; på guld måste behålla
silfret för liqvider af sådane belopp, som falla under
det lägsta guldmyntets värde, och till och med koppar för
de allra lägsta betalningsbeloppen. Men ett hufvudsakligt
vilkor härvid är, att de skiljemynt, som präglas för nyssnämda
ändamål, icke erhålla samma karakter af verkligt
mynt, som man tillerkänner de af guld präglade myntstyckena.
De få icke af lagen erkännas såsom betalningsmedel
till obegränsadt belopp, ty med detsamma vore
mellan dem och det verkliga myntet faststäldt ett lagligt
värdeförhållande, och sålunda den dubbla värdemätaren införd.
Skiljemynten äro också icke afsedda att vara bytesmedel
för större affärsuppgörelser, utan att göra tjenst vid
det mindre utbytet; de hafva sitt eget naturliga område, och
deras betalningskraft behöfver icke derutöfver utsträckas.
Genom iakttagande af den omständigheten, att bytesmarknaden
helt naturligt är delad i tvänne hufvudafdelningar,
den lilla och den störa handeln, hvar med sina särskilda
anspråk på bytesmedlets egenskaper, kommer man
sålunda till den slutsatsen, att ett myntsystem, som skall
tillfredsställa bägge dessa fordringar, måste vara grundad!
allenast på en metall, guldet, såsom värdemätare, men
att det tillika måste upptaga silfret och kopparen såsom
myntmetaller för det mindre utbytets behof och såsom lagligt
betalningsmedel endast inom ett begränsadt belopp,
hvars bestämmande beror af hvarje lands särskilda förhållanden.
Sedan den internationela myntfrågans stora betydelse
blifvit nästan enhälligt erkänd, och åsigterna likaledes för
8
-
Myntkommitténs Bet.
114 MENINGSSKILJAKTIGHETER VID VALET AF INTEBNAT. MYNTSYSTEM.
enat sig om guldets afgjord a företräde såsom ensam värdemätare,
liar den åsyftade reformens egentliga tvistepunkt
blifvit frågan om den för det gemensamma systemet lämpligaste
myntfot. Meningsskiljaktigheterna hafva härvid
berott ej allenast på olika åsigter om det ena eller det andra
systemets användbarhet för internationela behof, utan äfven
på rent nationela fördomar och antipathier. Obenägenheten
att underkasta sig de rubbningar, som medfölja hval jo mera
genomgripande förändring af myntsystemet, har vållat att
hvart och ett af de större kulturfolken åt sitt eget myntsystem
velat tillerkänna de egenskaper, som skulle göra det företrä.
desvis tj enligt för internationela behof, och tvisten torde derför
svårligen kunna annorledes slitas än derigenom, att något
af de rivaliserande systemen erhåller en sådan faktisk öfvervigt,
som tvingar de öfriga länderna att antaga detsamma.
I första rummet ställer sig naturligtvis det af 1865 års
konvention antagna och af 1867 års konferens förordade
Franska guldfranc systemet. Dess förhållande till öfriga
länders mest betj^dande guldmynt torde lättast inhemtas
af följande tabell:
|
| Vigt, gram. | Finhet. | Fint guld. | Värde i |
1 frankrike | och Konvent, staterna: |
|
|
|
|
j | 5 francs..................... | I.6129 | O.9OO | 1.4516 | 5. |
| 20 francs..................... | 6.4516 | O.9OO | 5.8065 | 20. |
| 25 francs................... | 8.0645 | O.9OO | 7.2581 | 25. |
Amerika: \ ■ | 1 Dollar....................... | 1.6718 | O.9OO | I.5046 | 5.l826 |
| ■ 5 Dollar (half-Eagle).. | 8.3590 | O.9OO | 7.5232 | 25.9131 |
1 Ryssland: | Halfimperial......;........ | 6.5441 | O.9167 | 5.9988 | 20.6624 |
| England: | Sovefeign .. ................. | 7.9880 | O.9167 | 7.3223 | 25.221 3 |
1 Spanien: | Dublon .....................; | 8.3870 | O.9OO | 7.54S3 | 25.9996 |
IN VÄNDNING ÅR MOT FRANSKA GULDFRANCSYSTEMET.
115
De som förordat guldfrancsystemets antagande hafva
alla varit ense derom, att dess framgång hufvudsakligen
beror på möjligheten att förskaffa internationelt erkännande
åt 2 5-fr.-stycket, genom hvilket det Franska systemet står
i närmaste beröring med de båda myntsystem, som jemte
detsamma inom liandelsverlden ega största betydenhet, det
Engelska och det Amerikanska. Såsom af jemförelsetabellen
synes, innehåller det förras sovereign 0.0643 och
det senares half-eagle 0.2651 gram fint guld mer än 25-fr.-stycket, och eu reduktion af dessa länders guldmynt vore
sålunda erforderlig. Men just i denna punkt hafva, såsom
redan blifvit omnämdt, meningarne både i England och
i Amerika varit delade, och under det man väntat på afgörandet
af denna tvistefråga, hafva åtskilliga andra förslag
till ett internationelt myntsystem blifvit framlagda.
Mot den Franska guldfranc’n, såsom grundval för ett
internationelt myntsystem, har isynnerhet en invändning
tillvunnit sig stor uppmärksamhet, och då denna invändning
blifvit framställd af män med högt anseende och vill
stödja sig på mera vetenskapliga grunder, synes den förtjent
af närmare uppmärksamhet.
Ett för alla nationer gemensamt myntsystem, menar
man, måste väl i främsta rummet motsvara vetenskapens
fordringar. Tanken är för storartad, förändringen allt för
genomgripande, för att man vid dess utförande skulle åtnöja
sig med halfva och provisoriska åtgärder. Nu om
någonsin vore väl tiden inne att eu gång för alla aflägsna
de felaktigheter och villfarelser, som genom en falsk myntpolitik
insmugit sig i de olika ländernas myntsystem- att
återvända till de sunda och naturliga grundsatser, hvarifrån
STTÄT, för antagande af ett metriskt myntsystem.
116
man utgick, då folken, i stället för att vid hvarje betalning
utväga metallstycken, begynte räkna på förhand utvägda
myntstycken. Ursprungligen hafva mynt- och vigtenheterna
varit desamma, och till sitt väsen är ju myntet icke
annat än ett visst, genom statens försorg till vigten bestyrkt,
metallstycke; men allmänheten skall aldrig kunna
lära sig att oupplösligt förbinda begreppen vara och mynt,
förr än detta senare för ögat och föreställningen åskådligt
företer sig såsom en bestämd metallvigt. För nödig enkelhet
och lättnad vid alla bytesuppgörelser fordras tillika,
att dessa till mynt garanterade metallvigter skola tillhöra
ett decimalt vigtsystem. Och då det metriska gramvigtsystemet
är det enda på vetenskapliga grunder fotade
decimala vigtsystem, som numera kan tillvinna sig allmänt
erkännande, vore det nödvändigt att göra någon decimal
gram vigt ädel metall till myntenhet för det internationela
myntsystemet. ''
Men ur denna synpunkt eger guldfranc’n icke något
företräde framför hvarje annat lands mynt. Femfranestyqket
i guld väger 1.6129.... gram och håller 1.4516
gram fint guld; tjugufemfrancstycket skulle väga 8.0645
gram och innehålla 7.2581 .... gram fint guld. Dessa i
oändliga decimalbråk uttryckta vigtbestämningar äro icke
ens för tanken fullt fattliga och bära vittne om de Franska
guldmyntens lösliga-samband med det metriska vigtsystemet.
Deras relation till gramvigten beror också blott på
den tilllälliga omständigheten, att värdeförhållandet mellan
silfver och guld fastställdes som 1 : 15.5, då Frankrike år
1803 inpassade guldmynten i sitt på gram vigter grundade
silfvermyntsystem. Tydligen hafva alltså Engelsmännen
117
SKÄL FÖR DET METRISKA MYNTSYSTEMET.
fullt lika stort skäl att som internationell mynt föreslå sin
sovereign, Spaniorerna sin dublon, Amerikaname sin gulddollar
eller sin half-eagle och Ryssarne sin half-imperial;
och någon allmän myntförening står under sådana förhållanden
icke till att ernå. Det metriska systemet deremot
synes vara egnadt att blifva eu verklig föreningslänk
mellan de rivaliserande folken, just derför att det icke af
det ena fordrar större uppoffringar än af det andra, icke
gynnar det ena mer än det andra.
Så lyda i största korthet sammanfattade de skäl, som
blifvit anförda för det metriska myntsystemets företräde
framför det Franska guldfranc systemet, och det kan icke
förnekas, att det förra eger vid första påseendet något
ganska tilltalande, isynnerhet för dem, som älska att i det
praktiska lifvet se det theoretiskt riktiga forverkligadt.
Det har också med den vetenskapliga öfvertygelsens hela
värma och fasthet blifvit försvaradt af Michel Chevalier,
hvilken var den förste, som föreslog att till grund för det
internationela myntsystemet lägga det metriska gram vigtsystemet,
I Frankrike har detta förslag varit föremål för
liflig behandling i tidskrifter, ströskrifter och vid vetenskapliga
sammanträden, men synes dock derstädes icke
vara omfattadt med något allmänt intresse. Å 1867 års
konferens '' förordades det af Belgiens ombud M:r Stas, som
i likhet med M. Chevalier ville hafva den internationela
myntenheten fastställd till 5 eller 10 gram guld af O.ooo
finhet. Ofverläggningen i frågan utvisade dock, att de
öfriga ledamöterna samtligen voro af en annan åsigt, och
utgick man dervid i allmänhet från den synpunkt, som i
eu fråga af denna art torde vara den egentligen afgörande.
118
ANMÄRKNINGAR MOT DET METRISKA MYNTSYSTEMET.
Det metriska myntsystemet må vara nr theoretisk synpunkt
hur förträffligt som helst, för statsmannen blir det
dock alltid svagt och otillfredsställande, så länge det vill
stödja sig på denna förträfflighet allena. De nu bestående
guldmyntsystemen äro alla mer eller mindre oförenliga
med den myntenhet, som det strängt metriska systemet
uppställer; de afvika från vigtsystemen i de länder, der de
äro gällande, lika mycket som guldfranc systemet afviker
från det metriska gramvigtsystemet, och ingen olägenhet
har dock deraf uppstått, ingen klagan öfver dessa afvikelser
försports under sekler. Det metriska myntsystemets egenskap
af att vara nästan lika främmande för alla folk gör
endast, att hvarje förslag om ett dylikt system icke omfattas
af någons intresse, men mötes af allas'' likgiltighet.
Det är ock derför, det af de flesta skriftställare blifvit
afvisadt såsom opraktiskt. Det var derför, som 1867 års
konferens enhälligt uttryckte den åsigten, att det vore
”svårare att åstadkomma ett alldeles nytt, af alla nu bestående
förhållanden oberoende, myntsystem”, än att ”bringa
de nuvarande myntsystemen i inbördes öfverensstämmelse,
med afseende fästadt så väl å de vetenskapliga fördelarna
af vissa typer, som å sammanlagda folkmängden i de
länder, hvilka redan antagit desamma”1). Erfarenheten
har redan mer än tillräckligt lärt, att vid alla dylika allmänna
förändringar utsigten till framgång hufvudsakligen
beror på möjligheten att bereda en naturlig och lätt öfvergång
från det gamla full det nya. Och vid eu förändring,
så stor och vidtomfattande som den nu föreslagna, vid
*) Se: Report from the Royal Commission on international coinage.
London 1868. App. III (Conférence monétaire 1867), p. 167.
DET METE. MYNTSYST. SOM BAS FÖR ETT NYTT MYNTFÖRBUND. 119
hvilken motståndskrafterna äro så särdeles starka, måste
det otvifvelaktigt vara af den yttersta vigt att någorstädes
i det redan bestående finna en fast utgångspunkt och ett
kraftigt understöd.
Också har det metriska myntsystemet först derigenom
kunnat erhålla någon praktisk betydelse, att dess grundtankar
af några framstående Amerikanske statsmän blifvit
begagnade i och för uppgörandet af förslag till ett nytt
myntförbund, hvari Amerika och Tyskland skulle vara
de första kontrahenterna, och i hvilket man trott sig kunna
indraga äfven England och Ryssland.
Det första utkastet härtill framställdes, såsom förut är
nämclt, den 21 Juli 1868 af Kelley i den Amerikanska
Kongressen; förslaget har af åtskilliga Tyska skriftställare
blifvit ifrigt förordadt, och är, sedan det kommit under
Kongressens behandling, vidare utveckladt genom Elliot,
tjensteman under den nuvarande Amerikanske Finansministern.
Kelley hade föreslagit, att den Amerikanska gulddollarn,
som för närvarande väger 1.6718 gram guld af 0.9
finhet och innehåller 1.5046 gram fint guld, hädanefter
skulle utmyntas till vigt af 1§ gram af O.o finhet, så att
den komme att innehålla 1.5 gram fint guld, genom hvilken
reduktion af allenast 0.0046 gram densamma skulle
kunna läggas till grund för ett metriskt guldmyntsystem.
Elliot, som sökt efter en beröringspunkt mellan öfriga
länders myntsystem och detta, på den så kallade metriska
dollarn grundade, system, har funnit eu sådan först och
främst deruti, att
120
KELLEYS, ELLIOTS OCH AUGSPUBGS FÖBSLAG.
30 gm. fint guld = 20 metriska dollars,
= 3 Tyska Guldkronor,
hvilken enkla relation skulle göra, att Amerika och Tyskland
utan svårighet kunde förena sig om ett gemensamt
myntsystem, som vore grundadt på gramvigten och sålunda
ur theoretisk synpunkt öfverlägset det Franska.
Äfven de öfriga ländernas myntsystem kunde bringas till
öfverensstämmelse med detta metriska system, om deras
nuvarande myntenheter underkastades en ringa förändring.
Förhållandet åskådliggöres deraf, att1):
3 Tyska Guldkronor]
och > innehålla 30.oooo gm. f. g.
20 metriska Dollars J
100 Francs.................. » 29.032258 )> »
4 Sovereigns............... » 29.2895 » )>
Ofvergången till det Tysk-Amerikanska så kallade metriska
myntsystemet skulle således medföra för Frankrike en
förhöjning af dess 100-fr.-stycke med 0.967742 gm. f. g. eller
3 J %, och för England en förhöjning af dess nuvarande
sovereign med 0.1776 gm. f. g. eller 2.4 %.
Augspurg, som likaledes åsyftar att mellan de ickeromanska
folken åvägabringa ett särskild! myntförbund,
har i närmare öfverensstämmelse med Kelleys förslag sökt
systemets enhet i sjelfva den metriska dollarn. Detta mynts
förhållande till de förnämsta staternas guldmynt är sådant,
att då 1 metrisk Dollar
1 Goldthaler
skulle hålla l.sooo gm. f. g.,
'') Ofvanstående siffror äro tagna ur Memorandum Metrical system of International
coinage, pag. 4.
DEN EGENTLIGA BETYDELSEN AE KELLEYS FÖRSLAG.
121
innehåller den nuvarande Amer. Dollarn............ 1.5046 gm. £ g.
» » )> £ Imperialen (Ryska) 1.4997 » »
» » » \ Sovereignen........... 1.4645 )) »
» det » 5-fr.-stycket.............. 1.4516 » »
Tyskland skulle sålunda öfvergifva sitt år 1857 beslutade
handelsmynt, Guldkronan, och i dess ställe prägla
myntstycken till 1 \, 71 och 15 gm. f. g. eller 1, 5, 10
Goldthaler; Ryssland behöfde icke göra någon''förändring
i sitt nuvarande guldmynt; Amerika finge endast med 0.9 %
förminska sin gulddollar; men England, och Frankrike finge
äfven efter detta förslag vidtaga nyssnämda icke ringa förhöjning
i deras nuvarande mynts vigt.
Af denna framställning visar sig, att alla dessa förslag
i icke ringa mån afvika från den vetenskapliga grundtanken
i M. Chevaliers decimala metriska myntsystem.
Hvad först och främst beträffar Kelleys förslag, vill det
synas, som om det egentligen vore den omständigheten,
att den metriska dollarns antagande skulle fordra en så
högst obetydlig förändring i den nuvarande gulddollarns
vigt, som beredt det dess utsigt till framgång inom unionen.
Ty då gulddollarns reduktion till likhet med ett femfrankstycke
skulle kräfva dess minskning med mer än 3 i %,
och dess förändring till en metrisk dollar deremot icke
förutsätter större minskning än 0.3 %, en skilnad så ringa,
att den nästan faller inom remediet och sålunda icke nödvändigt
medför någon omsmältning af de nuvarande myntstyckena,
så ligger häri onekligen något, som har utseendet
af ett praktiskt skäl för ett praktiskt folk.
De öfriga bearbetningarna af detta förslag äro också
alla af den beskaffenhet, att deras hufvudsakliga syftemål
122
FÖRSÖK TILL ETT TEUTONISKT MYNTFÖRBUND.
ögonskenligen är att åt det förändrade dollars-systemet
bereda en sådan makt, hvarigenom det skulle kunna motväga
det Franska guldfranc systemet. De hafva mindre
betydelse såsom yrkanden å ett nytt fullkomligt metriskt
myntsystem, än såsom försök att på en ny väg åstadkomma
den förening af nu bestående myntsystem, hvilken
af 1867 års'' konferens anvisades såsom den riktiga lösningen
af den internationela myntfrågan. De hafva derför
ock mesta frändskap med de förslag, som, utan afseende
på vetenskaplig eller theoretisk fullkomlighet, helt enkelt
på grund af nationel obenägenhet mot franc’ns erkännande
såsom ett allmänt verldsmynt, åsyfta en förening
mellan de öfriga folken till det Franska myntsystemets
utträngande.
Ett sådant förslag är af M:r Bagehot, redaktör af Economist,
framstäldt i en nyligen utgifven skrift*) och går
ut på att bilda ett stort Anglo-Saxiskt myntsystem, om
hvilket England och Amerika skulle förena sig, och som
i denna fråga skulle gifva den Teutoniska racen öfvervigt
öfver de Latinska folken.
Bagehots förslag* 2), huru mycket det än i detaljerna
skiljer sig från Elliots, går dock i samma riktning, som i
dennes skrift finnes antydd, nämligen att förena Englands
och Amerikas myntsystem. Det vill bibehålla den nu
/
'')
A practical plan för assimilating the English and'' American money
by W. Bagehot. London 1869-
2) Detta förslag skiljer sig deruti från det af Lord Wrottesley år 1824 i Underhuset
föreslagna myntsystem, enligt hvilket äfven Pound Sterling skulle
vara = 1000 farthings, att, då enligt Wrottesley Pound Sterling skulle
bibehållas oförändradt, men farthing något minskas, Bagelwt föreslår att
farthing skall bibehållas oförändrad, men Pound Sterling ökas till 1000
farthings ifrån 960.
BAGEHOTS FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF ENGLANDS MYNTSYSTEM. 1 ''2/1
varande lägsta Engelska räkneenheten ”farthing” af det
skäl, att den största svårigheten vid hvarje myntförändring
möter vid de mindre mynten. Det är denna svårighet,
menar Bagehot, som allt hitintills har förhindrat decimaliseringen
af Englands på pundet grundade myntsystem.
Man har gjort försök dertill genom utmyntningen af floriner
(fn af sovereignen), men detta försök har misslyckats.
Pennyn har stått qvar såsom en 240:de-del af pundet, eu
12:te-del af shillingen, och England har sålunda icke kunnat
erhålla ett decimalt myntsystem. Pennyns värde vore
det, efter Bagehots mening, högst olämpligt att förändra,
då deraf allt för stora olägenheter skulle uppstå för den
största delen af Englands befolkning; men pennyn kan
utan svårighet inpassas i ett decimalt myntsystem, om
nämligen hvarje pund förökas med 10 pence, så att det
kommer att innehålla 250 pence (i st. f. 240) eller 1000
farthings (i st. f. 960). Ett sådant pund kunde utan svårighet
erhålla en fullkomligt decimal indelning i 10—100
och 1000 delar; men pennyn = 4 farthings borde dock
alltid fortfara att finnas bland de präglade myntstyckena,
alldeles som 1 sou = 5 centimer förekommer bland de
Franska mynten. På detta sätt skulle England vinna den
stora fördelen af en lätt och beqväm mynträkning i stället
för den föråldrade och obeqväma indelningen af pundet i
20 delar (shillings) och af shillingen i 12 (pence).
Dessutom skulle, efter Bagehots åsigt, en sådan förändring
just bereda den förening med Amerika, som för
de Anglo-Saxiska folken är nödvändig till skydd mot det
Latinska myntförbundets öfvermakt. Ty eftersom den Amerikanska
dollarn enligt lagen är lika med 4 sh. 2 pence
124 BAGEHOTS FÖRSLAG TILL ETT ENGELSKT-AMERIKANSKT MYNTSYSTEM.
Engelskt mynt, bör half-eaglen eller 5-dollars-stycket vara
lika med 20 sb. 10 pence (d. v. s. 250 pence eller 1000
farthings), ocli den nya sovereign, som England borde förskaffa
sig, skulle alltså komma att utan vidare stämma
öfverens med ett mynt, som Amerika redan eger, ocli
hvilket sålunda utan svårighet å dess sida kunde blifva
den för bägge länderna gemensamma myntenbeten.
Vid detta förslag kan dock anmärkas, att det i verkligbeten
icke kan genomföras, utan att äfven Amerika underkastar
sig någon förändring af sitt nuvarande mynt. Ty den
Amerikanska dollarn bestämdes väl ursprungligen att motsvara
4 sb. 2 pence i Engelskt mynt; men denna dollar
präglades af silfver, och det mynt, med hvilket den Engelska
sovereignen nu skulle göras lika, är naturligtvis
gulddollarn, hvilken, till följd af det Amerikanska guldmyntets
höga tarifering, i verkligheten icke motsvarar
silfverdollarn eller 4 sb. 2 pence, utan endast omkring 4
sb. 1 \ pence. Ett myntsystem, fotadt på en enbet af 250
Engelska pence eller 1000 farthings, skulle sålunda äfven
af Amerika kräfva en förhöjning af dess half-eagle med
O.i042 gm. f. g., d. v. s. omkring 1.4 %.
Emellertid ligger i detta förslag, likasom i de nyssnämda,
från Amerika och Tyskland utgångna, en tanke af
verkligt praktisk betydelse, och Kommitterade hafva ansett
sig böra framhålla dem, derför att de på ett åskådligt sätt
visa frågans närvarande ståndpunkt. Af nuvarande myntsystem
äro Frankrikes, ''Englands och Amerikas'' de enda,
som kunna komma i fråga till sammanjemkning; de öfriga
äro antingen glit för litet betydande, eller ock stå de på
sätt och vis utom denna strid, emedan de äro grundade
SVERIGES STÄLLNING VID VALET AF GULDMYNTSYSTEM.
125
på en annan värdemätare än gnidet. Frågan är egentligen
den, hvilketdera af dessa tre myntsystem kan lemna den
lämpligaste gemensamma myntenheten, d. v. s. hvilketdera
bör anses ega företrädet såsom utgångspunkt för att
bereda den för alla tre länderna lättaste öfvergången
till ett internationelt myntsystem. Tyskland, Ryssland,
Holland och Skandinavien äro i denna fråga så till vida
temligen opartiska, att öfvergången för dem kommer att
erbjuda samma svårigheter, vare sig det Engelska, .det
Amerikanska, det Franska eller något med endera snarlikt
system kommer att vinna internationel giltighet. Och om
också Tyskland dervid icke alldeles skulle kunna frigöra
sig från nationela sympathier eller antipathier, torde åtminstone
Sverige i det hänseendet vara tillräckligt obesväradt
af fördomar, för att kunna väga de verkliga skälen
för och emot hvart och ett af de ifrågasatta myntsystemen.
Det är naturligtvis omöjligt att härvid med säkerhet
förutsäga, huru de större nationernas val kommer att utfalla,
och det är visserligen ingen omöjlighet, att den internationela
myntfrågan i första hand kommer att föranleda
eu sammanslutning af de olika staterna i två eller tre
större grupper, hvar med sin särskilda myntenhet, innan
någon allmän förening kan komma till stånd. Sverige, för
hvilket det i första rummet är nödigt att under ännu gynsamma
förhållanden utbyta silfver mot guld såsom värdemätare,
kan dock icke overksamt afbida denna utgång, ty
det utsätter sig då för att blifva förekommet af de både
större och mindre stater, som hafva att verkställa ett likadant
utbyte. Antagandet af guld såsom värdemätare förutsätter
likväl antagandet af något visst guldmyntsystem,
126 JEMFÖRELSE MELLAN FRANKRIKES, ENGLANDS OCH AMERIKAS
och det tillhör oss derföre att, så godt sig göra låter, beräkna,
hvilket af de möjliga myntsystemen kan hafva största
utsigt att kring sig förena de bestå civiliserade folk.
Bortser man sålunda från alla de politiska förhållanden,
som mer eller mindre tillfälligt kunna utöfva inverkan
på frågans behandling, och faster man sig allenast vid de
rent praktiska skal, som kunna tala för framgången af det
ena eller andra af dessa system, så är det vigtigt att först
och främst erinra sig förhållandet mellan de mynttyper,
genom hvilka de tre systemen stå i närmaste beröring
med hvarandra, och hvilka derför också varit det egentliga
föremålet för de olika ändringsförslagen:
Frankrikes 25-fr. innehåller 7.2581 gm. f. g.
Englands sovereign » 7.3223 )) »
Amerikas 5-dollar y> 7.5232 » ».
Frankrikes 25-fr.-stycke blefve således det minsta af dessa
mynt, Amerikas o-dollar det största; och enligt Kommitterades
förmenande ligger häri måhända det Franska systemets
största öfverlägsenhet. Det är nämligen uppenbart,
att vid hvaije sådan förändring af ett bestående myntsystem,
som fordrar ommyntning af landets rörelsemedel,
måste det vara en vida svårare och kostsammare åtgärd
att utbyta de äldre mynten mot myntstycken af något
litet högre värde, än att under indragningen ersätta dem
med myntstycken af något lägre valör. Fn sådan ringa
förhöjning i myntstyckenas värde måste alltid för staten
medföra samma förlust, som inträffar vid hvarje mera omfattande
försök att ersätta ett sämre mynt med ett likartadt
bättre af samma prägelvärde; de nya mynten skola
icke gerna kunna utbytas mot de äldre annorledes än
STÄLLNING TID UPPGÖRELSEN OM EN INTERNATIONEL MYNTENHET. 127
genom efterskänkning från statens sida af mellangiften,
och man skall ändock alltid möta stor svårighet att bringa
dessa nya och något bättre mynt i omlopp, då de naturligtvis,
vid beröringen med de äldre, snarlika men något
sämre mynten, oupphörligen skola drifvas ut ur rörelsen
och försvinna i smältdegeln.
Just i denna punkt kan nu Frankrike, så att säga,
öfverbjuda de bägge andra länderna; det bereder dem
bägge en jemförelsevis lätt öfvergång, emedan såväl sovereignen
som dollarn blefve större än 2 5-fr. -stycket och
sålunda skulle något sänkas i värde för att reduceras till
likhet med detta mynt; England kan endast åt Amerika
bjuda'' samma fördel, ifall det ville föreslå sin sovereign
såsom gemensamt mynt, men måste af Frankrike kräfva
en rätt betydlig förhöjning af dess guldmynt med thy åtföljande
kostnader; Amerika slutligen skulle kunna görq,
sin 5-dollar till ett internationelt mynt endast på det vilkoret,
att England med nära 2.7 % och Frankrike med nära
3.7 % förhöjde sina myntstycken. Genom antagande af
Bagehots förslag skulle ej ens Amerika undgå denna uppoffring,
och hans 1000-farthings-system, som skulle nödga
Unionen till en förhöjning å 5-dollars-stycket af 0.1042 gm.
f. g. eller l.i %, och England sjelft till en förhöjning å
sovereignen af O.aosi gm. f. g. eller 4.2 %, måste af Frankrike,
om detta skulle inträda i förbundet, fördra en förhöjning
å det föreslagna 25-fr.-stycket af 0.3695 gm. och å
5-fr.-stycket af 0.0739 gm. f. g. eller ända till fulla 5 %.
Hvad Elliot och Augspurg slutligen angår, hvilka till internationel
myntenhet föreslå 1 { gram fint guld, äro deras
förslag, såsom nyss är visadt, visserligen i tillfälle att
128 FRANKRIKES MYNTSYSTEM ERB.TUDEK DEN FÖR ALLA STÖRSTA FÖRDELEN.
erbjuda Amerika en ringa nedsättning af dess nuvarande
mynt, men England och Frankrike skulle nödgas att med
2.4 % och 3.3 % höja sina myntstyckens värde, för att inpassa
dem i detta s. k. metriska system.
Detsamma måste blifva fallet med hvilket annat förslag
som helst, som vill utgå från antingen Amerikas eller
Englands myntsystem; de skola bereda antingen både
England och Frankrike eller åtminstone Frankrike en ganska
stor svårighet för ''verkställandet af öfvergången till
det gemensamma systemet. Frankrikes myntsystem är
sålunda i sj elfva verket det enda, som, enligt Kommitterades
mening, möjliggör en allmän öfverenskommelse, utan
att för någon medföra olägenheten af en höjning i myntvärdet,
För detta förslag talar vidare den vigtiga omständigheten,
att detsamma numera icke blott är gällande
i Frankrike och de tre konventionsstaterna Schweitz, Italien
och Belgien, utan äfven blifvit antaget i Spanien,
Grekland, Kyrkostaten och Rumänien, samt helt nyligen
i Österrike, så att det kan sägas vara godkändt för minst
125 millioner menniskor. Intet af öfriga nu bestående
myntsystem eger en i detta hänseende ens jemförlig styrka,
och om det ock är en sanning, att England till följd af
vidsträckta handelsförbindelser och af gamla traditioner åt
sitt mynt förskaffat ett allmänt erkännande på den stora
verldsmarknaden, torde dock snart äfven i den utom-europeiska
handeln det Franska myntsystemet kunna tillvinna
sig samma betydelse, som det redan eger å den Europeiska
kontinenten.
Kommitterade anse sig derför böra tillstyrka, att
Sverige- vid antagandet af guld såsom värdemätare, utan
ANTAGANDET AF FRANSKA GTIX.DFRANCSYSTEMET FÖRORDAS. 129
afseende å Öfriga inom andra länder väckta förslag till vinnande
af en internationel myntenhet, endast fortgående på
den väg, som redan är beträdd genom utmyntande af 10-frank-stycken i guld, måtte ansluta sig till det af 186 7
års konferens förordade guldfrank-system.
Kommitterade äro visserligen för sin del fullt öfvertygade
derom, att det internationela myntsystemet icke på
lång tid kan bringas till sådan fullkomlighet, att olikheterna''
mellan de civiliserade nationernas mynt helt och
hållet försvinna. De särskilda folkens olika vanor och
behof, i någon mån äfven deras nationela fördomar, kräfva
nödvändigt rätt stor frihet för hvarje nation att välja de
för dess utbyten beqvämaste myntstycken; och det torde
ej heller vara möjligt att genast förena alla om vissa gemensamma
benämningar å mynten. Men Kommitterade äro
likväl af den åsigt, att hvarje land, som vill komma i åtnjutande
af de fördelar, hvilka gemensamhet i myntväsendet
har att erbjuda, bör eftersträfva att, så långt möjligt
är, bringa sitt eget myntsystem i öfverensstämmelse
med det, som man anser hafva bästa utsigten att kunna
förskaffa sig internationelt erkännande. Hvad särskildt
Sverige beträffar, måste det, vid det förestående utbytet af
silfver- mot guldmyntsystem, i alla händelser underkasta
sig en så fullständig omskapning af sitt nu bestående
myntväsen, att det icke af någon hänsyn till detta bör
anse sig förhindradt från att, i allt hvad som rörer internationela
förhållanden, äfven i detaljerna så nära som möjligt
Myntkommitténs Bet. 9
130
L E GERIN GSFÖRHÅLL ANDE T I GULDMYNTEN.
ansluta sig till det här ofvan förordade Franska guldfrancsystemet.
Då det sålunda måste anses vara af yttersta vigt, att,
såsom vid 1867 års konferens enhälligt antogs, de olika
ländernas guldmynt alla utpräglas till samma finhet — enär
öfverensstämmelse i detta hänseende är ett nödvändigt
vilkor för att de mynt, som skola vara till värdet lika,
äfven få samma vigt och storlek, hvithet åter är en väsentlig
förutsättning för deras obehindrade omlopp utan
anseende till präglingsorten — och då det dessutom icke
finnes något skäl hvarför Sverige vid antagandet af ett
guldmyntsystem skulle göra någon afvikelse från det icke
blott af Frankrike, utan äfven af de flesta öfriga Europeiska
länder, antagna legeringsförhållandet, anse sig Kommitterade
hafva fullt skäl att tillstyrka, det de nya guldmynten
må präglas af en blandning af 900 delar fint guld
och 100 delar koppar'').
’) Kommitterade hafva icke förbisett de anmärkningar, som Sojfma/m uti ”Die
Lehre vom Gelde” och mycket skarpare Grote i flera skrifter framställt mot
användandet af med koppar legeradt så väl guld som silfver för mynttillverkning.
Dessa författare hafva nämligen ansett myntstyckenas nötning under
deras omlopp förorsakas hufvudsakligen deraf, att kopparen genom kemiskt
inflytande af menniskans utdunstning och svett angripes och som erg bortfaller,
hvarefter den i ytan porösa ädla metallen äfvenledes afnötes; och de
yrka derföre, att endast möjligast rent guld och silfver borde till mynt begagnas.
Men då en tillsats af koppar betydligt ökar de ädla metallernas hårdhet,
och de af så väl Hatchett och CamenäAsh som isynnerhet Karmarsch för
utrönandet af nötningsförhållandena anställda försök visat, att ett myntstyckes
nötning minskas i samma mån, som myntmetallen genom ökad koppartillsats
tilltager i hårdhet, och då i de länder, der under århundraden guldmynten egt
ungefär samma koppartillsats som de nuvarande Franska, ingen klagan försports
öfver legeringen med koppar, och då slutligen försök, som af en bland
Kommitténs ledamöter nyligen anställts (se Bil. Ditt. P.), efter Kommitterades
förmenande fullkomligt ådagalagt grundlösheten af Grotes påståenden, hafva
de icke kunnat fästa något afseende vid nämda anmärkningar. — Se äfven
härom Zur Deutschen Miinzfrage von G. D. Augspurg. IV. Hamburg 1869,
pag. 24 25.
TALET AP MYNTTYPER.
131
1 afseende å valet af mynttyper måste de olika länderna
naturligtvis hafva en viss frihet att bestämma sig
hvart efter sitt eget behof; det enda man å 1867 års konferens
ansåg sig i detta hänseende nödgad att fordra var,
att de af hvarje land valda mynttyperna skulle hafva femfrankstycket
till ”dé no mi nate ur”, eller deraf utgöra någon
multipel.
Visserligen yttrades den åsigten, att det internationela
myntsystemet icke borde upptaga mer än tvänne mynttyper:
10- och 25-fr.-stycket; men både 5-, 15- och 20-fr.-styckena funno bland de särskilda ländernas ombud
så många försvarare, att det tydligen var omöjligt att i
detta hänseende komma till någon fullständig enighet.
Hvad 5-fr.-stycket beträffar, hafva Kommitterade ansett,
att det skulle blifva ett genom sin litenhet alltför
obeqvämt mynt, och att man isynnerhet vid sj elfva det
första införandet af guldmyntsystemet måste akta sig för
sådana myntstycken, som den stora allmänheten af ett eller
annat skäl skulle finna olämpliga. De föreslå derför, att
det minsta guldmyntet här måtte blifva 10-frank-stycket
eller Carolinen, hvilken sålunda skulle utgöra vårt guldmyntsystems
myntenhet. De öfriga mynttyperna böra
enligt Kommitterades mening blifva 25-, 50- och 100-fr.-stycken. Såväl 15- som 20-fr.-stycket äro för våra behof
öfverflödiga och dessutom olämpliga såsom alltför lätt förvexlade
med de närmast lika mynten å 10 frank och 25
frank.
I enlighet med hvad Kommitterade ofvan anfört, anse
de vidare, att dessa guldmynt böra utpräglas till den fullkomligaste
öfverensstämmelse med motsvarande Franska
132
KOMMITTÉ BADES FÖBSLAG BÖKANDE MYNTSTYCKENA.
mynt såväl till vigt, som till diameter och tjocklek, äfvensom
att de i afseende å afvikelser från full vigt och halt böra
vara underkastade sådana bestämmelser, som i Frankrikes
myntordning äro stadgade. Kommitterade få derföre föreslå:
att af guld må präglas myntstycken å
Eu Carolin, Fem Carolin,
Två och eu half Carolin, Tio Carolin;
att dessa myntstycken skola innehålla 900 delar
fint guld och 100 delar koppar; hvilken
blandning kallas myntguld;
att af Sexhundra Åttatio tre ort eller 6 skålpund
och 83 ort myntguld skola utmyntas
Niohundra Carolin, så att, med beräkning
af 1 Sv. skålpund — 425.0758 gram,
En Carolin väger 3.226 gm. och innehåller
2.903 gm. f. g.,
Två och en half Carolin väger 8.065 gm. och
innehåller 7.258 gm. f. g.,
Fem Carolin väger 16.129 gm. och innehåller
14.516 gm. f. g.,
Tio Carolin väger 32.258 gm. och innehåller
29.0 32 gm. f. g.;
att remediet för dessa guldmynt skall vara
i halt: Två Ett-tusendelar öfver eller under
rätta halten,
i vigt: å En och Två och en half Carolin Två
Ett-tusendelar,
å Fem och Tio Carolin Eu Ett-tusendel
öfver eller under rätta vigten;
OM GULDMYNTENS NÖTNING.
133
hvarigenom myntstyckena om En-, Fem- och Ti o-Carolin
blifva ej mindre till vigt, såväl å myntguld som å fint
guld, än äfven i afseende på remedium i halt och vigt,
fullkomligt motsvarande de Franska 10-, 50- och 100-fr.-styckena, och Två och en half Carolinen kommer att
i nämde hänseenden motsvara det föreslagna 2 5-fr.-stycket,
sådant detta måste blifva för att passa in i det Franska
myntsystemet, och sådant det också är till halt,. vigt och
remedium bestämdt i 3 Art. af den mellan Franska och
Österrikiska regeringarna den 31 Juli 1867 afslutade myntkonvention.
I och med detsamma Sverige öfvergår till ett myntsystem
gruridadt på guld, framträder behofvet af vissa nya
lagbestämmelser, hvilka under silfvermyntsystemets tid varit
mindre nödvändiga. Så länge nämligen det metalliska
bytesmedlet, af skäl som redan äro antydda, hufvudsakligen
bestått af smärre vexelmynt, och det egentliga omsättningsmedlet
utgjorts'' af banksedlar, har myntsystemet
varit mindre utsatt för den skadliga och undergräfvande
inverkan, som myntens nötning eller afskafning så ofta
visat sig kunna utöfva. Då det omlöpande bytesmedlets
egentliga underlag i bankens hvalf varit skyddadt för
åverkan, och det i rörelsen verkligen befintliga silfvermyntet
utgjort en så ringa qvantitet, att den successiva
minskningen af hvarje sådant myntstyckes vigt icke kunnat
bereda någon känbar förlust, har lagen hittills icke
behöft fastställa någon grund för fördelningen af förlusten
eller för uppehållandet af myntens metallvärde.
134
STADGANDEN RÖRANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING.
Helt annat blir förhållandet, då gnidmynt blir landets
verkliga bytesmedel. Den oundvikliga nötningen af de
omlöpande myntstyckena och den säkerligen ej heller uteblifvande
afsigtliga åverkan å desamma skola då alltid
hota samhället med en ständigt fortgående försämring af
myntstocken, hvaraf åter följa rubbningar i alla bytesuppgörelser
och icke obetydliga förluster för dem, som
hafva att mottaga betalningar i det till sitt metallvärde
mer eller mindre nedsatta lagliga betalningsmedlet.
En sådan myntförsämring är så mycket farligare, som
den alltid har en viss benägenhet att fortgå med ideligen
förökad hastighet, och som den i mån af sin fortgångmåste
blifva allt svårare att hejda. De försämrade mynten
hafva alltid visat sig ega förmåga att genast drifva alla
nypräglade och fdlvigtiga mynt ur rörelsen; den afsigtliga
åverkan blir i och med myntens allmänna försämring mer
lätt och vinstgifvande; och erfarenheten har visat, att, när
myntsystemet slutligen blifvit alltför mycket undergräfdt,
staterna endast med yttersta svårighet kunnat afhjelpa de
deraf uppkomna olägenheter. Vid sådana tillfällen har det
visat sig ändamålslöst att bestämma myntens invexlingspris
efter vigten och sålunda lägga förlusten på den enskilde,
ty de försämrade mynten hafva då icke blifvit till
invexling inlemnade, utan stannat i rörelsen. Man har
haft att välja mellan myntens aflysning, myntfotens nedsättning
till öfverensstämmelse med de försämrade mynten,
eller de senares invexling till prägelvärdet. De båda förra
åtgärderna äro ej förenliga med en samvetsgrann myntpolitik,
den senare är åtföljd af högst betydliga kostnader.
Hvaije samhälle, hvars hufvudsakliga bytesmedel utgöres
STADGANDEN KOKANDE NÖTTA MYNTS INVEXLING. 135
af verkligt omlöpande mynt, måste derför vara betänkt på
utvägar att förekomma en fortgående myntförsämring och
att efter vissa allmänna grunder bestämma, hvilken skall
vidkännas den förlust, som icke kan undvikas. Uppgiften
är att i tid förekomma de större förluster, som eljest skulle
uppstå så väl för den enskilde af hans skyldighet att mottaga
myntet som lagligt betalningsmedel, som för staten
af dess skyldighet att genom myntens invexling uppehålla
myntvärdet. Såsom nötningsgräns måste fastställas en
minsta vigt, under hvilken mynten upphöra att vara lagligt
betalningsmedel efter prägelvärdet; men bestämmelser
måste ock vidtagas, i följd af hvilka nötningen i allmänhet
icke uppnår denna gräns, utan mynten inkomma till ommyntning,
innan de upphört att gälla såsom betalningsmedel
efter prägelvärdet. Det vore icke ändamålsenligt att
ålägga staten skyldigheten att ovilkorligen inlösa alla nötta
mynt till deras fulla värde; ty oafsedt den förlust sådant
ständigt komme att bereda statskassan, skulle en dylik
garanti för de nötta myntens värde befordra just deras
vidare omlopp och icke deras invexling till ommyntning.
Det vore icke heller hvarken ändamålsenligt eller rättvist,
att helt och hållet befria staten från skyldigheten att till
prägelvärdet invexla försämrade mynt, emedan i sådant fall
den enskildes intresse af att undvika förlust på invexlingen
skulle i det längsta hålla dessa mynt i omlopp ''), till
dess slutligen, då ingen längre ville emottaga dem, den
siste innehafvaren finge oförvålladt vidkännas hela för
-
'') Se om förhållandet i England och Skottland Prof. Jevons uppsats: On the
condition of the metallic currency of the United Kingdom. Journal of Statist.
Society. Dec. 1868.
136
STADGANDEN RÖKANDE NÖTTA MINTS INVEXLING.
lusten. Men genom en kombination af tvänne bestämmelser
rörande myntets giltigbet som betalningsmedel torde
man kunna uppnå det dubbla syftemålet, att bereda den
enskilde utväg att kunna skydda sig mot förlust, och att
indrifva mynten i statens kassor, innan de blifvit alltför
mycket försämrade.
För detta ändamål hafva Kommitterade velat föreslå,
att två olika nötningsgränser bestämmas. Den under myntstyckets
omlopp först uppnådda, trängre gränsen skulle
endast gälla såsom inskränkning vid utlemnande! af mynt
från staten till enskilde; den andra, något vidare, afser deremot
myntets giltighet såsom lagligt betalningsmedel, såväl
enskilde emellan, som från dem till staten; hvarjemte sådana
myntstycken, som i nötning redan hunnit förbi den
förstnämda gränslinien, men ännu ej uppnått den senare,
skulle af staten emot fullvigtiga mynt invexlas. Hvad
nötningens storlek beträffar, anse Kommitterade den trängre
gränsen lämpligen kunna sättas vid under mynt
styckets
rätta vigt, den vidare vid nfM under den enligt
remediet tillåtna minsta vigten för nytt mynt, så att
exempelvis för Carolinen, hvars rätta vigt är 3.2258 gm.
med remedium af TÖ?M, de olika nötningsgränserna inträffade
vid vigterna 3.2097 gm. och 3.2032 gm. Så länge
nötningen ännu icke minskat dess vigt under den förra
siffran, är Carolinen i alla afseenden fullgiltig! mynt och
fullt användbart vid alla liqvider, vare sig från eller till
staten eller emellan enskilde. När vigten sjunkit under den
förra siffran, utan att dock ännu hafva hunnit ned till den
senare, utlemnas det visserligen ej vidare af staten till enskilde,
men gäller fortfarande såsom lagligt betalnings
-
NÖTTA MYNTS INVEXLING; MYNTSKATT. 137
medel ej mindre desse sistnämde emellan, än äfven från
dem till staten, hvilken det dessutom åligger att, när så
påfordras, emot fullvigtigt mynt invexla hvaije myntstycke,
som befinner sig i detta stadium af nötning. Sedan dess
vigt sjunkit nedanom den senare siffran, har Carolinen
deremot förlorat sin gällande kraft såsom lagligt betalningsmedel,
vare sig till staten eller enskild man, och anses
numera endast såsom ett stycke myntmetall, hvilket ej
vidare af staten invexlas, utan inköpes endast efter vigt.
Genom sådana bestämmelser vinnes den vigtiga fördelen,
att den enskilde göres delaktig uti intresset och ansvaret
för myntvärdets upprätthållande, på samma gång som utväg
beredes honom att skydda sig emot oförvållad förlust.
Af hvad Kommitterade redan anfört rörande vilkoren
för ett ordnadt myntväsen framgår ögonskenligt, att de
icke kunnat förorda upptagandet af någon myntskatt,
sådan denna ofta framträdt i form af en- viss procents förminskning
af hvarje myntstyckes metallvärde. En sådan
åtgärd skulle strida mot den grundsatsen, att det verkliga
myntet endast är ett af staten till sin vigt så noggrant
som möjligt bestyrkt metallstycke, och den skulle endast
hafva till följd, att mynten finge ett bytesvärde understigande
det åsätta prägelvärdet. Kommitterade få längre
fram tillfälle att närmare granska de åsigter rörande myntet,
som gifvit upphof till finansoperationer af denna natur;
de hafva här så mycket mindre skäl att beröra dessa åsigter,
som vår nuvarande lagstiftning icke egentligen gifver
stöd för införandet af sådana bestämmelser. Den föreskrift,
som för närvarande finnes i 7 § af Förordningen om
138 MYNTSKATT OCH MYNTARELÖN.
Rikets mynt af den 3 Februari 1855, omnämner visserligen
myntskatt; men dermed menas en ersättning för tillverkningskostnaden,
som uttages icke af hvaije myntstycke,
utan af kela den till förmyntning lemnade metallqvantiteten,
och som således icke minskar myntens vigt eller halt, utan
endast utgår som ett afdrag för den, som inlemnar silfver till
myntning. Fn dylik utväg att betacka staten för kostnaderna
vid myntverket är visserligen ej så tadelvärd som den
egentliga myntskatten eller s. k. seigneurage, då den åtminstone
icke åstadkommer någon rubbning i sjelfva myntväsendet.
Dock kunna utan tvifvel grundade anmärkningar
mot densamma framställas. Då myntet onekligen är
ett verktyg, som kommer hela landet och alla dess innevånare
till nytta, så kan det ifrågasättas, huruvida det är
med billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande, att af
den, som lemnar metall till förmyntning, fordra en afgift,
hvilken denne i sin tur omöjligen kan få tillbaka af dem,
som sedermera begagna de af hans metall slagna mynten.
Det är knappast mer än tillbörligt, att hvad som kommer
till allas gemensamma gagn äfven verkställes på allas
gemensamma bekostnad, och det är så mycket mera skäl,
att statskassan af sina medel bestrider utgifterna för det
verkliga myntets tillverkning, som hon på präglingen af
skiljemynt gör en icke obetydlig vinst.
Kommitterade äro för sin del öfvertygade om riktigheten
af denna grundsats, och de anse densamma endast
i det fallet böra lida någon inskränkning, att staten derigenom
kunde utsättas för alltför stora och otillbörliga utgifter.
Sådant skulle möjligen kunna inträffa, om ett internationelt
myntsystem blefve allmänt antaget och en eller
KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE MYNTARELÖN.
139
annan stat funne med sin fördel och värdighet förenligt
att låta närmaste grannstat bära kostnaden för det gemensamma
guldmyntets tillverkning, hvarmed då äfven för den
senare staten skulle följa förbindelsen att efter stadgade
regler bära förlusten af dessa mynts invexling och ommyntning.
Då Kommitterade derför föreslagit ett uttryckligt förbud
mot upptagande af någon myntskatt å sjelfva myntet,
och äfven, till undvikande af allt missförstånd i afseende
å rätta naturen af ersättningskostnader för myntens
tillverkning, velat i lagen införa det stadgandet, ”att å
guld, som till förmyntning inlemnas, må ej afdrag, under
namn af myntskatt, ega rum”, hafva de likväl, för att lemna
Kongl. Maj d fria händer att, när behofvet sådant påkallar,
förekomma otillbörliga förluster för statskassan, ansett sig
böra tillstyrka:
att på Kongl. Maj:t må ankomma att,
der sådant pröfvas nödigt, för betäckande
af myntningskostnaden, bestämma en afgift,
kallad myntarelön, att erläggas af
den, som guld till förmyntning inlemnar.
Då Kommitterade ansett sig böra föreslå bibehållandet
af namnet Carolin för guldmyntsystemets mynt-enhet,
måste de dock erkänna, att denna är alldeles för stor för
att antagas till räkne-enliet. Denna sistnämda enhet
måste nämligen gälla icke blott i den större rörelsen, utan
äfven i den dagliga mindre handeln, hvilken hittills varit
van vid enheten riksdaler med dess underafdelningar,
och svårligen skulle finna sig vid att röra sig med bråk
-
140 EÅKNEENHETEN OCH DESS UNDEKAFDELNINGAR FRANK OCH CENT.
delar af Carolinen. Det gäller nu att finna ett lämpligt
namn för denna nya räkneenhet. Men huru önskvärdt det
än må anses att hitta ett sådant, som vore på samma gång
fosterländskt och i sak betecknande, skall man dock snart
inse, att detta icke är någon lätt sak, utan att mot alla
de hittills föreslagna namnen välhefogade anmärkningar
kunna göras. Benämningarna mark, daler, m. fl. medföra
den olägenheten, att de ännu i flera landsorter äro
gängse såsom uttryck för helt andra myntvalörer, än dem
de nu skulle beteckna, hvadan de lätteligen skulle föranleda
förvexling och oreda; detsamma torde komma att
blifva förhållandet med hvarje annat inhemskt namn, man
kan vara sinnad föreslå. Då härtill kommer, att Sverige
visst icke behöfver frukta något för sin sjelfständighet,
eller kan känna sin nationalkänsla sårad af att antaga den
benämning, som lättast leder till ändamålet för ett internationelt
myntsystem och bäst bidrager till att göra vårt
mynt kändt och erkändt inom andra länder; så våga Kommitterade,
i öfverensstämmelse med grunderna för ett decimalt
myntsystem, föreslå:
att tionde delen af Carolinen blifver räkneenhet
under benämningen Frank, och att
för det lägsta vexelmyntet, hundrade delen
af Franken, antages benämningen Cent.
De här föreslagna bestämmelser rörande guldmyntsystemet
och myntbestämningarne äro, såsom redan är
sagdt, affattade med hänsyn till uppgiften att bringa vårt
verkliga mynt i närmaste öfverensstämmelse med det myntsystem,
som, enligt Kommitterades öfvertygelse, eger största
utsigten att förskaffa sig internationelt erkännande.
INTERNATIONELA BESTÄMMELSER. BÖRA EJ AFSE SKILJEMYNT. 141
Till vinnandet af ett verkligt internationelt myntsystem
erfordras visserligen ännu något mer, nämligen en formlig
öfverenskommelse mellan de särskilda staterna om de efter
dessa gemensamma grunder utpräglade guldmyntens ömsesidiga
erkännande såsom lagligt betalningsmedel, samt
internationela fördrag rörande de grunder, efter Indika
dessa mynt skola af alla stater utan afseende å präglingsorten
invexlas. Det är ock intet tvifvel underkastådt, att
sådana överenskommelser framdeles skola ingås mellan de
stater, som först lyckats ernå nödig samstämmighet i sjelfva
myntsystemet; men rörande sättet för vinnandet af detta
mål och de derför nödiga diplomatiska underhandlingar,
anse Kommitterade det icke tillhöra sig att afgifva något
yttrande. Deremot vilja Kommitterade uttala den åsigten,
att dessa internationela överenskommelser icke höra utsträckas
längre än till sjelfva guldmyntsystemet. De äro
möjliga och lämpliga i afseende å utprägling och invexling
af de verkliga mynten samt å dessas giltighet såsom
betalningsmedel, derför att dessa mynt icke skola gälla för
något annat eller mer, än som svarar mot den myckenhet
ädel metall de innehålla, och emedan de af det skälet både
kunna och böra öfverallt finna användning. Men de äro
hvarken lämpliga eller behöfliga med afseende å de mynt,
som i hvarje guldmyntsystem måste användas såsom fyllnadsmynt
och som bytesmedel för den mindre handeln,
och hvilka icke kunna erhålla karakteren af verkligt mynt,
samt för ett land sådant som Sverige icke behöVa afpassas
för andra än landets egna behof.
Såsom ofvan är antydt, blir det en naturlig följd af
guldets höga värde och dess oanvändbarhet till sådana
142 SKILJEMYNTET LÄSLIGT BETALNINGSMEDEL BLOTT INTILL 5 0 FR.
smärre mynt, som det mindre utbytet behöfver, att man
till framställandet af dessa mindre värdemått måste välja
andra metaller, silfret och kopparen. Då emellertid dessa
smärre värdemått skola tillhöra guldmyntsystemet och således
stå i bestämd relation till värdemåtten i guld, måste
särskild försigtighet iakttagas, för att icke vid användningen
af tvänne myntmetaller råka ut för stora olägenheter
Dertill hörer, att skiljemyntet icke erkännes såsom
lagligt betalningsmedel till obegränsadt belopp. Hvad särskilt
beträffar skiljemyntet af silfver, är den gräns, utöfver
hvilken detsamma ej må gälla såsom lagligt betalningsmedel,
i olika stater olika bestämd, i Amerika till 5
dollars, i England till 40 shillings, i Frankrike till 50 francs;
och då denna sistnämda bestämmelse rätt väl synes öfverensstämma
med våra förhållanden, hafva Kommitterade så
mycket mindre funnit skäl att frångå densamma, som den
tillhör det myntsystem, till hvilket de i öfrig! tillstyrkt en
närmare anslutning.
Ett annat vilkor för användningen af olika myntmetaller
i ett på guld grnndadt myntsystem är, att det af
silfver eller koppar förfärdigade skiljemyntet präglas efter
andra grunder än det verkliga myntet, eller till ett prägel
1)
I Belgien och Förenta Staterna i N. Amerika slår man mindre skiljemynt af
nickelbrons, d. v. s. legeringar af koppar och nickel, och i Schweitz började
man år 1850 att till sådant mynt använda dylik metallblandning, hvaruti likväl
litet silfver och zink äfven ingick, men fortsatte denna mynttillverkning
icke längre än till 1860. Dylika mynt hafva, likasom s. k. nysilfver, som äfven
är en legering af koppar'', nickel och zink, en efter legeringens olika
sammansättning mer eller mindre hvit och silfverlik färg och kunna temligen
lätt förvexlas med silfvermynt. Då nickel har ännu mera föränderligt handelsvärde
än koppar, och denna metall, sådan den i handeln förekommer, ofta
gifver svårhandterliga och mindre smidiga legeringar, hvarigenom mynttillverkningen
försvåras och göres dyrare, hafva Kommitterade icke ansett skiljemynt
af nickelbrons vara att förorda.
SKILJEMYNTENS BILLONERING.
143
värde något högre än metallvärdet. Sj elfva rörligheten af
silfrets värdeförhållande till guldet gör det omöjligt, att för
någon längre tid fastställa skiljemyntets verkliga silfvervärde;
och ville staten försöka att efter det värde, som
silfret vid ett visst tillfälle eger, bestämma skiljemyntets
prägel värde, så skulle följden deraf blifva, att, vid första
stegring af silfverpriset, det till för lågt värde präglade
skiljemyntet nedsmältes och utfördes till en ort, der det
högre betaltes, så att landet inom kort funne sig beröfvadt
det för dess inre rörelse oundgängligaste bytesmedlet.
Det var en sådan erfarenhet som förmådde Frankrike,
Schweitz, Belgien och Italien]) att ”billonera” sitt förut
fullgoda silfvermynt. Man nedsatte dessa mynts metallvärde
till 7.2 % under deras prägelvärde genom att, med
bibehållande af den förutvarande vigten, förändra myntmetallens
legering ifrån O.ssoo till 0.835 finhet; och man vann
härigenom, att landet kunde vara förvissadt om att få behålla
sitt förråd af skiljemynt. För hvarje land, som vill
grunda sitt myntsystem på guld såsom ensam värdemätare,
är det också nödvändigt att med afseende å det till skiljemynt
utpräglade silfver- och kopparmyntet tillämpa denna
grundsats. Den deri innehållna metallen måste vara tariferad
så högt i förhållande till guldet, att den åtminstone
'') Schweitz nedsatte i början af 1860 sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till
en halt af 0.800 finhet; Italien nedsatte i Augusti 1862 sina silfvermynt å 2
fr. och derunder, samt Frankrike 1861 sina BO- och 20-centim-stycken till 0.835
finhet; hvarefter slutligen nyssnämde 3 länder tillika med Belgien genom konventionen
af år 1865 bestämde sina silfvermynt å 2 fr. och derunder till gemensam
halt af 0.835, med bibehållande af myntens förra vigt oförändrad,
sådan den var, när halten ännu var 0.900. hvarigenom dessa myntstyckens
metallvärde minskades med 7.22 procent under deras prägelvärde.
144 '' KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN.
icke till följd af någon tillfällig rubbning af metallpriserna
kan blifva föremål för enskild spekulation.
Men då dessa mynt sålunda skola i rörelsen mottagas
till ett värde öfverstigande värdet af den i dem innehållna
metallen, är det klart, att detta deras i viss mån fingerade
värde i främsta rummet måste uppehållas genom
deras ovilkorliga inlösning till fulla prägelvärdet af den,
som eger rättighet att dem utprägla, hvilken rättighet bör
vara Kongl. Maj:t och Kronan ensam förbehållen.
Detta statens monopol måste emellertid i samma mån
blifva svårt att upprätthålla, som vinsten på en sådan utprägling
blefve lockande; och det är derför nödvändigt,
åtminstone hvad skiljemynt af silfver beträffar, att skilnaden
mellan prägel värde och metallvärde icke göres alltför stor,''
på det den ej måtte framkalla frestelse till ett otillåtligt
eftergörande af dessa mynt.
Kommitterade hafva alltså med afseende å skiljemynten
velat föreslå:
att de vid betalningar enskilde emellan
icke till obegränsadt belopp skola gälla
som betalningsmedel, utan silfvermjmtet
allenast inom belopp af 50 francs, kopparmyntet
inom belopp af 2 francs, men att
de deremot skola i alla statens kassor till
obegränsadt belopp i liqvid mottagas och
äfvenledes af staten till huru stort belopp
som helst invexlas, skiljemynt af,silfver,
så snart beloppet ej understiger 50 fr., och
skiljemynt af koppar, så snart beloppet ej
understiger 2 fr.; hvarvid bör iakttagas,
KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE SKILJEMYNTEN. 145
att kopparmyntet till så stor del af beloppet,
som icke kan mot gnid utbytas, bör
med silfvermynt invexlas.
Hvad silfver skiljemyntens halt beträffar, hafva Kommitterade
ansett vår hittills använda legering af 750 delar
fint silfver och 250 delar koppar vara tjenligare legering
än den för samma ändamål af Frankrike med flera länder
begagnade af 835 delar fint silfver och 165 delar koppar,
emedan den förra myntmetallen, såsom betydligt hårdare,
bättre kan motstå nötning och således gör mynten varaktigare
och förlänger deras omloppstid. Het medför för
våra förhållanden äfven den fördelen, att det redan präglade
silfvermyntet å riksdaler och öre kan ommyntas till
frank- och cent-mynt, utan att behöfva upplegeras med fint
silfver. För att af 100
sådant af 0.835 finhet, erfordras eu tillsats af 52.5 tt vanligt
finsilfver af 0.997 finhet, således en icke obetydlig qvantitet.
De minsta myntstyckena blifva också något större och
handterligare, om de slås af O.750 finhet. I kopparskiljemyntens
legering hafva Kommitterade icke heller funnit
någon anledning att föreslå förändring, då dessa mynts
legering visat sig vara fullt tillfredsställande. På nu anförda
skäl få Kommitterade föreslå:
att äfven hädanefter silf ver skiljemyntet
måtte utpräglas af 7 50 delar silfver och
250 delar koppar, och kopparmyntet af 950
delar koppar, 40 delar tenn och 10 delar
zink.
Myntkommitténs Bet.
10
146
FÖBSLAG BÖKANDE SKILJEMYNT.
Såsom de för Sveriges behof lämpligaste skiljemynt
få Kommitterade föreslå:
Af silfver: Två-frank-stycken,
En-f rank-stycken,
Femtio-cent-stycken,
T ju g ufem-cent-stycken,
hvilka alla skola myntas till 80 franks
prägelvärde af ett skålpund myntsilfver;
Af koppar: Tio-cent-stycken,
Fem-cent-stycken,
Tre-cent-stycken,
En-cent-stycken,
hvilka skola myntas,
tio- och fem-cent-styckena till 4 franks
prägelvärde,
tre- och en-cent-styckena till 3 franks
prägelvärde
af ett skålpund myntkoppar.
Genom en sådan utmyntning af ett skålpund myntsilfver
af O.750 finhet till 80 franks värde, erhålla silfvermynten
en tarifering motsvarande ett värdeförhållande mellan silfver
och guld som 1 : 13.73.
I afseende å remediet för skiljemynten vilja Kommitterade
föreslå:
a) beträffande skiljemynten af silfver, att remediet
i vigt, som enligt nu gällande myntförordning
skall beräknas ”å hvarje skålpund
viktualievigt myntsilfver”, hädanefter
skall beräknas å hvarje myntstycke,
och utgöra
''
FÖRSLAG RÖKANDE SKILJEMYNT.
147
för myntstycke å 2 och 1 frank......
.» » :»> 50 cent..................T07M,
» y> »25 cent..................TJg,j,
öfver eller under rätta vigten;
remediet i halt skall utgöra öfver eller
under rätta halten;
b) beträffande kopparmynten, att ingen annan
förändring än till ordalagen måtte göras i
nu gällande bestämmelse^ och att således
remediet för kopparmynt får utgöra å kopparen
en procent, och å hvardera af tennet
och zinken en half procent af myntstyckets
vigt öfver eller under rätta vigten af hvarje
metall, som myntstycket skall innehålla.
Slutligen hafva Kommitterade äfven för silfverskiljemyntet
velat fastställa liknande dubbla nötning sgränser
som för guldmyntet, så att
silfvermynt, hvars vigt är minskad med
iäStt (5 °/o) under remediet, ej längre skall erkännas
såsom laggildt mynt och således
icke gälla såsom lagligt betalningsmedel,
men laggildt silfvermynt, hvars vigt minskats
med hron (5 %) under rätta normalvigten,
skall, när så påfordras, af staten
invexlas och icke åter i rörelsen utlemnas.
148
HINDER MOT MYNTREFORMEN.
Då Kommitterade nu gå att, i enlighet med det af
Eders Kongl. Maj:t gifna uppdrag, yttra sig rörande de
för öfvergången till ett nytt myntsystem nödiga åtgärder,
finna de det vara lämpligast att dervid
först uppvisa, hvilka hinder mot reformen finnas i nu
gällande lagstiftning, och huru dessa hinder böra undanrödjas;
sedan
undersöka, hvilket inflytande reformen kan utöfva
på bestående rättsförhållanden, och hvilka rättsgrundsatser
dervid måste göras gällande, och
slutligen genom hvilka åtgärder reformen må kunna
lämpligen förberedas och på ett för våra förhållanden passande
sätt genomföras.
Hvad först och främst beträffar möjligheten att utan
förändring af nu gällande grundlag genomföra den åsyftade
reformen af vårt myntväsen, har man visserligen
anfört, att, då. intet grundlagsbud uttryckligen fastställt
Sveriges nu gällande myntsystem, och då Regeringsformens
79 § endast så tillvida inskränker Konungens rätt att slå
mynt, att ingen förändring i myntets skrot och korn må
ske, ”utan Riksdagens bifall”, så vore tidpunkten för införande
af ny värdemätare och nytt myntsystem endast
beroende af Konungens och Riksdagens. gemensamma beslut
och icke af de särskilda bestämmelser, som gälla för
förändringen af de i grundlagen fastställda förhållanden.
Kommitterade kunna dock för sin del icke annat finna, än
att ett hinder verkligen i sjelfVa grundlagen förefinnes, icke
för de åtgärder, som] afse att befordra öfVergången från
vårt nuvarande myntsystem till ett annat, men väl för det
MYNTKEFOKMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F.
149
definitiva antagandet af guld såsom ensam värdemätare;
och då härtill kommer, att i grundlagen för närvarande
äfven finnes något, som måste anses hinderligt för betryggandet
och ordnandet af det nya myntsystemet, hafva
Kommitterade måst anse dess antagande beroende af möjligheten
att i grundlagens nuvarande lydelse åvägabringa
förändring.
Då det nämligen i 72 § Regeringsformen är stadgadt,
att ”Riksdagen allena eger rätt att genom Riksbanken
utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas”, och
derefter tillägges: ”Dessa sedlar skola, vid anfordran efter
deras lydelse, af Banken med silfver inlösas”, så är dermed
visserligen icke sagdt, att endast sådane sedlar,
som inlösas med silfver, få af banken utgifvas, ej heller
att silfvermynt är det enda mynt, som i riket kan erkännas;
men deraf följer, l:o att inga andra sedlar, än de
som lyda å silfver, må för mynt i riket erkännas, och
2:o att då sedlar, som med silfver inlösas, nödvändigt
måste erkännas såsom mynt, silfret, så länge detta lagstadgande
finnes qvar, är värdemätare och icke kan i denna
egenskap undanskjutas. Det är derför visserligen intet
som hindrar att, med bibehållande af denna lagparagraf,
Ro utgifva sedlar, lydande på guld och omlöpande utan
egenskap af lagligt betalningsmedel eller mynt; 2:o i rörelsen
utsända guldmynt, gångbara till det pris de i
marknaden kunna betinga med eller utan regeringens garanti
för deras invexling och mottagande i statens kassor;
eller ens att 3:o åt dessa guldmynt gifva ett lagbestämdt
värde i förhållande till silfvermynt eller sedlar lydande på
silfver, eller med andra ord att här införa dubbel värde
-
150
MYNTEEFOBMENS STÄLLNING TILL 7 2 § E. F.
mätare. Men hvad paragrafen afgjordt förhindrar är införande
af guld som ensam värdemätare, enär den stadfäster
representativ för silfver och dermed silfret sjelft
såsom lagligt betalningsmedel eller mynt. Och då, enligt
Kommitterades öfvertygelse, hufvudpunkten i den nu föreliggande
frågan är just öfvergången till ett myntsystem
grundadt på guld såsom ensam värdemätare, så måste
man, innan detta ändamål kan vinnas, nödvändigt hafva
förändrat det grundlagsstadgande, enligt hvilket Riksbankens
såsom mynt gällande sedlar skola med silfver
inlösas.
En sådan förändring skulle visserligen kunna ske helt
enkelt derigenom, att
antingen l:o hela punkten: ”dessa sedlar skola, vid anfordran
efter deras lydelse, med silfver af Banken
inlösas” utgår;
2:o de der förekommande orden ”med silfver”
utgå;
3:o nämda ord ”med silfver” utbytas mot orden
”med guld”;
4:o efter orden ”med silfver” insättas orden ”eller
med guld”.
Hvad det första af dessa alternativ beträffar, är det
tydligt, att, om stadgandet att Riksbankens sedlar ”skola,
vid anfordran efter deras lydelse, med silfver af Banken
inlösas” stode i 72 § ensamt, utan att vara- föregånget af
stadgandet om dessa sedlars egenskap af mynt, skulle
ingen svårighet'' kunna möta att borttaga detsamma; stadgandet
vore då nämligen så helt och hållet utan betydelse,
att lagstiftaren endast och allenast af omtanka för grund
-
eller
eller
eller
. MYNTKEFOBMENS STÄLLNING TILL 72 § E. F. 151
lagens värdighet skulle skynda sig att borttaga eu i fonnelt
hänseende så missprydande bestämmelse. Riksbanken vore
i sådant fall i samma ställning som hvar och en annan,
som utfärdat löpande förskrifningar, och dessa för skri fn in -gars värde berodde helt och hållet af utställarens förmåga
att infria desamma. En i grundlagen intagen bestämmelse
om Riksbankens skyldighet att inlösa sina utgifna förbindelser
vore då icke blott öfverflödig, enär en sådan
bestämmelse redan finnes i allmän lag och hålles vid kraft
af rättvisans skipare; den vore till och med mindre passande,
emedan den såge ut som ett försök att grunda
bankens kredit på grundlagens helgd, då denna kredit i
sj elfva verket beror på bankens solida affärsställning och
kloka förvaltning.
Såsom 72 § i Regeringsformen nu lyder, är förhållandet
likväl icke så enkelt. Stadgandet är icke så lätt att
borttaga, emedan det i sitt nuvarande sammanhang innebär
något annat och något mera än ett högtidligare upprepande
af den allmänna lagens bestämmelser. Det är
intaget omedelbart efter en lagtext, som ögonskenligen
ställer Riksbanken och dess sedlar utom den allmänna
rättens område, och det har derför också kommit i ett inre
samband med dessa näst föregående ord, som förklara,
att Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas.
Historien om detta stadgandes tillkomst visar först och
främst, att det måtte hafva varit ämnadt att med de föregående
orden stå i mycket nära förbindelse. Budet att
Riksbankens sedlar skola erkännas såsom lagligt betalningsmedel
eller mynt har icke, såsom mången numera synes
antaga, först i våra dagar begynt väcka oro eller fram
-
152
MYNTREFORMENS .STÄLLNING TILL 7 2 § R. F.
kallat yrkanden å förändring'' af nyssnämda grundlagsparagraf.
Redan under åren 1830—50 försökte man upprepade
gånger att åstadkomma en sådan förändring. Vid
1834—35 års riksdag kade fråga väckts om ett sådant
tillägg till 72 § R. £, att Riksbankens sedlar skulle såsom
mynt i riket erkännas, så länge de efter deras lydelse af
Banken med silfver inlöstes; men beslutet härom, hvilket
ständerna grundlagsenlig! påföljande (1840) riksdag fattade,
blef af Konungen icke stadfästadt. Man hade således denna
gång velat sätta stadgandet om Bankens inlösningsskyldighet
i ett sådant förhållande till stadgandet om sedlames
egenskap af mynt, att den förra skulle vara oundgängligt
vilkor för den senare. När man sedan vid 1847—48
årens riksdag ånyo företog ämnet till behandling, var det
ögonskenligen samma omsorg om icke blott sedelinnebafvarnes
utan äfven eganderättens trygghet, som föranledde
Konstitutions-Utskottet att framlägga sitt förslag till ny
redaktion af närnda paragraf; och det tillägg, man nu föreslog
att der införas, hade utan tvifvel samma syftemål som
det tillägg, hvilket förut (1840) hade blifvit af ständerna
beslutadt, men af Konungen icke godkändt. Det föreslagna
tillägget antogs af ständerna vid 1850—51 års riksdag
och erhöll äfven Kongl. Maj:ts sanktion; dess ordalag
voro, såsom de ofvan anförda orden ännu lyda: ”Dessa
sedlar skola, vid anfordran efter deras lydelse, af Banken
med silfver inlösas”.
För den, som betraktar denna lagstiftningens utveckling,
förefaller det tydligt, att det, på grund af nämde
(1850—51) riksdags beslut, i grundlagen intagna tillägget
till 72 § R. f. borde ega samma kraft och betydelse, som
MYNTREFORM ENS STÄLLNING TILL 72 § R. F. 153
den år 1840 af ständerna beslutade, men af Konungen
icke godkända grundlagsförändringen. Det var ämnadt
att bereda trygghet mot åtminstone de svåraste följderna
af det nästföregående stadgandet i samma paragraf; men
det kan uppenbarligen icke gifva någon sådan trygghet,
om det icke betyder, att sedlarnes inlösning är ett vilkor
för deras erkännande såsom mynt. Betyder det icke
detta, så är det ju insatt allenast för att i grundlagen
högtidligare bekräfta hvad den allmänna lagen redan innehåller.
Huru önskvärdt det än vore, att en sådan tolkningkunde
göras gällande, och huru naturlig den än är i betraktande
af lagens uppkomst och afsigten med dess stiftande,
kunna Kommitterade för sin del dock icke finna,
att densamma kan bestå inför regeln, att grundlagarna
skola efter deras ordalydelse tolkas. Den ordställning
lagstiftaren valt hänvisar icke på någon sådan förbindelse
mellan dessa satser, som man der gerna skulle vilja finna,
och som efter all anledning varit ursprungligen tillämnad.
Paragrafen förklarar blott helt enkelt, att Riksbankens
sedlar må för mynt i riket erkännas; den ålägger .derefter
Riksbanken skyldigheten att inlösa dessa sedlar,
efter deras lydelse, med silfver. Men den säger icke,
hvad följden blifver, om dessa som mynt erkända sedlar
icke inlösas; den säger åtminstone icke, att dessa
sedlar då skola upphöra att erkännas såsom mynt, och den
enskildes eganderätt torde derför, om den en gång genom
Riksbankens oförmåga att inlösa sina sedlar skulle vara
hotad, icke finna något verksamt skydd i detta tillägg. Det
gör icke den nytta, som dermed ursprungligen var afsedd.
154
MYNTHEFOJRMENS STÄLLNING TILL 7 2 § K. F.
Om man detta oaktadt måste hysa någon betänklighet
mot att helt enkelt nr grundlagen borttaga detta stadgande,
som, efter hvad förut är visadt, i sin nuvarande
lydelse kommer att lägga hinder i vägen för en fullständig
reform af vårt myntväsen, så beror detta åter derpå,
att dessa tillagda ord likväl bereda en annan utväg, än
den af lagstiftaren afsedda, att förekomma vådorna af riksbankssedlarnes
tvångskurs. Ty då 72 § Regeringsformen
efter orden: ”Riksdagen allena eger rätt att genom Banken
utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas”
tillägger: ”dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras
lydelse, af Banken med silfver inlösas”, är dermed sagd t,
att de sedlar, hvilka skola som mynt i riket erkännas,
äro sådana som lyda på silfver, och som med silfver skola
inlösas. Alltså kunna icke sedlar, som lyda å guld och
med guld skola inlösas, hänföras till de Riksbankens sedlar,
som ovilkorligen för mynt i riket måste erkännas;
och det finnes i grundlagen ingen bestämmelse, som hin
\
drar
Riksbanken att utgifva sådana sedlar. Men blefve
det nämda tillägget utan vidare borttaget, så finge nämda
stadgande en långt vidsträcktare tillämpning, än nu är
fallet, enär det komme att omfatta alla af Riksbanken utgifna
sedlar.
Liknande följder skulle uppstå äfven af de tre öffiga
ofvan nämda sätten att förändra denna paragraf. Genom
uteslutande af orden ”med silfver” skulle samma förhållande
uppkomma som af hela tilläggets borttagande, eller
att alla slag af Riksbankssedlar erhölle egenskapen af lagligt
betalningsmedel.
NÖDVÄNDIGHETEN ATT FÖRÄNDRA 7 2 § É. F. 155
Genom utbytande af orden ”med silfver” mot orden
”med guld”, skulle denna egenskap från sedlar lydande å
silfver öfverflyttas på sedlar lydande å guld.
Genom tillägg af orden ”eller med guld” skulle så
väl sedlar lydande å silfver som sedlar lydande å guld
blifva erkända såsom mynt.
Kommitterade, som ansett sig hafva i uppdrag att
framlägga ett förslag till ombildning af Sveriges myntväsen
på den säkraste och mest betryggande grundval,
måste för sin del på det bestämdaste afråda från hvarje
sålunda beskaffad förändring. De anse sig icke behöfva
ingå i någon vidlyftigare kritik af de grundlagsbestämmelser,
hvilka åt Riksbankens sedlar tillerkänna ovilkorlig
giltighet såsom lagligt betalningsmedel. Deras oförenlighet
med rättsmedvetandets enklaste fordringar är å alla
sidor erkänd, och deras vådlighet för allmän säkerhet synes
icke heller kunna på allvar bestridas. Enligt Kommitterades
uppfattning äro de tillika så oförenliga med
fordringarne på ett ordnadt myntväsen, att de ensamma
vore nog att göra den nu åsyftade reformen med alla de
uppoffringar, som derå nedläggas, förfelad. En förändring,
sådan som någon af dem, hvilka här ofvan varit föremål
för Kommitterades granskning, skulle icke medföra någon
förbättring af det närvarande tillståndet, utan endast på
de nya förhållandena öfverflytta de gamla vådorna; man
skulle derigenom efter införandet af det nya guldmyntet
fortfarande vara utsatt för tvånget att mottaga Riksbankens
sedlar till deras fulla nominalvärde, äfven om Banken
upphört att dem inlösa. Kommitterade våga derför icke
tillstyrka Eders Maj:t att för Riksdagen framlägga förslag
156 '' UTSIGTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § E. F.
till förändring af Sveriges nuvarande myntsystem, utan
att tillika framhålla nödvändigheten af att i o vilkorligt
sammanhang dermed föreslå upplifvande! af den grundlagsbestämmelse,
som förklarar Riksbankens sedlar vara
lagligt betalningsmedel.
Utan tvifvel skulle det vara med rättsmedvetandets
fordringar mest öfverensstämmande, om man vid eu sådan
grundlagens förändring helt och hållet kunde upphäfva''
de lagstadganden, som åt Riksbankens sedlar förläna-en
annan rättslig karakter, än den de efter sinnatur
böra ega; och Kommitterade skulle så mycket hellre hafva
velat föreslå en sådan åtgärd, som derigenom sj elfva införandet
af det nya myntsystemet torde hafva blifvit ganska
mycket underlättadt, och åtskilliga lagbestämmelser
af mera invecklad beskaffenhet kunnat undvaras. För sin
del våga de ock, med åberopande af de skäl, som under
öfverläggningarne i denna fråga redan äro många gånger
framställda, uttala den öfvertygelsen, att icke någon våda
skulle för den allmänna rörelsen kunna uppstå deraf, att
Riksbankens sedlar, så väl som alla andra skuldförbindelser,
förklarades ega allenast det värde, som dem af det
allmänna förtroendet tillerkändes. Men då de senaste riksdagarnes
öfverläggningar synas gifva vid handen, att man
ännu icke öfverallt kommit till insigt om behofvet af en
sådan fullständig öfverensstämmelse mellan allmänna rättsgrundsatser
och positiv lag, och att deremot farhågorna
för vissa outredda följder af en dylik förändring ännu
oförminskade qvarstå, hafva Kommitterade, som framför
allt hafva till ögonmärke att ur Sveriges grundlag få
förvisadt det stadgande, som för närvarande omöjliggör
UTSIÖTERNA FÖR EN FÖRÄNDRING AF 72 § R. F.
157
myntsystemets ombildning på en säker grundval, i sitt
förslag sökt utfinna en sådan medelväg, som bäst kunde
motsvara de å bägge sidor framställda anspråk på trygghet
för penningeväsendet.
Eu sådan utväg synes äfven vara tydligt angifven
just af dem, som ifrigast bekämpat förslagen om förändring
af 72 § Regeringsformen. Med högst få undantag hafva
motstånd arne dertill erkänt den ”principiela” felaktigheten
hos en lag, som förklarar banksedlar vara lika med mynt;
och ingen lärer väl finnas, som på allvar anser, att en sådan
lag bör behållas såsom ett medel att vid lägligt tillfälle
åt gäldenärerne i landet förskaffa lindring vid deras
skulders betalning. Icke heller kan det fasta förtroendet
till Riksbankens förmåga att uppfylla sina förbindelser
åberopas såsom skäl mot lagens förändring, ty huru stort
och berättigadt detta förtroende än må vara, utesluter det
dock icke möjligheten, att denna institution i en framtid
kan blifva bragt i förlägenhet; och det är just för en sådan
möjlighet, öfver hvilken den nuvarande generationen
icke kan råda, som lagen måste förändras. De enda invändningar,
som synas förtjena något afseende, äro först
och främst, att man anser detta stadgande vara ett nödvändigt
vilkor för dessa sedlars omlopp och giltighet såsom
betalningsmedel, äfven under den tid då deras värde
af Riksbanken genom inlösen uppehälles; för det andra,
att man ansett en förändring af 72 § Regeringsformen
icke kunna ske utan i samband med vissa förändringar i
lagstiftningen för privatbankerna, förändringar, hvilka man
visserligen i de flesta fall icke närmare angifvit, men som
väl egentligen skulle bestå deri, att dessa institutioner
158 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRING AF 72 § R. F.
tillförbundes att infria sina sedlar och öfriga förbindelser
med verkligt mynt. Och då man vid de senaste öfverläggningarne
i frågan icke otydligt låtit förstå, att förändringen
af 72 § Regeringsformen borde företagas i samband
med den ombildning af landets penningeväsen, som
en öfvergång till guldmyntsystem måste medföra, hafva
Kommitterade föreställt sig, att motståndet mot den åsyftade
förändringen af 72 § Regeringsformen icke längre
skulle kunna fortfara, såvida blott i allmän civillag infördes
sådana bestämmelser, som, med erkännande af det fria
aftalets rätt, åt Riksbankens sedlar, så länge de efter lydelsen
inlöstes, medgåfve förmånen att få gälla såsom lagligt
betalningsmedel, men tillika gjorde denna förmån så
beroende af sedlarnes inlösen, att, när Banken i vilkoret
l
bruste, sj elfva förmånen också upphörde. Sådana bestämmelser
skulle lika väl som det närvarande grundlagsbudet
bidraga att, såsom man förmenar, göra riksbankssedlarne
i rörelsen begärliga, utan att vålla samma vådor för
eganderätten och hota med samma förvirring i rättsförhållandena.
För att vinna detta dubbla syftemål erfordras, såsom
redan är antydt, först och främst, att den lag, som åt
Riksbankens sedlar medgifver egenskapen af mynt, uttryckligen
erkänner den enskildes rätt att genom förord
och särskilda vilkor förebygga alla följder af sedlarnes
möjliga värdefall; för det andra, att riksbanksedlarnes erkännande
såsom mynt uttryckligen göres beroende af deras
inlösning efter lydelsen vid uppvisandet; och slutligen,
att formerna för konstaterandet af Bankens vägran
KOMMITTERA!®;? FÖRSLAG TILL NT LAG ANG. RIKSBANKEN. 159
att dem inlösa måtte förenklas till vinnande af största
möjliga säkerhet för sedelemottagaren.
Det forsta af dessa vilkor torde väl redan derigenom
blifva uppfyldt, att dessa stadganden förflyttas från grundlagen
till en banklag af civillags natur, enär någon tvekan
svårligen torde kunna uppstå derom, att en sådan
lags bestämmelser af förord kunna brytas. Men då det i
frågor af denna art är af vigt, -att icke lemna något utrymme
för ovisshet eller tvätydighet, hafva Kommitterade
ansett, att derom ett särskildt stadgande bör i lagen intagas,
och velat uttrycka detsamma sålunda:
”Der ej uttryckligt förbehåll om undfående
af klingande valuta är gjordt, får
hvarje betalning fullgöras med Riksbankens
sedlar”, — — — — — — — —
Den andra erforderliga bestämmelsen är densamma,
som redan år 1835 föreslogs och år 1840 af ständerna
beslutades som tillägg till 72 § Regeringsformen, och som
för närvarande finnes intagen från 1833 i Englands och
från 1857 i Norges banklagstiftning. Kommitterade hafva
i närmaste öfverensstämmelse härmed för densamma föreslagit
följande lydelse:
”Der ej — — — — — — — —
— — — — — — — fullgöras med
Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken
fortfar att vid anfordran inlösa dem efter
ordalydelsen med rikets verkliga mynt”.
Hvad slutligen beträffar konstaterandet af bankens
vägran att inlösa sina sedlar, hafva Kommitterade föreslagit
åtskilliga förändringar i §§ 2 och 3 af ännu gäl
-
160 KOMMITTERADES FÖRSLAG TILL NY LAG ANG. RIKSBANKEN.
lande Lag för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830,
i syfte att förkorta tiden för den rättsliga pröfningen af
en sådan vägran ocli för promulgerandet af domstolens
beslut i detta hänseende. Härom, såväl som om de närmare
stadgandena rörande de Riksbanken under sådana förhållanden
tillkommande rättigheter och skyldigheter, få
Kommitterade hänvisa å bifogade särskilda förslag till Lag
angående Riksbanken med dertill hörande motiv1).
I denna af Konungens och Riksdagens gemensamma
beslut beroende Lag angående Riksbanken, hafva Kommitterade
ansett, att samtliga ofvannämda bestämmelser
rörande riksbankssedlarnes egenskap af lagligt betalningsmedel
hädanefter böra inrymmas. De skulle härigenom
erhålla otvätydig karakter af civilrättsliga stadganden, och
den hittills förda tvisten om rätta betydelsen af 4 § Myntbestämnings]
agen af 1 Mars 1830 komme på detta sätt
att helt och hållet förfalla, så mycket mer, som hela sistnämda
lag, efter antagandet af Lagen angående Riksbanken
och af Lagen angående rikets mynt, sådana
båda dessa af Kommitterade blifvit föreslagna, i sj elfva
verket måste anses alldeles öfverflödig, med undantag för
hvad den rörer det numera obetydliga belopp, som ännu
är utelöpande af Bankens före 1830 utställda förbindelser.
Då myntreformen, sedan ofvannämda lagar blifvit beslutade,
kan anses hafva tagit sin begynnelse, har dermed
'') I sammanhang med Lagen angående Riksbanken hafva Kommitterade, för att
fylla en lucka i lagstiftningen rörande vårt penningeväsen, äfven utarbetat förslag
till Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall
fqrstås, hvithet förslag jemte motiv finnes i Bil. Litt. T.
164 ASIGTER I KONVERTERINGSFRÅGAN UTTALADE AF H. GROTE,
deles öfverflödig, enär någon tvångskonvertering icke bör
ifrågakomma. De privaträttsliga förhållandena böra icke
ändras utan ömsesidigt -frivillig öfverenskommelse; den
grundsatsen bör i allmänhet fasthållas, att hvarje förbindelse
måste infrias i det myntslag, hvari aftala! skett. Det afskaffade
myntet skall fortfarande med lätthet kunna anskaffas,
Så länge rörelsen behöfver det, och så länge det
för fullgörandet af privaträttsliga förbindelser är erforderligt
Det skall alltså fortfarande bli en eftersökt vara,
för hvilken detsamma gäller som för andra varor, nämligen
att ny produktion ersätter bristen, som möjligen uppkommer
i det gamla förrådet. Snille penni ngeförliållandena
så förändra sig, att det gamla betalningsmedlets bibehållande
blefve till skada för den ene eller båda intresserade,
så skall tillfälle icke saknas att''öfverenskomma
om konvertering, som utan tvifvel i de flesta fall på ett
eller annat sätt skall komma att ske. Erfarenheten lärer
ju, att man rätt ofta i afseende på ouppsägbara räntor
kommit öfverens om konvertering; ja, det finnes sådane,
hvarom första aftalct skedde redan för arhundraden tillbaka,
och som sedan dess flera gånger blifvit konverterade.
Om emellertid, i enskilda fall, någon gång i framtiden
svårigheter skulle möta, att på öfverenskommelsens
väg få konverteringen verkställd, då, men endast då,
må lagstiftningen gripa in på bästa och lämpligaste sätt.
Till denna åsigt ansluter sig nära Hr A. O. IVcdlenberg
i de af honom väckta motioner N:o 73 vid 1868 och
N:o 30 vid 1869 års riksdag. I den förra yttras: ”Svårigheterna
vid sj elfva öfvergången äro alltid några, men
de öfvervinnas lättast genom att på förhand förklara, att
OLIKA isiGTEfi I AFSEENDE i ICONVEETEIilNGEN. 163
och sålunda alltjemt infrias med det mynt, hvarå de äro
utställda, eller om det nya myntet skall för dem vara lagligt
betalningsmedel, och i detta fall efter hvilken grund
det gamla myntbeloppet skall i det nya myntet konverteras.
Att på denna fråga kunna gifva ett för alla tillfredsställande
svar, torde knappast vara att hoppas; hon berör
så många både allmänna och enskilda intressen, att hennes
uppfattning icke blir densamma hos alla; och då härtill
kommer, att vid hennes besvarande afseende måste
fästas ej mindre på rättvisans kraf än på verklighetens
behof af reda och enkelhet, så torde det finnas helt naturligt,
om man endast med en viss tvekan, som blir
större i samma mån man kommer till insigt af svårigheterna,
företager denna fråga till behandling.
Innan Kommitterade gå att närmare utveckla sina
egna tankar i ämnet, tillåta de sig att först lemna en kortfattad
redogörelse för några bland de vigtigaste åsigter,
som på senaste »tiden rörande konverteringsfrågan blifvit
uttalade.
H. Grote anser — i den här ofvan redan omnämda
prisskriften: Der Uebergang von der Silberwährung
zur Dold währ ung att införandet af guld som värdemätare
är en rent financiel och national-ekonomisk åtgärd,
som icke i sig sjelf är förbunden med några juridiska
eller privaträttsliga påföljder. Man behöfver icke,
menar han, bestämma någon viss värderelation mellan
silfver och guld för konvertering af qvarstående skuldförbindelser.
Hvarje sådan bestämning vore rättsvidrig'' och
grundad på legislatift godtycke: Den vore dessutom all
-
162
BET SAMLA MYNTETS KONVERTERING I DET NYA.
längdmått och vigt, äro hvad de i sig sj elfva äro och
ingenting annat, nämligen eu viss längd och en viss vigt,
hvarmed alla andra längder och vigter skola jemföras och
uppmätas: de äro hvad lagen bestämmer dem. till, utan
jemförelse med något annat. Men det allmänna föreställningssättet,
som vänj t sig vid ett visst mått för vare sig
längder eller vigter eller värden, kan i förstone icke uppfatta,
hvad ett nytt mått är, utan genom dess jemförande
med det gamla. Det förhåller sig härmed ungefärligen
som med ett främmande språks ord, hvilka man i förstone
icke kan finna och använda utan genom öfversättning från
ord tagna ur det egna språket, till dess slutligen ett fortsatt
begagnande af det främmande språket gifver förmågan
att utan någon sådan omväg begagna dess ord
till omedelbara uttryck för tankar och föreställningar. På
samma sätt behöfver ett folk nödvändigt en mer eller
mindre lång tid för att vänja sig vid värdenas uttryckande
i ett nytt värdemått, och under denna tid kunna
värdena svårligen mätas utan förmedelst omvägen af det
gamla myntets konvertering till det nya.
Men äfven sedan det nya myntet vunnit en sådan
häfd, att det af allmänheten utan vidare begagnas såsom
mått för värden, kunna ändock förhållanden ega rum, vid
hvilka cn sådan konvertering ifrågakommer, så vida nämligen
som aftal eller förbindelser, utfästade i det äldre
myntet, ännu efter myntreformens fullständiga afslutande
qvarstå i sin första ursprungliga lydelse. I afseende å
infriande af förbindelser lydande å det äldre myntet, uppstår
nämligen alltid vid införandet af ny värdemätare den
frågan, huruvida de skola gälla strängt efter ordalydelsen
ÖFTER6ANGEN TILL DET #TA MYNTSYSTEMET. 161
visserligen den väsendtliga förändringen inträdt i vårt
myntväsen, att nya värdemått blifvit i riket antagna, men
deraf följer icke, att de nya mynten ännu kommit till användning,
ännu mindre att de blifvit det i landet allmänt
gängse betalningsmedlet. Först när detta senare inträffar,
är myntreformen afslutad och det nya myntsystemet såväl
faktiskt som rättsligt gällande. Huru lång tid kan
komma att åtgå från do nämde lagarnes antagande, tills
reformen sålunda blifvit fullständigt genomförd, beror väsendtligen
af omständigheter, som nu ej kunna förutses;
och Kommitterade vilja längre fram söka att närmare utveckla,
hvilka särskilda bestämmelser och åtgärder under
denna mellantid kunna anses vara af behofvet påkallade.
Hvad som i främsta rummet torde böra tagas i betraktande,
är den första och omedelbara följden af sjelfva den
lag, som gör guldmynt till rikets mynt och i öfverensstämmelse
dermed fastställer nya värdemått.
Fn omedelbar följd af denna lag blir frågan om den
nya räkneenhetens förhållande till den gamla. Under öfvergången
från riksdaler till frank såsom rikets mynt
skall det vid köp och försäljning visa sig omöjligt att i
frank uttrycka de värden, man förut uttryckt i riksdaler,
utan att köpare och säljare först äro elisé om frankens
värde i riksdaler, på samma sätt som, vid öfvergången
från tunna till kubikfot, det för ingen lät sig göra att i
kubikfot uppskatta en viss qvantitet spanmål, som han
varit van att uppmäta i tunnetal, utan att först känna
kubikfotens förhållande till tunnan. Visserligen är det
sant, att t. ex. foten och skålpundet, såsom enheter för
Myntkommitténs Bet. 11
AF. A. O. W ALLENA EKG; AF G. MILLAUEK;
165
hvarje förbindelse skall ovilkorligen infria^ enligt
dess lydelse”; och i sitt till Kongl. Maj:t i sammanhang
med berättelsen om förhandlingarne vid den internationela
Myntkonferensen i Paris 1867 afgifna underdåniga
betänkande uttalar Hr Wcillenberg samma åsigt. I deri
senare ''motionen läses: ”Såsom oeftergiflig! vilkor måste
iakttagas, att vid liqvider af äldre förbindelser ingen hvarken
förlorar eller vinner på förändringen i myntväsendet.
Det måste derför vara möjligt, att efter lydelsen kunna
infria förbindelser å silfvermynt, äfven om dessa ej förr
än efter en längre tid skulle förfalla. Af Kongl. Maj ds
förordning om rikets mynt den 3 Februari 1855 böra de
bestämmelse1 fortfarande bibehållas, som gälla utmyntning
af hel riksdaler silfver och af pdels riksdaler silfver
eller den nuvarande räkneenheten riksdaler riksmynt.
Genom dessa bestämmelsers bibehållande kunna framtida
liqvider, utfästade uti såväl riksdaler specie som riksdaler
riksmynt, efter förbindelsens lydelse fullgöras”.
Fn alldeles motsatt åsigt hyser G. Millauer, författaren
till den i ordningen andra prisskriften: die Einfuhrung
der Goldwährung in Deutschland. Han
anser, att införandet af ett nytt lagligt betalningsmedel,
t. ex. guldmynt i stället för silfvermynt, ovilkorligen fordrar
en uttrycklig bestämmelse derom, huru förbindelser
utfästade i silfver skola med det nya guldmyntet infrias.
Ätt välja hvilken grund som helst för sådana beräkningar
kan icke tillåtas; denna grund måste rättsligen fastställas,
och bör i sjelfva verket hafva en förmedlande karakter.
Må man tänka sig det fall, att en gäldenär vill med silfver
betala en skuld, sedan guldmynt blifvit lagligt betal
-
166 ASIGTER I KONYERTEBINGSFRAGAN UTTALADE AF G. MILLAUER;
ningsmedel. Borgenären kan omöjligen vara dermed belåten.
Enär gäldenären vid den tid, då försträckningen
skedde, erhöll icke varan silfver, utan silfvermynt, hvilket
då var allmänneligen erkändt betalningsmedel, så kan
borgenären icke godtgöras med betalning i silfver, utan
endast med betalning i guld, sedan detta såsom allmänneligen
erkändt betalningsmedel trädt i silfrets ställe. Honom
måste, enligt en så väl ekonomiskt som rättsligen
vigtig grundsats, hans fordran godtgöras med så mycket
guld, som, vid tiden då aftalet skedde, hade kunnat erhållas
å försträckningsorten för det belopp i silfver, som
försträcktes. Millauer anmärker vidare, att i enskilda fall
det visserligen icke skulle blifva svårt att noggrannt finna
den värderelation mellan silfver och guld, som för en sådan
uppskattning vore behöflig; men i allmänhet blefve
det dock förenadt med stora svårigheter. För prestationer
till staten kunde nämda grundsats icke tillämpas.
Man måste derför bestämma sig för ett visst värdeförhållande
mellan silfver och guld, hvilket, derest icke särskilda
förbehåll eller rättsliga stadganden lade hinder i
vägen, kunde lika tillämpas på alla slags förbindelser,
utan att billigheten träddes för nära. Såsom ett sådant
värdeförhållande föreslår Millauer förhållandet 1 : 15.5 för
alla under innevarande århundraden i silfver ingångna
förbindelser. För äldre sådane borde man söka att få reda
på det värdeförhållande, som å försträckningsorten gällde
vid den tid, då aftalet skedde.
Författaren till den tredje prisskriften: zur deutschen
Munzreform, H. Weibezahn, anser staten vara
fullt berättigad att genom lag fastställa, att alla å silfver
AF h. weibezahn; af g. hartmann.
167
lydande förbindelser skola infrias med en bestämd qvantitet
guld. Icke blott ur formell rättssynpunkt, utan äfven
ur moralisk synpunkt är lagstiftaren berättigad att
införa förändringar, äfven om de ingripa i den enskildes
rättssfer, dock under förutsättning att det allmännas intresse
fordrar förändringen, och att staten icke undandrager
sig bördan att hålla den enskilde skadeslös. Svaret
på frågan, hvilket värdeförhållande mellan silfver och
guld bör läggas till grund för konvertering af äldre å
silfvermynt lydande förbindelser, är i och för sig ganska
enkelt, enär ett sådant värdeförhållande icke kan vara
annat än ett medeltal mellan värdeförhållandena under
någon viss tid. Svårigheten begynner först med besvarandet
af den frågan, hvilket medeltal af värdeförhållanden
är för vår tid det mest lämpliga. För första hälften
af innevarande århundrade finner Weibe:alm detta medelförhållande
vara som 1 : 15.04, och för tiden 1851—1867
som 1 : 15.32. Detta senare anser han vara det riktigaste.
Då emellertid, äfven med antagande af detta värdeförhållande
såsom grund för konverteringen, förluster
kunna uppkomma för de betalningsskyldige, i händelse
vid öfvergången guldet skulle stå i högre värde, och då
det obestridligen vore eu rättskränkning att låta dessa få
vidkännas sådane förluster, anser Weibezahn, att det bör
åligga staten att hålla den enskilde tillhanda guldmynt
mot silfvermynt efter samma kurs, som blifvit fastställd
för konverteringen.
Professor G. Hartmann i Basel (i sin skrift: Ueber
den rechtlichen Begriff des Geldes und den Inhalt
von Geldschulden. Braunschweig 1868) faster
168 åsigter i konverteringsfrågan uttalade af hartmann.
uppmärksamheten på den särskilda svårighet, som tillhör
hvarje myntreform, hvilken äfven innefattar öfvergång
från en värdemätare till en annan. Man måste nämligen
då taga i betraktande värdeförhållandet mellan silfver och
guld, sådant det ställer sig på verldsmarknaden. Det
gar emellertid icke an, att till grund för konverteringen
antaga det ännu icke kända värdeförhållande, som kommer
att ega rum, när skuldförbindelsen infrias; ty en i bestämd
summa utfästad skuld får icke hela långa tiden
lemnas till beloppet obestämd. Dessutom skulle genom
ett sådant förfarande fordringsegaren lätteligen kunna
drabbas af en helt och hållet oförvållad förlust. Om nämligen
en stor stat, till följd af beslutet att öfvergå från
silfver till guld såsom värdemätare, plötsligen och på en
gång kastar hela sitt förråd af silfver på marknaden, så
kan det icke fela, att för den närmaste tiden ett betydligt
fall i silfrets värde derigenom uppkommer. Hartmann
anser, att det ännu mindre går an att i hvarje särskildt
fall lägga till grund för konverteringen det värdeförhållande
mellan silfver och guld, som egde rum då avtalet
skedde; ty jemte det att sådant svårligen läte sig verkställa,
skulle det strida mot alla rättsgrunder. Man måste
derföre bestämma konverteringen efter ett medeltal
af värdeförhållandena under tiden omedelbart före reformen;
och det blir lagstiftningens sak att för öfvergången
välja en sådan tidpunkt, då nämda värdeförhållande håller
sig jemförelsevis fast och oförändradt, och att då tilllika
på ett lämpligt sätt bestämma den tidrymd, inom
hvilken ifrågavarande medeltal skall beräknas.
AF GOLDSCHMIDT; AF SOETBEEK.
169
Med Hartmann instämma i sjelfva hufvudsaken så val
Professor Goldschmidt [) som i sin sakrika ”Denkschrift
betreffend deutsche Munzeinigung I):r A. Soetbeer i
Hamburg. Den förre anser, att, om silfver upphörde att
vara lagligt betalningsmedel till obegränsad! belopp, måste
alla i •silfver gjorda aftal med guld infrias, ty en betalning
med silfver vore icke vidare en betalning med lagligt betalningsmedel.
I förbigående antyder Goldschmidt visserligen,
att det egentligen vore kursen mellan silfver och
guld vid den tid, då skulden hade uppstått, som vid konverteringen
borde vara det bestämmande; men han tillägger
omedelbart derefter, att då denna kurs kunde vara
ganska olika, så skulle ofta inträffa, att blotta tidpunkten,
då aftalet skedde, blefve afgörande äfven för skuldbeloppet,
och att sålunda fordringar, som alltid ansetts lika stora,
skulle komma att med olika belopp gäldas. För att undvika
häraf uppstående oredor, måste man förfara på ett
mera ingripande sätt, och göra antingen kursen vid en
viss tidpunkt eller medelkursen för en viss längre eller
kortare tid till bestämmande vid konverteringen. D:r Soetbeer
anmärker särskild! det opraktiska i Weibezahns förslag,
att statskassan, för att hålla den enskilde skadeslös
för förluster, uppkomna genom den fastställda.konverteringskursen,
skulle efter samma kurs hålla honom guldmynt
tillhanda mot silfvermynt. Antag t. ex., att konverteringskursen
bestämde thalern till 3 fr. 75 centim i guld, men
att dess verkliga värde endast vore 3 fr. 70 centim; då
skulle en gäldenär, som vore skyldig 80 thaler, få i statskassan
omvexla dessa 80 thaler i silfver mot 15 tjugu-fr.-
’) Handbuch des Handelsrechts. 1 Bd. 2 Abtheil. Erlangen 1868.
170
O. J. BROCHS YTTRANDE I KONVERTERINGSFRAGAN.
stycken i guld. Han kade visserligen då ingen olägenhet
af att konverteringskursen vore fastställd till fördel för
borgenären. Men nu kommor dilemmat: Antingen släpper
statskassan åter ut i rörelsen det en gång invexlade
silfvermyntet, och gifver dermed de betalningsskyldige,
hvarje gång de hafva att liqvidera en å silfver tydande
förbindelse, tillfälle att åter hos statskassan omvexla samma
silfvermynt i guld, — hvarigenom skulle ådragas henne
oberäkneliga förluster; — eller släpper statskassan icke det
en gång invexlade silfvermyntet åter ut i rörelsen, i hvilket
fall, sedan der icke vidare funnes något sådant utöfver
hvad till skiljemynt vore alldeles oundgängligt, gäldenären
skulle faktiskt bli ur stånd att skaffa silfvermynt till omvexling;
men då han alltid måste liqvidera fordringsegaren
efter den fastställda konverteringskursen, skulle rättigheten
att efter samma kurs i statskassan för silfver erhålla guld
ej- blifva för honom af något värde.
Statsrådet 0. J. Brodi yttrar i sitt till Norska Finansdepartementet
den 24 Oktober 1867 afgifna utlåtande om
”Övergång fra Splvmynt- til Guldmyntfod” bland annat
följande:
”Fn Gjseld i Species udtrykker en bestemt Msengde
flint Solv, som skal tilbagebetales. En Gjseld af 9\ Species
udtrykker saaledes een Mark köllask eller 2 3 3.9935
Grammer flint Solv. I hvilket Forhold V gerd ien af dette
Solv staaer til Vserdien af andre Varer paa den Tid, Gjseldon
stiftedes, o g i hvilket Forhold den staaer til samme
paa den Tid, den tilbagebetales, er Gj selden uvedkommende.
Ligesom den Mand, der laaner et Redskab paa en vis bestemt
Tid, frigjpr sig for sin Förpligtelse i denne Anled
-
0. J. BKOCHS YTTRANDE I KONYERTEBINGSEBAGAN.
171
ning, naar han til den bestemte Tid tilbagelevererer Redskabet
i uforandret Tilstand, saaledes vil ogsaa den Mand,
der laaner een Mark flint Sdlv, bave frigjort sig for sin
Förpligtelse i denne Anledning, naar han bar tilbagelevereret
een Mark flint S0lv. Forskjellen er kun, åt medens
to Redskaber af samme Art ssedvanligvis ikke ere
aldeles lige i enhver Henseende o g altsaa ikke kunne substitueres
for hinanden, ere to Maerker flint S0lv aldeles
lige i enhver Henseende og kunne substitueres for hinanden.
Mynterne, hvori Laanet gj0res, ere blot stemplede
Metalstykker, og Myntstemplets Hensigt er kun paa en
bekvem Maade att give tilkjende den Vgegt, Metalstykket
indeholder af flint Splv. Staten bar til Bekvemmelighed
for Handelsomsfetningen paataget sig åt foretage denne
Unders0gelse og paassette dette Stempel. Idet Staten erklserer
Mynten for lovligt Betalingsmiddel, erklserer den
kun, åt Mynterne liden ny Unders0gelse skulle antages åt
indebolde den bestemte Vtegt af flint Sdlv, og den indestaaer
da selvfplgelig ogsaa derför.
Ӂt denne Bestemmelse og denne Garanti kun bar
en vis begramdset N0iagtighed, kan ber ligesaalidt komme
i Betragtning, som lignende Bestemmelser ved alle andre
menneskelige Gjerninger, livis Npiagtighed ogsaa stedse er
begramdset. Grsendserne for U npiagtigheden ere ogsaa överalt
lovlig bestemte og saaledes anvendte, åt der er lige
stor Sandsynlighed for, åt Afvigelserne for den enkelte
Mynts Vedkommende Under Sted i den ene som i den
anden Retning.
”Naar Staten opli0rer åt lade xnynte S0lv, det er:
ophprer åt give sin Garanti for Solvstykkers Fiinhed og
0. J. BROCHE YTTRANDE I KON YERTEIiTNG-SFRAGXN.
172
Vsegt, da b0r dette ikke udpve nogen Indflydelse paa
Förpligtelse!! mellem Kreditor og Debitor. Det er kun
Bekvemmeligheden ved Bestemmelsen af den i Gjseldsforpligtelsen
bestemte S0lvmsengde, som lierved er forsvunden.
Splvet kan ikke ltengere tselles i Myntstykker af
kjendt Vsegt og Fiinbed, men maa veies og dets Fiinbed
smidig bestemmes.
”Ligesom det imidlertid i alle eiviliserede Stater til
Bekvemmelighed for Handelsomseetningen er bestemt, åt
Gjseldsforpligtelser, der lyde paa en udenlandslc Myntsort,
kan afgjpres ved indenlandske Mynter efter den paa Betalingsdagen
gjseldende Kurs paa de fprstnmvnte, saaledes
f. Ex. åt et Gjseldsbrev, lydende paa engelske Sovereigns,
det er: en vis Msengde Guld, der forfalder til Betaling i
Christiania, lovligen kan indfries med norske Splvmynter
efter den paa Betalingsdagen i Christiania gjseldende Kurs
eller Pris paa engelske Sovereigns, saaledes maa Staten,
naar den har ophprt åt lade Splvet mynte og er gaaet
over til åt hide mynte Guld, ogsaa med Rette kunne bestemme,
åt Debitor kan afgjpre sin i Species, det er: i
Splv bestemte Förpligtelse ved Betaling med Landets nye
Guldmynter efter den paa Betalingsdagen gjseldende Kurs
på Splv.
”Er f. Ex. denne Kurs eller dette Vmrdiforhold saaledes,
åt 151 Skaalpund flint Splv kan kjpbes for 1 Skaalpund
flint Guld, saa b0r en Gjaeldforpligtelse, der lyder paa
151 x 91 eller 1431 Species, hvilke indeholder 15i k0llnsk
Mark flint Solv, kunne indfries med nye Guldmynter, der
indeholde 1 kollnsk Mark eller 2 3 3.9935 Grammer flint Guld.
O. J. BKOCHS YTTBANDE I KONVEKTERINGSKRAGAN.
173
”Og ligesom ved det anf0rte Exempel, åt eu i engelske
Guldmynter udtrykt Gjseldsforpligtelse, der skal indfries
i Christiania, det er den paa Betalingsdagen, ikke
paa Gjaddsbrevets Udstedelsesdag, eller Acceptens Dag,
eller overhovedet nogen anden Dag, stedfindende Kurs i
Christiania paa engelske Sovereigns, der bestemmer Belpbet
i norske S0lvspecies, hvormed Forpligtelsen kan indfries,
saaledes er det ogsaa i det forudsatte Ti Häri de af en
Myntforandring fra Solv till Guld det paa Gjaddsbrevets
Betalingsdag, ikke det paa Myntforandringens Tid stedfindende
Kursforhold på S0lv eller \ mrdiforhold mellem
S0lv og Guld, der bestemmer Belobet af de nye Guldmynter,
hvormed Gjaddsbrevet b0r ,kunne indfries.
”Med Hensyn til den Form, hvorunder dette Forholdstal
kan fremsasttes og anvendes, da vil det for saavel
Kreditor som Debitor värre bekvemmere åt vmlge den, der
angiver sammes procentvise Afvigelse fra det ved Myntforandringens
Indfprelse fastsatte Konversionsforhold, frernfor
den umiddelbare Angivelse af Forlioldstallet eller af den
rnldre Species’ Vserdi til enhver Tid i den nye Mynt. Er
saaledes det ved Myntforandringen ved tagne Konversionsforhold
eller det ved samme Tid giasldende Ymrdiforhold
mellem Guld og Solv: 1 Species lig 5 Francs 60 Centimer,
eller 100 Species lig 560 Francs, hvilket svarer til
Forholdstallet 15.so, og det senere bestemmes, åt Betaling
af reldre i Species oprindelig udtrykt og til Francs konverteret
Gjmld skal udfbres med et Tilkeg af 1 p. Ct., saa
vil dette sige, åt det i 100 Species tidligere indeholdte
S0lv har 1 p. Ct. Ii0jere Värdi end det i 560 Francs indeholdte
Guld, altsaa åt Yserdiforholdet nu er 15.40. Be
-
174
0. J. BHOCHS YTTRANDE I KONVERTEBINGSFEiGAN.
stemmes det paa den anden Side, åt Betaling af seldre
Gjseld skal udf0res med et Afslag af 1 pCt., saa vil dette
sige, åt det i 100 Species indeholdte Splv da er 1 pCt.
mindre vserd end det i 560 Francs indeholdte Guld, eller
åt Vserdiforholdet mellem Guld og Splv da er 15.71. Og
omvendt, synker Vserdiforholdet til 15.40, saa tilsiger Retfserdighed,
åt der ved Betaling af den seldre Gjseld, der
er konverteret efter Forholdet 15.ms eller 100 Species lig
560 Francs, gives et Tillseg af 1 pCt.; stiger Vserdiforholdet
til 15.71, tilsiger Retfserdigheden, åt der gives et
Afslag af 1 pCt.
Denne Fremgangsmaade, strax efter et bestemt Forhold
åt omssette al Gjseld fra Species til Francs, med Forbehold
senere, f. Ex. aarligen, åt bestemme den Tillsegsprocent
eller det Afslag, som ved Betaling af Gjselden skal
gives, er ubetinget åt foretrsekke fremfor den anden, som
nsermest frembyder sig for Tanken, nemlig åt Gjselden
vedblivende f0rtes i Species og åt der aarligen bestemtes,
efter hvilket Forhold den ved Betalingstiden skulde omsattes
i Francs, f. Ex. åt i det ovenfor f0rst nsevnte Tilfselde,
1 Procents Tillseg, skulde 1 Species regnes for 5
Francs 65.0 Centimer, i det andet Tilfaelde, 1 Procents Afslag,
for 5 Francs 54.4 Centimer. Vedblivende åt f0re
Regnskab over al seldre Gjseld i Species, hvilket da vilde
blive npdvendigt, vilde saavel for det Offentlige som for
den Private medfpre det overordentlige Bryderi ved to
samtidig f0rte Regnskaber, bvis Sammenlsegning ikke
kunde Ande Sted uden efter hver Gång sserskilt forudgaaet
Beregning og Konversion. De mindre bemidlede og mindre
oplyste Klasser, som hos os desvserre endnu alt for
0. J. BHOCHS YTTEANDE I KONVERTEBINGSFRÅGAN.''
175
lidet have en npiagtig Oversigt over sin pekunimre Skilling
og altför sj elden före noget Regnskab derover, vilde da
ganske tabe denne Oversigt, og endnu mindre end >hidtil
befatte sig med et for dem mere besvserliggjort Regnskabsveesen.
”Deri ovenfor foreslaaede Fremgangsmaade vil lettes,
naar Speciesgodtgjprelsen eller Speciesafslaget, som man
kunde kalde det, blot blev bestemt i hele Procenter, en
N0iagtighed, som formentlig vilde vsere tilstrsekkelig, i
det Tillfegget eller Afslaget da for hver Procent blev ligesaa
mange Centimer, som Béregningssummen indeholdt
171 /
! rancs. — — — — — — — — — — —
Deri här lemnade kortfattade redogörelsen för de olika
åsigter, som i afseende på konverteringsfrågan sökt att
göra sig gällande, visar tillräckligt, med huru stora svårigheter
denna frågas rätta lösning är förknippad. Deraf
framgår tillika, hurusom lagstiftningens befattning med
densamma är i väsentlig mån beroende dels på vissa
rättsgrundsatser, hvarom meningarne kunna vara delade,
dels på hänsynen till det allmännas intresse, huru vidt
detta kan ega fordra någon inskränkning i de enskildes
rättsanspråk. I
I vår lag är den allmänna rättsgrundsatsen i afseende
å infriande af förbindelser eller återgäldande af försträckt
gods uttryckt sålunda, att ”det, som försträckt är, skall i
samma slag, jemngodt och till fullo återgäldas”, hvartill
kommer såsom en ytterligare bestämmelse, att, om den,
176 ALLM. RÄTTSGRUNDSATSER M. ÅFS. Å BETALNING AF FÖRSTRÄCKT GODS.
”som gälda bör, ej kan skaffa samma mynt eller varor,
som utläntes, stånde till honom som försträckte, livad han
hellre'' vänta vill eller taga fyllnad i annat slag efter thy
som det utlänta vid förfallodagen högst gäller”. Den
Romerska lagen, som ock stadgar, att skuld infrias genom
betalning af det man skyldig är (solutione ejus quod
debetur), tillägger likaledes, att betalning genom vara af
annat slag än den försträckta (alind pro allo) icke kan
ske utan med försträckningsgifvarens samtycke.
Den fordringsrätt, som på grund af dessa och dylika
stadganden tillkommer försträckningsgifvaren, kan naturligtvis
icke afse något annat än den försträckta varans
qvantitet och qvalitet. Dess af andra omständigheter beroende
förändring i värde kommer lagen alldeles icke vid;
lagen tillförsäkrar fordringsegaren att återfå det försträckta
i samma slag, jemngodt och tillfullo, men den tillförsäkrar
honom icke, att denna jemngoda och tillfullo återgifna vara
skall ega samma värde i förhållande till andra varor, som
den försträckta varan egde, när hon gafs i försträckning.
Tillämpas nämda grundsats på förbindelser lydande
å t. ex. en viss qvantitet silfver, så måste den enkla slutföljden
deraf blifva, att en sådan förbindelse skall inlösas
med silfver, och med hvarken mer eller mindre, hvarken
finare eller gröfre silfver, än som utfästadt var. Dess infriande
med t. ex. guld, eller med hvilken annan vara som
helst än den utlastade, kan icke ske utan med begifvande''
af honom, som gaf försträckningen. Och då denne medgifver
silfrets omsättning i ”vara af annat slag”, eger han
fordra, det omsättningen sker efter thy som silfret å förfallodagen
högst gäller.
DERAS TILLÄMPNING VID KONVERTERING AF FÖRBINDELSER 1 MYNT. 177
Huruvida åter samma grundsats äfven skall gälla i
afseende å förbindelser utställda å mynt, livilka förfalla
under en tidpunkt, då detta mynt upphört att vara lagligt
betalningsmedel, det beror naturligtvis på uppfattningen
af begreppet mynt.
Den skulle obetingadt gälla, om myntet icke vore
något annat än guld- eller silfverstycken i allmänhet. Hade
1000 R:dr specie icke sitt värde af något annat än af de
deri innehållna 80
samma värde äfven efter den förändring, som upphäfde
species egenskap af mynt; en förbindelse, utställd å 1,000
speciel'', måste då, äfven om den förfölle i en tid, då guldmynt
i speciens ställe blifvit rikets lagliga mynt, fortfarande
infrias efter sin lydelse med 1,000 specieriksdairar
eller, om fordringsegaren sådant medgåfve, med annan
vara, t. ex. guld, efter thy som 80
förfallodagen högst gällde. För dylika förbindelsers infriande
behöfde lagen då icke gifva någon annan bestämmelse,
än den som gäller försträckningar i allmänhet.
År åter myntet något annat eller något mera än
stycken af guld eller silfver, måste den nyss anförda rättsgrundsatsen,
vid infriandet af de å mynt utställda förbindelser,
vara underkastad vissa större eller mindre modifikationer.
Det är först och främst tydligt att, om myntet vore
värdemätande bytesmedel alldeles oberoende af sitt metallvärde,
så kunde en skuldförbindelse utställd å mynt icke
rättvisligen infrias med omyntad metall, motsvarande den
i det utlofvade myntet innehållna metallens vigt eller värde.
Då t. ex. 1,000 daler s. in. år 1718 föreställdes af ett eller
12
Myntkommitténs Bet.
178 OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT.
annat tusen mynttecken af koppar, livilkas metallvärde
kanske icke uppgick till hundradedelen af denna summa,
så hade det helt visst varit orättvist att efter dessa myntteckens
aflysning låta en, under den tid de voro gällande,
utställd skuldförbindelse å nämda belopp infrias med så
mycket koppar, som i dessa mynttecken var innehållet,
eller med så mycket silfver, som i värde motsvarade denna
metallqvantitet, hvilken ju alls icke bestämde värdet af
dessa mynttecken.
Att myntet icke kan vara värdemätande bytesmedel
oberoende af sitt metallvärde, har erfarenheten emellertid
mer än tillräckligt ådagalagt. Lagen kan väl genom maktspråk
åt värdelösa ting förläna kraften att infria förbindelser
lydande å verkliga värden, men lagen skall alltid visa
sig vanmäktig-, om den t. ex. söker tvinga säljare att utbyta
värden mot hvad de anse hafva mindre värde. Sjelfva
kraften att infria skuldförbindelser är också utom det område,
der myntet gäller såsom lagligt betalningsmedel,
helt och hållet begränsad till myntets metallvärde. Och
som ett land alltid har utbyte att göra med andra länder
och aldrig kan frigöra sig ifrån infriandet af deraf uppkommande
förbindelser, måste alltså i ett rätt ordnadt
myntväsen det verkliga myntets betydelse såsom värdemått
bestämmas af hvad som hos detsamma öfverallt och under
alla förhållanden eger värde, d. v. s. af vigten å den deri
innehållna värdemätande metallen.
Men om också det verkliga myntets betydelse såsom
värdemått är bestämd af den deri innehållna värdemätande
metallens vigt, så utesluter detta dock icke, att myntet,
der det är mynt, är något annat än samma metallvigt i
OM KONVERTERING AF FÖRBINDELSER LYDANDE i MYNT. 179
allmänhet. Myntet är icke silfver eller guld af hvad form
och beskaffenhet som helst; det är icke ens blott ett silfvereller
guldstycke af en viss vigt och finhet; utan det filett
stycke värdemätande metall i sådan lagbestämd form,
att genom sjelfva formen äfven vigten och finheten bestyrkas.
Det verkliga myntet eger alltså sin kraft såsom
lagligt bytesmedel på en gång af den deri innehållna
värdemätande metallens vigt och finhet, och tillika deraf,
att denna vigt och finhet blifvit genom prägeln bestyrkta,
så att bytet kan på ett både beqvämt och fullt betryggande
sätt verkställas.
Huru väsentlig denna senare bestämning är för det
verkliga myntet, visar sig bäst vid exemplet af en skuldförbindelses
infriande efter aflysningen af det mynt, hvari
denna förbindelse är utställd. Om man antager, att 1,000
R:dr specie, som blifvit försträckta år 1870, medan riksdalern
ännu var lagligt betalningsmedel, derefter till betalning
förfölle under en tid, då riksdaler!! upphört afvara
lagligt gällande mynt, och t. ex. Carolinen trädt i
dess ställe, så faller det lätt i ögonen, huru orättvist det
vore att, enligt Grotes åsigt, verkställa denna betalning med
1,000 specieriksdalrar, hvilka då icke vore något annat
än 80 « tolflödigt silfver. Det är fullkomligt sant, att
1,000 R:dr sp. år 1870 innehöllo jemt så mycket som 80 it
tolflödigt silfver, och att de icke kunde minskas under
denna silfvervigt, utan att förlora i bytesvärde, icke heller
kunde ökas derutöfver, utan att gifva anledning till en
spekulation, som skulle draga vinst af detta öfverskott;
men de 1,000 R:dr, som år 1870 gåfvos i försträckning,
voro 80 tolflödigt silfver i eu sådan form, som gjorde
180 OM KON VEKTERING AE FÖRBINDELSER LYDANDE 1 MYNT.
dem till _ lagligt betalningsmedel och bytesverktyg. Det
som då försträcktes kan icke anses vara återgäldadt tillfullo
och jemngodt med 1,000 specieriksdalrar, hvilka icke
längre gälla såsom mynt; ty ehuru de, likasom de försträckta
1,000 specierna, innehålla 80 « tolflödig! silfver,
ehuru de hafva alldeles samma finhet, vigt och form, så
är dock denna deras form icke längre af beskaffenhet att
gorå dem till lagligt betalningsmedel och bytesverktyg.
Fordringsegaren skulle genom en sådan liqvid gorå förlust,
hvilket tydligen framgår deraf, att han, för att förvandla
dessa 1,000 speciel- till lagligt betalningsmedel,
måste underkasta sig både besvär, tidspillan och kostnad.
Att myntet, om än dess allmänna och egentliga bytesvärde
bestämmes af den deri ingående qvantiteten värdemätande
metall, dock tillika röner en inflytelse och erhåller
så att säga ett värdetillskott af annat slag genom
de lagbestämmelser, enligt hvilka närnda metallqvantitet,
för att gälla såsom lagligt betalningsmedel, skall vara förarbetad
och uppträda i en viss form, — är hvad man
strängt måste fasthålla vid besvarandet af den frågan, huru
förbindelser, aftalade i ett gammalt mynt, må kunna med
ett nytt mynt infrias, så att beloppet, som erlägges, i värde
rättsligen motsvarar hvad som var utfästadt. Man måste
således dervid noga iakttaga, på en gång att det belopp
nytt mynt, hvarmed liqviden verkställes, eger samma
metallvärde, som det belopp gammalt mynt, hvilket var i
aftalet utfästadt, och tillika att det nya myntet eger
samma egenskap af lagligt betalningsmedel, som det gamla
myntet eger eller för sin tid egde. Häraf framgår också
hvad som för konvertering af belopp utfästade i ett mynt
-
OM KONTERTEKITO AP FÖRBINDELSER LYDANDE Å MYNT. 181
slag till belopp uttryckta i ett annat, äfvensom för tarifering
af en myntsort i en annan myntsort, är af särdeles
vigt och betydelse, nämligen att, när den lagbestämda
form, som gör myntet inom ett visst område till ovilkorlig!
gällande betalningsmedel och bytesverktyg, återfinnes äfven
hos det mynt, hvartill konverteringen eller tariferingen
skall ske, behöfver man vid fastställande af värdeförhållandet
mellan de båda myntslagen endast
fästa afseende på deras metallvärden.
- En jemförelse i detta hänseende är med ingen svårighet
förknippad, så ofta den förändring, hvarigenom ett
mynt upphör att vara lagligt betalningsmedel, endast är
en förändring af myntfot; ty den enda åtgärd, som då är
nödig för konvertering af förbindelser å det gamla myntet,
eller för dettas tarifering i det nya, är en jemförelse mellan
den1 i hvardera myntet innehållna myckenheten eller
vigten värdemätande metall, och en sådan låter sig alltid
med ledning af de särskilda myntordningarnes bestämmelser
noggrant verkställa,
Ett annat förhållande inträder, när förändringen i
myntväsendet äfven innebär öfvergång till ny värdemätare,
d. v. s. då de metallqvantiteter, som skola jemföra^, äro
af olika slag, och till följd deraf deras värden icke kunna
omedelbart jemföras. Då framställer sig genast den betänkliga
svårigheten, att de båda metallernas, silfrets och guldets,
inbördes värde är stadt i ständig vexling, att det ej blott förändras
från den ena börsdagen till den andra, utan äfven kan
vara vid samma tid på olika orter temligen olika. Något fast
förhållande mellan dessa metallers värden, kan alltså icke
bestämmas; och man skulle fordra det rent af omöjliga,
182 NÖDVÄNDIGHETEN AP KONVEHT. VID ÖFVEKG. TILL NTTT MYNTSYSTEM.
om man gjorde anspråk på en sådan konvertering eller
tarifering, att värdeförhållandet mellan silfvermynt och guldmynt
på eu gång vore oföränderligt faststäldt och tillika
noga motsvarade värdeförhållandet mellan silfver och guld
på olika tider och olika orter.
Det är emellertid, såsom redan blifvit antydt, omöjligt
att verkställa öfvergången från ett myntsystem till ett
annat, utan en ständig jemförelse mellan det gamla och det
nya myntets värde. För att de till guldfranksystemet hörande
mynt skola kunna komma i omlopp såsom bytesmedel,
fordras ovilkorligen, att de sättas i något visst
förhållande till det äldre riksdalersmyntet; allmänheten
skall aldrig kunna beräkna värden i frank och Carolin,
utan att först veta, huru många öre utgöra en frank, huru
många riksdaler utgöra en Carolin. Köp och försäljningar
skulle omöjligen kunna försiggå under oupphörligt uträknande
af frankens värde efter dagens kurs å guld; räkenskaper
och kassaböcker skulle vålla ett odrägligt arbete,
om hvarje inkomst- eller utgiftspost skulle föras i två kolumner
med iakttagande af ständigt vexlande kurs emellan
riksdaler och frank. Såvida den stora allmänheten skall
kunna arbeta sig ut ur eu invänjd mynträkning och tillegna
sig den nya, måste hon dervid vara understödd åtminstone
så mycket, att hon alltid vet, hvad värdeförhållandet
är mellan de enheter, som ligga till grund för hvartdera
af de bägge systemen. Man måste derför söka utfinna
någon fast punkt i den vexling och rörlighet, som
värdeförhållandet mellan silfver och guld är underkastadt;
man måste bestämma sig för ett visst värdeförhållande
dem emellan, som, om det ock ej till fullo motsvarar ett
OM KONVERTERINGSKURSEN.
183
strängt rättsvetenskapligt anspråk på noggranhet, dock är
tillräckligt för att tillfredsställa det dagliga lifvets behof,
och som, på sätt Kommitterade längre fram skola anvisa,
lämpligen kan läggas till grund för den konvertering och
tarifering, som i och med myntreformens beslutande måste
ifrågakomma.
För att ett sådant värdeförhållande mellan de båda
metallerna skall kunna utfinnas, föreställa sig Kommitterade,
dervid fullt anslutande sig till den Hartmann-Soetbeerska
åsigten, att lagstiftaren, så vidt möjligt är, bör
för reformen välja en sådan tidpunkt, då priset å de ädla
metallerna visat sig jemförelsevis oföränderligt, och att ett
medeltal af värdeförhållandena under den då närmast
föregående tiden lägges till grund för konverteringskursen.
En sådan tidpunkt synes just nu vara för handen.
Silfverpriset i London, det tvifvelsutan fullständigaste uttrycket
af förhållandet mellan silfrets och guldets värde
på verldsmarknaden, har under de senast förflutna tre åren
hållit sig synnerligt stadigt; medelpriset för året visar sig
under denna tidrymd nästan oförändradt omkring 60 ^
pence för oz. st. s., motsvarande ett värdeförhållande af
1 : 1 5.59 x). Om för någon enda gång prisnoteringen visat
en betydligare omkastning från högt till lågt silfverpris
eller tvärtom, så har förändringen nästan alltid varit al
'' kort varaktighet, och prisnoteringarne ganska snart återgått
till den förra normala vanligheten. Detta oaktadt
våga dock Kommitterade icke nu uppgifva någon bestämd
siffra för en sådan konverterings- och tariferingskurs af
J) Se de vidfogade tabellerna. Bil. Litt. D.
184 KOMMITTERADES FÖRSLAG RÖRANDE KONVERTERINGSKURSEN.
det skal, att de anse af största vigt, att denna kurs så
noggrant som möjligt motsvarar de faktiska förhållandena,
sådana de vid reformens beslutande förefinnas, och dessa
faktiska förhållanden kunna efter 3 års förlopp — den tid,
som måste tilländagå innan den nya lagen angående rikets
mynt kan antagas — vara andra än de nuvarande. Kommitterade
få derföre endast tillstyrka:
att Kong!. Maj:t, efter Fullmäktiges i
Banken och Riksgäldskontoret hörande och
den utredning angående de närmast föregående
årens prisnoteringar å de ädla metallerna
i London och Hamburg, som på
detta eller annat sätt kan åvägabringas,
måtte till samma riksdag, då lagen angående
rikets mynt blifvit antagen, aflåta
nådig proposition om den kurs, hvarefter
ej mindre äldre förbindelser å riksdaler
skola konverteras i frank, än de gamla
myntsorterna i de nya skola tills vidare
tariferas.
Hvad nu först beträffar konvertering af äldre å riksdaler
lydande förbindelser, så kan ingen tvekan uppstå,
att den sålunda af Konung och Riksdag fastställda kursen
bör bli ensamt och ovilkorligen bestämmande vid omsättningen
i det nya myntet af alla offentlig-rättsliga förbindelser,
såsom bevillningar af hvad slag som helst, löner,
pensioner, taxor, böter m. m., äfvensom att den vid allmänna
verk och inrättningar, såsom universiteten, fromma
stiftelser, pensionsinrättningar med statsunderstöd och öfriga
KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING.
185
af samma natur, bör ovilkorligen tillämpas, der icke rent
privaträttsliga förhållanden beröras. Kommitterade skola
återkomma till denna del af konverteringsfrågan, eller så
vidt den rörer förbindelser af offentlig-rättslig beskaffenhet,
och vilja här endast anmärka i afseende på de nuvarande
ernbets- och tjenstemännens anspråk på bibehållande af de
dem tillförsäkrade lönebelopp, eller taxetagäres anspråk på
dem en gång medgifna förmåner, att konverteringskursens
tillämpning aldrig kan afse någon nedsättning i de förut
fastställda beloppen, utan allenast en omföring af desamma
i det nya mynt, som skall träda i det gamlas ställe såsom
lagligt betalningsmedel.
Beträffande deremot konvertering af rent privaträttsliga
förbindelser utställda å det äldre myntet, är det icke
lätt att förlika det allmännas intresse och den enskildes.
Fäster man sig blott vid sådana privaträttsliga förbindelser,
som äro utställda å vista eller å kort förfallo- eller
uppsägningstid, såsom banksedlar, vanliga vexlar och reverser,
lån på 3 till 6 månader o. d., så synes svårigheten
icke vara af någon betydenhet. Under förutsättning, att
för reformens genomförande väljes en tidpunkt, sådan
som den närvarande, då priset på de ädla metallerna visat
en hög grad af fasthet, så att t. ex. medelpriset i London
på oz. st. s. för år 1869 endast med penny öfversteg
samma medelpris för år 1868, hvilket svarar mot en förändring
i frankens värde af endast ungefär O.02 öre eller
omkring 2 R:dr på 10,000 fr., skulle äfven på dylika kortare
affärsförbindelser, utan något afsevärdt intrång på den
enskildes rätt, den ofvannämda konverteringskursen kunna
ovilkorligen tillämpas. Med fästadt afseende på den rör
-
186 BETÄNKLIGHET®!! VID KONVERTERINGSKURSENS OVILKORLIGÅ
lighet och vexling-, som öfverallt utmärker det verkliga
lifvets förhållanden, och att der, äfven vid de vanligaste
uppgörelser och utbyten, en absolut noggranhet aldrig står
att vinna, skulle man knappast kunna säga, att genom en ''
sådan tillämpning någon förlust tillskyndades den enskilde,
åtminstone vore denna förlust icke att jemföra med den
ofantliga vinst af reda och enkelhet, som bereddes det
allmänna af en en gång för alla ovilkorligen fastställd konverteringskurs.
Det finnes emellertid andra privafi-ättsliga förbindelser,
der genom en sådan tillämpning af konverteringskursen,
att intet afseende fästades på tillkommande förändringar i
silfrets och guldets inbördes värde, en verklig förlust för
den enskilde skulle kunna uppkomma, och der, vid frågan
om konvertering, hänsynen till det allmännas intresse af
reda och enkelhet får stå något tillbaka för den enskildes
anspråk''på trygghet och skydd. Sådana förbindelser äro
t. ex. ouppsägbara köpeskillingsreverser, penningefideikommisser,
frälseräntor i penningar, lifräntor, lifförsäkringar,
-amorterings- eller andra lån på längre tid o. s. v.,
med ett ord alla slags förbindelser, der solution antingen
alldeles icke är medgifven eller är framskjuten till en sådan
mer eller mindre aflägsen tidpunkt, för hvilken nu omöjligen
kan förutsägas, huru de ädla metallernas värdeförhållande
då kommer att ställa sig. Om staten äfven för
dessa förbindelser föreskrifver, att de betalningar, som å
förfallodagen äro" att erlägga, skola verkställas ensamt efter
den en gång för alla fastställda konverteringskursen, synes
den hafva påtagit sig ett ansvar, som den svårligen kan
bära. Äfven om förlusterna i verkligheten icke skulle
TILLÄMPNING ISYNNERHET VID PRIVATRÄTTSLIGA FÖRHÅLLANDEN. 187
blifva så särdeles känbara, skall dock sjelfva omöjligbeten
att nu förutse deras belopp göra de enskildes föreställningssätt
i hög grad känsliga för den orättvisa behandling, de
anse sig få lida; och den vigtiga reform, som nu är i
fråga, skall härigenom utsättas för ett motstånd, som man
kanske genom ett större tillmötesgående hade kunnat i
någon mån förmildra.
I afseende på dylika förbindelser måste det medgifvas,
att den enskilde icke saknar skäl för sitt yrkande,
att de privaträttsliga förhållandena må, så vidt möjligt är,
af staten lemnas oberörda att utveckla sig efter sin egen
naturliga lag. Det är också särskilt med hänsyn till förbindelser
af denna natur, som tre bland Kommitténs ledamöter,
under fullt erkännande af den vigt en allmän tilllämpning
af den fastställda konverteringskursen måste hafva
för myntreformens genomförande, likväl icke kunnat tillstyrka,
att denna konverteringskurs skall göras ovilkorligen
ensamt gällande för alla privaträttsliga förbindelser. De
hafva för sin del velat bevara ej mindre åt den enskilde
gäldenären hans rätt, att i en framtid å förfallodagen få
infria sin förbindelse efter det då gällande värdeförhållandet
mellan silfver och guld, än åt den enskilde borgenären
hans rätt, att få sin fordran efter samma grund återgäldad.
Men då det tillika vant dem angeläget, att så mycket som
möjligt bibehålla de ofvan påpekade fördelarne af den en
gång för alla fastställda konverteringskursen, hafva dessa tre
Kommitterade sökt att finna utväg för, att den fastställda
konverteringskursen må kunna få en allmän tillämpning,
utan att intrång sker i gäldenär eller borgenärs billiga
rättsanspråk.
188 KONVERTERINGSKURSENS TILLÄMPNING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG.
För att finna en sådan utväg hafva de tre Kommitterade
haft g’od anvisning i det ofvan anförda yttrandet af
Statsrådet Broek rörande konverteringsfrågan, och'' de gå
nu att mera detalj eradt redogöra för, huru de tänkt sig, att
man borde tillvägagå.
Den fastställda konverteringskursen bör på alla privaträttsliga,
å riksdaler lydande, förbindelser så tillvida tilllämpas,
att, så snart reformen blifvit beslutad, det i riksdaler
uttryckta beloppet bör efter denna kurs i frank bestämmas.
Det sålunda i frank bestämda beloppet, hvilket
nämde tre Kommitterade för korthetens skull vilja kalla
hufvudstol, kommer alltid att ej mindre i gäldenärens
och borgenärens föreställningssätt utgöra gäldens hufvudbelopp,
än äfven såsom sådant i räkenskaperna bokföras.
Det bör äfven, der sådant låter sig göra, å fordrings„beviset
antecknas, ehuru naturligtvis detta fordringsbevis,
der beloppet är i riksdaler uttryckt, alltid måste finnas
qvar, så länge något af gälden, på grund af detta fordringsbevis,
qvarstår.
Då nu liqvid å förfallodagen skall verkställas, bör vid
hufvudstolens erläggande ett tillägg eller afdrag göras,
motsvarande skilnaden mellan
det värde å fint guld i förhållande till fint silfver,
hvilket lagts till grund för konverteringskursen, och
det värde å fint guld i förhållande till fint silfver,
hvilket vid förfallodagen bör vara för liqviden bestämmande.
Huru stort detta tillägg eller afdrag skall vara för hvarje
100 riksdaler af det enligt fordringsbeviset förfallna beloppet,
EXEMPEL EÖK SÅDAN KONVERTERING.
189
finnes omedelbart med tillhjelp af en tabell, som med det
guldvärde till utgångspunkt, hvilket för den verkliga
konverteringskursen varit bestämmande, uträknas och i
formelt hänseende anordnas i likhet med bifogade tabell
(Bil. Lätt. B), hvilken Kommitterade exempelvis uträknat
under förutsättning, att detta guldvärde vore 15.5, d. v. s.
att till grund för konverteringskursen vore lagdt ett värdeförhållande
mellan silfver och guld som 1 : 15.5.
För att ännu mer förtydliga, huru Kommitterade tänka
sig sjelfva sättet att gå till väga, tillåta de sig anföra
några exempel, hvilka de hoppas skola vara i detta hänseende
tillräckligt upplysande, och hvarvid det knappast
torde behöfva anmärkas, att antagandet af konverteringskursen
till
100 R:dr = 141 fr. 69 cent,
hvilket motsvarar ett guldvärde af 15.5, endast skett för
att kunna använda den af Kommitterade uträknade bifogade
tabellen.
Ex. 1. En köpeskillingsrevers å 3,500 R:dr är förfallen
till betalning 5 år sedan myntreformen blifvit beslutad.
Silfverpriset är då t. ex. GO^ pence pr. oz. st. s.
Gäldens hufvudstol enligt konverteringskursen
är ........................ 4,959 fr. 15 cent;
Afdrag motsvarande . silfverpriset
60t75 pence, efter 93 cent för 100
R:dr enligt tabellen,........................ 32 » 55 »
Summan 4,930 fr. 70 cent
utvisar beloppet, som skall erläggas.
190 EXEMPEL FÖR KONVERTERING MED TILLÄGG ELLER AFDRAG.
Ex. 2. En lifränta eller frälseränta i pengar utgår
årligen till belopp af 250 R:dr:
Dess hufvudstol enligt konverteringskursen
är således..................... 354 fr. 22 cent;
Om det å förfallodagen gällande silfverpriset
vore 61 pence, skulle ett
tillägg motsvarande detta silfverpris,
efter 38 cent för 100 R:dr
enligt tabellen, göras med............... — » 95 »
Summan 355 fr. 17 cent
utvisar beloppet, som skall erläggas.
Ex. 3. Å ett ouppsägbart penningefideikommiss till
kapitalbelopp 10,000 R:dr skall ränta årligen efter 5 % utgå
med 500 R:dr. Om vid en ränteliqvid silfverpriset är
61fs pence, sker liqviden sålunda:
Räntans hufvudstol är enligt konverteringskursen
................................. 708 fr. 45 cent;
Tillägg motsvarande silfverpriset,
efter 1 fr. 40 cent på 100 R:dr
''enligt tabellen,.................................... 7 :» — »
Summan 715 fr. 45 cent
utvisar beloppet, som skall erläggas.
Ex. 4. Ett lån är upptaget mot obligationer, hvarje
lydande å 1,000 R:dr med 5 % årlig ränta. Några år efter
myntreformens beslutande, då silfverpriset är t. ex. 60 A
pence, öfverenskomma låntagaren och obligationsinnehafvare,
ätt, vid då skeende ränteliqvid, de gamla å riksdaler
lydande obligationerna må utbytas mot andra lydande å
frank. Affären uppgöres på följande sätt:
EXEMPEL FOU KONYEBTEBING MED TILLÄGG ELLEE AFDBAG. 191
Hufvudstolen af obligationsbeloppet
jemte förfallen ränta enligt
konverteringskursen är .................. 1,487 fr. 75 cent;
Afdrag motsvarande silfverpriset
60A pence, efter 1 fr. 22 cent
pr. 100 R:dr enligt tabellen,......... 12 » 81 )>
Återstår 1,474 fr. 94 cent.
Om då för hvarje obligation utbetalas
kontant............................................................ 74 fr. 94 cent,
kan den gamla obligationen å 1,000 R:dr
utbytas mot en ny obligation å.............. 1,400 fr.
löpande med samma ränta 5 %\ eller ock kan obligationshafvaren,
emot tillskott af 25 fr. 6 cent, erhålla en ny
obligation å 1,000 fr. och en å 500 fr. Detta sätt att,
vid skeende konvertering, der det icke så mycket gäller
liqvid, som den gamla förbindelsens novation, erlägga ett
visst mindre belopp kontant och derigenom få den nya förbindelsen
att lyda å en mera afrundad summa i frank, kommer
troligtvis, särdeles vid inteckningars konvertering i det nya
myntet, att allt mer och mer begagnas, i samma mån allmänheten
får insigt om dess fördelar och dess lätta verkställande.
Af dessa exempel torde utan svårighet inses, huru
man i hvarje förekommande fall bör tillvägagå, nämligen:
l:o så snart konverteringskursen blifvit fastställd, bestämmes
efter denna kurs gäldens hufvudstol i frank, och
2:o då liqviden å förfallodagen verkställes, göres å
liufvudstolen ett tillägg eller afdrag efter hvad för den
tiden gäller.
Rörande de närmare bestämmelser, som i afseende å
detta tillägg eller afdrag äro af nöden, vilja Kommitterade
192 FÖRDELEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.
på annat ställe i detta betänkande yttra sig; här har meningen
endast varit att i mera allmänna drag beskrifva och
åskådliggöra en sådan konvertering med tillägg eller afdrag,
eller, såsom den torde böra kallas, konvertering
med upp- eller afgäld, hvilken de tre Kommitterade ansett
vara för privaträttsliga förbindelser den mest lämpliga.
Det här ofvan anvisade sätt att gå tillväga vid konvertering
af äldre, å riksdaler lydande privaträttsliga förbindelser,
nämligen att, sedan konverteringskursen blifvit
fastställd, genast efter densamma beräkna hufvudstolens
belopp i frank, och efteråt vid skeende liqvid bestämma
det tillägg eller afdrag, som derå då bör göras, är onekligen,
såsom Statsrådet Broch ganska riktigt anmärker,
att långt föredraga framför det sätt, som närmast för tanken
framställer sig, eller att icke företaga konverteringen
förr, än då solution ifrågakommer, men då på en gång
verkställa densamma efter då gällande värdeförhållande
mellan silfver och guld. Man skulle i senare fallet vara
nödsakad att fortfarande i riksdaler bokföra alla äldre
skulder och fordringar; räkenskaperna skulle sålunda
komma att upptaga så väl belopp i riksdaler som belopp
i frank; och dessa i olika myntslag förda belopp, hvilka
sinsemellan icke kunde omedelbart tillhopaläggas, skulle
på mer än ett sätt vålla oreda och olägenhet. Enligt
de tre Kommitterades förslag deremot kunna och böra,
så snart konverteringskursen blifvit fastställd och till allmänhetens
efterrättelse kungjord, äfven äldre å riksdaler
lydande skulder och fordringar bokföras till hufvud stolen
i det nya myntet, och alla tillägg eller afdrag, som fallit
på sådane förbindelser, å hvilka under året solution egt
BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 193
rum, samlas i »ett särskild! upp- eller afgälds-konto, hvarifrån
beloppet antingen direkte ingår i vinst- och förlustkonto,
eller, om man så önskar, på vissa andra konton
fördelas.
Såsom redan blifvit antydt, har det hufvudsakligen
varit med hänsyn till sådane å silfvermynt lydande privaträttsliga
förbindelser, å hvilka solution först efter en längre
tids förlopp kan ifrågakomma, som de tre Kommitterade
ansett sig böra föreslå konvertering med upp- eller
afgäld. Derigenom blir i sjelfva konverteringen i viss
mån införd den rörlighet i värdeförhållande, som silfver
och guld, likasom andra varor, kunna blifva underkastade.
Det torde dessutom förtjena anmärkas, att de båda hufvudskål,
som af Hartmann och Soetbeer blifvit framhållna för
fastställandet af en oföränderlig kurs, efter hvilken alla
slags förbindelser oberoende af deras förfallotid på en gångskulle
lika konverteras, icke egentligen kunna vändas emot
det här ofvan framställda förslaget till en mera försigtigt
lagstiftning i detta hänseende.
Då Hartmann framhåller, att skuldsumman icke kan
lemnas obestämd under hela den mer eller mindre långa
tid, som förflyter från myntreformens beslutande intill
skuldens förfallodag, så gäller från de tre Kommitterades
sida som svar härå, att skuldsumman icke kan anses
vara obestämd, då den till sitt hufvudsakliga belopp eller
hufvudstolen är genom konverteringskursen fastställd,
ehuru vid liqvidens verkställande ett tillägg eller afdrag
under benämning upp- eller afgäld derå bör iakttagas
för att bringa betalningsbeloppet i närmare öfverensstämmelse
med det värdeförhållande mellan silfver och guld,
Myntkommitténs Bet. 13
194 BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.
som då gäller. Deri obestämdhet, som härigenom vållas i
afseende å det belopp, som vid betalningstillfallet skall
erläggas, är ojemförligt mindre än den obestämdhet i
samma hänseende, hvilken uppkommer af förfallen ränta,
som ofta då äfven skall betalas. Denna räntas belopp beror
af tiden, då liqviden sker, hvilket äfven, ehuru på annat
sätt, är förhållandet med upp- eller afgälden; och likasom
räntan utan någon tidsbestämning är till beloppet obestämd,
men kan vid hvilket tillfälle som helst, då sådant
behöfves, till beloppet bestämmas, så kan äfven vid hvilket
tillfälle som helst, då uppgörelse ifrågakommer, uppehör
afgälden med samma noggrannhet och lika mycket i
enlighet med lagliga bestämmelser uträknas och liqvideras.
Det andra hufvudskälet, som anföres — och af Soetbeer
särskilt betonas — för en en gång för alla fastställd
och orörlig konverteringskurs, utan afseende på tillkommande
förändringar i silfrets och guldets inbördes värde,
innebär att, då staten beslutar en myntreform, som tillika
medför en förändring från silfver till guld såsom värdemätare,
så är fara värdt, att just detta beslut skall förorsaka
ett fall i silfrets och en höjning i guldets värde, hvilket
utan den nämda reformen icke skulle hafva egt rum. Det
är då också statens skyldighet att skydda fordringsegaren
mot den förlust, som kan drabba denne till följd af sådane,
icke genom förhållandenas naturliga utveckling uppkomna,
utan genom en statens egen åtgärd framkallade värdeförändringar.
Detta skäl, lika mycket som det kan vara
befogadt och eg a betydelse för ett land sådant som Tyskland,
lika litet anse de tre Kommitterade det träffa våra
förhållanden. Det kan visserligen icke förnekas, att Tysk
-
BETYDELSEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÅLD. 195
lands öfvergång från silfver till guld såsom värdemätande
metall kommer att kafva de följder, som man der befarar,
enär detta land bar den ojemförligt största mängden silfvermynt
och silfver att utbyta mot guld, och således genom
sin myntreform måste utöfva ett väsentligt inflytande på
silfrets och guldets inbördes värde. Men det anspråk på
statens mellankomst till fordringsegarens skydd, som af
denna orsak i Tyskland kan vara fullt berättigad!, saknar
allt stöd i vårt land, der någon rubbning i silfrets och
guldets inbördes värde icke kan föranledas af hvad vi för
myntreformen åtgöra. Sverige kommer att för sina egna
behof af skiljemynt använda största delen af sin nu innehafvande
silfvervaluta; och om också en eller annan million
specier skulle behöfva omsättas i guld, så är beloppet
dock alldeles för litet, för att förmå nedtrycka silfverpriset
på verldsmarknaden. För det prisfall å denna metall och
den rubbning i eganderättsförbållandena, som kan bbfva
eu följd af den allmänna öfvergången till ett guldmyntsystem,
torde Sverige lika litet kunna ansvara, som om
detta prisfall och denna rubbning härledde sig från några
nya silfvergrufvors bearbetning; och hela den grund, på
hvilken Soetbeer bygt sitt försvar för den af honom förordade
konverteringen, mister sålunda för oss sin betydelse,
huru mycken vigt den än må ega för det Nordtyska förbundets
rättsförhållanden.
Då de tre Kommitterade sålunda, hufvudsakligen med
hänsyn till privaträttsliga å riksdaler lydande förbindelser,
på grund af hvilka i eu mer aflägsen framtid liqvid skall
erläggas, ansett sig böra förorda en konverteringskurs
med upp- eller afgäld, blir den nästa frågan helt naturligt:
196 TILLÄMPNINGEN ÅE KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.
hvilka ävo de privaträttsliga förbindelser, å bvilka eu sådan
konverteringskurs skall tillämpas? skall den gälla för alla
å riksdaler lydande förbindelser af privaträttslig natur, eller
skall den gälla blott för de längre förbindelser å det gamla
myntet, hvilka hafva väckt hos nämde Kommitterade de
ofvan framhållna betänkligheter?
Svaret härå sammanhänger på det närmaste med svaret
på den frågan, för huru lång tid i sender upp- eller afgäldens
belopp skall bestämmas.
Det låter sig naturligtvis ganska väl göra att, om man
så vill, till och med för hvarje vecka fastställa upp- eller
afgälden. Dertill behöfves endast att känna det för den
förflutna veckan å Londons börs noterade priset på oz. st. s.
och i den uträknade tabellen efterse det deremot svarande
beloppet af upp- eller afgälden för hvarje 100 riksdaler,
samt t. ex. genom Finans-Departementet låta i allmänna
tidningarna kungöra detsamma, för att under nästkommande
vecka varda gällande.
Men att så ofta och endast för så kort tid i sender
bestämma beloppet af en upp- eller afgäld, som skall gälla
till allmänhetens efterrättelse, deremot hysa Kommitterade
stora och grundade betänkligheter. Man får icke förbise,
att straxt i början, sedan reformen blifvit beslutad, en
stor mängd korta, å riksdaler lydande, förbindelser förekomma
att på olika tider infrias, såsom banksedlar, vexlar,
invisningar på kreditiv, accepterade räkningar, vanliga reverser
o. s. v. Alla dessa skulle vid tillämpningen af en
upp- eller afgäld, hvars belopp hvarje vecka komme att
undergå förändring, förorsaka mycket onödigt besvär och
mången gång i landsorten för personer, mera ovana vid
TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED IJPP- ELLER AFGÄLD. 197
affärsuppgörelser, vålla verklig oreda. Det blefve derföre
nästan oundvikligt att, om upp- eller afgäldens belopp
hvarje vecka skulle förändras, från tillämpningen af konvertering
med upp- eller afgäld undantaga nämda korta
förbindelser; och man hade då med detsamma förts in på
den svåra uppgiften att bestämma en gräns mellan de förbindelser,
der upp- eller afgäld borde iakttagas, och dem,
der detta icke borde ske.
För denna svårighet finge man naturligtvis icke skygga
tillbaka, om den berodde på något, som icke kunde undvikas;
men de tre Kommitterade anse, att detta icke är
förhållandet. Om upp- eller afgälden bestämdes att gälla
för någon längre tid, t. ex. .ett år i sender, så skulle alla
dessa under böljan af öfvergångstiden i mängd förekommande
privaträttsliga förbindelser å det gamla myntet redan
hunnit att infrias efter den fastställda konverteringskursen,
innan någon upp- eller afgäld komme i fråga att
tillämpas.
Emot ett sådant förslag skulle någon möjligen kunna
anmärka, att man, genom att endast en gång om året
fastställa beloppet af upp- eller afgälden, blefve föga trogen
just den grundssts, som man i och med sjelfva konverteringen
med upp- eller afgäld redan erkänt, nämligen att
vid skeende liqvider af privaträttsliga, å riksdaler lydande,
förbindelser afseende borde fästas å det vid förfallodagen
gällande inbördes värdet å silfver och guld. De tre Kommitterade
tillåta sig härpå svara, att deras mening så
mycket mindre kunnat vara, att i dess yttersta stränghet
tillämpa nämda grundsats, som det då blefve nödvändigt,
att upp- eller afgälden bestämdes efter det värdeförhållande
198 TILLÄMPNINGEN AE ICONVERTEBING MED UPP- ELLER AFGÄLD.
mellan de ädla metallerna, som egde rum icke blott å
förfallodagen, utan äfven å betalningsorten. Men i
vårt land finnes ingen marknad för dessa metaller, och
några prisnoteringar derå kunna icke bär åstadkommas
annorlunda än på konstladt sätt, och sådana för tillfället
uppgjorda prisnoteringar kunna aldrig för den enskildes
rättsförhållanden vara fullt betryggande. Man måste ju i
detta hänseende taga sin tillflykt till någon utländsk ort,
t. ex. London, der den ojemförligt största omsättningen af
silfver och guld försiggår, och hvarifrån verldsprisen å
dessa metaller bestämmas.
Dessutom har det aldrig varit Kommitterades afsigt
med de förslag de våga framlägga, att vilja genomföra
någon hvilken som helst grundsats i dess rent abstrakta
stränghet, trots svårigheterna vid tillämpningen och ntan
afseende å det allmännas intresse af reda och enkelhet.
De hafva städse syftat åt ett praktiskt mål, och det har
redan här ofvan blifvit uttryckligen förklarad^ att de tre
Kommitterade, som framställt förslaget om konvertering
med upp- eller afgäld, endast dermed afsett att finna
en utväg att kunna tillgodose nämda allmänna intresse,
utan att träda för nära den enskildes billiga rättsanspråk.
Att det allmännas intresse af reda och enkelhet icke
blefve tillgodosedt genom en upp- eller afgäld, hvars belopp
bestämdes för endast en vecka i sender, måste erkännas
af hvar och en, som närmare sätter sig in i de
förhållanden, som deraf skulle uppkomma; men äfven hvad
den enskildes billiga rättsanspråk beträffar, kan med skäl
ifrågasättas, huruvida någon verklig fördel vore att vinna
TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 199
af ett så ofta vexlande upp- eller afgäldsbelopp. Man får
nämligen icke förbise, att äfven i London kan för dagen
eller veckan en tillfällig böjning eller sänkning i silfverpriset
ega rum, hvaraf verkningarna icke hinna kännas
på andra mera aflägsna orter, innan redan i den stora
verldsstaden silfverpriset återgått till den vanliga normala
noteringen. Sådana snart öfvergående och af för oss helt
och hållet främmande anledningar framkallade vexlingar
böra naturligtvis icke få utöfva någon störande inverkan
på våra rättsförhållanden; men detta skulle mer än en
gång komma att inträffa, om upp- eller afgälden bestämdes
för endast en vecka i sender, i hvilket fall hvarje sådan
tillfällig höjning eller sänkning i silfverpriset skulle t. ex.
2 veckor efteråt här blifva bestämmande för uppgörelsen
af sådana privaträttsliga förbindelser, som då till betalning
förfölle. Den åf de tre Kommitterade föreslagna konvertering
med upp- eller afgäld har i främsta rummet af sett
att bevara ej mindre gäldenärens rätt att, vid framtida
solutioner af förbindelser, icke vara bunden uteslutande
vid eu en gång för alla fastställd konverteringskurs, hvilken
bestämdes efter ett för många år sedan gällande värdeförhållande
mellan de ädla metallerna, än äfven borgenärens
rätt att i afseende på sin fordran ega samma skydd.
Men det har aldrig kunnat vara meningen, att i konverteringen
inkasta något för oss främmande, rent aleatoriskt
moment, som, långt ifrån att medverka till det afsedda
ändamålet, endast skulle gifva anledning till spekulation,
och genom sina följder skapa oreda och missnöje.
De tre Kommitterade hafva föreställt sig, att detta
icke skulle komma att inträffa, men att deremot det af dem
200 TILLÄMPNINGEN AP KONYEBTERING MED DPP- ELLER AFGÄLD.
åsyftade ändamålet skulle tillräckligt vinnas, om upp- eller
afgälden bestämdes för någon längre tid, t. ex. ett år i
sender, efter medelpriset å oz. st. s. för de närmast förflutna
12 månaderna på Londons börs. Den för dagen
eller veckan tillfälliga och öfvergående höjningen eller sänkningen
i silfverpriset å nämda marknad skulle då icke
kunna på våra förhållanden utöfva någon störande inverkan.
De enstaka förekommande, ifrån vanligheten mera
afvikande prisnoteringarne derstädes skulle icke fristående
blifva bestämmande för någon enda hos oss skeende liqvid;
de skulle endast ingå vid beräkningen af medelpriset för
året, och dervid af öfrige prisnoteringar väsentligen utjemnas.
Vexlingarne i medelprisen, då dessa vore årliga,
skulle icke blifva hvarken talrika eller på en gång särdeles
betydande; och upp- eller afgäldens successiva förändringar
från det ena året till det andra skulle i sj elfva
verket blifva ett mera troget uttryck af de i metallernas
inbördes värdeförhållande under tidernas lopp inträdande
förändringar af mera regelmässig och bestående natur.
Det skulle dessutom väcka föga uppmärksamhet, om vid
liqvid af nominelt lika förbindelser beloppet under olika
år komme att utgå något olika; ty detta vore ju ej annat
än hvad redan nu årligen inträffar t. ex. med i spanmål
bestämda frälseräntor, hvilka efter årets markegång lösas
med penningar. Sådana olikheter skulle då i naturliga
orsaker finna sin förklaring och helt visst icke åstadkomma
hvarken oreda eller missnöje.
Det kan emellertid icke nekas, att tillämpningen af
upp- eller afgäld vid liqvider af förbindelser lydande å
riksdaler skulle mycket förenklas, om dess för året gällande
TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD. 201
belopp endast bestämdes i hela cent för hvarje riksdaler.
I sådant fall blefve, för hvarje så bestämd cent, hela
tilläggs- eller afdragsbeloppet lika många cent, som beloppet
att liqvidera utgjorde riksdaler. Om t. ex. förbindelsen
lydde å 1,000 R:dr med 4 månaders förfallen ränta
å 6 % eller tillsammans 1,020 R:dr, och vid betalningstiden
gällde en upp- eller afgäld af 2 cent på riksdalern, så
skulle det vara genast i ögonen fallande, att det belopp,
som vid liqviden borde tilläggas eller afdragas å hufvudstolen,
utgjorde 2,040 cent, eller 20 fr. 40 cent. En sådan
bestämning af upp- eller afgälden i vissa hela cent på
hvarje riksdaler skulle visserligen äfven i afseende på noggrannheten
vara att föredraga framför den af Brodi föreslagna,
nämligen af vissa hela cent på franken ''); och den
skulle äfven för ett stort antal förbindelser, hvarå den
komme att tillämpas, vara tillräckligt noggrann. Men de
tre Kommitterade hafva dock så mycket hellre ansett sig
böra föreslå bestämningen deraf på sätt som skett, eller i
vissa hela cent på hvarje 100 R:dr, som derigenom för
alla möjliga fall en fullt tillräcklig noggranhet kan vinnas,
utan att någon annan räkning dervid ifrågakommer än
vanlig multiplikation med hela tal och decimaler. Det
torde här äfven vara på sitt ställe omnämna, hvarför de
tre Kommitterade hellre velat, att upp- eller afgäldsbeloppet
sattes i vissa hela cent för hvarje 100 R:dr, än
i vissa hela cent för hvarje 100 frank, hvilket varit i närmare
öfverensstämmelse med hvad statsrådet Brodi före
-
'') Den skulle i det närmaste gifva samma noggranhet, som om Broch föreslagit,
att tillägget eller afdraget skulle bestämmas, icke, såsom skett, i vissa multiplar
af hvarje hel cent på franken, utan i vissa multiplar af hvarje 0.7 cent.
202 TILLÄMPNINGEN AF KONVERTERING MED UPP- ELLER AFGÄLD.
slagit. Det Imfvudsaldiga skälet härtill har varit, att man
i allmänhet torde kunna förutsätta, att den summa i riksdaler,
hvarå fordringsbeviset lyder, är mera enkel och afrundad
än det belopp i frank, som utgör dess, enligt konverteringskursen
beräknade, hufvudstol'').
Då de tre Kommitterade, på redan uppgifna skäl,
hafva ansett att man, utan att träda den enskildes billiga
rättsanspråk för nära, kunde så tillvida fästa afseende på
det allmännas intresse af reda och enkelhet, att upp- eller
afgäldsbeloppet bestämmes för ett år i sender, för att under
denna tid oförändradt gälla till allmänhetens efterrättelse,
så faller det af sig sjelft att, enär det måste förutsättas,
att konverteringskursen, hvilken samtidigt med
myntreformen kommer att beslutas, blifvit till beloppet
fastställd så noggrant som möjligt, efter då förhanden varande
förhållanden, någon upp- eller afgäld icke kan
ifrågakomma förr än efter förloppet af ett år; och att således
på alla å riksdaler lydande förbindelser, hvilka dessförinnan
infrias, konverteringskursen kommer att ensamt
tillämpas. Det är emellertid att förutse, att, innan de
flera särskilda af myntreformen föranledda lagarne hinna
att till allmänhetens efterrättelse offentliggöras, redan större
delen förlupit af det år, då reformen beslutas. Under sådana
förhållanden, och då det i flera hänseenden bättre
'') Kommitterade hafva emellertid, för fullständighetens skull, och ehuru icke för
tillfället någon användning deraf ifrågakommer, uträknat och i Bil. Lätt. C
meddelat en tabell, utvisande det belopp i frank och cent, som vid olika silfverpris
bör fråndragas eller tilläggas hufvudstolen för hvarje 100 frank af
densamma; äfvensom de låtit i kolumnerna 6 och 7 af Tab. Litt. B upptaga,
hvad vid olika silfverpris 100 frank utgöra i riksdaler och öre, samt skilnaden
mellan detta värde och värdet å 100 frank, motsvarande värdeförhållandet
1: 15.5 mellan silfver och guld.
KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONVERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD. 203
lämpar sig för våra vanor att, såsom nu med de hvarje
år satta markegångspriserna eger rum, låta den tidrymd
af ett år, under hvilken upp- eller afgäldsbeloppet skall
oförändradt vara gällande, sammanfalla med kalenderåret,
så anse Kommitterade ingen större olägenhet skola uppkomma,
men väl en verklig fördel vinnas, om tidpunkten
för det första upp- eller afgäldsbeloppets bestämmande
framskjutes några månader, eller till December månad af
det år, som närmast följer efter myntreformens beslutande.
Genom att någon längre tid i första böljan få vara ostördt
af förändringar, skall det nya myntets förhållande till det
gamla lättare fästa sig i allmänhetens föreställningssätt,
och denna komma i tillfälle att bättre göra sig förtrogen
med den nya mynträkningen.
På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få de tre
Kommitterade i underdånighet föreslå :
l:o att den vid reformens beslutande
fastställda konverteringskursen skall utan
upp- eller afgäld tillämpas
a) på alla förbindelser af offentlig-rättslig
natur, äfvensom af allmänna verk och
inrättningar på förbindelser af icke rent
privaträtt stig beskaffenhet,
b) på alla privaträttsliga förbindelser,
hvilka till infriande förfalla före utgången
af det kalenderår, som närmast följer på
det, då reformen blifvit beslutad;
2:o att på alla öfriga privaträttsliga
förbindelser konverteringskursen skall
tillämpas med upp- eller afgäld, hvars be
-
204 KOMMITTERADES FÖRSLAG OM KONYERT. MED UPP- ELLER AFGÄLD.
lopp i hela cent för hvarje 100 R:dr bestämmes
under loppet af December månad,
första gången det år, som närmast
följer efter myntreformens beslutande,
och sedermera årligen efter medelpriset
pr ”ounce standard silver” å Londons börs
under närmast föregående 12 månader;
hvilket upp- eller afgäldsbelopp bör i vederbörlig
ordning före utgången af December
månad kungöras, att under loppet
af nästföljande kalenderår varda gällande.
Något förslag till den förordning, som för reglerandet.
af privaträttsliga förbindelsers konvertering blir erforderlig,
hafva Kommitterade icke ansett nödigt att framlägga,
alldenstund de få bestämmelser, som densamma
kommer att innehålla, låta utan svårighet formulera sig,
sedan konverteringskursen blifvit till siffran fastställd, och
afgjordt blifvit, huruvida densamma med eller utan uppeller
afgäld skall på privaträttsliga förbindelser tillämpas.
Det faller naturligtvis af sig sjelft, att den konvertering,
som beslutas, äfven bör på sådane aftal och förbindelser
tillämpas, hvilka under öfvergångstiden, innan allmänheten
hunnit blifva mer förtrogen med den nya mynträkningen,
komma fortfarande att ingås i det gamla myntet.
Sedan Kommitterade sålunda yttrat sig om det i deras
tanka lämpligaste sättet att till frank konvertera äldre
å riksdaler lydande förbindelser, och innan de öfvergå till
den dermed nära sammanhängande frågan om det äldre
OM ÅTGÄRDER FÖR ÖFVERGÅNGEN TILL GTTLDMYNTSYSTEM. 205
myntets tarifering i det nya, måste de taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder blifva af bebofvet påkallade, för
att, på ett för våra förhållanden passande och naturligt
sätt, låta öfvergångén ske från vårt nuvarande myntsystem
med silfver såsom värdemätare till det nya guldfranksystemet.
I detta hänseende tillåta sig Kommitterade i främsta
rummet anmärka, att alla de konstlade medel från statens
sida, genom hvilka guldets inströmmande i landet i silfrets
ställe skulle befordras, och på hvilka flera utländska
författare, som behandlat denna fråga, lägga så stor vigt,
synas för oss ega en temligen underordnad betydelse.
Till följd af våra egendomliga förhållanden är sjelfva öfvergången
till det nya myntsystemet här långt mindre
än annorstädes beroende af ett, för den allmänna rörelsens
behof genast skeende, utbyte af åilfvermyntet mot
guldmynt. Det är visserligen sant, att en af guldmyntsystemets
fördelar består deruti, att det möjliggör och
äfven småningom verkligen åstadkommer spridandet af
klingande valuta till större värdebelopp i den allmänna
rörelsen; men sj elfva öfvergången från det gamla myntsystemet
till det nya erfordrar icke hos oss, att ett betydligare
belopp mynta dt guld genast och på en gång
utsläppes i rörelsen. Vårt folk har under en längre tid
gjort sig förtroligt med bruket af banksedlar, och det är
föga antagligt, att det genast under det nya myntsystemets
första tid skall ändra böjelse och vana i detta hänseende.
Utan tvifvel kommer derför öfvergången att i
förstone ske genom utbytande af de å silfver lydande sedlar
mot sedlar lydande å guld. Och som sedlarnes ut
-
206 BETYDELSEN AF BANKEKNAS VERKSAMHET FÖR ÖFVERGANGEN.
släppning hufvudsakligen sker genom forsträckningar af
olika slag från bankerna, kommer forsta utbytet af det
gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande
bero på dessa inrättningar, framförallt på Riksbanken,
som genom sin stora låne- och kreditivrörelse snart sagdt
eger i sin band att förlänga eller förkorta perioden för
reformens genomförande.
För att visa, hvilken stor makt Riksbanken eger att
omsätta det gamla bytesmedlet i det nya, vilja Kommitterade
ur de Berättelser, som Revisorer och Fullmäktige
rörande Riksbankens förvaltning afgifvit, meddela följande:
| Riksdaler Riksmynt | i milliontal. | |||
| 1865. | 1866. | 1867. | 1868. | 1869. |
De till Riksbanken och dess låne- | Mill. | Mill. | Mill. | Mill. | Mill. |
kontor i landsorten verkställda |
|
|
|
|
|
ningar .............................. | 52.992 | 61.080 | 63.494 | 65.905 | 56.012 |
Dito å kreditiv ..................... | 61.!55 | 59.386 | 54.944 | 56.762 | 56.150 |
Inbetalningar å förfallna vexla!- | 17.130 | 14.635 | 13.707 | I2.768 | n.704 |
Dito å handelslån...... | 22.609 | 22.783 | 24.805 | 23.ooo | 19.801 |
Dito å omsättningslån. | 5.950 | 5.795 | 6.007 | 5.869 | 5.948 |
Summa | 159.836 | 163.679 | 162-957 | 164.3 04 | 149.615 |
Hela beloppet af insättningar i |
|
|
|
|
|
Riksbankens kassor har utgjort | 319.292 | 313.021 | 318.868 | 310.684 | 301.724 |
Af förslitna sedlar ingingo......... | 23.920 | 24.346 | 23.561 | 24.574 | 23.291 |
Utelöpande sedlar utgjorde den I |
|
|
|
|
|
Januari................................ | 28.792 | 28.772 | 25.328 | 24.373 | 23.958 1 |
Utaf dessa siffror framgår tydligen att, om Riksbanken
gjorde sig till regel att i de inkasserade sedlarnes
ställe icke utlemna några sådana å riksdaler, utan endast
sedlar å frank, skulle bytesmedlets omsättning från det
gamla myntslaget till det nya — så tillvida som Riks
-
DEN INSE MOTSÄGELSEN HOS SJELPVÅ ÖFYEKGÅNGSPEHIODEN. 207
banken dermed förser den allmänna rörelsen — kunna
anses vara till största delen verkställd inom några månader.
Men om man äfven fäster vederbörligt afseende derpå,
att ett allt för strängt vidhållande af denna regel skulle,
åtminstone i första böljan af öfvergångstiden, måhända
vålla allmänheten åtskilliga olägenheter; om man dessutom
tager med i räkningen, att en så hastig omsättning af de
gamla silfversedlarne till guldsedlar hvarken bör eller kan
ifrågakomma, äfven af det skäl, att sjelfva präglingen af
det för bankens sedelinlösen nödvändiga förråd af guldmynt
fordrar sin tid; och om man slutligen också inrymmer
tillbörligt afseende åt den omständigheten, att, sedan
guldsedlar kommit mera i omlopp, en icke obetydlig del
af de belopp, som i banken inflyta, kommer att utgöras
af sådana sedlar’, så torde man dock i här ofvan anförda
siffror hafva fullt tillräckliga skäl för det påståendet, att
redan efter ett års förlopp Riksbankens sedlar å silfvermynt,
med undantag möjligtvis af dem på en och fem
riksdaler, skola blifva ganska sällsynta,
Men tiden för öfvergången från det gamla myntsystemet
till det nya må blifva längre eller kortare, så skall
den dock alltid bära spår af en viss inre motsägelse, om
icke lagstiftaren genom vidtagande af ändamålsenliga åtgärder
söker förekomma verkningarne af densamma. Denna
öfvergångstid inledes genom stiftandet af en lag, som förklarar
guldmynt vara rikets verkliga mynt och lagligt betalningsmedel
till obegränsadt belopp. Men i samma ögonblick,
som denna lag träder i kraft, finnas antagligen i
rörelsen högst litet guldmynt och inga å guldmynt lydande
riksbanksedlar. Det vore onekligen eu motsägelse mellan
208 SATTET ATT FÖREKOMMA YERKNINGARNE AF DENNA MOTSÄGELSE.
lagen och verkligheten, om lagen förklarade, att guldmynt
allena vore rikets lagliga betalningsmedel, och i verkligheten
inga guldmynt eller å guld lydande sedlar funnes
tillgängliga; det vore orimligt att ålägga gäldenären att
betala med ett mynt, som icke stode till att bekomma.
Verkningarne af denna motsägelse kunde icke heller
derigenom förekommas, att man i förstone helt och hållet
försatte ur kraft den lagparagraf, som stadgar guldmynt
såsom verkligt mynt, och tillsvidare bibehölle silfvérmyntet
såsom allena lagligt betalningsmedel. Ty huru skall under
sådana förhållanden guldmyntet tränga sig fram i rörelsen?
Huru skall bankernas medverkan till reformens genomförande
kunna tagas i anspråk? Huru skola de kunna
utlemna sina försträckningar till allmänheten i guldsedlar,
om allmänheten icke kan i sina liqvider använda dessa
sedlar såsom lagligt betalningsmedel? Utan tvifvel finge
man på detta sätt länge vänta på den tidpunkt, då silfvermyntet
borde upphöra att vara lagligt betalningsmedel och
guldmyntet träda i dess ställe såsom verkligt mynt.
För att myntreformen skall kunna utan allt för känbara
olägenheter genomföras, och de faktiska förhållandena
på ett naturligt sätt föras fram mot detta mål, är det derför,
i Kommitterades tanke, alldeles nödvändigt, att det
nya gnldm)rntet genast från begynnelsen erkännes såsom
lagligt betalningsmedel, men å andra sidan lika nödvändigt,
att silfvermyntet, icke upphör att vara det, förrän guldmyntet
eller de derå lydande riksbanksedlarne blifvit för
rörelsen i tillräcklig mängd tillgängliga. Det kan icke
undvikas att under någon tid låta silfvermyntet bredvid
och jemte guldmyntet gälla såsom betalningsmedel efter
BEHOFYET AF EN PKOVISOEISK DUBBEL YÅKDEMÅTABE. 209
lagbestämcl tarifering, och Kommitterade, som redan förut
sökt visa, huru den dubbla värdemätaren, der den ifrågasättes
att införas såsom bestående grund för myntväsendet,
är både principvidrig och till sina följder icke utan fara,
tveka dock icke att, der fråga endast är om att förmedla
öfvergången från eu värdemätare till en annan, förorda ett
provisoriskt användande af dubbel värdemätare x), såsom
den enda för det afsedda ändamålet fullt lämpliga utvägen.
Den härigenom gäldenären tillkommande rättighet, att betala
med hvilketdera myntslaget som helst, kan icke anses
vara till något verkligt men för borgenären, då denne alltid
sjelf, med samma mynt som han emottagit, skall kunna
verkställa sina betalningar.
Den bestämmelse, som Kommitterade härmed velat
förorda, och som i Sverige för någon tid skulle provisoriskt
införa dubbel värdemätare, kommer naturligtvis att gälla
jemt så länge, som öfvergångstidens egendomliga förhållanden
påkalla densamma. Under öfvergångstidens första
skede, är den nödvändig, för att gäldenär, som icke
kunnat skaffa sig det nya myntet, måtte få gälda sin skuld
'') Kommitterade fästa härvid särskildt uppmärksamheten derå, att begreppet
dubbel värdemätare icke får oupplösligt förbindas med föreställningen om
ett en gång för alla, eller för mycket lång tid, faststäldt värdeförhållande mellan
de olika mynten. I Frankrike har visserligen det i lagen af 1803 fastställda
värdeförhållandet bibehållits oförändradt under snart 70 år, men i England,
medan detta land egde dubbel värdemätare, vexlade det lagbestämda värdeförhållandet
mellan guldmynt och silfvermynt flere gånger under århundradet,
och det finnes intet hinder att, om man så önskar, låta detsamma ännu oftare
förändras, utan att den dubbla värdemätaren derigenom upphäfves. Det för den
(fubbla värdemätaren väsentliga är den bestämmelsen, att ingen må vägra att
i betalning emottaga vare sig det ena eller andra myntslaget, efter en i lagen
fastställd grund för deras inbördes värde. Om denna beräkningsgrund förändras
hvart femtionde, hvart tionde eller hvarje år, är för den dubbla värdemätaren
något helt och hållet oväsentligt.
Myntkommitténs Bet.
14
210 DEN PROVISORISKA DUBBLA VÄRDEMÄTARENS UPPHÖRANDE.
med det gamla, men tillika på det att, när gäldenären
vore i tillfälle att verkställa liqviden med det nya myntet,
borgenären icke, af obenägenhet mot detsamma, måtte
kunna vägra dess emottagande, och derigenom hindra dess
spridning i den allmänna rörelsen; under öfvergångstidens
vidare utveckling blir den provisoriskt införda dubbla värdemätaren
så småningom allt mer och mer öfverflödig, i
samma mån som det nya myntet och dess representativ
ur rörelsen uttränga det äldre; och det kommer slutligen
en tidpunkt, då det äldre silfvermyntet och de derå lydande
riksbanksedlarne blifva så sällsynta, att de såsom
omsättningsmedel förlorat all betydelse, och då utan svårighet
kan utsättas den dag, efter hvilken de ej längre
skola erkännas såsom allmänt lagligt betalningsmedel, utan
endast i Kronans kassor — eller hvad sedlarne beträffar
af Riksbanken — tills vidare emottagas. Dermed upphör
också helt naturligt den dubbla värdemätaren: guldmyntet
är från den dagen rikets enda verkliga mynt, och myntreformen
är genomförd och afslutad.
Enligt hvad här ofvan blifvit visadt, kommer, till följd
af våra egendomliga förhållanden, det första utbytet af det
gamla rörelsemedlet mot det nya att nästan uteslutande
ske genom bankernas, framför allt genom Riksbankens,
verksamhet, och samma verksamhet torde äfven blifva i
väsentlig mån bestämmande i afseende å den längre eller
kortare fortvaron af öfvergångsperioden, d. v. s. den tid,
under hvilken silfvermyntet bredvid och jemte det
förhållandenas ordnande under öfvergångsperioden. 211
nya guldmyntet skall vara'' lagligt betalningsmedel.
Sin karakter af öfvergångsperiod erhåller densamma
derigenom, att å ena sidan den nya myntlagen
träder i kraft, men å andra sidan äfven åt de faktiska
myntförhållandena tills vidare tillerkännes en rättslig betydelse.
Den nya myntlagen träder i kraft med sina bestämmelser,
att guldmynt är rikets verkliga mynt,
och att franken är räkneenhet; åt de faktiska myntförhållandena
göres det nödvändiga medgifvande^ att silfvermyntet
och de derå lydande riksbanksedlar tills vidare
behålla sin rättskraft att infria förbindelser eller utgöra
lagligt betalningsmedel. Det nya myntsystemet träder''äfven
så till vida i kraft, att så snart konverteringskursen
blifvit till efterrättelse fastställd, äro alla i det äldre myntet
utlastade förbindelser rätteligen att anse såsom till beloppet
bestämda i frank; hvad de faktiska myntförhållandena
betinga är allenast, att dessa i frank bestämda
belopp ännu tills vidare kunna, i sin helhet eller till huru
stor del som helst, med riksdalersmynt lika väl som med
frankmynt liqvideras. Visserligen kan med säkerhet
förutses, att i det dagliga utbytet vid köp och försäljning,
äfvensom vid mångfaldiga andra uppgörelser, isynnerhet å
landsbygden, den gamla mynträkningen i riksdaler och
öre ganska länge skall bibehålla sig; men sådana naturliga
förhållanden behöfva icke väcka några bekymmer eller farhågor,
då de helt visst skola reda sig sj elfva. För de fall,
då tvist i anledning häraf uppstår, eller i allmänhet der
någon offentlig myndighetsåtgärd kan vara af nöden, finnes
alltid utväg att, om aftalet lyder å det gamla myntet,
lagligen kunna bestämma beloppet i frank.
212
BEHOFVET AF EN TABIEEIUNG AF SILFVEBMYNTET
Då nu detta är det för övergångstidens rättsförhållanden
egentligen utmärkande, att nämligen i och med myntreformens
beslutande och konverteringskursens fastställande
alla aftal och förbindelser äro rättsligen att anse såsom bestämda
i frank, men tillika att dessa i frank bestämda
belopp kunna, der så önskas, äfven med riksdalersmynt
lagenligt liqvideras, så framgår häraf tydligt, huruledes
i och för sådana liqvider en tarifering måste fastställas,
som utvisar, till hvilket belopp i frank och cent dessa
riksdalersmynt eller sedlar skola vid liqvid gälla oclnemottagas.
Det är vidare naturligt, att en sådan tarifering måste
ställas i full öfverensstämmelse med den konvertering, som
omsätter skuldbelopp i riksdaler till skuldbelopp i frank.
Om konverteringen bestämmes att ega rum utan uppeller
afgäld, och således den fastställda konverteringskursen
kommer ensamt och ovilkorligen att tillämpas, måste äfven
den tarifering, hvilken på samma gång som konverteringskursen
bestämmes, bibehållas oföränderligt densamma under
hela öfvergångstiden; men om deremot konvertering
beslutas med upp- eller afgäld, måste för hvarje gång,
som under nämda tid upp- eller afgäldsbeloppet förändras,
äfven tariferingen upptaga motsvarande förändringar
i de förut gällande frankbelopp, hvartill de gamla
mynten eller riksbanksedlarne äro tariferade.
Om så icke skedde, skulle ganska anmärkningsvärda
missförhållanden kunna uppstå. Antag t. ex. att 10,000
R:dr vore förskrifna, och konverteringskursen hade varit
100 R:dr = 141 fr. 69 cent;
OCH ÅT DESS ÖFVEBENSSTÄMMELSE MED KONVERTERINGSKURSEN. 213
Om nu å förfallodagen vore gällande en afgäld af 29
cent på hvarje 100 R:dr, så komme
förskrifningens hufvudstol att utgöra............. 14,169 fr.,
hvarifrån afgälden å 29 cent per 100 R:dr skulle
afdragas med............................................................ 19 »
Återstoden 14,140 fr.
utgjorde då det belopp, som skulle liqvideras; och detta vore
naturligtvis icke något annat än förskrifningens efter uppeller
afgäldskursen: -1)
100 R:dr = 141 fr. 40 cent
konverterade belopp. Om nu gäldenären ville verkställa
liqviden med riksbanksedlar, hvartill han under öfvergångstiden
måste vara oförhindrad, och för dessa sedlar
gällde en t ar i fe ring, beräknad icke efter upp- eller afgäldskursen
100
R:dr 141 fr. 40 cent,
utan efter någon annan kurs t. ex.
100 R:dr - 140 fr.,
så skulle, för liqviden ''af de (sedan afgäldsbeloppet blifvit
frändraget) till 14,140 fr. omsatta 10,000 R:dr, gäldenären
vara skyldig att lemna 10,100 R:dr. Genom tariferingskursens
olikhet med upp- eller afgäldskursen skulle
således det anmärkningsvärda missförhållande uppkomma,
’) Med upp- eller afgäldskurs förstås det, efter medelpriset under de föregående
12 månaderna å oz. st. s. på Londons börs, i december månad hvarje
år beräknade värdet af 100 riksdaler i frank och cent, förmedelst hvilket uppeller
afgälden blifvit bestämd. År detta värde större än värdet å 100 R:dr
enligt konverteringskursen, blir uppgäld, hvars belopp är lika med skilnaden:
är deremot nämda värde mindre än värdet å 100 R:dr enligt konverteringskursen,
blir afgäld, hvars belopp är lika med skilnaden. Således är
upp- eller afgäldskursen alltid lika med konverteringskursen med tillägg
af uppgälden eller med afdrag af afgälden,
214
BEHOFVET AF EN TABIFERING AF SILFTEBMTNTEN
att för liqviden af en gäld å 10,000 R:dr, som man med
riksmjntsedlar ville verkställa, skulle erfordras icke detta
belopp, titan 10,100 R:dr, eller i allmänhet, att liqviden
af en förbindelse å riksdaler, sota man med riksmyntsedlar
ville verkställa, skulle, om den finge ske omedelbart,
utan föregående konvertering, blifva till beloppet
olika med hvad som måste erläggas, ifall konvertering
med upp- eller afgäld förutgått, och derefter hufvudstolen
''jemte upp- eller afgäldsbeloppet med riksmyntsedlar liqviderades.
Att kunna göra konverteringen, vare sig med eller
utan upp- eller afgäld, obligatorisk för alla förbindelser,
och dermed vinna den stora fördelen att, så snart myntreformen
blifvit, beslutad och konverteringskursen till efterrättelse
fastställd, alla å riksdaler lydande förbindelser äro
rättsligen att anse såsom bestämda i Frank, är något som
alla Kommitterade enhälligt eftersträfvat. Ty vore konverteringen
icke för alla förbindelser obligatorisk, för
hvilka skulle den vara det, och för hvilka icke? Skulle
lagstiftningen låta detta helt och hållet bero af frivillig
öfverenskommelse, så är fara värdt att eu mångfald af
förhållanden skulle uppstå, hvilkas rättsliga ordnande blefve
ganska inveckladt. Det blefve icke lätt att undvika, att
vissa för ett sådant fall nödvändiga Stadganden komme
att stå mindre väl tillsammans med andra lika nödvändiga.
Så t. ex. för att gäldenären vid liqviden af en å
riksdaler lydande förbindelse, om hvars konvertering man
icke kunnat åsämjas, skulle kunna äfven begagna det nya
guldmyntet, hvartill han måste vara oförhindrad, komme
äfven en tarifering af detta i riksdaler att blifva behöflig.
OCH AF DESS ÖFVEKENSSTÅMMELSE MED KONVEETEEINGSKTJESEN. 215
Men att tarifera guldmyntet, som blifVit beslutadt att vara
rikets verkliga mynt ock ju förr dess hellre skall blifva
det enda lagliga betalningsmedlet, i silfvermyntet, som
endast provisoriskt, för att förmedla öfvergången, någon
tid skall i liqvid emottaga^, är något helt annat än att
tarifera detta senare i det förra. Tv en tarifering af silfvermynt
i guldmynt står ganska väl tillsammans med
den bestämmelse i lagen angående rikets mynt, som förklarar
guld såsom ensam värdemätare, alldenstund en sådan
tarifering just, uttrycker silfvermyntets värde i guldmynt.
Deremot skulle en tarifering af guldmynt i silfvermynt
icke kunna anses i formelt hänseende lika väl
stå tillsammans med nämda bestämmelse, enär en sådan
tarifering hänförde guldmyntet till silfver såsom den egentliga
värdemätaren, hvithet det dock upphört att vara, så
snart lagen angående rikets mynt blifvit beslutad och
trädt i kraft.
Skall emellertid konverteringen kunna göras obligatorisk
för alla å riksdaler lydande förbindelser, och öfvergångstiden
få den för sig utmärkande karakter, såsom
Kommitterade tänkt sig densamma, måste också, såvida
ej missförhållanden, sådana som de ofvan påpekade, skola
uppkomma, tariferingen ställas i noggrann öfverensstämmelse
med konverteringen. Det är detta tariferingens
nödvändiga samband med konverteringen, som för de tre
Kommitterade, hvilka föreslagit konverteringskursens tillämpning
med upp- eller afgäld, varit ett kraftigt skäl
att fastställa denna senares belopp för ett helt år i Benåder,
äfvensom att några månader framskjuta det första
bestämmandet af detta upp- eller afgäldsbelopp. Det må
216
KOMMITTERADES FÖRSLAG MED AFSEENDE
visserligen vara sant, att så väl konvertering som taxering
egentligen endast afse rättsliga förhållanden, och att
frivilliga överenskommelser, vare sig vid köp och försäljning
eller vid uppgörelser af hvad slag som helst, icke
behöfva vara bundna vid ett noggrant iakttagande af
rättsliga bestämmelser; men det kan dock icke nekas,
att en särdeles stor fördel vore vunnen, om dessa rättsliga
bestämmelser så affattades, att de kunde tjena allmänheten
till god ledning, då den under det dagliga utbytet
skall lära sig begagna de nya mynten och så småningom
vänja sig vid att i den nya mynträkningen uppskatta,
hvad den förut varit van att uttrycka i de gamla
mynten. I båda dessa hänseenden skulle tvifvelsutan tätare
förändringar i tariferingen, särdeles i första början,
åstadkomma oreda och förvirring.
På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, få Kommitterade
i underdånighet tillstyrka:
a) att Eders Kongl, Maj:t måtte i full
öfverensstämmelse med den kurs, som
lägges till grund för konverteringen, fastställa,
till hvad belopp i frank och närmaste
hela cent ej mindre
silfvermynt å 4-, 2- och 1-R:dr samt
å 50-, 25- och 10-öre,
än äfven
riksbanksedlar å 1000-, 500-, 100-, 50-,
10-, 5- och 1-R:dr,
skola tillsvidare vid betalning gälla, samt
låta härom allmän kungörelse samtidigt
med konverteringsförordningen utgå;
Å TABIFERDWSKURSENS FASTSTÄLLANDE.
217
b) att denna tarifering skall, om konvertering
utan upp- eller afgäld blifvit
beslutad, vara gällande för hela öfvergångstiden,
eller så länge silfvermynt och
derå lydande riksbanksedlar skola bredvid
och jemte guldmyntet och derå lydande
riksbanksedlar vara lagligt betalningsmedel.
Om åter konverteringskursen
kommer att å privaträttsliga förbindelser
med upp- eller afgäld tillämpas,
skall ifrågavarande tarifering endast gälla
till utgången af det år, som närmast följer
efter det, då myntreformen beslutas;
c) att, i detta senare fall, för hvarje år
inom utgången af december månad, på
samma gång som det för nästföljande år
bestämda upp- eller afgäld sbelopp till allmän
efterrättelse kungöres, äfven utfärdas
kungörelse om den nya tarifering å nämda
mynt och sedlar, som för nästföljande år
skall varda gällande; hvilken tarifering då
skall för hvarje mynt- och sedelsort bestämmas
i Frank och närmaste hela cent,
i noggran öfverensstämmelse med det samtidigt
bestämda upp- eller afgäldsbeloppet.
För Kommitterade har det naturligtvis icke låtit sig
göra att på förhand fullständigt upptaga och genomtänka
alla de möi liga fall, vid hvilka den föreslagna myntreformen
kan blifva med större eller mindre svårigheter
218
KONVERTERINGENS TILLÄMPNING
förknippad, eller att i alla detaljer förutse, huru de af Kommitterade
föreslagna rättsbestämmelser skola på bästa och
enklaste sätt i verkligheten vinna tillämpning. För att
emellertid i någon mån åskådliggöra, huru de tänkt sig
denna tillämpning, tillåta de sig att här i största korthet
antyda några af de första och väsentligaste momenten af
reformens utveckling.
I främsta rummet ställa sig de förändringar i offentligrättsliga
förhållanden, som af den nya myntlagens beslutande
blifva en omedelbar följd. Sedan statsmakterna antagit
det nya myntsystemet, och frank-räkningen derigenom
blifvit lagligt gällande, tillhör det i första hand
staten att ej mindre i sina ekonomiska transaktioner, än
i sitt räkenskapsväsen, låta densamma komma till användning.
Dertill hör, att hela systemet af officiela värdeberäkningar
genast utföres i det nya frankmyntet. T frank
uppgöres den derefter först inträffande markegångssättningen;
i frank bestämmas alla ersättnings- eller
bötes-belopp; i frank sker den taxering, vare sig af fast
egendom, eller för inkomst af kapital eller arbete, som
kommer att ligga till grund för det följande årets allmänna
bevillning. Dertill hör också, att till den nästföljande riksdagen
hela statsregleringen uppgöres i frank, hvarvid ingen
svårighet bör kunna möta i afseende på beräkningen
vare sig af inkomster eller utgifter.
Hvad statsinkomsternas debitering beträffar, så är
atf märka:
Do att sådana statsmedel, som bero på lösen efter
markegång eller på försäljning af effekter in natura, t. ex.
arrendemedel, kopparränta!!, tiondetackjernet, kavalleri
-
Å OFFENTLIG-RÅTTSLIGA FÖKHALLANDEN.
219
regementenas häst v ak an srn edel, försälj ni ngsbelopp för skogsprodukter
in. m., kunna alltid i frank utdebiteras, så snart
markegångsprisen blifvit satta eller försäljningen skett i
detta myntslag. Äfven der så ej är fallet, kan utdebiteringen
lika väl ske i frank, genom att i detta myntslag
efter konverteringskursen omsätta beloppet;
2:o att inkomstmedel, som i penningar äro bestämda,
t. ex. åtskilliga vakapsafgifter, mantalspenningar m. m.,
böra efter konverteringskursen omsättas i frank;
3 ro att hvad böter beträffar, beliöfver hvad derom
är stadgadt icke nödvändigt förändras, utan likasom bötesbelopp,
medan sådana ännu i vår lag qvarstodo bestämda
i daler silfvermynt, vid lagens tillämpning utsattes i riksdaler,
så bör äfven nu i hvarje särskildt fall bötesbeloppet,
med ledning af konverteringskursen och med den afrundning
till siffran, som latitudsystemet tillåter, kunna i frank
bestämmas;
4:o att hvad angår tullmedel, postmedel, stämpelpappersmedel,
bränvinstillverknings- och försäljningsmedel
jemte andra af samma slag, böra alla dessa afgifter redan
första riksdagen efter myntreformens beslutande bestämmas
i frank; och torde äfvenså Eders Kongl. Maj:t låta
andra taxe- och afgiftsbelopp, såsom jern vägstaxorna, fyroch
båkafgifterna o. s. v., undergå enahanda förändring;
5:o att allmänna bevillningen, äfven den efter 2:dra
Artikeln, förutsatt att de taxeringar, vare sig af fast egendom
eller för inkomst af kapital eller arbete, som ligga till
grund för densamma, blifvit i frank bestämda, bör i detta
myntslag utdebiteras;
220 KONVENT:S TILLÄMPNING Å OFFENTLIG-RÄ.TTSL. FÖRHÅLLANDEN.
6:o att alla restantier från förfluten tid af utgifter till
staten af livad slag som helst böra enligt konverteringskursen
till belopp i frank omsättas.
Hvad vidare beträffar uppbörden af såväl dessa som
öfriga till statens kassor ingående utgifter, bör, så länge
öfvergångstiden varar, den betalningsskyldig^ efter sin
beqvämlighet fa vid liqvid använda äfven silfvermynt eller
riksbankssedlar å detta mynt efter den för dem gällande
tariferingen.
I afseende på utgifterna i statsregleringen, vare sig
den ordinarie eller extra ordinarie, så, enär de allesammans
bestå i antingen vissa bestämda penningebelopp eller ock
spanmål, indelad eller oindelad, möter intet hinder, förutsatt
att markegångsprisen redan blifvit. satta i frank, att i
detta mynt utföra alla utgiftsposter. Härvid torde böra
anmärkas, att alla de belopp, hvilka äro ämnade att från
förra statsregleringen bibehållas oförändrade, böra efter konverteringskursen
omsättas i frank, och endast, der så lämpligen
ske kan, till siffran afrundas.
Beträffande slutligen sådana anslag, som vid föregående
riksdagar blifvit beviljade, men ännu icke äro utbetalda, böra
vid första riksdagen efter myntreformens beslutande beloppen
enligt den fastställda konverteringskursen omsättas i frank.
(
Hvad de privaträttsliga förhållandena angår, vill det
synas Kommitterade, som om de utan svårighet läte ordna
sig genom tillämpningen af här föreslagna bestämmelser.
Sedan konverteringskursen blifvit till efterrättelse fastställd
— vare sig med eller utan upp- eller afgäld — äro
alla aftal och förbindelser rättsligen att anse såsom be
-
DE ENSKILDA BANKEBNAS STÄLLNING TILL BEFOBMEN. 221
stämda i frank; och den gällande tariferingen — den må
bestämmas för endast ett år i sender, eller under hela
öfvergångstiden vara oförändrad — utvisar alltid, till hvad
belopp i frank och cent det äldre riksdalersmyntet skall
tillsvidare i liqvid mottagas. Beträffande särskildt inteckningar,
beviljade för skuldbelopp å riksdaler, böra de
förnyas till den i frank konverterade hufvudstolen med
eller utan upp- eller afgäld, allt efter som konverteringen
blifvit beslutad med eller utan ett sådant tillägg eller afdrag.
Då emellertid upp-eller afgälden är ett jemförelsevisobetydligt
belopp och oftast icke torde uppgå till räntebeloppet
för en enda månad, kommer utan tvifvel densamma
att, till vinnande af större enkelhet och reda, i de
bestå fall särskildt tiqvideras. Genom ett sådant särskildt
liqviderande af upp- eller afgälden, hvarom anteckning bör
ske å sj elfva skuldebrefvet, kommer inteckningsförnyelsen
att gälla för endast hufvudstolen, eller för hvilket annat
mindre belopp som. helst, hvarom borgenär och gäldenär
kunna åsämjas, i fall äfven å hufvudstolen någon del skulle
afbetalas, för att få det qvarstående beloppet, hvarå förnyelsen
skall gälla, till siffran mera afrundad.
I afseende på de enskilda bankerna och deras
verksamhet för myntreformens genomförande, hafva Kommitterade
tänkt sig att, så snart beslut blifvit fattadt, att
guldmynt är rikets verkliga mynt och franken den lagligt
gällande räkneenheten, böra dessa banker icke vidare få
utgifva ändra sedlar än dem, som lyda å frpnk, och som
skola vid anfordran med rikets verkliga mynt inlösas.
För att emellertid detta skall kunna ske, måste på samma
gång som lagen angående rikets mynt antages, åtskilliga
222 BET NYA MYNTETS INFÖRANDE I DET DAGLIGA UTBYTET.
förändringar beslutas i Kong! Kungörelsen af den 20 Maj
1864 angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar; och Kommitterade hafva i en särskild Bilaga
(lutt. Y) angifvit, hvilka dessa förändringar äro. Härvid
tillåta de sig dock anmärka, att de ansett det ligga utom
deras befogenhet att taga i betraktande andra möjligen nödiga
förändringar i privatbanks-lagstiftningen än sådana,
som med myntreformen ega omedelbart sammanhang, bland
hvilka Kommitterade, såsom ock synes af motiveringen
till 4 § af förslaget till Lag angående Riksbanken, äfven
räkna den, att privatbankerna, efter myntreformens beslutande,
må förpligtas inlösa sina sedlar med verkligt
mynt.
Hvad slutligen beträffar det nya myntets införande i
det dagliga utbytet vid köp och försäljning, och allmänhetens
invänjande vid den nya mynträkningen — ett
område, för hvilket inga rättsliga bestämmelser kunna gifvas
— vilja Kommitterade allra minst försöka att förutsäga,
huru reformens utveckling der skall försiggå. De
svårigheter, som äro att öfvervinna, möta dels i den större
allmänhetens förkärlek för de nuvarande banksedlarne af
lägre valör, hvilka under det nya myntsystemet måste ersättas
af silfvermynt, dels ock vid inlärandet af den nya
mynträkningen, hvarvid en ständig jemförelse måste göras
mellan de gamla myntstyckena och de nya. Hvad sedelmyntet
beträffar föreställa sig Kommitterade, att en- och
fem-riksdalerssedlarne under någon tid måste bibehållas i
rörelsen, för att icke allmänheten, genom ett för hastigt
försvinnande af detta kända och omtyckta bytesmedel,
måtte få en ytterligare anledning till motvilja för reformen.
PRISBESTÄMMELSERNA I DET GAMLA MYNTET OCH I DET NYA. 223
För inlärandet åt den nya mynträkningen torde det åter
vara af vigt, att tabeller, i öfverensstämmelse med den
gällande tariferingen, uppgöras och på lämpligt sätt spridas
bland allmänbeten, för att utvisa hvad i hela cent motsvarar
1, 2, 3 o. s. v. öre, och hvad i frank och hela cent
motsvarar 1, 2, 3 o. s. v. riksdaler. Utan tvifvel kommer
äfven dylika tabellers utarbetning och anordning i fickformat
samt spridning bland allmänheten att blifva föremål
för enskild företagsamhet, såsom fallet var med de flerstädes
i landsorten spridda små ”Jemförelse-tabeller mellan
prisen å de nya måtten 1 fot och 5 fot samt den gamla
tunnan, från 25 öre till 4 R:dr 75 öre foten”. Emellertid
och då det icke tqrde kunna förnekas, att för allmänhetens
inlärande af den nya mynträkningen, åtminstone vid det
dagliga mindre utbytet och der förekommande prissättningar,
någon lättfattlig regel för det gamla myntets förvandling
i det nya skulle vara af icke ringa nytta, äfven
om den icke gåfve fullt noggranna resultat, så tillåta sig
Kommitterade, att i detta hänseende fästa uppmärksamheten
på följande l).
Efter all sannolikhet kommer tariferingen af öresbelopp,
understigande 1 riksdaler, att någorlunda stadigt
hålla sig omkring värderelationen
1 riksdaler = 142 cent.
Denna värderelation gifver för skilling riksgäld
’) Kommitterade hafva här velat gifva några sådana regler för förvandling1 till
cent ej blott af öre utan äfven af skilling riksgäld. Detta senare torde
vara så mycket mer berättigadt, som räkningen i skilling ännu på de flesta
ställen i vårt land är väl känd och använd; hvartill kommer, att åtminstone
den senare regeln för förvandling från skilling till cent gifver i allmänhet
mera noggranna resultat.
224 REGLER FÖR OMSÄTTNING AF DET GAMLA MYNTET I DET NYA.
48 skilling = (144—2) cent,
eller
1 skilling — (3 — 5\) cent.
Man finner häraf, att hvarje skilling är lika med 3
cent, minskadt med cent, och att således, om man icke
vill iakttaga minskningen förr, än den uppgår till fullt en
hel cent, regeln för att få veta det belopp i cent, som
motsvarar ett visst antal skilling, blir denna:
multiplicera skillingtalet med 3 och minska
produkten med 1, ifall skillingsbeloppet uppgår
till 24 eller derutöfver; då erhålles motsvarande
antal cent.
Önskade man eu större noggrannhet och ville, såsom vanligt,
låta hvarje bråk gälla för närmaste hela tal, noll
inberäknadt, så blefve regeln något mera komplicerad,
nämligen denna:
multiplicera skillingstalet med 3 och minska
produkten
med 1, om skillingsbeloppet ligger mellan
12 och 36,
med 2, om skillingsbeloppet uppgår till 36
eller derutöfver;
då erhålles motsvarande antal cent.
Äfven småibelopp uttryckta i öre kunna med en visserligen
mindre, men för det dagliga utbytet tillräcklig, noggrannhet
förvandlas till cent enligt denna regel:
lägg till öretalet hälften deraf och drag ifrån
summan 2:dra siffran i öretalet, höger ifrån
räknadt, (om någon sådan finnes); då erhålles
motsvarande antal cent.
Åtgärder till myntreformens förberedande. 225
Då myntreformens genomförande i främsta rummet
beror deraf, att det nya myntsystemet erhåller rättsligt erkännande,
'' måste utan tvifvel all egentlig verksamhet för
det nya myntets spridning i rörelsen och för allmänhetens
vänjande vid den nya vmynträkningen komma att anstå,
till dess att lagliga bestämmelser i nämda hänseende blifvit
beslutade. Kommitterade vilja dock icke förneka, att
redan dessförinnan en eller annan åtgärd skulle kunna
vidtagas, för att förbereda den tillämnade reformen och
underlätta den öfvergång, som tager sin början med de
nya lagarnes antagande. Sådana åtgärder skulle isynnerhet
vara påkallade, om redan före den tid, då myntreformen
kan taga sin begynnelse, några särdeles gynsamma
konjunkturer för indragande af guld i landet skulle
inträffa; och de skulle måhända kunna bidraga att förmildra
verkan af de rubbningar, som möjligen komme att
träffa den allmänna rörelsen, om de nya lagarne utan all
förberedelse .skulle träda i kraft. Såsom sådana förberedande
åtgärder hafva Kommitterade tänkt sig:
l:o Fastställande af eu viss kurs, till hvilken
Carolinen må mottagas i alla betalningar
till kronans kassor.
Då afsigten härmed skulle vara att bereda lättare spridning
och större förtroende åt dessa guldmynt, hvilka, till följd
af den nuvarande skilnaden mellan Riksbankens in- och
utvexlingspris, synas hafva svårt att komma till användning
i den dagliga rörelsen, skulle den för kronans kassor
fastställda kursen vara densamma som bankens utvexlingspris;
och då allmänhetens förtroende för de nya mynten
Myntkommitténs Set. 15
226 ÅTGÅEDER TILL MYNTREFORMENS FÖRBEREDANDE.
hufvudsakligen beror derpå, att deras värde visar sig vara
lika oföränderligt som det lagliga betalningsmedlets eller
silfvermyntens, är det utan tvifvel af stor vigt att, så vida
ej särskilda tvingande omständigheter till annat föranleda,
låta denna statens kassakurs under hela tiden före myntreformens
beslutande vara oförändrad. På Kongl. Maj:ts
vidare ompröfning måste det sedan bero, huruvida detta
statens åtagande, att vid all uppbörd och alla betalningar
mottaga guldmynt till ett fast värde, äfven skall utsträckas
till att genom kronans kassor ombesörja deras invexling
mot silfvermynt eller å silfver lydande riksbankssedlar.
Kommitterade föreställa sig emellertid, att så länge enskilda
bankinrättningar fortfara att såsom hittills besöija denna
invexling till Riksbankens utvexlingspris, torde statens åtffärd
i detta hänseende icke i någon större utsträckning
O ''
komma att tagas i anspråk.
2:o Bemyndigande för Riksbanken och de
enskilda bankerna att utgifva sedlar lydande
å Carolin.
Hvad Riksbanken beträffar, möter härvid den svårigheten
att, då denna institution har till uppgift att uppehålla landets
myntväsen, måste densamma, så länge dess å silfver
lydande sedlar erkännas såsom mynt, framför allt söija
för att kunna vid anfordran inlösa dessa sedlar med silfver
och således undvika allt, som i detta hänseende kunde
utöfva en störande inverkan. Kommitterade föreställa sig
derför, att under tiden före de nya myntlagarnes antagande,
och innan guldmynt och derå lydande riksbankssedlar
ännu blifvit lagligt betalningsmedel, Riksbanken icke borde
utgifva obetäckta sedlar lydande å guldmynt, utan skulle
ÅTGÄRDER TILL MYNTREFORMENS FÖRBEREDANDE.
227
för det utelöpande beloppet af sådana sedlar alltid finnas full
guldvaluta inneliggande i bankens hvalf. De borde också
helst utlemnas i form af depositionsbevis ställda till innehafvaren.
Det följer af sig sjelf!, att dessa å guldmynt
lydande sedlar eller depositionsbevis genom sjelfva sin
form och färg böra vara val skilda från de å si Ifver mynt
lydande sedlar.
För de enskilda bankerna, som icke hafva till uppgift
att uppehålla myntvärdet, och som med Riksbankens
sedlar kunna inlösa sina egna å silfvermynt lydande sedlar,
synes det icke vara med någon svårighet förenad! att redan
före myntreformens beslutande utgifva sedlar lydande
å guldmynt, förutsatt allenast att de vidtaga åtgärder för
dessa sedlars inlösande, vid anfordran, efter lydelsen med
guldmynt. Kommitterade hafva också utarbetat förslag till
’ b oordning derom, att enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar jemväl få utgifva sådana, lydande
å Carolinstycken” (se Bil. IT); och har det synts
dem icke böra väcka någon betänklighet att dervid medgifva
dessa bankbolag rättigheten, att i sin nuvarande sedelutgifningsrätt
inberäkna dessa å Carolin lydande sedlar efter
Garolinens af Riksbanken fastställda utvexlingspris.
Sedan detta betänkande redan var uppsatt, fingo Kommitterade
mottaga en skrifvelse, utgången från Förenta
Staternas Department of State den 13 Juni 1870, hvilken
blifvit föranledd deraf, att Förenta Staternas Senat uppmanat
Presidenten att öppna brefvexling med Storbrittanien
228
TILLÄGG OM MYNTREFORMSFÖRSLAG FRÅN
och öfriga främmande makter, i afsigt att befordra antagandet
af gemensam myntenhet och värdemätare för ett
internationelt myntsystem.
Sedan skrifvelsen fästat uppmärksamheten derå, att de
länder, med hvilka Amerika har kommerciela förbindelser,
hufvudsakligen kunna indelas i fyra grupper,
de som räkna i Sterlingmynt,
» » » i Frankmynt,
» » » i Nordtyskt mynt,
» » » i Dollarsmynt;
vidare att Förenta Staterna
från den första gruppens länder importera för 220mill. doll.,
till
från
till
från
till
så att,
»
andra
»
tredje
exportera » 275 »
importera » 50
»
57 »
26.5 »
27 »
» » exportera
» » importera
» )> » )> exportera
då hela Förenta Staternas import utgör 418 mill.
och export » 440 »
de mynt, i hvilka sterling och dollars utgöra räkneenheten,
för Förenta Staterna ögonskenligen ega den allra största
betydelse, så snart fråga uppstår om förening till ett gemensamt
myntsystem;
samt att hvarje förändring i den inom Förenta Staterna
gällande räkneenhet skulle medföra en mängd olägenheter
för Förenta Staternas folk, för hvilka detta knappast
skulle finna sig godtgjordt genom de fördelar, det
skulle draga af förändringen, och att likaledes de öfriga
staterna hvar och en för sig skulle hafva mera olägenhet
än fördel af hvarje förändring i deras räkneenhet;
1
FÖRENTA STATERNAS DEPARTMENT OF STATE.
229
uppställer densamma för genomförandet från Förenta
Staternas sida af ett internationelt myntsystem, såvida
dertill fordras en absolut identitet mellan de olika ländernas
mynt, såsom hufvudvilkor
l:o att föreningen med de andra länderna icke
måtte behöfva medföra någon väsendtlig förändring
af Förenta Staternas nuvarande myntenhet;
2:o att föreningen om ett gemensamt mynt måtte
biträdas af England och af de länder, som hafva
frankräkning.
Då skrifvelsen nu tillika medgifver, att samma fordran
måste från Englands och Frankrikes sida uppställas
å hvarje grundval för ett internationelt system,. så att de
å sin sida måste begära:
l:o att icke behöfva ändra sin mynt- eller räkneenhet,
2:o att de bägge andra hufvudgrupperna af länder
måtte biträda det af dem antagna myntsystem,
så framgår som en omedelbar följd af dessa ömsesidiga
absolut oförenliga fordringar, att en dylik förening måste
vara omöjlig, en åsigt som i skrifvelsen ock är med styrka
framhållen. Der säges om det af 1867 års myntkonferens
förordade, och sedan inom den Amerikanska Kongressen
upprepade gånger föreslagna, Franska myntsystemet, att
Förenta Staternas styrelse önskar ett myntsystem, som
mera närmar sig till dess eget, och att i hvarje händelse
Presidenten icke kan föreslå Kongressen att underkasta
Förenta staternas undersåter alla de med en dylik förändring
förbundna olägenheter, förr än man är viss, att England
kommer att ansluta sig till detta system. Om det
230
TILLÄGG OM MYNTREFORMSFÖRSLAG FRÅN
af Hr Kelley i Kongressen framlagda förslag yttrar åter
skrifvelsen, att detsamma visserligen synes bereda Amerika
en stor fördel, då dollarns reduktion skulle inskränkas
till 0.3 % och således falla inom remediet; men deri
uttalas tillika den öfvertygelsen, att detta system icke kan
gynsamt mottagas hvarken i England, der det påkallar
en förhöjning i guldmyntens värde af 2% %, ej heller i
Frankrike, der förhöjningen skulle blifva 3f %.
Då förslagen att förena de olika myntsystemen genom
deras grundande på ett för alla gemensamt och för
alla absolut identiskt guldmynt sålunda synes stöta mot
den oöfvervinneliga svårigheten af oförenliga och dock
lika berättigade fordringar, framkastar skrifvelsen ett nytt
förslag till ernående af ett internationelt mynt, hvilket afser
att, utan någon svårare rubbning af de förnämsta
handelsfolkens olika myntsystem, utan någon förändring i
benämningarna och de relativa värdena å hvarderas inhemska
mynt, ändock komma till en sådan assimilation
af dessa myntsystem, som kan försäkra alla om de flesta
af de fördelar, hvilka en absolut unification skulle innebära.
Den första uppgiften är dervid allenast att för
värdena finna ett gemensamt mått, som sjelft icke är
mynt, men till hvilket hvarje nations mynt kan genom
en liten oväsendtlig förändring sättas i en enkel och lätt
uttryckt relation. Ett sådant mått vill skrifvelsen finna i
den Franska decigrammen. Den föreslår, att hvarje
mynts internationela värde skall bestämmas genom den
vigt fint guld det innehåller, hvilken vigt uttryckt i hela
franska decigrammer skulle utsättas i dess prägel; och
att, innan någon fullständig internationel myntenhet kan
FÖRENTA STATERNAS DEPARTMENT OE STATE.
231
ernås, alla andra frågor beträffande mynten skola öfverlemnas
åt hvarje lands egen lagstiftning och erfarenhet.
Enligt detta förslag skalle derför hvart och ett af de
förnämsta länderna åvägabringa en sådan förändring af
sina mynt, att de hvart för sig kornrne att utgöra något
helt antal de c igram fint guld, såsom följande tabell utvisar
:
| Myntens namn. | Nuvarande vigt | Föreslagen vigt | Förändringen |
Förenta Staterna...... | Half-eagle................................. | 75.232 | 75 | -A* |
Storbrittanien......... | Sovereign ................................. | 73.224 | 73 | -\% |
Frankrike ............... | Napoleon d’or............................ | 68.065 | 58 | — A* |
Preussen................. | Friedrich d’or .......................... | 60.302 | 60 | - i % |
Österrike ................ | Doppel ducat........................... | 68.838 | 69 | + i % |
Tyska Myntföreningen | Krone ...................................... | 100 | 100 | — |
Ryssland................. | Halfimperial.............................. | 59.987 | 60 | ä* Jp + |
Spanien .................. | Dublon om 10 escudos sedan 1861 | 75.483 | 76 | - § % |
De föreslagna förändringarne äro ytterst obetydliga och
knappast märkbara. Antagas de, blir derigenom decigrammen
fint guld en ideel räkneenhet, som lätteligen kan användas
för internationela prisbestämningar, och fint guld
är värdemätare utan allt afseende å legeringen.
Kommitterade hafva af det här framställda förslaget
icke funnit sig föranledda att frångå sin redan stadgade
öfvertygelse om det ändamålsenligaste sättet att vinna en
sådan öfverensstämmelse mellan de olika folkens mynt
-
232 TILLÄGG OM FRANKRIKES SISTA ÅTGÄRDER I MYNTFBÅGAN.
väsen, som slutligen kan åstadkomma ett verkligt internationelt
myntsystem. De hafva icke kunnat finna, att de
här föreslagna förändringar i de olika folkens myntsystem,
hvilka dock alltid skulle medföra större eller mindre
uppoffringar och förvecklingar, skulle bereda någon
motsvarande fördel föi; det internationela utbytet eller åt
de särskilda staterna erbjuda de fördelar af ett mera rationel
myntväsen, som de hvar för sig eftersträfva.
Slutligen anse sig Kommitterade äfven böra omnämna,
att den undersökning (enquéte) rörande myntfrågan,
hvilken, såsom i Betänkandet är omförmäldt, detta
år anställts af Frankrikes Conseil supérieur du Commerce,
de 1’Agriculture et de 1’Industrie, förstärkt med några ledamöter
af le Corps legislativ numera är afslutad. Under
öfverläggningarna hafva 37 sakkunnige Fransmän och utländingar
blifvit hörda, deribland äfven (från Norge) Statsrådet
O. •/. BrocJi och (från Sverige) Bankdirektören A.
O. Wallenberg. — Bland de uppställda 5 frågorna voro af
största vigt de, som rörde 25 fr.-styckets prägling och
upphäfvandet af ”le double étalon”. Af de 37 sakkunnige
hafva 30 förordat präglingen af 25 fr.-stycket; 23 yttrade
sig bestämdt för upphäfvandet af ”le double étalon”, 12
uttalade sig emot och 2 tveksamt. Af ledamöterna inom
le Conseil supérieur röstade också flertalet för bägge dessa
åtgärder. Angående frågan om ”le double étalon” stannade
man dock för närvarande vid det beslut, att upphäfvandet
af densamma borde beredas genom inställande af
TILLÄGG OM FRANKRIKES SISTA ÅTGÄRDER I MYNTFRÅGAN. 233
all vidare utmyntning af 5 fr.-styckena i silfver, Indika derigenom
så småningom af sig sj elfva skulle försvinna ur
rörelsen, hvarefter deras aflysande såsom lagligt betalningsmedel
utan någon svårighet kunde försiggå.
Med djupaste vördnad trohet och nit framhärda Kommitterade
Stormäktigste,
Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Majestäts
Stockholm d. 13 Aug. 1870.
underdånigste och tropligtigste
tjenare och undereåter
C. J. MALMSTEN.
Joach. Åkerman.
Axel Bergström.
C. Skogman.
J. J. Ekman.
Hans Forssell.
Särskild mening
vid Kommitténs beslut angående förvandling i det nya myntet
af äldre, i silfvervaluta förskrifna, förbindelser
af
C. Skogman.
Det var att förutse, det vid behandlingen af föreliggande punkt
ibland de ämnen, Kommitterade hade att utreda, olika åsigter skulle
komma att uttalas, huru sammanstämmande än samtlige Kommitterades
äsigter i sjelfva myntfrågan än kunde blifva. Dels är
denna del af ämnet i sig sjelf af en mera invecklad natur än frågan
om ett nytt myntsystem i och för sig, enär den måste betraktas
icke blott utur praktisk utan äfven utur rättslig synpunkt;
dels har man icke här, såsom vid bestämmande af det nya myntsystemet,
något faktiskt gifvet, som med nästan omotståndlig kraft
tvingar meningarna att följa den redan brutna och banade vägen,
äfven om man utur mera än en synpunkt kan önska, att denna
väg från början blifvit utstakad uti en något olika riktning.
Inom det uti myntfrågan, såsom i mycket annat, tongifvande
landet, Frankrike, är förvandlingen eller omsättningen i guld af
förbindelser lydande å silfver, eller tvärtom, redan gifven genom
den i detta land rådande ”double étalon” eller alternativa värdemätaren,
enligt hvilken hvarje gäldenär kan, efter behag, med silfvereller
guldmynt frigöra sig från en penninge-förbindelse, enligt ett
värdeförhållande dessa metaller emellan af 1 :15.5. Huruvida nu
en sådan tolkning af den bekanta lagen af den 7 Germinal år XI
verkligen är den rätta, eller om icke silfver ännu är den egentliga
lagliga myntvalutan i Frankrike, derom tvista i nämnda land
de utmärktaste statsekonomer och rättslärde; något försök att reda
denna fråga eller att deruti ens uttrycka någon åsigt, skulle således
här knappast vara på sin plats. För oss är det nog att
veta, det vid stigande värde på silfver under nästlidna årtionde
guldet i Frankrike faktiskt satte sig i silfrets ställe, men att deremot
nu, vid sjunkande värde å silfver — värdeförhållandet har de
236 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING.
gista tre åren stått vid 1:15.55, 15.60 — denna sistnämnda metall
synes börja att undantränga guldet för att åter intaga sin gamla
plats.
Huru ömtålig frågan om en myntförändring städse måste blifva
vid hvarje mera - utbildadt samhällstillstånd, der förbindelserna man
ocli man emellan, äfvensom de emellan staten eller kommuner å
ena sidan och enskilda personer eller stiftelser å den andra, icke
allenast vuxit till ett ofantligt belopp, utan äfven förekomma i mångfaldigt
skiftande och stundom ganska invecklade former, derom
upplyser bland annat den lifliga strid, som någon tid pågått i
England, uppväckt af den skenbarligen ringa förändring i värdet
af landets gamla myntenhet, pundet sterling, hvilken blifvit ifrågasatt
för åstadkommande af fullkomlig likhet i metallvärde emellan
detta och det såsom universell mynt föreslagna 25-frankstycket,
hvarigenom den rika och affärsverksamma östaten, öfver hvars område
solen ej går ned, och der prisen å de stora stapelvarorna
hufvudsakligen bestämmas, skulle hafva anslutit sig till eller åtminstone
satt sig i nära beröring med det på dagordningen stående
internationela myntsystemet. Ehuru den i och för en sådan anslutning
nödiga nedsättningen af pundet sterling endast uppgår
till två pence, eller § procent, utan att något ombyte sker i den
metall, hvarpå myntsystemet är fotadt, har dock förslaget derom
väckt ett lifligt motstånd, just på grund af de svårigheter som
möta i afseende på redan befintliga förbindelsers behandling; ett
motstånd som icke låtit sig slappas genom den af nuvarande skattkammar-kansleren
föreslagna utvägen att nedsätta det präglade
pundets — sovereignens — värde genom åsättandet af en i myntet
inlagd slagskatt, af noggrannt samma belopp som skilnaden emellan
den nuvarande sovereignen och 25-frankstycket, hvarigenom
man förmenar sig hafva åstadkommit ett mynt, h vilket å enå sidan
inom landet förblefve vid samma värde som det äldre myntet och
fortfarande vore i besittning af samma köpkraft som detta vid utbyte
emot andra varor eller förnödenheter, men som vid jemförelse
med utlandets mynt stode i ett annat, något lägre värde. Huru
detta ringare värde i utlandet skall kunna förhindras att inverka
på myntstyckets högre värde inom England, samt huru den sovereign,
som i Frankrike gäller 25 frank, skall kunna i England fortfarande
anses lika med 25 frank 22 centimer, är en fråga vid
hvars bejakande man väl må känna sig tveksam. Dess upptagande
till pröfning och utredning är likväl här icke af nöden, enär
SÅRSKTT.T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. 237
en sådan icke står i något omedelbart sammanhang med den,
hvarom jag nu bär att yttra mig.
Vid den år 1815 i England skedda öfvergången från silfver
till guld såsom laglig värdemätare, hade guldet redan så länge
varit i faktisk besittning af makten, att allas tankar och begrepp
i penningeväg helt och hållet lydde på guld, om detta uttryck
tillätes mig. Några egentliga svårigheter utur synpunkten af den
ena metallens utbyte mot den andra mötte således ej; den nya
lagen fixerade blott hvad som redan fanns till. Lika litet från
detta land som ifrån Frankrike kunna vi således hemta några mera
omfattande upplysningar om de åtgärder i meranämnda afseende,
erfarenheten anvisat såsom nödvändiga eller gagneliga vid genomförandet
af en så beskaffad öfvergång som den, hvilken nu skulle
förestå oss. Icke heller sysselsätter man sig der mycket med det
vetenskapliga utredandet af en fråga, som der måste,anses tillhöra en
redan öfvervunnen ståndpunkt. Deremot befinner sig Tyskland i
alldeles samma ställning som Sverige, i det att såväl den rena
silfvervalutan der, likasom hos oss, är herrskande 1), som ock att
talrika röster höjt sig för beredande af en så skyndsamt som möjligt
skeende öfvergång till guldmyntsystem. Bland de ganska talrika
skriftställare, hvilka med sakkunskap och talang uppträdt i
denna sak, finnes ingen, som icke med liflighet och utan ringaste
tvekan förordar en sådan öfvergång; de fleste äro ense äfven derom
att, ehvad invändningar man än, både utur vetenskaplig och
ur praktisk synpunkt, kan göra emot det nuvarande franksystemet
i guld, detsamma dock hör obetingadt antagas, åtminstone hvad
sjelfva hufvudmyntet beträffar, enär uppställandet af ett annat system
skulle vara detsamma som att till en oberäkneligt aflägsen
framtid undanskjuta just den angelägnaste och hufvudsakligaste
delen af hela frågan, den nämligen om ett för hela den civiliserade
verlden gemensamt, allmänt rådande mynt. De afvikande meningar
som härutinnan framställas, härleda sig för öfrigt till en stor
del från rent politiska skäl, från nationalstolthet eller hat emot den
gamla arffienden Frankrike* 2), hvilket allt för oss ej eger någon
giltighet.
'') De härifrån förekommande undantagen, i Bremen och Hannover, i det
sistnämnda landet endast vid liqvid för vissa slags affärer, torde ej hafva
mycket inflytande härvid.
2) Se t. ex. Augspurg, Zui; Deutschen Munzfrage, IV, sid. 46, 8.
238 SÄRSKILD MENING- AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING.
Men om desse författare äro fullkomligt ense om det mål,
hvartill man bör sträfva, äro dock deras åsigter — såsom ock i
Kommitténs betänkande finnes angifvet — mycket skiljaktige i afseende
på den väg som säkrast och beqvämast leder dit och framförallt
angående behandlingen af förutvarande på silfvervaluta lydande
förbindelser, ett ämne af genomgripande vigt, ej blott utur
rättvisans och billighetens synpunkt, utan äfven i och för sakens
praktiska genomförande. På ett enkelt och snabbt sätt att ordna *
hithörande förhållanden, beror ej blott statsmakternas och det allmänna
tänkesättets stämning till fördel för den ifrågasatta öfvergången
till guldmyntsystem, utan äfven den tiderymd, som efter
det nya myntsystemets lagliga införande skall komma att förlöpa,
innan detta kan sägas hafva blifvit en verklighet. Det lärer väl
nämligen ej kunna förnekas, att ju hastigare, efter det öfvergången
är beslutad och satt i verket, alla materiella eller ideella förhållanden,
hvilka påminna om sakernas förutvarande skick, undandragas
allmänhetens blickar och tankar, desto skyndsammare och
fullständigare skall det nyantagna systemet undantränga det aflagda,
hvilket, icke mera görande sig dagligen påmindt, snart skall
förlora sitt rotfäste i allmänhetens sinne och utplånas utur dess
hågkomst.
Den både inom och utom Sverige framställda grundsatsen, att
alla redan befintliga på silfver lydande förbindelser fortfarande
skola efter sin lydelse med silfver gäldas, der annan öfverenskommelse
mellan parterna ej träffas, förefaller visserligen mycket enkel
och egnad att befria statsmakter och embetsmyncligheter från all
omtanke och allt besvär med saken; men dét kan dock på goda
skäl sättas i fråga, såväl om den till sjelfva sin grund verkligen
är rättvis, som ock huruvida den verkligen skall kunna genomföras,
utan att förr eller senare leda till hvarjehanda mera eller
mindre ingripande åtgärder för redande af de förvecklingar, hvilka
sannolikt skola uppstå vid dess fulla tillämpning på en mängd
äldre förbindelser. I afseende å dylika syftar jag härvidlag ej
på sådana vanliga affärspapper, som hufvudsakligen falla inom området
för bankers och finans-bolags verksamhet, och hvilka i allmänhet
hafva en bestämd, icke mycket aflägsen förfallotid, eller
också genom uppsägning kunna erhålla en sådan, då de kunna
förnyas i belopp, utsatta efter den nya myntfoten, hvarvid naturligtvis
förvandlingsgrunden, med ledning af förhandenvarande prisförhållande
de båda metallerna emellan, uppgöres genom ömse
-
SÄ Ti SK Tf T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVERTERING. 239
sjdig öfverenskommelse. Ännu mindre behöfver man bekymra sig
om banksedlar och dylika hastigt kringlöpande papper. De i betänkandet
intagna uppgifterna angående Riksbankens rörelse visa
nogsamt, huru hastigt utbytet kan ske af sedlar lydande å silfver
mot andra lydande på guld, om man endast vidtager den enkla
åtgärden att ej vidare utlemna de förra efter det de vid liqvider
eller insättningar till banken inkommit. Till ytterligare bevis härför
må derutöfver anföras, hurusom t. ex. i Stockholms Enskilda
Bank kassa-rörelsen hvarje af de senaste åren uppgått till ett belopp
af 270—280 millioner, under det samma banks utelöpande
sedelsumma hållit sig omkring 1 million. Men vid många andra
förbindelser, der uppsägningen är bunden genom hvarjehanda
vilkor och förbehåll, och der det således ej beror af den ena
kontrahentens önskan att upplösa det bindande förhållandet, der
svårigheter och förvecklingar således lätt kunna uppstå, vare sig
genom snikenhet och obillighet eller genom bristande insigt uti
ämnet, ställer sig saken vida mera invecklad och kontrahenterna
hafva genom de nya myntförhållandena kommit dill hvarandra i
eu annan ställning än förut. Med de penningar, gäldenären erhöll
för de produkter, han afyttrat, eller de inkomster han hade
att uppbära, kunde han förut fullgöra sin förbindelse till borgenären,
men det är åtminstone icke alldeles säkert, att denne hädanefter
skall taga i betalning det nya myntet, der han genom ett fast vidhållande
af kontraktets lydelse möjligen kan bereda sig fördelar.
Hvad räntor, skatter, afgifter m. m. dylikt beträffar, måste det
dessutom vara oundgängligen nödvändigt att åstadkomma skyndsam
förvandling, såvida man anser enkelhet och reda i de allmänna
uppbörds- och räkenskaps-verken nödvändiga eller åtminstone
önskvärda. Genom silfrets upphörande att längre vara landets
hufvudmynt, förvandlas det, med undantag för det oundgängliga
och föreslagna billionerade skiljemyntet, till endast en vara.
De jorden påliggande skatter och räntor, hvilka helt nyligen blifvit
förvandlade i penningar, skulle således åter komma att utgå, i
en persedel—silfver—, hvilken, likasom de förr i dessa skatter
ingående persedlarne, genom årlig markegångssättning finge sig
ett värde i penningar åsatt. Om nu än en dylik prissättning för
silfver tvifvelsutan är vidare lättare verkställd än för andra persedlar
eller varor, qvarstår dock med oförminskad principiel betydelse
den omständigheten, att lösnings- eller förvandlings-priset
ej kan åsättas utan de skattskyldiges hörande, hvilka måhända
240 SÅHSKTT.T) MENING AF C. SKOGMAN ANGÅENDE KONVEBTEKING.
icke skola finnas villige att låta befattningen härmed öfverflyttas
från markegångs-kommitteerna till annan lämpligare myndighet.
Jag har tillåtit mig'' yttra, det meranämnda grundsats icke
heller synes mig innebära någon verklig rättvisa, såvida man i afseende
på förbindelsers värde i jemförelse med varors och förnödenheters
värden i allmänhet, såvidt dessa bero af den nu ifrågasatta
myntförändringen och dess omedelbara följder, anser förhållandet
böra förblifva i möjligaste mån orubbadt. Den som hittills
i Sverige blifvit innehafvare af en förbindelse af hvad slag som
helst, deruti icke genom uttryckligt aftal säges, att densamma kan
eller skall afbördas i särskildt uppgifvet annat mynt eller i något
slags varor eller persedlar, har varit och är berättigad att för sin
fordran erhålla landets mynt, prägladt af silfver. Den egenskap
af tvunget betalningsmedel, hvilken blifvit tillerkänd Riksbankens
sedlar, gör ingen förändring i denna sats, enär dessa sedlars värde
hufvudsakligen beror af den omständigheten, att de i Riksbanken
efter sin lydelse inlösas med silfver, hvarjemte de, såsom varande
allmänt gängse betalningsmedel, kunna af emottagaren vidare begagnas
vid de liqvider han har att göra. Ehuru nu silfret på den
stora verldsmarknaden redan för närvarande hufvudsakligen gäller
såsom vara, med föränderligt pris noteradt i guld, har det dock
inom ett land med silfvermyntfot, när det i öfverensstämmelse med
gällande myntförfattningar är prägladt till mynt, utöfver och bredvid
sin allmänna egenskap af handelsvara ytterligare den särskilda
egenskapen. att just vara landets mynt, d. v. s. det medel, i utbyte
mot hvilket man omedelbart kan förskaffa sig de förnödenheter
man önskar, det betalningsmedel, genom hvilket man kan
frigöra sig från sina penninge-förbindelser, utan att i sistnämnda
fall fordringsegaren kan neka att emottaga detsamma eller göra
liqviden till föremål för särskild underhandling. Men i och med
detsamma som silfret undantränges utur denna sin ställning såsom
landets myntmetall, förvandlas det till blott och bart vara. Den
som innehar annan mans förbindelse lydande på silfver, finner sig,
om vid det föreslagna myntsystemets genomförande den nyssnämda
grundsatsen skulle vinna tillämpning, i den ställning, att
han i stället för sin fordran lydande på silfver-mynt, får i liqvid
blott och bart silfver-var a; eller, med andra ord, han ser sig, tack
vare myntförändringen, nödsakad att i liqvid emottaga hvad han
icke är säker på att kunna i sin ordning lemna såsom liqvid till
hvarje annan man, med hvilken han står i affärsgemenskap. En
PÄRS KILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 241
utmärkt skriftställare i ämnet, Norges ombud vid myntkonferensen
i Paris år 1867, har liknat det nämnda förhållandet vid det fall,
att om en man af en annan lånat ett redskap på en viss bestämd
tid, så frigör ban sig från sin förbindelse när han vid den bestämda
tidpunkten återlemna!- redskapet i oförändradt tillstånd,
och sluter sig i öfverensstämmelse härmed teoretiskt till den anförda
grundsatsen, ehuruväl han dock ur praktisk synpunkt föreslår
en betydande modifikation vid tillämpningen. Mig synes dock
den anförda liknelsen ej fullt riktig. Det är sannt, att om jag
lånat t. ex. en plog och vid utsatt tid återlemna!- samma plog i
oförändradt skick, eller ock en annan, den lånade alldeles lik till
beskaffenhet och användbarhet, så måste jag anses hafva fullgjort
min förbindelse, äfven om under mellantiden andra bättre plogar
blifvit uppfunna eller om sådana plogar, som den jag lånade och
återlemnat, numera tillverkas och säljas för lägre pris än det som
gällde när jag fick mitt lån. Men det föreliggande fallet, silfvervara
i stället för silfver-mynt, synes mig snarare likna det fall,
att jag i stället för en jernplog, jag lånat, lemnar tillbaka dess
vigt i jern, hvarmed jag väl ingalunda kärr sägas hafva frigjort
mig från min åtagna förbindelse. Det är visserligen obestridligt
att den qvantitativa skilnaden i värde emellan jernet och den deraf
tillverkade plogen är mångdubbelt större än den emellan silfver
och det deraf tillverkade myntet, qvalitativt äro dock dejemförda
förhållandena likartade. Det är äfven åtminstone sannolikt, att på
större handelsplatser varan silfver, i plantsar eller mynt, lätt och
måhända utan förlust kan omsättas till guldmynt, så att en obegränsad
tillämpning af den omhandlade grundsatsen icke skall
inom den egentliga större affärsverlder. medföra någon betydande
olägenhet. I aflägsnare delar af ett vidsträckt och glest befolkad!
land, med långsam samfärdsel och trög omsättning, skall
deremot dess ordagranna tillämpning i många fall icke endast
innebära den orättvisan att gäldenären erhållit förmånen att betala
”aliud (silfver-vara) pro alio (silfver-mynt)” utan att sådant
skett ”consentiente creditore”, utan man skall derigenom
äfven på ett betänkligt sätt fördröja spridningen af det nya myntet.
Någon tanke på de uppkommande förvecklingarne synes äfven
hafva föresväfvat en motionär i ämnet, som i öfrigt obetingadt
anslutit sig till den omhandlade grundsatsen, men som sedermera
föreslagit, att myntningen af hela och fjerdedels speciel- af
silfver skulle fortgå äfven efter det nya myntsystemets fullbordade
Myntkommitténs Set. 16
242 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING.
införande, för att såmedelst möjliggöra fullgörandet efter ordalydelsen
af äldre, å silfver lydande förbindelser. Huru olämplig en
sådan utväg skulle vara, torde emellertid vara lätt insedt. Man
skulle i sådant fall inom riket ega ett slags mynt, det nya guldmyntet,
till obegränsadt belopp gällande vid liqvid af nyare förbindelser,
men vid äldre endast vilkorligt och efter kurs; ett annat,
silfvermynt efter äldre myntfoten, med hvilket förhållandet
vore alldeles omvändt; slutligen det nya billionerade silfvermyntet,
inom ett visst maximum gällande vid vissa men icke vid andra
liqvider. Det kan ej fela, att sådant skulle leda till ett nästan oöfvervinneligt
trassel och besvär vid all räkenskap och redovisning,
till oupphörlig klagan och missnöje från menige mans sida;
slutligen måste häruti äfven ligga en stark dragning till ett myntsystem
med dubbel värdemätare.
Inom Kommittén har icke heller förberörda åsigt i sin rena
och oblandade form funnit någon förespråkare, utan har man varit
ense derom, att en konvertering af samtliga förutvarande förbindelser,
såväl emellan staten och kommuner å ena sidan och
enskilde å den andra, som ock enskilde emellan, är såväl mera
öfverensstämmande med rättvisans och billighetens fordringar, som
ock i praktiskt hänseende vida att föredraga. Det är endast om
den utsträckning, i hvilken denna konvertering skall tillämpas,
som meningarne hafva varit delade, i det Kommitterades flertal
ansett en med ens och för alltid till siffran bestämd konvertering
endast böra gälla de förbindelser, som falla inom den offentliga
rättens område, men deremot på dem af privaträttslig natur velat
tillämpa den af professor (numera statsrådet) Broch föreslagna
förvandlingsmethoden efter ett värdeförhållande emellan silfver och
guld af 1 : 15.5, till hvars resultat skall fogas ett tillägg eller ett
afdrag, för hvarje år bestämdt i enlighet med silfrets pris å de
stora handelsplatserna i utlandet, d. v. s. med andra ord, att förbindelser
lydande på silfver-mynt få afbördas med guld-mynt
efter en för året satt markegång på silfver; hvaremot två ledamöter
ansett konverteringen kunna och böra lämpligare ske med
ens och för all framtid, efter det värdeförhållande emellan guld
och silfver, som närmast öfverensstämmer med det, hvilket under
de senast förflutna åren varit rådande på verldsmarknaden, och
som för öfrigt sannolikt skall nära sammanfalla med det nyssnämnda
af 1: 15.5. Det är för denna åsigt angående äldre för
-
SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 243
bindelsers konvertering i det nya myntet jag skall försöka att
framlägga några skäl.
Hvad frågans rent praktiska sida beträffar, det skyndsamma
genomförandet af hela förändringen i myntväsendet, så torde någon
utredning knappast erfordras, utan får såsom axiomatisk! antagas,
att intet mera bidrager dertill än det hastiga försvinnandet
ur allmänhetens händer af förbindelser lydande på .det gamla
myntet och deras utbyte emot andra lydande å det nya. Alla
som skrifvit eller yttrat sig i ämnet synas vara härutinnan ense;
man har till och med i denna syftning hört föreslås, att de enskilda
bankerna skulle berättigas att redan nu utgifva sedlar å
guldvaluta. Något tvifvel lärer således ej kunna förefinnas derom,
att man, sedan beslut i hufvudfrågan en gång blifvit fattadt, skall
söka med all den skyndsamhet förhållandena medgifva till guldvaluta
omföra icke blott skatter, umgälder, afgifter m. m. dylikt,
af hvad slag de än må vara, utan äfven till sådan omsätta bankers
sedlar och depositbevis, handelsvexlar och vanliga affärspapper,
för Indika förnyelse erfordras, löpande räkningar och kreditiv,
äfvensom genom uppsägning och derpå följande nytt aftal
sådana förbindelser, som äro underkastade sådant vilkor. Om nu
allt detta dels är en följd af det vidtagna utbytet af en myntmetall
emot en annan, dels i sin ordning mägtigt bidrager till
fortgången och fullbordan af samma utbyte, så leder fullföljandet
af den uti dessa åtgärder uttryckta och afspeglade tankegången
nödvändigtvis derhän, att man måste anse åtminstone önskvärdt,
att samma omforma- eller omsättning kunde utsträckas äfven till
andra mera svårföränderliga förbindelser, och att dervid endast är
att tillse, huruvida ett ingripande från lagstiftningens sida är förenligt
eller ej med de rättsgrunder, hvilkas giltighet måste erkännas,
samt med den billighet hvilken, här likasom vid de flesta
andra åtgärder af ekonomisk eller finansiel natur, bör dels leda
tillämpningen af rättsgrundsatsen, på det ej ”summum jus” måtte
blifva ”summa injuria”, dels någon gång måste träda i stället för
denna sistnämnda grundsats, der denna icke räcker till för afgörande
af hvarje möjligt fall, för slitande af hvarje uppkommen
tvist.
Då mynt i allmänhet egentligen är endast ett mått för värdet
af de varor, effekter, kapitaler eller hvad man vill kalla de ting,
som kunna blifva föremål för eganderätt; då myntet i och för sig
icke omedelbart fyller något menniskans behof, utan kan sägas
244 SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING.
blott vara en invisning på något belopp af de ting, hvarmed dessa
fyllas, så är verkliga värdet af en i penningar ställd förbindelse
hufvudsakligen beroende af värdeförhållandet emellan penningar
eller mynt och samtliga för menniskans tillvaro nödvändiga varor,
hvarvid man naturligtvis ej får fästa sig vid den tillfälliga prisstegring
en eller annan särskild vara, eller klass af varor, kan erhålla
genom en i hast;inträffande brist derå, eller ock till följd af
en genom undantagsförhållanden framkallad mycket ökad efterfrågan,
hvarpå allt mångartade exempel pläga förekomma i de
flesta afhandlingar uti statshushållningsläran. Om det nu också
synes vara en allmänt gällande ekonomisk lag, att penningars eller
de ädla metallernas, guldets och silfrets, värde i förhållande till
hela inbegreppet af varor, och allramest till de slag af varor, hvilka
med skäl hänföras till de för menniskans fysiska tillvaro mest oumbärliga,
småningom sjunkit alltifrån de äldsta tider, om hvilka
historien har något att förmäla; så ligger häruti, orsakerna må nu
vara hvilka som helst, icke något skäl, hvarföre fordringsegarens
rätt skall derutöfver underkastas den försämrande inverkan af andra,
genom särskildt dertill verkande åtgärder framkallade förhållanden.
Hvilket inbördes förhållande i de två nyssnämnda metallernas värde
kan komma att i den närmaste framtiden blifva gällande, är naturligtvis
omöjligt att med någon visshet förutsäga, enär häruti såsom
en hufvudsaklig faktor ingår den absoluta tillgången på desamma,
hvilken är beroende af den större eller mindre afkastning nyupptäckta
malmgångar eller metallförande jordlager komma att
lemna. Sannolikheterna äro dock här att antaga såsom vägande
temligen jemnt, och i alla händelser ligga dylika verldstilldragelser
och de följder de kunna medföra helt och hållet utom gränsen för
lagstiftning och regeringsåtgärder. Det är äfven klart, att den förlust,
som härigenom förorsakats, skulle drabbat samma personer
på samma sätt, äfven i fall frågan om internationelt mynt och dermed
sammanhängande ombyte af myntfot aldrig blifvit väckt.
Deremot kan det icke förnekas, att, allt annat antaget oförändradt,
demonetiseringen af silfret, eller aflysande! af detsamma såsom
grundval för folkrika länders myntsystem, skall icke ©väsendtligt
verka till sänkande af denna metalls värde gent emot såväl guld
som inbegreppet af varor, eller åtminstone att det förut pågående
sjunkandet derigenom skall påskyndas; de dermed förenade förluster
skola således träffa mången, som, i händelse denna process erfordrat
längre tiderymd, skulle till en viss grad kunnat skydda sig
SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 245
deremot. Sedan staten och kommunerna, för att bereda sig utväg
att skyndsamt utföra en mängd nödvändiga eller gagneliga arbeten,
uppmuntrat enskilde till att lemna lån och försträckningar på lång
tid, så skulle de, som föredragit att fästa sina tillgångar i dylika
lån framför att hålla dem flytande, vid ombyte i myntfoten blifva
de, som till en stor del finge betala kostnaden derför, en dem så
mycket orättvisare tillskyndad förlust som vid dylika lån uppsägningsrätt
vanligen blifvit förbehållen låntagaren, hvilken således
kan begagna sig af eu till hans fördel sig yppande förändring i
myntmetallernas relativa värde, under det att långifvaren icke bär
en dylik rätt, den han kan göra gällande vid de fall, som för honom
äro gynnande. Det är t. ex. ganska möjligt att hela amorteringstiden
för ett dylikt lån kunnat gå till ända utan något synnerligt kännbart
sjunkande i silfrets värde, derest icke den genom myntombytet inträffade
påstötningen mellankommit och inom en jemförelsevis kort
tiderymd samlat de sänkningsbelopp, hvilka annars skulle blifvit
fördelade på en vida längre tiderymd, under hvilken lånet i sin
helhet hunnit blifva inlöst och obligationshafvarne således haft tillfälle
till annan användning af sina penningar, bättre afpassad för
de i monetärt afseende ovissa förhållanden, som vore att emotse.
Mig synes således icke blott billigheten utan rent af rättsgrunder
fordra, det dylika förbindelser omsättas i det nya myntet i noggrann
öfverensstämmelse med det värdeförhållande emellan silfver
och guld, hvilket under lämplig tiderymd näst före myntombytet
var på verldsmarknaden gällande. Genom en så beskaffad omsättning
skulle den nya förbindelsen komma att, gent emot varor
och förnödenheter, ega så nära som möjligt samma värde som den
äldre, ett mål, hvilket jag åtminstone anser stå i öfverensstämmelse
med både allmän och enskild rätt och fördel.
Den åsigt jag sålunda vågat uttrycka rörande egentliga skuldförbindelser
på längre tid, torde befinnas ega tillämpning äfven på
de flesta andra slag förbindelser, såsom långvariga arrenden, pensioner
och lifräntor, försäkringar å lif eller emot brand för längre
tidrymd eller all framtid, med mera af samma beskaffenhet. Hvad
sparbanker beträffar, fordras der visserligen endast vilkorligen en
tillämpning af samma grundsats, enär det står insättare fritt att
uppsäga sina insatta medel till betalning inom temligen kort tid.
Deremot lärer väl icke kunna förnekas, att en med ens skeende
konvertering skall för så väl dessa inrättningar sjelfva som ock
för insättarne inbespara icke allenast mycket arbete med eu mängd
246 SÄRSKILD MENING ÅR C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING.
uppsägningar, uttag och återinsättningar, utan äfven mycken oro
och tvekan för insättarne, hos hvilka man väl i allmänhet icke kan
förutsätta något mera utveckla^ begrepp om sådana ämnen som
det föreliggande.
Särskilt i afseende på intecknade förbindelser kan jag ej
underlåta att framhålla olämpligheten af att lemna sådana vid ett
sväfvande värde. Det är visserligen sannt, att detta värde hufvudsakligen
är beroende af den intecknade pantens, hvilket i tidernas
längd kan blifva utsatt för mångfaldiga omvexlingar; i allmänhet
kan man dock antaga, att jordfastigheter på det hela småningom
stiga i värde, dels med den genom ökning i befolkningen följande
förändringen i förhållandet emellan tillgång och efterfrågan
så väl på sjelfva jorden, som på de alster den lemnar i afkastning,
dels till följd af förbättrade brukningsmethoder, hvilka föröka afkastningens
belopp eller förbättra dess beskaffenhet, dels slutligen
genom ökade utvägar till erhållande af kredit och den lägre räntefot,
enligt hvilken jordens kapitalvärde beräknas utur afkastningen.
Allt detta utesluter dock ingalunda möjligheten af ett fall i fastigheters
värden och i alla händelser ligger deruti, uti förhållanden,
som till hufvudsaklig del falla utom lagstiftningens område, intet
skäl att till den möjligtvis redan befintliga ovissheten om en intecknad
förbindelses värde, så vidt den är beroende af den intecknade
fastighetens, lägga en ny ovisshet, beroende af det föi ändei -liga förhållandet i värdet af den metall, på hvilken landets förra
myntväsende varit fotadt och i hvilken förbindelsen är utställd, och
af en annan metall, som man vill införa såsom grundval för det
blifvande myntet, äfven om de härigenom uppkommande vexlingarne
i förbindelsernas värde kunna antagas komma att hålla sig
inom temligen trånga gränser. Men beholvet af ett särskildt lagstadgande
härutinnan härflyter äfven utur en annan grund, den
nemligen att det här icke är nog att borgenär och gäldenär genom
vänlig öfverenskommelse åsämjas om förbindelsens belopp uti det
nya myntet, utan att äfven eu tredje part finnes, hvilken har talan
i saken, nemligen innehafvaren af senare inteckning i samma pant.
Om det är af vigt, att hans verkliga rätt ej blir lidande vid föregående
inteckningars konvertering i det nya myntet, så är det ock
angeläget, att hans förmenta rättsanspråk ej tillåtas lägga hinder
i vägen för sakernas nya ordning, ett förhållande, hvilket nog kan
vara att befara, derest icke genom särskildt lagstadgande angående
giltigheten af inteckningsförnyelse med konvertering i uet nya
SÄRSKILD MENING AF C. SKOGMAN ANG. KONVERTERING. 247
myntet tillfället till onödiga och chikanösa rättegångar i dylika
mål afklippes. För alla uti detta slags förbindelsers goda kredit
intresserade synes det mig, såsom skulle af samtliga inteckningars
med ens skeende förvandling eller omsättning, efter billig grund, uti
det nya myntet, jemte i sammanhang dermed af lagstiftningen beslutadt
stadgande, att hvarje efter denna grund förvandlad inteckning
utan särskild förnyelse eller annan formalitet får bibehålla
sin förut egande förmånsrätt, afgjorda fördelar böra härflyta, i det
samtliga, eller åtminstone de allra flesta kontrahenterna då skola
finna sin räkning vid att, med den nödiga förändringen i den föreskrifna
summans benämning, låta det gamla förhållandet orubbadt
fortvara, hvilket deremot endast i vida mindre mån kan antagas
blifva fallet, derest ett sväfvande värde på den förskrifna summan
manar till spekulation från endera eller möjligen bägge kontrahenternas
sida, vare sig att sådant nu sker i förhoppning om vinst,
eller blott för att undvika en befarad förlust.
På grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag föreslå:
att samtliga förbindelser af hvad namn eller slag som
helst, ställda i svenskt banko- eller riksmynt, skola, der
parterna ej annorlunda åsämjas, omsättas i guldmynt
efter den nya myntfoten, enligt det värdeförhållande
emellan silfver och guld, som under de närmast före
öfvergångstiden tilländalupna 5—10 åren varit på någon
eller några af Europas större handelsplatser i medeltal
gällande, samt att alla äldre inteckningar, som efter
nämnda förvandlingsgrund förnyas, skola förblifva vid
sin förut egande kraft och förmånsrätt.
248
Särskilt^ yttrande
af
Axel Bergström.
Då jag icke kunnat i alla delar biträda den tolkning, Kommitteens
flertal uti betänkandet gifvit åt stadgandena i de två
sista punkterne af 72 § Regeringsformen, eller de slutföljder, som
af samma tolkning dragits, har jag ansett mig böra sadant härmed
tillkännagifva. Enär jag emellertid är till fullo liktänkande
med öfrige Kommitte-ledamöter, ej mindre i frågan om behofvet
att för genomförande af myntreformen åstadkomma ändring i åberopade
grundlagsstadganden, än äfven hvad angår sättet för och
beskaffenheten af den behöflig angedda förändringen, finner jag
icke nödigt eller ens lämpligt att här närmare angifva skiljaktigheten
emellan Kommitteens flertals och min tolkning af ifrågavarande
grundlagsbud, helst jag vid ett föregående tillfälle, nemligen
1869 års riksdag, uti en dä af mig, såsom ledamot uti sammansatt
Banko- och Lag-utskott, mot nämnda utskotts betänkande
M 1 afgifven reservation utvecklat min uppfattning af rätta förståndet
utaf de tvenne sista punkterne i 72 § Regeringsformen, och
jag, som ännu vidhåller samma uppfattning oförändrad, vid sådant
förhållande kan inskränka mig till att åberopa innehållet af samma
reservation.
Ännu, beträffande en annan fråga, i praktiskt afseende ojemförligt
vigtigare än den nyss berörda, är jag af olika tankar med
Kommitteens flertal, nemligen beträffande frågan, i hvilken utsträckning
myntreformen må i rättsligt afseende tilläggas tillbakaverkande
kraft på de betalningsförbindelser, hvilka ega bestånd vid
tiden för öfvergången från det gamla på silfver såsom värdemätare
grundade myntsystemet till det nya med guld såsom värdebasis.
I denna fråga sluter jag mig hufvudsakligen till de af Herr Friherre
Skogman uttalade åsigter och anser grunden för omsättning
eller omräkning af det belopp silfvermynt, hvarå äldre förbindelser
SÄRSKILD T YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING. 249
lyda, till motsvarande belopp guldmynt böra en gång för alla fastställas
utan åtskilnad af förbindelserna efter deras längre eller
kortare varaktighet. I och med detsamma staten bestämt den så
kallade orörliga converteringskursen, måste alla fordringar å och
deremot svarande skulder i silfver anses vara förvandlade (converteradc)
till fordringar å och deremot svarande skulder i guld, om
än sjelfva omräkningen efter den gifna grunden först sedermera i
hvarje särskildt fall kommer till stånd, vare sig vid liqvid eller
eljest medelst påteckning å fordnngsbeviset, t. ex. vid dess företeende
inför domstol eller exsecutiv myndighet. Bestämmande af
en fast converteringskurs utesluter naturligtvis, hvad privaträttsliga
obligationer angår, icke ömsesidig öfverenskommelse uti ifrågåvarande
afseende, så vidt nemligen icke tredje mans, t. ex. innehafvares
af yngre inteckning, rätt derigenom kränkes. Endast der
borgenär och gäldenär icke kunna om grunden för omräkningen
åsämjas, kommer den af staten fastställda converteringskursen till
användning.
De invändningar, som kunna framställas och äfven blifvit framställda
emot statens befogenhet att sålunda tvångsvis convertera
fordringar å och skulder i silfver till motsvarande fordringar å och
skulder i guld synas mig förtjena vida mindre afseende än de,
Indika man under åberopande af allmänna rättsgrundsatser skulle
kunna göra gällande mot statens befogenhet att stifta expropriationslagar,
hvarigenom den enskilde medborgaren förklaras skyldig att
till allmänt behof emot full godtgörelse afstå fast egendom. Då
lagstiftarne i vårt land icke tvekat att till allmänt bästa tillvägabringa
dylika lagar, hvaröfver något allmännare missnöje ej försports,
förefaller det mig, som skulle vårt folks rättsmedvetande
icke finna sig kränkt af en sådan fäst converteringskurs, som jag
för alla slag af betalningsförbindelser förordat, och hvilken, på sätt
Herr Friherre Skogman visat, leder till ojemförligt större reda
och enkelhet vid upplösningen af fordringsförhållanden, än den af
Kommitteens flertal för vissa slag af förbindelser föreslagna converteringskurs
med upp- eller afgäld, och icke, såsom denna, äfven
sedan myntreformen en gång blifvit afslutad, städse återför tanken
och minnet till det forna öfvergifna myntsystemet. Blifver värdeförhållandet
emellan guld och silfver under en längre framtid oförändradt
sådant, som det var vid öfvergången från det gamla till
det nya systemet, och i enlighet hvarmed converteringskursen bestämdes,
har hvarken borgenär eller gäldenär skäl att klaga öfver
250 SÅKS KILD T YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING.
den af statsmagten fastställda kursen. Skulle deremot silfret efter
myntreformens afslutande falla i värde i förhållande till guldet,
kunde visserligen gäldenären, som derpå, om fast converteringskurs
ej funnits, skulle blifvit vinnande, finna anledning till missnöje
deröfver, att genom samma kurs tillfälle blifvit honom afskuret
att vid liqviden få tillgodonjuta ”afdrag af afgälden”.
Men emot nu antagna möjlighet, hvilken i saknad af fast converteringskurs
kunnat, på sätt nyss är vordet nämndt, blifva för gäldenären
fördelaktig, således för borgenären ofördelaktig, står en
annan möjlighet, att, när liqvid en gång ifrågakommer, silfrets
värde befinnes hafva stigit i förhållande till guldets. I denna förutsatta
händelse, som, om converteringskursen ej varit en gång för
alla fastställd, kunnat lända borgenären till fördel, således gäldenären
till förlust, undginge den senare just till följd af berörda
fasta kurs att vid liqviden vidkännas ”tillägg af uppgäld”,
hvarmed borgenär å sin sida kunde finna sig missbelåten. Förutsatta
tvenne möjligheter motväga hvarandra; och om desamma
genom den en gång för alla verkställda converteriugen utestängas,
tillskyndar sådant icke vare sig gäldenär eller borgenär någon
positiv förlust (damnum emergens), utan betager dem endast utsigten
att den ene på den andres bekostnad göra en vinst (lucrum
cessans). Om innehafvare af en fordran i silfver i stället derför
erhåller en motsvarande fordran i guld och således undfår fullt
genfullo, har han ingen anledning till klagan; likasom å andra
sidan gäldenär, hvilken har en skuld i silfver, men får densamma
förvandlad till motsvarande skuld i guld, icke kan anses derigenom
lida någon rättskränkning.
Till jemförelse uti ifrågavarande afseende lämpar sig det analoga
förhållandet emellan den, som på grund af gällande expropriationslag
måste för begagnande till allmänt behof emot ersättning
afstå jord, å ena, samt det allmänna å andra sidan. Jordens
egare kan visserligen invända, att, ehuru han undfår full lösen för
fastigheten efter det värde, den vid afträdet eger, honom likväl
genom expropriationen betages tillfälle att i den mån fastighetens
värde i en närmare eller fjärmare framtid stiger, genom frivillig
försäljning eller annorledes tillgodogöra sig jemväl förhöjningen i
värdet; men å andra sidan kan med lika stor kraft göras gällande
möjligheten, att fastigheten, när egaren -en gång ville försälja eller
annorledes afhända sig densamma, befunnes hafva sjunkit i värde
och att således egaren komme att vidkännas värdeförminskningen.
SÅRSKILDT YTTRANDE AF A. BERGSTRÖM ANG. KONVERTERING. 251
Den tredje möjliga händelsen, att fastighetens värde en längre tid
bortåt förblifver oförändradt, utesluter ali anledning till klagan.
Då jag således föreslår en convertering en gång för alla efter
fastställd kurs, följer deraf, att den tarifering af silfvermynt och
derå lydande sedlar uti det nya myntet, hvilken blifver nödig,
måste, enligt min åsigt, förblifva oförändrad gällande för hela
öfvergångsperioden.
Lika med Friherre Skogman håller jag före, att värdeförhållandet
emellan silfver och guld, sådant det å verldsmarknaden i
medeltal ställt sig under loppet af de tio eller, der så lämpligare
finnes, de fem kalenderår, hvilka närmast föregå det, då converteringskursen
varder fastställd, bör läggas till grund för denna.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag alltså,
att Kong!. Maj:t, efter Fullmägtiges i Riksbanken och
Riksgäldskontoret- hörande och vunnen utredning af det
värdeförhållande emellan silfver och guld, som å verldsmarknaden
under tio eller fem förutgående kalenderår
varit gällande, måtte, med ledning af medelvärdet under
nämnda år, till samma riksdag, då lagen angående rikets
mynt kan varda antagen, aflåta nådig proposition om
den kurs, hvarefter ej mindre alla äldre å Riksdaler
lydande betalningsförbindelser af hvad namn och beskaffenhet
som helst, vare sig sakrätt eller annan förmånsrätt
i fast eller lös egendom till vederbörande fordringsegares
säkerhet eger rum eller icke, skola, i brist
af åsämjande, der sådant är möjligt, anses vara vid öfvergången
från gamla till nya myntsystemet förvandlade
till motsvarande förbindelser i Frank, än äfven gamla
myntsorter och banksedlar, lydande å Riksdaler, böra i
det nya myntet tariferas för att under öfvergångsperioden
gälla såsom betalningsmedel till bestämda belopp i Frank
och närmaste hela cent, ej mindre.
B I L A G O R.
Bil. till Myntkommitténs Bet.
Bilagornas innehåll,
Litt. A. Förteckning å böcker och uppsatser, som behandla frågan om
reform af myntväsendet och särskildt om ett internationelt
myntsystem.
Litt. B. Tabell för skiljemynts förvandling till Guldvaluta i Frank eller
tvärtom vid olika pris på silfver.
Litt. C. Tabell öfver beloppet som, vid olika pris på silfver i London,
skall läggas till eller dragas ifrån en efter förhållandet mellan
silfver och guld af 1: 15.5 från Riksmynt till Frank konverterad
hufvudsumma för hvarje 100 Frank deraf.
Litt. B. Tabell, utvisande a) Silfverpris i London 1865—70.
b) Guldpris i Hamburg 1865—70.
Litt. E. 1. Grafisk framställning af årliga medelpriset å ”standard silver”
i London åren 1845—1870.
Litt. E. 2. Grafisk framställning af vexlingarne för hvarje månadi silfverpriset
i London åren 1867—1869.
Litt. F. Tabell öfver Norska och Danska silfvermynt, utvisande deras
värde i svenskt riksmynt, såväl jemlikt utfärdade Förordningar,
som enligt år 1867 vid Kongl. Myntverket anställda
undersökningar å i allmänna rörelsen förekommande myntstycken.
Litt. G. Tabell, utvisande vigten i gram och värdet i guldfrank af några
de vigtigaste nu gällande guldmynt samt af några under myntfrågans
behandling i senare tider föreslagna nya myntstycken.
Litt. H. Tabell, utvisande de af Myntkommittéen föreslagna myntstyckenas
rätta vigt samt den minskning i vigt, som föranleder
deras dragande ur rörelsen äfvensom deras upphörande att
vara lagligt betalningsmedel.
4
Litt. I. | Tabell, utvisande det för den vesterländska civilisationen till-gängliga förrådet af Guld och Silfver vid hvarje års början |
Litt. K. | Tabell, utvisande årliga utmyntningen af Guld och Silfver i |
Litt. L. | Tabell, utvisande Sveriges handelsförhållanden till andra län-der efter värdet i Rdr Rmt af de under åren 1864 68 ut- och införda varuartiklarne. |
Litt. M. | Tabell, utvisande sammanlagda beloppet af de å Stockholms |
Litt. Tf. | Yttrande af Herr Heckscher med anledning af till honom fram-ställda frågor rörande utförseln af det svenska silfvermyntet. |
Litt. 0. | Beräkning rörande kostnaderna för utskedning af koppar ur |
Litt. P. | Yttrande, på grund af anställda försök öfver slitning å guld |
Litt. Q. | Convention monétaire entre la Franee, la Belgique, ritalie et la Suisse du 23 Dec. 1865. |
Litt. K. | Lag angående Rikets mynt —med Motiv. |
Litt. S. | Lag angående Riksbanken — med Motiv. |
Litt. T. | Lag angående hvad med betalningsmedel i särskilda fall förstås |
Litt. U. | Förordning derom att enskilda banker med rätt att utgifva |
Litt. V. | Förändringar i ”Kongl. Kungörelsen d. 20 Maj 1864 angående |
LITT. A. LITEllATUR-FORTECKNING.
5
Litt. A.
Förtecbning å böcker och uppsatser, som behandla frågan
om reform af myntväsendet och särskildt om ett
internationelt myntsystem *).
1838—1848.
J. G. Hoffmann. Die Lehre vom Gelde als Anleitung zu griindlichen
Urtheilen ttber das Geldwesen. Mit besonderer
Beziehung auf den Preussischen Staat vorgetragen.
Berlin 1838.
--Die Zeichen der Zeit im Deutschen Munzwesen; als
Zugabe zu der Lehre vom Gelde. Berlin 1841.
A. von Humboldt. Yeber die Schwankungen der Goldproduction,
mit Riicksicht auf staatswirthschaftliche Probleme.
(Deutsche Vierteljahrs-Schr. IY, S. 1—40 Stuttg. 1838.)
W. Jacob. Ueber Production und Consumtion der edlen Metalle.
Eine geschichtliche Untersuchung. A. d. Engl., mit
Benutzung hauptsächlich mitgetheilter Yerbesserungen
des Verfassers und mit eigenen Zusätzen versehen von
C. F. Kleinschrod. 2 Thle Lpz. 1838.
F. Nebenius. Ueber die Schwankungen des circulirenden Mediums
in Europa und deren Einfluss auf die Geldpreise
der Dinge in den letzten funf Decennien. (D. V. Schr.
XII, 1—72.) Stuttg. 1841.
Vom Wesen des Geldes. Von einem Russischen Schriftsteller.
Lpz. 1842.
J. Helfericll. Von den periodischen Schwankungen im Werthe
der edlen Metalle, von der Entdeckung Amerika’s bis
zum Jahre 1830. Eine historisch-ökonomische Monographie.
Ntirnberg 1843.
A. Soetbeer. Denkschrift fiber Hamburgs Miinzverhältnisse.
Hamburg 1846.
'') Hemtad ur Soetbeers Denkschrift betrefifend Deutsche Munzeinigung Beil.
A. Kommitterade hafva tillagt titlarne å de smärre uppsatser och arbeten
i ämnet som utkommit efter Soetbeers nämda skrift.
6 LITT. A. LITERATDlt-FÖRTECICNING.
0. J. Bergius. Vorschliige zur Yerbesserung des preussischen
Milnzwesens. (Archiv der politischen Oekonomie etc.
N. F. VII. Bd. Heidelberg 1848.)
W. Nördlinger. Vorschliige zu einem allgemeinen deutschen
Miinz-, Maass- lind Gewichtsystem. Mai 1848.
S:t Olair Duport. De la production des métaux précieux au
Mexique etc. Paris 1843.
L. Faucher. Recherches sur l’or et 1’argent, considérés comme
étalon de la valeur. Mémoire lu k 1’Academie des Sciences
morales. Paris 1843.
M. Chevalier. Des mines d’argent et d’or du Nouveau Monde.
(Revue des deux mondes. Nouv. Sér. XVI, 980—1035,
Paris 1846.)
W. Ward. Remarks on the monetary legislation of Great Britain.
London 1847.
1849—1860.
P. E. Bergfalk. Något om Guldets framtid. Upsala 1853.
Ansichten fiber Gold- lind Silberwährung in Bremen. Bremen
1850.
Die Entdeckung der Goldschätze in Californien lind deren
Polgen. (D. V. Schr. XVI, 175—204, 1850.)
A. Soetbeer. Andeutungen in Bezug auf die vermehrte Guldproduktion
lind ihren Einfluss. Hamburg 1852.
--Beiträge lind Materialien zur Beurtheilung von Geld
und
Bankfragen mit besonderer Rucksicht auf Hamburg.
Hamburg 1855.
Das Gold. Eiue geschiclitliche lind volkswirtlischaftliche
Skizze ("Gegenwart” Bd. XII. Lpz. 1856.)
Die Wichtigkeit der Silberwährung för Deutschland. Frankf. a.
M. 1853.
S. Oppenheim. Die Natur des Geldes. Mainz 1855.
Die Deutsche Munzeinigung (D. V. Schr. LXXIII. Stuttg.
1856.)
L1TT. A. LITERATU11-F0IITJUCKNING.
11
Léon. Question monétaire. Lettre å Mr. le clirecteur du Journal
des Économistes. (Journ. d. Éeon., Janvier 1861.)
J. E. Horn. Le double étalon monétaire. (Journal d. Écon.,
Mars 1861.)
--Ou en est la ense monétaire? (Journal d. Écon.,
Juillet 1861.)
A. Blaise. La question monétaire. (Journ. d. Écon., Aout 1861.)
Jacob. Des monnaies divisionnaires d’argent. (Journ. d. Écon.,
Mars 1862.)
R. de Fontenay. Documents nouveaux pour servir å 1’étude
de la question monétaire. (Journ. cl. Écon., Novembre
1862.)
P. Laur. De la production des métaux précieux en Californie.
Paris 1862.
H. Landrin. Traité de För. Monograpbie: histoire naturelle,
exploration, statistique etc. Paris 1863.
Bordet. L’or et 1’argent en 1864. Paris 1864.
G. Roswag. Les métaux précieux considérés au point de vue
économique. Paris 1865.
M. Nahuys. De 1’établissement d’une monnaie universelle.
Utrecht 1865.
E. de Parieu. L’union monétaire de la France, de 1’ltalie, de la
Belgique et de la Suisse. Le Mtinzverein latin. (Rev.
contempor. Octob. 1866.)
— — Compte rendu å 1’Academie des Sciences morales et
politiques de la brochure de M. Hendriks sur le monnayage
décimal. (Journ. d. Écon. Mai 1866.)
M. Chevalier. Cours d’économie politique etc. III vol., 2 éd.
refondue et considérablement augmentée. La monnaie.
Paris 1866.
De Serrigny. Lettre sur la convention monétaire de 1865. (Journ.
d. Écon. Sept. 1866.)
W. S. Jevons. A serious fall in the value of gold ascertained,
and its local effects set forth. With two diagrams.
London 1863.
W. Nassan Lees. The dram of silver to the East and the currency
of India. London 1864,
12
LITT. A. LITERATUR-FÖRTECKNING.
W. R. Mansfield. On the intro duction of a gold currency into
India. London 1864.
F. Hendriks. Decimal coinage: a plan for its immediate extension
in England, in connection witli the international
coinage of France and other countries. London 1866.
1867—1869 (April).
A. O. Wallenberg. Berättelse om Förhandlingarna vid den internationela
myntkonferensen i Paris år 1867 samt deraf
föranledda framställningar. Stockholm 1867.
O. I. Broch. Beretning angaaende den i Paris afholdte internationale
Myntkonferens d. 2 Aug. 1867.
--Om Övergång fra Solvmynt- til Guldmynt-fod. Udta
lelse
til Kongl. Finants- og Told-Departementet d. 24
Okt. 1867. Båda tryckta i Storth. Förhand!. 1869. O.
N:o 45. Om Myntvassenet.
Bremer Handelsblatt.
Jalirg. 1867. N:o 816. Bemerkungen zu dem Gutachten der
österreichischen Miinzkommission. — N:o 824. Der Sou
als niedrigste Munzeinheit. — N:o 831. Mtinzeinheit
und Goldwährung. — N:o 834. Gulden oder Franken.
— N:o 838. Preussen und Grossbritannien in der internationalen
Milnzkonferenz zu Paris. — N:o 840.
Deutschlands Aufgabe in der Miinzfrage. — N:o 841.
Franken oder Goldgulden? — N:o 844. Die Rechnungseinheit
bei Einfiihrung der Goldwährung in Deutschland.
— N:o 845. Deutschlands Aufgabe in der Miinzfrage:
Franken od. Gulden? — N:o 846. Die Miinzfrage
in England.
-- 1868. N:o 859. Der gegenwärtige Stånd der Welt
miinzfrage.
— N:o 861. Ein Schritt zur Abschaffung
der Doppelwährung in Frankreich. — N:o 875. Indische
Handelsbilanz und deutsche Munzeinheit. — N:o
882. Falsche Anstände in der Miinzfrage. — N:o 887.
KITT. A. LITERATUB.-FÖBTECKNING. 13
Die Edelmetallproduction während der Jahre 1864—
1867. — N:o 888. Die Mönz-Preisschriften des Handelstags.
— N:o 894 und 895. Englischer Commissionsbericht
öber internationale Munzeinigung.
— — 1869. N:o 899. Bedenken gegen die sogenannte Doppelwährung.
—- N:o 906. Gold und Silber als enheitliche
Währung ohne gesetzliches Yerhältnis. — N:o 918.
Die Munzfrage in den Vereinigten Staaten.
Yerhandlungen d. Special-Commission för Berathung der Mtinzfrage
vom 10 bis 14 April 1867. Unter dem Yorsitze
des Freiherrn v. Hock. Wien 1867.
G. von Hock. Der Munzvertrag vom 24 Januar 1857 und seine
Gebrechen (Oesterr. Revue 1867. 2 Heft. Wien.)
Bericht iiber die Verhandlungen des neunten Congresses deut
scher Volkswirthe zu Hamburg am . 26—29. August
1867. (Dritte Sitzung: Mönzeinheit und Goldwährung)
Berlin 1867.
A. Lammers. Deutsche Munzreform. (Preuss. Jahrbucher. Bd.
XX, Ileft. 5. Berlin 1867.)
Deutschlands Aufgabe in der Munzfrage. Bremen 1868.
G. Hartmann. Ueber den rechtlichen Begriff des Geldes u. d.
Inhalt v. Geldschulden. Braunsch. 1868
H. Contzen. Ueber die Geschichte des Geldes und uber Gold
währung.
Leipzig 1868.
Der Uebergang zur Goldwährung. Eine Sammlung von Preisschriften,
herausgegeben v. d. bleibenden Ausschuss des
deutsch. Handelstages. Berlin 1868.
Einleitung V.—XV.
H. Grote. Der Uebergang v. der Silberwährung zu der
Goldwährung. S. 1—76.
G. Millauer. Die Einfuhrung der Goldwährung in
Deutschland. S. 77—127.
H. Weibezahn. Zur deutschen Munzreform. S. 128
—161.
Ii. Bach. Die nothwendigen Vorbereitungen för den
Uebergang z. Goldwährung. S. 163—216.
I. G. Killermann. Beantwortung der Preisfrage.
H. Weibezalxn. Der Goldgulden als die demnächstige deutsehe
Rechnungsmunze. 2 verm. Ausgabe. Köln und Leipzig
1868.
14 LITT. A. LITEUATUR-FÖRTECKNING.
L. öoldschmidt. Handbuch d. Handelsreohts. 1 Bd., 2 Abtheil.
(Drittes Buch, Abschnitt II. Das Geld. §§ 91—109.
S. 1,060—1,231.) Erlangen 1868.
Yerhandlungen d. vierten deutsch. Handelstags uber die Frage
der Herstellung deutsch. Munzeinheit u. Annahme d.
Goldwährung. Berlin am 20 u. 21 Oct. 1868. Berichterstatter
Ad. Soetbeer. (Aus dem Stenograph. Berichte.
)
G. D. Augspurg. Zur deutschen Miinzfrage. Bremen 1868.
--Zur deutschen Miinzfrage. II. •— Nachträge. Bremen
1868.
--Zur deutschen Miinzfrage. III. Brémen 1869.
--Zur deutschen Miinzfrage. IV. Bremen 1869.
0. Kopp. Die internationale Maass-Gewichts und Mönzeinigung
durch das metrische System. Stuttgart 1869.
F. Xeller (Bergrath und Miinzwardein in Stuttgart.) Die Frage
der Internationalen Mönzeinigung und der Reform des
deutschen Munzwesens, mit besonderer Riicksicht auf
Suddeutschland. Stuttgart 1869.
1. Prince-Smitll. Währung und Miinze. (Annalen des Nord
deutschen
Bundes etc. v. Dr. G. Hirth. 1 Hett. Jahrg.
1869. Berlin 1869.)
Uebersichten uber die in den Staaten des Norddeutschen Bundes
stattgehabten Ausprägungen und Einziehungen von
Gold-, Silber- und Kupfermunzen. N:o 8 der Actenstucke
des Bundesraths, Session 1869. Berlin Fol.
(A. Soetbeer.) Zur deutschen Miinzfrage, I—III. (Hamburgische
Börsenhalle, März 1869.)
---Denkschrift betreffend Deutsche Mönzeinigung, den hohen
Deutschen Regierungen uberreicht vom bleibenden Ausschuss
des Deutschen Handelstages (Berichterstatter Ad.
Soetbeer Dr.).
G. Sehultz. Die Deutsche Mönzreform und der Anschluss an
das Frankensystem. Unter Beröcksichtigung der gekrönten
Preisschrift von H. Grote. Berlin 1869.
Zur allgemeinen Munzeinheit. Die internationale Munzconferenz
zu Paris im Jahre 1867. Uebersetzung, Einleitung
und Bemerkungen von Geschwender. Erlangen 1869.
Eugene Nothomb. Die Weltmunze. (Preuss. Jahrbucher Aug.
1869.)
KITT. A. LITER ATUR-FÖRTECKNING.
15
Ad. Blaise. Des conclusions adoptées par la commission fran§aise
monétaire. (Journ. d. Econ. Avr. 1869.)
P. I. Bachiene. De internationale Montkonferentie in 1867. Gravenliage,
September 1868. (Overgedrukt nit de Economist
1868.)
Engelenburg’. Proeven van wetont werpen ter invoering van het
frankenstelsel. ete. Nimwegen 1868.
Ministére des finances. — Rapport de la commission chargée
d’étudier la question de 1’Étalon monétaire. Paris 1867.
Conférence monétaire internationale. Procés verbaux. Paris,
1867.
Exposition universelle de 1867. Comité des poids des mesures
et des monnaies. Rapport concernant 1’uniformité des
poids. (Paris, Juillet 1867.)
Ministére des finances. Documents relatifs k la question monétaire.
Paris, 1868. 4:o.
—--Rapport de la Commission chargée d’étudier la question
de 1’étalon monétaire. Paris, Mars 1869.
Societé d’Économie politique. — Réunion du 5 Juin 1867.
La question monétaire; le double étalon; les deux métaux;
le rapport légal; désordres monétaires dans les
Republiques de 1’Amérique du Sud; le systéme métrique.
(Journ. d. Econ. Juin 1867.)
--Réunion de Novembre 1868. La question monétaire.
Historique du mouvement actuel. — Le franc d’or.
(Journ. d. Econ., Novembre 1868.)
--Réunion de Decbr. 1868. Question monétaire. Le franc
d’or. (Journ. d. Econ., Décembre 1868.)
--Réunion de Janvier 1869. Deux lettres sur la question
monétaire par M. Léon. —• Discussion. Le double
étalon on le rapport légal. La monnaie universelle.
Le systéme métrique. Reponse de Michel Chevalier å
M. Foucher de Careil. (Journ. d. Econ., Janvier 1869.)
--L’étalon monétaire. Rapport de la Commission au mi
nistre
des finances. (Journ. d. Econ. Avril 1869.)
E. de Parieu. De 1’uniformité monétaire. (Journ. d. Econ.,
Juin 1867.)
---Rapport å la conférence monétaire. (Journ. d. Econ.
Aout 1867.)
16
LITT. A. LITERATUR-FÖIITEOKNING.
--Situation de la question monétaire internationale. (Journ.
d. Écon. Avril 1868.)
—.— La question monétaire et 1’opportunité de sa solution.
(Revue contemporaine, Juin 1869.)
--De 1’uniformité monétaire. Paris 1867. (Journ. d. Écon.,
Juin 1868.)
— Unification monétaire. Refutation des arguments de la
minorité de la commission du sénat des États Unis.
(Journ. d. Écon., Sept. 1868.)
— — Les conférences monétaires, internationales de 1867 et
leurs résultats. (Journ. d. Écon. Février 1869.)
A. E. Cherbuliez. Nature de la monnaie complémentaire de la
convention de 1865. (Journ. d. Écon. Janvier 1867.)
E. de Laveleye. La monnaie internationale. (Rev. d. d. in.,
Avril 1867.)
Vasquez Queipo. La cuadruple convencion mönetaria considerada
en su or igen, objekt etc. Madrid 1867.
T. Mannequin. Uniformité monétaire. Rapport au comité syndical
des républiques de l’Amérique centrale et meridionale.
Paris 1867. (Journ. d. Écon. Oct, 1867.)
Gourcelle-Leneuil. Projet d’une monnaie internationale. (Journ.
d. Écon. Avril 1868.)
Ch. Le Touzé. De l’uniformité monétaire et de 1’unité d’étalon.
(Journ. de Écon. Mars 1868.)
''— — Nécessité de résondre la question monétaire. (Journ.
d. Écon., Juillet 1868.)
--La question monétaire et le rapport de la Commission.
(Cour. de la Gironde, 24 Avril 1868.)
--La Convention monétaire du 23 Décembre 1865 et la
Commission anglaise. (Courrier de la Gironde, 27 Novembre
1868.)
— — La question monétaire et la démonétisation de 1’argent.
I—V artide. — Courrier de la Gironde, Janvier et
Février 1869.
L. Wolowski. De 1’influence du changé sur le marché monétaire.
(Rev. d. d. m., Sept. 1868.)
— — Les métaux précieux et la circulation fiduciaire. (Journ.
d. Écon., Octobre 1868.)
--Quelque notes sur la question monétaire. (Publié comme
manuscrit.) Paris 1868.
LITT. A. LITEKATUR-FÖRTECKNING.
17
--Les origines de la loi de Germinal an XI sur la mon
naie.
(Journ. d. Écon. Sept. 1869.)
— — L’or et L’argent. Paris 1870.
M. Chevalier. Lettre k M. Ed. Bertin, Directeur gérant du
Journal des Débats. (Journ. d. Débats, 19 Octobre 1868.)
— — De 1’établissement d’une monnaie universelle. (Journ.
d. Écon., Novembre 1868.)
P. Roux. Enquéte monétaire. (Journ. d. Écon. Juni 1868.)
Léon. La convention monétaire du 23 Décembre et 1’uniformité
des monnaies. Paris 1868.
T. N. Bénard. Enquéte anglaise sur la monnaie internationale.
(Journ. d. Écon., Décembre 1868.)
V. Bonnet. La question de l’or. 1. La dépréciation de la monnaie.
II. Le double étalon monétaire. III. Les differens
systemes de monnaie internationale. (Rev. d. d.
in. Octobre et Novembre 1868, Mars 1869.)
A. Blaise. La monnaie internationale. (La Liberté. 30 Mars
1869.)
--Des conclusions adoptées par la Commission framjaise
monétaire. (Journ. d. Écon. Avril 1869.)
Feer-Herzog. L’Unification monétaire. 1869. S.
S. Ruggles. Report to the Department of State. Washington
1867.
Report of the Commissioner of the General Land Office of the
United States, dated Octbr. 15, 1867. Published by order
of Congress. Washington 1868.
International coinage. Report of Mr. Morgan, from the Senate
Committee on finance, 1868. (Merchant’s Magazine and
commercial review. Vol. L1X, N:o 1.)
Memorandum. Metrical system of international coinage. (Washington,
Treasury Department, April 1869.)
J. ROSS Brown. Report on the mineral resources of the States
and Territories west of the Rocky Mountains. Communicated
to Congress, March 5, 1868. Washington
1868, pp. 674.
J. W. Taylor. Report to the treasury Departement on the mineral
resources of the United States, east of the Rocky
Mountains. May 2, 1868. Washington 1868.
Bil. till Myntkommitéens Bet. 2
18
LITT. A. LITERAT UR-FÖR TECKNING.
Report of the international conference on weight, measures and
coins, held in Paris, June 1867; communicated to Lord
Stanley by Professor Leone Levi; and Report of the
master of the mint and Mr. Rivers Wilson on the
international monetary conference held in Paris, June
1867. London, March 1868. (Parl. pap.)
Report from the Royal Commission on international coinage,
together with the minutes of evidence and appendix.
Presented to both houses of Parliament by coinmand
of Her Majesty. London 1868. (Parl. pap.)
W. Stanley Jevons. On the condition of the metallic currency
of the United Kingdom, with reference to the question
of international coinage. London, November 1868.
(Journ. of the Statistical Society of London. Yol.
XXXI, part. IY.)
E. Seyd. Bullion and foreign exchanges theoretically and practically
considered; followed by a defence of the double
valuation, with special reference to the proposed system
of universal coinage. London 1868.
The practical proposals for an international coinage etc. I—IV.
(Economist, December 1868.)
W. Bageliot. A practical plan for assimilating the english and
american money as a step towards a universal money.
Reprinted from the Economist, with additions and a
preface. London 1869.
N. A. Nicliolson. Observations on coinage, and our present monetary
system. 3 ed. Lond. 1869.
East India Currency. Copy of the report of the Commission
appointed by the Government of India to consider the
question of the currency. 16 March 1868. (Parl. pap.)
J. T. Smith. Remarks on a gold currency for India and proposal
of measures for the introduction of the British
sovereign; also, a suggestion regarding international
coinage. London 1868.
E. B. Elliot. Suggestions for the establishment of an international
coinage on a decimal and metric basis in Germany.
— 1.
Memorandum. Metrical System of international coinage.
19
*-Y
TABELL
FÖR
Ritsmynts förvandling till Gllldvalllta i Fränt, eller tvärtom,
vid olika pris på Silfver.
20
Prisnoteringen för silfver i London gäller för lins
Troy-vigt af s. k. Standard-silfver, d. v. s. af halten ^
eller 0.925. Myntguld åter är 22 karats, eller af halten
ett uns Troy sådant myntguld utmyntas till 3 £ 17 Sh.
10 A d., eller 934 A pence.
Om nu det noterade priset å silfver kallas S, den
koefficient som uttrycker fint gujds värde i förhållande till
fint silfver kallas a, så erhålles:
934A • yf = a - g; och
_ 1869 12 37 1 942.9954 ....._
a ~~ 2 • IT - 40 • S — S ’
samt, log. a = 2.9745096 — log. S.
gm
100 Rdr Rmt innehålla 1 it . 50 eller, efter 1 & = 425. 0758
gm gm
637.6137 finsilfver. Eu frank innehåller 4.5 finsilfver eller,
enligt det i Frankrike lagbestämda förhållandet emellan
guld och silfver, = A gm finguld.
Värdet af 100 Rdr Rmt blir således i finguld = 637''J—7 gm,
eller —-—.y Irank; och häråt:
Log. (antalet Frank i guld = 100 Rdr Rmt)
— 3.3416768 — log. a.
Omvändt erhålles, med begagnande af samma siffror,
värdet i silfver af 100 Frank i guld = ^.100. a grin, eller,
då 1 Rdr Rmt är = 6.376137, i Rdr Rmt ~.g-~~• a, hvaraf:
Log. (antalet Rdr Rmt =100 Frank i guld)
= 0.56583232 + log. a,
varande följande tabell uträknad enligt dessa formler.
Vid a = 15.5 blifva: 100 Rdr Rmt =141.6919 Frank.
100 Frank = 70.5757 Rdr Rmt.
----
21
Litt. I?»
Tabell för Rlksmynts förvandling till Guldvaluta i Frank
eller tvärtom vid olika pris på Silfver.
1. | 2. | 3. | 4. | 5. | 6. | 7. | ||
Pris i Lon-don på Silf- | Fint gulds |
| 100 Bär Kmt | Skilnad i värdet | 100 Frank | Skilnad i värdet | ||
ver af £<=°-925) Pence. | hållande | log. a. | utgöra i | vid förvandling | utgöra i | vid förvandling | ||
| Frank. | efter a | = 15.5. | Rdr Rmt. | efter a | =15.5. | ||
(=4 |
|
| Afdrag. Frank. | Tillägg. Frank. |
| Afdrag. | Tillägg. | |
55» | 17.14 54 | 1.23414 69 | 128.09 | 13.60 |
| 78.07 |
| 7.49 |
tV | .12 59 | .23365 37 | 128.24 | 13.45 |
| 77.98 |
| 7.40 |
b | .IO 65 | .23316 IO | I28.39 | 13.30 |
| 77.89 |
| X31 |
3 | .08 71 | .23266 89 | 128.53 | 13.i6 |
| 77.8o |
| 7.22 |
1 i | .06 78 | .23217 73 | 128.68 | 13.oi |
| 77.71 |
| 7.13 |
5 TIT | .0485 | .23168 65 | 128.82 | 12.87 |
| 77.63 |
| 7.05 |
3 "ET | .0293 | .23119 59 | I28.97 | I2.72 |
| 77.54 |
| 6.96 |
A | .01 OI | .23070 62 | 129.ii | 12.58 |
| 77.45 |
| 6.87 |
b | 16.99 09 | .23021 66 | 129.26 | 12.43 |
| 77.36 |
| 6.78 |
A | •97 18 | .22972 78 | 129.41 | 12.28 |
| 77.28 |
| 6.70 |
5 | •95 *7 | .22923 96 | 129.55 | I2.14 |
| 77.19 |
| 6.61 |
n | •93 37 | .22875 19 | 129.70 | 11.99 |
| 77.io |
| 6.52 |
3. 4 | •91 47 | .22826 47 | 129.84 | 11.85 |
| 77.02 |
| 6.44 |
H | .89 58 | .22777 82 | 129.99 | 1170 |
| 76-93 |
| 6.35 |
l | .87 69 | .22729 21 | 130.13 | 11.56 |
| 76.84 |
| 6.26 |
+* | .85 80 | .22680 66 | 130.28 | ■ II.41 |
| 76.76 |
| 6.18 |
56 » | .83 92 | .22632 16 | 130.42 | 11 27 |
| 76.67 |
| 6.09 |
A | .82 05 | .22583 71 | 130.57 | 11.12 |
| 76.59 |
| 6.01 |
k | .80 17 | •22535 32 | 130.71 | 10.98 |
| 76.5o |
| 5.92 |
A | .78 30 | .22486 99 | 130.86 | 10.83 |
| 76.42 |
| 5.84 |
i T | .7644 | .22438 71 | 131.01 | 10.68 |
| 76.33 |
| 5.75 |
A | .7458 | .22390 47 | 131.15 | IO.54 |
| 76.25 |
| 5.67 |
1 | .72 72 | .22342 30 | 131.30 | IO.39 |
| 76.i6 |
| 5.58 |
A | .70 87 | .22294 *8 | 131.44 | IO.25 |
| 76.o8 |
| 5.50 |
i | .69 02 | .22246 12 | I3I.59 | 10.10 |
| 75.99 |
| 5.41 |
A | .67 18 | .22198 IO | 131.73 | 9.96 |
| 75.91 |
| 5.33 |
22 LITT. B. TAB. FÖR RIKSMYNTS FÖRV. TILL GcIJLDV ALTITA ELLER TVÄRTOM.
1. | 2. | i 3. | 4. | 5. | 1 6. | 7. | ||
561 | I6.65 33 | I.22150 14 | 131.88 | 9.8i |
| 75.83 |
| 5.25 |
n | .63 50 | .22102 22 | 132.02 | 9.67 |
| 75.74 |
| 5.i6 |
1 | .61 67 | .2205437 | 132.17 | 9.52 |
| 75.66 |
| 5.o8 |
1 3 TF | •59 84 | .22006 57 | 132.32 | 9.37 |
| 75.58 |
| 5.00 |
f | .58 Öl | .21958 82 | 132.46 | 9.23 |
| 75.49 |
| 4.91 |
n | .56 19 | .219II 12 | 132.61 | 9.o8 |
| 75.41 |
| 4.83 |
57» | •54 38 | .21863 47 | 132.75 | 8.94 |
| 75.33 |
| 4-75 |
1 TF | •52 57 | .2l8l5 88 | 132.90 | 8.79 |
| 75.25 |
| 4.67 |
| .50 76 | .21768 34 | 133.04 | 8.65 |
| 75.16 |
| 4.58 |
A | ■48 95 | .21720 85 | 133.19 | 8.50 |
| 75.08 |
| 4.50 |
i | •47 15 | 216.73 41 | 133.33 | 8.36 |
| 75.00 |
| 4.42 |
TF | •45 36 | .21626 02 | 133.48 | 8.21 |
| 74.92 |
| 4-34 |
3 F | •43 56 | .21578 69 | 133.63 | 8.06 | - | 74.84 |
| 4.26 |
7 TF | .41 78 | .21531 41 | 133.77 | 7.92 |
| 74.75 |
| 4.17 |
i | •39 99 | .21484 18 | 133.92 | 7.77 |
| 74.67 |
| 4.09 |
A | • 38 21 | .21437 00 | 134.07 | 7.62 |
| 74.59 |
| 4.oi |
F | .3643 | .21389 87 | 134.21 | 7.48 |
| 74.51 |
| 3.93 |
« | .3466 | .2134279 | 134.35 | 7-34 |
| 74.43 |
| 3.85 |
1 | .32 89 | .21295 76 | 134.50 | 7.19 |
| 74.35 |
| 3.77 |
it | •31 13 | .21248 79 | 134.64 | 7.05 |
| 74.27 |
| 3.69 |
F | ■29 37 | .21201 86 | 134.79 | 6.90 |
| 74.19 |
| 3.6i |
it | .27 Öl | .2115499 | 134.94 | 6-75 |
| 74.11 |
| 3.53 |
58» | .25 85 | .21108 16 | 135.08 | 6.ÖI |
| 74.03 |
| 3.45 |
A | .24 I O | .21061 39 | 135.23 | 6.46 |
| 73.95 |
| 3.37 |
F | .22 36 | .21014 66 | 135.37 | 6.31 |
| 73.87 |
| 3.29 |
A | .20 62 | .20967 99 | 135.52 | 6.17 |
| 73.79 |
| 3.21 |
i | .18 89 | .20921 37 | 135.66 | 6.03 |
| 73.71 |
| 3,13 |
A | .1714 | .20874 80 | 135.8i | 5.88 |
| 73.63 |
| 3.05 |
F | •1541 | .20828 27 | 135.95 | 5.74 |
| 73.55 |
| 2.97 |
TF | .13 68 | .20781 80 | 136.io | 5.59 |
| 73.48 |
| 2.90 |
i | .11 96 | •20735 37 | 136.25 | 5.44 |
| 73.40 |
| 2.82 |
A | .10 24 | .20689 00 | 136.39 | 5.30 |
| 73.32 |
| 2.74 |
i | .08 52 | .20642 67 | 136.54 | 5.15 |
| 73.24 |
| 2.66 |
H | .06 81 | .20596 40 | 136.68 | 5.01 |
| 73.i6 |
| 2.58 |
1 | .05 IO | .20550 17 | 136.83 | 4.86 |
| 73.o8 |
| 2.50. |
it | •03 39 | .20504 OI | I36.97 | 4.71 |
| 73.01 | j 243 |
LITT. B. TAB. FÖR RIKSMYNTS TORV. TILL GULDVALUTA ELLER TVÄRTOM. 23
1. | 2. | B. | 4. | 5. | 6. | 7. | ||
58 i | 16.oi 69 | 1.20457 87 | 137.12 | 4-57 |
| 72.93 |
| 2.35 |
n | I5.99 99 | -2041I 80 | 137.26 | 4.43 |
| 72.85 |
| 2.27 |
59» | .98 30 | .20365 76 | 137.41 | 4.28 |
| 72.77 |
| 2.19 |
A | .96 6l | .20319 78 | 137.56 | 4.13 |
| 72.70 |
| 2.12 |
i | ■94 92 | .20273 84 | 137.70 | 3.99 |
| 72.62 |
| 2.04 |
3 TF | ■93 24 | .20227 96 | 137.85 | 3.84 |
| 72.54 |
| I.96 |
1 | •91 55 | .20182 12 | 137.99 | 3.70 |
| 72.47 |
| I.89 |
A | .89 88 | .20136 34 | 138.14 | 3.55 |
| 72.39 |
| I.81 |
3 F | .88 20 | .20090 ÖO | 138.28 | 3.41 |
| 72.31 |
| I.73 |
A | .86 53 | .20044 91 | 138.42 | 3.27 |
| 72.24 |
| 1.66 |
4 | .8487 | .19999 26 | 138.57 | 3.12 |
| 72.i6 |
| I.58 |
9 TF | .83 20 | .19953 67 | 138-72 | 2.97 |
| 72.09 |
| I.5. |
5 F | .81 54 | .19908 12 | 138.87 | 2.82 |
| 72.01 |
| I.43 |
H | •79 89 | .19862 62 | 139.01 | 2.68 |
| 71.94 |
| I.36 |
1 | .78 24 | .1981717 | 139.i6 | 2-53 |
| 71.86 |
| I.28 |
« | .76 59 | .19771 77 | 139.30 | 2-39 |
| 7I.79 |
| 1.21 |
F | •74 94 | .19726 41 | 139.4; | 2.24 |
| 71.71 |
| 4-J3 |
H | ■73 3° | .19681 10 | 139.59 | 2.10 |
| 71.64 |
| 1.08 |
60» | .71 66 | -19®3 5 83 | 139.74 | 1.95 |
| 71.56 |
| O.98 |
* | .70 02 | .19590 62 | 139.89 | 1.80 |
| 71.49 |
| O.9I |
F | .68 39 | •19545 45 | 140.03 | 1.66 |
| 71.41 |
| O.83 |
A | ,66 76 | .19500 33 | 140.i8 | 1.51 |
| 71.34 |
| O.76 |
t | .65 14 | .19455 25 | 140.3 2 | 1.37 |
| 71.26 |
| 0.68 |
A | .63 52 | .19410 23 | 140.47 | 1.22 |
| 71.19 |
| 0.6l |
3 F | .6l 90 | .19365 25 | 140.6i | I.08 |
| 71.12 |
| O.54 |
A | .ÖO 28 | .19320 31 | MO.76 | °-93 |
| 71.04 |
| O.46 |
4 | .58 67 | .19275 42 | 140.90 | O.79 |
| 70.97 |
| O.39 |
A | ■57 °6 | .19230 58 | 141.05 | O.64 |
| 70.90 |
| O.32 |
i | .5546 | .19185 78 | 141.20 | O.49 |
| 70.82 |
| 0.24 |
44 | .5386 | .19141 03 | 141.34 | O.35 |
| 70.75 |
| 0.19 |
3 T | .52 26 | .19096 33 | 141.49 | 0.20 |
| 70.68 |
| O.io |
41 | .50 66 | .19051 68 | 141.63 | O.06 |
| 70.6i |
| 0.03 |
F | •49 °7 | .19007 06 | 141.78 • |
| O.09 | 70.53 | O.05 |
|
44 | •47 48 | .18962 50 | 141.92 |
| O.23 | 70.46 | 0.12 |
|
61» | ■45 89 | .18917 98 | 142.07 |
| 0.38 | 70.39 | O.I9 |
|
A | .4431 | .18873 5° | 142.21 |
| .0.52 | 70.32 | 0.26 |
|
24 LITT. B. TAB. FOU RIKSMYNTS FÖRV. TILL GULDYALTJTA ELLER TVÄRTOM.
1. | 2. | 3. | i 4. | 5. | 6. | 7. | ||
Öl i- | I5.42 73 | I.18829 °7 | 142.36 |
| O.67 | 70.24 | O.34 |
|
A | .4I l6 | .18784 68 | 142.51 |
| 0.82 | 70.17 | O.4I |
|
i | •39 58 | .18740 35 | 142.65 |
| 0.96 | 70.1 o | O.48 |
|
A | .38 Öl | .I8696 06 | 142.8o |
| 1.11 | 70.03 | O.55 |
|
t | .3645 | .18651 81 | 142.94 |
| 1.25 | 69.96 | 0.62 |
|
A | •34 89 | .18607 61 | 143.09 |
| 1.40 | 69.89 | O.69 |
|
i | ■33 33 | .18563 45 | 143.23 |
| 1.54 | 69.82 | 0.76 |
|
A | •3i 77 | .18519 34 | 143.38 |
| I.69 | 69.75 | O.83 |
|
% | .30 22 | .18475 27 | 143.52 |
| 1.83 | 69.67 | O.9I |
|
« | .28 67 | .18431 25 | 143.67 |
| 1.98 | 69.60 | O.98 |
|
i | .27 12 | .18387 26 | 143.82 |
| 2.13 | 69.53 | I.05 |
|
H | ■*5 57 | •18343 33 | 143.96 |
| 2.27 | 69.46 | 1.12 |
|
7 Tf | .2403 | .18299 44 | 144.ii |
| 2.42 | 69-39 | 1.19 |
|
H | .22 50 | .18255 59 | 144.25 |
| 2.56 | 69.32 | 1.26 |
|
62» | .20 96 | .18211 79 | 144.40 |
| 2.71 | 69.25 | I.33 |
|
A | .1943 | .18168 03 | 144.54 |
| 2.85 | 69.18 | I.40 |
|
i | .17 90 | .18124 32 | 144.69 |
| 3.oo | 69.ii | 1.47 |
|
A | .16 38 | .18080 65 | 144.83 |
| 3.14 | 69.04 | 1.54 |
|
i | .1485 | .18037 02 | 144.98 |
| 3.29 | 68.98 | I.60 |
|
A | ■13 33 | •17993 45 | 145.12 |
| 3.43 | 68.9I | I.67 |
|
1 | .ii 82 | .17949 9° | 145.27 |
| 3.58 | 68.84 | 1.74 |
|
A | .IO 30 | .17906 42 | 145.42 |
| 3.73 | 68.77 | 1.81 |
|
i | .08 79 | .17862 96 | 145.56 |
| 3.87 | 68.7O | 1.88 |
|
A | .07 29 | .17819 55 | 145.71 |
| 4.02 | 68.63 | I.95 |
|
| .05 78 | .17776 19 | 145.85 |
| 4.i6 | 68.56 | 2.02 |
|
| .04 28 | .17732 86 | 146.oo |
| 4.31 | 68.50 | 2.08 |
|
3 ¥ | .02 78 | .17689 59 | 146.14 |
| 4.45 | 68.43 | 2.15 |
|
tf | .OI 29 | .17646 36 | 146.29 |
| 4.6o | 68.36 | 2.22 |
|
7 tf | 14.99 79 | .17603 16 | 146-44 |
| 4.75 | 68.29 | 2.29 |
|
tf | .98 30 | .17560 02 | 146.5 8 |
| 4.90 | 68.22 | 2.36 |
|
63» | .96 82 | .17516 91 | 146.73 * |
| 5.04 | 68.15 | 2.43 | ** |
Lätt. C,
25
Tabell öfver beloppet som vid olika pris på Silfver i London skall
läggas till eller dragas ifrån en efter förhållandet emellan silfver
och guld af 1 : 15.5 från Riksmynt till Frank konverterad hufvudsumma,
för hvarje 100 Frank deraf.
Pris i London å Silfver af U (=0.925) Pence. | Belopp för 100 Fri | Pris i London å Silfver af Pence. | Belopp för 100 Fr. att draga ifrån | Pris i London i Pence. 1 | Belopp för 100 Fr. | |||
Afdrag. | Tillägg. Frank. | Afdrag. Frank. | Tillägg. Frank. | Afdrag. Frank. | Tillägg. Frank. | |||
55» | 9.60 |
| 56 f | 6.92 |
| 58] | 4.26 |
|
A | 9.49 |
| ii | 6.82 |
| A | 4.i6 |
|
f | 9.39 |
| i | 6.72 |
| 3 F | 4.05 |
|
A | 9.28 |
| 11 | 6.62 |
| A | 3.95 |
|
i | 9.i8 |
| F | 6.51 |
| i | 3.84 |
|
A | 9.o8 |
| It | 6.4I |
| A | 3.74 |
|
1 | 8.98 |
| 57» | 6.31 |
| r> F | 3.63 |
|
A | 8.87 |
| A | 6.21 |
| it | 3-53 |
|
1 | 8.77 |
|
| 6.11 |
| i | 3-43 |
|
A | 8.67 |
| A | 6.01 |
| -It | 3.33 |
|
t | 8.57 |
| 1 | 5.90 |
| F | 3.22 |
|
it | 8.47 |
| A | 5.79 |
| it | 3.12 |
|
3 T | 8.36 |
| 3 F | 5.69 |
| 59» | 3-02 |
|
11 | 8.26 |
| A | 5.59 |
| A | 2.92 |
|
7 F | 8.l6 |
| i | 5.48 |
| F | 2.82 |
|
It | 8.06 |
| A | 5.38 |
| A | 2.71 |
|
56 » | 7.95 |
| 5 F | 5.27 |
| i | 2.61 |
|
A | 7.85 |
| it | 5.17 |
| A | 2.51 |
|
i | 1-75 |
| 3 f | 5.07 |
| 3 F | 2.41 |
|
A | 8.64 |
| It | 4.97 |
| A | 2.30 |
|
1 | 7-54 |
| F | 4.87 |
| i | 2.20 |
|
A | 7.43 |
| it | 4.77 |
| A | 2.io |
|
1 | 7.33 |
| 58» | 4.66 |
| t | 2.00 |
|
A | 7.23 |
| A | 4.56 |
| it | I.89 |
|
i | 7-13 |
| i | 4.46 |
| 3 T | 1.79 |
|
A | 7.03 |
| A | 4.36 |
| it | I.69 |
|
26 LITT. C. TAB. ÖFVER TILLÄGG OCH AFDRAG VID KONVERTERING.
i Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence. | Belopp för 100 Er | Pris i London å Silfver af u (^=0.925) Pence. | Belopp för 100 Fr | Pris i London å Silfver af U (= 0.925) Pence. | Belopp för 100 Fr. | |||
Afdrag. Frank. | Tillägg. Frank. | Afdrag. Frank. | Tillägg. | Frank. | Afdrag. Frank. | Tillägg. | Frank. | |||
59 i | 1.58 |
| GOU |
| 0.17 | 62» |
| l.gr |
it | 1.48 |
| 61 » |
| 0.27 | A |
| 2.oi |
60» | 1.38 |
| A |
| O.37 | ¥ |
| 2.12 |
A | I.27 |
| ¥ |
| O.47 | A |
| 2.22 |
i | 1.17 |
| A |
| O.57 | i |
| 2.32 |
A | 1.07 |
| 1 4 |
| O.67 | A |
| 2.42 |
i | 0.97 |
| A |
| O.78 | 3 ¥ |
| 3-53 |
A | 0.86 |
| ¥ |
| 0.88 | A |
| 2.63 |
3 ■5- | 0.76 |
| A |
| O.98 | i |
| 2.73 |
A | 0.66 |
| i |
| 1.09 | A |
| 2.83 |
i | 0.56 |
| a TF |
| I.19 | 6 ¥ |
| 2.94 |
fl TF | 0.45 |
| 5 ¥ |
| 1.29 | it |
| 3.04 |
¥ | 0-35 |
| it | i | I.40 | 3 T |
| 3.14 |
u | 0.24 |
| i |
| I.50 | it |
| 3.25 |
3 T | O.14 |
| it |
| 1.6l | ¥ |
| 3-35 |
tf | O.04 |
| ¥ |
| I.71 | 4-5 TF |
| 3.45 ! |
i |
| O.OÖ | it |
| I.81 | 63» |
| 3.56 |
Litt. 1 >. a.
27
Silfverpris i London åren 1865—70.
| 1865. | 1866. | 1867. | 1868. | 1869. | 1870. | ||||||
Månad. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | |
| Pence. |
| Pence. |
| Pence. |
| Pence. |
| Pence. |
| Pence. |
|
Januari... | 61JJ |
| 61* |
| 60 i |
| 601 |
| 60* |
| 60* |
|
Februari.. | 61* |
| 61* |
| 60* |
| 60* |
| 60* | 15.4866 | 60* |
|
Mars...... | 61* |
| 60* |
| 60 J |
| 60* | 15.5386 | 60* |
| 60 i |
|
April...... | 60* |
| 611 |
| 60* | I5.4630 | 60 f |
| 60* |
| 60* |
|
Maj....... | 60 ft | 15^5546 | 61* |
| 60 f |
| 60 i |
| 60j |
| 60* |
|
Juni....... | 60 |
| 62 | I5.2096 | 60 i |
| 601 |
| 60 J_ | 15.6839 | 60* |
|
| 60 £ |
| 61* G0& |
| 60 i |
| 60 JJ |
| 60* |
|
|
|
Augusti... | 60H |
| 15^786 | 60* |
|
| 60* |
|
|
| ||
September | 60*1 |
| 60* |
| 60|i | 15.6271 | 60^ | 15.6595 | 60* |
|
|
|
Oktober .. | 61* |
| 60* |
| 60* |
| 60* |
| 60* |
|
|
|
November | 61* |
| 60*1 |
| 60* |
| 60*1 |
| 60* |
|
|
|
December | 61* | 15-3177 | 60* |
| 60* |
| 60* |
| 601 |
|
|
|
Arsmed. | 61* | 15.4510 | 6111 | 15.4155 | 60* | I5.5664 | 60 * | 15.6068 | 60* | 15.6028 |
|
|
28
Litt. r>. b,
Guldpris i Hamburg åren 1865—70.
Före den 1 Juli 1868 noterades priset efter mark kölnisk fint, efter nämnde dag efter
”zollpfund” af 500 grm. Noteringarna för senare delen af 1868 äro reducerade.
| 1865. | 1866. | 1867. | 1868. | 1869. | 1870. | ||||||
Månad. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | Med. Pris. | a. | |
Pr | ik Köln. |
| Mk Köln. |
| Mk Köln. |
| Mk Köln. |
| 500 grm |
| 500 grm |
|
Januari... |
|
| 423 |
| 424 | I5.2793 | 428} | I5.4414 | 922} |
| 920 |
|
Februari.. |
|
| 424} |
| 424 |
| 428} |
| 922} |
| 919} |
|
Mars...... |
|
| 427_ | 15^874 | 425} |
| 430} |
| 923 | 15.5562 | 918 |
|
April...... |
|
| 425} |
| 427} |
| 429 |
| 923 |
| 918 |
|
Maj........ | 424} |
| 423} |
| 426} |
| 429 |
| 923 |
| 918 |
|
Juni....... | 425} |
| 422} |
| 427 |
| 429 |
| 920 | 15.5056 | 918 |
|
Juli........ | 427} | I5.4189 | 421} |
| 427 |
| 429} |
| 920 |
|
|
|
Augusti... | 427} |
| 421 | 15.1712 | 427 |
| 432} |
| 920 |
|
|
|
September | 427} |
| 422} |
| 427} |
| 432} |
| 921 |
|
|
|
Oktober .. | 427} |
| 423 |
| 429} |
| 433}_ | 15.6o8i | 920 |
|
|
|
November | 425} |
| 424} |
| 430 | 15.4955 | 433} |
| 920 |
|
|
|
December | 423 |
| 424} |
| 430 |
| 432} |
| 920 |
|
|
|
Arsmed. | 1 | 423* |
| 427* |
| 430} |
| 921} |
|
|
|
Obs. Högsta värdet under året af a, eller koefficienten för guldets värde i förhållande till
silfrets, är understruket med groft, det lägsta med fint. Mot a —15.5 svarar noteringen för Köln.
mark 4301, Per Zollpfund 919}, båda i Mk Hamb. Bko, samt för uns Troy standard närmast 60}}
pence (= I5.4986). Vistakursen i Hamburg på London är för samma siffra 13 Mk 7} sk.
Grafisk framställning af priset å ”Standard Silver” i London åren 1845—1870.
Lätt. E. 1
1» Silfverpris i | 5 1846 18'' | 17 18- | 18 18- | 19 IS" | >0 18E | )1 18'' ■ | >2 18f ■ | >3 18 | 54 18 | 55 18 | 56 1857 18 i | 58 18 | 59 18 | SO 186 | 1 186 | 2 186 | 3 1864 18 i | 35 18 | 66 18 | 67 18 | 68 18 | 69 18 | 70 Silfver till guld 15.2 | |||
nz - |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| _/ | \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
*>i /8 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / _ | _X- |
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
bl /4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
| / |
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
| 15.2 |
bi 8 |
|
|
|
|
|
|
|
| — |
|
| / |
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
O i / 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ........--— |
| ■ |
|
|
| V |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
bi 8 ftl t/ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ----- | \_ |
|
|
|
|
| 15-4 |
bi /4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
bi 8 fil |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
| V |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| j |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
bu /4---- |
|
|
|
|
| / | V \ |
|
|
|
|
|
| *" |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ou 8-------- |
|
|
|
|
| / | \i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
bu /2 |
|
|
|
|
| ---/- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
| 15.6 |
bU /8 |
|
|
| — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
£ni/ |
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
uu /8 |
|
|
|
|
| / ! |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 15.7 |
|
|
|
|
|
| i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Dv / Q |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ✓ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 15.8 |
/8 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OJ '' 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OJ /8 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 15.Q |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
OJ /8 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 16.o |
DO |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| '' |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| - |
|
|
Grafisk framställning af vexlingarne i Silfverpriset i London för hvarje månad af åren 1867—69.
Litt. E. 3
Januari.
Februari.
Mars.
Augusti.
September.
Oktober.
November.
December.
1867
1868
1869
29
Lätt. Gr.
Tabell utvisande vigten i gram och värdet i guldfrank af några
de vigtigaste nu gällande guldmynt samt af några under myntfrågans
behandling i senare tider föreslagna myntstycken.
| Brutto-vigt | Finhet i tu-sendelar. | Vigt fint guld | Värde i guld-frank. |
20-francs-stycket........................... | 6.4516 | 900 | 5.8065 | 20. |
10-francs- » ........................... | 3.2258 | — | 2.9032 | 10. |
5-francs- » ........................... | 1.6129 | — | 1.4516 | 5. |
Sovereign.................................... | 7.988 | 9161 | 7.3224 | 25.22130 |
5-dollarsstycket ............................ | 8.359 | 900 | 7.5232 | 25.96285 |
25-francs-stycket.......................... | 8.0645 | — | 7.2581 | 25. |
Guldkronan .................................. | Hull | — '' | 10. | 34.4444 |
Mick. Chevalier universela myntenhet | 10. | — | 9. | 31. |
Kelleys 20-dollarsstycke.................. | 33.3333 | — | 30. | IO3.33 |
» 5-dollarsstycke.................. | 8.3333 | — | 7.500 | 25.8333 |
i Alt. 11
Tabell utvisande de af Myntkommittén föreslagne myntstyckenas rätta vigt, samt den
minskning i vigt, som föranleder deras dragande ur rörelsen äfvensom deras uppkörande
att vara lagligt betalningsmedel.
| Rätta vigten med tillägg eller afdrag af | Myntstycket invexlas i | Myntstycket uppkör | |||
Mynt af Guld. Ett 10-Carolin-stycke..................... | Korn Svenskt vigt. | i Gram Fransk vigt. | i Korn Sv. v. | i Gram Fr. v. | i Korn Sy. v. | i Gram |
758.887 87 + O.758 88|32.z58 06 + O.032 26 | 755.o83 4-8 | 32.096 77 | 754.324 ÖO | 32.064 52 | ||
Ett 5-Carolin-stycke...................... | 379.43894 ± O.37944 | I6.129 03 + O.01613 | 377.54174 | 16.048 39 | 377.162 30 | 16.032 26 |
Ett 2^-Carolin-stycke...................... | I89.71947 ± O.37944 | 8.06452 + O.01613 | 188.770 87 | 8.024 19 | I88.391 43 | 8.008 06 |
Ett 1-Carolin-stycke....................... | 75.887 79 it O.151 77 | 3.22581 + O.00645 | 75.508 35 | 3.209 68 | 75.356 57 | 3.203 23 |
Skiljemynt af Silfver. |
|
|
|
|
|
|
Ett 2-Frank-stycke......................... | 250.ooo 00 + I.250 00 | IO.626 89 + O.053 13 | 237.5oo 00 | 10.095 55 | 236.250 OO | IO.042 42 |
Ett 1-Frank-stycke......................... | 125.000 00 + O.625 00 | 5.313 45 + 0.026 57 | II8.750 00 | 5.047 77 | 118.125 00 | 5.021 21 |
Ett 50-Cent-stycke ........................ | 62.50000 + O.437 50 | 2.656 72 + 0.018 60 | 59.375 °° | 2.523 89 | 58.937 50 | 2.505 29 |
Ett 25-Cent-stycke......................... | 31.250 00 + 0.312 50 | 1.328 36 + 0.013 28 | 29.687 5° | 1.26194 | 29.375 00 | I.248 66 |
jLitt, 1.
Tabell x) utvisande det för den vesterländska civilisationen tillgängliga förrådet af Guld
och Silfver vid hvarje års böljan och slut från 1849 till och med 1867.
|
| Guld Kilogram (i tusental). |
|
|
|
| Silfver Kilogram | (i tusental). |
| ||||
| Förråd | Tillökning | Minskning. | Förråd |
| Förråd | Tillök-ning för-medelst |
| Minskning. | Förråd | |||
År. | vid årets början. | Nötning j-% af förr. | Utförsel | Utförsel | vid årets slut. | År. | vid årets början. | Nötning | Utförsel | Utförsel till | |||
1849... | 4089 | 112. | 10.2 | (5.8) | (0.5) | 4184.5 | 1849... | 90.540. | 955 | 452.7 | (671.i) | (31.7) | 90.339.5 |
1850... | 4184.5 | 125.6 | lO.j | (5.8) | (0-5) | 4293-3 | 1850... | 90.339.5 | 1045 | 451.7 | (671.i) | (31-7) | 90.230.O |
1851... | 4293-3 | 148.4 | IO.7 | 5.8 | (0.5) | 4424.7 | 1851... | 90.230.O | 1005 | 451.x | 671.i | (31.7) | 90.081.1 |
1852... | 4424.7 | 238.5 | 11. | 5.8 | (0.5) | 4645-9 | 1852... | 90.081.1 | 990 | 450.4 | 671.1 | (31.7) | 89.917.9 |
1853... | 4645.Q | 252.5 | 11.6 | 5.8 | (0.5) | 4880.5 | 1853... | 89.917.9 | 935 | 449.5 | - 671.i | (31.7) | 89.700.6 |
1854 .. | rf»- J X O Ln | 225.i | 12.2 | 5.8 | O.5 | 5087.1 | 1854... | 89.700.6 | 950 | 448.5 | 671.i | 31.7 | 89.499.3 |
1855... | 5087. t | 220.2 | 12.7 | 5.8 | 0.4 | 5288.4 | 1855... | 89.499.3 | 1000 | 447.5 | 671.i | 30.4 | 89.350.3 |
1856... | 5288.4 | 7~ ce | 13.2 | 5.8 | 0-7 | 5501.8 | 1856... | 89.350.3 | 1015 | 446-7 | 671.i | 37.2 | 89.210.3 |
1857... | 5501.8 | 227.6 | 13.7 | 8.i | 1-5 | 5706.1 | 1857... | 89.210.3 | 1060 | 446.o | 1374.9 | 64.5 | 88.384.9 |
1858... | 5706.1 | 221.o | 14.2 | 8.i | 1.0 | 5903.8 | 1858... | 88.384.9 | 1125 | 441.9 | 1374-9 | 47.o | 87.646.1 |
1859... | 5903.8 | 206.5 | 14.7 | 8.i | 1.6 | 6085.9 | 1859... | 87.646.1 | 1135 | 438.2 | 1374.9 | 76.2 | 86.891.8 |
1860... | 6085-9 | 191.6 | 15.2 | 8.i | 1-7 | 6252.5 | 1860... | 86.891.S | 1190 | 434.5 | 1374.9 | 93.7 | 86.178.7 |
1861... | 6252.5 | 192.o | 15.6 | 8.i | 1-5 | 6419-3 | 1861... | 86.178.7 | 1245 | 430.9 | 1374.9 | 109.4. | 85.508.5 |
1862... | 6419.3 | 189.5 | 16. | 41.o | 1-3 | 6550-5 | 1862... | 85.508.5 | 1325 | 427.5 | 1565.1 | IO8.1 | 84.732.8 |
1863... | 6550.5 | 192-5 | I6.4 | 41.o | 2.2 | 6683-4 | 1863... | 84.732.8 | 1450 | 423.6 | 1565.1 | 146.i | 84.048.O |
1864... | 6683-4 | 195. | I6.7 | 41.o | 3.9 | 6816.8 | 1864... | 84.048.O | 1470 | 420.2 | 1565.1 | 203.6 | 83.329.1 |
1865... | 6816.8 | 202.o | 17.o | 41.o | (3.o) | 6957.8 | 1865... | 83.329.1 | 1625 | 416.6 | 1565.1 | (175)* | 82.797.4 |
1866... | 6957.8 | 206-3 | 17-4 | 20.6 | (3.o) | 7123.1 | 1866... | 82.797.4 | 1600 | 413.9 | 786.1 | (175) | 83.022.4 |
1867... | 7123.1 | 207.5 3786.9 | 17.8 | IO.7 | (3.o) | 7299.x | 1867... | 83.022.4 | 1625 22745 | 415.1 | 227.3 | (175) | 83.830.o |
*) Uppgifterna till denna tabell äro alla tagna från Soetbeers ”Denkschrift”, pp. 68—71, med undantag allenast för de belopp som
angifva utförseln från Ryssland och China till Amerika, hvilka äro funna genom uträkning efter af Chevalier lemnade anvisningar.
Der siffror äro inneslutna inom klammer, saknas alla säkra uppgifter. * Medium mellan de två föregående åren.
32
Litt,
Tabell utvisande utmyntningen af Guld och Silfver i
| Guldmynt. | ||
| Frankrike. | England. | Förenta Staterna. |
| Francs. | Francs. | Francs. |
1821-24....................................... |
| ) |
|
|
| 971.867277 | 9.877048 |
1825— 30...................................... | 52.918920 |
|
|
1831(0)—40 ................................... | 215.912800 | ) | ) |
|
| 1.210.974162 | 561.740635 |
1848—49....................................... | 66.807310 |
|
|
Summa 1821—49... | 335.639030 | 2.182.841439 | 571.617683 |
1850............................................ | 85.192390 | 37.624104 | 165.985225 |
1851............................................. | 269.709570 | 110.978366 | 324.969213 |
1852............................................. | 27.028270 | 220.480049 | 295.031716 |
1853........................................... | 312.964020 | 301.439301 | 286.560177 |
1854............................................. | 526.528200 | 104.718055 | 270.370948 |
1855............................................. | 447.427820 | 227.198481 | 274.008422 |
1856............................................. | 508.281995 | 151.373315 | 307.992064 |
1857............................................. | 572.561225 | 122.565669 | 130.700491 |
1858............................................. | 488.689635 | 31.046400 | 274.498062 |
1859........................................... | 702.697790 | 66.820617 | 157.827661 |
1860 ............................................ | 428.452425 | 78.729501 | 121.691399 |
1861............................................ | 98.216400 | 206.556087 | 418.876601 |
1862........................................... | 214.241990 | 197.634336 | 320.101435 |
1863............................................. | 210.230640 | 176.469687 | 117.531339 |
1864............................................. | 273.843765 | 240.487756 | 124.470462 |
1865............................................ | 161.886835 | 59.711225 | 159.258783 |
1866............................................. | 365.082925 | 128.033769 | 194.258742 |
1867............................................. | 198.579510 | 12.519132 | 206.763782 |
Summa 1857—67... | 3.714.483140 | 1.320.574179 | 2.225.978757 |
1868............................................ | 262.672380 | 41.698345 | 125.293062 |
Summa 1850—68... | 6.154.287785 | 2.516.084195 | 4.276.189584 |
Enligt Soetbeers Denkschrift p. 82 hafva under åren 1857—67 utmyntats: | |||
I N.-Tysk]and, Bayern, Baden, Wurtemberg: Thaler (här räknade till 3.7 5 fr.) 9567106 = 35.876647fr. | |||
I Österrike..................................... | .Gulden (do. do. 2.50 fr.) 76689230 = 191.723075 fr. | ||
|
| Summa......... | ..... 227.599722 fr. |
Tv
33
nedanstående länder och under nedannämnde tider.
| S i 1 | f v e r m | y n t. |
| Frankrike. | England. | Förenta Staterna. |
| Francs, | Francs. | Francs. |
1821-24.............. |
| ) | ) |
1825-30....................................... | 631.914637-1 | 55.895540 | 89.778601 |
1831—48 ......... | 1.750.2732381 | ) | ) |
1848 -49....................................... | 326.279759 | j 125.581930 | 264.431957 |
Summa 1821 49... | 2.708.467635 | 181.477470 | 254.210558 |
1850............................................ | 86.458485 | 3.255801 | 9.983635 |
1851........................................... | 59.327309 | 2.216031 | 4.143024 |
1852............................................. | 71.918445 | 4.781611 | 5.346843 |
1853............................................. | 20.099488 | 17.692940 | 48.565005 |
1854 ............................................ | 2.123887 | 3.542906 | 46.113094 |
1855............................................. | 25.500306 | 4.930762 | 18.731661 |
1856............................................. | 54.422214 | 11.664956 | 27.802185 |
1857............................................ | 3.809611 | 9.412861 | 8.568795 |
1858............................................ | 8.663569 | 11.245497 | 44,048091 |
1859............................................ | 8.401814 | 16.318954 | 36.559926 |
1860.....................................:........ | 8.084198 | 5.508123 | 17.390903 |
1861............................................ | 2.518150 | 5.283186 | 15.427832 |
1862............................................. | 2.519398 | 3.745624 | 17.286289 |
1863............................................ | 329610 | 4.064758 | 8.368989 |
1864............................................. | 7.296609 | 13.497593 | 4.547965 |
1865............................................. | 9.222394 | 12.653681 | 5.083672 |
1866............................................. | 44.821409 | 12.443952 | 8.542061 |
1867............................................. | 54.051560 | 4.888695 | 8.360413 |
Summa 1857—67... | 149.718322 | 99.062924 | 174.184936 |
1868............................................. | 86.000000 | 7.600198 | 8.522475 |
Summa 1850—68... | 555.568456 | 154.748129 | 343.392858 |
Enligt Soetbeers Denkschrift pag, 82 utmyntades under åren 1857—67:
IN.-Tyskland, Bayern, Baden,Wurtembevg:Thaler (bär räknade till 3.75 fr.) 201.020626 = 753.827347 fr.
I Österrike......................................Gulden (dito dito 2.50 fr.)200.632041 = 501.580102It.
Summa............... 1.255.407449 fr.
Bil. till Myntkommitténs Bet.
3
34
Litt. L.
Tabell utvisande Sveriges handelsförbindelser med andra länder
efter värdet i Rdr Rmt af de införda och utförda varuartiklarne.
| Länder med Guldmyntsystem. | Länder med Silfvermyntsystem. | ||||
Införsel. | Utförsel. | Summa. | Införsel. | Utförsel. | Summa. | |
Rdr. | Rdr. | Rdr. | Rdr. | Rdr. | Rdr. | |
1864............ | 39.707.000 | 74.064.000 | 113.771.000 | 56.842.000 | 19.939.000 | 76.781.000 |
1865............ | 46.936.000 | 78.757.000 | 126.683.000 | 58.937.000 | 29.329.000 | 87.266.000 |
1866............ | 51.021.000 | 78.009.000 | 129.030.000 | 61.889.000 | 29.057.000 | 90.946.000 |
1867............ | 46.525.000 | 95.954.000 | 142.479.000 | 87.656.000 | 32.685.000 | 120.331.000 |
1868........... | 41.416.000 | 86.798.000 | 137.740.000 | 96.324.000 | 32.726.000 | 119.524.000 |
Litt. 7VI.
Tabell utvisande sammanlagda beloppet af de å Stockholms och Göteborgs börser anmälda
« vexelslut i främmande myntsorter under åren 1864—1868.
0 År. | £ Sterling. | Francs. | Amer. Dollars. | Hamb. | Floriner | Mk. Liibsk | Hamb. | Rdr Preuss. Kur. | Silfver- rubel. | Finska Mk. | Danska Rbdr. | Norska Specier. |
1864...... | 4.536590 | 18.420339 | 1.195 | 41.216601 | 1.610304 | 26.036 | — | 41.305 | 322.363 | 3.558 | 184.584 | 4.190 |
1865...... | 4.004006 | 27.758714 | 419 | 35.369716 | 1.662777 | 29.418 | 2.048 | 58.172 | 333.112 | — | 87.994 | 14.971 |
1866...... | 3.689574 | 27.459561 | 1.291 | 34.214423 | 1.547997 | 36.930 | — | 114.948 | 362.304 | 3.786 | 110.078 | 6.090 |
1867...... | 4.192395 | 28.760969 | 1.054 | 32.395048 | 1.416443 | 12.844 | — | 37.565 | 269.312 | 37.631 | 236.826 | 2.700 |
1868...... | 3.568566 | 27.049226 | 4.288 | 30.155217 | 1.619831 | 7.359 | 850 | 50.230 | 341.097 | 22.682 | 220.970 | — |
År. | Guldvaluta. | Silfvervaluta. | | Procent af hela omsätt-ningen. | |
Riksdaler. | Riksdaler. | Guld. | Silfver. | |
1864............ | 94.557000 | 58.667000 | 62 | 38 |
1865............ | 91.505000 | 50.896000 | 64 | 36 |
1866............ | 85.639000 | 49.436000 | 63 | 37 |
1867............ | 95.600000 | 45.592000 | 68 | 32 |
1868............ | 83.185000 | 44.096000 | 65 | 35 |
36
Litt. TV.
Yttrande af herr Heckscher med anledning- af till honom
framställda frågor rörande utförseln af
Svenska silfvennynt.
I anledning af följande tre'' till herr Heckscher framställda
frågor, nemligen:
l:o. Ligger i vårt mynts nuvarande beskaffenhet någon
större lockelse att, som man säger, spekulera på kursen,
än fallet skulle bli, i fall vårt mynt förändrades,
t. ex. med guld till myntstandard?
2:o. Hvartill användes det utförda silfvermyntet? — Går det
direkte till någon utländsk myntinrättning, för att der
förvandlas till annat mynt, eller nedsmältes det till verksilfver,
eller affineras det till plantsar?
3:o. Erhålles vid utförseln af Svenskt silfvermynt någon
. särskild ersättning för den större kopparhalt,- detta mynt
innehåller?
anförde herr Heckscher följande:
Såsom kikare, af bankir- och vexelrörelse, derunder inbegripna
så kallade arbitrage-affärer, hade han under den senare tiden från
Sverige utfört silfver dels i plantsar, dels i Svenska och dels i
Danska specier till ett sammanräknadt belopp af omkr. 2,500,000
Rdr Rmt. Han hade dervid afsett, jemte den vinst han hade af
ifrågavarande rörelse, att sänka kursen på Hamburg till hvad den
rätteligen borde vara eller 132 Kdr IT öre, såsom svarande mot
100 Mark Hamburger-Banko. Det hade i allmänhet för honom
varit likgiltigt, huruvida han kunnat erhålla silfverplantsar eller
silfverspecier att utföra. Han förmenade derföre, att de så mycket
omtalade spekulationerne å hvad man kallade Svenska myntets
bättre beskaffenhet i förhållande till Danmarks och Norges samt
Hamburger-Banko icke egde rum, enär utan afseende derå det
LITT. N. YTTRANDE AF HR HECKSCHER,.
37
ändock vid hög kurs lönade sig att utföra silfver. Det vore emellertid
klart, att, då hvarje specie innehölle, jemte 6 ort finsilfver,
2 ort koppar, i värde motsvarande omkring 1 öre Rmt, samt, enligt
hvad han förmodade, kostnaden för kopparens afskiljande från
finsilfret i specien icke uppginge till 1 öre eller \ % å hvarje specie,
någon fördel för exportören äfven kunde uppkomma af speciens
kopparhalt; men denna fördel, möjlig endast under sådana förhållanden,
som i allmänhet föranledde utförsel af silfver, blefve ingen,
om specier utfördes endast för att åtkomma kopparen. Han betviflade
således, att Svenska myntets nuvarande beskaffenhet förorsakade
vårt land någon egentlig förlust. Visserligen uppstode
vid det ömsesidiga varu-utbytet emellan Sverige å ena, samt Danmark
och Norge å andra sidan, någon förlust för de enskilde, i
det dels Svenskarne vid köp i Danmark och Norge icke sjelfve
gjorde eller .yrkade afseende å den större mängd finsilfver, som
funnes i Svenska myntet i förhållande till det Danska och Norska,
och således utgåfve sitt lands mynt, såsom vore dess intrinseka
värde lika med det Danskas och Norskas, dels ock Danskar och
Norrmän verkställde betalningar i Sverige med sitt mynt, som
dervid t oges jemngodt med det Svenska; men berörda förlust vore
icke af någon betydenhet och skulle säkert efter hand mera och
mera försvinna, allteftersom de, hvilka i främsta rummet hade vården
om upprätthållandet af vårt mynt, insåge vigten af att med
den stora makt, de egde, hålla kursen på utländskt mynt så mycket
som möjligt kring pari. Betingade vårt mynt först i det större
utbytet sitt fulla värde, så torde det äfven snart nog göra så i det
mindre. Ginge det icke af sig sjelf, skulle snart nog Banken och
Bankirerne sörja för att så blefve förhållandet. Exporten till utlandet
af Svenskt silfvermynt föranleddes således icke af dess nuvarande
specifika beskaffenhet. Vore nämligen kursen''bragt ned
ända derhän, att det icke vidare lönade sig att exportera silfverplantsar,
så lönade det sig icke heller att utföra specier eller andra
silfvermynt. Såsom han förut anmärkt, berodde möjligheten
af att med fördel exportera silfver, vare sig i mynt eller plantsaf,
på en för hög kurs. Så t. ex. borde den Svenska Riksdalern eller
derå lydande banksedel i Danmark gälla 48| å 48^ Danska skil—
lingar, men hade för icke så lång tid sedan icke gällt högre än
47| å 48 Danska skillingar; kursen å utlandet hade till och med
varit lf / högre än med afseende å parivärdet vederbort. Stode
den icke högre än ^ ä § / öfver pari, så uteslöte ett sådant kurs
-
38
LITT. N. YTTRANDE AP HR HECKSCHER.
förhållande möjligheten att med vinst exportera silfverplantsar eller
silfvermynt.
Den, som å härvarande börs försäljer på Hamburg dragna
vexlar och för att betäckt desamma utför silfverspecier eller plantsar,
får i och för en sådan rörelse vidkännas kostnader, uppgående
till minst §, om icke £ /. Exportören, ehvad han bor bär eller i
Hamburg, kan icke nöja sig med mindre vinst än ) %, och lika
mycket måste den af honom begagnade kommissionär förtjena,
hvilket tillsammans gör j f. Courtage till mäklare för försäljning
af vexlarne (1 pro mille), porto, telegrammer, transport, assurans
och ränteförlust å det exporterade silfret, medan det är på vägen,
uppgå till minst f, om icke ^ %. Sådana affärer bedrifvas uteslutande
af bankirer. Andra enskilde deremot utföra silfver endast
i afsigt att betala personlig skuld, i hvilken händelse de undgå
courtage. Förestående beräkning af kostnaderna vid utförsel af
silfver, hvilket betingade en kurs på Hamburg af minst 133.20
a vista, kunde äfven i sin mån tjena till att ådagalägga det oriktiga
i förmenandet, att genom förväntad godtgörelse för kopparhalten
i det Svenska silfvermyntet, — hvilken godtgörelse, på sätt
förut vore nämdt, uppginge endast till \ / — affineringskostnaden
kunde locka till spekulation på utförsel af Svenskt silfvermynt,
hvilken utförsel endast vore möjlig vid hög kurs på utlandet.
Den i Sverige allmänt gängse föreställningen, att 100 Mark
Hamburger-Banko vore lika med 133 Rdr 331 öre Svenskt Rmt,
under det förhållandet emellan dem i sjelfva verket vore såsom
100 till 132.17, kunde visserligen antagas hafva i någon mån bidragit
till att hålla kursen på utlandet hög; men de egentliga och
närmaste anledningarne dertill vore följande tvänne. Först och
främst läge det i de stora exportörernas intresse att hålla kursen
på utlandet hög. Om t. ex. någon från Sverige årligen exporterade
varor till värde af 2 eller 3 millioner och på fordringarne derför
utställde och försäljde vexlar, förtjenade han, om kursen stode 1 %
öfver pari (och den har varit t. o. m. i£ / öfver pari) endast derpå
20,000 eller 30,000 ii dr Rmt hvarje år; — och en så stor varuexport
vore icke något ovanligt. För det. andra läte mången, som
hade skulder att betala i utlandet, af den tillkonstlade opinionen
mot silfverexport afhålla sig från att verkställa sådan och dymedelst
sänka kursen. Fruktan att stöta denna falska opinon för
hufvudet hade förmått en större affärsman att afböja utländingars
DITT. N. YTTRANDE AF HR HEOKSCHER.
39
önskan att för sina fordringar emottaga betalning i silfver. Herr
Heckscher hade haft mod att trotsa denna opinion under sina bemödanden
att sänka kursen. Dessa bemödanden hade ock lyckats
honom, ithy att kursen på Hamburg numera nedgått till belopp,
som kunde vidhållas utan fara för Riksbankens metalliska valuta,
ehuru kursen ännu vore f "/ högre än vederborde eller pari. Således,
om Bankofullmäktige sålde vexlar på Hamburg till en kurs,
som uteslöte möjligheten att med vinst utföra, silfver, så lcomme
silfverexport icke i fråga. — Danska Nationalbanken håller nästan
aldrig sin kurs på Hamburger-Banko högre än f % öfver pari,
och vet att genom sänkning af kursen derunder förekomma
uttagning af silfver ur banken. Af det anförda följde, att det
vore en fras utan tillräcklig inneboende sanning, då man sade
att Svenska myntet vore ”för godt”. Anledningen till öfverklagade
missförhållanden läge deri, att vi sjelfve icke hölle vårt
mynt i ära.
Det Svenska silfvermyntet, som utfördes, blefve antagligen
till största delen nedsmält. Herr Heckscher visste icke, hvart det
af honom exporterade silfvermyntet toge vägen. Det sändes icke
af honom direkte till någon affineringsanstalt; men troligen hamnade
det slutligen i sådana anstalter. Han ville gerna söka förskaffa
sig säker upplysning i AeRa afseende och derom lemna
Kommittéen besked. Såsom han flere gånger förut anmärkt, fäste
man i utlandet, enligt hvad han trodde, icke synnerligt afseende
på Svenska myntets relativt större kopparhalt. Af allt det silfver
han i år exporterat hade endast 64,000 Bdr Bmt blifvit försända
i Svenska specier i anledning af särskildt derom framställd begäran.
På herr Heckschers förfrågan, om icke beloppet kunde
sändas i plantsar, svarade reqvirenten, att, för afsedt bestämdt ändamål,
specier borde sändas. En juvelerare behöfde sådane. Sjelf
hade herr Heckscher under sina transaktioner aldrig erhållit mera
för specier än för plantsar.
Då verkliga parikursen mellan Hamburger-Banko och Svenskt
Riksmynt vore, icke såsom mängden förestälde sig, 133 Rdr 331
öre, utan 132 Rdr 17 öre; så borde kursen oscillera omkring sistnämnde
belopp, men ej, såsom skedde, omkring 133 Rdr 33J öre.
Om än det icke kunde förnekas, att det vore lättare att genom
undanrödjande af förhållanden, hvilka alstrat och underhölle oriktiga
föreställningar rörande myntförhållandena, bryta med dessa
40
DITT. N. YTTRANDE AF HR HECKSOHER,
föreställningar, än att med bevarande af berörda förhållanden corrigera
de deraf resulterande oriktiga föreställningar; så kunde dock
herr Heckscher icke finna, att den så kallade bättre beskaffenheten
af vårt nuvarande silfvermynt ensam i och för sig utgjorde
anledning att öfvergå från nuvarande myntsystem till ett annat,
grundadt på guld såsom bytesmedlare och värdemätare; men tillsammans
med andra skäl talade jemväl anmärkta förhållande fölen
sådan öfvergåns-.
o O
41
Lätt. O.
Kalkyl öfver export af Svenskt silfvermynt till värde af 100,000
Rdr Knif, och detta mynts affinering eller förvandling
till plantsar af finsilfver och den i myntet befintliga
kopparns tillgodogörande genom försäljning.
Utgifter.
2,000 it nytt silfvermynt.................................... — 100,000 Rdr Rmt.
Inpackning, transport från Stockholm till affineringsfabriken
någonstädes i Tyskland, assurans,
kommissionsarvode, postporto m. in.,
| / af värdet........................................,........... 375 »
Ränta å 6 % pr år för en vecka........................... 120 »
Affineringskostnad allraminst | % ....................... 200 »
Summa 100,695 Rdr Rmt.
Inkomster.
Fint silfver i plantsar vägande 1,500 ft å 66.6 6
Rdr pr fE...........,............................................... 100,000 Rdr Rmt.
Koppar 500 TE ä 85 Rdr pr 100 ffi ..................... 425 »
Balans förlust på affären ................................. 270 »
Summa 100,695 Rdr Rmt.
4 Vill man beräkna de inflytande medlen i Hamburger-b:ko, så
får man 1,500 tt Sv. vigt (ä 100 Mark Köln. vigt = 55.015 TE Sv.
vigt) = 2726.5 3 Mark Köln. vigt fint silfver = 75661.15 Mark Hamb.-b:ko (ä 27.7 5 Mark Hamb.-b:ko pr 1 Mark Köln. vigt finsilfver);
och dessa 75661.15 Mark Hamb.-b:ko äro vid pari kurs på Hamburg
(eller 100 Mark = 132 Rdr 16.8 öre) = 100,000 Rdr Rmt; så
att summan ändå blir alldeles densamma, så snart ej vexelkursen är
högre än den bör vara. Omkostnaderna äro här ofvan mycket lågt
beräknade i synnerhet för affineringen. Vid kong!, myntverket i
Briissel kostar, enligt reglementet, affinering af 2000 fE 12-lödigt silfver
icke mindre än 690 Rdr Rmt, och inlemnaren af silfret får
42 LIXT. O. KALKYL ÖFVER EXPORT O. AFFIX KRING AF SV. SILFVERM:T.
ingen ersättning för den koppar, som i silfret innehålles. Uti
encyclopäd. Handbuch der tecknischen Chemie von D:r Fr. Stohmann,
Art. Gold i 2:e Band, spalt 1490 läses: ”Man hat sogar
vielfach durch affiniren den geringen Goldgehalt aus alten Silbermuntzen
gewonnen; dieses macht sich nocht bezahlt, wenn in 10,000
Th. Legirung nur 1 bis 2 Th. Gold enthalten sind”. Detta ,är
den lägsta guldhalt jag har sett uppgifvas kunna betacka affineringskostnaden.
— Nu är 1 it guld värdt minst 1000 Rdr Rmt, och
10,000 ® Sv. silfvermynt är = 500,000 Rdr Rmt; således uppgår
den minsta affineringskostnaden, som kan tagas i beräkning till
0,2 °/o, såsom i kalkylen blifvit gjordt.
Bland inkomsterna är kopparn upptagen till 85 Rdr pr ctr,
det högsta pris som i Stockholm egt rum under flera decennier;
nu gäller gar-kopparn knappt 50 Rdr pr ctr.
Helt annorlunda blir förhållandet om vexelkursen på Ham -
burg är 134 Rdr pr 100 Mark Hamb.-b:ko. — Kalkylen blir då
följande:
Utgifter.
2,000 It myntadt silfver ...................................... 100,000 Rdr Rmt.
Omkostnader af alla slag för försändningen till
Tyskland i / af värdet................................... 500 »
Summa 100,500 Rdr Rmt.
Inkomst.
1,500 It = 2726.5 3 Mark Köln. vigt finsilfver
= 75661.15 Mark Hamb.-b:ko å 134 Rdr
pr 100 Mark b:ko................................... = 101,385 Rdr 94 öre.
Vinsten blir — 885 Rdr 94 öre på en affär som icke fordrar
mer än högst 14 dagars tid.
Stockholm d. 10 Aug. 1870.
Joach. Åkerman.
43
Litt. P.
Yttrande på grund af anstälda försök öfver slitning å guldmynt
af olika finhet.
Uti flera från trycket utgifna skrifter har H. Grote i Hannover
påstått, att guld- och silfvermynt, som äro legerade med koppar,
mycket fortare förnötas än sådana, som slås af de ädla metallerna
utan all legering. Med koppar legerade mynt skola nemligen, efter
Grote’s förmenande, angripas af menniskans utdunstning och svett
* på sätt, att kopparn upplöses ur myntens yta, hvarefter det återstående
porösa guldet eller silfret afnötes och mynten blifva snart
undervigtiga; hvaremot på mynt af t. ex. rent guld prägeln väl
utplånas, men icke eller åtminstone ytterst litet genom frånskiljande
af guldpartiklar, utan genom utplattning, såsom om man
med lätta slag nedhamrat densamma. De försök, som Karmarsch
anställt öfver silfvermynts nötning, och som ledt till det resultat,
att myntet nötes desto fortare, ju finare silfver det innehåller, och
att 5-lödigt silfvermynt, såsom det hårdaste, förlorar minst under
nötning, — anser Grote icke vara af ringaste betydelse, emedan
någon svett icke såsom medverkande medel ingått i dessa försök.
Ehuru öfvertygad, att Grote’s påstående om svettens menliga
inverkan, åtminstone på guldmynt, som icke innehålla mera än ^
af sin vigt koppar, var fullkomligt grundlöst, ansåg jag dock det
vara värdt att med direkta försök vederläggas. Jag förfor derför
på följande sätt:
Den 6 November 1869 vägde jag med största noggranhet 6
stycken caroliner af myntguld och 6 st. mynt förfärdigade af fullkomligt
rent guld med samma vigt och samma prägel som det
förra samt 4 st. nya 25-ören af vanlig beskaffenhet. Af dessa
myntstycken lades 4 st. vanliga caroliner och 4 st. fina caroliner,
hvar sort för sig, i 2:ne små påsar af linne, samt 2 vanliga carolinstycken
tillsammans med 2 af 25-örena, och likaledes 2 fina carolinstycken
med de 2 öfriga silfvermynten uti 2 likadana linnepåsar.
I dessa små påsar lågo myntstyckena helt lediga, så att de kunde
44
LITT. P. FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT.
glida ett stycke öfver hvarandra åt alla håll, men icke skjutas alldeles
från hvarandra eller inbördes ombyta plats. Dessa 4 påsar
fastsyddes på insidan af armveckena å den flanellskjorta jag bär
närmast kroppen, så att de kommo i omedelbar beröring med
armhålorna och blefvo utsatte för gnidning mot hvarandra vid
minsta rörelse af armarne, äfvensom för ett oupphörligt inflytande
af utdunstning och svettning. Hvarannan vecka omlades mynten
i annan ordning sinsemellan i påsarne, och dessa flyttades också
från ena armhålan till den andra, på det att alla myntstyckena
måtte få blifva så nära som möjligt utsatta för samma nötning,
men sjelfva påsarne förnyades icke, förr än de blifvit förslitne.
Sålunda förfors oafbrutet i 9 månaders tid eller ifrån den 6 November
1869 till den 6 Augusti 1870.
Silfvermynten mörknade ganska snart och blefvo slutligen alldeles
svarta (af svaflet i utdunstningen) med undantag af de upphöjdaste
delarne af prägeln, hvilka höllo sig blanka genom nötningen
af guldmynten, med hvilka de voro sammanlagda. På guldmynten
deremot syntes ingen annan förändring, än man af deras
gnidning emot hvarandra utan allt inflytande af svett kunde vänta,
och det blöt snart tydligt, att prägeln på finguldspjeserna mera afjemnades
och utplånades än på de kopparlegerade. Dessutom förmärktes,
att de kopparlegerade carolinstyckena, som lågo tillsammans
med 25-örena, på alla upphöjda delar efter hand blefvo hvita
eller försilfrade, hvaremot de 25-ören, som lågo tillsammans med
de fina guldmynten, blefvo här. och der tydligen förgyllda. Den
6 Aug. hade myntstyckena af fint guld förlorat ganska mycket af
sin prägel, i synnerhet de som legat tillhopa med silfvermynten.
De vanliga carolinerna hade väl äfven mindre skarp prägel, men
syntes långt mindre åverkade än de fina.
Alla myntstyckena vägdes sorgfälligt och med alldeles samma
gramvigter, som blifvit d. 6 Nov. 1869 använda, d. 8 Aug. 1870.
Resultatet häraf synes af följande tabell:
45
LITT. V.
TJ
po
CD
S. p
p p
ce
g B p
! g O. £
0 P P-i C
1 M* to c
(t 0
»$8 b a
FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT.
JW | Mynten vägde | De vägde | Förlust | |||
| d. 6 Nov. | d. 8 Aug. | i vigt |
| ||
1 | 3.2048 | gr. | 3.2047 | gr- | 0.OOOI | gr- |
2 | 3.2187 | » | 3.2l87 | » | O.0000 | )) |
3 | 3.2l68 |
| 3.2l64 | )) | 0.0004 | » |
4 | 3.2079 | » | 3.2078 | » | 0.OOOI | » |
|
|
|
|
| 0.0006 | gr. |
5 | 3.2138 | gr- | 3.2x35 | gr- | 0.0003 | gr. |
6 | 3.2126 | » | 3.21 19 | » | 0.0007 | ” |
7 | 3.2102 | » | 3.2100 | » | 0.OOO2 | » |
8 | 3.2148 | » | 3.2144 | )) | 0.0004 | » |
|
|
|
|
| 0.0016 | gr. |
9 | 3.2l63 | gr- | 3.2l62 | gr. | 0.OOOI | gr. |
10 | 3.2233 | „ | 3.2230 |
| p ö 0 0 | » |
|
|
|
|
| 0.0004 | gr. |
11 | 3.2173 | gr. | 3.2098 | gr. | 0.0075 | gr. |
12 | 3.2077 | » | 3.1990 | )) | 0.0087 | » |
|
|
|
|
| 0.0162 | gr |
1 | 2.1450 | gr. | -•1377 | gr. | ro t''- O O ö | gr. |
2 | 1.9695 | » | I.9630 |
| 0.0065 | » |
|
|
|
|
| 0.0138 | gr- |
3 | 2.0635 | gr. | 2.0626 | gr. | o\ O 0 O Ö | gr. |
4 | 2.1395 | » | 2.1378 | )) | O.0017 | » |
|
|
|
| 0.OO2Ö | gr- |
Af detta försök kunna följande slutsatser skäligen dragas:
l:o. Myntguld af 0.9oo .finhet angripes alls icke af menniskosvett,
och lika litet som fullkomligt rent guld.
2:o. Prägeln på guldmynt af såväl myntguld som af fint guld utplånas
under nötning af guld mot likadant guld (och
högst sannolikt äfven mot andra kroppar af mindre hårdhet
än guldmyntet) genom utplattning ojemförligt mera än genom
afsilning af guldpartiklar, dock hastigare på mynt af fint
guld än på dem af kopparlegeradt myntguld.
3:o. Genom prägelns utplånande blifva guldmynt under sitt omlopp
i allmänna rörelsen förr odugliga än genom vigtförlust.
46 LUTT. P. FÖRSÖK ÖFVER SLITNING AF GULDMYNT.
4:o. Myntguld af O.900 finhet är något hårdare än silfver af O.750
finhet, och nötes derföre icke af myntsilfver mera än genom
nötning mot samma slags guld.
5:o. Fint guld är i anseende till varaktigheten ett mycket sämre
ämne till mynt än guld af 0,900 finhet.
Stockholm den 10 Augusti 1870.
Joac.li.
47
Liitt. < £-
Convention monétaire
entre
la France, la Belgique, 1’Italie et la Suisse.
Sa Majesté 1’Empereur des Frangais, Sa Majesté le Roi des
Beiges, Sa Majesté le Roi d’Italie et la Confédération Suisse, également
animés du désir d’établir une plus compléte harmonie entre
leurs législations monétaires, de remédier aux inconvénients qui
résultent, pour les Communications et les transactions entre les
habitants de leurs Etats respectifs, de la diversité du titre de leurs
monnaies d’appoint en argent, et de contribuer, en formant entre
eux une Union monétaire, aux progrés de l’uniformité des poids,
mesures, et monnaies, ont résolu de conclure une Convention å
cet effet, et ont nommé pour leurs commissaires plénipotentiaires,
savoir:
Sa Majesté L’Empereur des Frangais, M. Marie-Louis-PierreFélix
Esquirou de Parieu, vice-président du Conseil d’Etat, grand
officiel’ de son ordre impérial de la Légion d’honneur, etc., etc., etc.;
Et M. Théophile-Jules Pelouze, président de la commission
des monnaies, commandeur de son ordre impérial de la Légion
d’honneur, etc., etc., etc.;
Sa Majesté le Roi des Beiges, M. Frédéric Fortamps, membre
du Sénat, directeur de la Banque de Belgique, chevalier de son
ordre de Léopold, chevalier de l’ordre impérial de la Légion
d’honneur etc., etc., etc.;
Et M. A. Kreglinger, commissaire du Gouvernement pras la
Banque national, chevalier de son ordre de Leopold, etc., etc., etc.;
Sa Majesté le Roi d’Italie, M. Isaac Artom, conseiller de sa
légation k Paris, commandeur de son ordre des Saints Maurice et
Lazare et de 1’ordre de Leopold de Belgique, officier de 1’ordre
impérial de la Légion d’honneur, etc., etc., etc.;
48
MYNTKONVENTIONEN AF D. 23 DEC. 1865.
Et M. Valentin Pratolongo, directeur, chef de division au ministére
de 1’agriculture, de 1’industrie et du commerce, officiel- de
son ordre des Saints Maurice et Lazare, etc., etc., etc.;
La Confédération Suisse, M. Kern, envoyé extraordinaire et
ministre plénipotentiaire de la dite Confédération prés Sa Majesté
1’Empereur des Fran9ais;
Et M. Feer-Herzog, membre du Conseil National Suisse;
Lesquels, aprés s’étre communiqué leurs pleins pouvoirs respectifs,
trouvés en bonne et due forme, sont convenus des artides
suivants:
Art. 1. La France, la Belgique, ritalie, et la Suisse sont
constituées a 1’état d’Union pour ce qui regarde le poids, le titre,
le modéle et le cours de leurs espéces monnayées d’or et d’argent.
Il dest rien innové, quant å présent, dans la législation relative
å la monnaie de billon, pour chacun de» quatre Etats.
Art. 2. Les Hautes Parties contractantes s’engaa-ent k ne
fabriquer, ou laisser fabriquer, ä leur empreinte, aucune monnaie
d’or dans d’autres types que ceux des piéces de cent francs, de
cinquante francs, de vingt francs, de dix francs et de cinq francs,
déterminés, quant au poids, au titre, å la tolérance et au diamétre
ainsi quil suit:
Nature des piéces. | Poids. | Titre. | Diamétre. | ||||
Poids droit. | Tolérance de | Titre droit. | Tolerans du | ||||
francs. | grammes. | milliémes. | milliémes. | milliémes. | millimétres. | ||
| 100 | 32.25806 | i 1 |
|
|
| 35 |
| 50 | 16.12903 | t |
|
|
| 28 |
| O | 20 | 6.45161 | i 2 | 900 | 2 | < | 21 |
| 10 | 3.22580 | \ 3 |
|
|
| 19 |
l | 5 | I.61290 |
|
|
|
| 17 |
EU es admettront sans distinction dans leurs caisses publiques
les piéces d’or fabriquées sous les conditions qui précédent, dans
l’un ou 1’autre des quatre Etats, sous réserve toutefois d’exclure
les piéces dont le poids aurait été réduit par le frai d’un demi
pour cent au-dessous des tolérances indiquées ci-dessus ou dont
les empreintes auraient disparu.
MYNTKONVENTIONEN AF D. 23 DEC. 186 5.
49
Art. 3. Les gouvernements cöntractants s’obligent k ne fabriquer
ou laisser fabriquer de piéces dargent de cinq francs que
dans les poids, titre, tolérance et diamétre déterminés ci-aprés.
Poids. | Titre. | Diamétre. | ||
Poids droit. | Tolérance du | Titre droit. | Tolérance du | |
grammes. 25 | milliémes. 3 | milliémes. 900 | milliémes. 2 | millimétres. 37 • |
Ils recevront réciproquement les dites piéces dans leurs caisses
publiques, sous la réserve d’exclure celles dont le poids aurait été
réduit par le frai de un pour cent au-dessous de la tolérance indiquée
plus haut, ou dont les empreintes auraient disparu.
Art. 4. Les Hautes Parties contractantes ne fabriqueront désormais
de piéces d’argent de deux francs, de un franc, de cinquante
centimes et de vingt centimes, que dans les conditions de
poids, de titre, de tolérance et de diamétre déterminés ci-aprés.
Nature des piéces. | p 0 | d s. | Titre. | Diamétre. | |||
Poids droit. | Tolérance de | Titre droit. | Tolérance du | ||||
| fr. c. | grammes. | milliémes. | milliémes. | milliémes. | millimétres. | |
| 2 oo | 10 00 | | 5 |
|
|
| 27 |
"tf | 1 oo | 5 00 |
|
|
|
| 23 |
|
|
| 7 | 835 | 3 | J |
|
< | 0 50 | 2 50 |
|
|
|
| 18 |
| 0 c* 0 | 1 00 | 10 |
|
|
| 16 |
Ces piéces devront étre refondues par les Gouvernements qui
les auront émises, lorsqu’elles seront réduites par le frai de 5 %
au-dessous des tolérances indiquées ci-dessus, ou lorsque leurs empreintes
auront disparu.
Art. 5. Les piéces d’argent de deux francs, de un franc, de
cinquante centimes et de vingt centimes, fabriquées dans des conBil.
till Myntkommitténs Bet. 4
50
MYNTKONVENTIONEN AF I). 23 DEG. 1 865.
ditions différentes de celles qui sont indiquées en 1’article précédent,
devront étre retirées de la eirculation avant le 1 Janvier 1869.
Ce délai est prorogé jusqu’au 1 Janvier 1878 pour les piéces
de deux francs, et de un franc émises en Suisse, en vertu de la
loi du 31 Janvier 1860.
Art. 6. Les piéces d’argent fabriquées dans les conditions de
1’artide 4 auront cours legal, entre les particuliers de 1’Etat qui
les a fabriquées, jusqu’å concurrence de cinquante francs pour
chaque payement.
L’Etat qui les a mises en eirculation les recevra de ses nationaux
sans limitation de quantité.
Ärt. 7. Les caisses publiques de chacun des quatre Pays
accepteront les monnaies d’argent fabriquées par un ou plusieurs
des autres Etats contractants, conformément ä 1’article 4, jusquå
concurrence de cent francs pour chaque payement fait aux dites
caisses.
Les Gouvernements de Belgique, de France et d’Italie recevront
dans les mémes termes, jusqu’au 1 Janvier 1878, les piéces
suisses de déux francs et de un franc émises en vertu de la loi
du 31 Janvier 1860, et qui sont assimilées sous tous les rapports,
pendant la méme période, aux piéces fabriquées dans les conditions
de 1’article 4.
Le tout sous les réserves indiquées en 1’article 4 relativement
au frai.
Art. 8. Chacun des Gouvernements contractants s’engage å
reprendre, des particuliers ou des caisses publiques des autres Etats,
les monnaies d’appoint en argent qu’il a émises, et ä les échanger
contre une égale valeur de monnaie courante (piéces d’or ou piéces
de cinq francs d’argent), a condition que la somme présentée ä
r.échange ne sera pas inférieure ä cent francs. Cette obligation
sera prolongée pendant deux années å partir de 1’expiration du
présent Traité.
Art. 9. Les Hautes Parties eontraetantes ne pourrout émettre
des piéces d’argent de deux francs, de un franc, de cinquante centimes
et de vingt centimes, frappées dans les conditions indiquées
par 1’article 4, que pour une valeur correspondante ä six francs
par habitaut.
Ce chiffre, en tenant compte des derniers recensera ents effeetués
dans chaque Stat $t de Taccroissement présumé de la population
jusqu’å 1’expiration du présent Traité, est fixé:
MYNTKONVENTIONEN AP D. 2 3 DEC. 186 5.
51
Pour la France, å............................................ 239,000,000.
Pour la Belgique, å......................................... 32,000,000.
Pour 1’Italie, å................................................... 141,000,000.
Pour la Suisse, å ............... 17,000,000.
Sont imputées sur les sommes oi-dessus que les Gouvernements
ont le droit de frapper, les valeurs déjå émises.
Par la France, eu vertu de la loi du 25 Mai 1864, en piéces
de cinquante centimes et de vingt centimes, pour environ seize
millions.
Par 1’Italie, en vertu de la loi du 24 Aodt 1862, en piéces de
deux francs, un franc, cinquante centimes et vingt centimes, pour
environ cent millions.
Par la Suisse, en vertu de la loi du 31 Janvier 1860, en
piéces de deux francs et de un franc, pour dix millions cinq cent
mille francs.
Art. 10. Le millésime de fabrication sera inscrit désormais
sur les piéces d’or et d’argent frappées dans les quatre Etats.
Art. 11. Les Gouvernements contractants se communiqueront
annuellement la qualité de leurs emissions de monnaies d’or et
d’argent, l’état du retrait et de la refonte de leurs monnaies d’or
et d’argent, l’état du retrait et de la refonte de leurs anciennes
monnaies, toutes les dispositions et tous les documents administratifs
relatifs aux monnaies.
Ils se donneront également avis de tous les faits qui intéressent
la circulation réciproque de leurs espéces d’or et d’argent.
Art. 12. Le droit d’äccession å la présente Convention est
réservé ä tout autre Etat qui en acceptera^ les obligations et qui
adopterait le systéme monétaire de 1’Union, en ce qui concerne
les espéces d’or et d’argent.
Art. 13. L’exécution des engagements réciproques contenus
dans la présente Convention est subordonnée, en tant que de besoin,
å Taccomplissement des formalités et régles établies par les
lois constitutionnelles de celles des Hautes Parties contractantes
qui sont tenues d’en provoquer 1’application, ce qu’elles s’obligent
ä faire dans le plus bref délai possible.
Art. 14. La présente Convention restera en vigueur jusquau
1 Janvier 1860. Si un an avant ce terme elle n’a pas été dénoncée,
elle demeurera obligatoire de plein droit pendant une nouvelle
période de quinze années, et ainsi de suite, de quinze ans
en quinze ans, ä défaut de dénonciation.
52
MYNTKONVENTIONEN AP. D. 23 DEC. 1 865.
Art. 15. La présente Convention sera ratifiée, et les ratifications
en seront échangées å Paris dans le délai de six mois, ou
plus tot si färre se peut.
En foi de quoi les cominissaires respectifs ont signé la présente
Convention et y ont apposé le cachet de leurs armes.
1 ait en quatre expéditions
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
(L. S.) Signé:
å Paris, le 23 Décembre 1865.
E. de Parieu.
Pelouze.
Fortamps.
A. Kreglinger.
Artom.
Pratolongo.
Kern.
Feer-Herzog.
53
I Att. 3f.
Lag angående Rikets mynt.
A. Allmänna bestämmelser.
§ 1.
Mom. 1. Guld skall ensamt vara värdemätare
och förty utgöra grunden ‘för Rikets myntväsen.
Mom. 2. Myntenheten skall kallas Carolin. Dess
betydelse som värdemått bestämmes deraf, att Trettioen
Carolin innehålla Nittio Franska gram fint
guld.
Mom. 3. Räkne-enheten skall vara tiondedelen
af Carolinen och kallas Frank. Hundradedelen af franken
kallas Cent.
Guldmynt, som ensamt skall vara Rikets verkliga
mynt, tillverkas och präglas vid Vårt Myntverk
till följande myntstycken, nämligen:
Myntstycken af lägre värde än Fn Carolin må icke
af guld präglas.
B. Om utmyntningen.
§ 2.
Fn Carolin ............................
Två och en half Carolin
Fem Carolin ......................
Tio Carolin.............................
eller 10 Frank,
» 25 Frank,
» 50 Frank,
» 100 Frank.
54
LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT.
§ 3.
Guldmynt skall innehålla 900 delar fint guld och
100 delar koppar, hvilken blandning kallas Myntguld.
§ 4.
Sexhundraåttatiotre ort eller 6 skålpund 83 ort
Myn t guld skola utmyntas till Nio hundra Carolin,
och således till
Niohundra myntstycken om En Carolin,
Trehundrasextio » » Två och en half Carolin,
Etthundraåttatio » » Fem Carolin,
Nittio » » Tio Carolin.
§ 5.
Remedium i halt får å Myntstycke af guld utgöra
Två Ett-tusendelar öfver eller under rätta halten.
Remedium i vigt får utgöra å Myntstycke om En eller
Två och eu half Carolin ......... Två Ett-tusendelar,
af högre värde.............................. Eu Ett-tusendel
öfver eller under rätta vigten.
§ 6.
Å guld, som till förmyntning inlemnas, må ej afdrag,
under namn af Myntskatt, ega rum; ej heller myntskatt
ingå såsom någon del af myntets prägelvärde.
§ 7. ''
På Kongl. Maj:t ankomme att, der sådant pröfvas
nödigt, för betäckande af myntningskostnader bestämma
en afgift, kallad Myntarelön, att erläggas af den, som
guld till förmyntning inlemna!-.
LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT.
55
Enligt gällande föreskrifter skall skedningsafgift erläggas
för guld, som är osmidigt.
§ 8.
Silfver utmyntas endast till Skiljemynt, och tillverkas
deraf samt präglas vid Vårt Myntverk myntstycken
af följande namnvärde, nämligen:
Två Frank, Femtio Cent,
Fn Frank, Tjugufem Cent.
§ 9.
Skiljemynt af silfver skall innehålla 750 delar
fint silfver och 250 delar koppar, hvilken blandning kallas
M y n t s i 1 f v e r.
§ io.
Ett skålpund Mynt silfver skall utmyntas till
namnvärde af Åttatio Frank, och således till
Fyratio ......... myntstycken å Två Frank,
Åttatio ......... » » En Frank,
Etthundrasextio » » Femtio Cent,
Trehundratjugu » » Tjulgufem Cent.
§ 11-
Remedium i halt får å Myntstycke af silfver utgöra
Tre Ett-tusendelar öfver eller under rätta halten.
Remedium i vigt får utgöra för Myntstycke
å Eu eller Två Frank ............. Fem Ett-tusendelar,
» Femtio Cent............................ Sju Ett-tusendelar,
» Tjugufem Cent ......................Tio Ett-tusendelar
öfver eller under rätta vigten.
56
LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT.
§ 12.
Skiljemynt af koppar tillverkas och präglas vid
Vårt Myntverk till myntstycken af följande namnvärde,
nämligen:
Tio Cent, Tre Cent,
Fem Cent, Fn Cent.
§ 13.
Skiljemynt af koppar skall innehålla 950 delar
koppar, 40 delar tenn och 10 delar zink, hvilken blandning
kallas Myntkoppar.
§ 14.
Ett skålpund myntkoppar skall utmyntas till
Fyratio...................................... myntstycken å Tio Cent,
Åttatio.......................................... » » Fem Cent,
Etthundra................................. » » Tre Cent,
Trehundra................................. » » En Cent.
§ 15.
Remedium för kopparmynt får utgöra å kopparen
En procent och å hvardera af tennet och zinken Eu
half procent af myntstyckets vigt öfver eller under
rätta vigten af hvarje metall, som myntstycket skall innehålla.
§ 16.
Skiljemynt af silfver eller koppar må endast
präglas för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning.
§ 17.
Angående myntstyckenas diameter, prägel och hvad i
öfrigt till deras yttre form hörer, vilje WI särskilt förordna.
LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT.
57
G. Om myntets värdeminskning genom åverkan eller nötning,
och dess invexling i Kronans kassor.
§ 18.
Myntstycke af guld, si Ifver eller koppar,
hvilket genom skafning, klippning, borrning, tillödning
eller annan åverkan af hvad slag som helst blifvit skadadt
eller minskadt, äfvensom myntstycke, hvarå prägeln
utplånats, skall hafva förlorat egenskapen af laggildt mynt,
och må förty ej någon i liqvid påtvingas.
§ 19.
Myntstycke af guld eller silfver, som genom
nötning eller annorledes till sin vigt minskats,
myntstycke om En eller Två och en half Carolin
med Sju Ett-tusendelar,
» af högre Värde med Sex Ett-tusendelar,
» å En eller Två Frank med Femtiofem
Ett-tusendelar,
» » Femtio Cent med Femtiosju Ett
t
usendelar,
» » Tjugufem Cent med Sextio Ett
tusendelar
under
rätta vigten, skall likaledes hafva förlorat egenskapen
af laggildt mynt, och vare ingen pligtig att sådant
myntstycke i betalning emottaga.
§ 20.
Myntstycke af guld eller silfver, som icke,
enligt §§ 18 och 19, upphört att vara laggildt mynt, men
genom nötning eller annorledes till sin vigt minskats,
58
LAG ANGÅENDE RIKETS MYNT.
Myntstycke af guld med Fem Eltt-tusendelar,
» » silfver» Femtio Ett-tusendelar
under rätta vigten, skall af Kong!. Maj:t och Kronan, när
innehafvare!! det fordrar, invexlas. Och må sålunda invexladt
myntstycke ej till någon i betalning från Kronans
kassor utlemnas.
§ 21.
En hvar vare berättigad att mot laggildt skiljemynt
af silfver till belopp af minst Femtio Frank eller af
koppar till belopp af minst Två Frank i Kronans
kassor tillvexla sig verkligt mynt eller, för så vidt kopparskiljemyntet
icke uppgår till fulla 10, 20, 30 o. s. v.
Frank, skiljemynt af silfver. ,
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
59
Motiv.
Vid utarbetandet af ifrågavarande förslag till Lag angående
Rikets mynt hafva Kommitterade funnit, att de erforderliga stadgandena
liksom af sig sjelfva ordna sig i tre särskilda afdelningar.
Till den första afdelningen höra de bestämningar, som beröra
myntets, så att säga, mera ideela sida, eller de delar af vårt
myntväsen, hvilka angå icke blott oss sjelfva utan äfven andra civiliserade
folk, med hvilka vi stå i kommerciéla förbindelser. Sådana
allmänna bestämningar äro endast tre till antalet, nämligen:
angående värdemätaren såsom myntväsendets grund; angående
myntenheten i dess betydelse såsom värdemått; och angående
Räkne-enheten, i hvilken alla prissättningar och aftal
inom riket skola uttryckas. Denna afdelning: A. Allmänna bestämmelser,
utgöres af blott en enda paragraf med tre momenter.
Till den andra afdelningen hör allt, som rör sjelfva utmyntningen,
d. v. s. förfärdigandet och präglingen af Rikets mynt i
enlighet med fastställda allmänna bestämmelser. Här upptagas
således stadgandena om, hvilka myntstycken skola präglas, samt
om deras benämning och prägel värde; vidare om den metallblandning
under namn af myntguld, myntsilfver och myntkoppar,
hvaraf dessa för prägling bestämda myntstycken skola förfärdigas,
äfvensom huru stor vigt af sådan myntmetall hvarje
myntstycke skall innehålla. Då emellertid i verkligheten aldrig
någon fullkomlig noggranhet kan uppnås, höra också helt naturligt
hit bestämmelserna om remedium i såväl halt som vigt för
de olika myntstyckena. Slutligen och då rättigheten att. slå mynt
varit af ålder Kong]. Maj:t och Kronan förbehållen och enligt
49 § R. F. skall fortfarande vara Kronan oförkränkt, blott att myntets
skrot och korn icke förändras, så måste i denna afdelning äfven
intagas förbudet mot s. k. myntskatt och dess inräknande
i myntvärdet, äfvensom, på grund deraf att skiljemyntet icke är
verkligt mynt och dess prägelvärde endast ett namnvärde, stadgandet,
att skiljemynt endast för Kong], Maj:ts och Kronans räkning
må präglas. Denna afdelning: B. Om utmyntningen,
utgöres af §§ 2—17.
60
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
Den tredje afdelningen omfattar de bestämningar rörande
myntet, livilka, sedan detta från myntverket utlemnats och kommit
i rörelsen, äro för allmänheten af vigt att känna. Hit hörer
bestämmelsen om, i hvilka fall myntstycke, vare sig genom yttre
åverkan eller nötning, skall anses hafva upphört att vara laggildt
mynt; vidare bestämmelsen om laggildt myntstyckes invexling i
Kronans kassor, sedan detsamma genom nötning förlorat vissa delar
af sin vigt under rätta vigten; och slutligen — hvad skiljemynt
beträffar, hvars namnvärde af skäl, för hvilka den speciela
myntläran närmare redogör, måste sättas något högre än verkliga
värdet —, bestämmelsen om dess invexling i Kronans kassor, så
snart beloppet deraf uppnår den gräns, der samma skiljemynt upphör
att gälla som allmänt lagligt betalningsmedel. Denna afdelning:
C. Om myntets värdeminskning etc., utgöres af §§
18—21. ,
Sedan Kommitterade sålunda redogjort för den yttre anordningen
af ifrågavarande lagförslag, vilja de här nedan framställa
några kortfattade förklaringar och motiv till hvad de särskilda
paragraferna innehålla.
§ 1.
Sjelfva den ädla metall, guldet, som skall vara värdemätande
för alla slags värden, har för korthetens skull här, liksom i Betänkandet,
blifvit kallad värdemätare.
Då det är den i myntenheten, Carolinen, ingående vigten fint
guld, som bestämmer densammas betydelse såsom värdemått, hafva
Kommitterade ansett lämpligt, att denna bestämmelse så affattades,
att det internationela erkännandet af vårt guldmynt derigenom un-''
derlättades. Genom orden: ”Dess betydelse såsom värdemått bestämmes
deraf, att Trettioen Carolin innehålla Nittio franska
gram fint guld”, blir Carolinens öfverensstämmelse med 10
franska francs i guld lika fullständig som i ögonen fallande. Enligt
de för Frankrikes myntväsen ännu gällande bestämmelser i
Lagen af den 27 Mars 1803 skola 31 myntstycken, hvardera om
20 francs, innehålla 180 gm. fint guld; häraf följer med nödvändighet,
att. då två Carolinstycken skola i värde motsvara ett
sådant 20-fr.-stycke, Carolinens betydelse såsom värdemått måste
bestämmas deraf, att ”Trettioen Carolin innehålla Nittio" franska
gram fint guld”.
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
61
Skälet, hvarför Kommitterade hafva ansett, att Käkne-enheten
bör benämnas Frank och dennas 100-del Cent, finnes i Betänkandet
amgifvet.
§ 2.
De här föreslagna myntstycken å tio, femtio och hundra
Frank finnas upptagna i myntkonventionen af den 23 December
1865 mellan Frankrike, Belgien, Schweitz och Italien. Hvad
Tjugufem-frankstycket beträffar, hafva Kommitterade på flera
ställen i Betänkandet framhållit dess stora vigt och betydelse för
internationela behof, och på grund häraf förordat präglingen af
detta myntstycke.
Deremot anse Kommitterade myntstycken å såväl 20 fr. som
15 fr. mindre behöfliga; och då härtill kommer, att desamma i
anseende till storleken lätteligen skulle kunna förvexlas med 25-fr.-stycket och lO-fr.-stycket, hafva Kommitterade icke föreslagit
deras prägling. Beträffande. 5-fr.-stycket hafva Kommitterade,
såsom redan i Betänkandet är nämdt, icke funnit detsamma passande
för våra förhållanden.
§ 3
finnes i Betänkandet motiverad.
§ 4.
Då, enligt bestämmelsen i 1 §, 31 Carolinstycken skola infiehålla
90 franska gram fint guld och således väga 100 gm. (myntguld
af 0.9oo finhet), måste 900 Carolinstycken väga
—3°°- gram = 6 It 82 ort 99 korn (myntguld),
efter relationen 1 ® = 425.07 5 8 gram. Då emellertid 1 korn myntguld
på 900 Carolinstycken är att anse såsom en i verkligheten
försvinnande qvantitet, hafva Kommitterade icke tvekat att dermed
(eller rätteligen med endast 0.9 9 korn) öka myntgulds vigten på
900 Carolinstycken, och derigenom kommit till den enklare bestämningen,
som paragrafen innehåller, eller att 6 It 83 ort myntguld
skola utmyntas till 900 Carolinstycken.
Genom att bestämma utmyntningen efter vigten på 900 Carolinstycken
vinnes den fördel, att samma vigt eller 6 ''Et 83 ort omedelbart
utvisar vigten fint guld, som innehålles i 1000 Caroliner,
och således äfven vigten fint guld i 1- och 10-Carolinstycket,
nämligen:
62
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
1 Carolin innehåller 68.3 korn f. g.
10 Caroliner » 6 ort 83 korn f. g.
Beträffande myntstyckenas vigt i gram, äfvensom den gramvigt
fint guld de innehålla, erhålles utan svårighet följande:
Myntstycke å 1 Carolin väger........... 3.22585 gm.
och innehåller 2.903265 gm. f. g.
» » 2j Carolin väger............ 8.06463 gm.
och innehåller 7.258 1 67 gm. f. g.
» » 5 Carolin väger............ 1,6.129 26 gm.
och innehåller 14.510434 gm. f. g.
» »10 Carolin väger........... 32.2585 2 gm.
och innehåller 29.032668 gm. f. g.
Jemföras dessa siffror med de i konventionen af den 23 December
1865, hvilka utvisa rätta vigten på 100-, 50- och 10-fr.-stycken, skall man finna afvikelsen, der den är relatift störst, endast
uppgå till T\, af det medgifna remediet.
§§ 5-7.
Motiven till dessa paragrafer finnas redan i Betänkandet anförda.
Att för guld, som är osmidigt, en särskild skedningsafgift,
1 enlighet med Kong! Kungörelsen den 11 No v. 1864, skall erläggas,
är redan stadgadt i Förordningen af den 31 Juli 1868 angående
utmyntning af ett nytt mot JO francs svarande guldmynt.
§ 8.
Då i andra länder, der francs-mynt är gällande, benämningen
2 franc, l franc icke är bruklig, och då ej heller hos oss sådana
bråkbeteckningar som ^ o. s. v. riksdaler numera användas,
utan i deras ställe 50-, 25-, 10- o. s. v. öre, hafva Kommitterade
såväl i denna som i andra paragrafer af Lagen i Cent uttryckt
värdet å myntstycken af lägre valör än en frank.
§ 9.
Motiven för den här föreslagna legering finnas i Betänkandet.
§ io.
Då, enligt bestämmelserna i denna §, 1 ® myntsilfver == 75 ort
finsilfver skall utmyntas till 80 frank namnvärde, och således
hvarje frankstycke af silfver innehåller ort = 3.9851 gm. f. s.;
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
63
då vidare, under antagande att värdet å fint guld är 15.5 gånger
större än värdet å samma vigt fint silfver, ett sådant frankstycke,
för att vara lika fullgodt som de franska silfver-5-fr.-styckena
borde innehålla 4.5 gm. f. s., följer, att det föreslagna svenska
skiljemyntet af silfver har ett undervärde af 11.4 procent. Visserligen
är detta undervärde icke obetydligt större än undervärdet
på de i konventionsländerna präglade myntstyckena å 2 fr. och
derunder, enär dessas metallvärde endast med 7.2 % understiger
prägelvärdet; men härvid är att anmärka, att i nämda länder
äfven skiljemyntet har i viss mån internationel betydelse, i hvilket
fall man alltid i afseende på dess undervärde måste iakttaga
större försigtighet. Hvad vårt skiljemynt beträffar, hafva Kommitterade
redan i Betänkandet uttalat den åsigten, att de internationela
öfverenskommelserna rörande det verkliga myntets erkännande
äfven i andra länder såsom lagligt betalningsmedel
hvarken böra eller lämpligen kunna utsträckas till skiljemyntet,
hvilket för ett land sådant som Sverige bör uteslutande afpassas
efter våra egna behof och förhållanden.
Såsom ytterligare stöd för hvad Kommitterade här föreslagit,
torde upplysningsvis äfven böra omnämnas,
att det Schweitziska silfverskiljemyntet å 2 fr. och derunder
före konventionen år 1865 hade ett undervärde af 11. i procent,
samt att 2-fr.- och l-fr.-styckena med detta undervärde intill
1878 äro gångbara så väl i Schweitz, som i Frankrike, Belgien
och Italien;
att i Finland, der silfver är värdemätare, och der således
myntstycken å 1 mark och deröfver måste vara, verkligt mynt,
såväl 50- som 25-pennistyckena hafva ett undervärde af i det närmaste
15 procent;
att i Danmark, oaktadt silfver der är värdemätare, redan
16-skillings-stycket (= 1 mark) har ett undervärde af 7.5 proc.,
och det egentliga skiljemyntet (4-skillings-stycket) ett undervärde
af 11.9 procent;
att i Norge, hvars myntsystem också är grundadt på silfver
såsom värdemätare, myntstyckena å 4, 3 och 2 skilling hafva ett
undervärde af ll.i procent.
§§ 11-13
äro i Betänkandet motiverade.
64
MOTIV TILL LAG ANG. RIKETS MYNT.
§ 14.
Enligt bestämmelsen i nuvarande Myntordning utmyntas 1 “K
myntkoppar
till 250 öre i 5-öre-stycken,
» 150 öre i 2-öre-, 1-öre- och i-öre-stycken,
så att de smärre myntstyckena innehålla relatift mera myntmetall
än de större, hvilken anordning afser att göra dessa smärre myntstycken
lagom stora och lätt handterliga. För mynt af koppar,
der sjelfva myntmetallen är af ett jemförelsevis ringa värde, bör
också ingen annan hänsyn vara vigtigare än den, att myntstyckena
må få en lämplig storlek. Kommitterade hafva, såsom bäst
motsvarande detta syftemål, föreslagit, att 1 tt myntkoppar må
utmyntas
till 400 cent i 10- och 5-cent-stycken,
» 300 cent i 2- och 1-cent-stycken,
hvarigenom 2-cent- och 1-cent-styckena blifva af samma storlek
som de nuvarande -1-öre- och ^-öre-styckena, samt 10-cent-stycket
endast obetydligt större än 5-öre-stycket.
§ 15.
Bestämmelsen rörande remediet för kopparmynt är, endast i
något tydligare ordalag affattad, densamma som redan finnes i vår
nuvarande Myntordning,
§§ 16 och 18—21.
Motiverade i Betänkandet.
65
Lätt. SS.
Lag angående Riksbanken.
W1 —---göre veterligt: att, sedan —
— — _ — som följer:
§ I
Riksbankens
kapitalöfverskott eller grundfond skall,
utan beräkning af fast egendom, mynt- och medaljkabinett
samt inventarier, utgöra en summa af Tjugufem Millioner
Riksdaler Riksmynt1). Om vid något års utgång
bokslutet visar, att grundfonden nedgått under nämda
belopp, skall bristen af först uppkommande vinst fyllas.
§ 2.
Den del af Riksbankens sedelstock, som icke motsvaras
af Riksbankens förråd dels af guld och silfver,
myntadt eller omyntadt, dels ock af icke förfallna vexlar,
betalbara å utrikes ort i klingande valuta senast inom
tre månader, får ej öfverstiga ett belopp af Tre ti o
Millioner Riksdaler Riksmynt* 2).
§ 3.
1 mom. Riksbanken vare skyldig att, närhelst sådant
påfordras, sina sedlar efter ordalydelsen med silfver
eller guld inlösa 3).
’) Lyder sedan myntreformen blifvit afalutad: ”Tretiofem Millioner Frank’’.
2) d:o d:o: ”Fyratio Millioner Frank”.
) d:o d:o: ”Rikets verkliga mynt”.
Bil. till Myntkommitténs Bet. 5
66
LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN.
2 mom. I fråga om sedlar, hvilka till följd af sitt
mer eller mindre skadade skick icke omedelbart i Riksbankens
kassor inlösas, galle hvad derom särskild! är
stadgadt.
§ 4.
Der ej uttryckligt förbehåll om undfående af klingande
valuta är gjordt, får hvarje betalning fullgöras med
Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid
anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med silfver
eller guld1); dock vare.Riksbanken ej berättigad att betala
gäld med sina sedlar; ej heller bankbolag att med
Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar.
Riksbanken vare alltid skyldig att i betalning emottaga
sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd.
§ 5.
Vägrar Riksbanken, af annan anledning än i 3 § 2
mom. sagd är, att vid anfordran inlösa af Riksbanken
utgifven sedel efter ordalydelsen med silfver eller
guld* 2), ege innehafvare!) att deremot genom Notarius
Publicus protestera, och om förhållandet hos Kong!. Maj:ts
och Rikets Svea Hof-Rätt göra skriftlig anmälan. Sker
sådan anmälan, kalle Hof-Rätten till förhör inför sig genast
eller sist å nästa söcknedag Riksdagens Fullmäktige
i Riksbanken; och underrätte härom Kongl. Maj:ts
Justitie-Kansler, som vid förhöret skall bevaka det allmännas
rätt och bästa. Förmå Fullmäktige ej vid förhöret
visa, att hindret mot sedelinlösen såsom tillfälligt
1) Lyder sedan myntreformen blifva afslutad: ”Rikets verkliga mynt”.
2) d:o d:o: ”Rikets verkliga mynt”.
LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN.
67
dåmera upphört, beslute Hof-Rätten att Riksbankens sedlar
icke längre skola gälla såsom lagligt betalningsmedel;
att inga sedlar ytterligare få af Riksbanken utsläppas;
samt att Riksbankens rörelse jemväl i öfrigt skall inskränkas
till fordringars indrifvande och sådana åtgärder,
som uteslutande afse metalliska kassans förstärkning.
Derom göre Hof-Rätten genast anmälan hos Kong!. Maj:t,
och utfärde offentlig kungörelse i först derefter utkommande
nummer af allmänna tidningar]]e.
§ 6.
Fullmäktige i Riksbanken vare pligtig^ att ovägerligen
hörsamma Hof-Rättens kallelse till förhör; äfvensom
att, der Hof-Rätten beslutar så, som i 5 § sagdt är,
obrottsligen ställa sig samma beslut till efterrättelse.
§ 7.
Kong!. Maj:t ege att, der sådan anmälan, som i 5 §
sägs, från Hof-Rätten inkommer, utse ett eller flere ombud
att öfvervaka verkställighet och efterlefnad af hvad
Hof-Rätten beslutat.
§ 8.
Anmäla Fullmäktige i Riksbanken, att inlösen af
Riksbankens sedlar kan ånyo upptagas och anhålla förty,
att den beslutade inskränkningen i Riksbankens rörelse
må upphöra, inhemte Hof-Rätten ofördröjligen yttrande
deröfver af Kongl. Maj:ts utsedda ombud. Finner HofRätten
allt hinder mot inlösen af Riksbankens sedlar
hafva upphört, beslute Hof-Rätten, att Riksbankens sedlar
skola återfå egenskapen af lagligt betalningsmedel och
*
68
LAG ANGÅENDE RIKSBANKEN.
att deri i Riksbankens rörelse stadgade inskränkning skall
upphöra. Derom göre Hof-Rätten genast anmälan hos
Kongl. Maj:t och utfärde offentlig kungörelse i först derefter
utkommande nummer af allmänna tidningarne.
§ 9.
Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras hos Kongl.
Maj:t i Dess Högsta Domstol på sätt i 30 kap. 1, 6 och
18 §§ Rättegångsbalken säges: men Hof-Rättens beslut
gånge utan hinder af anmäldt missnöje i verkställighet.
§ 10.
För hvarje fjerdedels år skall, senast inom eu månad
derefter, ett tydligt och fullständigt ”Sammandrag” af
Riksbankens ställning genom Fullmäktiges försorg tryckas
och med allmänna tidningarne utdelas.
Likaledes skall efter hvarje års slut offentliggöras eu
Öfversigt som visar Riksbankens hela ställning.
§ IL
Alla stadgar och reglementen angående Riksbankens
rörelse och förvaltning skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse
med de i denna lag fastställda grunder.
Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda
ändras än på sätt i Regeringsformens 87 § stadgadt är,
och ege i afseende å verkställigheten samma kraft och
verkan som öfriga gällande lagar.
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
69
31 »tiv.
§ I
Innehållet
af denna paragraf motsvarar hvad redan finnes
stadgadt i 4 § af lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars
1830, sådan densamma lyder i Kong! Kungörelsen den 19 April
1864. Det har icke kunnat komma i fråga att ur Lagen för
Riksbanken utesluta en så vigtig bestämmelse som den om grundfondens
belopp, så mycket mindre som det ej torde vara rådligt
att lemna denna grundfond utan skydd mot en tillfällig riksdagsmajoritet,
som möjligen skulle vilja besluta att deraf använda en
större eller mindre del till bestridande af statsverkets behof.
Kommitterade hafva för närvarande icke funnit anledning att
föreslå ändring i grundfondens belopp. Men det är naturligtvis
riksdagen obetaget att i mån af tillgångarnas förökning eller rörelsens
behof få samma belopp med Kong! Maj:ts begifvande
förhöj dt, såsom skedde 1845, då grundfonden genom Kong!.
Kungörelsen af den 19 Augusti samma år ökades till 10 millioner
Riksdaler Banko, och .1864, då den i Kong! Kungörelsen af den
19 April nämda år fastställdes till 25 Millioner Riksdaler Riksmynt
eller dess nuvarande belopp.
Hvad beträffar det belopp i Frank, hvartill grundfondens för
närvarande i Riksmynt bestämda belopp skulle efter myntreformens
utslutning omsättas, hafva Kommitterade föreslagit detsamma
till 35 millioner Frank, hvilken summa i rundt tal närmast motsvarar
det nuvarande beloppet efter Frankens gällande värde i
Riksmynt.
I öfrigt hafva Kommitterade allenast till meningens förtydligande
förändrat orden: ”utan beräkning af Bankens fasta egendom
och inventarier, mynt- och medalj-kabinettet deruti inbegripet”,
till orden: ”utan beräkning af fast egendom, mynt- och
medalj-kabinett samt inventarier”; hvarjemte de, likaledes till vinnande
af större klarhet i uttrycken, i stället för orden: ”hvadan
möjligen inträffande kapitalförminskning under året af vinsten ersättes”,
insatt följande mening: ”Om vid något års utgång bokslutet
visar, att grundfonden nedgått under nämda belopp, skall
70
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
bristen af först uppkommande vinst fyllas”. Det torde vara nog
att erinra, det hvarken kapitalförminskning eller vinst kan annorledes
blifva känd än genom bokslut.
§ 2.
Enligt 24 § i senaste Reglementet för Riksbanken måste man
skilja emellan ”Riksbankens sedelstock”, såsom ett vidsträcktare,
och ”utelöpande sedlar”, såsom ett inskränktare begrepp. Såsom
Bankens sedelstock anses och beräknas icke allenast utelöpande
sedlar, utan ock dels medel, insatta på räkningar i Bankens
Depositionskontor och ej Banken tillhörige, dels ock obegagnade
andelar af låne- och kreditivförlagen, tillhörande de särskilda
iånegrenarne, d. v. s. öfverhufvud allt hvad som kan vid anfordran
förvandlas till utelöpande sedlar; dock att från sålunda beräknad
sedelstock afdragas, Ro förskott till invexling af förslitna
sedlar, 2:o invexlade otydliga sedlar och 3;o förskott till postvexelräkningen.
Såsom bekant är, förstår man enligt bankspråket med b etäckta
banksedlar sådane, hvilka till fulla beloppet, hvarå de
lyda, motsvaras af en inlösningsfond af metallisk valuta, och med
o betäckta sedlar dem, för hvilkas inlösen motsvarande metallisk
valuta ej finnes. Enligt 25 § i Reglementet för Riksbanken
är maximum för den obetäckta delen af sedelstocken faststäldt
till ett belopp af Tretio millioner Riksdaler Riksmynt. Under
antagande, att man vid fastställande af berörda maximum träffat
det rätta, hafva Kommitterade icke att framställa förslag- om förhöjning
eller sänkning af maximum; men det inses lätt, att hvarje
bestämmelse i detta afseende, huru beskaffad den än må vara,
kan utöfva det största inflytande på Bankens förmåga att städse
vid anfordran inlösa sina sedlar och dymedelst upprätthålla deras
värde till likhet med det myntvärde, hvarå de lyda och som de
representera, af hvilken Bankens förmåga åter banksedlarnes omlopp
såsom lagligt betalningsmedel ytterst är beroende. Vid sådant
förhållande hafva Kommitterade ansett af högsta vigt, att
den hittills endast i Reglementet för Riksbanken befintliga bestämmelsen
om maximum för den obetäckta delen af sedelstocken
jemväl intages i Lagen angående Riksbanken. Uti förevarande
2 § hafva derföre Kommitterade sökt att nöjaktigt återgifva ifrågavarande
bestämmelse. Det belopp, hvartill den obetäckta delen
MOTIV TILL LAS ANG. RIKSBANKEN.
71
af sedelstocken vid en gifven tidpunkt i verkligheten uppgår, utrönes
naturligtvis genom att från hela sedelstocken afdraga metalliska
kassan. Lika litet som i 25 § af Reglementet för Riksbanken,
kan det derföre i förevarande 2 § af Lagen angående
Riksbanken undvikas, att, vid bestämmande af hvad med den obetäckta
delen af sedelstocken förstås och fastställande af ett maximum
för samma del, förutsätta metalliska kassan såsom något
gifvet. Enär i 5 § af Bankoreglementet är bestämdt, hvad såsom
Bankens metalliska, kassa anses och beräknas, har det emellertid
vid redaktionen af 25 § i samma reglemente icke erfordrats att
der åter upprepa samma bestämmelse, utan man har kunnat inskränka
sig till att endast omnämna metalliska kassan såsom enligt
föregående 5 § till beskaffenheten känd. Men då bestämmelsen
af hvad med metallisk kassa förstås, borde ingå jemväl i Lagen
angående Riksbanken, och denna bestämmelse, ehuru öfverensstämmande
med den i Bankoreglementets 5 § gifna, likväl icke,
då samma reglemente vid hvarje riksdag till större eller mindre
del undergår förändring, syntes böra i Lagen angående Riksbanken
åstadkommas blott genom hänvisning till den § i Reglementet
för Riksbanken, som innehöll bestämmelsen; hafva Kommitterade
låtit sig angeläget vara, att, vid redaktionen af förevarande
2 ’§ af Lagen angående Riksbanken, som fastställer maximum
för den obetäckta delen af sedelstocken, jemväl i så korta
och bestämda ordalag, som afseende å lagspråkets egendomlighet
krafvel-, återgifva det, i 5 § af Reglementet för Riksbanken fastställda
begreppet af metalliska kassan. Såsom sådan anses'' och
beräknas, enligt sist åberopade 5 §:
a) såväl gångbart som aflyst svenskt silfvermynt;
l) svenskt och utländskt guldmynt;
c) utländskt silfvermynt;
d) omyntadt silfver och guld;
e) silfver och guld, som Myntverket af Banken eller för dess
räkning emottagit och under sin vård eger;
f) det silfver och guld, som blifvit hos kända och säkra handelshus
eller bankinrättningar å utrikes ort för Bankens räkning
nedsatt, eller är under transport från utrikes ort till Banken;
g) beloppet af uppköpta vexlar, betalbara å utrikes ort senast
inom tre månader, hvilka icke till liqvid förfallit eller blifvit för
inkassering afsända.
72
MOTIV TILL LAG ANG. "RIKSBANKEN.
Vid granskning af samtliga dessa bestämmelser finnes, att
metalliska kassan utgöres af tvänue Imf v u d b est ån d s d e 1 ar, nämligen:
o
l:o)
silfver och guld, myntadt (till svenskt eller utländskt
mynt) eller omyntadt, ehvad förrådet af dessa ädla metaller befinn
es
A) inom riket under Bankens (mom. a till och med cl) egen
eller under Myntverkets (mom. e) vård; eller ock
B) å utrikes ort (der för Bankens räkning nedsatt hos kända
och säkra handelshus eller bankinrättningar) eller under transport
från utrikes ort till Banken (mom. f); samt
2:o) uppköpta vexlar, betalbara å utrikes ort senast inom tre
månader, hvilka icke till liqvid förfallit eller blifvit för inkassering
afsända (mom. g).
De i samtliga momenten a) b) c) d) e) och f) af 5 § i Reglementet
för Riksbanken förekommande bestämmelser äro fullständigt
återgifna genom de af Kommitterade föreslagne orden: ”Riksbankens
förråd dels af guld och af silfver, myntadt
eller omyntadt”. Dessa ord afse nämligen ej mindre det förråd
af silfver och guld, som, Banken tillhörigt, befinnes under dess
egen eller Myntverkets vård, än ock hvad af Banken tillhörigt
silfver och guld förvaras å utrikes ort eller är under forsling derifrån
till Banken.
I öfrigt har, enär guld är afsedt att för framtiden ensamt vara
värdemätare, denna metall, såsom den förnämsta beståndsdelen af
metalliska kassan, blifvit nämd framför silfver, som efter myntreformens
fullständiga genomförande kommer att intaga en underordnad
plats. I sammanhang härmed anse sig Kommitterade böra
omnämna, att, fastän det nya skiljemyntet af silfver i verkligt
värde icke skulle komma att uppgå till det namnvärde, hvartill det
blefve utprägladt, det likväl är afsedt att till det senare värdet upptagas
och inberäknas i metalliska kassan, hvithet ock utan våda
kan ske. Folkets behof af skiljemynt skall nämligen alltid hålla
större delen af det billonerade silfvermyntet utelöpande i allmänna
rörelsen och såmedelst förhindra, att detsamma till något betydligt
belopp hopar sig i Bankens hvalf; och skulle, emot all förmodan,
sådant inträffa, kan Banken när som helst i Kronans kassor
mot det billonerade silfvermyntet tillvexla sig rikets verkliga
mynt.
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
73
Hvad derefter angår andra beståndsdelen af metalliska kassan,
eller såsom det i Reglementet för Riksbanken heter, ”uppköpta
vexlar, betalbara å utrikes ort senast inom tre månader, Indika
icke till liqvid förfallit eller blifvit för inkassering afsända”; så
torde den sålunda affattade bestämmelsen, om man tolkar den
strängt efter ordalydelsen och i enlighet med en sådan tolkning
hänför ordet ”icke” ej blott till predikatet: ”till liqvid förfallit”,
utan ock till predikatet: ”blifvit för inkassering afsända”,
gifva en mening, som lagstiftaren ingalunda lärer åsyftat,
och enligt hvilken vexlar, hvilka redan blifvit till inkassering
afsände, skulle upphöra att inberäknas i metalliska kassan.
Men nu är, enligt hvad inom Kommitterade blifvit upplyst,
förhållandet i sistberörda afseende just det motsatta; och något
rimligt skäl lärer icke heller kunna uppgifvas, hvarföre vexlar,
hvilka blifvit för inkassering afsända och således äro på väg att
omsättas till silfver eller guld, skulle upphöra att inberäknas i
metalliska kassan. Först när inkasseringen verkligen egt rum,
måste sådana vexlar frånräknas metalliska kassan; men det belopp
af silfver eller guld, som vid sådan inkassering för Bankens
räkning inflyter, ingår i stället, jemlikt 5 § mom. f) af Reglementet
för Riksbanken, såsom en beståndsdel af samma kassa. Fastän
alla af Banken uppköpta, å utrikes ort betalbara, vexlar pläga
ofördröjligen öfversändas till kända handelshus eller bankinrättningar,
hvilka, såsom af Fullmäktige i Riksbanken pröfvade säkre
och dertill lämplige, icke allenast hafva att å Bankens vägnar
förskaffa accept å vexlarne, utan ock sedermera, derest vexlarne
icke under tiden åter varda försålde, jemväl undfå uppdrag att
inkassera beloppet och detsamma, såsom hos dem för Bankens
räkning nedsatt, Banken tillhandahålla, så har dock Banken alltid
i sitt förvar duplett-exemplar (secunda, tertia o. s. v.) eller ock afskrifter
af de till inkassering öfversända vexlar, och kan således,
om dessa gå förlorade, ändock icke blifva förlustig sina på samma
vexlar grundade fordringar. Vid sådant förhållande förefinnes
intet skäl, hvarföre man icke skulle såsom en del af Bankens
vexelförråd betrakta hvarje till inkassering öfversänd vexel, intill
dess den blifvit (senast å förfallodagen) infriad med klingande
valuta. Deraf följer vidare, att de i 5 § mom. g) af Reglementet
för Riksbanken förekommande orden: ”eller blifvit till inkassering
afsände” hvarken behöft eller ens bort i 2 § af Lagen
angående Riksbanken intagas såsom predikat till vexlar, hvilka
kunde inräknas i den metalliska kassan.
74
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
Det faller deremot af sig sjelft, att vexlar, hvilka, ehuru till
liqvid förfallne, likväl icke blifvit infriade, ej vidare kunna lika
med sådane vexlar, de der icke till infriande förfallit, utgöra en
del af metalliska kassan. Den på de förfallne vexlarne grundade,
i. förevarande afseende så ytterst vigtiga vexelrätten, kan nämligen
redan vara förlorad. Till följe deraf hafva Kommitterade i öfverensstämmelse
med 5 § mom. g) af Reglementet för Riksbanken
endast kunnat anse ”icke förfallne” vexlar såsom del af metalliska
kassan.
Det torde kunna anmärkas, och har jemväl blifvit anmärkt,
att det karakteristiska för vexlar, som skulle få inberäknas i metalliska
kassan, borde vara icke blott den i gällande Bankoreglemente
förutsatta egenskap att vara betalbara å utrikes ort, utan
äfven den att de lydde å utländskt mynt; emedan godkännaren
af en å Svenskt mynt utställd, i utlandet betalbar, vexel, möjligen
skulle kunna ifrågasätta att få infria sådan vexel med Riksbankens
egna sedlar. Kommitterade kunna icke godkänna riktigheten
af denna anmärkning, och finna ej heller, att någon större trygghet
skulle Riksbanken beredas genom vexlarnes lydelse å utländskt
mynt. En sådan trygghet åstadkommes deremot genom Kommitterades
förslag, att de vexlar, som få inräknas i metalliska kassan,
skola betalas ”i klingande valuta”. Dessa tre ord utesluta
nämligen möjligheten att såsom del af metalliska kassan anse
vexlar, hvilka å utrikes ort kunde infrias med utländska banksedlar,
hvaraf för närvarande finnas sådane, hvilka inom vederbörande
stat löpa med tvångskurs och utgöra lagligt betalningsmedel,
utan att med klingande valuta inlösas, t. ex. de Ryska och
Österrikiska banknoterna.
I ännu ett annat afseende synes uttrycket ”i klingande valuta”
ega företräde framför det ”i utländskt mynt”. I den mån
nämligen allt flera och flera länder antaga det af Kommitterade
till införande i vårt land förordade franska guldfrancsystemet, och
ett gemensamt internationelt myntsystem kommer till stånd, torde
skilnaden emellan in- och utländskt mynt både blifva svår att
fastställa och olämplig att upprätthålla. Slutligen hafva Kommitterade
föredragit orden ”i klingande valuta” framför uttrycket ”i
klingande mynt”, emedan detta senare skulle, hvad de förra orden
icke göra, från ^beräkning i metalliska kassan utesluta å Hamburger-Banko
lydande vexlar, hvilka, såsom bekant är, infrias icke
med prägladt mynt, utan med viss vigt fint silfver.
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
75
Beträffande slutligen det belopp i Frank, hvartill det för närvarande
i Riksdaler Riksmynt uttryckta maximum för obetäckta
delen af sedelstocken skulle efter myntreformens afslutning omsättas,
hafva Kommitterade föreslagit detsamma till 40 millioner
Frank. Efter det konventionella värdeförhållande, som för närvarande
eger rum emellan ett Carolinstycke och Rikets myntenhet i
silfver, och enligt hvilket 72 öre äro lika med -fL Carolin eller en
Frank, komme 30 millioner Riksdaler att. ofnsättas till 41,666,666|
Frank; men detta särdeles ojemna tal, hvilket såsom sådant är
svårt att behålla i minnet, kan lämpligen nedsättas till det jemna
och afrundade talet 40 millioner, helst Riksbanken under senare
tider icke på långt när kunnat begagna sin sedelutgifningsrätt i
hela dess utsträckning, utan den obegagnade sedelutgifningsrätten
flerfaldigt öfverstigit 1,666,666| Frank eller 1 million tvåhundratusen
Riksdaler Riksmynt.
§ 3.
Bestämmelsen, att Riksbankens sedlar skola med ”silfver eller
guld” inlösas, afser den öfvergångstid, då Riksbanken, kommer att
utgifva sedlar lydande å guldmynt, under det den ännu har qvar
utelöpande sedlar lydande å silfvermynt. Genom stadgandet, att
dessa sedlar skola ”efter ordalydelsen” inlösas, undantages dock
Riksbanken från den rättighet, som under samma tid möjligen kan
blifva gäldenären medgifven att med hvilkendera myntsorten som
helst infria sina förbindelser. Någon sådan rätt torde Riksbanken
så mycket mindre behöfva, som antagligen största delen af de å
silfver lydande sedlar kommer att vid inbetalningar af erhållne
försträckningar ingå till Riksbanken, hvilken åter vid utlemnande
af nya försträckningar utsläpper sedlar lydande å guld.
När myntréformen, genom fastställande af guld såsom ensam
värdemätare och af guldmynt såsom ensamt lagligt betalningsmedel
till obegränsadt belopp, varder afslutad, måste naturligtvis
dessa ord, så väl i denna som alla efterföljande §§ utbytas mot
orden ”Rikets verkliga mynt”, hvilka, till följd af det i Lagen angående
Rikets mynt fastställda begreppet af verkligt mynt, kortast
och tydligast utmärka Riksbankens skyldighet gentemot sedelinnehafvarne,
och omöjliggöra utvägen att till sedlarnes inlösen
använda det nu föreslagna billonerade skiljemyntet.
Den i 2 momentet gjorda hänvisning till de i Reglementet
för Riksbanken och i särskilda författningar förekommande stad
-
76
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
ganden om vilkoren för inlösen af Riksbankens skadade sedlar
har tillkommit för att sedermera i 5 §, genom ytterligare hänvisning
till förevarande 2 moment, kunna på enklaste och kortaste
sätt från all inverkan af 5 §:s bestämmelser undantaga sådana fall
af vägran att inlösa sedlar, hvartill de i förevarande 2 mom. åberopade
stadganden kunna gifva anledning^ och på hvilka 5 §:s bestämmelser
ingalunda äro eller kunna blifva tillämpliga.
§ 4.
I betänkandet hafva Kommitterade sökt visa behofvet deraf,
att det åt Riksbanken bibehållna och bevarade privilegium, att få
sina sedlar inom Riket erkände såsom lagligt betalningsmedel i
stället för mynt, gjordes så beroende af Bankens förmåga att vid
anfordran inlösa sina sedlar, att, i och med detsamma Banken deri
bevisligen bruste, det vilkorligt privilegiet blefve suspenderadt.
Förevarande § innehåller alltså den vigtiga bestämmelsen, att
hvarje betalning i allmänhet kan fullgöras med Riksbankens sedlar,
så länge Riksbanken fortfar att vin anfordran inlösa dem efter
ordalydelsen med Rikets mynt, eller, annorlunda uttryckt, att under
nämda förutsättning dessa sedlar i allmänhet äro lika lagligt
betalningsmedel som Rikets mynt.
Det har dock funnits nödigt att föreslå inskränkning i verkan
af nyssanmärkta bestämmelse och sålunda uppställa tre undantagsfall,
i hvilka Riksbankens sedlar, oansedt de vid anfordran inlösas
efter ordalydelsen med Rikets mynt, likväl icke utgöra lagligt
betalningsmedel, nämligen:
1:0 det fall, att uttryckligt förbehåll om undfående af klingande
valuta är gjordt;
2:o det fall, att enskildt bankbolag har att inlösa egna banksedlar;
3:o
det fall, att Riksbanken har att betala egen gäld.
Uti betänkandet hafva Kommitterade anfört motiv för de
tvänne här ofvan under l:o och 2:o upptagna, af Kommitterade
föreslagna, undantagsstadganden. Vidkommande särskildt det andra,
eller att enskildt bankbolag icke är berättigadt att med Riksbankens
sedlar inlösa egna banksedlar, torde samma stadgande
enligt allmänt giltiga lagtolkningsregler icke kunna erhålla tillbakaverkande
kraft; hvadan de enskilda bankbolag, hvilkas oktroj
utan förbehåll meddelats i öfverensstämmelse med Kongl. Kun
-
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
77
görelsen den 20 Maj 1864 och, när den nya lagen angående Riksbanken
träder i kraft, ännu icke tilländagått, lära få bibehållas
vid den dem ovilkorligen förunnade rättigheten att inlösa sina
banksedlar antingen med Rikets mynt eller med Riksbankens
sedlar.
Härvid bör dock först erinras, att antalet af sådana bankbolag
år efter år kommer att förminskas, och att för ingen af dem, som
vid tidpunkten för ”Lagens angående Riksbanken” trädande i kraft
ännu kunna finnas qvar, då återstår en oktrojtid af längre än omkring
4 år *). Från och med år 1868 har nämligen i alla de af
Kongl. Maj:t utfärdade öppna Bref på oktroj för enskilda Banker
blifvit dem ålagd skyldighet, att ”så väl i afseende å utgifning
som invexling af egna banksedlar, underkasta sig
de förändrade bestämmelser, • som under oktrojtiden
kunna komma att för Enskilda Banker i allmänhet stadgas”2);
och ingen anledning förefinnes att antaga, det Kongl.
Maj:t under den tid, som kan komma att vidare förflyta, till dess
Lagen angående Riksbanken träder i kraft, skulle underlåta att
vid meddelande eller förnyande af oktroj för Enskilda Banker
fästa vilkoret af enahanda skyldighet, som nyss är vorden nämd.
För det andra tillåta sig Kommitterade att i afseende å sådana
bankbolag, hvilkas i öfverensstämmelse med Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1864 undfångna ovilkorliga oktroj ännu icke,
när Lagen angående Riksbanken träder i kraft, tilländalupit, anvisa
möjligheten att förskaffa sig dessa bankbolags medgifvande
att ställa sig ifrågavarande stadgande till efterrättelse, ett medgifvande,
som icke lärer förvägras. Denna utväg att emellan samtliga
enskilda bankbolag, vare sig äldre eller yngre, åstadkomma
jemlikhet i skyldigheten att med klingande mynt inlösa egna banksedlar,
har redan förut uti ett den 16 Mars 1869 i Andra Kammaren
afgifvet yttrande blifvit anvisad af dåvarande Stats-Rådet
och Chefen för Finans-Departementet.
Det fäller af sig sjelf!, att alla de bankbolag, hvilka redan
undfått eller, innan Lagen om Riksbanken träder i kraft, vidare
'') 1875 utlöpa oktrojer för 6 Banker;
1876 » » » 5 Banker;
1877 » » » 12 Banker.
2) Kommitterade få i detta afseende hänvisa till lydelsen af 8 § i Kongl.
Maj:ts särskilda öppna Bref på oktroj för Gotlands Enskilda Bank den
24 Juli 1868, för Bohusläns Enskilda Bank af samma dag, samt för Hernö
sands
Enskilda Bank den 18 Juni 1869.
78
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
undfå oktroj, under vilkor att i afseende på invexlingen af egna
banksedlar underkasta sig de förändrade bestämmelser, som under
oktroj tiden kunna komma att för Enskilda Banker i allmänhet
stadgas, måste ställa sig till efterrättelse ett sådant stadgande som
det ifrågavarande af Kommitterade föreslagna, eller att Bankbolag
ej är berättigadt att med .Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar.
Och sedan Lagen angående Riksbanken trädt i kraft,
kan icke oktroj för enskild Bank meddelas utan i full öfverensstämmelse
med nyssanförda stadgande.
Hvad dernäst angår det tredje af Kommitterade föreslagna
undantagsstadgande, att Riksbanken ej må vara berättigad betala
gäld med egna sedlar, så finner detsamma sin naturliga förklaring
deruti, att en sådan Riksbankens rättighet skulle antingen innebära
ett upphäfvande af dess lagstadgade skyldighet att vid anfordran
inlösa sina sedlar med mynt, eller ock utgöra en helt och
hållet skenbar förmån, enär de utbetalda sedlarna ju, så länge inlösningen
upprätthölles, genast kunde i vexlingsluckan utbytas mot
mynt. Liknande stadganden förekomma också i Englands och
Norges banklagsstiftning. Naturligtvis står det fordringsegare alltid
fritt att af Riksbanken i betalning emottaga sedlar.
, Slutligen återstår att anföra motiv för det af Kommitterade
föreslagna stadgande, att Riksbanken alltid skall vara skyldig att
i betalning emottaga sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd.
Den i 1 momentet af förevarande § föreslagna bestämmelse,
att i allmänhet hvarje betalning kan fullgöras med Riksbankens
sedlar, så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa
dem efter ordalydelsen med mynt, innebär, såsom lätteligen
finnes, den negativa bestämmelsen, att när Riksbanken upphör att
vid anfordran inlösa sina sedlar efter ordalydelsen med mynt, man
icke eget vidare fullgöra betalning med dessa sedlar, eller, annorlunda
uttryckt, att de vid sådant förhållande, såsom ock i nästföljande
5 § formligen stadgas, icke längre skola gälla såsom lagligt
betalningsmedel. Från ifrågavarande allmänna bestämmelse,
sålunda i negativ form uttryckt, företer sig åter såsom ett undantag
ofvan anförda stadgande, att Riksbanken alltid skall vara skyldig
att af sina gäldenärer i betalning emottaga egna sedlar, ändå att
inlösen deraf blifvit inställd. Men detta stadgande är en enkel
följd af allmänna lagens bud i 4 kap. 7 § Utsöknings-Balken, att,
när gäldenär vill qvitta sin gäld mot någon fordran hos borgenären,
och samma fordring är klar, ständig och förfallen, gäld då
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
79
må mot gäld qvittas så långt den räcker; och ingen genfordran
kan vara mera klar, ständig och förfallen, än den, som en Riksbankens
gäldenär kan på grund af innehafvande Riksbankssedlar
göra gällande mot Riksbanken. I öfrigt erinras härvid, att, i enlighet
med hvad den rättsvetenskapliga doktrinen lärer, Riksbanken
icke är pligtig att låta sin sedelskuld qvittas mot sådana fordringar,
som tillkommit efter det Banken upphört att inlösa sina
sedlar. Föreslagna stadgande, inskränkt såsom sig bör till qvittningsvis
skeende betalning af de Bankens fordringar, som uppkommit
före nämda tidpunkt, kommer otvifvelaktigt, enligt Kommitterades
öfvertygelse, att åstadkomma ett större begär hos Bankens
äldre gäldenärer att för betalning af sina skulder förskaffa
sig Riksbankens sedlar, och dymedelst förhindra ett större värdefall
å desamma. Genom stadgandet beredes således fördel både
för banken och sedelhafvare!).
§ 5.
Stadgandet i föregående 4 §, att i allmänhet hvarje betalningkan
fullgöras med Riksbankens sedlar, så länge Riksbanken fortfar
att vid anfordran inlösa dem efter ordalydelsen med Rikets mynt,
innebär redan, såsom ock förut blifvit antydt, den påföljd för Riksbankens
vägran att fullgöra sin inlösningsskyldighet, att Riksbankens
sedlar icke längre skola gälla såsom lagligt betalningsmedel.
Denna påföljd jemte andra, hvilkas behöflighet Kommitterade här
nedan skola närmare motivera, har uti förevarande 5 § blifvit uttryckligen
stadgad. Då emellertid, i och med inträdande af anmärkta
påföljd, det Banken vilkorligen förunnade, särdeles vigtiga,
privilegium, att dess sedlar må erkännas såsom lika lagligt betalningsmedel
som Rikets mynt, tillsvidare sättes ur kraft och följdriktigt
icke får åter blifva gällande, förr än Riksbanken ånyo upptager
inlösen af sina sedlar, så hafva Kommitterade jemväl sökt
att efter förpläga utfinna lämpliga bestämmelser rörande dels sättet
att lagligen konstatera Bankens vägran att inlösa sina sedlar, dels
ock den undersökning vid laga domstol, som en sådan vägran naturligtvis
måste föranleda. Förevarande § utstakar således början,
fortgången och slutet af det rättsliga förfarande, som i förutsatta
händelse kan mot Riksbanken inledas.»
Den första åtgärd innehafvare af Riksbankssedel, hvars inlösen
blifvit af Riksbanken förvägrad, har att vidtaga, är att deremot
protestera genom vederbörande Notarius Publicus. Och hafva
80
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
Kommiterade till sitt förslag derom hemtat anledning från den likartade
bestämmelse, hvilken i fråga om enskild! bankbolags vägran
att inlösa egen banksedel redan finnes meddelad i 29 § af Kongl.
Kungörelsen den 20 Maj 1864.
Man kan visserligen härvid tänka sig såsom möjlig den händelse,
att, oansedt Riksbanken icke af annan anledning, än i 3 §
2 mom. sagd är, vägrat att inlösa en sin sedel, innehafvaren deraf
likväl vänder sig till Notarius Publicus med begäran om protest,
hvilken åtgärd denne icke lagligen kan förvägra; men sin pligt
likmätigt måste Notarius Publicus verkställa protesten inför Riksbankens
Styrelse, som då har tillfälle att uppgifva den sannskyldiga
anledningen till förvägrad inlösen, och uti det öfver notarial-,
förrättningen upprättade protokoll kommer Styrelsens yttrande att
inflyta. Skulle ändock sedelinnehafvaren, till följd af missförstånd
af lagens mening, förmena sig på grund af så beskaffad notarialprotest
kunna genom anmälan hos Riksbankens laga forum, Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt, inleda det rättsliga förfarande,
hvarom i förevarande § skiljs, och anhängiggör han följaktligen
sin talan, varder den naturligtvis af Hof-Rätten genast afvisad.
Föreligger deremot ett sådant fall af vägrad sedelinlösning,
som i lagförslaget afses, och har vederbörande sedelinnehafvare
derom, med företeende och åberopande af behörig notarialprotest,
gjort anmälan hos Hof-Rätten, måste, i öfverensstämmelse med
laga rättegångsordning, Riksdagens Fullmäktige i Riksbanken öfver
den inkomna anmälan höras. I detta afseende hafva Kommittérade,
till förebyggande af all tidsutdrägt, föreslagit, att förhöret
med Fullmäktige, hvarvid naturligtvis sedelinnehafvaren äfven har
att närvara, bör af Hof-Rätten utsättas att förekomma genast samma
dag, eller, der sådant ej låter sig göra, sist å nästa söcknedag,''
efter det anmälan till Hof-Rätten inkom. Tillika hafva Kommitterade,
med hänsyn till behofvet att vid detta förhör ega någon
närvarande, som kan bevaka det allmännas rätt och bästa, föreslagit,
att Hof-Rätten om käromålet skall underrätta Kongl. Maj:ts
J ustitie-Kansler.
Hof-Rättens derpå följande undersökning kommer att i första
hand visa, antingen att hindret mot sedelinlösen, såsom tillfälligt,
redan har upphört, eller ock att detsamma icke varit af sådan tillfällig
beskaffenhet, att det genast kunnat undanrödjas.
I förra händelsen kunna naturligtvis inga påföljder för Riksbanken
af sedelinnehafvarens käromål ifrågakomma, enär endast
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
81
i det fall, att Fullmäktige ej förmå visa, det hindret såsom tillfälligt
dåmera upphört, Hof-Rätten eger att sätta Bankens privilegium
ur kraft eller inskränka dess rörelse. På Kongl. Maj:ts
Justi ti e-Kansler ankommer det emellertid att vid Hof-Rättens förklaring,
att käromålet icke föranleder till någon åtgärd, låta bero,
eller deröfver i enlighet med 9 § anföra besvär.
I senare händelsen åter, eller om hindret mot sedlarnas inlösen
befinnes hafva varit af sådan beskaffenhet, att det icke redan
upphört, inträder för Hof-Rätten skyldigheten att tillämpa de i
lagen stadgade påföljder.
Hvad dessa påföljder beträffar, hafva Kommitterade, såsom
redan är antydt, i främsta rummet velat framhålla, att det åt Riksbanken
medgifna privilegium, i följd hvaraf dess sedlar må till
obegränsadt belopp såsom lagligt betalningsmedel erkännas, skall
sättas ur kraft, så snart Banken är befunnen vara förhindrad att
sina sedlar inlösa. Till denna påföljd kommer man genom en
omedelbar slutledning från förklaringen, att sedelinlösningen upphört,
och lagens stadgande i 4 §, att ifrågavarande privilegium endast
gäller så länge, som Riksbanken sina sedlar efter ordalydelsen
inlöser med Rikets verkliga mynt. Den är också så till vida den
vigtigaste, som de ömtåligaste rättsförhållanden enskilde emellan
äro af nämda privilegium beroende.
Kommitterade hafva emellertid icke ansett påföljderna kunna
inskränkas dertill, att Riksbankens oftanämda privilegium försättes
ur kraft. De hafva äfven föreslagit, dels att inga sedlar få af Riksbanken
ytterligare utsläppas, dels att Riksbankens rörelse jemväl
i öfrigt skall inskränkas till fordringars indrifvande och sådana åtgärder,
som uteslutande afse metalliska kassans förstärkning. Denna
inskränkning innebär naturligtvis också, att Riksbanken ej, utan
för bestridande af nödiga förvaltningskostnader, får utgifva något
af sin innehafvande klingande valuta.
Motiven till förbudet för Riksbanken att efter sedelinlösningens
upphörande vidare utsläppa sedlar äro, dels att det rimligtvis
icke kan Riksbanken medgifvas att vidare utgifva sådana i
hvars mans hand gällande ä-vista-förbindelser, som den redan visat
sig vara ur stånd att infria, dels att lagen, så vidt möjligt är, måste
åt alla dem, som vid sedelinlösens inställande innehafva Riksbankssedlar,
bereda skydd mot ytterligare förluster utöfver den,
som de redan kunna hafva att motse.
Bil. till Myntkommitténs Bet.
6
82
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
Samma omsorg om sedelinnehafvarnes rättigheter såsom bankens
fordringsegare är det också som bjuder, att banken ej får
afhända sig någon del af sin klingande valuta. Såsom sedelutsläppningen
vore en förökning af bankens sedelskuld och troligen
skulle leda till ytterligare fall i de förut utelöpande sedlarnes
värde, så vore naturligtvis utbetalning från banken af klingande
valuta detsamma som en minskning af just den bankens
reda tillgång, som skulle användas för sedlarnes inlösen.
Men å andra sidan är det så väl för Riksbanken sjelf, som
för sedelinnehufvaren och för landet i dess helhet, af den yttersta
vigt, att en förlägenhet af denna beskaffenhet icke må utveckla
sig till ett fullkomligt och ohjelpligt obestånd för Riksbanken.
Det är med afseende härå som Kommittérade velat stadga, att
banken, äfven efter inställandet af sedelinlösen, icke må förhindras
att vidtaga sådana åtgärder, som afse att återställa allmänhetens
förtroende och möjliggöra sedelinlösningens återupptagande.
Det är i hög grad sannolikt, att en eller annan utväg skulle kunna
beredas för åstadkommande af ett sådant resultat, isynnerhet som
man torde kunna förutsätta, att, om bankens förvaltning ej blifvit
alltför mycket vårdslösad, och de utelöpande sedlarnes belopp ej
ökadt alltför långt utöfver behofvet af rörelsemedel inom landet,
allmänhetens eget intresse för Riksbankens bestånd skall komma
banken till hjelp. Under sådana förhållanden, som här förutsättas,
tänka sig Kommitterade Riksbanken i ungefär samma ställning
som en större affärsfirma, hvilken blifvit satt under administration.
Det bör derför icke vara Förvaltningen af Riksbanken förmenadt
att vidtaga alla sådana åtgärder, som, utan att förminska dess säkra
tillgångar eller föröka dess sedelskuld, kunna leda till förstärkning
af det till sedlarnes inlösning nödiga förrådet af ädla metaller.
Den bör ega full befogenhet att mot betalning i klingande
valuta afyttra obligationer och öfriga säljbara värdepapper, eller
att realisera innehafvande disponibla tillgångar af annat slag, såvida
derigenom utväg kan beredas till sedelinlösningens återupptagande.
Likaså måste det tillkomma Riksbankens förvaltning att
indrifva utestående fordringar, en åtgärd, som alltid måste leda
åtminstone till minskning i beloppet af utelöpande sedlar, enär
antagligen alla till banken förut ådragna skulder med dess egna
sedlar återbetalas, och som sålunda äfven bör bidraga att uppehålla
de utelöpande sedlarnes värde. Bankens skyldighet att i betalning
för sådana, före sedelinlösens inställande uppkomna, fordringar
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
83
mottaga egna sedlar framgår, såsom redan vid 4 § är visadt, af
den allmänna regeln, att gäld må mot gäld qvittas. För sådana
fordringar deremot, som banken möjligen kommer att efter sedelinlösningens
inställande erhålla, torde deremot banken hvarken
vara skyldig eller ens berättigad att i liqvid emottaga sina egna
sedlar.
Då det beslut, som Hof-Rätten sålunda kan komma att fatta
rörande inställande af bankens privilegium och inskränkning i
dess rörelse, naturligtvis är för den stora allmänheten af yttersta
vigt, i främsta rummet derutinnan, att. hvar och en må fä kännedom
derom, att han ej längre är skyldig att mottaga bankens sedlar
såsom betalningsmedel, hafva Kommitterade föreslagit, att detta
Hof-Rättens beslut skall i först derefter utkommaude nummer af
allmänna tidningarna offentligen kungöras. Likaledes hafva Kommitterade
ansett nödigt, att Hof-Rätten om detta beslut gör underdånig
anmälan hos Ivongl. Maja, hvars intresse i denna fråga
icke allenast beror på de fordringar Kronan kan ega eller komina
att ega såsom innehafvare eller mottagare af Riksbankens sedlar,
utan äfven på Konungens rätt att, för bevakande af det allmännas
intresse, utse ombud enligt hvad i 7 § närmare bestämmes.
§ 6.
Rörande Riksdagens Fullmäktiges skyldighet att på kallelse
af Hof-Rätten infinna sig till förhör, hafva Kommitterade icke ansett
sig behöfva gifva några närmare bestämmelser än de i 6 §
meddelade, enär af 1 § i Ansvarighetslagen för Riksdagens Fullmäktige
i Sveriges Riksbank af den 12 September 1868 tydligen
framgår, att desse vid ansvar såsom för tjenstefel äro skyldige att
ställa sig alla i lag stadgade bestämmelser till noggrann efterrättelse.
§ 7.
Motivet för det positiva i detta stadgande är, dels att bereda
en ytterligare säkerhet för efterlefnad af Hof-Rättens beslut, utöfver
den som ligger i stadgandet (6 §) om Fullmäktiges i Riksbanken
pligt att ”obrottsligen ställa sig samma beslut till efterrättelse”,
dels ock behofvet af ett lagligen utsedt ombud, som, då
fråga uppstår om Riksbankens rehabilitering enligt 8 §, kan bevaka
det allmännas intresse och, om skäl dertill föranleda, öfver
-
84
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
klaga Hof-Rättens beslut, att Riksbankens privilegium skall åter
försättas i kraft.
I olikhet med hvad Lagen för Rikets Ständers Bank af den
1 Mars 1830 bestämmer, hafva Kommitterade, med anledning af
Grundlagens stadgande i 72 och 111 §§ Regeringsformen, ansett,
att i förevarande fall rörande sjelfva hufvudfrågan ingen annan
åtgärd borde tillkomma Kongl. Maj:t att i administrativ väg vidtaga,
än utseendet af det eller de ombud, hvarom här ifrågavarande
§ bestämmer.
För att motivera denna inskränkning i Regeringens befattning
med frågan, tillåta sig Kommitterade att ordagrannt anföra
nämde Banklags bestämmelser (2 och 3 §§) i förevarande hänseende,
samt att derjemte fullständigare redogöra, hvarför dessa
bestämmelser måste anses så bristfälliga och olämpliga, att nya
sådana varit af behofvet påkallade.
I Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830
stadgas:
Ӥ 5.
”Vägrar Banken, under hvad sken det vara må, att sedel vid
”uppvisandet inlösa med det belopp, som genom Lagen om mynt”bestämningen
vid denna Riksdag faststäldt blifvit, må den, som
”sedel innehafver, derom göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj.ts
”och Rikets Svea Hof-Rätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört
”Bankofullmäktige, eger att med frågan, enligt Lag och Författningar,
förfara. Finnes då att sedelns vägrade inlösen härrört
”af Bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre
”Hof-Rätten underdånig anmälan derom hos Kongl. Maj:t. På
”Kongl. Maj:t ankomme att pröfva, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med Grundlagarne, lämpligast må vidtagas, för att upprätthålla
allmänna förtroendet och återställa Banken i det skick,
”1 § stadgar.”
1 3.
”Öfver Hof-Rättens beslut må klagan föras i Konungens
”Högsta Domstol, på sätt i 30 kap. 1, 6 och 18 §§ Rättegångsbalken
sägs.”
Af dessa lagens stadganden framgår:
l:o att Hof-Rättens befattning med saken är inskränkt dertill,
att Hof-Rätten, efter att hafva hört Bankofullmäktige, ”eger
att med frågan enligt lag och författningar förfara”; äfvensom att,
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
85
om då finnes, det sedelns vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga
att genast uppfylla sina förbindelser, Hof-Rätten har att
göra underdånig anmälan derom hos Kongl. Maj:t; samt
2:o att på Kongl. Maj:t ankommer att pröfva, hvilka utvägar,
i öfverensstämmelse med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för
att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa banken i det
skick, 1 § stadgar.
Beträffande nu först den befattning Hof-Rätten eger taga med
saken, så lärer det icke undgå uppmärksamheten, att de ordalag,
hvaruti dithörande bestämmelser äro affattade, lemna rum för olika
tolkningar. Man kan nämligen först, utan att bära våld på ordalydelsen,
fatta lagstiftarens mening sålunda, att han med bestämmelsen,
det Hof-Rätten, efter att hafva hört Bankofullmäktige, e^er
att med frågan enligt lag och författningar förfara, afsett icke blott
den formella behandlingen, utan äfven det slutliga afgörandet af
den hos Hof-Rätten genom sedelinnehafvarens anmälan väckta,
rent privaträttsliga tvistefråga, huruvida bankens vägran, att sedeln
vid uppvisandet inlösa med faststäldt belopp, varit berättigadt,
eller ock saknat stöd af lag. I förra händelsen, eller om Riksbankens
vägran varit berättigad, kunde naturligtvis Hof-Rätten
icke förpligta Riksbanken att inlösa sedeln; hvaremot i senare
händelsen inlösningsskyldighet borde Riksbanken ådömas. Förutsatt
att nu gjorda tolkning vore riktig, skulle det Hof-Rättens beslut,
hvaröfver enligt nästföljande 3 § klagan finge i stadgad ordning
föras i Konungens Högsta Domstol, endast kunna innehålla
antingen ett ogillande af sedelinnehafvarens framställda anspråk
att få sedeln inlöst, i hvilken händelse sedelinnehafvaren antagligen
blefve den klagande, eller ock gillande af fordringsanspråket
och till följd deraf åläggande för Riksbanken att genast inlösa sedeln
med faststäldt belopp, i hvilket senare fall Fullmäktige kunde
antagas komma att öfverklaga Hof-Rättens beslut.
Med en sådan tolkning af bestämmelsen, det Hof-Rätten eger
att med frågan enligt lag och författningar förfara, läte icke förena
sig annan uppfattning af den påföljande, i satsen: ”Finnes
då etc. —---hos Kongl. Maj:t” innehållna bestämmelsen, än att,
om Hof-Rätten ”då”, d. v. s. under handläggningen af den rent privaträttsliga
tvisten emellan sedelinnehafvaren och Fullmäktige,
kommer till insigt derom, att sedelns vägrade inlösen härrört af
bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, det skall
såsom ett embetsåliggande tillkomma Hof-Rätten, att sjelfmant om
86
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
förhållandet göra anmälan hos Kongl. Maj:t. Denna anmälan
vore således att betrakta endast såsom en embetsåtgärd, visserligen
föranledd af den kännedom, Hof-Rätten under tvistemålets
handläggning om bankens verkliga ställning tillfälligtvis vunnit,
men i öfrig! vidtagen utan nödvändigt sammanhang med sjelfva
tvistemålet; den hade till ändamål att meddela Kongl. Maj:t kännedom
om bankens ställning och såmedelst sätta Kongl. Maj:t i
tillfälle att i det allmännas intresse vidtaga de åtgärder, som under
förhanden varande förhållande kunde finnas erforderliga och lämpliga.
Om denna Hof-Rättens på dragande kall och embetets vägnar
hos Kongl. Maj:t gjorda anmälan, att banken befunnes på obestånd,
skulle Fullmäktige, då derom icke förekomme något yttrande
uti det af Hof-Rätten i sjelfva tvistemålet meddelade beslut, undfå
kännedom först när det täcktes Kongl. Maj:t att derom underrätta
F ullmäktige.
Men en annan tolkning är ock möjlig. Man kan nämligen
uppfatta bestämmelsen, det Hof-Rätten, efter att hafva hört
Bankofullmäktige, eger att med frågan enligt lag och författningar
förfara, sålunda, att samma bestämmelse endast innebure
en föreskrift om frågans formella behandling enligt lag och författningar,
d. v. s. i öfverensstämmelse med laga rättegångsordning.
Enligt denna tolkning skulle anvisningen om hvad HofRätten
hade att i sjelfvä saken besluta vara gifven i satsen: ”Finnes
då etc.----hos Kongl. Maj:t”. En tvåfaldig utgång af saken
vore då tänkbar, beroende på de tvänne olika resultat, hvartill
förhöret och förhandlingarna dervid kunde leda. Funne nämligen
Hof-Rätten det vara utredt, att sedelns vägrade inlösen härrört af
bankens oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, borde
Hof-Rättens beslut, efter upptagande af och redogörelse för hvad
i sistberörde afseende funnes utredt och styrkt, slutligen innehålla
en derpå grundad förklaring, att anmälan om bankens oförmåga
att genast uppfylla sina förbindelser komme att hos Kongl. Maj:t
göras. Öfver ett Hof-Rättens beslut af sådant innehåll kunde man
föreställa sig Fullmäktige vilja klaga. Deremot, om Hof-Rätten,
efter slutade förhandlingar, funne det icke vara utredt, att sedelns
vägrade inlösen härrört af bankens oförmåga att genast uppfylla
sina förbindelser, borde Hof-Rättens beslut, jemte förutgående motivering,
jemväl innehålla den derpå grundade slutliga förklaring,
att anmälan hos Kongl. Maj:t icke komme att göras. Öfver ett sådant
beslut kunde sedelinnehafvaren tänkas benägen att föra klagan.
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
87
Såsom lätteligen finnes, leda båda ofvananförda tolkningar till,
om icke orimliga, dock föga lyckliga resultat; och någon annan
tolkning än en af dessa två lärer icke vara möjlig.
Vid den först försökta tolkningen kan den enskilde sedelinnehafvarens
privaträttsliga intresse anses vara behörigen tillgodosedt,
enär detsamma från början till slut utgör föremål för laglikmätig!
bedömande af laga domstol. Detsamma kan ock sägas vara fallet
med Riksbankens privaträttsliga intresse i den särskilda under
domstols pröfning dragna tvisten om inlösen af den eller de sedlar,
hvilka banken vägrat att infria. Hvad deremot angår bankens
ställning i det hela, så vidt den är beroende af dess oförmåga
eller förmåga att genast uppfylla sina förbindelser, så blir den,
utan Fullmäktiges vetskap, föremål för bedömande af Hof-Rätten,
icke såsom domstol i det särskilda tvistemålet, utan såsom ett
slags kontrollerande myndighet, hvilken i denna sin egenskap vid
sidan om tvistemålet, allt efter omständigheternas föranledande,
gör anmälan hos Kongl. Maj:t, eller ock underlåter sådan anmälan.
Vid den andra af Kommitterade försökta tolkning kan hvarken
den enskilde sedelinnehafvarens, ej heller bankens rätt anses
vara behörigen tillgodosedd. Beslutar nämligen Hof-Rätten anmälan
hos Kongl. Maj:t, så blir sedelinnehafvarens, anspråk, att få
sedeln inlöst, icke allenast icke vidare föremål för Hof-Rättens urskiljande,
utan kommer dertill att i följd af Hof-Rättens anmälan
göras beroende af de förfoganden, Kongl. Maj:t kan täckas
i administrativ väg vidtaga. I detta fall, förutsatt nämligen att
Hof-Rättens beslut vinner laga kraft eller såsom lagligen grundad!
af Konungens Högsta Domstol fastställes, skall sedelinnehafvaren
se sig vara i saknad af laga forum, som kan pröfva och
afgöra hans i behörig ordning väckta rättsanspråk. Detsamma
gäller om Riksbanken, icke allenast hvad angår dess privaträttsliga
intresse i sjelfva tvistemålet, utan äfven i afseende å dess
ställning i det hela. Beslutar åter Hof-Rätten, att anmälan hos
Kongl. Maj:t icke skall göras, och varder detta beslut, såsom
lagligen grundadt, af Högsta Domstolen faststäldt, eller vinner
det laga kraft, så blir den enskilde sedelinnehafvarens ställning
ännu sämre än vid förra förutsättningen, eller att Hof-Rätten beslutat
anmälan hos Kongl. Maj:t. Han har nämligen då icke ens
qvar utsigten, att Kongl. Maj:t genom administratift förfogande
skulle förhjelpa honom till hans af banken bestridda rätt att få
88
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
sedeln inlöst. Riksbanken förblir deremot tryggad mot all påföljd
af vägran att inlösa sedeln.
Kommitterade hafva hittills icke berört den stora allmänhetens
och Kongl. Maj:ts och Kronans intresse deraf, att banken städse
förmår vid uppvisandet inlösa sina sedlar med mynt. Den ännu
gällande Lagen för Riksbanken, i förevarande afseende tolkad på
ena eller andra sättet, kan icke anses hafva behörigen sörjt för att
detta intresse varder bevakadt och tillgodosedt, när anledning
yppar sig till antagande, att banken icke förmår fullgöra sina förbindelser.
Vid den af Kommitterade först försökta tolkning af 2 § i Lagen
för Riksbanken skulle det ankomma på Hof-Rätten att vid
sidan om det egentliga tvistemålet företaga den finansie] a utredningen,
huruvida bankens vägran att inlösa sedeln är en yttring
af bankens oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Besvarar då
Hof-Rätten den sålunda uppställda frågan nekande, kommer det
att stanna dervid. Hof-Rätten gör nämligen i sådan händelse icke
någon anmälan hos Kongl. Maj:t; och ingen finnes hvilken i Kronans
och allmänhetens intresse kan draga den finansiela utredningen
under högre myndighets skärskådande.
Beträffande den andra tolkningen och dervid först det fall,
att Hof-Rätten beslutar, det anmälan hos Kongl. Maj:t icke
skall göras, så är i detta fäll Kronans och allmänhetens intresse
af, att Hof-Rättens beslut varder draget under Högsta Domstolens
pröfning, helt och hållet beroende af den enskilde sedelinnehafvarens
fria skön. Finner han med sin enskilda fördel icke förenligt,
att anmäla och fullfölja missnöje mot Hof-Rättens beslut, så kommer
det att vinna laga kraft, huru många och vigtiga anledningar
än må förefinnas, att i Kronans och allmänhetens intresse öfverklaga
detsamma. Endast i den händelse, att Hof-Rätten genom
beslut, som af Högsta Domstolen fästställes eller vinner laga kraft,
förklarar anmälan böra hos Kongl. Maj:t göras, kan Kronans och
allmänhetens rätt, oberoende af de egentliga parternas, d. v. s. sedelinnehafvarens
och Fullmäktiges, vidgörande, anses vara tryggad
och tillgodosedd på sådant sätt, som lagstiftaren åsyftat.
Vidkommande härefter den andra bestämmelsen i 2 § af gällande
lag för Riksbanken, möter härvid först den motsägelse,
som förefinnes emellan anvisningen åt Kongl. Maj:t att i öfverensstämmelse
med grundlagarne vidtaga de utvägar, han pröfvar
lämpligast, för att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
89
banken i det skick, 1 § stadgar, å ena sidan, samt, å den andra,
dels stadgandet i 72 § Regeringsformen, att Riksbanken förblifver
under Riksdagens egen garanti och vård, så att den ostörd
må förvaltas af de Fullmäktige, Kamrarne dertill förordna, efter
de ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro
eller vidare af Riksdagen kunna göras, dels det i 111 § af åberopade
grundlag förekommande förbud för Riksdagens Fullmäktige
i Riksbanken, att i och för sin befattning emottaga befallningar
utan af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, dels
ock förbudet i 78 § af senaste Reglemente för Riksbanken att, om
det i något fall skulle täckas Kongl. Maj:t genom utskickad embetsman
till Fullmäktige framställa något ärende för att med dem
derom underhandla, i denna embetsmans närvaro om beslutet öfverlägga
och detsamma fatta.
©O
Under sådant förhållande kan man knappast förundra sig öfver,
att den ännu gällande lagen för Rikets Ständers Bank af den 1
Mars 1830 lemnar Kongl. Maj:t utan all ledning i afseende på
hvilka utvägar som lämpligast må af Kongl. Maj:t vidtagas för
att upprätthålla allmänna förtroendet och återställa banken i det
skick, 1 § stadgar, då svårligen någon sådan utväg låter tänka sig,
som icke på ett eller annat sätt skulle komma i strid med grundlagens
bud i 72 och 111 §§ Regeringsformen.
§ 8.
Sedan Hof-Rättens beslut om Riksbanks-privilegiets sättande
ur kraft och om öfrige påföljder af hindret för sedlarnes inlösen
blifvit rättsligen faststäldt, kan naturligtvis detta privilegium icke
åter träda i kraft, icke heller inskränkningen i Riksbankens rörelse
upphöra, förr än, efter Fullmäktiges anmälan, att inlösen af Riksbankens
sedlar kan ånyo upptagas, Hof-Rätten rättsligen pröfvat
förhållandet och derom fattat beslut. Vid denna pröfning är den
allmänhet, som är eller kan komma i besittning af Riksbankens
sedlar, att anse såsom intresserad part; och bevakandet af dess
rätt och bästa torde, enligt Kommitterades förmenande, kunna
lämpligen uppdragas åt de af Kongl. Maj:t enligt § 7 utsedde ombud.
Kommitterade hafva derföre i här ifrågavarande § 8 infört
den bestämmelsen, att vid Fullmäktiges anmälan, att inlösen af
Riksbankens sedlar kan ånyo upptagas, Hof-Rätten skall ofördröjligen
inhemta yttrande deröfver af nämde Kongl. Maj:ts ombud.
90
MOTIV TILL LAG ANG. RIKSBANKEN.
På Hof-Rättens pröfning ankommer sedermera att afgöra, huruvida
allt hinder mot inlösen af Riksbankens sedlar upphört, och,
om sådant finnes vara förhållandet, beslutar Hof-Rätten, att Riksbankens
sedlar skola återfå egenskapen af lagligt betalningsmedel,
och att inskränkningen i Riksbankens rörelse skall upphöra. Detta
beslut skall i samma ordning, som Hof-Rättens förra beslut enligt
§ 5, hos Kongl. Maj:t anmälas och för allmänheten kungöras.
§ 9.
Öfver Hof-Rättens beslut så i ena som i andra hänseendet
kan, såsom redan i § 3 af nu gällande lag för Rikets Ständers
Bank af den 1 Mars 1830 är stadgadt, besvär anmälas inför Konungen
i Högsta Domstolen.
Kommitterade hafva emellertid ansett nödvändigt, att HofRättens
beslut genast och utan hinder af anmäldt missnöje går i
verkställighet, emedan eljest under mellantiden från beslutets fattande
till dess trädande i kraft svåra förvecklingar och oredor
kunde uppkomma såväl för allmänheten som för Riksbanken. Dylikt
stadgande finnes redan intaget i Lagen angående enskilda
bankbolag med rätt att utgifva egna sedlar, och det torde vara så
mycket mera berättigadt, som denna regel enligt 30 kap, Rg.-B.
i allmänhet gäller om verkställigheten af dom i civila tvistemål.
§ 10.
De här intagna bestämmelser i fråga om offentliggörande af
bankens affärsställning äro affattade i full öfverensstämmelse med
öfliga former för dessa redogörelser, och hafva Kommitterade dervid
begagnat de benämningar, som för de olika redogörelserna
blifvit häfdvunna.
91
I Att. T.
Lag angående li vad med betalningsmedel i särskilda
fall förstås.
WT----göre veterlig''!: att, sedan genom
lagen angående rikets mynt af denna dag guld förklarats
ensamt skola blifva värdemätare och förty utgöra grunden
för rikets myntväsende, WI, med Riksdagen, funnit
godt att, angående hvad med lagligt betalningsmedel i
särskilda fall förstås, förordna som följer:
§ 1.
Guldmynt, som, enligt Lagen angående rikets mynt
af denna dag, är rikets verkliga mynt, skall till obegränsadt
belopp utgöra lagligt betalningsmedel, der, på grund
af lag eller aftal, beloppet är vordet i rikets mynt bestämdt.
§ 2.
Riksbankens å rikets verkliga mynt lydande sedlar
skola ock, på grund af stadgandet i 4 § af Lagen angående
Riksbanken den ............................., till obegränsadt
belopp erkännas och emottagas såsom lagligt betalningsmedel,
så länge Riksbanken fortfar att vid anfordran inlösa
sina sedlar efter ordalydelsen med verkligt mynt;
dock vare, jemlikt åberopade stadgande, Riksbanken ej
berättigad att betala gäld med egna sedlar; ej heller bankbolag
att med Riksbankens sedlar inlösa egna banksedlar.
92
LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖHSTÅS.
Riksbanken vare alltid skyldig att i betalning emottaga
sina sedlar, ändå att inlösen deraf blifvit inställd.
Enskildt bankbolag, som brustit i skyldigheten att
sina utgifne banksedlar vid anfordran inlösa, vare likaledes
pligtig! att desamma i betalning emottaga.
§ 3.
Skiljemynt af silfver eller koppar galle endast til!
begränsad!, här nedan stadgadt belopp, såsom allmänt lagligt
betalningsmedel, och må förty ej på eu gång någon
i betalning påtvingas: silfvermynt till högre belopp än
Femtio frank och kopparmynt till högre belopp än Två
frank, med undantag, som i 4 § sägs.
§ 4.
Hvad i 3 § är stadgadt gälle ej i fråga om betalning
till Kongl. Maj:t och Kronan, utan må hvarje sådan betalning
kunna fullgöras med skiljemynt af silfver eller
koppar till obegränsadt belopp.
§ 5.
När myntstycken, vare sig af guld, silfver eller koppar,
skola till följd deraf att de blifvit nötta, skadade
eller minskade hafva förlorat egenskapen af laggildt
mynt, derom skiljs i Lagen angående rikets mynt.
Förevarande lag träder i kraft ..........................................
MOTIV TILL LAS ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS. 93
Mot! V.
§ 1.
Stadgandet i denna paragraf, att guldmynt skall till obegränsadt
belopp utgöra lagligt betalningsmedel, der beloppet är vordet
i rikets mynt bestämdt, anse Kommitterade icke behöfva någon
annan motivering än en hänvisning till den utredning af myntets
begrepp och väsen, de i betänkandet sökt åstadkomma. Kommitterade
vilja endast anmärka, hvad i sjelfva lagparagrafen finnes
antydt, att ifrågavarande bestämmelse, det guldmynt skall till obegränsadt
belopp vara lagligt betalningsmedel, helt och hållet sammanfaller
med den i lagen angående rikets mynt införda bestämmelsen,
att guldmynt skall vara rikets verkliga mynt.
Hvad beträffar betalning af vexel ställd å utländskt mynt,
hafva Kommitterade ej ansett nödigt att derom meddela närmare
bestämmelser, då särskilda stadganden derom finnas i 38, 39 och
46 §§ af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning d. 23 Aug. 1851 om
antagandet af ny vexel-lag.
Samma grundsats, som i dessa stadganden är uttalad, föreställa
sig Kommitterade böra i tillämpliga delar blifva gällande
äfven för andra förbindelser, der betalning blifvit utfästad i utländskt
mynt.
För förbindelser lydande å riksdaler riksmynt, hvaraf solution
skulle ega rum efter myntreformens beslutande, kommer naturligtvis
att gälla hvad som finnes stadgadt angående konvertering.
Ett alldeles särskild! förhållande kan tänkas, då fordringsegaren
vid aftalets uppgörande icke afsett myntets egenskap af
penningar, utan någon dess särskilda beskaffenhet såsom mynt
eller vara, hvilken icke af något annat mynt kan till fullo ersättas.
Uppkommer i sådan händelse tvist, tillhör det fordringsegaren att
visa, det han sådan myntets särskilda beskaffenhet afsett, och att
honom skulle tillskyndas förlust genom förbindelsens infriande med
mynt af annat slag, hvarefter domaren pröfvar käromålets beskaffenhet.
94- MOTIV TILL LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS.
§ 2.
Motiven till dessa stadganden, som äro hemtade ur Kommitterades
förslag till Lag angående Riksbanken 4 §, återfinnas utförligt
angifna vid motiveringen af nämde lagparagraf.
Samma rättsgrundsats, som bjuder, att Riksbanken skall vara
skyldig i betalning mottaga sina egna sedlar, ändå att deras inlösen
upphört, måste naturligtvis gälla äfven för enskilda bankbolag.
§ 3.
1 ör skiljemynt gäller hvad derom i betänkandet är sagdt, att,
då dess prägelvärde måste vara större än metallvärdet, detsamma
icke kan såsom verkligt mynt betraktas. Deraf följer, att det icke
kan ega full kraft såsom lagligt betalningsmedel till obegränsadt
belopp. Det bör såsom sådant erkännas endast till det belopp,
som i det dagliga lifvet får antagas såsom yttersta gränsen för
dess användning. Denna gräns kan naturligtvis bestämmas olika;
men Kommitterade hafva, hvad skiljemynt af silfver beträffar,
icke i våra särskilda förhållanden funnit något skäl att i detta
hänseende afvika från hvad i de länder, der francsystemet är gällande,
blifvit faststäldt.
Beträffande skiljemynt af koppar, hvilket för beqvämlighets
skull innehåller en så ringa qvantitet myntmetall, att dess prägelvärde
nu är omkring 3 å 4 gånger större än metallvärdet, hafva
Kommitterade föreslagit nämda gräns till 2 Frank, hvilket i det
närmaste motsvarar hvad som gällde innan riksmyntsräkningen
infördes. Stadgandet i 12 § i nu gällande myntordning af 1855
skulle visserligen gifva anledning att bestämma ifrågavarande gräns
till endast en Frank; men Kommitterade hysa betänklighet vid att
fastställa densamma till så lågt belopp.
§ 4,
Så snart ett mynt utgifves, hvars metallvärde icke fullt uppgår
till prägelvärdet, bör den, som utlemnar detsamma i allmänna
rörelsen, hafva en ovilkorlig skyldighet att vid anfordran
inlösa detta mynt med verkligt mynt. Derförutan skulle det icke
fullgoda myntet genast i den allmänna rörelsen nedsjunka till värdet
af den deri innehållna metallen. Statens skyldighet att sålunda
uppehålla det icke fullgoda skiljemyntets prägelvärde fram
-
MOTIV TILL LAG ANG. HVAD MED BETALNINGSMEDEL FÖRSTÅS. 95
står ännu tydligare, då detta mynt, om äfven till begränsad! belopp,
erhåller egenskapen af lagligt betalningsmedel. Af enahanda
skäl bör staten icke heller kunna undandraga sig att i liqvid mottaga
skiljemynt till hvilket belopp som helst.
§ 5.
De bestämmelser, som afse, att till fördel såväl för statens om
för den enskilde, befordra myntens invexling och ommyntning, innan
de ännu blifvit af nötning allt för mycket försämrade,- äro i
betänkandet närmare motiverade och i Lagen angående rikets
mynt intagna.
I Att. XJ.
Förordning derom, att enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar jemväl få utgifva
sådane, lydande å Carolinstycken.
WI —---göre veterligt: att, sedan genom
lagen angående rikets mynt af denna dag guld förklarats
ensamt skola blifva värdemätare och förty utgöra grunden
för rikets myntväsen, kåfve Wi för att lätta öfvergången
till och slutliga införandet af det nya, på guld
grundade, myntsystemet funnit godt stadga som följer:
§ 1.
Enskildt Bankbolag med rätt att utgifva egne banksedlar
stånde fritt att, om bolaget finner sådant lämpligt,
hädanefter intill dess lagen angående rikets mynt af
denna dag träder i full kraft, jemväl utgifva banksedlar
lydande å en, tre, fem, tio och femtio Carolin.
§ 2.
Dessa sedlar skola ovilkorligen, då de i bankens
liufvudkontor till invexling företes, efter ordalydelsen med
myntstycken å Carolin inlösas. Vägras inlösen, gälle
hvad i Wår nådiga Kungörelse den 20 Maj 1864 angående
enskilda hanker med rätt att utgifva egne banksedlar
finnes i allmänhet stadgadt för den händelse, att
97
Bankbolag brister i fullgörande af sin inlösningsskyldighet.
§ 3.
Der Bankbolag till följd af den i 1 § lemnade tillåtelse
utgifter sedlar, lydande å Carolin; skola sådane
sedlar, enligt det pris, hvartill Riksbanken utvexlar myntstycken
å Carolin, till värde uppskattas i rikets ännu
gällande silfvermynt, och till detta värde inberäknas det
belopp banksedlar, som Bankbolag jemlikt 26 § af Wår
förut åberopade nådiga Kungörelse den 20 Maj 1864 får
utlemna eller i allmänna rörelsen på eu gång utelöpande
hålla.
§ 4.
Banksedlar, lydande å Carolin, skola till storlek och
form vara så beskaffade, att papperet till dem å en och
tre Carolin är 4,5 tum i längd och 2,5 tum i bredd, till
den å fem och tio Carolin 5 tum i längd och 4,r> tum i
bredd samt till dem å 50 Carolin 7,5 tum i längd och
4,5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått och
vigt den 31 Januari 1855.
Bil. till Myntkommitténs Bet.
98
Ult. V -
För ändringar
i
Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
af den 30 Maj 1864 angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna
Nuvarande lydelse.
§ 9.
Bankbolags af de solidariska
bolagsmännen insatta grundfond
må ej understiga En million
Riksdaler Riksmynt.
§ 26.
Bankbolag, som till utgifvande
af egna sedlar är berättigad!, må
ej utlemna eller i allmänna rörelsen
på en gång utelöpande
hålla större belopp, än som sammanlagdt
i värde motsvaras af:
a)------7--
&) — — — — behållningen
i enskilda bankens egna kassor
af Rikets mynt och Rikets
Ständers Banks sedlar.
§ 27.
De af Bankbolag utgifna bank- [
sedlar skola utställas till inne
-
banksedlar.
Förändrad lydelse.
§ 9.
— —.— — — — En million
Eemhundratusen Frank.
§ 26.
a)--r------
Rikets verkliga mynt och
skiljemynt af silfver äfvensom
af Riksbankens sedlar.
§ 27.
99
hafvaren att utan ränta vid anfordran
inlösas, och underskrifvas
af minst två bland styrelsens
ledamöter samt en bankens tjensteman
af styrelsen förordnas.
Banksedlar få endast lyda å
fem, tio, femtio etthundra
och femhundra Riksdaler
Riksmynt.
Mom. 2. De skola till storlek
och form vara så beskaffade,
att papperet till dem å 5 och 10
Riksdaler är 4.5 tum i längd och
2.5 i bredd, till dem å 50 och
100 Riksdaler 5 tum i längd och
4.5 tum i bredd, samt till dem
å 500 Riksdaler 7.5 tum i längd
och 4.5 tum i bredd, allt efter
Kongl. Stadgan om mått och
vigt den 31 Januari 1855.
§ 28.
Banksedel skall ovilkorligen,
då den i bankens hufvudkontor
till invexling företes, inlösas med
Rikets mynt eller Rikets
Ständers Banks sedlar--
§ 31.
Enskild banks räntebärande
förbindelse ställd till innehafvaren,
eller till viss man eller ordres,
må ej lyda å mindre belopp
än 500 Riksdaler Riksmynt.
tio, tretio, femtio, etthundra
och femhundra Frank.
Mom. 2. De skola till storlek
och form vara så beskaffade,
att papperet till dem å tio och
tretio Frank är 4.5 tum i längd
och 2.5 tum i bredd, till dem å
femtio och etthundra Frank
5 tum i längd och 4.5 tum i
bredd, samt till dem å Femhundra
Frank 7.5 tum i längd
och 4.5 tum i bredd, allt efter
Kongl. Stadgan om mått och
vigt den 31 Januari 1855.
§ 28.
Rikets verkliga mynt — —
§ 31.
Frank.
500