En ändamålsenlig vapenlagstiftning, del 2
Statens offentliga utredningar 2024:31
En ändamålsenlig vapenlagstiftning
Del 2
Slutbetänkande av 2022 års vapenutredning
Stockholm 2024
SOU 2024:31
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2024
ISBN 978-91-525-0910-4 (tryck)
ISBN 978-91-525-0911-1 (pdf)
ISSN 0375-250X
Innehåll
Del 1 |
|
|
Sammanfattning ................................................................ | 33 | |
1 | Författningsförslag..................................................... | 53 |
1.1 | Förslag till vapenlag (2025:00) ............................................... | 53 |
1.2 | Förslag till vapenförordning (2025:00) ............................... | 105 |
1.3 | Förslag till förordning om ändring |
|
| i vapenförordningen (2025:00)............................................. | 157 |
1.4 | Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .................... | 160 |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om
förbud beträffande knivar och andra farliga föremål .......... | 163 |
1.6Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300)
om krigsmateriel ................................................................... | 164 |
1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701)
om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot
ett annat land inom Europeiska unionen............................. | 167 |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219)
om internationellt tullsamarbete.......................................... | 170 |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff
för smuggling ........................................................................ | 171 |
1.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om |
|
åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ...... | 176 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
1.11 | Förslag till lag om ändring i offentlighets- |
|
| och sekretesslagen (2009:400) ............................................. | 177 |
1.12 | Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) ............. | 179 |
1.13 | Förslag till lag om ändring i postlagen (2010:1045) ........... | 181 |
1.14 | Förslag till lag om ändring i lagen (2013:283) |
|
| om bevakning ombord på svenskt fartyg ............................ | 182 |
1.15 | Förslag till lag om ändring i lagen (2014:341) om beslut |
|
| i särskilda regeringsärenden ................................................. | 183 |
1.16 | Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)................ | 184 |
1.17Förslag till lag om ändring i lagen (2018:649)
om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m.
vid hem för vård eller boende .............................................. | 186 |
1.18Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom
| brottsdatalagens område ...................................................... | 187 |
1.19 | Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen |
|
| (2019:32) ............................................................................... | 188 |
1.20 | Förslag till lag om ändring i lagen (2022:244) om |
|
| ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling |
|
| av personuppgifter inom brottsdatalagens område ............ | 190 |
1.21Förslag till lag om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling
av personuppgifter inom brottsdatalagens område ............ | 192 |
1.22 Förslag till förordning om ändring i |
|
utsökningsförordningen (1981:981) ................................... | 194 |
1.23Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga
| föremål .................................................................................. | 195 |
1.24 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (1992:1303) om krigsmateriel.............................................. | 196 |
1.25 | Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen |
|
| (1996:70) ............................................................................... | 200 |
SOU 2024:31 | Innehåll | |
1.26 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet........... | 201 |
1.27 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (1999:272) om handel med begagnade varor....................... | 203 |
1.28 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (1999:1134) om belastningsregister..................................... | 204 |
1.29Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:527) om uppgiftsskyldighet för Tullverket
| om införsel eller utförsel av skjutvapen............................... | 208 |
1.30 | Förslag till förordning om ändring i offentlighets- |
|
| och sekretessförordningen (2009:641) ................................ | 209 |
1.31 | Förslag till förordning om ändring |
|
| i vägdatatrafikförordningen (2019:382) .............................. | 210 |
2 | Utredningens uppdrag och arbete.............................. | 213 |
2.1 | Utredningens uppdrag.......................................................... | 213 |
2.2 | Hur utredningsarbetet har bedrivits .................................... | 215 |
2.3Vårt förhållningssätt till vissa frågor som väckts
av brottsbekämpande myndigheter...................................... | 215 |
2.4 Vårt förhållningssätt till vissa andra utredningar ................ | 216 |
2.5Föreskriftsändringar som beslutats före den 15 mars
| 2024 har beaktats................................................................... | 217 | |
3 | Bakgrund och allmänna utgångspunkter .................... | 219 | |
3.1 | Vapenlagstiftningen .............................................................. | 219 | |
3.2 | Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd .............. | 221 | |
3.3 | Om skjutvapen...................................................................... | 222 | |
| 3.3.1 | Olika sorters skjutvapen ....................................... | 222 |
| 3.3.2 | Registrerade vapeninnehav.................................... | 224 |
| 3.3.3 | Statligt ägda skjutvapen......................................... | 225 |
| 3.3.4 | Illegala skjutvapen ................................................. | 225 |
3.4 | Vapenanvändning vid brott .................................................. | 229 | |
Innehåll | SOU 2024:31 |
3.5 | Allmänna utgångspunkter.................................................... | 232 | |
| 3.5.1 | Målet med översynen ............................................ | 232 |
| 3.5.2 | Intresseavvägningen .............................................. | 232 |
| 3.5.3 | Regleringen måste hänga ihop och vara lätt |
|
|
| att tillämpa ............................................................. | 235 |
3.6 | Hänvisningar och näraliggande frågor ................................ | 236 | |
3.7 | Några ord om statistikuppgifter i betänkandet .................. | 236 | |
4 | En mer lättillgänglig och överskådlig |
| |
| vapenlagstiftning ..................................................... | 239 | |
4.1 | Uppdraget ............................................................................. | 239 | |
4.2 | En ny vapenlag och vapenförordning.................................. | 239 | |
4.3 | Den nya lagen ....................................................................... | 240 | |
4.4 | Den nya förordningen.......................................................... | 248 | |
5 | Utgångspunkter för övervägandena |
| |
| om innehavstillstånd ................................................ | 251 | |
5.1 | Uppdraget ............................................................................. | 251 | |
5.2Förutsättningar för innehavstillstånd enligt
nuvarande ordning................................................................ | 252 |
5.3 Krav på en tillståndsreglering .............................................. | 254 |
5.4Tillståndsbestämmelser som bör föras över till den
nya vapenlagen ...................................................................... | 255 |
5.5Vapenförordningens bestämmelser om förutsättningar
| för tillstånd att inneha skjutvapen bör förtydligas ............. | 259 | |
5.6 | Mer om de grundläggande tillståndskraven ........................ | 263 | |
| 5.6.1 | Skäligt antagande om att vapnet inte |
|
|
| kommer att missbrukas......................................... | 263 |
| 5.6.2 | Behov av skjutvapnet ............................................ | 265 |
| 5.6.3 | Vapnets lämplighet för ändamålet........................ | 266 |
5.7 | Ansökningar om innehavstillstånd ...................................... | 268 | |
SOU 2024:31 | Innehåll | |
6 | Innehavstillstånd för enskilda personer....................... | 273 |
6.1 | Uppdraget.............................................................................. | 273 |
6.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 275 |
6.3 | Lämplighetsprövning av enskilda personer ......................... | 280 |
6.4Större möjlighet för den som är under 18 år att få
innehavstillstånd för jakt och målskjutning ........................ | 284 | |
6.4.1 | Bakgrund ................................................................ | 284 |
6.4.2Det bör tydliggöras när den som inte fyllt
18 år får ges innehavstillstånd ............................... | 286 |
6.4.3Den som är under 18 år ska kunna få innehavstillstånd för jakt eller målskjutning
om det finns särskilda skäl .................................... | 287 |
6.4.4Samma omständigheter bör alltid beaktas
|
| vid bedömningen av om det finns skäl att göra |
|
|
| undantag från vapenregleringens ålderskrav ........ | 290 |
6.5 | Godtagbara ändamål för innehavstillstånd .......................... | 291 | |
6.6 | Innehavstillstånd för jaktändamål ........................................ | 293 | |
| 6.6.1 | Förbud och begränsningar som avser innehav |
|
|
| bör framgå av vapenregleringen............................ | 294 |
| 6.6.2 | Skjutvapens lämplighet för ändamålet jakt .......... | 297 |
6.7 | Innehavstillstånd för målskjutning ...................................... | 302 | |
| 6.7.1 | Aktivitetskraven för målskjutning ....................... | 302 |
| 6.7.2 | Föreningsegna grenar ............................................ | 306 |
6.8 | Innehavstillstånd för udda ändamål ..................................... | 313 | |
| 6.8.1 | Udda skjutningsändamål....................................... | 313 |
| 6.8.2 | Udda ändamål som inte avser skjutning .............. | 318 |
6.9Det saknas anledning att tydliggöra eller ändra
| tillståndsprövningens omfattning | ........................................ 320 |
6.10 | Obrukbara skjutvapen .......................................................... | 322 |
7 | Vapengarderoben..................................................... | 327 |
7.1 | Uppdraget.............................................................................. | 327 |
7.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 328 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
7.2.1 | Innehav av vapen och vapendelar för jakt............ | 328 |
7.2.2Innehav av vapen och vapendelar för
|
| målskjutning .......................................................... | 333 |
| 7.2.3 | Utbyte av förslitna vapendelar ............................. | 334 |
| 7.2.4 | Innehavstillståndet om vapnet ändras.................. | 335 |
7.3 | Bakgrund och tidigare överväganden .................................. | 336 | |
| 7.3.1 | Vapengarderoben för jakt ..................................... | 336 |
| 7.3.2 | Vapengarderoben för målskytte ........................... | 339 |
7.4 | Utblick | .................................................................................. | 341 |
| 7.4.1 | Norge ..................................................................... | 341 |
| 7.4.2 | Finland ................................................................... | 343 |
| 7.4.3 | Tyskland ................................................................ | 345 |
7.5 | Jaktvapen............................................................................... | 346 | |
| 7.5.1 | Jaktvapengarderoben bör utökas.......................... | 346 |
7.5.2Kravet på ett mycket kvalificerat behov
| bör förtydligas ....................................................... | 358 |
7.5.3 | En särskild vapendelsgarderob bör inte införas .. | 359 |
7.5.4En alternativ lösning avseende
vapendelsgarderob................................................. | 364 |
7.6 Målskjutningsvapen.............................................................. | 368 |
7.6.1Gränsen för kravet på mycket kvalificerat
behov bör inte ändras............................................ | 368 |
7.6.2Kravet på mycket kvalificerat behov
|
| bör förtydligas ....................................................... | 371 |
8 | Innehavstillstånd för vapensamlare ............................ | 375 | |
8.1 | Uppdraget ............................................................................. | 375 | |
8.2 | Gällande rätt ......................................................................... | 376 | |
| 8.2.1 | Bestämmelserna och deras bakgrund ................... | 376 |
| 8.2.2 | Överrättspraxis...................................................... | 379 |
| 8.2.3 | Polismyndighetens allmänna råd.......................... | 379 |
| 8.2.4 | Vapendirektivet ..................................................... | 382 |
8.3 | Frågans tidigare behandling ................................................. | 383 | |
8.4 | Förutsättningarna för samling bör förtydligas ................... | 383 | |
SOU 2024:31 | Innehåll |
8.5 Godkänt samlingsområde..................................................... | 384 |
8.5.1Kravet på samlingsvärde bör förtydligas i den
del som avser samlingsområde .............................. | 384 |
8.5.2Samlingsområdet bör inte prövas i varje
| tillståndsärende ...................................................... | 385 |
8.5.3 | Godkännande av samlingsområde ........................ | 387 |
8.5.4Förhållandet till vårt förslag om en ny grundläggande förutsättning för
|
| innehavstillstånd .................................................... | 395 |
8.6 | Behov och lämplighet ........................................................... | 396 | |
8.7 | Vissa särskilda vapen............................................................. | 398 | |
| 8.7.1 | Moderna skjutvapen .............................................. | 398 |
| 8.7.2 | Tyngre, utpräglat militära vapen........................... | 401 |
8.8 | Överföring av hela samlingar ............................................... | 404 | |
8.9 | Användning av samlarvapen ................................................. | 405 | |
8.10 | Innehav av ammunition för vapensamling........................... | 408 | |
9 | Innehavstillstånd för helautomatiska vapen |
| |
| och enhandsvapen ................................................... | 411 | |
9.1 | Uppdraget.............................................................................. | 411 | |
9.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 412 | |
9.3Synen på helautomatiska vapen och enhandsvapen
| i svensk rätt............................................................................ | 426 |
9.4 | Faktiska förhållanden ........................................................... | 428 |
9.5 | Frågans tidigare behandling.................................................. | 429 |
9.6 | Vapendirektivets krav ........................................................... | 430 |
9.7 | En särskilt sträng reglering behövs ...................................... | 433 |
9.8 | Kravet på synnerliga skäl bör ersättas eller förtydligas....... | 435 |
9.9 | Det bästa alternativet till synnerliga skäl............................. | 437 |
9.10 | Innehav för skjutning ........................................................... | 439 |
| 9.10.1 Förutsättningar för innehav .................................. | 439 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
| 9.10.2 | Omständigheter som bör beaktas vid |
|
|
| bedömningen ......................................................... | 441 |
9.11 | Innehav för annat än skjutning ............................................ | 445 | |
9.12 | Undantag för vissa mindre farliga vapen............................. | 449 | |
9.13 | Vissa särskilda frågor om enhandsvapen ............................. | 450 | |
| 9.13.1 | Det bör inte införas en definition |
|
|
| av enhandsvapen.................................................... | 450 |
| 9.13.2 | Helautomatiska enhandsvapen bör vara |
|
|
| förbjudna ............................................................... | 451 |
9.14 | Modulvapen .......................................................................... | 452 | |
10 | Tidsbegränsade innehavstillstånd .............................. | 455 | |
10.1 | Uppdraget ............................................................................. | 455 | |
10.2 | Bakgrund och gällande rätt .................................................. | 456 | |
10.3 | Nordisk utblick .................................................................... | 461 | |
10.4 | Femårstillstånden innebär vissa olägenheter för legala |
| |
| vapeninnehavare.................................................................... | 463 | |
10.5 | Femårstillstånden bör behållas för skjutningsändamål ...... | 466 | |
| 10.5.1 | Regelbundna kontroller av behovet bör göras |
|
|
| även i fortsättningen.............................................. | 466 |
| 10.5.2 | Skärpt tillsyn kan vara ett alternativ |
|
|
| till femårstillstånd ................................................. | 469 |
| 10.5.3 | Hur kan ett skärpt tillsynsförfarande se ut?........ | 470 |
| 10.5.4 | Femårstillstånden är ett bättre alternativ |
|
|
| än skärpt tillsyn ...................................................... | 474 |
10.6 | Femårstillstånden bör avskaffas för andra ändamål |
| |
| än skjutning........................................................................... | 476 | |
10.7 | Författningsändringar om systemet med |
| |
| femårstillstånd avskaffas ...................................................... | 477 | |
| 10.7.1 | Vissa bestämmelser bör inte föras över |
|
|
| till den nya vapenlagen .......................................... | 478 |
| 10.7.2 | Ett skärpt tillsynsförfarande bör införas ............. | 479 |
SOU 2024:31 | Innehåll |
10.7.3Den nya vapenlagen bör ges en något annorlunda disposition om femårstillstånden
avskaffas ................................................................. | 480 |
10.7.4Vissa av våra andra förslag bör inte
|
| genomföras............................................................. | 481 |
| 10.7.5 | Om en ny vapenlag inte antas får |
|
|
| författningsändringarna utformas på |
|
|
| ett annat sätt .......................................................... | 482 |
10.8 | Åtgärder för att motverka de olägenheter |
| |
| femårstillstånden medför...................................................... | 482 | |
| 10.8.1 | De straffrättsliga konsekvenserna bör mildras .... | 482 |
| 10.8.2 | Tillfälliga omständigheter bör inte hindra |
|
|
| förnyelse................................................................. | 483 |
| 10.8.3 | Endast vissa vapendelar bör omfattas |
|
|
| av femårstillstånd.................................................... | 486 |
| 10.8.4 | En gemensam omprövning ................................... | 487 |
| 10.8.5 | Underrättelse om att ett tidsbegränsat |
|
|
| tillstånd är på väg att löpa ut ................................. | 489 |
| 10.8.6 | En enklare ansökan................................................ | 490 |
| 10.8.7 | Tillståndets giltighet medan en ansökan |
|
|
| om förnyat tillstånd prövas ................................... | 493 |
11 | Innehavstillstånd för skyttesammanslutningar ............ | 497 | |
11.1 | Uppdraget.............................................................................. | 497 | |
11.2 | Bakgrund och gällande rätt................................................... | 498 | |
11.3 | Förutsättningarna för innehavstillstånd bör förtydligas .... | 501 | |
11.4 | Tydligare krav på lämplighet hos personer |
| |
| med betydande inflytande .................................................... | 502 | |
11.5 | Kraven på behov och ändamål förtydligas........................... | 505 | |
11.6 | Tydligare krav för innehav av enhandsvapen |
| |
| och helautomatiska vapen..................................................... | 508 | |
11.7 | Anmälan och registrering av den som har ett betydande |
| |
| inflytande............................................................................... | 514 | |
11.8 | Krav på föreståndare och ersättare bör inte införas............... | 517 | |
Innehåll | SOU 2024:31 |
11.9 | Bevis om auktorisation bör ges in om auktorisationen |
|
| återkallas................................................................................ | 519 |
12 | Innehavstillstånd för museer ..................................... | 521 |
12.1 | Uppdraget ............................................................................. | 521 |
12.2 | Bakgrund och gällande rätt .................................................. | 522 |
12.3 | Inga nya lämplighetskrav ..................................................... | 525 |
12.4 | Ändamålet för museers tillstånd förblir oförändrat............. | 527 |
12.5 | Tillstånd för skjutning med museers vapen ........................ | 527 |
12.6 | Tydligare krav för innehav av enhandsvapen |
|
| och helautomatiska vapen .................................................... | 529 |
12.7 | Ingen skyldighet att anmäla vem som har ett betydande |
|
| inflytande .............................................................................. | 532 |
12.8 | Krav på vapenföreståndare bör införas................................ | 533 |
13 | Innehavstillstånd för auktoriserade bevakningsföretag.. | 539 |
13.1 | Uppdraget ............................................................................. | 539 |
13.2 | Bakgrund och gällande rätt .................................................. | 540 |
13.3 | Förutsättningarna för innehavstillstånd bör förtydligas .... | 545 |
13.4 | Tydligare krav på lämplighet................................................ | 546 |
13.5 | De tillåtna ändamålen bör utvidgas ..................................... | 549 |
13.6 | Kraven på behov bör tydligt framgå.................................... | 554 |
13.7 | Utökade möjligheter att inneha tårgasanordningar |
|
| och andra jämförliga anordningar........................................ | 556 |
13.8 | Tydligare krav för innehav av enhandsvapen |
|
| och helautomatiska vapen .................................................... | 557 |
13.9 | Anmälan och registrering av den som har ett betydande |
|
| inflytande .............................................................................. | 562 |
13.10 | Krav på vapenföreståndare bör införas................................ | 564 |
SOU 2024:31Innehåll
14 | Hantering av organisationers skjutvapen .................... | 569 |
14.1 | Uppdraget.............................................................................. | 569 |
14.2 | Justerade bestämmelser om vem som har huvudansvaret |
|
| för en organisations skjutvapen ........................................... | 571 |
14.3 | Tydligare regler om självständigt handhavande för |
|
| tillståndshavarens räkning .................................................... | 573 |
| 14.3.1 En ordning med särskilda vapenhanterare |
|
| bör införas.............................................................. | 573 |
| 14.3.2 En vapenhanterare bör ha eget innehavstillstånd |
|
| eller vara godkänd av Polismyndigheten .............. | 577 |
| 14.3.3 En vapenhanterare bör ha tillräckliga |
|
| kunskaper och färdigheter..................................... | 579 |
| 14.3.4 När ett uppdrag ges till den som har eget |
|
| innehavstillstånd bör tillståndsbeviset |
|
| kontrolleras ............................................................ | 580 |
| 14.3.5 Vapenhanterare som godkänns |
|
| av Polismyndigheten ............................................. | 581 |
| 14.3.6 Intyg om uppdraget bör lämnas |
|
| till vapenhanteraren ............................................... | 584 |
| 14.3.7 Vapenhanteraren bör kunna visa sin rätt |
|
| att medföra organisationens skjutvapen .............. | 586 |
| 14.3.8 Endast vapenhanterare som godkänts |
|
| av Polismyndigheten bör registreras .................... | 587 |
14.4 | Annat deltagande i verksamheten ........................................ | 588 |
15 | Vissa frågor om tillståndsbevis .................................. | 593 | |
15.1 | Uppdraget.............................................................................. | 593 | |
15.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 593 | |
15.3 | Utblick | ................................................................................... | 595 |
15.4 | Elektroniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd ..... | 595 | |
| 15.4.1 De fysiska tillståndsbevisen fasas ut..................... | 595 | |
| 15.4.2 | Skyddet för personuppgifter................................. | 606 |
| 15.4.3 | Sekretess................................................................. | 607 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
15.5 | Till en början elektroniska tillståndsbevis |
|
| endast för innehavstillstånd ................................................. | 609 |
15.6 | Regeringen bör efter samråd med Polismyndigheten |
|
| bestämma när bestämmelserna ska träda i kraft ................. | 610 |
15.7 | Vissa andra frågor om tillståndsbevis .................................. | 611 |
16 | Överlåtelse och förvärv av skjutvapen ......................... | 615 |
16.1 | Uppdraget ............................................................................. | 615 |
16.2 | Gällande rätt ......................................................................... | 615 |
16.3 | Det behövs en tydligare reglering |
|
| om överlåtelser av skjutvapen .............................................. | 618 |
16.4 | Tillstånd till innehav av vapen som ska förvärvas |
|
| ska betecknas förvärvstillstånd ............................................ | 621 |
16.5 | Ett system med överlåtelseanmälan..................................... | 626 |
16.6 | Tidsfrist för överlåtelseanmälan .......................................... | 630 |
16.7 | Uteblivet förvärv .................................................................. | 631 |
16.8 | Utebliven eller försenad anmälan ........................................ | 633 |
16.9 | Ingivande av tillståndsbevis.................................................. | 634 |
16.10 | Särskilt om vapenhandlares överlåtelser.............................. | 637 |
16.11 | Ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ................... | 638 |
17 | Vissa frågor om ljuddämpare, vapenmagasin |
|
| och ammunition....................................................... | 639 |
17.1 | Uppdraget ............................................................................. | 639 |
17.2 | Innehav av vapenmagasin vid vapenbyte ............................. | 640 |
17.3 | Innehav av ljuddämpare vid vapenbyte ............................... | 646 |
17.4 | Vapenhandlares och reparatörers innehav |
|
| av ammunition ...................................................................... | 648 |
17.5 | Vapenhandlares införsel av ammunition |
|
| och ljuddämpare till Sverige ................................................. | 650 |
SOU 2024:31Innehåll
17.6 | Anpassningar av krigsmaterielregelverket ........................... | 653 | |
| 17.6.1 Undantag från vissa tillståndskrav........................ | 653 | |
| 17.6.2 Övriga anpassningar till följd av lättnaderna |
| |
|
| av tillståndsplikten för ljuddämpare ..................... | 658 |
Del 2 |
|
|
|
18 | Utlåning av skjutvapen............................................. | 663 | |
18.1 | Uppdraget.............................................................................. | 663 | |
18.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 664 | |
18.3 | Tydligare bestämmelser om utlåning................................... | 668 | |
| 18.3.1 | En tydligare struktur ............................................. | 668 |
| 18.3.2 Nya beteckningar bör införas ............................... | 669 | |
| 18.3.3 Huvudregeln om utlån av tillståndspliktiga |
| |
|
| skjutvapen bör förtydligas..................................... | 669 |
| 18.3.4 Låntagarens rätt att inneha vapnet som lån |
| |
|
| bör framgå av lånebestämmelserna ....................... | 671 |
| 18.3.5 Vapenhandlares utlåning för provskjutning |
| |
|
| bör ses som en egen form av utlåning................... | 672 |
| 18.3.6 | Bestämmelserna rörande lånetillstånd |
|
|
| bör förtydligas ....................................................... | 674 |
| 18.3.7 Utlåning i flera led bör endast i vissa fall |
| |
|
| vara tillåtet.............................................................. | 679 |
18.4 | Skyttesammanslutningar bör få låna ut skjutvapen |
| |
| vid upprepade tillfällen ......................................................... | 680 | |
18.5 | Bevakningsföretags utlåning ................................................ | 681 | |
| 18.5.1 Följdändringar till förslagen om utökade |
| |
|
| ändamål................................................................... | 681 |
| 18.5.2 Enhandsvapen och helautomatiska vapen ............ | 683 | |
| 18.5.3 Tydligare regler om bevakningslånetillstånd ....... | 684 | |
18.6 | En tydligare reglering om innehav av ammunition, |
| |
| ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen ........ | 689 | |
18.7 | Ändrade bestämmelser om låneintyg................................... | 691 | |
Innehåll | SOU 2024:31 |
19 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare .. 695 | |
19.1 | Uppdraget ............................................................................. | 695 |
19.2 | Gällande rätt ......................................................................... | 696 |
19.3 | En bibehållen skyddsnivå ..................................................... | 702 |
19.4Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att innehavaren förvarar skjutvapen, ammunition
| och ljuddämpare.................................................................... | 703 |
19.5 | En ökad flexibilitet avseende var enskilda personers |
|
| skjutvapen ska förvaras ........................................................ | 704 |
19.6 | Utvidgade möjligheter till förvaring hos annan.................. | 711 |
19.7 | Förvaring av vissa vapendelar............................................... | 722 |
19.8 | Skyttesammanslutningars förvaring .................................... | 724 |
19.9 | Vapensamlares förvaring ...................................................... | 725 |
19.10 | Vapenreparatörers förvaring ................................................ | 728 |
19.11 | Förvaring av flera innehavares vapen................................... | 729 |
19.12 | Möjligheten till kontroll utvidgas något ............................. | 730 |
19.13 | Sanktioner ............................................................................. | 732 |
19.14 | Förvaring av vissa vapentyper .............................................. | 733 |
19.15 | Förvaring under transport och vissa andra frågor .............. | 734 |
20 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän |
|
| ordning och säkerhet ................................................ | 737 |
20.1 | Uppdraget ............................................................................. | 737 |
20.2 | Utgångspunkter.................................................................... | 738 |
20.3 | Det finns vapen utöver helautomatiska vapen |
|
| och enhandsvapen som är särskilt samhällsfarliga................ | 741 |
20.4 | Ett skjutvapens farlighet ...................................................... | 742 |
20.5 | Polismyndigheten ansvarar för att vapeninnehav |
|
| är förenliga med allmän ordning och säkerhet.................... | 746 |
SOU 2024:31Innehåll
20.6 | Utrymmet för att neka tillstånd på grund av att vapnet |
| |
| är samhällsfarligt bör förtydligas ......................................... | 747 | |
20.7 | Särskilt farliga skjutvapen och anordningar ........................ | 750 | |
| 20.7.1 AR-15 och liknande halvautomatiska gevär |
| |
|
| bör inte få innehas för jakt .................................... | 750 |
| 20.7.2 Flerskottsanordningar bör vara förbjudna........... | 758 | |
| 20.7.3 Skjutvapen som kan kontrolleras utan fysisk |
| |
|
| befattning bör vara förbjudna ............................... | 762 |
| 20.7.4 Högre aktivitetskrav bör övervägas för vissa |
| |
|
| halvautomatiska skjutvapen .................................. | 764 |
20.8 | Det behövs även en ventil för oproportionerligt |
| |
| samhällsfarliga skjutvapen .................................................... | 765 | |
21 | Effektbegränsade vapen som kan användas med krut .. | 769 | |
21.1 | Uppdraget.............................................................................. | 769 | |
21.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 769 | |
21.3 | Luftvapen och andra effektbegränsade vapen |
| |
| av Brocock-typ bör vara tillståndspliktiga........................... | 771 | |
22 | Vapenhandel och reparation och ändring |
| |
| av skjutvapen .......................................................... | 775 | |
22.1 | Uppdraget.............................................................................. | 775 | |
22.2 | Vapenhandelsverksamhet ..................................................... | 776 | |
| 22.2.1 | Yrkesmässighetskravet för vapenhandlare ........... | 776 |
| 22.2.2 Närvaro vid provskjutning i vapenhandlares |
| |
|
| ställe........................................................................ | 783 |
| 22.2.3 Tydligare regler om ansökningen ......................... | 785 | |
| 22.2.4 | Uppmärkning av vapenlagret ................................ | 785 |
22.2.5Tydligare regler om inköps- och
| försäljningsförteckningen ....................................... | 786 |
22.3 Reparatörsverksamhet .......................................................... | 787 | |
22.3.1 | Gällande rätt .......................................................... | 787 |
22.3.2 | Yrkesmässighetskravet för reparatörer ................ | 788 |
22.3.3 De övriga kraven för tillstånd ............................... | 790 | |
22.3.4 | Föreståndare och ersättare .................................... | 793 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
22.3.5 | Tillståndets omfattning ........................................ | 795 |
22.3.6 Ansökan och bevis om reparatörstillstånd .......... | 796 | |
22.3.7 | Tillsyn .................................................................... | 796 |
22.3.8Återkallelse av ett reparatörstillstånd bör
|
| som huvudregel inte gälla omedelbart ................. | 799 |
22.4 | Regler om vem som får utföra ändring och ombyggnad |
| |
| av någon annans skjutvapen ................................................. | 799 | |
22.5 | Vissa gemensamma frågor.................................................... | 803 | |
| 22.5.1 | Föreståndare är en förutsättning för tillstånd ..... | 803 |
| 22.5.2 | Godkännande av föreståndare, ersättare |
|
|
| och den som får närvara vid provskjutning ......... | 805 |
| 22.5.3 | Rätt för reparatörer att provskjuta vapen ............ | 807 |
| 22.5.4 | Lägre ansökningsavgift vid ändring av |
|
|
| befintligt tillstånd .................................................. | 808 |
22.6 | Utbyte av ljuddämpare och mantlar .................................... | 809 | |
22.7 | Inlösen av vapenhandlares skjutvapen................................. | 810 | |
23 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset ... | 815 | |
23.1 | Uppdraget ............................................................................. | 815 | |
23.2 | Den svenska införselregleringen.......................................... | 816 | |
23.3 | Vapendirektivets bestämmelser om det europeiska |
| |
| skjutvapenpasset och överföring av skjutvapen.................. | 826 | |
23.4 | Frågans tidigare behandling ................................................. | 830 | |
23.5 | Den europeiska miniminivån för innehav av skjutvapen.... | 831 | |
23.6 | Nordisk utblick .................................................................... | 835 | |
23.7 | Konsekvenser av att införa det förenklade |
| |
| införselförfarandet................................................................ | 838 | |
| 23.7.1 | Förändrade krav för införsel av skjutvapen ......... | 841 |
| 23.7.2 | Brott och olyckshändelser med skjutvapen......... | 846 |
| 23.7.3 | Konsekvenser för enskilda.................................... | 852 |
| 23.7.4 | Konsekvenser för statliga myndigheter ............... | 855 |
| 23.7.5 | Konsekvenser för andra allmänna inrättningar ... | 856 |
| 23.7.6 | Sammanfattning .................................................... | 857 |
SOU 2024:31Innehåll
23.8 | Konsekvenser för införsel av ammunition |
| |
| och ljuddämpare .................................................................... | 858 | |
23.9 | Ett förenklat införselförfarande bör införas endast |
| |
| för målskjutning.................................................................... | 859 | |
23.10 | Vilka vapen ska omfattas av ett förenklat |
| |
| införselförfarande?................................................................ | 864 | |
23.11 | Ett förenklat införselförfarande för målskjutning .............. | 867 | |
23.12 | Krigsmateriellagstiftningen bör ändras ............................... | 871 | |
23.13 | Tullverket bör göra följdändringar i sina föreskrifter ............ | 874 | |
23.14 | Tullverkets skyldighet att anmäla införslar |
| |
| till Polismyndigheten bör utvidgas ...................................... | 875 | |
24 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd . 879 | ||
24.1 | Uppdraget.............................................................................. | 879 | |
24.2 | Gällande rätt .......................................................................... | 880 | |
24.3 | Bakgrund ............................................................................... | 881 | |
| 24.3.1 | Justitieombudsmannens uttalanden ..................... | 882 |
| 24.3.2 | Polismyndighetens arbete med |
|
|
| vapentillståndsärenden .......................................... | 884 |
24.4 | Dagens handläggningstider .................................................. | 886 | |
24.5 | Utgångspunkter för övervägandena..................................... | 889 | |
24.6 | Det bör inte införas ett krav på särskild skyndsamhet, |
| |
| en skarp tidsgräns eller servicegarantier .............................. | 891 | |
24.7 | Andra åtgärder för en effektivare handläggning ................. | 896 | |
24.8 | Vapenbyten............................................................................ | 904 | |
| 24.8.1 | Nuvarande ordning................................................ | 904 |
| 24.8.2 | Frågans tidigare behandling .................................. | 905 |
| 24.8.3 Vapenhandlare bör inte hantera vapenbyten ....... | 907 | |
24.8.4Inget förenklat tillståndsförfarande
för vapenbyten ....................................................... | 914 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
25 | En förbättrad samverkan........................................... | 919 |
25.1 | Uppdraget ............................................................................. | 919 |
25.2 | En regelbunden dialog.......................................................... | 919 |
25.3 | En kontaktkanal för vapenfrågor......................................... | 921 |
26 | Straffrättsliga frågor ................................................. | 923 | |
26.1 | Uppdraget ............................................................................. | 923 | |
26.2 | Gällande rätt ......................................................................... | 925 | |
| 26.2.1 | Vapenregleringen .................................................. | 925 |
| 26.2.2 Lagen om brandfarliga och explosiva varor ......... | 928 | |
| 26.2.3 | Lagen om krigsmateriel......................................... | 929 |
| 26.2.4 | Smugglingslagen.................................................... | 930 |
26.3 | En tydligare åtskillnad mellan legal |
| |
| och illegal vapenhantering .................................................... | 931 | |
| 26.3.1 | Straffrättens övergripande struktur ..................... | 932 |
26.3.2De straffrättsliga bestämmelserna bör
inte brytas ut från vapenregleringen om det
inte finns starka skäl.............................................. | 933 |
26.3.3Det bör inte göras en generell uppdelning mellan vapenbrott som begås av legala
vapeninnehavare och andra typer av |
|
vapenbrott.............................................................. | 934 |
26.3.4Innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt
ut bör endast i vissa fall utgöra vapenbrott.......... | 937 |
26.3.5Att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare bör beaktas vid gradindelning
och påföljdsbestämning ........................................ | 942 |
26.3.6 Vissa nya brottsrubriceringar bör införas............ | 947 |
26.3.7 Administrativa sanktionsavgifter bör inte |
|
införas .................................................................... | 951 |
26.4 Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott och grovt |
|
brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor ........ | 953 |
26.4.1 Märkning av skjutvapen och explosiva varor....... | 953 |
SOU 2024:31 | Innehåll | |
| 26.4.2 Avslipande serienummer kan beaktas inom |
|
| ramen för bedömningen av om ett vapenbrott |
|
| är grovt ................................................................... | 956 |
| 26.4.3 Avsaknad av märkning kan beaktas inom |
|
| ramen för bedömningen av om ett brott |
|
| mot LBE är grovt................................................... | 966 |
26.5 | En tydligare reglering om förverkande ................................ | 970 |
27 | Följdändringar och övriga frågor ................................ | 973 |
27.1 | Uppdraget.............................................................................. | 973 |
27.2 | Följdändringar....................................................................... | 974 |
27.3 | Tårgasvapen och andra gasvapen bör uttryckligen |
|
| jämställas med skjutvapen .................................................... | 975 |
27.4 | Reproduktioner av tillståndsfria skjutvapen bör även |
|
| fortsättningsvis omfattas av tillståndsplikt ......................... | 976 |
27.5 | Transport i samband med skrotning eller inlösen .............. | 977 |
27.6 | Registrering av dödsbon och konkursbon .......................... | 979 |
27.7 | Återlämnande av skjutvapen efter omhändertagande......... | 980 |
27.8 | Vapenförordningens bestämmelser om införsel ................. | 981 |
27.9Ett europeiskt skjutvapenpass utfärdat i Norge bör godtas i samma utsträckning som ett skjutvapenpass
| utfärdat i Danmark eller Finland.......................................... | 982 | |
27.10 | Utfärdande av europeiskt skjutvapenpass ........................... | 983 | |
27.11 | Avgift vid ansökan rörande deaktivering............................. | 986 | |
27.12 | Delvis nya forumbestämmelser vid överklagande |
| |
| av beslut enligt vapenförordningen...................................... | 987 | |
27.13 | Skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen ........................ | 989 | |
27.14 | Bemyndiganden..................................................................... | 991 | |
| 27.14.1 | Bötesstraff.............................................................. | 991 |
| 27.14.2 | Anmälningsplikt för dödsbon............................... | 991 |
InnehållSOU 2024:31
| 27.14.3 | Skyldigheten att hålla vissa förteckningar |
|
|
| tillgängliga.............................................................. | 992 |
27.15 | Rättelse av vapenförordningens bestämmelser om vem |
| |
| som får samköra vapenregister ............................................ | 993 | |
28 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............... | 995 | |
28.1 | Ikraftträdande ....................................................................... | 995 | |
28.2 | Utgångspunkter för våra förslag om |
| |
| övergångsbestämmelser........................................................ | 996 | |
28.3 | Övergångsbestämmelser till vapenlagen ............................. | 998 | |
| 28.3.1 | Tidigare meddelade tillstånd bör i huvudsak |
|
|
| fortsätta att gälla.................................................... | 998 |
| 28.3.2 | Äldre rätt att inneha start- och signalvapen |
|
|
| bör fortsätta gälla................................................... | 999 |
| 28.3.3 | Tidigare meddelad auktorisation bör |
|
|
| fortsätta gälla ......................................................... | 999 |
| 28.3.4 | Tidigare meddelade godkännanden bör |
|
|
| fortsätta gälla ........................................................ | 1000 |
| 28.3.5 | Vissa äldre övergångsbestämmelser bör |
|
|
| fortsätta att gälla.................................................... | 1000 |
| 28.3.6 | Den nya vapenlagen bör tillämpas också |
|
|
| i pågående ansökningsärenden ............................ | 1002 |
| 28.3.7 | Nya förutsättningar för innehavstillstånd bör |
|
|
| i allmänhet inte föranleda återkallelse ................. | 1002 |
| 28.3.8 | Innehav av sådana halvautomatiska gevär |
|
|
| som förbjuds för jakt bör avvecklas .................... | 1007 |
| 28.3.9 | Innehav av förbjudna skjutvapen bör avvecklas... | 1015 |
| 28.3.10 | Förslagen om utbyte av ljuddämpare och extra |
|
|
| mantlar föranleder inga |
|
|
| övergångsbestämmelser ....................................... | 1017 |
| 28.3.11 | Bestämmelserna om vem som ska registreras |
|
|
| i vapenregistren bör ges en framåtblickande |
|
|
| verkan.................................................................... | 1018 |
| 28.3.12 | Straffrättsliga förslag............................................ | 1020 |
SOU 2024:31 | Innehåll |
28.4 Övergångsbestämmelser till vapenförordningen .............. | 1021 |
28.4.1 Äldre rätt att inneha vissa luft- och |
|
fjädervapen bör fortsätta gälla............................. | 1021 |
28.4.2Vissa äldre övergångsbestämmelser bör
fortsätta gälla........................................................ | 1021 |
28.4.3Den som innehar ett skjutvapen som inte
längre kan anses effektbegränsat bör ges |
|
rimligt med tid att ansöka om tillstånd .............. | 1024 |
28.4.4Nya förutsättningar för tillstånd bör i endast i vissa fall föranleda återkallelse av
innehavstillstånd .................................................. | 1025 |
28.4.5Förslagen om överlåtelseanmälan och anmälan
om uteblivet förvärv ............................................ | 1026 |
28.4.6Den nya vapenförordningen bör i huvudsak
tillämpas också i pågående ansökningsärenden ... 1027
| 28.4.7 Redan inledda förfaranden bör slutföras där |
|
| de inletts ............................................................... | 1028 |
28.5 | Övergångsbestämmelser till andra författningsförslag..... | 1028 |
29 | Konsekvenser........................................................ | 1031 |
29.1 | Inledning.............................................................................. | 1031 |
29.2 | Förslaget om införande av en ny vapenlag |
|
| och vapenförordning........................................................... | 1033 |
29.3 | Allmänna förslag om innehavstillstånd ............................. | 1034 |
29.4 | Förslag om innehavstillstånd för enskilda personer ............ | 1035 |
| 29.4.1 Lämplighetsprövning av enskilda personer........ | 1035 |
| 29.4.2 Förslaget om större möjlighet för underåriga |
|
| att få innehavstillstånd för jakt och |
|
| målskjutning ........................................................ | 1035 |
| 29.4.3 Förslaget om en tydligare reglering i fråga |
|
| om när det finns skäl att göra undantag från |
|
| ålderskraven för innehav av enhandsvapen |
|
| och helautomatiska vapen ................................... | 1036 |
| 29.4.4 Förslaget om godtagbara ändamål för |
|
| innehav av skjutvapen.......................................... | 1036 |
Innehåll | SOU 2024:31 |
29.4.5Förslaget om att vissa föreskrifter ska flyttas
| från jaktregleringen till vapenregleringen ........... | 1037 |
29.4.6 | Förslaget om skjutvapens lämplighet |
|
| för ändamålet jakt................................................. | 1037 |
29.4.7 | Förslaget om aktivitetskraven för målskjutning... | 1038 |
29.4.8Förslagen om innehav av skjutvapen för
| udda ändamål ........................................................ | 1038 |
29.4.9 | Förslaget om att Polismyndigheten ska få |
|
| meddela föreskrifter om krav på tekniska |
|
| åtgärder för att ett skjutvapen ska anses |
|
| vara varaktigt obrukbart ...................................... | 1039 |
29.4.10 | Förslaget om utökning av vapengarderoben |
|
| för jakt och förtydligandena om mycket |
|
| kvalificerat behov ................................................. | 1039 |
29.4.11 | Förslagen om vapensamlare................................. | 1041 |
29.4.12 | Förslagen om innehavstillstånd för |
|
| enhandsvapen och helautomatiska skjutvapen ... | 1044 |
29.5 Förslagen om innehavstillstånd |
| |
för skyttesammanslutningar ............................................... | 1050 | |
29.5.1Förslagen om lämplighetsprövning och anmälan
av personer med ett betydande inflytande.......... | 1050 |
29.5.2 Förslagen om tydligare krav på behov |
|
och ändamål .......................................................... | 1051 |
29.5.3Förslagen om enhandsvapen och
helautomatiska vapen........................................... | 1051 |
29.5.4Förslaget om ingivande av bevis över
auktorisation......................................................... | 1052 |
29.6 Förslag om innehavstillstånd för huvudmän för museer...1053
29.6.1 Förslaget om tillstånd till skjutning med |
|
museers skjutvapen .............................................. | 1053 |
29.6.2 Förslaget om enhandsvapen och |
|
helautomatiska vapen........................................... | 1054 |
29.6.3 Förslagen om vapenföreståndare och ersättare.... | 1054 |
29.7 Förslag om innehavstillstånd för auktoriserade |
|
bevakningsföretag................................................................ | 1055 |
29.7.1Förslaget om lämplighetsprövning och anmälan
av personer med betydande inflytande ............... | 1055 |
SOU 2024:31 | Innehåll |
29.7.2 Förslagen om ändamål och behov ...................... | 1057 |
29.7.3 Förslagen om enhandsvapen och |
|
helautomatiska vapen .......................................... | 1059 |
29.7.4 Förslagen om vapenföreståndare och ersättare ... | 1059 |
29.8 Förslagen om hantering av organisationers skjutvapen.... | 1060 |
29.8.1Förslagen om justerade bestämmelser om vem som har huvudansvaret för en organisations
|
| skjutvapen ............................................................ | 1060 |
| 29.8.2 | Förslagen om vapenhanterare ............................. | 1060 |
29.9 | Förslagen om tillståndsbevis .............................................. | 1062 | |
| 29.9.1 | Förslagen om elektroniska tillståndsbevis ......... | 1062 |
| 29.9.2 | Övriga förslag om tillståndsbevis ....................... | 1064 |
29.10 | Förslagen om överlåtelse och förvärv av skjutvapen ........ | 1065 | |
29.11 | Förslagen om ljuddämpare, ammunition |
| |
| och vapenmagasin................................................................ | 1066 | |
| 29.11.1 | Rätt att under viss tid behålla vapenmagasin |
|
|
| eller ljuddämpare.................................................. | 1066 |
| 29.11.2 | Vapenhandlares rätt att inneha och föra in |
|
|
| ammunition och reparatörers rätt att inneha |
|
|
| ammunition.......................................................... | 1067 |
| 29.11.3 | Förtydliganden i lagen om krigsmateriel ........... | 1067 |
29.12 | Förslagen om utlåning av skjutvapen ................................ | 1068 | |
| 29.12.1 | Förslagen om tydligare bestämmelser |
|
|
| om utlåning .......................................................... | 1068 |
| 29.12.2 | Förslaget om att skyttesammanslutningar ska |
|
|
| kunna låna ut skjutvapen upprepade gånger ...... | 1069 |
| 29.12.3 | Förslagen om utlåning av bevakningsföretags |
|
|
| skjutvapen ............................................................ | 1069 |
| 29.12.4 | Förslagen om en tydligare reglering om |
|
|
| innehav av ammunition, ljuddämpare och |
|
|
| vapenmagasin vid lån av skjutvapen.................... | 1070 |
| 29.12.5 | Förslagen om låneintyg ....................................... | 1071 |
29.13 | Förslagen om förvaring ...................................................... | 1071 | |
| 29.13.1 | Förslaget om en ökad flexibilitet avseende var |
|
|
| enskilda personers vapen ska förvaras ................ | 1071 |
| 29.13.2 | Förslagen om förvaring hos någon annan.......... | 1072 |
Innehåll | SOU 2024:31 | |
29.13.3 | Förslaget om förvaring av vissa vapendelar ........ | 1072 |
29.13.4 | Skyttesammanslutningars förvaring.................... | 1073 |
29.13.5 | Förslagen om bemyndiganden om förvaring ..... | 1073 |
29.13.6 | Förslaget om utvidgade möjligheter till kontroll |
|
| av förvaring ............................................................ | 1074 |
29.14 Förslaget om att ett skjutvapens farlighet ska kunna |
| |
beaktas mer vid tillståndsprövningen ................................. | 1075 | |
29.14.1 | Förslaget om att vissa halvautomatiska gevär |
|
| inte ska få innehas för jakt ................................... | 1075 |
29.14.2Förslaget om förbud mot flerskottsanordningar ..1078
29.14.3Förslaget om förbud mot skjutvapen
| som kan kontrolleras utan fysisk befattning ...... | 1079 |
29.14.4 Förslaget om förbud mot helautomatiska |
| |
| enhandsvapen ....................................................... | 1079 |
29.14.5 Förslaget om en ventil för oproportionerligt |
| |
| samhällsfarliga vapen............................................ | 1080 |
29.15 Förslaget om effektbegränsade vapen som kan användas |
| |
med antändbara drivämnen ................................................. | 1080 | |
29.16 Förslagen som rör vapenhandel, reparation och ändring |
| |
av skjutvapen........................................................................ | 1081 | |
29.16.1 | Förslagen om vapenhandlare ............................... | 1081 |
29.16.2 | Förslagen om reparatörer .................................... | 1082 |
29.16.3 Förslagen om ändring och ombyggnad |
| |
| av annans skjutvapen............................................ | 1084 |
29.16.4 Förslaget om förtydligande av att föreståndare |
| |
| är en förutsättning för tillstånd ........................... | 1084 |
29.16.5Förslagen om godkännande av föreståndare, ersättare och den som får närvara vid
| provskjutning ....................................................... | 1084 |
29.16.6 | Förslaget om möjlighet att provskjuta vapen |
|
| som tagits emot för bl.a. reparation .................... | 1085 |
29.16.7 | Förslaget om lägre ansökningsavgift vid |
|
| ändring av befintligt tillstånd............................... | 1085 |
29.16.8 Förslaget om inlösen av vapenhandlares vapen ..1085
29.17Förslaget om införande av EU:s förenklade
införselförfarande för målskjutning ................................... | 1086 |
SOU 2024:31Innehåll
29.18 | Förslagen om förbättrad samverkan .................................. | 1088 | |
29.19 | Förslagen om registerbestämmelserna............................... | 1088 | |
29.20 | Straffrättsliga förslag........................................................... | 1089 | |
29.21 | Förslagen som rör övriga frågor......................................... | 1091 | |
| 29.21.1 Förslaget om att tårgasvapen uttryckligen |
| |
|
| jämställs med skjutvapen..................................... | 1091 |
| 29.21.2 Förslaget om transport i samband med |
| |
|
| skrotning eller inlösen......................................... | 1092 |
| 29.21.3 Förslaget om att vissa äldre hagelgevär ska |
| |
|
| kunna föras in i det europeiska skjutvapenpasset .. | 1092 |
| 29.21.4 Förslaget om avgift vid ansökan om |
| |
|
| deaktiveringsintyg ............................................... | 1092 |
| 29.21.5 Förslaget om ändrade forumbestämmelser när |
| |
|
| ett beslut enligt vapenförordningen överklagas .. | 1093 |
| 29.21.6 Förslaget om en skyldighet att anmäla |
| |
|
| förkomna skjutvapen........................................... | 1093 |
29.22 | Förslag som medför behov av systemutveckling hos |
| |
| Polismyndigheten ............................................................... | 1093 | |
29.23 | De sammantagna konsekvenserna av förslagen ................ | 1094 | |
| 29.23.1 | Ekonomiska konsekvenser.................................. | 1094 |
| 29.23.2 | Konsekvenser för brottsligheten |
|
|
| och det brottsförebyggande arbetet ................... | 1097 |
| 29.23.3 Effektiviseringar och bättre enhetlighet |
| |
|
| och förutsebarhet................................................. | 1098 |
| 29.23.4 | Konsekvenser för företagandet........................... | 1098 |
| 29.23.5 Konsekvenser för den personliga integriteten |
| |
|
| och rätten till privatliv ......................................... | 1099 |
| 29.23.6 | Konsekvenser för jämställdheten ....................... | 1100 |
| 29.23.7 Konsekvenser för legala vapeninnehavare.......... | 1101 | |
30 | Författningskommentar .......................................... | 1105 | |
30.1 | Förslaget till vapenlag (2025:00)........................................ | 1105 | |
30.2 | Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............... | 1229 | |
30.3 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:254) om |
| |
| förbud beträffande knivar och andra farliga föremål ........ | 1230 | |
Innehåll | SOU 2024:31 |
30.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1300) |
|
om krigsmateriel .................................................................. | 1231 |
30.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
| annat land inom Europeiska unionen................................. | 1234 |
30.6 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1219) |
|
| om internationellt tullsamarbete ........................................ | 1236 |
30.7 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) |
|
| om straff för smuggling....................................................... | 1237 |
30.8 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:979) om |
|
| åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott ..... | 1240 |
30.9 | Förslaget till lag om ändring i offentlighets- |
|
| och sekretesslagen (2009:400) ............................................ | 1240 |
30.10 | Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800) ......... | 1242 |
30.11 | Förslaget till lag om ändring i postlagen (2010:1045)....... | 1243 |
30.12 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:283) |
|
| om bevakning ombord på svenskt fartyg ........................... | 1243 |
30.13 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:341) |
|
| om beslut i särskilda regeringsärenden............................... | 1244 |
30.14 | Förslaget till lag om ändring i tullagen (2016:253) ............... | 1244 |
30.15 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:649) |
|
| om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. |
|
| vid hem för vård eller boende ............................................. | 1245 |
30.16 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) |
|
| om polisens behandling av personuppgifter inom |
|
| brottsdatalagens område ..................................................... | 1246 |
30.17 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:244) om |
|
| ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling |
|
| av personuppgifter inom brottsdatalagens område ........... | 1247 |
30.18 | Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen |
|
| (2019:32) .............................................................................. | 1248 |
SOU 2024:31 | Innehåll |
30.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2023:339) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling
| av personuppgifter inom brottsdatalagens område | ........... 1249 | |
31 | Författningsförslag som inte följer |
| |
| av ställningstagandena ........................................... | 1251 | |
31.1 | Inledning.............................................................................. | 1251 | |
31.2 | Alternativa författningsförslag........................................... | 1253 | |
31.3 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser .................... | 1255 | |
31.4 | Konsekvenser ...................................................................... | 1256 | |
31.5 | Författningskommentar till förslagen i avsnitt 31.2............. | 1258 | |
Bilagor |
|
| |
Bilaga 1 | Kommittédirektiv 2022:40 ......................................... | 1263 | |
Bilaga 2 | Kommittédirektiv 2023:50 ......................................... | 1273 | |
18 Utlåning av skjutvapen
18.1Uppdraget
Ett skjutvapen får som huvudregel bara innehas och hanteras av den som har tillstånd eller rätt att inneha vapnet. I vissa fall får inne- havaren dock låna ut vapnet till annan, som då anses ha rätt att inneha vapnet som lån. Bestämmelser om utlåning av skjutvapen finns i 3 kap. vapenlagen (1996:67) och 7 kap. vapenförordningen (1996:70).
Vapenregleringens bestämmelser om utlåning av skjutvapen är i vissa delar mindre tydliga. Samtidigt kan överträdelse av lånebestäm- melserna föranleda ansvar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren (jfr prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 104 och NJA 2005 s. 758). Det är därför angeläget att bestämmelserna för- tydligas. Våra överväganden rörande detta finns i avsnitt 18.3.
Utlåning av skjutvapen får som huvudregel ske endast vid enstaka tillfällen. Sådana skyttesammanslutningar som kan ges tillstånd att inneha skjutvapen kan emellertid ha behov av att låna ut vapen vid upprepade tillfällen, exempelvis till den som vill kvalificera sig för att få inneha ett eget skjutvapen för målskjutning. I avsnitt 18.4 över- väger vi om en uttrycklig möjlighet till upprepad utlåning bör införas för skyttesammanslutningar.
I avsnitt 13.5 föreslår vi att möjligheten för auktoriserade bevak- ningsföretag att inneha skjutvapen ska utvidgas till att avse vissa nya ändamål. Frågan om utlåning av skjutvapen som innehas för de nya ändamålen behandlas i avsnitt 18.5. Där behandlar vi också vissa andra frågor som rör utlåning av skjutvapen som innehas av ett auktoriserat bevakningsföretag.
Med lån av skjutvapen följer en rätt att också inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin tillsammans med vapnet. Bestämmel- ser om detta finns både i vapenlagens kapitel om innehavstillstånd och
663
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
i kapitlet om utlåning av skjutvapen. (2 kap. 8 § och 3 kap. 10 § vapen- lagen.) I avsnitt 18.6 behandlas frågan om regleringen bör förtydligas.
Enligt 7 kap. 1 § vapenförordningen ska ett s.k. låneintyg i allmän- het överlämnas den som lånar ett skjutvapen, om vapnet inte innehas uteslutande i långivarens närvaro. Bestämmelserna om låneintyg fram- står i vissa avseenden som föråldrade. Frågor om låneintyg behandlas i avsnitt 18.7.
18.2Gällande rätt
När utlåning får ske
Ett tillståndspliktigt skjutvapen får som huvudregel inte lånas ut till någon annan än den som har tillstånd att inneha vapnet (3 kap. 1 § vapenlagen). Den som har rätt att inneha ett skjutvapen får dock vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om utlåningen sker för samma ända- mål som utlånarens tillstånd avser och utlåningen avser en tid om högst två veckor (3 kap. 1 a § vapenlagen). Sådan utlåning benämns i det föl- jande korttidsutlåning.
Korttidsutlåning förutsätter som huvudregel att låntagaren har tillstånd att låna skjutvapen (s.k. lånetillstånd). Ett lånetillstånd avser i allmänhet inte ett specifikt vapen utan en viss vapentyp. Tillståndet meddelas inte för ett särskilt lånetillfälle utan gäller tills vidare. (Jfr prop. 2005/06:113 Ökad kontroll av vapen, s. 33.) Förutsättningarna för lånetillstånd regleras i 3 kap. 9 § vapenlagen och behandlas i av- snitt 18.3.6.
I vissa fall får korttidsutlåning ske trots att låntagaren inte har meddelats lånetillstånd. Lånetillstånd krävs för det första inte om lån- tagaren har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som det vapen som lånet avser. För det andra krävs inte lånetillstånd om vapnet inne- has och används under långivarens uppsikt, under uppsikt av någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning eller under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Slutligen krävs inte heller lånetillstånd om lånet avser ett start- eller signalvapen. (3 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen.)
En särskild typ av korttidsutlåning är vapenhandlares utlåning för provskjutning på skjutbana (3 kap. 6 § vapenlagen). Förutsättningarna för sådan utlåning utvecklas i avsnitt 18.3.5.
664
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
En annan tillåten form av utlåning än korttidsutlåning regleras i
3kap. 7 § vapenlagen. Enligt de bestämmelserna får ett auktoriserat bevakningsföretag i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning låna ut skjutvapen till företagets väktare. Företaget får dock endast låna ut vapen till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lån inneha skjutvapen för sådant ändamål. Förutsättningarna för tillstånd berörs närmare i avsnitt 18.5.3. Någon begränsning till utlåning vid enstaka tillfällen gäller inte vid bevakningsföretags ut- låning till väktare.
I doktrinen anges att utlåning endast får ske i ett led. Den som har lånat ett vapen anses alltså inte få låna ut vapnet till någon annan. I doktrinen uppmärksammas dock även att Hovrätten över Skåne och Blekinge inom ramen för ett brottmål har uttalat att bestämmel- serna i vapenlagen och vapenförordningen inte innebär något hinder mot att en låntagare låter andra personer använda vapnet under lån- tagarens uppsikt. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], inledningen till 3 kap. och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 28 november 2018 i mål nr B 1577-18.)
Den som lånar ett skjutvapen enligt vapenlagens bestämmelser om tillåten utlåning har rätt att inneha vapnet utan innehavstillstånd (se 2 kap. 1 § tredje stycket vapenlagen).
Grundläggande förutsättningar för utlåning
Ett skjutvapen får inte lånas ut till den som kan antas komma att miss- bruka vapnet (3 kap. 2 § vapenlagen). I linje med detta gäller att skjut- vapen i allmänhet inte får lånas ut till den som har fått ett skjutvapen förverkat eller ett innehavstillstånd återkallat. Har någon fått ett skjut- vapen omhändertaget, får vapen av den typ som omhändertagits som huvudregel inte lånas ut till honom eller henne. (3 kap. 8 § vapenlagen.) Långivaren anses dock inte ha någon mera omfattande undersöknings- plikt (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 2 och 8 §§).
665
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Ålderskrav och krav på samtycke
Ett skjutvapen får som huvudregel endast lånas ut till den som har fyllt 18 år. Det finns emellertid flera undantag från den huvudregeln. Grovt förenklat får ett skjutvapen lånas ut till den som inte fyllt 18 år om vapnet ska användas under uppsikt eller den underåriga har till- stånd att inneha ett vapen av samma typ. Det finns också ett särskilt undantag för utlåning av start- eller signalvapen som ska användas vid tävling eller övning. (3 kap. 3 § vapenlagen.)
Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer i princip inte att den som är under 20 år ges tillstånd att som lån inneha skjutvapen i samband med ett bevakningsuppdrag som kräver beväpning (se vidare avsnitt 18.5.3).
Tillstånd att låna skjutvapen får inte meddelas den som har för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken utan att förvaltaren har läm- nat samtycke (7 kap. 6 § vapenförordningen). Däremot krävs enligt vapenregleringen inte vårdnadshavarens samtycke för att den som är under 18 år ska få låna skjutvapen. Detta skiljer sig från de förutsätt- ningar som gäller för att den som är under 18 år ska ges innehavs- tillstånd (2 kap. 11 § vapenförordningen).
Enhandsvapen och helautomatiska vapen
Enhandsvapen och helautomatiska vapen får i regel lånas ut endast för användning under långivarens uppsikt eller för övning eller täv- ling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Detta gäller dock inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett sådant vapen eller i fråga om start- eller signalvapen. (3 kap. 4 § vapenlagen.) Enligt vår mening ligger det i sakens natur att bestämmelserna inte kan anses tillämp- liga vid bevakningsföretags utlåning till väktare i samband med be- vakningsuppdrag som kräver beväpning.
Handhavandekrav
Om innehavet av ett skjutvapen kräver att den enskilde ska ha avlagt skytteprov eller genomgått en viss utbildning eller på annat sätt visat sig lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till
666
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
den som uppfyller samma krav. Detta gäller dock inte när vapnet ska användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjutbana eller vid jakt under långivarens uppsikt. (3 kap. 5 § vapenlagen.) Be- stämmelsen saknar i praktiken betydelse vid utlåning till väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning, eftersom vapenregleringen får anses sakna specifika handhavandekrav för till- stånd att inneha skjutvapen för skyddsändamål (se avsnitt 5.5 och 6.2, jfr dock Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenären- den, RA 2024:1, avsnitt 4.4.2).
Innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin
Den som har tillstånd att låna skjutvapen får under den tid han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammunition, ljuddäm- pare och vapenmagasin till vapnet utan särskilt tillstånd (3 kap. 10 § vapenlagen). En motsvarande rätt gäller enligt 2 kap. 8 § vapenlagen för den som utan tillstånd lagligen lånar ett skjutvapen för skjutning (se vidare avsnitt 18.6).
Krav på dokumentation
Vid utlåning av skjutvapen ska intyg om lånet överlämnas till lån- tagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. Vissa undantag gäller, bl.a. om utlåning sker till en familjemedlem. (7 kap.
1§ vapenförordningen.) Bestämmelserna om låneintyg berörs närmare i avsnitt 18.7. Underlåtenhet att lämna låneintyg kan föranleda pen- ningböter (14 kap. 1 § vapenförordningen).
När den som har lånat ett skjutvapen medför vapnet utan att till- ståndshavaren är närvarande är personen skyldig att medföra doku- mentation som utvisar rätten att inneha vapnet som lån (se 12 kap.
3§ sista stycket vapenförordningen med där gjorda hänvisningar). Underlåtenhet att medföra föreskriven dokumentation kan föranleda penningböter (14 kap. 1 § vapenförordningen).
667
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
18.3Tydligare bestämmelser om utlåning
18.3.1En tydligare struktur
Förslag: Bestämmelserna i 3 kap. nuvarande vapenlag ska i huvud- sak flyttas över till den nya vapenlagen. Paragraferna ska dock delvis placeras i en annan ordning och nya rubriker införas för att tydliggöra vilka regler som är tillämpliga vid olika former av ut- låning.
Skälen för förslaget
Bestämmelserna i 3 kap. nuvarande vapenlag bör i huvudsak flyttas över till den nya vapenlagen. Bestämmelserna är i allmänhet generellt formulerade och ger intryck av att vara tillämpliga vid alla former av utlåning. Som framgår i det föregående är detta dock inte fallet. Exempelvis saknar bestämmelserna i 3 kap. 5 § vapenlagen praktisk betydelse vid bevakningsföretags utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen. Mot denna bakgrund föreslår vi att paragraferna ska placeras om och nya rubriker införas för att tydliggöra vilka bestäm- melser som gäller vid olika former av utlåning.
Förutsättningarna för utlåning av skjutvapen skiljer sig åt bero- ende på om utlåningen ska ske under uppsikt eller om utlåningen sker för självständigt handhavande. I promemorian Förstärkt kontroll av vapen m.m. (Ds 2004:32) lämnades förslag på hur vapenlagens kapi- tel om utlåning av skjutvapen kan struktureras för att det enklare ska gå att utläsa vilka krav som gäller i vilka situationer. Förslaget har inte lett till lagstiftning. Vi bedömer att det i och för sig skulle medföra vissa fördelar att disponera bestämmelserna om utlåning utifrån om utlåningen ska ske under uppsikt eller inte. Mot detta måste emel- lertid ställas de fördelar ett bibehållande av de enskilda paragrafernas nuvarande uppbyggnad har för rättstillämparen. Vi lämnar därför inget förslag i detta avseende.
668
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
18.3.2Nya beteckningar bör införas
Förslag: Tillstånd till utlåning till enskilda personer ska i den nya vapenlagen betecknas lånetillstånd. Tillstånd att låna skjutvapen av bevakningsföretag i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning ska i den nya vapenlagen betecknas bevaknings- lånetillstånd.
Skälen för förslagen
För utlåning enligt 3 kap. 1 a § vapenlagen krävs som huvudregel att låntagaren har tillstånd att låna skjutvapen. Också för utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen krävs att låntagaren har tillstånd. Det rör det sig dock om två olika typer av tillstånd (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 7 §). För att tydliggöra detta föreslår vi att ett sådant till- stånd som avses i 3 kap. 1 a och 9 §§ vapenlagen i den nya vapenlagen ska benämnas lånetillstånd. Sådant tillstånd som krävs för utlåning till väktare enligt 3 kap. 7 § vapenlagen bör benämnas bevaknings- lånetillstånd.
18.3.3Huvudregeln om utlån av tillståndspliktiga skjutvapen bör förtydligas
Bedömning: Det är möjligt att ha innehavstillstånd till ett vapen som civilrättsligt tillhör någon annan. I ett sådant fall har tillstånds- havaren en självständig rätt att inneha vapnet, som inte grundas på vapenlagens lånebestämmelser. Personen bör därför inte ses som låntagare i vapenlagens mening, även om han eller hon har lånat vapnet i civilrättslig bemärkelse. En bestämmelse om utlåning till den som själv har tillstånd att inneha vapnet blir alltså miss- visande.
Förslag: I den nya vapenlagen ska huvudregeln för utlåning vara att ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet.
669
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Skälen för bedömningen och förslagen
Av 3 kap. 1 § vapenlagen framgår att ett tillståndspliktigt skjutvapen som huvudregel inte får lånas ut till någon annan än den som har tillstånd att inneha vapnet. Huvudregeln innebär dels att utlåning av skjutvapen som utgångspunkt är förbjudet, dels att utlåning får ske till den som har tillstånd att inneha vapnet. Förutsättningarna för utlåning till annan än den som har tillstånd att inneha skjutvapnet regleras i tredje kapitlets övriga paragrafer.
Ett tillståndspliktigt skjutvapen får alltså lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet. Både ordalydelsen och förarbetena till be- stämmelsen talar för att låntagaren måste ha tillstånd att inneha det specifika vapen som utlånet avser (jfr prop. 2005/06:113 s. 35). En sådan tolkning får också stöd av att bestämmelsen i 3 kap. 1 a § andra stycket 1 vapenlagen inte skulle behövas om det vore tillräckligt att låntagaren hade tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som lånet avser.
Utifrån ändamålen med vapenregleringen är det av stor vikt att det vid varje tidpunkt står klart vem som har rätt att inneha ett visst skjutvapen och även vem som faktiskt innehar och därmed ansvarar för vapnet. Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer det i dag inte att två personer ges tillstånd att inneha samma skjutvapen, även om det historiskt sett kan ha förekommit. Mot denna bakgrund framstår den praktiska betydelsen av huvudregeln om att ett skjut- vapen får lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet som mycket begränsad.
Bestämmelsen om att det är tillåtet att låna ut skjutvapen till den som har tillstånd att inneha vapnet togs in i vapenlagen genom en lag- ändring 2006. Lagändringen avsåg att klargöra att utlåning får ske också under längre tid än vad reglerna om utlåning medger, under förutsätt- ning att låntagaren har tillstånd att inneha vapnet (se prop. 2005/06:113 s. 34). Enligt vår mening kan det ifrågasättas om lagändringen var be- fogad. Att den som har tillstånd att inneha ett visst skjutvapen också har rätt att inneha vapnet är självklart, liksom att varken den perso- nen eller den som överlämnar vapnet till honom eller henne gör sig skyldig till vapenbrott (jfr 9 kap. 1 § vapenlagen). Det är vidare tvek- samt om utlån till någon som har tillstånd att inneha ett skjutvapen över huvud taget bör ses som utlån i vapenlagens mening, även om det förvisso kan vara fråga om utlån i civilrättslig bemärkelse.
670
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
I ljuset av det sagda menar vi att bestämmelsen om att tillstånds- pliktiga skjutvapen får lånas ut till den som har tillstånd att inneha vapnet inbjuder till feltolkningar. För att tillerkänna bestämmelsen någon praktisk betydelse är det frestande att läsa den som att utlåning får ske till den som har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ som det vapen lånet avser. Sådan utlåning får emellertid bara ske under de förutsättningar som anges i 3 kap. 1 a § vapenlagen. En fel- aktig tolkning av bestämmelserna kan medföra straffrättsligt ansvar för både långivaren och låntagaren. Bestämmelsen kan också tolkas som att den antyder en möjlighet för två personer att ha innehavs- tillstånd till samma vapen. Någon sådan möjlighet bör inte finnas, och förekommer inte heller i nuvarande rättstillämpning.
Mot denna bakgrund föreslår vi att huvudregeln om utlåning av skjutvapen i 3 kap. 1 § första stycket nuvarande vapenlag inte ska föras över till den nya vapenlagen. I stället bör det i den nya vapen- lagen anges att ett tillståndspliktigt skjutvapen får lånas ut endast när det är särskilt föreskrivet. Utlåning i den nya vapenlagens bemärkelse bör endast anses föreligga om låntagaren enbart har rätt att inneha skjutvapnet som lån. Den som har tillstånd att inneha ett visst skjut- vapen ska alltså inte ses som låntagare i den nya vapenlagens mening, även om vapnet rent civilrättsligt tillhör någon annan.
18.3.4Låntagarens rätt att inneha vapnet som lån bör framgå av lånebestämmelserna
Förslag: Det ska av den nya vapenlagens bestämmelser om utlåning framgå att den som lånar ett skjutvapen i enlighet med bestäm- melserna har rätt att inneha vapnet som lån.
Skälen för förslaget
Vapenlagens bestämmelser om utlåning av skjutvapen är formule- rade så att de anger under vilka förutsättningar innehavaren får låna ut vapnet. Av 2 kap. 1 § vapenlagen framgår dock att tillstånd enligt den paragrafen inte krävs om innehavaren har lånat vapnet enligt be- stämmelserna i 3 kap. 1 a eller 7 §§ vapenlagen. Den som lånar ett
671
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
skjutvapen har alltså rätt att inneha vapnet som lån om utlåningen är tillåten.
I 2 kap. 1 § vapenlagen anges endast vissa av de fall då tillstånd enligt paragrafen inte krävs. Vi föreslår därför i avsnitt 4.3 att paragra- fen ska ändras så att det i den nya vapenlagen i stället anges att till- stånd inte krävs om det är särskilt föreskrivet. För tydlighetens skull bör det då av bestämmelserna om utlåning av skjutvapen framgå att låntagaren har rätt att inneha skjutvapnet vid tillåten utlåning.
18.3.5Vapenhandlares utlåning för provskjutning bör ses som en egen form av utlåning
Förslag: Vapenhandlares utlåning för provskjutning ska ses som en egen form av utlåning. Av bestämmelserna ska framgå det gäller en yttersta tidsgräns om två veckor för sådan utlåning.
Bestämmelserna om kortidsutlåning ska anpassas till att vapen- handlares utlåning ses som en egen form av utlåning.
Skälen för förslagen
Vapenhandlares utlåning av skjutvapen för provskjutning regleras huvudsakligen i 3 kap. 6 § vapenlagen. Av bestämmelserna framgår att vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjut- vapen. Uppsikten får också utövas av vapenhandlaren själv eller av någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att när- vara vid provskjutning. Kravet på uppsikt gäller inte om låntagaren själv har rätt att inneha ett vapen av den typ som lånet avser eller i fråga om start- eller signalvapen.
Vapenhandlares utlåning av skjutvapen för provskjutning utgör enligt den nuvarande vapenlagen en specialform av korttidsutlåning (jfr 3 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. 1 § tredje stycket vapenlagen). Bestämmelserna om vapenhandlares utlåning för provskjutning är dock äldre än bestämmelserna om korttidsutlåning i 3 kap. 1 a § vapen- lagen. Frågan om hur bestämmelserna förhåller sig till varandra be-
672
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
rördes inte uttryckligen i propositionen i samband med att den senare paragrafen infördes (se prop. 2005/06:113 s. 31–35 och 52).
Trots de generella bestämmelserna i 3 kap. 1 a, 3 och 4 §§ vapen- lagen innehåller paragrafen om vapenhandlares utlåning särskilda be- stämmelser om ålderskrav och uppsikt. De särskilda krav som i all- mänhet gäller när ett skjutvapen lånas ut för skjutning gäller inte vid provskjutning (3 kap. 5 § andra stycket vapenlagen). Vidare kan note- ras att det enligt 3 kap. 1 a § är en förutsättning för utlån enligt den paragrafen att utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens tillstånd avser. Det är inte självklart att utlåning för provskjutning är utlåning för samma ändamål som vapenhandlares tillstånd, även om en vapenhandlare givetvis har intresse av att inom ramen för sin verk- samhet kunna låta kunder provskjuta vapnen. Enligt vår mening talar systematiska skäl för att bestämmelserna om vapenhandlares utlåning för provskjutning i den nya vapenlagen ska ses som en egen form av utlåning.
Det ligger i sakens natur att utlåning för provskjutning endast får ske vid enstaka tillfällen och att utlåningen inte får vara under mer än en kortare tid. För tydlighets skull bör dock en yttersta tidsgräns om två veckor anges i bestämmelserna, vilket motsvarar den yttersta tidsgränsen vid utlåning för provskjutning enligt gällande rätt (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen).
I avsnitt 22.2.2 föreslår vi att det av den nya vapenlagen ska fram- gå vad som ska krävas för att en person ska få godkännas av Polis- myndigheten att närvara vid provskjutning i en vapenhandlares ställe. Vidare föreslår vi att ett sådant uppdrag ska få ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter.
Följdändringar
Enligt 3 kap. 1 a § andra stycket 2 vapenlagen gäller ett undantag från kravet på lånetillstånd vid korttidsutlåning vid vissa former av upp- siktsutlåning. Bland annat gäller ett undantag från kravet på låne- tillstånd om vapnet innehas och används under uppsikt av någon som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning. Förarbetena ger inte stöd för att lagstiftarens avsikt varit att annan än den som ska närvara vid provskjutning i en vapenhandlares ställe ska kunna ges ett sådant godkännande (jfr prop. 2005/06:113). En-
673
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
ligt doktrinen avser denna typ av uppsiktsutlåning endast vapenhand- lares utlåning (se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, ver- sion 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 1 a §). Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer det inte heller i praktiken att någon annan än den som i vapenhandlares ställe ska närvara vid provskjut- ning ges ett sådant godkännande som avses i paragrafen. Som en följd av att vapenhandlares utlåning för provskjutning ses som en egen form av utlåning bör därför bestämmelsen om undantag från kravet på lånetillstånd vid utlåning under uppsikt av någon som getts ett så- dant godkännande utgå.
18.3.6Bestämmelserna rörande lånetillstånd bör förtydligas
Förslag: I den nya vapenlagen ska det förtydligas att de förutsätt- ningar i fråga om låntagarens ålder och personliga lämplighet som gäller för utlåning ska beaktas också vid prövningen av om låne- tillstånd ska ges. Endast om det kan antas att de förutsättningarna inte kommer utgöra hinder mot utlåning ska lånetillstånd få ges. Det ska också förtydligas att lånetillstånd får ges endast för sär- skilt angivna ändamål.
Vapenförordningens bestämmelser om vilka handhavandekrav som gäller för lånetillstånd ska förtydligas.
Den som ansöker om lånetillstånd ska ge in den utredning som åberopas till stöd för ansökan tillsammans med ansökningen.
Av ett bevis om lånetillstånd ska framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser. Bestämmelserna om skyldighet att medföra bevis om lånetillstånd ska ges en teknikneutral utformning.
Skälen för förslagen
Det bör finnas olika regleringar för lånetillstånd och bevakningslånetillstånd
Bestämmelser om tillstånd att låna skjutvapen finns i 3 kap. 9 § vapen- lagen. Utifrån bestämmelsernas ordalydelse skulle regleringen kunna avse både sådant lånetillstånd som avses i 3 kap. 1 a § vapenlagen och bevakningslånetillstånd enligt 3 kap. 7 §. Bestämmelsernas tillkomst i samband med att regleringen i 3 kap. 1 a § vapenlagen infördes talar
674
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
dock för att de enbart avser sådana lånetillstånd som avses i den para- grafen. Även de kompletterande bestämmelserna i vapenförordningen talar snarast för en sådan tolkning (jfr 7 kap. 3 och 5 §§ vapenförord- ningen). Rent faktiskt tillämpas delvis andra krav för att någon ska ges bevakningslånetillstånd jämfört med vad som gäller för låne- tillstånd. Mot denna bakgrund föreslår vi att förutsättningarna för bevakningslånetillstånd ska bli föremål för en särskild reglering (se vidare avsnitt 18.5.3). Våra överväganden i det följande rör alltså en- dast sådana lånetillstånd som avses i 3 kap. 1 a § vapenlagen.
Förutsättningarna för lånetillstånd bör förtydligas
I 3 kap. 9 § vapenlagen framgår att lånetillstånd får meddelas fysiska personer. Lånetillstånd får meddelas endast den som behöver låna vapen för ett godtagbart ändamål och om det skäligen kan antas att han eller hon inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser.
Av övriga bestämmelser i 3 kap. vapenlagen följer att lånetillstånd som huvudregel endast bör ges till den som fyllt 18 år. De krav på utbildning etc. som gäller för tillstånd att inneha ett skjutvapen gäller också för lånetillstånd. (3 kap. 3 och 5 §§ vapenlagen.) Handhavande- kraven preciseras i 7 kap. 5 § vapenförordningen. Där framgår också att behov av vissa vapentyper endast kan anses finnas för vissa ända- mål. Av vapenförordningen framgår vidare att tillstånd att låna skjut- vapen som huvudregel får ges endast för jakt eller målskytte. Om det finns synnerliga skäl får tillstånd dock meddelas för skjutning även för annat ändamål. (7 kap. 3 § vapenförordningen.)
Vi har övervägt om de godtagbara ändamålen för lånetillstånd bör framgå av lag. I fråga om de godtagbara ändamålen för innehavs- tillstånd har vi gjort bedömningen att en sådan ordning är lämplig (se avsnitt 6.5). Beträffande lånetillstånd gör vi emellertid bedöm- ningen att det finns fördelar med att behålla regleringen på förord- ningsnivå. En sådan ordning möjliggör för regeringen att enkelt utöka de godtagbara ändamålen för utlåning om skäl för en sådan ändring uppkommer. I ljuset av att de godtagbara ändamålen för lån av skjut- vapen är mer begränsade än de godtagbara ändamålen för innehavs- tillstånd bör en sådan möjlighet finnas.
Vi har vidare övervägt om det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att lånetillstånd endast får ges till den som med hänsyn
675
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga omständig- heter är lämplig att som lån inneha sådana skjutvapen som ansökan avser. En sådan bestämmelse skulle korrespondera med den allmänna bestämmelse om krav på personlig lämplighet som vi föreslår ska in- föras i fråga om innehavstillstånd (se avsnitt 6.3). En sådan bestäm- melse kan emellertid kritiseras för att i viss mån utgöra en dubbel- reglering i förhållande till de bestämmelser som i dag finns i 3 kap. 3 och 5 §§ vapenlagen. En bättre lösning är därför enligt vår mening att det i bestämmelsen om lånetillstånd uttryckligen anges att till- stånd får ges endast om det kan antas att kraven för tillåten utlåning i de bestämmelserna inte kommer utgöra hinder mot utlåning. Vi föreslår alltså en sådan reglering.
Redan i dag ges lånetillstånd endast för särskilt angivna ändamål (se 7 kap. 7 § vapenförordningen). Att lånetillståndet begränsas på detta sätt är en förutsättning för att den som använder ett lånat skjut- vapen för något annat ändamål ska kunna hållas straffrättsligt ansva- rig enligt 9 kap. 2 § a vapenlagen. Enligt vår mening bör kravet på att lånetillstånd får ges endast för särskilt angivna ändamål framgå av lag, i likhet med vad som redan i dag gäller för tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 5 § vapenlagen).
Särskilt om förtydligande av handhavandekraven för lånetillstånd
Som anges i det föregående finns vissa handhavandekrav för låne- tillstånd i 7 kap. 5 § vapenförordningen. Enligt paragrafen ska den som ansöker om tillstånd att låna skjutvapen visa sig kunna handha den typ av vapen som ansökan avser. Därvid gäller enligt paragrafen i tillämpliga delar vad som anges i 2 kap. 3 § vapenförordningen. Hän- visningen till 2 kap. 3 § vapenlagen får anses avse både paragrafens be- stämmelser om handhavandekrav och bestämmelserna om bevismedel.
Vilka bestämmelser i 2 kap. 3 § vapenförordningen som avser hand- havandekrav i vapenförordningens mening är inte självklart. Paragra- fens första stycke ger intryck av att handla om just handhavande- krav, men innefattar även krav på bl.a. ålder och bevis om kunskaper och skjutskicklighet. Vi föreslår i avsnitt 5.5 att paragrafen ska brytas upp och bestämmelserna renodlas.
Det är tydligt att bestämmelser om ålder varken kan ses som be- stämmelser om handhavandekrav eller bevismedel. När det gäller de
676
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
krav på aktivt medlemskap i en skyttesammanslutning som också framgår av 2 kap. 3 § vapenförordningen är det mindre självklart om de utgör handhavandekrav eller inte. Kraven på aktivt medlemskap bidrar dock till att tillståndshavaren uppehåller sin skjutskicklighet och en säker vapenhantering (se avsnitt 6.7.1). Vi menar därför att de kan betecknas som handhavandekrav i vid bemärkelse. Enligt upp- gift från Polismyndigheten är det vanliga att den som ansöker om låne- tillstånd för målskjutning ger in ett s.k. föreningsintyg. Mot denna bakgrund menar vi att hänvisningen i 7 kap. 5 § vapenförordningen får anses avse också kraven om aktivt medlemskap. Detta bör gälla även fortsättningsvis. För tydlighetens skull bör det dock i den nya vapen- förordningen uttryckligen anges att kraven på aktivt medlemskap gäller vid ansökan om tillstånd att låna skjutvapen för målskjutning.
Åberopad utredning bör ges in med ansökan
Vapenförordningen innehåller bestämmelser om ansökan och bevis om lånetillstånd och om ansökningsavgift (7 kap. 4 och 7 §§ och 16 kap. 1 §). Av vapenförordningens bestämmelser om ansökan fram- går inte uttryckligen att den som ansöker om lånetillstånd ska ge in den utredning som åberopas till stöd för ansökan tillsammans med ansökningen. Detta bör förtydligas i den nya vapenförordningen.
Av tillståndsbeviset bör framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser
Den som ansöker om lånetillstånd ska i ansökan uppge bl.a. vilken typ av skjutvapen som tillståndet ska avse (7 kap. 4 § 3 vapenförord- ningen). I vapenförordningen anges däremot inte uttryckligen att detta ska framgå också av tillståndsbeviset (se 7 kap. 7 § vapenförord- ningen). En annan sak är att Polismyndigheten vanligen ändå anger uppgift om vapentyp i tillståndsbeviset. Enligt uppgift från Polis- myndigheten överväger man dock att ändra praxis i detta avseende.
Att det av lånebeviset framgår vilken typ av skjutvapen som ett lånetillstånd avser är nödvändigt för att man ska kunna avgöra vilka typer av skjutvapen som omfattas av tillståndet. Av den nya vapen- förordningen bör därför uttryckligen framgå att det av tillstånds- beviset ska framgå vilken typ av skjutvapen som tillståndet avser.
677
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Vilken detaljeringsgrad som ska krävas när typ av skjutvapen an- ges i tillståndsbeviset låter sig inte preciseras i författning, utan styrs av tillståndets omfattning. De skilda handhavandekrav som gäller för olika vapentyper medför i sig vissa krav på precision (jfr 7 kap. 5 § och 2 kap. 3 § nuvarande vapenförordning). Det finns alltså skäl att i ett lånebevis för målskjutning skilja på i vart fall helautomatiska vapen, enhandsvapen, effektbegränsade vapen och andra skjutvapen för målskjutning. Om det är befogat att ge tillståndet en ännu snäv- are avgränsning bör vapentypen kunna anges med uppgift om exem- pelvis fabrikat, modell och kaliber. Polismyndigheten får också anses fri att ange vapentyp på ett sätt som korresponderar med indelningen av skjutvapen enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapen- tillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8), om detta bedöms ändamålsenligt när någon ansöker om lånetillstånd för jakt.
Vilken typ av vapen ett lånetillstånd omfattar bör i tillstånds- beviset anges så att det inte kan uppstå några missförstånd rörande vilka skjutvapen lånetillståndshavaren får låna. Den som lånar ut ett skjutvapen till någon som getts lånetillstånd ska kunna utgå från att personen uppfyller de krav som gäller för att utlåning till den personen av sådana vapen tillståndet avser är tillåtet.
Bestämmelserna om skyldighet att medföra bevis om lånetillstånd bör ges en teknikneutral utformning
Enligt 12 kap. 3 § vapenförordningen är den som medför ett lånat skjutvapen annat än i tillståndshavarens närvaro skyldig medföra bl.a. bevis om lånetillstånd. Som framgår av avsnitt 15.5 utesluter vi inte att bevis om lånetillstånd i framtiden ska kunna utfärdas i elektronisk form. Bestämmelserna bör därför redan nu ges en teknikneutral ut- formning. I likhet med vad vi föreslår i fråga om bevis om innehavs- tillstånd bör skyldigheten att medföra beviset anpassas så att till- ståndshavaren i stället ska kunna visa upp beviset (jfr avsnitt 15.4.1).
678
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
18.3.7Utlåning i flera led bör endast i vissa fall vara tillåtet
Förslag: Det ska i den nya vapenlagen förtydligas att utlåning i flera led i allmänhet är förbjudet. Den som har lånat ett skjutvapen enligt de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning ska dock få låna ut vapnet för innehav och användning under långivarens uppsikt.
Skälen för förslagen
I doktrinen har anförts att utlåning i allmänhet bara får ske i ett led. Den som har lånat ett vapen får alltså i regel inte låna ut vapnet till någon annan. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, ver- sion 2A, JUNO], inledningen till 3 kap.) Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dom den 28 november 2018 i mål nr B 1577-18 dock kommit fram till att det inte finns några bestämmelser i vapenlagen eller vapenförordningen som hindrar att en låntagare låter andra per- soner använda vapnet under låntagarens uppsikt.
Utlåning i strid med vapenlagens bestämmelser kan föranleda an- svar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren. Vi bedömer därför att hänsynen till legala vapeninnehavare med styrka talar för att rättsläget klargörs.
Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av bl.a. skjutvapen föremål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kontrollen är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av sär- skild betydelse är också strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 26.) Utlåning i flera led minskar tillståndshavarens kontroll över vapnet. Det gör det också svårare för Polismyndigheten att vid behov få kännedom om var vapnet finns.
Samtidigt kan utlåning i flera led ha vissa fördelar för legala vapen- innehavare. Som exempel har anförts att en förälder som vill lära sitt barn att jaga kan ha behov av att låna ett mindre skjutvapen och sedan låna ut det till ungdomen för användning under uppsikt.
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att utlåning i flera led i princip inte bör vara tillåten. När den som själv lånat ett skjutvapen med stöd av de allmänna bestämmelserna om korttidsutlåning låter
679
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
någon annan låna vapnet under uppsikt bedömer vi dock att de risker som utlåning i flera led medför inte är större än att de kan godtas. Sådan utlåning kan ha vissa fördelar för legala vapeninnehavare. I den situationen bör vidareutlåning därför tillåtas.
Något legitimt behov av vidareutlåning när ett skjutvapen lånats en- ligt de särskilda bestämmelserna om vapenhandlares och bevaknings- företags utlåning har inte framkommit.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska finnas föreskrifter om att vidareutlåning av skjutvapen enbart är tillåtet om långivaren lånat vapnet i enlighet med de allmänna bestämmel- serna om korttidsutlåning och vapnet ska innehas och användas under långivarens uppsikt.
18.4Skyttesammanslutningar bör få låna ut skjutvapen vid upprepade tillfällen
Förslag: En sammanslutning för målskytte ska vid upprepade till- fällen få låna ut ett skjutvapen för målskjutning om vapnet ska innehas och användas vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inne- ha skjutvapen.
Skälen för förslaget
Den nuvarande vapenlagen saknar särskilda bestämmelser om utlån- ing av en skyttesammanslutnings skjutvapen till den som tränar skytte hos sammanslutningen. Det innebär att sådan utlåning styrs av bestäm- melserna om korttidsutlåning i 3 kap. 1 a § vapenlagen. De bestämmel- serna innebär bl.a. att utlåning endast får ske vid enstaka tillfällen.
För att någon ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för mål- skjutning krävs i allmänhet att personen är aktiv medlem hos en skyttesammanslutning (2 kap. 3 § vapenförordningen). Aktivitets- kraven för målskjutning behandlas utförligt i avsnitt 6.7.1. Kraven innebär bl.a. att den som vill få tillstånd att inneha ett enhandsvapen för målskjutning under de senaste sex månaderna ska ha deltagit i sammanslutningens skjutövningar eller representerat sammanslut- ningen i externa tävlingar i genomsnitt minst två gånger per månad.
680
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
Kraven på skjutskicklighet för tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen förutsätter också att sökanden har haft möjlig- het till omfattande träning med sådana vapen.
För att kunna uppfylla kraven för tillstånd att inneha skjutvapen för målskjutning kan en enskild person alltså behöva låna skjutvapen upprepade gånger. Detta innebär att skyttesammanslutningarna i sin tur behöver kunna låna ut skjutvapen till enskilda personer vid mer än enstaka tillfällen. Enligt vår mening bör därför den lagreglerade möjligheten för skyttesammanslutningar att låna ut skjutvapen utökas så att utlåning får ske vid upprepade tillfällen.
Vid upprepad utlåning bör krävas att skjutvapnet innehas och används vid övning eller tävling som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får ges tillstånd att inneha skjutvapen. I annat fall kan regelverket utnyttjas för att kringgå bestämmelserna om innehavstillstånd. Det finns då nämligen inget hinder mot att någon under en längre tid innehar ett föreningsvapen under före- vändningen att det är fråga om upprepade lån.
18.5Bevakningsföretags utlåning
18.5.1Följdändringar till förslagen om utökade ändamål
Förslag: Auktoriserade bevakningsföretag ska få låna ut skjutvapen inte bara till väktare utan också till annan bevakningspersonal.
Ett auktoriserat bevakningsföretag ska vidare få låna ut skjut- vapen för utbildning under företagets uppsikt. Utlåning ska få ske till bevakningspersonal som kan få beväpnas med skjutvapen.
Bedömning: Det saknas behov av särskilda föreskrifter om ut- låning av startvapen för hundträning.
Skälen för förslagen och bedömningen
Utlåning till bevakningspersonal
I avsnitt 13.5 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska förtydligas att ett auktoriserat bevakningsföretag får ges innehavstillstånd för utlåning till inte bara väktare utan också till annan bevakningsperso-
681
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
nal. Bestämmelserna om utlåning till väktare i 3 kap. 7 § nuvarande vapenlag bör ändras på motsvarande sätt. Liksom för väktare bör krav på bevakningslånetillstånd gälla för att utlåning ska få ske till övrig bevakningspersonal.
Utlåning för utbildningsändamål
I avsnitt 13.5 föreslår vi även att ett auktoriserat bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha skjutvapen för utbildning av bevak- ningspersonal. För att förslaget ska ges full effekt bör särskilda be- stämmelser om utlåning för utbildning av sådan personal införas. Utlån bör endast få ske till sådan bevakningspersonal som kan få be- väpnas med skjutvapen, dvs. sådan bevakningspersonal som kan få ha skjutvapen som en del av sin utrustning. I dagsläget innebär det att utlån får ske till väktare, ordningsvakter och skyddsvakter.
Det kan övervägas om möjligheterna till utlåning bör snävas in ytterligare. Tillåten utlåning skulle kunna förutsätta att låntagaren hör till en personalkategori som kan få ha skjutvapen av samma typ som utbildningen avser som en del av sin utrustning. Enligt uppgift från företrädare för bevakningsbranschen sker utbildning emellertid ibland med andra vapentyper än de som används vid bevaknings- uppdrag. Ett krav på att låntagaren ska kunna få ha ett vapen av den typ som lånet avser som en del av sin utrustning kan därför träffa snett. Vidare får behovet av ett sådant krav anses begränsat, eftersom bevakningsföretagen inte kan anses ha något intresse av att över- utbilda sin bevakningspersonal. Vi bedömer därför att ett sådant krav inte bör införas.
Lån av skjutvapen för skjutningsändamål förutsätter enligt nuvar- ande ordning i princip att låntagaren uppfyller de krav som gäller för tillstånd att inneha vapnet eller att vapnet hanteras under uppsikt av långivaren (3 kap. vapenlagen). Vid utbildning ligger det i sakens natur att låntagaren i allmänhet inte uppfyller kraven för att självständigt inneha vapnet. Det ligger också i sakens natur att det finns en instruk- tör närvarande. Ett auktoriserat bevakningsföretag bör därför få låna ut skjutvapen för utbildningsändamål endast om utbildningen äger rum under företagets uppsikt. Det saknas då skäl att kräva att lån- tagaren ska ha tillstånd att låna vapnet (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen).
682
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
I promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30) gjordes samma principiella bedömning. Där föreslogs att de allmänna bestämmelserna om utlåning av skjutvapen i 3 kap. 1 a, 4 och 5 §§ vapenlagen skulle anpassas för att möjliggöra utlåning till väktare, ordningsvakter och skyddsvakter utan tillstånd när skjutvapnet inne- has och används vid utbildning som äger rum under uppsikt av ett auktoriserat bevakningsföretag. (Se Ds 2018:30 s. 16–18 och 86–88.) Med hänsyn till att bevakningsföretags utlåning till väktare i övrigt regleras i 3 kap. 7 § vapenlagen menar vi dock att en sådan lösning är svårtillgänglig och riskerar att bli missvisande. Vi föreslår därför i stället att de särskilda bestämmelser som avser utlåning till bevak- ningspersonal ska kompletteras med bestämmelser om att ett aukto- riserat bevakningsföretag får låna ut skjutvapen för utbildning under företagets uppsikt till sådan bevakningspersonal som kan få beväp- nas med skjutvapen.
Utlåning för hundträning
I avsnitt 13.5 föreslår vi att auktoriserade bevakningsföretag ska få ges tillstånd att inneha startvapen för träning av hundar som ska användas vid bevakningsuppdrag. Enligt 3 kap. 1 a § vapenlagen får den som har rätt att inneha skjutvapen vid enstaka tillfällen låna ut vapnet om utlåningen sker för samma ändamål som utlånarens till- stånd avser och utlåningen avser en tid om högst två veckor. Om lånet avser ett startvapen krävs inte att låntagaren har lånetillstånd.
Från bevakningsbranschen har anförts att de särskilda bestämmel- serna om utlåning till väktare bör justeras så att utlån även kan ske av startvapen för hundträning. Befintliga utlåningsregler möjliggör emel- lertid utlån av startvapen för hundträning till personalen hos ett be- vakningsföretag. Vi ser därför inte anledning att föreslå några särskilda bestämmelser om detta.
18.5.2Enhandsvapen och helautomatiska vapen
Förslag: Det ska i den nya vapenlagen tydliggöras att sådana skjut- vapen som lånas av bevakningspersonal i samband med bevaknings- uppdrag inte behöver användas under uppsikt.
683
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Skälen för förslaget
Enhandsvapen och helautomatiska vapen får i regel lånas ut endast för användning under uppsikt (3 kap. 4 § vapenlagen). Som framgår i avsnitt 18.2 menar vi att bestämmelserna inte kan anses vara tillämp- liga vid bevakningsföretags utlåning till väktare i samband med bevak- ningsuppdrag. Oavsett hur gällande rätt ska tolkas bör det för fram- tiden förtydligas att 3 kap. 4 § vapenlagen inte anses gälla vid utlåning till bevakningspersonal. Detta är i enlighet med Polismyndighetens önskemål.
18.5.3Tydligare regler om bevakningslånetillstånd
Förslag: Det ska förtydligas att bevakningslånetillstånd endast får ges till bevakningspersonal som behöver låna skjutvapen i sam- band med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Det ska ock- så förtydligas att sådant tillstånd får ges endast till den som skä- ligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser. Polismyndigheten ska vidare ges rätt att meddela föreskrifter om de krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för att någon ska få ges bevakningslånetillstånd.
Ett bevakningslånetillstånd ska få tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda omständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kommer vara varaktigt.
I den nya vapenförordningen ska framgå grundläggande krav på vad ansökan om bevakningslånetillstånd ska innehålla. Polis- myndigheten ska ges rätt att meddela närmare föreskrifter om an- sökans innehåll. I den nya vapenförordningen ska vidare Polis- myndighetens rätt att ta ut ansökningsavgift förtydligas. Vidare ska det förtydligas att Polismyndigheten ska utfärda bevis om be- vakningslånetillstånd. Bevis om bevakningslånetillstånd ska kunna visas upp när låntagaren medför vapnet utan att tillståndshavaren är närvarande. Skyldigheten ska sanktioneras med penningböter.
Vid beslut i ett ärende om bevakningslånetillstånd och vid återkallelse av ett sådant tillstånd ska en underrättelse om beslutet skickas även till bevakningsföretaget.
684
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
Skälen för förslagen
Tydligare förutsättningar för bevakningslånetillstånd
I samband med att bestämmelserna om auktoriserade bevaknings- företags innehav av skjutvapen och utlåning till väktare ursprung- ligen infördes i 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) anfördes i förarbetena att vapenlagens allmänna bestämmelser ska gälla för tillståndsprövningen. Polisen ska enligt förarbetena uppställa samma krav vid utfärdandet av bevakningslånetillstånd som i övrigt gäller för innehav av den vapentyp som det är fråga om (se prop. 1977/78:158 Ändring i vapenlagen [1973:1176], s. 15). Någon särskild bestäm- melse om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd infördes inte.
I 3 kap. 9 § vapenlagen anges vissa förutsättningar för tillstånd att låna skjutvapen. Som framgår i avsnitt 18.3.6 menar vi att det är tvek- samt om paragrafen kan anses direkt tillämplig i fråga om bevaknings- lånetillstånd (jfr även Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 3 kap. 7 §). De principer som kommer till uttryck i paragrafen får dock anses tillämpliga även i dessa fall. Som framgår i det föregående gäller enligt 3 kap. 9 § vapen- lagen att tillstånd att låna skjutvapen endast får ges fysiska personer som behöver låna vapen för ett godtagbart ändamål och som skäligen kan antas inte kommer att missbruka sådana vapen som ansökan avser.
Av Polismyndighetens allmänna råd framgår att bevakningslåne- tillstånd endast ges för skyddsändamål. Vidare framgår att tillstånd för- utsätter att väktarens anställning styrks med ett anställningsbevis, att skjutskickligheten styrks med ett utbildningsbevis samt att företaget företer ett uppdragsavtal eller beslut av Polismyndigheten som med- ger bärande av skjutvapen. (6 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3, ändrat i andra delar genom PMFS 2024:2.) Därutöver krävs enligt Polis- myndighetens praxis att väktaren är godkänd av länsstyrelsen för an- ställning i ett bevakningsföretag (jfr 4 och 6 §§ lagen [1974:191] om bevakningsföretag). Väktaren ska också uppfylla samma krav på per- sonlig lämplighet med hänsyn till laglydnad etc. som en enskild per- son som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen. Vidare brukar enligt Polismyndigheten krävas att personen har fyllt 18 år och arbe- tat minst två år som väktare.
Enligt vår mening bör det av den nya vapenlagen uttryckligen fram- gå att bevakningslånetillstånd får ges endast till bevakningspersonal
685
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
som behöver låna skjutvapen i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Vidare bör det framgå att bevakningslånetillstånd får ges endast till den som skäligen kan antas inte kommer att miss- bruka sådana vapen som ansökan avser. I detta ligger att personen ska uppfylla motsvarande krav på personlig lämplighet som vi beträff- ande enskilda personer föreslår ska komma till direkt uttryck i den nya vapenlagen (se avsnitt 6.3).
Vi har övervägt om det av den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att bevakningslånetillstånd får ges endast till den som med hänsyn till ålder, kunskap och färdigheter, laglydnad och övriga om- ständigheter är lämplig att som lån inneha sådana skjutvapen som ansökan avser. En sådan bestämmelse skulle korrespondera med den allmänna bestämmelse om krav på personlig lämplighet som vi före- slår ska införas i fråga om innehavstillstånd (se avsnitt 6.3). Vi ser dock inget egentligt behov av ett sådant klargörande. I ljuset av att vi föreslår en annan typ av reglering för lånetillstånd riskerar sådana be- stämmelser vidare att leda till tolkningssvårigheter vid tillämpning av lånebestämmelserna. Vi har därför landat i att inte lämna något sådant förslag.
I det föregående föreslår vi att bevakningsföretag ska få låna ut skjutvapen också till andra kategorier av bevakningspersonal än väktare. Vilka närmare förutsättningar som ska gälla för bevaknings- lånetillstånd hänger nära samman med frågan om vilken typ av be- väpning olika kategorier av bevakningspersonal får ha och förutsätt- ningarna för detta. Enligt vår mening bör de närmare förutsättningarna för bevakningslånetillstånd därför inte anges i lag eller förordning. I stället bör Polismyndigheten få meddela föreskrifter om detta. En föreskrift om detta bör tas in i den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande till regeringen krävs inte (jfr 11 kap. 2 § b vapenlagen).
Ett bevakningslånetillstånd bör kunna tidsbegränsas
Enligt Polismyndighetens allmänna råd bör ett bevakningslånetillstånd tidsbegränsas till giltighetstiden för uppdragsavtalet eller anställnings- tiden (se 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Ställningstagandet får anses återspegla principen om att endast den som har behov av ett skjutvapen för skjutningsändamål ska ha sådan tillgång. Enligt vår mening talar goda skäl för den rättstillämpning som kommer till ut-
686
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
tryck i Polismyndighetens allmänna råd. Ett bevakningslånetillstånd bör därför få tidsbegränsas, om det med hänsyn till särskilda om- ständigheter kan förutses att behovet av att låna skjutvapen inte kom- mer vara varaktigt.
Tydligare bestämmelser om ansökan och tillståndsbevis
Det är oklart om vapenförordningens bestämmelser om ansökan, an- sökningsavgift och tillståndsbevis beträffande lånetillstånd kan anses gälla också bevakningslånetillstånd. Detta föranleder särskilda över- väganden.
Av den nya vapenförordningen bör framgå grundläggande krav på vad ansökan ska innehålla. Kraven bör i huvudsak motsvara vad som gäller för en ansökan om lånetillstånd (se 7 kap. 4 § vapenförord- ningen). Ändamålet för tillståndet behöver dock inte anges, eftersom det ligger i sakens natur när ansökan avser bevakningslånetillstånd. Däremot bör uppgift om det bevakningsföretag där sökanden är an- ställd anges. Av bestämmelserna bör också framgå att den utredning som sökanden åberopar till stöd för ansökan ska ges in tillsammans med ansökningen.
I det föregående föreslår vi att Polismyndigheten ska få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för bevakningslånetillstånd. Det är då också lämpligt att Polismyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av ansökan. För att det tydligt ska framgå att Polismyndigheten har en sådan rätt bör ett särskilt bemyn- digande som möjliggör detta införas in den nya vapenförordningen. Något nytt bemyndigande i lag krävs inte (jfr 8 kap. 7 och 11 §§ reger- ingsformen).
I den nya vapenförordningen bör förtydligas att Polismyndig- heten har rätt att ta ut ansökningsavgift för ansökan, i likhet med vad som görs redan i dag. Ansökningsavgift bör utgå enligt samma av- giftsklass som gäller för lånetillstånd. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § g vapenlagen).
I den nya vapenförordningen bör vidare uttryckligen framgå att Polismyndigheten ska utfärda bevis om bevakningslånetillstånd. Så- dana bevis utfärdas redan i dag. Ett bevis om bevakningslånetillstånd bör innehålla uppgift om tillståndshavaren och bevakningsföretaget, för vilket ändamål tillståndshavaren är berättigad att låna skjutvapen,
687
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
vilken typ av vapen tillståndet avser och eventuell tidsbegränsning. (Jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.) Det bör lämnas till Polis- myndigheten att avgöra hur noggrant typ av vapen bör anges i tillstån- det. Det finns enligt vår mening inget hinder mot att Polismyndig- heten anger typ av vapen med angivande av exempelvis fabrikat, modell och kaliber. Avgörande för hur noga typ av vapen bör anges måste vara vilken omfattning bevakningslånetillståndet avses att ges (jfr avsnitt 18.3.6).
I sammanhanget finns det anledning att fundera kring för vilket ändamål den som getts ett bevakningslånetillstånd får låna vapnet. Polismyndigheten anger enligt nuvarande ordning att ändamålet är skydd. I någon bemärkelse är detta naturligtvis riktigt. Enligt vår men- ing måste ändamålet dock vara bevakningsuppdrag som kräver beväp- ning (jfr 3 kap. 7 § vapenlagen). Det är alltså detta ändamål som bör anges i beviset. Det saknas då anledning att särskilt ange att skjutvapnet endast får bäras under bevakningsarbete (jfr 6 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).
Bevakningslånetillståndet bör kunna visas upp med vapnet
I vapenförordningen finns inga bestämmelser om att den som har ett bevakningslånetillstånd ska medföra tillståndsbeviset när han eller hon medför vapnet. Detta skiljer sig från vad som gäller när den som har lånetillstånd medför tillståndshavarens skjutvapen utan att han eller hon är närvarande. (Se 12 kap. 3 § vapenförordningen.)
Den som medför ett skjutvapen bör kunna legitimera sin rätt att inneha vapnet (jfr 12 kap. 3 § vapenförordningen och våra överväg- anden i avsnitt 14.3.6 och 14.3.7). I avsnitt 18.7 föreslår vi att det inte längre ska krävas låneintyg när den som har ett bevakningslåne- tillstånd lånar skjutvapen. Det framstår då som naturligt att i stället kräva att den som lånar ett skjutvapen med stöd av ett bevaknings- lånetillstånd ska kunna visa upp tillståndsbeviset när han eller hon med- för vapnet utan att tillståndshavaren är närvarande. Att bevaknings- personal vanligen är uniformerad medför ingen annan bedömning.
Vi föreslår alltså att det av den nya vapenförordningen ska framgå en skyldighet att kunna visa upp bevis om bevakningslånetillstånd vid lån av skjutvapen, på motsvarande sätt som vi föreslår ska gälla när någon lånar ett skjutvapen med stöd av ett lånetillstånd (se av- snitt 18.3.6). Den som inte kan visa upp tillståndsbeviset bör kunna
688
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
dömas till penningböter (jfr 14 kap. 1 § vapenförordningen). I likhet med vad som gäller i fråga om lånetillstånd bör underlåtenhet att kunna visa upp tillståndsbeviset under vissa omständigheter kunna läkas (jfr 14 kap. 2 § vapenförordningen).
I avsnitt 15.7 föreslår vi att regeringens rätt att meddela föreskrif- ter om bl.a. krav på att bevis om tillstånd ska medföras eller visas upp. Vidare föreslår vi i avsnitt 27.14.1 att regeringens rätt att föreskriva om bötespåföljder ska förtydligas. Något nytt bemyndigande krävs i övrigt inte (se 11 kap. 1 § g och 8 kap. 7 § regeringsformen).
Underrättelser till bevakningsföretaget
När beslut fattas i ett ärende om bevakningslånetillstånd bör en under- rättelse om beslutet skickas även till bevakningsföretaget. Detta gäller oavsett om beslutet avser beviljande av tillstånd, avslag eller åter- kallelse. Skyldigheten att skicka en sådan underrättelse bör uttryck- ligen framgå av vapenregleringen.
Av en underrättelse om beviljat bevakningslånetillstånd bör framgå motsvarande uppgifter som av ett bevis om bevakningslånetillstånd.
18.6En tydligare reglering om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån
av skjutvapen
Förslag: Av den nya vapenlagens kapitel om utlåning ska tydligare framgå när den som lånat ett skjutvapen får inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet. Bestämmelserna ska överensstämma med de bestämmelser som gäller när någon inne- har ett skjutvapen med stöd av innehavstillstånd eller annan rätt.
Skälen för förslagen
Lånekapitlet bör innehålla en fullständig reglering
Enligt 3 kap. 10 § vapenlagen får den som har tillstånd att låna skjut- vapen under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet
689
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
utan särskilt tillstånd. Därutöver gäller enligt 2 kap. 8 § vapenlagen att den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjut- ning utan särskilt tillstånd får inneha ammunition till vapnet om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser. Personen får också inneha ljud- dämpare och vapenmagasin som passar till vapnet. Också den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för samling får utan sär- skilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.
Rätten att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen regleras alltså endast delvis i vapenlagens kapitel om utlåning. Också den som lagligen lånar ett skjutvapen utan till- stånd, exempelvis vid uppsiktsutlåning, får nämligen enligt 2 kap. 8 § vapenlagen i många fall inneha ammunition, ljuddämpare och vapen- magasin till vapnet under den tid lånet varar. Regleringen i 3 kap. 10 § vapenlagen får främst antas syfta till att klargöra att ett lånetillstånd endast grundar rätt att inneha ammunition, ljuddämpare och vapen- magasin när ett skjutvapen innehas som lån med stöd av tillståndet (jfr prop. 2005/06:113 s. 58). Annorlunda uttryckt får regleringen antas syfta till att klargöra att ett lånetillstånd inte ska jämställas med tillstånd att inneha ett visst skjutvapen i den mening som avses i 2 kap. 8 § vapenlagen.
Enligt vår mening kan det leda till missförstånd om rätten att inne- ha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin vid lån av skjutvapen delvis regleras i vapenlagens kapitel om utlåning och delvis framgår av de allmänna bestämmelserna om rätt att inneha sådana föremål. Ett alternativ skulle kunna vara att flytta bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen så att de anges i anslutning till de allmänna bestämmelserna om innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin. Vi be- dömer dock att det finns fördelar med att bestämmelserna finns vapen- lagens kapitel om utlåning av skjutvapen. Vi föreslår därför i stället att den nya vapenlagens kapitel om utlåning ska innehålla bestämmelser också om vad som gäller när någon lånat ett skjutvapen med annan rätt än tillstånd. Bestämmelserna bör motsvara vad som gäller enligt 2 kap. 8 § nuvarande vapenlag.
690
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
Anpassning till de allmänna bestämmelserna
Bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen om rätt för den som har tillstånd att låna skjutvapen att inneha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin till vapnet under den tid som lånet består skiljer sig i vissa avseenden från motsvarande reglering i 2 kap. 8 § vapenlagen. Enligt 3 kap. 10 § vapenlagen uppställs exempelvis inget krav på att ammunitionen ska vara avsedd för samma ändamål som skjutvapnet. Vidare finns inget uttryckligt krav på att ljuddämpare och vapen- magasin ska passa till vapnet.
Enligt vår mening saknas sakliga skäl för de nyss nämnda skill- naderna. Den som lånar ett skjutvapen kan inte anses ha ett legitimt intresse av att få inneha annan ammunition än sådan som är avsedd för samma ändamål som tillståndet att låna vapnet avser. Inte heller kan den som lånar ett skjutvapen anses ha något legitimt intresse av att få inneha ljuddämpare och vapenmagasin som inte passar till vapnet. Vi föreslår därför att bestämmelserna i 3 kap. 10 § vapenlagen ska ändras så att de korresponderar med bestämmelserna i 2 kap. 8 § vapenlagen.
Av författningstekniska skäl bör det i den nya vapenlagen också förtydligas att rätten att inneha ammunition och ljuddämpare till ett skjutvapen som lånats med stöd av ett tillstånd endast gäller om vap- net lånats för skjutning. Eftersom lånetillstånd i allmänhet ges endast för skjutningsändamål får detta anses motsvara gällande rätt.
18.7Ändrade bestämmelser om låneintyg
Förslag: I den nya vapenförordningen ska förtydligas att det är långivaren som lämnar s.k. låneintyg. Låneintyg ska inte krävas vid utlåning till bevakningspersonal.
Låneintyg ska inte längre antecknas på en kopia av innehavs- tillståndet eller deklarationsbeviset. Vapenförordningens bestäm- melser om vad som ska framgå av låneintyget ska kompletteras.
Möjligheten att i vissa fall överlämna tillstånds- eller deklara- tionsbevis till låntagaren i stället för låneintyg ska endast avse till- ståndsbevis. Möjligheten ska uttryckligen gälla endast de fall då ett sådant bevis finns.
691
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Bestämmelserna om skyldighet att medföra låneintyg ska ges en teknikneutral utformning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska uttryckligen få meddela föreskrifter om krav på att intyg om lån av skjutvapen ska lämnas eller visas upp.
Skälen för förslagen
Tydliga och teknikneutrala bestämmelser om låneintyg
Vid utlåning av skjutvapen ska intyg om lånet överlämnas till lån- tagaren, om inte vapnet innehas uteslutande i upplåtarens närvaro. I vissa fall får i stället tillståndsbeviset eller ett s.k. deklarationsbevis överlämnas. (7 kap. 1 § vapenförordningen.) Bestämmelserna bör enligt vår mening förtydligas så att det klart framgår att det är lån- givaren som lämnar intyget. Vidare föreslår vi att det ska klargöras att möjligheten att i vissa fall överlämna tillståndsbevis till låntagaren i stället för låneintyg endast gäller de fall då ett sådant bevis finns. Ett sådant klargörande kan underlätta övergången till elektroniska tillståndsbevis i framtiden (jfr avsnitt 15.4.1).
Om en långivare är en enskild vapeninnehavare ska låneintyget tecknas på en kopia av hans tillstånds- eller deklarationsbevis (7 kap. 2 § andra stycket vapenförordningen). Information om detta saknas dock på Polismyndighetens hemsida, där det i stället finns en blankett för låneintyg1. Vi föreslår att det i framtiden ska utfärdas endast elek- troniska tillståndsbevis avseende innehavstillstånd (se avsnitt 15.4.1). Mot denna bakgrund föreslår vi att låneintyg inte längre ska lämnas på en kopia av tillstånds- eller deklarationsbeviset.
Om låneintyget inte längre ska lämnas på tillstånds- eller dekla- rationsbeviset bör vapenförordningens bestämmelser om vilka upp- gifter som ska framgå av intyget kompletteras. Vi föreslår att det av ett låneintyg bör framgå uppgift om långivaren och låntagaren, skjut- vapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer, ändamålet med utlåningen och tidpunkten för utlåningstidens början och slut, dvs. tiden för utlåningen.
Även i övrigt bör bestämmelserna om lånebevis ges en sådan lydelse att de inte utgör hinder mot att låneintyg lämnas i elektronisk
1https://polisen.se/tjanster-tillstand/vapen-regler-och-tillstand/ansok-om- vapentillstand/blanketter-for-vapentillstand/#lan-skjutvapen-intyg.
692
SOU 2024:31 | Utlåning av skjutvapen |
form. Vi tänker oss att det i framtiden eventuellt bör vara möjligt att lämna intyget digitalt genom underskrift med e-legitimation via en digital tjänst. En sådan ordning kan medföra fördelar både för en- skilda och för Polismyndigheten. Det sagda innebär bl.a. att bestäm- melserna i 12 kap. 3 § vapenförordningen om skyldighet att medföra låneintyg när ett lånat skjutvapen medförs utan att tillståndshavaren är närvarande bör anpassas så att låntagaren i stället för att medföra låneintyget ska kunna visa upp detsamma. (Jfr avsnitt 15.4.1 och 15.5.)
Det bör förtydligas att låneintyg inte krävs vid utlåning i samband med bevakningsuppdrag
Bestämmelserna om låneintyg i vapenförordningen innehåller inget undantag för de fall då utlåning sker till den som har bevaknings- lånetillstånd. Polismyndighetens blanketter för låneintyg är dock en- bart avsedda för lån från en enskild person, skyttesammanslutning eller vapenhandlare. Polismyndigheten har i utredningen uppgett att låneintyg är överflödigt när den som har bevakningslånetillstånd lånar skjutvapen med stöd av tillståndet, särskilt som det inte gäller någon tidsgräns eller krav på att utlåningen sker endast vid enstaka tillfällen vid sådan utlåning. Av den nya vapenförordningen bör det därför fram- gå att bestämmelserna om låneintyg inte gäller vid bevakningsföretags utlåning till bevakningspersonal i samband med bevakningsuppdrag.
Möjligheten att överlämna deklarationsbevis i stället för låneintyg bör tas bort
Enligt övergångsbestämmelserna till vapenlagen anses den som fått ett föreskrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av vapen enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjut- vapen och ammunition eller enligt vapenkungörelsen (1934:315) ha tillstånd enligt vapenlagen. I avsnitt 28.3.1 bedömer vi att bestämmel- serna får anses överspelade och att någon motsvarande övergångs- bestämmelse alltså inte bör tas in i den nya vapenlagen. Som en följd härav bör bestämmelserna i 7 kap. 1 § nuvarande vapenförordning om möjlighet att i vissa fall överlämna deklarationsbevis i stället för lånetillstånd utgå.
693
Utlåning av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Förtydligande om bemyndiganden
För tydlighets skull bör det i den nya vapenlagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om skyldighet att lämna och visa upp låneintyg.
694
19Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare
19.1Uppdraget
Bestämmelser om förvaring av skjutvapen, ljuddämpare och ammu- nition finns i 5 kap. vapenlagen (1996:67). Ytterligare bestämmelser finns bl.a. i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13) om vapenlagstiftningen (FAP 551-3), Rikspolis- styrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2005:4) om vapen- handlares och vissa sammanslutningars förvaring av skjutvapen m.m. (FAP 556-2) och Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2006:13) om museers förvaring av skjutvapen (FAP 661-1), som har utfärdats med stöd av bemyndiganden i vapenförordningen (1996:70).
Det har till utredningen framförts att kraven i fråga om förvaring orsakar onödiga olägenheter för legala vapeninnehavare. Bland annat Svenska Jägareförbundet har ifrågasatt det krav som i rättstillämp- ningen ställs på att egendomen ska förvaras där innehavaren är folk- bokförd. Från flera håll har det framförts önskemål om att egendomen även eller i stället ska kunna förvaras t.ex. på en plats där innehavaren bor växelvis, eller i fritidshus. Det har också framförts att möjlig- heterna att förvara skjutvapen hos annan borde vara större än i dag. Ett annat önskemål har varit att innehavaren ska kunna välja flera plat- ser för förvaring. Vi överväger i detta kapitel i vilken mån reglerna om förvaring kan ändras för att bättre möta de behov och önskemål som finns från legala vapeninnehavare, utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenlagstiftning bör garantera. I samband med detta överväger vi även vissa andra frågor som rör förvarings- bestämmelserna.
695
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
19.2Gällande rätt
Allmänt om förvaring
Bestämmelser om förvaring av skjutvapen, ljuddämpare och ammu- nition finns som tidigare nämnts i 5 kap. vapenlagen. I 1 § finns en all- män regel om vårdplikt för den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare. En sådan innehavare är skyldig att ta hand om egen- domen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. Bestämmelsen omfattar inte bara den som har tillstånd att inneha egendomen utan alla som med eller utan tillstånd har rätt att inneha den. Vårdplikten gäller även vid exempelvis vapenvård och visning av vapnet för annan och förvaring av nyckel eller kod till säkerhetsskåp där vapen, ammunition och ljuddämpare förvaras.
I dåvarande Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen finns allmänna råd om tillämpningen av 1 § (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). I dessa anges följande. För att uppfylla kravet på uppsikt bör skjutvapen förvaras i tillståndshavarens bostad vilket regelmässigt innebär där tillståndshavaren är folkbokförd. Med bostad kan likställas byggnad, t.ex. garage eller förråd, som är låsbar och sammanbyggd med bostaden och där genomgångsdörr finns mellan byggnaden och bostaden. Detsamma gäller byggnad som inte är sammanbyggd med bostaden men så placerad i förhållande till denna att byggnaden är möjlig att övervaka från bostaden. I sådana fall bör dock en anordning finnas som anger för personer i bostaden när ett angrepp på byggnaden sker. En sådan anordning bör inte utan svårig- het kunna sättas ur funktion.
Den grundläggande regeln om förvaring finns i 2 §. Av denna följer att skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp eller i något annat lika säkert förvaringsutrymme när de inte används. Effektbegränsade skjut- vapen samt sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen får dock förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Ammunition och ljuddämpare ska förvaras under säkert lås eller på något annat lika betryggande sätt.
Polismyndigheten har med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen meddelat närmare föreskrifter om hur skjutvapen, ammunition och ljuddämpare ska förvaras för att uppfylla föreskrifterna i 5 kap. 2 § vapenlagen. Där anges bl.a. vilka
696
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
krav som ställs på säkerhetsskåp respektive lika säkert förvarings- utrymme. Med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 2 § vapenförord- ningen föreskrivs vidare närmare om hur egendomen ska förvaras under förflyttning och transport, i samband med jakt eller tävling och när ett skjutvapen medförs på allmän plats. (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.)
Av förarbetsuttalanden kan utläsas att kravet på säkerhetsskåp inte är avsett att gälla när ett jaktlag under ett antal dagar uppehåller sig i en jaktstuga. I sådana fall har det ansetts mindre rimligt att kräva sådan förvaring. I stället ska enligt uttalandena huvudregeln i 5 kap. 1 § vapenlagen tillämpas om att den som innehar skjutvapen m.m. är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. När- mare om hur kravet på uppsikt bör uppfyllas får bedömas utifrån den konkreta situationen. (Prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstift- ning, s. 50.)
Polismyndigheten har även, med stöd av ett bemyndigande i 9 kap.
1§ första stycket vapenförordningen, meddelat föreskrifter om vapen- handlares, museers och sammanslutningars förvaring av tillstånds- pliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare (RPSFS 2006:13, FAP 661-1 och RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Föreskrifterna för museer saknar betydelse för våra över- väganden i detta kapitel och kommer därför inte att beröras vidare. Vid tillämpning av föreskrifterna för sammanslutningar tillämpar Polis- myndigheten ett poängsystem, där olika kategorier av vapen har olika många poäng. Den samlade poängen avgör sedan hur höga krav som ställs på förvaringslösningen. Förenklat innebär poängsystemet föl- jande. Långa vapen ger 1 poäng, enhandsvapen ger 2 poäng och hel- automatiska vapen ger 4 poäng. Vissa mindre farliga vapen ger inga poäng och påverkar alltså inte kraven på förvaring. Till och med
20poäng är det tillräckligt med förvaring i säkerhetsskåp. Därefter krävs förvaring i värdeskåp eller valv. Från 41 poäng och uppåt krävs normalt larm.
Polismyndigheten bör pröva om särskilda förvaringsvillkor ska meddelas i samband med att ett tillstånd till innehav av vapen beviljas (se vidare i det följande). Det är antalet vapen som förvaras, vilken typ av vapen det är och vilken farlighetsgrad de har som bör vara av- görande för vilken säkerhetsnivå som bör råda vid förvaringen. Detta innebär enligt de allmänna råden att de nyss nämnda föreskrifterna
697
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
för sammanslutningars förvaring ska tillämpas även för enskilda per- soner som i hushållet har mer än fem helautomatiska vapen eller tio enhandsvapen, eller tjugo gevär, dvs. över 20 poäng enligt det angivna poängsystemet. Det innebär i praktiken att Polismyndigheten i så- dana fall i allmänhet meddelar särskilda förvaringsvillkor med sådan innebörd.
I fråga om förvaring av ammunition som räknas till explosiva varor finns bestämmelser även i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Polismyndigheten har inte bemyndigats att meddela föreskrifter om enskildas förvaring enligt det regelverket.
Vapenlagens bestämmelser om uppsikt och förvaring gäller inte sådana vapenmagasin som är tillståndspliktiga enligt vapenlagstift- ningen (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av ändringarna i vapen- direktivet, s. 58).
Förvaring hos annan
Huvudregeln är att skjutvapen ska tas om hand av innehavaren. I vissa fall är det dock tillåtet att förvara sina vapen hos någon annan. Be- stämmelser om detta finns 5 kap. 3 § vapenlagen. Där anges att en innehavare får lämna över sina skjutvapen, sin ammunition eller sina ljuddämpare till någon annan för förvaring, om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs enligt paragrafen tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. Det framgår vidare att Polismyndigheten vid tillståndsprövningen särskilt ska beakta möjligheten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Det fram- går även att tillståndet ska tidsbegränsas. I praktiken bestäms tiden vanligen till tre år. Den som förvarar vapnet får använda det endast om han eller hon har tillstånd att inneha skjutvapen av samma typ.
Bestämmelsen om förvaring hos annan fick i allt väsentligt sin nu- varande lydelse 2000 enligt förslag i propositionen En skärpt vapen- lagstiftning (prop. 1999:2000:27). Sedan tidigare fanns det en möjlighet att lämna över vapnen till någon annan för förvaring om innehavaren var förhindrad att själv förvara vapnet, t.ex. på grund av en långvarig utlandsvistelse. Genom lagändringarna utvidgades möjligheten att för- vara vapnen hos någon annan till att omfatta även situationer då det
698
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
finns särskilda skäl. Det nuvarande kravet på tillstånd ersatte ett tidi- gare krav på anmälan till polismyndigheten. Samtidigt utgick en tidi- gare bestämmelse om att förvaring hos annan endast fick ske under högst tre år åt gången. Regeringen ansåg att huvudregeln även i fort- sättningen bör vara att vapen ska tas hand om innehavaren, men att det finns situationer, förutom den att tillståndshavaren är förhindrad, där det framstår som klart motiverat att förvaring ska kunna ske hos någon annan (prop. 1999/2000:27 s. 53). Regeringen anförde vidare följande.
Det kanske praktisk sett viktigaste fallet är när en son eller dotter flyttar från föräldrahemmet till en tätort eller storstad men avser att fortsätta jaga på sina föräldrars jaktmarker. I sådana fall kan det t.o.m. vara att föredra att vapnet även framöver förvaras i föräldrahemmet, i stället för att tas med till den nya bostadsorten. Sådan förvaring tillåts i vissa fall redan i dag utan egentligt stöd i lag. Enligt Rikspolisstyrelsens allmänna råd bör således ett sådant förfarande kunna medges undantagsvis.
Det kan också finnas likartade situationer, vid vilka förvaring hos någon annan framstår som mera lämpligt än förvaring hos tillstånds- innehavaren. Så kan t.ex. vara fallet om någon flyttar till en storstad på grund av sitt arbete men har kvar en väsentlig anknytning till sin hem- bygd där han eller hon avser att fortsätta att bedriva jakt. Ett annat fall där förvaring hos någon annan bör kunna övervägas är om vapenägaren under en längre period vistas i utlandet eller i vart fall så långt från hem- met att han eller hon inte har möjlighet att se till sina vapen i tillräcklig utsträckning.
Regeringen framhöll vidare att tillstånd till förvaring hos annan borde ges endast om det efter en helhetsbedömning framstår som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Regeringen påpekade vidare att envar som innehar skjutvapen måste var beredd att uppfylla kraven på säker förvaring och att bestämmelsen således inte är avsedd att användas för att en vapeninnehavare ska kunna und- gå kostnaden för att själv ordna med säker förvaring av sina vapen.
Möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan på den grunden att man är förhindrad att ta hand om dem förutsätter inte att vapeninnehavaren är bosatt i Sverige och inte heller att förvaringen är en tillfällig lösning (HFD 2016 ref. 77). Det finns alltså inte något hinder mot att förnya tillståndet upprepade gånger i ett sådant fall.
Högsta förvaltningsdomstolen har den 19 januari 2024 avgjort ett mål om förvaring hos annan i ett fall där en man under närmare tjugo år förvarat sina vapen i föräldrahemmet efter att han flyttat hemifrån (HFD 2024 ref. 7). Han var inte förhindrad att själv för-
699
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
vara vapnen, varför frågan gällde om det förelåg särskilda skäl för för- varing hos någon annan. Vapeninnehavaren hade obestritt uppgett att han regelbundet bedriver jakt i anslutning till föräldrahemmet. Kammarrätten ansåg att det förelåg särskilda skäl för att tillåta man- nen att förvara vapnen i föräldrahemmet. Polismyndigheten överkla- gade domen och gjorde gällande att förvaring hos annan inte bör vara möjlig under oöverskådlig framtid och att en sådan tolkning urholkar huvudregeln att det är vapeninnehavaren som själv ska ta hand om sina vapen. Högsta förvaltningsdomstolen avslog överklagandet och uttalade följande.
Av förarbetena kan den slutsatsen dras att syftet med bestämmelsen i
5kap. 3 § vapenlagen är att möjliggöra förvaring av skjutvapen hos någon annan när sådan förvaring framstår som motiverad och mera lämplig än förvaring hos vapeninnehavaren själv. Enligt Högsta förvaltningsdomstol- ens mening kan så i regel anses vara fallet när innehavaren avser att regel- bundet bedriva jakt på en annan plats än där han eller hon bor och vapnen förvaras i anslutning till den platsen. Om det i en sådan situation inte finns några omständigheter som talar emot att det är motiverat och mera lämpligt att vapnen förvaras där jakten bedrivs i stället för hos innehav- aren själv, bör kravet på särskilda skäl för förvaring hos någon annan därför anses vara uppfyllt.
Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 kon- staterat att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den beskrivna situatio- nen består finns således inte.
Av utredningen i målet framgår att AA har haft tillstånd att förvara sina vapen hos sin pappa sedan han flyttade från föräldrahemmet. Han har obestritt uppgett att han regelbundet bedriver jakt i anslutning till föräldrahemmet. Några omständigheter som talar emot att det är moti- verat och mera lämpligt att förvaringen fortsatt sker hos pappan har inte kommit fram.
Mot denna bakgrund finner Högsta förvaltningsdomstolen att det finns särskilda skäl för att låta AA förvara sina vapen hos någon annan.
Särskilda förvaringsvillkor
Polismyndigheten får i samband med meddelande av innehavstillstånd vid behov förena tillståndet med villkor om förvaring. Sådana villkor meddelas med stöd av 2 kap. 5 § andra stycket vapenlagen. I vissa fall kan det dock senare uppkomma ett behov av förvaringsvillkor. Där- för föreskrivs det i 5 kap. 5 § vapenlagen att Polismyndigheten även
700
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
i annat fall får besluta att besluta att tillstånd att inneha skjutvapen ska förenas med villkor att vapnet ska förvaras på visst sätt, när det finns särskild anledning till det. Bestämmelsen aktualiseras när det finns särskild anledning att höja säkerhetsnivån på förvaringen, exem- pelvis för att innehavaren succesivt har fått tillstånd att inneha ett större antal vapen eller vapen av särskilt farligt slag.
Dåvarande Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd om för- varingsvillkor (17 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Dessa tar fram- för allt sikte på villkor som beslutas med stöd av 2 kap. 5 § andra stycket. Som angetts i det föregående innebär de allmänna råden att föreskrif- terna för skyttesammanslutningar i princip tillämpas för den som i hushållet har vapen motsvarande 21 poäng och uppåt.
Kontroll och sanktioner
Överträdelser av de allmänna förvaringsbestämmelserna i 5 kap. 2 § vapenlagen är inte straffsanktionerade, men kan leda till återkallelse av innehavstillståndet. Däremot är det straffsanktionerat att bryta mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos annan enligt 5 kap. 3 §, transportbestämmelserna i 5 kap. 4 § eller mot särskilda förvaringsvillkor som meddelats med stöd av vapenlagen (9 kap. 2 § första stycket b vapenlagen).
Brott mot förvaringsbestämmelserna är straffsanktionerade i fråga om skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av sam- manslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevaknings- företag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhandlare (9 kap. 2 § första stycket c vapenlagen).
Polismyndighetens föreskrifter om särskilda förvaringsvillkor för vapenhandlare, skyttesammanslutningar och museer skulle möjligen kunna ha viss betydelse för tolkningen av när brott mot de generella förvaringsbestämmelserna föreligger (jfr RPSFS 2005:4, FAP 556-2 och RPSFS 2006:13, FAP 556-1). Överträdelse av Polismyndighetens föreskrifter är emellertid inte straffsanktionerat i sig, annat i den mån det kan anses följa av 14 kap. 1 § och 17 kap. 1 § vapenförordningen (jfr avsnitt 14.2)
Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polis- myndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmel- serna följs (5 kap. 7 § vapenlagen). Skyldigheten är inte straffsanktio-
701
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
nerad, men underlåtelse att ge tillträde kan leda till återkallelse av innehavstillståndet (prop. 1999/2000:27 s. 54).
Vapendirektivet krav på medlemsstaternas förvaringsreglering
Artikel 7 i vapendirektivet ställer vissa krav på medlemsstaternas för- varingsreglering. Eventuella lättnader i förvaringsreglerna måste därför vara förenliga med kraven i bestämmelsen. I artikel 7 anges följande. För att minimera risken att en obehörig person får tag i skjutvapen och ammunition ska medlemsstaterna fastställa regler för lämplig övervakning av skjutvapen och ammunition samt regler för hur dessa ska förvaras på ett lämpligt och säkert sätt. Skjutvapen och ammuni- tion till skjutvapen får inte förvaras lättillgängligt tillsammans. Lämp- lig övervakning ska innebära att den person som lagligt innehar skjut- vapnet eller ammunitionen i fråga har kontroll över vapnet eller ammunitionen under dess transport och användning. Kontrollnivån för lämpliga förvaringsarrangemang ska återspegla antal och kategori av de berörda skjutvapnen och ammunitionen i fråga.
19.3En bibehållen skyddsnivå
Bedömning: Ändringar i regelverket om förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare bör genomföras endast om änd- ringarna innebär fördelar för legala vapeninnehavare samtidigt som skyddsnivån hålls på samma nivå som i dag eller höjs.
Skälen för bedömningen
Reglerna om vårdplikt och om förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare syftar till att förhindra att obehöriga personer får tillgång till egendomen. Sådan egendom ska sålunda hanteras och förvaras på ett sådant sätt att man så långt det är möjligt förhindrar att vapnen stjäls, eller att obehöriga familjemedlemmar och andra personer som inte har rätt att inneha egendomen får tillgång till den.
De nuvarande förvaringsbestämmelserna framstår inte som ända- målsenliga i alla delar. Som vi kommer att utveckla i följande avsnitt finns det bl.a. utrymme för en större flexibilitet i fråga om var och
702
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
hos vem förvaring ska ske. Det bör dock inte komma i fråga att före- slå några lättnader i fråga om förvaring som innebär att skyddsnivån sänks och riskerna ökar för att obehöriga får tillgång till vapen. Tvärtom innebär det allvarliga läget avseende skjutvapenvåld i krimi- nella miljöer och det förhöjda terrorhotet mot Sverige att det även framöver är av stor betydelse att regelverket garanterar att skjutvapen förvaras säkert (se vidare i kapitel 20). Våra överväganden utgår där- för ifrån att ändringar i fråga om kraven på förvaring bör genomföras endast om ändringarna innebär fördelar för legala vapeninnehavare samtidigt som skyddsnivån hålls på samma nivå som i dag eller höjs.
19.4Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att innehavaren förvarar skjutvapen, ammunition och ljuddämpare
Bedömning: Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att inne- havaren själv förvarar sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare.
Skälen för bedömningen
Utgångspunkten är att innehavaren är ansvarig för att ta hand om och förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Det finns dock möjlighet att få tillstånd att förvara egendomen hos någon annan om innehavaren är förhindrad att själv ta hand om den eller om det annars finns särskilda skäl (5 kap. 3 § vapenlagen). En fråga som väckts av Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund är om distink- tionen mellan egen förvaring och förvaring hos annan kan avskaffas. Det avgörande borde enligt jägarförbunden vara att förvaringen är säker, oavsett hos vem den sker.
Vi delar jägareförbundens uppfattning att det övergripande intres- set är att förvaringen är tillräckligt säker med hänsyn till antal och typ av vapen. Vidare konstaterar vi att förvaringen inte behöver vara mindre säker för att den sker hos någon annan än vapeninnehavaren själv. I vissa fall kan till och med en lämpligare förvaring anordnas hos någon annan, något som regeringen också framhöll i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27 s. 52). Det sagda
703
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
innebär dock inte att förvaring hos annan helt kan jämställas med egen förvaring. Förvaring hos någon annan förutsätter nämligen inte bara att själva förvaringslösningen är tillräckligt säker utan också att den som ska förvara vapnen är lämplig för uppgiften och samtycker till att ta på sig ansvaret. Det finns vidare en viss risk för att möjlig- heten att förvara vapen hos annan utnyttjas för att kringgå regler om t.ex. vapengarderobens storlek eller lån av skjutvapen. Det finns där- för skäl till en viss restriktivitet med förvaring hos annan. Vår be- dömning är således att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att innehavaren själv ska förvara sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare. Däremot anser vi att det finns anledning att utöka möj- ligheterna till förvaring hos annan. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 19.6.
19.5En ökad flexibilitet avseende var enskilda personers skjutvapen ska förvaras
Förslag: Skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av en enskild person ska, liksom i dag, som huvudregel förvaras i
1.innehavarens stadigvarande bostad,
2.en byggnad som är sammanbyggd med och tillgänglig från bo- staden, eller
3.en separat byggnad som är väl synlig från bostaden, i vilken det finns ett larm eller motsvarande anordning som varnar om in- trång.
Om en lika säker förvaring anordnas i någon annan bostad eller lokal som personen har tillgång till, ska egendomen även få för- varas där. För förvaring på en sådan plats ska dock krävas tillstånd. Vid bedömningen av om förvaringen är lika säker ska beaktas möj- ligheterna att övervaka den plats där egendomen förvaras. Ansökan om tillstånd ska vara belagd med ansökningsavgift.
Bedömning: Polismyndigheten bör meddela föreskrifter beträff- ande krav på förvaringsutrymmets beskaffenhet och larm eller andra övervakningsanordningar.
704
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Skälen för förslagen och bedömningen
Bakgrund
Att vapen måste förvaras på en plats som innehavaren förfogar över kan indirekt utläsas av reglerna om förvaring hos annan (jfr 5 kap. 3 § vapenlagen). Kravet i 5 kap. 1 § vapenlagen att innehavaren ska ta hand om sina vapen ger uttryck för samma princip. Frågan är om det därutöver bör ställas krav på att förvaringsutrymmet finns i eller i anslutning till innehavarens stadigvarande bostad, eller om det bör finnas en större flexibilitet i detta avseende. Hittills har det i praxis som regel krävts att förvaringen sker på innehavarens folkbokförings- adress. Det har vidare krävts att förvaringen skett antingen i själva bostaden eller i t.ex. ett förråd eller garage som antingen är samman- byggt med och tillgängligt med en genomgångsdörr från bostaden, eller i en separat byggnad som kan övervakas från bostaden. I det sistnämnda fallet har det dock krävts att det finns en anordning som anger för personer i bostaden när ett angrepp på byggnaden sker och som inte utan svårighet kan sättas ur funktion. Det som krävs är inte med nödvändighet ett inbrottslarm utan det är tillräckligt med någon sorts anordning som indikerar att någon går in i byggnaden.
Det har från flera håll framförts att det kan vara mera rationellt och även säkrare för en vapeninnehavare att förvara sina vapen i exempelvis en sommarstuga eller jaktstuga som ligger i anslutning till de marker där vederbörande brukar jaga än att förvara egendomen i sin bostad och att transportera vapnet fram och tillbaka. En liknande situation är att en vapeninnehavare delar sin tid mellan två bostäder, varvid personen är skriven på den ena men i huvudsak jagar i närheten av den andra.
Betydelsen av var förvaringsstället finns
För möjligheten att ta hand om sin egendom och förhindra att obe- höriga kommer åt den har det inte bara betydelse att egendomen för- varas i ett säkert förvaringsutrymme utan även var förvaringsutrym- met finns. Förvaring i en bostad eller annan plats som regelbundet övervakas kan många gånger – allt annat lika – framstå som säkrare än förvaring på en plats som inte övervakas på samma sätt, såsom en sommarstuga som endast bebos under delar av året. Om platsen inte
705
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
hålls övervakad kan det vara lättare för tjuvar att oupptäckta bereda sig tillgång till förvaringsutrymmet för att stjäla vapen, ammunition och ljuddämpare. Vidare finns det en ökad risk för att det dröjer innan stölden upptäcks och kan polisanmälas. I nuvarande rättstillämpning kommer det sagda till uttryck genom att det krävs särskilda anord- ningar för förvaring i byggnader som inte är sammanbyggda med bostaden, och att förvaring någon annanstans än på folkbokförings- adressen som regel inte godtas.
De angivna kraven kan delvis spåras tillbaka till propositionen till 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]), enligt vilken krav på för- varing av vapen under lås infördes. Där framhöll departementschefen att det framstår som direkt olämpligt att förvara vapen och ammu- nition i sommar- och jaktstugor under tid då dessa inte är bebodda (prop. 1973:166 Förslag till vapenlag m.m., s. 119). Sedan dess har emellertid kraven på förvaring stegvis skärpts, säkrare förvaringslös- ningar blivit tillgängliga och möjligheterna att övervaka även en obebodd adress utökats påtagligt. I dag är exempelvis larm och hem- övervakning med både sensorer och kameror tillgängliga för var och en. Det finns alltså betydligt större möjligheter att anordna en säker förvaring även på en plats där man inte bor.
Det bör finnas möjlighet att välja en annan förvaring än den stadigvarande bostaden
Med hänsyn till det anförda anser vi att utgångspunkten bör vara att enskilda personers vapen ska förvaras i den stadigvarande bostaden, eller i ett utrymme som är sammanbyggt med bostaden och tillgäng- ligt direkt från bostaden. Liksom i dag bör det vidare vara möjligt att förvara vapnen i t.ex. ett fristående förråd eller garage på fastigheten där man bor. I dagsläget krävs i sådana fall att byggnaden ”kan över- vakas från bostaden” och att den är försedd med någon ”anordning som varnar om intrång i byggnaden”. Vi menar att de krav som i praktiken ställs mer träffande kan sammanfattas med att bygganden ska vara väl synlig från bostaden och att det ska finnas ett larm eller motsvarande anordning som varnar om intrång. Förvaring i eller i anslutning till bostaden bör även framöver vara huvudregeln. Detta bör framgå uttryckligen av den nya vapenlagen.
Därutöver bör det dock även vara tillåtet med förvaring i ett bo- stadshus eller en lokal på någon annan adress som man förfogar över.
706
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Förvaring på en sådan annan plats bör vara tillåten under förutsätt- ning att en totalt sett lika säker förvaring kan anordnas där. Även detta bör framgå av den nya vapenlagen.
Polismyndigheten har ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om vad som krävs för att förvaringsreglerna ska anses uppfyllda (9 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen). Bemyndi- gandet bör omfatta även bestämmelserna om platsen för förvaringen. Polismyndighetens bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om vad som krävs av någon för att leva upp till kraven på förvaring bör alltså omfatta även platsen och de krav som ställs för att förvar- ingen ska anses lika säker. Detta bedöms gälla även utan att ordalydel- sen i bemyndigandet ändras. Myndigheten bör med stöd av bemyndig- andet meddela föreskrifter beträffande krav på förvaringsutrymmets beskaffenhet och larm eller andra övervakningsanordningar. Genom sådana föreskrifter ges bättre förutsättningar för en enhetlig rätts- tillämpning, det blir mer förutsebart för vapeninnehavarna vilka krav som kommer att ställas och behovet av straffsanktionerade särskilda förvaringsvillkor torde minska.
Det är inte möjligt att här i detalj gå in på hur föreskrifterna bör utformas. Dock kan några huvudlinjer anges. Vilka krav på förvar- ingen som ska ställas bör även i fortsättningen bero på antalet vapen och vapnens farlighet. Vidare bör möjligheterna att övervaka platsen i fråga beaktas. Vid utformning av föreskrifterna bör således i allmänhet högre krav ställas på larm eller andra övervakningsanordningar för att förvaring ska tillåtas någon annanstans än i den ordinarie bostaden eller i anslutning till denna. Vid förvaring i fritidshus och andra för- varingsplatser som lämnas obevakade under delar av året bör det regel- mässigt krävas att där finns övervakningsanordningar såsom larm under den tid på året då innehavaren inte vistas där, om vapnen för- varas där under sådan tid. Vid framtagandet av föreskrifterna bör Polis- myndigheten inhämta synpunkter från berörda skytte- och vapen- organisationer (se vidare våra förslag i kapitel 25).
707
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
Det bör vara möjligt att förvara egendomen både i bostaden och på en alternativ plats
Det anförda ger upphov till frågan om det även bör vara möjligt att ange mer än en plats där vapnen ska förvaras. Redan i dag är detta möj- ligt i vissa fall, eftersom den som har tillstånd att förvara vapen hos någon annan även har möjlighet att förvara dem själv (RÅ 2008 ref. 7).
Det främsta exemplet på när det kan vara en fördel att få förvara skjutvapen m.m. på mer än en plats torde vara vid dubbel bosättning eller om en vapeninnehavare använder sina vapen såväl när han eller hon vistas i sin stadigvarande bostad som under de perioder perso- nen tillbringar i sitt fritidshus. Vid kortvariga vistelser för jaktända- mål i fritidshuset eller det alternativa boende tillämpas enligt gällande rätt enbart kraven i 5 kap. 1 § om uppsikt (prop. 1999/2000:27 s. 50). Någon anledning att ändra detta har inte framkommit. Vid mer var- aktiga vistelser gäller dock kraven på förvaring enligt 5 kap. 2 §, vilket i praktiken brukar anses innebära att vapeninnehavaren i så- dana fall är skyldig att förflytta vapnet till den stadigvarande bo- staden (dvs. folkbokföringsadressen) när det inte används. En ord- ning som gör det möjligt för vapeninnehavaren att i stället förvara vapnen i säkerhetsskåp på endera av dessa ställen beroende på var personen för tillfället vistas skulle innebära en lättnad för honom eller henne. En sådan ordning kan samtidigt innebära en ökad säker- het genom att vapnen då i större utsträckning finns där personen faktiskt vistas och kan övervaka dem. Kravet på säkerhetsskåp eller annan lika säker förvaring skulle i så fall gälla på båda platserna. Be- hovet av att vapnen transporteras fram och tillbaka längre sträckor, med de risker detta kan innebära, lär i många fall minska. Under förutsättning att förvaringen på båda platserna har bedömts leva upp till kraven för säker förvaring ser vi därför inte några nackdelar från säkerhetssynpunkt med en sådan ordning som nu diskuteras utan tvärtom fördelar. Bestämmelserna bör därför innebära att det är tillåtet att förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare såväl i bostaden som på någon annan lika säker plats, och att flytta egendomen mellan dessa platser. Däremot anser vi att det skulle föra för långt att göra det möjligt med förvaring på mer än dessa två platser. En sådan ut- ökning kan dock övervägas efter en utvärdering av det föreslagna systemet med två möjliga förvaringsplatser.
708
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Inget bör hindra att vapeninnehavaren förvarar vissa av sina vapen i bostaden och andra vapen på den alternativa förvaringsplatsen. Detta kan vara av värde för innehavaren t.ex. om man bedriver en typ av skytteaktivitet i anslutning till bostaden och en annan sorts akti- vitet i anslutning till den andra förvaringsplatsen.
Tillstånd bör krävas
Det är viktigt att Polismyndigheten har möjlighet att pröva om den planerade förvaringen lever upp till de föreskrivna säkerhetskraven och att myndigheten vet var egendomen kan komma att förvaras. Polismyndigheten kan visserligen besluta om särskilda förvarings- villkor när en vapeninnehavare i sin ansökan om innehavstillstånd anger att vapnet ska förvaras någon annanstans än i eller i anslutning till bostaden. Det är dock viktigt att förvaringsplatsen senare kan ändras vid behov, och även att innehavaren i efterhand kan få möjlig- het till en alternativ förvaringsplats. Detta hade förutsatt att vapen- innehavaren själv skulle kunna ansöka om att det ska meddelas sär- skilda förvaringsvillkor och även kunna ansöka om ändring av sådana villkor. Vi anser att en mer naturlig lösning är att det ska krävas till- stånd till förvaring på någon annan plats än i eller i anslutning till bo- staden. Detta skulle överensstämma med vad som gäller för förvar- ing hos någon annan. Vi föreslår därför att det ska krävas tillstånd för att enskilda personer ska få förvara skjutvapen m.m. någon annan- stans än i bostaden eller i anslutning till bostaden.
Det bör krävas att den enskilde i sin tillståndsansökan anger om vapnen kommer att förvaras på hemadressen eller den alternativa förvaringsplatsen, eller om förvaring kan komma att ske på endera platsen. Det bör också krävas att den enskilde anger om egendomen kommer att förvaras på den alternativa platsen enbart under perioder då den enskilde vistas där, såsom under semesterveckorna, eller om den kommer att förvaras där även under perioder då innehavaren inte vistas där. Den angivna informationen är nämligen viktig för att Polis- myndigheten ska kunna pröva om den planerade förvaringen är till- räckligt säker utifrån omständigheterna i det konkreta fallet. I sam- band med ett tillstånd till förvaring någon annanstans än i bostaden bör Polismyndigheten särskilt noga överväga om det behöver ställas särskilda förvaringsvillkor.
709
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
Någon anledning att tidsbegränsa tillståndet har inte framkom- mit. Det bör som sagt inte vara möjligt att få tillstånd till förvaring på mer än en plats utöver den stadigvarande bostaden eller en lokal i anslutning till bostaden. Om vapeninnehavaren vill ändra sin förvar- ing, t.ex. för att ett fritidsboende bytts mot ett annat, bör han eller hon kunna ansöka om tillstånd till förvaring på den nya platsen. Det är givetvis viktigt att innehavaren hela tiden lever upp till de krav som följer av förvaringsbestämmelserna. Om en fritidsbostad där vapen förvarats överlåts, måste innehavaren alltså antingen kunna förvara vapnen i säkerhetsskåp hemma eller få tillstånd till förvaring på en annan alternativ förvaringsadress eller hos någon annan.
Ansökningsavgift
Ansökan om tillstånd bör vara belagd med ansökningsavgift. Efter- som det blir fråga om en särskild prövning bör detta gälla oavsett om ansökan görs i samband med ansökan om innehavstillstånd eller vid ett annat tillfälle. Avgiftens storlek bör överensstämma med vad som gäller för ansökan om tillstånd till förvaring hos någon annan.
Tillståndshavaren bör inte vara skyldig att anmäla byte av förvaringsplats
Som nyss sagts är det är viktigt att Polismyndighetens kännedom om var skjutvapen förvaras inte försämras genom flexiblare regler om var förvaring ska ske. Ett skäl för det är att polisen snabbt ska kunna omhänderta vapnen om det framkommer risk för att de missbrukas eller någon annan grund för återkallelse av innehavstillståndet är aktuell (se 6 kap. 4 § vapenlagen). Det handlar också om att polisen vid husrannsakningar och andra ingripanden på en adress ska kunna bedöma risken för att man bemöts av skjutvapenvåld. Ett tredje skäl är att möjligheterna att kontrollera att förvaringsreglerna följs inte bör försämras (se 5 kap. 7 § vapenlagen). Med hänsyn till vikten av att polisen vet var vapnen förvaras har vi övervägt om det bör införas en skyldighet för innehavaren att anmäla när innehavaren flyttar vap- nen från en godkänd förvaringsplats till en annan. Vi har dock landat i bedömningen att en sådan anmälningsskyldighet inte bör införas. Det framstår som tillräckligt att Polismyndigheten vet på vilka två möjliga adresser vapnen får förvaras. Vidare är det inte en särskilt
710
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
realistisk tanke att sådana personer som man kan komma att vilja göra ingripanden mot är intresserade av att respektera en anmälnings- skyldighet. En anmälningsskyldighet framstår därför som en onödig administrativ börda både för vapeninnehavarna och Polismyndig- heten.
19.6Utvidgade möjligheter till förvaring hos annan
Förslag: Möjligheten att förvara skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare hos någon annan ska utökas. Möjligheten ska även i fortsättningen finnas om innehavaren inte själv kan ta hand om egendomen eller det finns särskilda skäl. Därutöver ska överläm- nande för förvaring kunna ske om det framstår som mer lämpligt än att innehavaren själv förvarar vapnen.
För förvaring hos annan ska det även i fortsättningen krävas tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten. Det ska förtydligas att tillstånd får ges först efter en lämplighetsprövning av mottagaren.
Det ska vara möjligt att överlämna skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring till både fysiska personer och juridiska personer. Överlämnande till juridiska personer ska dock vara be- gränsat till vapenhandlare och sådana skyttesammanslutningar som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, och till skyttegymnasier som uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen. Överlämnande för förvaring hos en gymnasieskola ska endast få avse sådan egendom som innehas av elever och som behövs för deltagande i undervisningen. Bestämmelser om detta ska ges i för- ordning. För detta krävs ett nytt bemyndigande till regeringen.
Den som tar emot skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring och den som för en gymnasieskolas räkning är ansvarig för förvaring av sådan egendom ska antecknas i vapeninnehavar- registret. Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrif- ter om en gymnasieskolas förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen.
Bedömning: Det bör inte införas en särskild skyldighet för vapen- handlare att föra förteckningar över eller till Polismyndigheten anmäla vapen som tagits emot för förvaring för annans räkning.
711
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen och bedömningen
Mer om nuvarande ordning
Utgångspunkten är att innehavaren själv ska ta hand om och förvara sina skjutvapen, sin ammunition och sina ljuddämpare. Innehavaren får dock lämna egendomen till någon annan för förvaring om han eller hon inte själv kan ta hand om föremålen eller om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd om inte ut- låning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. vapenlagen. Vid till- ståndsprövningen ska polisen särskilt beakta möjligheten för mot- tagaren att erbjuda en säker förvaring. Tillståndet ska tidsbegränsas.
Enligt förarbetena bör tillstånd till förvaring hos annan på grund av att det finns särskilda skäl ges endast om det efter en helhetsbedöm- ning framstår som motiverat att förvaringen sker hos någon annan än tillståndshavaren. Regeringen påpekade vidare att envar som inne- har skjutvapen måste var beredd att uppfylla kraven på säker förvar- ing och att bestämmelsen således inte är avsedd att användas för att en vapeninnehavare ska kunna undgå kostnaden för att själv ordna med säker förvaring av sina vapen. (Prop. 1999/2000:27 s. 52.)
I rättspraxis har kravet på särskilda skäl i vissa fall getts en relativt snäv tolkning. Exempelvis har Kammarrätten i Stockholm i dom den 22 december 2020 i mål nr 6907-20 uttalat att det undantag som nämns i förarbetena om att en son eller dotter flyttar från föräldrahemmet tar sikte på den situation då vapnet förvarats där redan före flytten. En avsikt att bedriva jakt på mark i anslutning till föräldrahemmet ansågs inte tillräckligt för att anse att det finns särskilda skäl att be- vilja tillstånd för en vuxen son att förvara vapen hos föräldrarna när vapnen inte förvarats där före flytten. Kammarrätten i Jönköping ansåg i dom den 3 november 2021 i mål nr 3114-21 att det inte fanns särskilda skäl att låta en man förvara sina skjutvapen på släktgården efter att generationsskifte skett och mannen flyttat till en mindre bo- stadsrätt på annan ort. Vapen hade sedan över trettio år förvarats på gården och skulle såvitt framgick av utredningen i huvudsak användas i anslutning till denna. Motsatt bedömning gjorde Kammarrätten i Göteborg dom den 22 februari 2012 i mål nr 5207-11, där en äldre man fick tillåtelse att förvara skjutvapen på sin sons gård. Mannen hade tidigare bott på en grannfastighet och ansågs ha stark anknytning till sonens fastighet där han ofta jagade och vistades. Rätten framhöll
712
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
att det framstod som motiverat och mer lämpligt att vapnen förvar- ades hos sonen än att de skulle transporteras fram och tillbaka.
I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2024 ref. 7) har det slagits fast att kravet på särskilda skäl i regel kan anses vara uppfyllt när innehavaren avser att regelbundet bedriva jakt på en annan plats än där han eller hon bor och vapnen förvaras i anslutning till den platsen, om det inte finns några omständigheter som talar emot att det är motiverat och mera lämpligt att vapnen förvaras där jakten bedrivs i stället för hos innehavaren själv. Avgörandet redo- visas närmare i det föregående. Högsta förvaltningsdomstolen har så- väl i det nyss nämnda avgörandet som i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 konstaterat att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den be- skrivna situationen består finns således inte.
Det bör vara tillräckligt att förvaring hos annan är mer lämplig
Bland annat flera skytteorganisationer har framfört till utredningen att praxis när det gäller förvaring hos annan är alltför sträng. Vi har för vår del svårt att se något sakligt skäl till en fullt så restriktiv syn på möjligheten att förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare hos annan som kommer till uttryck i vissa av de nyss nämnda kam- marrättsavgörandena. Det som från samhällets synpunkt är viktigt är först och främst att förvaringen är tillräckligt säker. Det har då i första hand betydelse hur många vapen som förvaras, vilken sorts vapen det är fråga om och att den som ska förvara vapnen och andra i den personens hushåll är laglydiga och i övrigt lämpliga. Regleringen bör dock inte vara så generös att den inbjuder till missbruk, t.ex. genom att underlätta upplägg där man kringgår reglerna om vapengarderobens storlek och lån av skjutvapen.
Högsta förvaltningsdomstolen har, som nämns i det föregående, gjort klart kravet på särskilda skäl för förvaring hos någon annan nor- malt ska anses uppfyllt om vapeninnehavaren avser att bedriva jakt i anslutning till den plats där han eller hon vill förvara vapnen (HFD 2024 ref. 7). Något krav på att vapeninnehavaren tidigare bott på platsen eller redan före flytten förvarat vapnen där kan inte utläsas vare sig av rättsfallet eller förarbetena. Högsta förvaltningsdomstolen har
713
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
vidare såväl i det nyss nämnda avgörandet som i rättsfallet HFD 2016 ref. 77 slagit fast att möjligheten att få tillstånd att förvara vapen hos någon annan inte förutsätter att förvaringen är en tillfällig lösning. Något hinder för att ge förnyade och upprepade tillstånd så länge den aktuella situationen består finns således inte.
Mycket talar för att utgången i de kritiserade kammarrättsavgör- andena hade blivit en annan om de avgjorts efter det nyss nämnda av- görandet från Högsta förvaltningsdomstolen. Mycket av den kritik som framförts mot rättstillämpningen får därmed anses överspelad.
Den fråga som återstår är om det ändå finns anledning att utvidga möjligheten till förvaring hos någon annan. Vi menar att det kan finnas även andra situationer än de som tas upp i förarbetena och det nyss nämnda rättsfallet där det kan vara mer lämpligt att vapnen förvaras hos någon annan än innehavaren själv. Förvaring hos någon som i allmänhet vistas hemma kan t.ex. vara att föredra framför förvaring hemma hos en innehavare som ofta är bortrest. Om förvararen har en högre säkerhetsnivå på sin förvaringslösning bör även detta kunna beaktas. Enligt vår mening bör det vara möjligt att få tillstånd till för- varing hos någon annan även i sådana fall. För att åstadkomma detta föreslår vi att det föreskrivs att förvaring hos annan ska kunna tillåtas om detta är mer lämpligt än att innehavaren själv förvarar vapnen. I så- dana fall ska det alltså inte krävas att det föreligger särskilda skäl.
Vi ser ingen anledning att kräva att det finns ett släktförhållande mellan innehavaren och förvararen eller att innehavaren har någon annan anknytning till förvaringsplatsen än att han eller hon använder vapnet där eller att det av något annat skäl är lämpligare att förvaring sker hos den andre. Även i fortsättningen bör det vara fråga om en hel- hetsbedömning.
Vi bedömer att vårt förslag inrymmer alla de fall som hittills varit tillåtna med stöd av regeln om särskilda skäl. För att det inte ska finnas någon risk för att vårt förslag leder till inskränkningar som står i strid med intentionerna bakom nuvarande reglering bör det dock också även i fortsättningen vara möjligt att tillåta förvaring hos annan om det finns särskilda skäl. Sammanfattningsvis innebär vårt förslag alltså att förvaring hos annan ska vara tillåten i alla de fall som är tillåtna i dag, och dessutom i de fall där det är mer lämpligt med för- varing hos någon annan.
714
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Kraven på förvararens lämplighet bör förtydligas
Vid bedömningen av om mottagaren kan erbjuda en säker förvaring måste det göras en bedömning inte bara av själva förvaringen utan också av om mottagaren är lämplig med hänsyn till sin laglydnad och övriga omständigheter. Om det i hushållet finns personer som inte framstår som lämpliga eller mottagaren annars har nära samröre med sådana per- soner kan det många gånger vara olämpligt att han eller hon får förvara någon annans skjutvapen. Att det ska göras en prövning av mottaga- rens lämplighet följer redan av gällande rätt (se prop. 1999/2000:27
s.52 och 53). Vi anser dock att regleringen bör göras tydligare i detta avseende, så att det klart framgår för var och en att det kan komma att göras registerkontroller m.m. både vid tillståndsprövningen och under förvaringstiden. Det bör också tydliggöras att mottagarens möj- lighet att erbjuda en säker förvaring inte bara är en omständighet att beakta vid tillståndsprövningen utan en förutsättning för att tillstånd ska kunna ges.
Som underförstått villkor för förvaring hos annan bör liksom i dag vidare gälla att personen samtyckt till förvaringen. Detta gäller inte minst som vi föreslår att Polismyndigheten ska ha rätt att få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs (se vidare av- snitt 19.12).
Förvaring hos en juridisk person
Av lagtextens ordalydelse framgår inte om förvaring hos annan måste ske hos en fysisk person eller om det även kan vara fråga om en juri- disk person. Vi kan för vår del inte se att ordalydelsen skulle utesluta förvaring hos en juridisk person såsom en vapenhandlare och det finns även exempel på domstolsavgöranden där detta har godtagits. För vår del anser vi att det kan vara lämpligt med en sådan möjlighet. Det kan exempelvis vara svårt för den som bor i en lägenhet att anordna till- räckligt säker förvaring av särskilt farliga skjutvapen eller av ett större antal vapen. Det kan då vara en fördel från säkerhetssynpunkt om egen- domen i stället kan lämnas till en vapenhandlare eller annan juridisk person med tillgång till mycket säkra förvaringsutrymmen. I ett så- dant fall är förvaring hos vapenhandlaren mer lämpligt än förvaring hos vapeninnehavaren, och bör alltså kunna tillåtas med stöd av den nya reglering vi föreslår.
715
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
Som annars är det viktigt att det finns en utpekad person som har ansvaret för skjutvapnen och att alla relevanta personer lämplighets- prövas. I allmänhet är det endast vapenhandlare samt skyttesamman- slutningar och auktoriserade bevakningsföretag med innehavstillstånd som lever upp till dessa krav. Vi anser inte att det bör vara möjligt att t.ex. starta ett företag eller en förening med syftet att förvara andras vapen. Vi kan inte heller se att det finns något praktiskt behov av någon möjlighet att överlämna skjutvapen till förvaring hos andra juridiska personer än vapenhandlare och skyttesammanslutningar med innehavstillstånd. Möjligheten att lämna skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare för förvaring hos en juridisk person bör därför vara begränsad till vapenhandlare och sådana skyttesammanslutningar som har tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin. Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenförord- ningen. För detta krävs ett nytt bemyndigande till regeringen. Där- utöver bör det vara möjligt att under vissa förutsättningar överlämna skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för förvaring till gymnasier där skytte ingår i undervisningen. Vi utvecklar detta i det följande.
Om förvaring tillåts hos en vapenhandlare eller skyttesammanslut- ning kan det i många fall finnas anledning att begränsa förvararens tillgång till de vapen som förvaras åt någon annan. Polismyndigheten har i ett sådant fall möjlighet att besluta om särskilda förvarings- villkor, som t.ex. kan innebära att vapnen ska förvaras i ett särskilt säkerhetsskåp som endast vapeninnehavaren har nyckel eller låskod till. Polismyndigheten har vidare ett bemyndigande att meddela före- skrifter om bl.a. vapenhandlares och sammanslutningars förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare. Bemyndigandet är inte begränsat till handlarens eller sammanslutningens egen egendom och kan därför utnyttjas för att meddela föreskrifter om vad som bör gälla vid för- varing av annans skjutvapen, om detta bedöms nödvändigt.
Förvaring vid skyttegymnasier
En fråga som aktualiserats under vårt arbete är vad som bör gälla i fråga om ungdomar som genomgår en gymnasieutbildning med skytte på schemat, såsom naturbruksgymnasium med inriktning mot jakt eller idrottsgymnasium med inriktning på målskytte eller skidskytte.
716
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Det är inte möjligt att ge innehavstillstånd till en gymnasieskola, efter- som skolor inte hör till de aktörer som räknas upp i 2 kap. 3 § vapen- lagen. Vi föreslår inte någon ändring i detta avseende. Däremot läm- nar vi i avsnitt 6.4 förslag som innebär en något utökad möjlighet för ungdomar med ett mycket seriöst skytteintresse att få eget innehavs- tillstånd, förutsatt att de uppfyller högt ställda krav på lämplighet. Enligt förslaget ska det uttryckligen krävas att en vårdnadshavare eller någon annan vuxen person med innehavstillstånd ser till att den unge har praktiska förutsättningar att förvara vapnet i enlighet med vapenregleringens krav. Det har från både skytteorganisationers och Polismyndighetens håll framförts att det är oklart vad som gäller i fråga om förvaring vid gymnasieskolor.
Förvaring av elevers vapen hos skyttegymnasier förekommer i praktiken redan i nuläget. Enligt uppgift från Polismyndigheten före- kommer i huvudsak två olika lösningar för förvaring. En lösning är att gymnasieskolan har ett valv där elevernas skjutvapen förvaras, i vissa fall med egna skåp för respektive elevs vapen. En annan lösning är att eleverna får förvara vapnen i egna säkerhetsskåp, t.ex. i elevhem- met. Frågan är dock vad som bör gälla.
Om ungdomen bor tillsammans med sina föräldrar kan vapnet i och för sig förvaras i hemmet och under föräldrarnas överinseende. Detta är i så fall i överensstämmelse med den huvudregel för för- varing i eller i anslutning till bostaden som vi föreslår i avsnitt 19.5. Emellertid kan det diskuteras om det är lämpligt att ungdomar dag- ligen själva ska transportera skjutvapen till och från skolan. I många fall kan det framstå som säkrare att vapnen åtminstone under skol- veckorna i stället förvaras i skolan. Detta talar för att det ska vara möjligt med förvaring i skolan. När eleven bor på skolan, vilket är vanligt vid bl.a. idrottsgymnasier och naturbruksgymnasier, talar än starkare skäl för att skjutvapnen bör kunna förvaras i skolan. Vår bedömning är således att detta bör vara möjligt. Det är angeläget att berörda gymnasier ska kunna bedriva sin verksamhet på ett bra och säkert sätt och regelverket bör därför vara anpassat för detta. Frågan är då hur förvaringen bör ordnas.
Våra förslag i avsnitt 19.5 innebär att eleven i och för sig kan för- vara vapnen i säkerhetsskåp på sina rum, om det är deras stadigvarande bostad. Detta skulle inte kräva något särskilt tillstånd, eftersom det är fråga om förvaring i bostaden. När det gäller förvaring på skolan är dock vår uppfattning att lösningen med egna skåp som eleverna
717
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
kan få tillgång till utan en ansvarig vuxens överinseende är mindre lämplig. Skolan kan också ha starka – och många gånger befogade – önskemål om att kunna begränsa elevernas tillgång till skjutvapen till lektionstid. Om det sammantaget är fråga om ett stort antal eller sär- skilt farliga vapen som förvaras på skolan aktualiseras vidare frågan om en sådan förvaringslösning är tillräckligt säker i förhållande till risken för att obehöriga får tillgång till vapnen. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 19.11. Det är därför bättre om eleverna kan ansöka om förvaring hos annan, dvs. antingen en viss medlem ur personal- styrkan eller hos skolan som juridisk person.
Om en viss befattningshavare anges som förvarare bör det kunna godtas att förvaring sker i någon lokal på skolan som befattnings- havaren disponerar, om förvaringen är tillräckligt säker och befatt- ningshavaren är lämplig. När en befattningshavare mottar vapen för förvaring är det i praktiken ingen skillnad jämfört med förvaring hos annan i andra fall.
Som tidigare angetts bör även skolan som juridisk person kunna utses till förvarare av vapnen. Det bör dock krävas att det är fråga om en gymnasieskola där jakt eller målskjutning ingår i undervisningen. Vidare bör det krävas att skolan uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om förvaring och handhavande av skjutvapen. Slutligen bör möjlig- heten vara begränsad till sådana skjutvapen, ammunition och ljuddäm- pare som elever vid skolan behöver för deltagande i undervisningen. För att en prövning ska kunna göras måste det vidare anges vem eller vilka befattningshavare som är ansvariga för egendomen när den för- varas på skolan. Uppgifter av angivet slag bör alltså framgå av ansökan om förvaring hos skolan och i de särskilda förvaringsvillkor som regel- mässigt bör meddelas (prop. 1999/2000:27 s. 53, se vidare i det föl- jande). I likhet med vad som gäller för bl.a. skyttesammanslutningar och vapenhandlare bör Polismyndigheten kunna meddela föreskrifter om vad som ska gälla för förvaringen vid en gymnasieskola. Där- igenom kan skolorna förutse vilka krav som kommer att ställas och anpassa sina förvaringslösningar till kraven.
Inget hindrar heller att föräldrahemmet anges som alternativ för- varingsplats för en elev som är folkbokförd i skolan men som åker hem på helger och lov, och då tar med sig sina skjutvapen. I ett sådant fall måste föräldrahemmet nämligen anses som en plats som ungdomen har tillgång till. I ett sådant fall skulle det normalt bli fråga om en så- dan förvaring som kräver tillstånd enligt våra förslag i avsnitt 19.5,
718
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
eftersom egendomen då inte förvaras i eller i anslutning till elevens stadigvarande bostad.
Svenska skidskytteförbundet har uppmärksammat att det ofta är svårt att lösa förvaringsfrågan för ungdomar som har flyttat hem- ifrån för att gå i gymnasiet men som inte går på skyttegymnasium. Vi föreslår inte att skolor utan skytte på schemat ska vara en sådan organisation som ges möjlighet att vara förvarare åt någon annan. Däremot bör möjligheten till förvaring hos en skyttesammanslutning och de allmänt utökade möjligheterna till förvaring hos annan i många fall kunna användas för att lösa sådana problem.
Tidsbegränsning och övriga villkor
Tillstånd att förvara skjutvapen m.m. hos annan ska alltid tidsbegrän- sas. Detta bör gälla även framöver. I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 § vapenlagen anges vidare att ett tillstånd till förvaring hos annan alltid bör förenas med en särskild förvaringsföre- skrift såväl för vapeninnehavaren som förvararen (prop. 1999/2000:27 s. 53). Ett skäl till att förvaringsvillkor kan vara behövliga är att det i annat fall inte finns någon sanktion mot den som tar emot annans vapen för förvaring och sedan inte förvarar dem korrekt. Brott mot förvaringsreglerna är nämligen inte straffbelagda för enskilda perso- ner, vilket däremot brott mot särskilda förvaringsvillkor är (jfr 9 kap. 2 § första stycket b och c vapenlagen). Risken att innehavaren blir av med sitt innehavstillstånd framstår inte heller som tillräckligt av- skräckande för förvararen. Vi anser därför att det även i fortsättningen bör vara huvudregel att innehavarens tillstånd förenas med särskilda förvaringsvillkor när tillstånd ges till förvaring hos annan. Vi anser dock inte att detta behöver framgå av lag.
Tillståndshavaren bör inte vara skyldig att anmäla ändring av förvaringsplatsen
Ett tillstånd att förvara sitt vapen hos annan medför enligt praxis från Högsta förvaltningsdomstolen inte hinder för vapeninnehavaren att själv ta hand om och förvara vapnet (RÅ 2008 ref. 7). Med hänsyn till strävan mot mer flexibilitet för vapeninnehavarna bör detta gälla även i fortsättningen. Som utvecklats i avsnitt 19.5 bör det inte in-
719
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
föras en skyldighet för vapeninnehavare att underrätta Polismyndig- heten om vapnen flyttas.
Registerfrågor
Ett tillstånd att förvara skjutvapen m.m. hos annan medför en rätt för denne att inneha egendomen för förvaring. På samma sätt som när det gäller andra som innehar vapen är det viktigt med löpande uppföljning av att den som förvarar vapen för någon annans räkning är lämplig för uppdraget. Det bör således göras registerslagningar för att kontrollera att personen inte t.ex. är misstänkt eller dömd för ett allvarligt brott. För att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt måste personerna registreras i vapeninnehavarregistret. Sådan registrering görs redan i dag. Detta bör enligt vår mening förtydligas i regleringen.
När förvaring hos annan ska ske hos en juridisk person bör också den som ansvarar för egendomen hos den juridiska personen finnas antecknad i vapeninnehavarregistret. Beträffande vapenhandlare görs detta redan, eftersom föreståndaren för verksamheten ska registreras i vapenhandlarregistret (se 1 a kap. 7 § första stycket 3 vapenlagen). När det gäller skyttesammanslutningar föreslår vi i avsnitt 11.7 att bl.a. styrelsen ska registreras i vapenregistren. Styrelsen får anses vara ansvarig för sådana vapen som förvaras åt annan. Beträffande de personer som är ansvariga för förvaringen på en gymnasieskola bör det dock införas en särskild bestämmelse om att de ska registreras i vapeninnehavarregistret.
Ingen skyldighet att förteckna och anmäla vapen som tagits emot för förvaring
I artikel 4.5 femte stycket i vapendirektivet föreskrivs en skyldighet för vapenhandlare och vapenmäklare att föra register över varje skjut- vapen och varje väsentlig del som tagits emot eller lämnats ut till- sammans med uppgifter som gör det möjligt att spåra och identifiera skjutvapnet eller den väsentliga delen. I sjätte stycket föreskrivs vidare ett krav på att vapenhandlarna och vapenmäklarna, när deras verksam- het har upphört, ska överlämna sina register till de nationella myndig- heter som är ansvariga för vapenregistren. Enligt sjunde stycket finns ett krav på att vapenhandlare och vapenmäklare utan onödigt dröjs-
720
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
mål ska rapportera vissa transaktioner till de behöriga nationella myn- digheterna. Bestämmelser om inköps-, försäljnings- och förmedlings- förteckningar finns i den svenska vapenförordningen. Där finns numera även bestämmelser med krav på elektronisk anmälan av alla trans- aktioner. Frågan är om vapendirektivet innebär ett krav på att även skjutvapen som tas emot för förvaring åt annan måste förtecknas och anmälas.
Bestämmelserna i artikel 4.5 om skyldigheter för vapenhandlare måste anses ta sikte på vapenhandelsverksamhet. Aktiviteter som ut- förs av en vapenhandlare men som inte utgör vapenhandel träffas allt- så inte av de krav som föreskrivs för sådan verksamhet. Enligt arti- kel 1.1 i vapendirektivet definieras vapenhandlare som varje fysisk eller juridisk person vars näringsverksamhet helt eller delvis består av att tillverka, bedriva handel eller byteshandel med, hyra ut, reparera, ändra eller omvandla skjutvapen eller väsentliga delar, eller att tillverka, bedriva handel eller byteshandel med, ändra eller omvandla ammu- nition. Av artikeln kan utläsas att aktiviteten att ta emot ett skjut- vapen för förvaring för någon annans räkning inte utgör vapenhandel i direktivets mening. Vår bedömning är därför att det inte av vapen- direktivet följer någon skyldighet att föra förteckningar över sådana vapen eller att anmäla mottagandet m.m. till behöriga myndigheter.
Vi anser att det inte heller av andra skäl finns anledning att införa bestämmelser om en skyldighet att föra förteckningar och anmäla vapen som tas emot för förvaring eller lämnas ut. Vapnen och inne- havarna ska vara antecknade i vapenregistren och Polismyndigheten har vid sin prövning av ansökan om förvaring hos någon annan fått kännedom om var vapnen kommer att förvaras. Det har inte fram- kommit tillräcklig anledning att införa ytterligare föreskrifter om skyldighet att föra förteckningar och anmäla vapen som tas emot eller lämnas ut.
Ansökningsreglerna bör förtydligas
Bestämmelser om innehållet i en ansökan om förvaring hos någon annan finns i 9 kap. 3 § vapenförordningen. Bestämmelsen bör i den nya vapenförordningen utvecklas något. Framför allt bör det på ett tydligare sätt framgå att det ska anges var förvaringsplatsen är be- lägen. Med anledning av förslaget att överlämnande ska kunna ske
721
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
till juridiska personer bör det även föreskrivas att ansökan ska inne- hålla uppgift om vem som i ett sådant fall är ansvarig för förvaringen.
19.7Förvaring av vissa vapendelar
Förslag: Kravet på förvaring i säkerhetsskåp ska utvidgas till att omfatta även stommar och lådor till skjutvapen.
Skälen för förslaget
Kravet på förvaring i säkerhetsskåp gäller inte för sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen (5 kap. 2 § andra stycket vapenlagen). Det rör sig bl.a. om slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mantlar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyrningsanordningar. Sådana föremål ska förvaras på annat betryggande sätt så att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt dem. Föremålen ansågs när det generella kravet på säkerhetsskåp infördes som mindre farliga än skjutvapen, varför det inte bedömdes motiverat att ställa krav på förvaring i säker- hetsskåp (prop. 1999/2000:27 s. 50).
Det är inte helt klart hur bestämmelserna om förvaring ska tilläm- pas på s.k. modulvapen. Ett sådant vapen består av ett antal delar – vissa tillståndspliktiga och andra som inte omfattas av tillståndsplikt
–som sätts samman till ett komplett vapen. I vissa fall beviljas inne- havaren tillstånd till innehav av det kompletta vapnet. I andra fall be- viljas innehavaren tillstånd till innehav av de delar som tillsammans utgör det kompletta vapnet. En person som enbart har tillstånd till innehav av ett antal vapendelar kan alltså i själva verket vara inne- havare av ett komplett modulvapen. Bestämmelsen i 5 kap. 2 § andra stycken vapenlagen kan uppfattas som att kraven på förvaring av modulvapen beror på om vapnet är monterat eller inte, och att lägre krav gäller för det icke monterade vapnet. Det är inte någon lämplig ordning. Förvaringskraven för modulvapen bör inte vara lägre än vad som gäller i fråga om andra skjutvapen enbart på den grunden att vapnet kan förvärvas och tillståndsges del för del. Detta gäller inte minst som att vissa särskilt farliga och förmodligen också stöldbegär- liga vapen, såsom AR-10 och AR-15, är just modulvapen (se vidare i
722
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
avsnitt 20.4 och 20.7.1). Det anförda gäller även fall då någon inne- har vapendelar som kan sättas ihop till ett komplett skjutvapen utan att det är fråga om ett modulvapen. Regleringen bör därför ändras på så sätt att modulvapen och andra innehav av vapendelar som kan använ- das för att skapa ett komplett skjutvapen omfattas av lika höga säker- hetskrav som andra skjutvapen. Frågan är hur detta bör åstadkommas.
Vi ser i huvudsak två möjligheter. Den ena är att man föreskriver att vapendelar som tillsammans kan bilda ett komplett skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp. Den andra möjligheten är att man pekar ut någon vital del av ett vapen som ska förvaras i säkerhetsskåp, medan övriga vapendelar får förvaras på annat betryggande sätt. Den sist- nämnda lösningen framstår som lättare att tillämpa och dessutom mindre ingripande för vapeninnehavaren. Vi bedömer att den även är tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Den bör därför väljas.
Ett skjutvapen byggs som regel upp på en stomme eller låda. I ett modulvapen kan de övriga vapendelarna bytas ut och varieras på olika sätt. Vapeninnehavaren kan således exempelvis ha flera olika kolvar eller pipor som kan monteras på stommen eller lådan. Det framstår mot denna bakgrund som mest naturligt att i fråga om förvaring jäm- ställa stommar och lådor med skjutvapen. Så har man gjort i fråga om den s.k. vapengarderoben, där stommar och lådor jämställs med kom- pletta vapen medan pipor och andra vapendelar inte inräknas (se 2 kap. 4 § femte stycket och 4 a § vapenförordningen). Vi föreslår även att stommar och lådor ska jämställas med kompletta skjutvapen i fråga om de särskilda bestämmelser som gäller för tillstånd till innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen, och tidsbegränsning av så- dana tillstånd (se avsnitt 9.14 och 10.8.3) Vi föreslår därför att stom- mar och lådor ska förvaras i säkerhetsskåp medan övriga vapendelar och andra föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen även i fortsättningen ska få förvaras på något annat be- tryggande sätt. Den som har tillgång till ett säkerhetsskåp bör dock givetvis förvara även sådana föremål som inte omfattas av detta krav i säkerhetsskåpet.
Förslaget innebär att straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § första stycket c nuvarande vapenlag får en något ändrad materiell innebörd.
723
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
19.8Skyttesammanslutningars förvaring
Bedömning: Det bör i Polismyndighetens föreskrifter förtydligas att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen.
Förslag: Det ska av registerbestämmelserna framgå att den som för en skyttesammanslutnings räkning förvarar skjutvapen m.m. ska registreras i vapeninnehavarregistret.
Skälen för bedömningen och förslaget
Polismyndigheten får som tidigare angetts meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars förvaring av till- ståndspliktiga skjutvapen och sammanslutningars förvaring av ammu- nition eller ljuddämpare (9 kap. 1 § första stycket vapenförord- ningen). Sådana föreskrifter finns i RPSFS 2009:13, FAP 551-331, RPSFS 2006:13, FAP 661-1 och RPSFS 2005:4, FAP 556-2. Förut- sättningarna för sådana innehavares förvaring skiljer sig på avgör- ande sätt från enskilda personers, och det är inte lämpligt att i lag eller förordning ge närmare föreskrifter om vad som ska gälla. Det finns dock anledning till vissa överväganden om skyttesammanslut- ningars möjlighet att förvara vapen hos en föreningsfunktionär.
Enligt bestämmelserna i 2 kap. 6 § vapenförordningen, ska en sammanslutning som ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen bl.a. lämna uppgift om den plats där vapen förvaras, förvaringsutrymmets beskaffenhet och vem som är ansvarig för förvaringen. Närmare be- stämmelser om förvaringen ges i RPSFS 2005:4, FAP 556-2. Av före- skrifterna följer bl.a. att det är tillåtet för föreningen att förvara skjut- vapen hos en föreningsfunktionär, något som gällt under lång tid. I praktiken går det till så att Polismyndigheten, i samband med att tillståndsansökan prövas, även prövar om den i ansökan angivna för- varingen är godtagbar. I samband därmed görs en prövning av om för- eningsfunktionären är lämplig att förvara skjutvapen. Detta innebär bl.a. att det görs olika registerslagningar. Vidare kontrollerar Polis- myndigheten att själva förvaringslösningen lever upp till de krav som följer av föreskrifterna. Om innehavstillstånd ges förenas tillståndet
724
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
med särskilda förvaringsvillkor av vilka det framgår vem som får för- vara vapnet. Polismyndigheten ska enligt sina föreskrifter regelbundet kontrollera vapenregistrets uppgifter om en sammanslutnings vapen- innehav och uppgifter om den som ansvarar för sammanslutningens vapenförvaring (3 kap. 4 § RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Det förtjänar att framhållas att en skyttesammanslutnings förvaring av skjutvapen hos en föreningsfunktionär inte är förvaring hos någon annan i den mening som avses i 5 kap. 3 § vapenlagen.
Vi bedömer att den angivna ordningen för förvaring hos en för- eningsfunktionär är lämplig och bör gälla även i fortsättningen. Dock anser vi att regleringen bör förtydligas så att det klart framgår att en förutsättning för att föreningsfunktionären ska ha rätt att förvara egendomen är att detta har godkänts av Polismyndigheten eller att det är fråga om ett tillåtet lån. Detta framgår nämligen inte uttryck- ligen. Eftersom det är fråga om en förutsättning för att vapeninne- havet ska vara tillåtet är detta olyckligt. Den som misstar sig på förut- sättningarna kan i värsta fall dömas för vapenbrott respektive brott mot vapenlagen (9 kap. 1 § respektive 2 § d vapenlagen). Även den som gett personen uppdraget kan dömas för brott mot vapenlagen (9 kap. 2 § b och c vapenlagen). Konsekvenserna av otillåten förvar- ing kan alltså bli allvarliga.
Med hänsyn till det anförda bör det i Polismyndighetens före- skrifter förtydligas att en föreningsfunktionär får förvara skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för en skyttesammanslutnings räkning endast om detta framgår av villkoren för förvaringen. Det bör vidare av registerbestämmelserna tydligt framgå att den som för en skytte- sammanslutnings räkning förvarar skjutvapen m.m. ska registreras i vapeninnehavarregistret, något som sker redan i dag.
19.9Vapensamlares förvaring
Bedömning: Villkoren för vapensamlares förvaring av skjutvapen ska vara anpassade till de särskilda förutsättningar som gäller när vapen innehas för samling.
Förslag: Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om krav på vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Detta förutsätter nya bemyndiganden i lag och förordning.
725
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
Skälen för bedömningen och förslaget
En enskild person som innehar skjutvapen för samling kan inneha ett stort antal skjutvapen. För att motverka de säkerhetsrisker detta kan medföra beslutar Polismyndigheten ofta om särskilda förvarings- villkor när skjutvapen innehas för samling (jfr 2 kap. 5 § och 5 kap. 5 § vapenlagen). Alternativet skulle i många fall vara att föreskriva att vapnet ska göras varaktigt obrukbart eller att avslå ansökan om innehavstillstånd. De särskilda förvaringsvillkoren syftar alltså till att göra det möjligt för en enskild vapensamlare att få inneha skjutvapen som han eller hon annars inte skulle få inneha.
De särskilda förvaringsvillkor som meddelas vapensamlare mot- svarar i allmänhet de villkor om förvaring som föreskrivits för skytte- sammanslutningar. Sådana förvaringsvillkor kan bl.a. innebära krav på förvaring i valv eller säkerhetsskåp eller att det ska finnas särskilda larmanordningar (se 5 kap. RPSFS 2005:4, FAP 556-2). Svenska vapen- samlarföreningen (SVEVAP) har till utredningen framfört att förvar- ingsvillkoren inte i tillräckligt hög grad tar hänsyn till de särskilda för- hållanden som gäller för samling. Det har bl.a. anförts att vissa krav som kan vara befogade att ställa på organisationer som innehar skjut- vapen, såsom krav på larm i larmklass 3, är orimliga att ställa på en privatperson som ska förvara vapnen i sin bostad.
Mot bakgrund av vad som framförts bör det övervägas om det finns behov av särskilda föreskrifter om vapensamlares förvaring av skjutvapen. SVEVAP har anfört att sådana föreskrifter bör tas in i lag eller förordning. Det är emellertid inte aktuellt att på lag- eller förordningsnivå meddela föreskrifter med den detaljeringsgrad som krävs. Frågan gäller därför om Polismyndigheten bör ges rätt att med- dela föreskrifter om förvaring, på motsvarande sätt som gäller vissa andra aktörer som kan inneha ett större antal skjutvapen (jfr 9 kap. 1 § första stycket vapenförordningen).
Mot att ge Polismyndigheten rätt att meddela föreskrifter om vapensamlares förvaring talar huvudsakligen att en stor vapensamling inte nödvändigtvis medför en särskilt stor stöldrisk. Stöldrisken i det enskilda fallet kan i stället vara låg, exempelvis för att det är svårt att få tag på ammunition till vapnen. Enligt nuvarande ordning beaktar Polismyndigheten sådana omständigheter inom ramen för sin bedöm- ning av vilka förvaringsvillkor som bör föreskrivas i det enskilda fallet. Att sådana beaktanden ska kunna ske framstår i och för sig som rimligt.
726
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
För att Polismyndigheten ska ges rätt att föreskriva om generella förvaringsvillkor talar emellertid att Polismyndigheten regelmässigt beslutar om särskilda förvaringsvillkor när en samling uppnått en viss storlek. Villkoren motsvarar, som redan nämnts, i allmänhet de villkor om förvaring som föreskrivits för skyttesammanslutningar. Detta har visserligen den fördelen att det blir förutsebart vad som gäller. För- varingsvillkoren för vapensamlare bör dock ta hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller när skjutvapen innehas för samling. Sam- larvapen kan ofta vara mindre stöldbegärliga än sådana skjutvapen som innehas av skyttesammanslutningar. Vidare är det i regel inte känt för allmänheten vem som samlar på skjutvapen. Införande av ett be- myndigande för Polismyndigheten minskar vidare behovet av särskilda förvaringsvillkor, vilket kan underlätta polisens handläggning och bidra till att hålla handläggningstiderna nere.
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att Polismyndigheten bör ges rätt att föreskriva om generella villkor för vapensamlares för- varing av tillståndspliktiga skjutvapen. Bemyndiganden om detta bör tas in i den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen.
En utgångspunkt för Polismyndigheten vid utarbetandet av sär- skilda föreskrifter om vapensamlares förvaring bör vara att en sam- ling ska ges det skydd som behövs för att förhindra tillgrepp och i förlängningen missbruk av vapnen. Polismyndighetens föreskrifter bör alltså utformas med beaktande bl.a. av vapnens typ, antal och i vad mån det är fråga om särskilt farliga vapen (jfr prop. 1973:166 s. 113). Hänsyn bör också tas till om de vapen som omfattas av en vapensamling har gjorts varaktigt obrukbara eller inte. I den mån det är möjligt bör hänsyn tas till att vissa äldre vapentyper är förknippade med en lägre tillgreppsrisk, t.ex. för att det är svårt att få tag på ammu- nition. Vidare bör beaktas att vapensamlare i regel inte är kända för allmänheten. Polismyndigheten bör samråda med etablerade vapen- samlarorganisationer i samband att föreskrifterna tas fram (jfr våra förslag i kapitel 25).
Med avseende på vapensamlares förvaring av ammunition och ljuddämpare har det inte framkommit något behov av generella före- skrifter om förvaring. Polismyndigheten bör därför inte ges bemyn- digande att utfärda föreskrifter om detta.
I avsnitt 19.13 gör vi bedömningen att överträdelse av Polismyndig- hetens föreskrifter om förvaring inte ska kriminaliseras. I praktiken
727
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
innebär det att vapensamlare i lägre utsträckning än i dag riskerar att dömas för brott mot vapenlagen om de bryter mot förvaringsvillkoren.
19.10 Vapenreparatörers förvaring
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska få meddela föreskrifter om krav på vapenreparatörers för- varing av tillståndspliktiga skjutvapen.
Bedömning: Överträdelser av sådana föreskrifter ska inte vara kriminaliserade.
Skälen för förslaget och bedömningen
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på vapenhandlares, museers och samman- slutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition och ljuddämpare (11 kap. 2 § e vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 9.14 att bemyndigandet beträffande skjutvapen ska ändras till att avse tillståndspliktiga skjut- vapen. Regeringen har i 9 kap. 1 § vapenförordningen vidaredelegerat rätten att meddela sådana föreskrifter till Polismyndigheten, som med stöd av bemyndigandet har meddelat sådana föreskrifter (se RPSFS 2005:4, FAP 556-2 och RPSFS 2006:13, FAP 556-1). Med hän- syn till vikten av en säker förvaring av skjutvapen, särskilt för aktö- rer som innehar ett större antal vapen, bör de nyss angivna bemyndi- gandena utvidgas till att omfatta även vapenreparatörer. Vi föreslår i avsnitt 2.3.5 vidare att det i den nya vapenlagen uttryckligen ska framgå att ett reparatörstillstånd får förenas med villkor om hur skjut- vapnen ska förvaras.
I likhet med vad som gäller i fråga om Polismyndighetens övriga föreskrifter om förvaring anser vi att det inte finns tillräckliga skäl för en kriminalisering av överträdelser av föreskrifter som meddelas med stöd av det nya bemyndigandet.
728
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
19.11 Förvaring av flera innehavares vapen
Bedömning: Polismyndigheten bör inte, förutom när det gäller vapensamlare, bemyndigas att föreskriva om generella förvarings- villkor för enskilda vapeninnehavare. Behovet av skärpta förvarings- krav vid större vapeninnehav och innehav av särskilt farliga vapen bör således även i fortsättningen beaktas genom att det vid behov beslutas om särskilda förvaringsvillkor. När flera innehavares skjut- vapen förvaras på samma plats bör förvaringsvillkoren även i fort- sättningen beakta det totala vapeninnehavet.
Skälen för bedömningarna
Av redogörelsen för gällande rätt i avsnitt 19.2, som utvecklats i av- snitt 19.9, framgår att föreskrifterna för skyttesammanslutningars förvaring i praktiken tillämpas även för enskilda personer som i hus- hållet har mer än fem helautomatiska vapen eller tio enhandsvapen, eller tjugo gevär, dvs. över 20 poäng enligt det poängsystem som be- skrivits i det förstnämnda avsnittet. I sådana fall meddelas därför sär- skilda förvaringsvillkor, som är straffsanktionerade (se 9 kap. 2 § första stycket b). Denna rättstillämpning innebär att man i fråga om kraven på förvaring inte betraktar varje vapeninnehavare i hushållet för sig utan i stället ser på det samlade vapeninnehavet i hushållet. Det har från olika håll ifrågasatts om kraven är alltför stränga och om det i stället borde vara tillåtet för varje vapeninnehavare att förvara sina vapen i eget skåp och utan beaktande av övriga vapen i hushållet.
Under förutsättning att det i hushållet endast finns ett mindre antal skjutvapen eller mindre farliga vapen torde nuvarande rättstillämp- ning inte innebära något hinder mot förvaring i egna säkerhetsskåp. När det är fråga om ett större antal vapen eller särskilt farliga vapen anser vi dock att det är viktigt att det sammanlagda vapeninnehavet i hushållet avgör vilka förvaringskrav som ska ställas. För den någor- lunda väl förberedde tjuven är säkerhetsskåp inte särskilt svåra att bryta upp. Man bör inte göra sådana lättnader i förvaringskraven som förenklar för kriminella att på en och samma gång få tillgång till ett stort antal skjutvapen, i synnerhet om det bland dessa finns särskilt farliga vapen.
729
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
En annan sak är att det eventuellt kan finnas anledning till vissa andra överväganden när det gäller enskilda jämfört med när det är fråga om förvaring hos en skyttesammanslutning.
Det anförda ger upphov till frågan om det bör införas ytterligare, mer detaljerade föreskrifter på området. Vi gör i avsnitt 19.9 bedöm- ningen att det inte bör komma i fråga att införa sådana föreskrifter på lag- eller förordningsnivå, men föreslår däremot att Polismyndig- heten ska bemyndigas att meddela generella föreskrifter om villkor för vapensamlares förvaring av tillståndspliktiga skjutvapen. Vi har övervägt om bemyndigandet bör omfatta alla enskilda vapeninneha- vare. Därigenom skulle man kunna uppnå en bättre förutsebarhet för enskilda och skapa bättre förutsättningar för en enhetlig rättstillämp- ning. Från de legala vapeninnehavarnas perspektiv har en sådan lösning även den fördelen att överträdelser av sådana föreskrifter, till skill- nad från överträdelser av särskilda förvaringsvillkor, inte skulle vara straffsanktionerade (jfr avsnitt 19.13). Det går dock inte att komma ifrån att det kan förväntas vara svårt att i föreskrift fånga de mång- skiftande förhållanden som kan vara för handen. Vi står därför fast vid de bedömningar som gjorts i tidigare lagstiftningsärenden att Polis- myndigheten i stället noga ska överväga om det i det enskilda fallet be- hövs särskilda förvaringsvillkor och vilken innebörd dessa ska ha.
19.12 Möjligheten till kontroll utvidgas något
Förslag: Polismyndighetens möjlighet att kontrollera förvaringen utvidgas till att omfatta den som har rätt att utan särskilt tillstånd inneha skjutvapen.
Skälen för förslaget
Den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polis- myndigheten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmel- serna följs (5 kap. 7 § vapenlagen). Enligt sin ordalydelse omfattar bestämmelsen enbart den som har tillstånd att inneha skjutvapen. Det är däremot tveksamt om den omfattar aktörer som har rätt att ha skjutvapen i sin besittning utan tillstånd.
730
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
Frågan handlar till att börja med om personer som förvarar skjut- vapen åt någon annan (5 kap. 3 § vapenlagen), och den som tagit hand om skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo (8 kap. 1 § vapenlagen). Det är tveksamt om dessa kategorier av personer enligt ordalydelsen i 5 kap. 2 § har någon skyldighet att ge Polismyndig- heten tillträde för kontroll av förvaringen. Detta är problematiskt, eftersom det är lika viktigt att skjutvapen förvaras på ett korrekt sätt oavsett om de innehas med stöd av ett innehavstillstånd eller någon annan rätt. Inte minst när det gäller dödsbon får det samtidigt antas att risken för att förvaringen inte sker på rätt sätt är särskilt stor. Det är rimligt att alla som förvarar skjutvapen får tåla det integritetsintrång som en kontroll av vapenförvaringen kan innebära. Åtgärden bedöms utgöra en godtagbar inskränkning såväl av skyddet mot husrannsakan och liknande ingrepp enligt 2 kap. 6 § regeringsformen som av skyd- det för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. Övervägande skäl talar därför för att bestämmelsen om tillträde görs tillämplig även på den vars rätt att inneha skjutvapen inte grundas på ett innehavstillstånd. Bestämmelsen bör alltså gå ut på att den som har tillstånd eller rätt att inneha skjutvapen är skyldig att låta Polismyndig- heten få tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs. Förslaget innebär att det blir möjligt att kontrollera även förvar- ing av en skyttesammanslutnings vapen som sker hos en förenings- funktionär (se vidare i avsnitt 19.8).
Det kan anmärkas här att man i tidigare lagstiftningsärenden har gjort bedömningen att förvaring hos annan enligt 5 kap. 3 § vapen- lagen inte grundar rätt mottagaren att ”inneha” vapnet i vapenlagens mening (prop. 1999/2000:27 s. 71). De facto får dock den som förvarar ett vapen åt någon annan ha vapnet i sin besittning. I vissa fall får per- sonen också använda vapnet. Enligt vår mening kan detta inte förstås på något annat sätt än att personen i och för sig har rätt att inneha vapnet, låt vara att rättigheten inte omfattar samtliga de rättigheter som i allmänhet tillkommer en legal vapeninnehavare. Förhållandena ligger snubblande nära vad som gäller en reparatör som får ta emot och tillfälligt inneha vapen för reparation (4 kap. 3 § vapenlagen). Vi ser därför inget hinder mot att i detta sammanhang använda ordet ”inneha”.
Den föreslagna ordalydelsen medför att även vapenhandlare om- fattas. Vapenhandlare måste visserligen ha tillstånd för att bedriva sin verksamhet. Rätten att inneha skjutvapen följer dock av vapen- handlartillståndet och inte ett innehavstillstånd (2 kap. 10 d § vapen-
731
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
lagen). När det gäller vapenhandlare finns dock särskilda bestämmelser om tillsyn i 5 kap. vapenförordningen. Av bestämmelserna får anses följa en rätt för Polismyndigheten att få tillträde till vapenhandlarens lokaler.
Den föreslagna ordalydelsen omfattar även den som tagit emot vapen för reparation eller översyn (4 kap. 3 § vapenlagen). Vi förslår i avsnitt 22.3.5 att motsvarande regler om tillsyn som gäller för hand- lare ska gälla även för reparatörer. Förslaget omfattar dock endast den som tar emot vapen yrkesmässigt och alltså inte den som tar emot vapen med stöd av att personen har rätt att låna och självständigt hand- ha vapnet. En sådan person måste dock alltid ha antingen lånetillstånd eller tillstånd att inneha vapen av samma typ, förutom om det är fråga om ett start- eller signalvapen (3 kap. 1 a §). Med undantag för start- och signalvapen rör det sig alltså om personer som har tillstånd att inneha skjutvapen, och således på den grunden redan i dag omfattas av skyldigheten i 5 kap. 7 § vapenlagen att ge Polismyndigheten till- träde.
Av det sagda följer att vårt förslag i detta avsnitt inte leder till några utökade möjligheter till tillsyn avseende handlare och repara- törer jämfört med vad som följer av gällande rätt respektive föreslås på annat håll i betänkandet. Genom den föreslagna regleringen för- tydligas dock rättsläget.
19.13 Sanktioner
Bedömning: Enskilda personers överträdelser av de generella för- varingsbestämmelserna bör inte heller i den nya vapenlagen krimi- naliseras. Inte heller överträdelser av Polismyndighetens före- skrifter om vapensamlares förvaring bör kriminaliseras.
Skälen för bedömningen
Enskilda personers överträdelser av vapenlagens generella bestäm- melser om förvaring av skjutvapen m.m. har inte kriminaliserats. Där- emot kan en persons innehavstillstånd återkallas om personen bryter mot bestämmelserna. Polismyndigheten har lyft frågan om det inte i vissa fall skulle vara lämpligare med ett bötesstraff än återkallelse
732
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
av tillståndet vid enskildas överträdelser av förvaringsbestämmel- serna. Det kan antas att detta i vissa fall skulle upplevas som en mindre ingripande sanktion för enskilda personer än att förlora till- stånd att inneha skjutvapen.
Frågan om enskilda personer ska kunna hållas straffrättsligt an- svariga vid brott mot vapenlagens generella förvaringsbestämmelser har övervägts flera gånger utan att tillräckliga skäl för en sådan krimi- nalisering ansetts föreligga. Som skäl för detta har bl.a. anförts att det inte framstår som sannolikt att en kriminalisering skulle få någon självständig brottsavhållande betydelse. Vidare har anförts en sådan kriminalisering kan minska benägenheten att anmäla vapenstöld, vilket vore olyckligt. (Se prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen m.m., s. 42 och prop. 1999/2000:27 s. 68 och 69.) Vi ser inte anledning att nu göra en annan bedömning.
De anförda skälen gör sig gällande även i fråga om de föreskrifter för vapensamlarnas förvaring som vi föreslår att Polismyndigheten ska kunna meddela. Inte heller överträdelser av dessa föreskrifter bör alltså vara kriminaliserade. Däremot kan straffansvar även i fortsätt- ningen aktualiseras om särskilda förvaringsvillkor har meddelats och samlaren bryter mot dessa (se 9 kap. 2 § första stycket b vapenlagen).
19.14 Förvaring av vissa vapentyper
Förslag: Vapenlagens bemyndigande till regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring ska ut- vidgas till att avse alla skjutvapen som är tillståndspliktiga, alltså även effektbegränsade vapen i vissa fall. Utvidgningen bör träffa även de föreslagna bemyndigandena avseende vapenreparatörer, gymnasieskolor och vapensamlare.
Skälen för förslaget
Enligt 11 kap. 2 § e vapenlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bl.a. meddela föreskrifter om krav på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen. Bemyndigandet är smalare än mot-
733
Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare | SOU 2024:31 |
svarande bemyndigande till Polismyndigheten i 9 kap. 1 § vapen- förordningen, enligt vilket Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av till- ståndspliktiga skjutvapen. Även om effektbegränsade vapen inte be- höver vara tillståndspliktiga finns det nämligen fall där de är det (jfr 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Enligt vår mening har det nuvar- ande bemyndigandet till Polismyndigheten en lämplig utformning. Vi föreslår därför att bemyndigandet till regeringen ges motsvarande lydelse.
Ändringen har betydelse också för våra förslag om vapenrepara- törers, gymnasieskolors och vapensamlares förvaring av skjutvapen (jfr avsnitt 19.6, 19.9 och 19.10).
19.15 Förvaring under transport och vissa andra frågor
Bedömning: Det bör inte inom ramen för detta lagstiftningsärende göras någon översyn av bestämmelserna om förvaring under trans- port. Frågan bör i stället uppmärksammas inom ramen för Polis- myndighetens fortsatta föreskriftsarbete. Samma bedömning görs i fråga om bl.a. krav på utformning av vapenhandlares valv.
Skälen för bedömningen
Vi har övervägt om det bör ske en översyn av bestämmelserna om förvaring under transport. När det gäller förvaring under transport anges i vapenlagen endast att den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åt- gärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen, samt att vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämp- ligt, isärtaget och nedpackat (5 kap. 4 §). De närmare föreskrifterna ges, med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 2 § vapenförordningen, i
17kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3. Regleringen om vapenhandlares förvaring av skjutvapen finns i huvudsak i RPSFS 2005:4, FAP 556-2, vilka meddelats med stöd av ett bemyndigande i 9 kap. 1 § vapen- förordningen. Det är enligt vår mening fråga om den typ av detalj- föreskrifter som inte bör lyftas upp på lag- eller förordningsnivå. Samma bedömning görs i fråga om vissa andra frågor som lyfts till
734
SOU 2024:31 | Förvaring av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare |
oss från intresseorganisationer, bl.a. att det är oklart vilka krav som ställs på en vapenhandlares valv. Vi lämnar därför inga förslag i dessa frågor. Frågor av det angivna slaget bör däremot uppmärksammas i Polismyndighetens föreskriftsarbete och i den dialog som bör föras mellan myndigheterna och intresseorganisationerna (se vidare våra förslag i kapitel 25 om ett forum för dialog mellan myndigheten och intresseorganisationerna).
735
20Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet
20.1Uppdraget
Vi föreslår i betänkandet ett antal lättnader för legala vapeninneha- vare, däribland en utökning av vapengarderoben för jakt, bättre möj- ligheter för underåriga skyttar med ett seriöst skytteintresse att ges innehavstillstånd, större möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet vid förnyelse av femårslicenser, införande av EU:s förenklade införselförfarande för sportskyttar och en möjlighet att behålla ljuddämpare efter överlåtelse av vapnet. Vi föreslår också bl.a. att Polismyndigheten ska se över aktivitetskraven för sportskyttar för att säkerställa att kraven är utformade med hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. Dessa lättnader är befogade och bör införas. Alla lättnader bör dock vara balanserade på ett sådant sätt att skydds- nivån inte sänks. I kommittédirektiven betonas att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån motverkar förekoms- ten av illegala vapen i landet och förhindrar att skjutvapen kommer till brottslig användning.
Mot denna bakgrund diskuterar vi i det här kapitlet om regleringen i tillräckligt hög grad beaktar farligheten hos vissa andra slags vapen än enhandsvapen och helautomatiska vapen. Frågan är en del av den intresseavvägning som alltid måste göras vid utformningen av vapen- regleringen, och som vi utvecklat närmare i avsnitt 3.5.2.
737
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
20.2Utgångspunkter
Skyddsnivån måste kopplas till läget i samhället
Behovet av en hög skyddsnivå måste betraktas mot bakgrund av läget i samhället. Andelen konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts ökade kraftigt mellan 2013 och 2022 och Sverige ligger högt i fråga om dödligt våld med skjutvapen jämfört med andra europeiska länder. Åtta av tio fall av dödligt skjutvapenvåld sker numera i den kriminella miljön. Den ökade tillgången på vapen och explosiva varor i samhället tillsammans med den ökade benägenheten att använda dessa inom kriminella miljöer utgör ett allvarligare problem i dag än någon- sin tidigare. (Prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16 och 20.) Vid utformningen av vapenregleringen måste detta beaktas, särskilt om man överväger lätt- nader i regleringen.
Vapenregleringen måste också utformas med beaktande av ett för- sämrat säkerhetsläge och risken för terrordåd och andra former av våldsdåd som riktar sig mot ett stort antal personer, såsom masskjut- ningar. På grund av det försämrade säkerhetsläget har Säkerhetspolisen i augusti 2023 beslutat att höja terrorhotnivån från förhöjt hot till högt hot, vilket är den näst högsta terrornivån. Såväl hotbilden mot Sverige som de våldsbejakande extremistmiljöerna är komplexa. Inom varje extremistmiljö finns individer, grupper, nätverk och organisa- tioner med olika motiv och bevekelsegrunder för sina åsikter och sitt agerande. I dag är det ofta över internet som aktiviteten inom dessa miljöer sker, oavsett om det handlar om rekrytering, radikalisering, gemenskaper, motiv eller ökad förmåga. Tillsammans med att internet också erbjuder en rad olika världsbilder och förenklade förklaringar till det som upplevs vara ”fel” i samhället, innebär detta att det finns en stor mängd potentiella mål som våldsbejakande extremister skulle kunna agera mot. Dessutom tycks gränsen mellan den våldsbejakande och den icke våldsbejakande extremismen bli alltmer diffus, vilket bl.a. innebär att de som enbart uttrycker åsikter också direkt eller in- direkt påverkar de våldsbejakande delarna av extremismen. (Säkerhets- polisens webbplats, https://sakerhetspolisen.se/hoten-mot- sverige/terrorism-och-extremism.html.)
Enligt Säkerhetspolisen är det inte nödvändigtvis de som tillhör en specifik organisation som är mest benägna att begå brott. Det kan också vara ensamagerande personer som, utifrån en virtuell gemen-
738
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
skap och ett narrativ som både formar hat och försvarar användandet av våld, agerar för att förändra samhällsordningen. Den man som under Almedalsveckan i juli 2022 mördade Sveriges kommuner och regioners psykiatrisamordnare var en ensamagerande gärningsperson utan tydlig tillhörighet i någon ideologiskt orienterad gruppering. Ensamagerande gärningspersoner är av olika skäl särskilt svåra för de brottsbekämpande myndigheterna att upptäcka innan de har begått ett våldsdåd. Ensamagerande refererar ofta till en övergripande mål- sättning utifrån en övertygelse snarare än till en viss organisation. Sam- tidigt delas uppfattningar och hörsammandet av uppmaningen att ”göra något” ofta med andra och kan upplevas ge legitimitet att agera. Tillsammans utgör ensamagerande ett större sammanhang som i allt högre utsträckning finns på sociala plattformar där det är svårt att upptäcka, bedöma och motverka det som sker. (Säkerhetspolisens års- bok 2022–2023, s. 48 och 49.)
Det är av stor vikt att motverka att våldsbejakande personer får tillgång till skjutvapen. Detta gäller såväl kriminella grupperingar som våldsbejakande extremister och andra personer som kan ha ett intresse av att använda våld och i synnerhet begå masskjutningar. Ju farligare skjutvapen, desto mer angeläget är det att vapnen inte kommer i olämp- liga personers händer. Detta aktualiserar frågan om de nuvarande be- stämmelserna på ett tillräckligt tydligt sätt gör det möjligt att vid tillståndsprövningen beakta att vissa slags vapen är olämpliga för civilt innehav, eller olämpliga för civilt innehav för vissa ändamål eller under vissa förutsättningar. Frågan hänger intimt samman med vårt upp- drag att överväga förtydliganden i fråga om vapens lämplighet för jakt.
Betydelsen av ändringar i Naturvårdsverkets föreskrifter om tillåtna vapen för jakt
Frågan har fått särskild aktualitet på grund av vissa ändringar i fråga om vilka skjutvapen som är tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Enligt tidigare föreskrifter var det inte tillåtet att vid jakt använda halvautomatiska vapen av militär typ, som ursprungligen kon- struerats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål och som till kon- struktion och utseende inte avsåg att efterlikna konventionella, manu- ellt omladdade kulgevär för jakt (se 11 § Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om jakt och statens vilt, NFS 2002:18). Förbudet hade principiella och brottsförebyggande snarare än jaktliga skäl.
739
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
Den 1 augusti 2023 ersattes föreskrifterna med Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8). Där har man slopat det nyss nämnda förbudet i en strävan att renodla föreskrifterna till att omfatta enbart jaktliga hän- syn. Detta har gett upphov till frågan om tillstånd numera bör ges till innehav av skjutvapen av det slag som tidigare var förbjudna för ända- målet jakt, eller om man bör och kan neka tillstånd med stöd av vapenlagens bestämmelser. I dagsläget handlar frågan särskilt om vapen av typen AR-15 och andra halvautomatiska gevär som enkelt kan för- ses med högkapacitetsmagasin. Polismyndigheten har framhållit att en utbredning i samhället av denna sorts vapen medför en ökad risk för att kriminella och andra våldsbejakande personer kan få tillgång till vapnen och använda dem för allvarliga våldsdåd. Myndigheten har vidare framhållit att jägare är den ojämförligt största gruppen vapen- innehavare, att det är relativt enkelt att skaffa sig jägarexamen och att den som har jägarexamen kan anskaffa ett flertal vapen utan någon behovsprövning. Enligt Polismyndigheten kan ett tillåtande av inne- hav av AR-15 och liknande vapen för jakt innebära såväl risk för en ökad avledning till kriminella som att personer tar jägarexamen i syfte att få tillgång till sådana vapen. Efter det att de nya föreskrifterna trädde i kraft har det till Polismyndigheten kommit in ett stort antal ansök- ningar om innehav för jakt av AR-15 och andra halvautomatiska gevär som är kompatibla med högkapacitetsmagasin. Sådana ansökningar har beviljats (jfr Rättsavdelningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, avsnitt 4.2.1).
Föreningsegna grenar
Frågan har också fått särskild aktualitet genom att Högsta förvaltnings- domstolen i rättsfallet HFD 2018 ref. 53 har kommit fram till att en enskild person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen för målskjut- ning även om det skytte som bedrivs av den sammanslutning som sökanden är medlem i inte utövas i enlighet med huvudförbundets skyttereglemente (s.k. föreningsegna grenar). Rättsfallet har resulterat i att enskilda personer fått möjlighet att inneha vissa vapentyper som de inte kunnat få, om man upprätthållit ett krav på att den anslutna föreningens skytte utövas i enlighet med huvudorganisationens. Även här står i dagsläget vapen av AR15-typ och liknande i centrum. Så-
740
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
dana vapen kan i och för sig vara tillåtna för målskjutning och används i grenar som man tävlar i enligt auktoriserade förbunds skytteregle- mente. Det har dock framförts farhågor att skytteföreningar bildas huvudsakligen i syfte att deras medlemmar ska kunna få tillstånd att förvärva vapen av denna typ.
Medlemskap i våldsbejakande organisationer
Frågan har även fått aktualitet på grund av att Högsta förvaltnings- domstolen i rättsfallet HFD 2021 ref. 43 funnit att ett innehavstillstånd inte kan återkallas enbart för att innehavaren är medlem i en vålds- bejakande organisation. I rättsfallet ansågs engagemang i Nordiska motståndsrörelsen inte utgöra grund för återkallelse. Rättsfallet inne- bär att den som är engagerad i en våldsbejakande extremistisk organisa- tion kan få inneha skjutvapen så länge det inte finns några mer konkreta omständigheter som talar för att personen kan komma att missbruka sina vapen eller att vapnen kan komma att missbrukas av annan.
Skjutvapen och anordningar utan legitimt civilt användningsområde
Polismyndigheten har också tagit upp att det finns skjutvapen och anordningar utan legitimt civilt användningsområde och som bör vara förbjudna för civilt innehav. Som exempel har myndigheten tagit upp bl.a. vapenbestyckade robotar och drönare, fjärrstyrda och självstyr- ande vapen och vapen som är avsedda för barriärbrytande eller annars mycket kraftig ammunition. Den tekniska utvecklingen innebär att det dessutom med tiden tillkommer nya typer av skjutvapen och hjälpmedel som inte bör vara tillåtna för civilt innehav.
20.3Det finns vapen utöver helautomatiska vapen och enhandsvapen som är särskilt samhällsfarliga
Både den svenska vapenregleringen och vapendirektivet bygger på att man kategoriserar olika skjutvapen som olika farliga (se t.ex. skäl 23 i reciten till vapendirektivet). I svensk rätt har man sedan lång tid valt att ha en särskilt sträng reglering för enhandsvapen och helautoma- tiska vapen (se vidare kapitel 9). Av detta kan man inte dra slutsatsen
741
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
att inte även andra vapen kan kategoriseras som särskilt farliga. I dom- stolspraxis förekommer det således att innehavstillstånd nekas med hänvisning till att vapnet inte är lämpat för ändamålet bl.a. när vapnen varit lätta att dölja och konstruerade för närstrid eller har varit av en mycket kraftfull kaliber (se avsnitt 5.6.3). Enligt vapendirektivet är alla A-vapen särskilt farliga, vilket innebär att de som utgångspunkt ska vara förbjudna för civilt innehav. Till A-vapnen hör bl.a. alla halvauto- matiska skjutvapen med centralantändning som antingen är konstru- erade med ett stort vapenmagasin eller försedda med ett löstagbart stort vapenmagasin (se kategori A punkten 7 i bilaga I till vapendirek- tivet). Kategoriseringen av dessa vapen som A-vapen gjordes mot bak- grund av nyligen inträffade terroristattacker (se skäl 2 i reciten till 2017 års ändringsdirektiv1). Det finns alltså A-vapen som inte om- fattas av den svenska skarpare regleringen för helautomatiska vapen och enhandsvapen.
Hur samhällsfarligt ett skjutvapen kan anses vara kan inte ses iso- lerat, utan bör bedömas i relation till det ändamål för vilket vapnet ska innehas. Det följer av såväl den svenska vapenregleringen som vapendirektivet att tillåtligheten av vissa skjutvapen och förutsätt- ningarna för tillstånd kan variera i förhållande till ändamålet. Ett exempel på detta är att tillstånd till innehav av A-vapen aldrig får ges för jaktändamål, men däremot ibland kan få ges för målskjutning (artikel 9 i vapendirektivet). Ett annat exempel på detta är kravet på synnerliga skäl för innehav av helautomatiska vapen och enhands- vapen som i rättstillämpningen har getts olika innebörd beroende på vilket ändamål tillståndet avser (se vidare i kapitel 9).
20.4Ett skjutvapens farlighet
Ett skjutvapens farlighet bestäms i första hand av dess eldkraft. Eld- kraften beror på vapnets kaliber, patronkapacitet och typ av omladd- ningssystem (dvs. manuellt, halvautomatiskt eller helautomatiskt). Med ett hel- eller halvautomatiskt omladdningssystem kan man snabbt avfyra flera skott. Om vapnet dessutom har eller kan förses med en hög patronkapacitet kan vapnet användas för att snabbt träffa ett stort antal mål. Helautomatiska vapen och halvautomatiska gevär med
1Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
742
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
hög patronkapacitet anses därför i straffrättsliga sammanhang vara särskilt farliga (se prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 42 och Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 a § 2 vapenlagen). Att det är fråga om särskilt farliga vapen måste enligt vår mening anses gälla generellt. Vår uppfattning är vidare att även halvautomatiska vapen som enkelt kan förses med hög patronkapacitet genom insättning av ett löstag- bart stort vapenmagasin bör anses som farligare än andra jämförbara halvautomatiska vapen. Om ett halvautomatiskt vapen enkelt kan om- vandlas till ett helautomatiskt vapen bör också det beaktas vid be- dömningen av vapnets farlighet jämfört med andra vapen.
Ett annat exempel på särskilt farliga vapen är sådana vapen som är konstruerade för ammunition med mycket hög anslagsenergi.
Även ett vapens storlek påverkar dess farlighet. Det har sedan länge ansetts i svensk rätt att enhandsvapen – från början kallade fick- vapen – är särskilt farliga eftersom de är lätta att bära med sig och dölja.
I vissa fall, som när det gäller helautomatiska vapen, är en enda egenskap – i det fallet det automatiska omladdningssystemet – till- räckligt för att vapnet ska kategoriseras som särskilt farligt. I andra fall kan en helhetsbedömning av vapnets samlade egenskaper leda till bedömningen att vapnet är särskilt farligt även om egenskaperna var och en för sig inte hade varit tillräckliga för en sådan slutsats.
Det bör observeras att ett skjutvapen kan anses vara särskilt farligt i den mening vi nu avser utan att för den sakens skull vara ett vapen av särskilt farlig beskaffenhet i den mening som avses i bestämmel- serna om grovt vapenbrott (9 kap. 1 a § första stycket 2 vapenlagen). Av det sagda följer bl.a. att ett skjutvapen kan anses vara särskilt far- ligt vid tillståndsprövning enligt vapenlagen utan att anses vara av så farlig beskaffenhet att vapnets konstruktion ensamt innebär att brottet bör kvalificeras som grovt. Exempelvis gäller skärpta krav för tillstånd till innehav av alla enhandsvapen, medan endast vissa enhandsvapen anses vara av sådant slag att det kan föranleda att ett vapenbrott be- döms som grovt (se 2 kap. 6 § och 9 kap. 1 a § tredje stycket vapen- lagen).
743
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
Särskilt om skjutvapen av typen AR-15
Gevär av typen AR-15 är ett exempel på halvautomatiska vapen som är kompatibla med högkapacitetsmagasin och redan därmed är sär- skilt farliga. AR-15 bygger på en AR-plattform. Det är fråga om lätta, halvautomatiska gevär som utgår från en viss grunddesign. Skjutvapen av typen AR-15 produceras i dag av olika tillverkare och benämns ibland men inte alltid med ”AR-15” i modellen. Vapen av typen AR-15 förekommer i varierande storlekar och alternativ och med olika till- behör. Eftersom utbudet är stort är vapen av denna typ enkla att in- förskaffa. Många av vapendelarna är utbytbara varför AR-15 kan be- skrivas som ett s.k. modulvapen. AR-15 kan närmast beskrivas som en halvautomatisk version av den militära automatkarbinen M16, som bl.a. används av Förenta staternas beväpnade styrkor. M16 har möj- lighet till både halv- och helautomatisk eldgivning medan AR-15 i grundutförande endast har halvautomatisk eldgivning. I originalutför- ande är det fråga om ett halvautomatiskt gevär som ser ut som en sådan automatkarbin som används inom det militära. Även om utse- endet i sig inte gör ett skjutvapen farligare än andra vapen kan det befaras att ett mer militärt utseende gör att vapnet uppfattas som mer skrämmande och mer attraktivt för framför allt kriminella som är måna om sitt anseende och våldskapital.
Det är enkelt att i AR-15 sätta in stora lösa magasin som primärt är avsedda för militär användning. När vapnet försetts med större magasin ökar eldkraften och det blir väsentligt farligare, dels då det kan användas för att skjuta ett stort antal människor på kort tid, dels då det blir mer användbart för militära och polisiära taktiker (strid i bebyggelse och närstrid m.m.). En person utrustad med ett sådant vapen blir därmed ett väsentligt större hot även mot ordningsmakten. Den som har tillstånd att inneha ett AR-15 för skjutning kan tillstånds- fritt anskaffa och inneha sådana stora lösa vapenmagasin (2 kap. 8 § andra stycket vapenlagen). Detta gäller även om innehavstillståndet avser jakt och ett stort magasin inte får användas vid jakten (jfr 2 kap. 5 § NFS 2023:8).
Gevär av typen AR-15 är konstruerade för att delar lätt ska kunna bytas ut och det finns många utbytbara vapendelar tillgängliga på marknaden. Det innebär att vapnets funktioner lättare kan ändras. För- utom att man enkelt kan sätta in stora magasin är det också relativt lätt att omvandla AR-15 till helautomatisk funktion, vilket tillsam-
744
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
mans med ett stort magasin gör vapnet extremt farligt. Det är lättare att få tag på färdiga delar för sådan omvandling till AR-15 än till typ- iska jaktvapen. Det finns även s.k. switchar som kan användas för omvandling till helautomatisk funktion. Till AR-plattformen finns också s.k. studskolvar (bumpstocks), som i praktiken innebär att vapnet i princip kan användas som om det vore helautomatiskt. (Se vidare om switchar och bumpstocks i avsnitt 20.7.2.) Även det an- förda gör att vapnet framstår som farligare än flertalet typiska jakt- vapen.
I AR-15 används normalt den vanligt förekommande kalibern .223. Det är inte fråga om ammunition med exceptionellt hög anslagsenergi. Likväl handlar det om ammunition som åstadkommer stora skador vid träff i människokroppen och medför hög risk för dödlighet. Sedd tillsammans med omladdningssystemet och lättheten att omvandla vapnen så att de får helautomatisk funktion bidrar kalibern till vapnets farlighet.
De beskrivna egenskaperna gör att gevär av typen AR-15, och andra vapen med liknande egenskaper, är attraktiva för den som eftersträvar att döda så många människor som möjligt på kort tid, såsom vålds- bejakande extremister och andra potentiella masskyttar. Internatio- nellt är AR-15 vanliga skjutvapen vid masskjutningar och terrordåd och refereras därför ofta till som sådana gärningspersoners ”weapon of choice” (föredragna vapen). Som exempel kan nämnas skjutningen i samband med en fotbollsmatch i Belgien den 16 oktober 2023 där två svenskar dödades och ytterligare en person skottskadades, och där uppgifter i medierna ger vid handen att gärningsmannen använde just en AR-15.
Andra liknande vapen
Det finns skjutvapen med liknande egenskaper som vapen av typen AR-15. Som ett exempel kan nämnas AR-10, som är uppbyggd på samma sätt som AR-15. Delar från AR-15 kan ofta användas på ett AR-10 och vice versa. AR-10 är ett något större och tyngre vapen än AR-15 med bl.a. längre pipa och framför allt grövre kaliber. AR-10 kan därför användas på längre avstånd med god träffsäkerhet.
745
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
Reglering i andra länder om särskilt farliga vapen
I flera andra länder ser lagstiftaren strängt på AR-15, AR-10 och andra liknande halvautomatiska vapen. Det förekommer att vapnen är helt förbjudna eller endast tillåtna för vissa ändamål. Som exempel kan nämnas att AR-15 och andra s.k. ”assault style firearms” är förbjudna i Kanada.2 I Norge ges inte tillstånd till innehav för jaktändamål av halvautomatiska gevär av militärt ursprung (jfr 5 § andra stycket 3 våpenlova3).4 Bakgrunden till att reglerna ändrades på detta sätt var bl.a. att vapen av detta slag användes vid terrordådet på Utøya, jfr Inst. 146 L (2017–2018). Efter ett terrordåd i två moskéer som ledde till 51 människors död infördes 2019 ett omfattande förbud mot halvautomatiska vapen i Nya Zealand.5
20.5Polismyndigheten ansvarar för att vapeninnehav är förenliga med allmän ordning och säkerhet
Polismyndigheten har ansvaret för säkerheten i samhället när det gäller den civila förekomsten och användningen av skjutvapen. Att Polis- myndigheten är tillståndsmyndighet i vapenärenden och därutöver har en relativt omfattande föreskriftsrätt på vapenområdet bör ses i ljuset av att polisens arbete ska syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och att detta utgör ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet (se 1 § polislagen [1984:387]).
Som framgått i avsnitt 6.6.2 handlar Naturvårdsverkets bemyndi- gande att meddela föreskrifter om vapen för jakt i stället om jaktens bedrivande i Sverige och tar enbart sikte på vilka vapen som får an- vändas – inte vilka vapen som får innehas. De ändringar som gjorts i dessa föreskrifter och som innebär att vapen med militär bakgrund inte längre är förbjudna för jakt utgör alltså inte ett ställningstagande som innebär att det är lämpligt från samhällssynpunkt att jägare ges tillstånd att inneha sådana vapen för jakt. Ändringarna innebär en- dast att Naturvårdsverket inte har ansett att vapnens egenskaper gör dem olämpliga att använda vid jakt med hänsyn till jaktlagens krav. Det ankommer inte på Naturvårdsverket att göra ställningstaganden
2Backgrounder: List of prohibited assault-style firearms (publicsafety.gc.ca).
3Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7.
4https://www.politiet.no/globalassets/tjenester-admin/vapen/liste-a-forbudte- halvautomatiske-rifler-etter-vapenlova--5-andre-ledd-nr.-3.pdf.
5Arms Act 1982, Public Act 1983 no 44, antagen den 29 november 1983.
746
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
utifrån brottsförebyggande synpunkter. Det finns flera exempel på att det i vapenregleringen finns särskilda begränsningar i fråga om innehav av skjutvapen som i och för sig är tillåtna för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter. Sådana begränsningar gäller bl.a. för enhandsvapen och instickspipor (se 2 kap. 5 § vapenförordningen). Redan av det sagda följer att den omständigheten att ett visst vapen är tillåtet för jakt enligt Naturvårdsverkets föreskrifter inte också med självklarhet innebär att innehavstillstånd bör ges för ändamålet jakt.
Uppgiften att avgöra vilka skjutvapen som med hänsyn till allmän ordning och säkerhet ska få förekomma i samhället och på vilka pre- misser bör, oavsett ändamål, ytterst ankomma på lagstiftaren och be- dömningen – i det enskilda fallet – på tillståndsmyndigheten. Det måste finnas ett utrymme att neka innehavstillstånd med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.
20.6Utrymmet för att neka tillstånd på grund av att vapnet är samhällsfarligt bör förtydligas
Bedömning: Tillståndsregleringen bör förtydligas i syfte att tyd- liggöra utrymmet för att neka tillstånd med hänsyn till att vapen av ett visst slag inte bör få innehas av enskilda eller endast bör få innehas för vissa ändamål.
Skälen för bedömningen
Det måste finnas ett utrymme för att neka tillstånd med hänsyn till ordning och säkerhet
Det är viktigt att ändringarna i Naturvårdsverkets föreskrifter beträf- fande halvautomatiska vapen av militär typ inte indirekt leder till ett minskat utrymme för tillståndsmyndigheten att neka tillstånd för vapen som av hänsyn till allmän ordning och säkerhet inte bör få innehas för jaktändamål. Vidare måste det även när det gäller andra ändamål, såsom målskjutning och samling, finnas utrymme för att neka tillstånd med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det sagda gäller inte minst mot bakgrund av det ökade skjutvapenvåldet och det försäm- rade nationella säkerhetsläget.
747
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
En aspekt av frågan är risken för avledning från den legala till den kriminella marknaden. I dagsläget står vapen som avletts från den svenska legala marknaden endast för en mindre del av de vapen som används vid kriminella uppgörelser. Man kan dock inte bortse ifrån att avledda vapen förekommer i dessa sammanhang. Man kan inte heller bortse ifrån att en påtaglig ökning i samhället av vapen av det slag som är av störst intresse för kriminella kan leda till en risk för en ökad avledning från den legala till den illegala marknaden. Varje sådant fall kan resultera i förlorade människoliv. Även en liten ökning kan alltså få förödande konsekvenser. Det finns goda skäl att anta att vapen med de egenskaper som kännetecknar AR-15 och liknande moderna halv- automatiska gevär är högintressanta för kriminella och våldsbejakande extremister.
En annan aspekt av frågan är att ändringarna kan medföra en ökad risk för att våldsbenägna personer ges tillstånd att inneha särskilt far- liga vapen som kan användas för att snabbt döda ett stort antal män- niskor. Som nämns inledningsvis är ensamagerande gärningsmän ett stort hot mot Sveriges säkerhet, och samtidigt svåra för de brotts- bekämpande myndigheterna att upptäcka innan de har begått vålds- dåd. Personerna är långt ifrån alltid kända av Säkerhetspolisen. Det är dessutom inte genomförbart att utan en orimlig ökning av såväl handläggningstiderna som Säkerhetspolisens arbetsbörda inhämta ytt- rande från Säkerhetspolisen i varje tillståndsärende, även om det i och för sig inte finns något hinder mot att yttrande inhämtas i de fall då Polismyndigheten anser det befogat. Av rättsfallet HFD 2021 ref. 43 följer vidare att inte ens ett känt medlemskap i en våldsbejakande organisation nödvändigtvis är tillräckligt för ett avslag på en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen. Det kan också finnas personer som lider av psykisk ohälsa och som är olämpliga att inneha skjut- vapen men som inte är kända av sjukvården.
Det anförda illustrerar vikten av att tillstånd kan nekas om en viss typ av skjutvapen medför särskilt stora risker för allmän ordning och säkerhet. Det bör dock samtidigt framhållas att bedömningen inte en- bart bör handla om vapnet utan också det ändamål som tillståndet ska avse. Kraven för att tillstånd ska ges, de förhållanden under vilka vapnen ska användas och möjligheterna till kontroll av den som ansöker om tillstånd varierar nämligen med ändamålet. Vidare kan det variera hur påtagligt behovet är av att en viss typ av skjutvapen kan användas för ett visst ändamål. Det kan således förekomma att
748
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
en viss typ av skjutvapen bör få innehas för exempelvis målskjutning men däremot inte för jakt. På detta sätt förhåller det sig redan i dag, exempelvis beträffande helautomatiska vapen. Det sagda följer även av vapendirektivet, enligt vilket de farligaste vapnen, dvs. A-vapen, inte får vara tillåtna för jakt men däremot för vissa andra ändamål (se artikel 9 i vapendirektivet). Till syvende och sist måste det handla om en intresseavvägning där alla relevanta omständigheter beaktas.
Regleringen är inte tillräckligt tydlig
I det föregående har vi lyft fram vikten av att tillstånd kan nekas om en viss typ av vapen medför en oproportionerligt stor risk för allmän ordning och säkerhet. Frågan är om den nuvarande regleringen är till- räckligt tydlig i detta avseende.
Om en ansökan avser ett skjutvapen som är uppenbart avvikande för det sökta ändamålet kan detta tala för att det finns en risk för att vapnet kommer att missbrukas, även i avsaknad av andra omständig- heter som pekar på en konkret missbruksrisk (jfr avsnitt 5.6.1). I ett sådant fall kan tillstånd nekas med hänvisning till missbruksrisken. Det är dock tveksamt om detta kan appliceras på exempelvis AR-15 och jaktändamål. Sådana vapen används nämligen för jakt i vissa andra länder och kan ha vissa jaktliga fördelar. Det går alltså inte att av enbart vapentypen och ändamålet jakt dra slutsatsen att det finns en konkret risk för att sökanden kommer att missbruka skjutvapnet och neka tillstånd på den grunden. Som framgått tidigare stämmer detta med Polismyndighetens tillämpning.
En annan möjlighet är att man nekar tillstånd med hänvisning till att vapnet inte är lämpat för ändamålet om det anses oproportionerligt farligt för just detta ändamål. Vi ser i och för sig inget som hindrar en sådan tillämpning av bestämmelserna, något som redan kan anses före- komma i rättstillämpningen när det gäller t.ex. vapen som utformats för militär närstrid (se avsnitt 5.6.3). Samtidigt går det inte att komma ifrån att uttrycket ”lämpat för ändamålet” i första hand leder tankarna till om ett visst vapen med hänsyn till sina egenskaper är tekniskt lämpligt för ett visst ändamål, exempelvis att vid jakt fälla ett vildsvin. Vidare gäller kravet på att skjutvapnet är lämpat för ändamålet inte för innehav för andra ändamål än skjutning (jfr 2 kap. 5 § tredje stycket
749
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
vapenlagen). Hänsyn till ordning och säkerhet i samhället kan dock behöva tas även beträffande andra ändamål, t.ex. samling.
Med hänsyn till det anförda gör vi bedömningen att tillstånds- regleringen bör förtydligas i syfte att tydliggöra utrymmet för att neka tillstånd med hänsyn till att skjutvapen av ett visst slag inte bör få förekomma för civilt innehav eller endast bör få förekomma för vissa ändamål.
20.7Särskilt farliga skjutvapen och anordningar
20.7.1AR-15 och liknande halvautomatiska gevär bör inte få innehas för jakt
Förslag: Tillstånd att inneha skjutvapen för jakt ska inte få avse halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär, om
•vapnet är utformat för centralantänd gevärsammunition eller centralantänd pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter, och
•ett löstagbart vapenmagasin av militär typ med kapacitet för mer än 10 patroner passar i vapnet utan särskild utrustning eller modifiering av vapnet.
En bestämmelse av denna innebörd ska tas in i den nya vapen- lagen. I avvaktan på detta ska det så snart som möjligt införas en bestämmelse av samma lydelse i den nuvarande vapenförordningen.
Skälen för förslagen
Ett förbud mot innehav för jakt av vissa halvautomatiska gevär
Vår uppfattning är att AR-15, AR-10 och andra vapen med de egen- skaper som kännetecknar dessa vapen är exempel på vapen som kan få vara tillåtna för målskjutning men där starka skäl talar emot att de får innehas för jakt. De egenskaper som vi då främst fäster avseende vid är den halvautomatiska omladdningsfunktionen och att vapnen är kompatibla med stora militära magasin, såsom vapenmagasin som
750
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
används i exempelvis en AK5 eller AK47. Sådana vapen kan visser- ligen ha jaktliga fördelar, bl.a. på grund av att de lätt kan anpassas till jägarens individuella behov. Det kan därför finnas ett legitimt intresse för en seriös jägare att inneha ett sådant vapen. Detta intresse måste dock vägas mot samhällets intresse av att begränsa den typen av vapen i samhället. Ju fler sådana vapen som finns och ju lättare de är att skaffa på laglig väg, desto större är risken för att de kommer i fel händer.
Det har i sammanhanget betydelse att jakt är det långt vanligaste ändamålet för tillstånd att inneha skjutvapen och att ett tillåtande av AR-15, AR-10 och liknande vapen för just jakt kan leda till en mycket stor ökning av antalet sådana skjutvapen i samhället, med de risker som beskrivits tidigare. Polismyndigheten har under den korta tid som gått efter ändringen i Naturvårdsverkets föreskrifter fått in ett stort antal ansökningar om innehav av AR-15 och liknande vapen för jakt. I skrivande stund uppskattar polisen att omkring 3 500 jägare getts tillstånd att inneha skjutvapen av den aktuella typen.
Vidare har det betydelse att var och en som har tagit jägarexamen även presumeras ha behov av skjutvapen. Så länge innehavet ligger inom det antal vapen som omfattas av presumtionen sker alltså inte ens en kontroll av om personen över huvud taget utövar jakt. Detta utgör en markant skillnad i förhållande till målskjutning, där det ställs krav på behov av vapnet och som huvudregel också krav på aktivt med- lemskap i en skyttesammanslutning. Kravet på aktivt medlemskap innebär dessutom en möjlighet för skyttesammanslutningen att upp- märksamma individer som kan misstänkas att ha felaktiga motiv för sitt vapenintresse. Någon motsvarighet finns inte för den som ansö- ker om innehavstillstånd för jakt. Det kan inte uteslutas att våldsbejak- ande individer missbrukar möjligheten att ta jägarexamen, i syfte att på laglig väg tämligen enkelt kunna få tillgång till halvautomatiska gevär som enkelt kan förses med stora magasin. Som angetts tidigare är särskilt ensamagerande gärningspersoner mycket svåra att upptäcka innan de har begått våldsdåd, och det finns därför en reell risk att sådana personer passerar lämplighetsprövningen för vapeninnehav.
Mot det sagda skulle någon kunna anföra att det inte tillåtet att vid jakt använda halvautomatiska kulvapen med stora fasta eller lös- tagbara magasin (2 kap. 5 § NFS 2023:8, se även artikel 9 i vapendirek- tivet jämförd med kategori A punkten 7 i bilaga I till direktivet). Som nämnts tidigare har dock den som innehar ett jaktvapen rätt att med stöd av 2 kap. 8 § vapenlagen tillståndsfritt inneha stora löstagbara
751
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
magasin som passar till vapnet, även om magasinet inte får användas för jakt. Vidare ger ett innehavstillstånd för jaktändamål även en rätt att använda vapnet för målskjutning. Vid målskjutning finns inte något förbud mot användning av stora magasin. Om AR-15 och andra vapen med liknande egenskaper är tillåtna för jaktändamål kan alltså vem som helst som tar jägarexamen och inte stoppas i Polismyndighetens lämplighetsprövning skaffa sig vapen av AR-15 typ och stora magasin som passar till vapnet. Var och en kan inse att det saknar betydelse för den som skaffar vapnet i syfte att använda det för våldsdåd huruvida det är tillåtet att för jakt använda det tillsammans med ett stort magasin.
Ett förbud mot innehav för jakt av skjutvapen av aktuell typ skulle även kunna ifrågasättas mot bakgrund av de ställningstaganden som gjordes i samband med genomförandet av 2017 års ändringsdirektiv. Den gången avstod lagstiftaren från att förbjuda innehav av stora magasin för jaktvapen (jfr prop. 2022/23:102 Genomförande av änd- ringarna i vapendirektivet, s. 52). Ett förbud mot innehav för jakt av den nu nämnda vapentypen skulle kunna uppfattas som att man bak- vägen för in ett förbud mot stora magasin i strid med tidigare ställ- ningstaganden. Till saken hör dock att övervägandena avseende stora vapenmagasin gjordes när det enligt Naturvårdsverkets föreskrifter var förbjudet att bedriva jakt med halvautomatiska vapen av militär typ. Förbudet omfattade bl.a. AR-15, AR-10 och andra vapen av lik- nande typ. De sammantagna konsekvenserna av den valda reglerings- lösningen för stora vapenmagasin och ett slopande av förbudet mot jakt med halvautomatiska vapen av militär typ kunde alltså inte beak- tas. Ställningstagandena som gjordes i samband med genomförandet av 2017 års ändringsdirektiv har därför endast relevans i fråga om skjut- vapen som vid den tidpunkten fick användas för jakt.
Vår bedömning är att riskerna med halvautomatiska vapen liknande AR-15 och AR-10 som är kompatibla med stora militära vapenmagasin sammantaget är omotiverat stora när de vägs mot de jaktliga fördel- arna av sådana vapen. Det är fullt möjligt att bedriva alla i Sverige före- kommande former av jakt med andra typer av skjutvapen. De för- delar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär kan inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt. Vid en intresseavvägning talar samhällets intresse av att man begränsar inne- havet av den nu aktuella typen av vapen klart tyngre än det jaktliga intresset av att sådana vapen ska få innehas för jaktändamål. Med
752
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
hänsyn till risken för att skjutvapen av aktuell typ kommer i fel händer är det inte tillräckligt att vapnen undantas från vapengarderoben för jakt. Det bör därför införas bestämmelser som fyller den lucka som uppstått när förbudet mot vissa kulgevär av militär typ togs bort från Naturvårdsverkets föreskrifter. I det följande återkommer vi till be- stämmelsernas närmare utformning.
Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter får hagelgevär användas vid jakt endast om vapenmagasinet är varaktigt fixerat vid vapnet (3 kap. 3 § NFS 2023:8). Hagelvapen med löstagbara vapenmagasin får alltså inte användas för jaktändamål. Detta innebär att tillstånd till innehav för jaktändamål inte heller ges. Det som sagts om riskerna med kul- gevär med stora löstagbara magasin är i stora delar giltigt även för vissa hagelgevär. I det fall riskerna framstår som jämförbara bör alltså inte heller sådana hagelgevär få innehas för jakt. I enlighet med våra resone- mang i avsnitt 6.6.1 bör detta inte enbart framgå indirekt av använd- ningsregleringen i Naturvårdsverkets föreskrifter, utan bör följa direkt av vapenregleringen. Vi återkommer i det följande till regleringens när- mare utformning och avgränsning.
Bestämmelsens utformning måste noga övervägas
Det går att anföra skäl som talar för ett förbud mot innehav för jakt av alla halvautomatiska gevär med löstagbara magasin. Ett sådant för- bud skulle dock träffa många vapen som sedan länge är tillåtna för jakt. Detta går längre än vårt syfte, som dels är täppa till en lucka som uppstod när Naturvårdsverkets föreskrifter ändrades, dels förebygga att motsvarande problem uppstår om Naturvårdsverket skulle ta bort förbudet mot jakt med hagelgevär med löstagbara magasin. Bestäm- melsen bör därför begränsas så att den inte träffar bredare än nöd- vändigt. Det är inte någon alldeles enkel uppgift att utforma en bestäm- melse som omfattar alla de vapen som avses, men utan att träffa bredare än man vill. Vi har därför övervägt flera alternativa utformningar av bestämmelsen.
753
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
Regleringen bör inte utformas med förebild i Naturvårdsverkets upphävda föreskrifter
Vi har till att börja med övervägt om bestämmelsen kan bygga på Naturvårdsverkets numera upphävda föreskrifter. Dessa gällde halv- automatiska vapen av militär typ, som ursprungligen konstruerats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål och som till konstruktion och utseende inte avsåg att efterlikna konventionella, manuellt omladdade kulgevär för jakt (se 11 § NFS 2002:18). Det är emellertid svårt att defi- niera vad som avses med militärt utseende. Det kan dessutom ifråga- sättas om just utseendet bör ges en så avgörande betydelse. Det kan också diskuteras vad som avses med att något ”ursprungligen konstru- erats och tillverkats för annat än jaktliga ändamål”. Naturvårdsverket har upplyst att bestämmelsen medförde tillämpningsproblem. Detta talar emot att bestämmelsen utformas efter förebild i Naturvårds- verkets nu upphävda föreskrift. Vi väljer därför inte denna lösning.
Regleringen bör inte utformas med förebild i norsk lagstiftning
Ett annat alternativ är en bestämmelse som utformas efter förebild i den norska vapenlagen. Som framgått i avsnitt 20.4 infördes efter ter- rordådet på Utøya ett förbud i den norska vapenlagstiftningen mot innehav för jaktändamål av vissa halvautomatiska gevär. Förbudet, som finns i § 5 andra stycket 3 våpenlova, träffar sådana halvautomatiska gevär med räfflad pipa som ursprungligen är konstruerade för helauto- matisk funktion eller för militären eller polisen (halvautomatiske rifler som opphavleg er konstruerte for heilautomatisk funksjon eller for militæret eller politiet). I förarbetena (prop. 165 L [2016–2017] Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon [våpenlova], s. 32) uttalas bl.a. följande (utredningens översättning).
De halvautomatiska gevär som har störst skadepotential är vapenmodel- ler som ursprungligen är konstruerade för militären eller polisen samt andra halvautomatiska vapen som ursprungligen är konstruerade för hel- automatisk funktion. Sådana vapenmodeller kan ge stor eldkraft med hög precision och är gjorda för att vara enkla att använda och underhålla. När sådana egenskaper förenas med moderna riktmedel kan också mindre tränade skyttar nyttja vapnets fulla skadepotential. Vidare är dessa gevär som regel uppbyggda på det viset att civilt producerade modeller av denna vapentyp enkelt kan göras om till stridsvapen, bl.a. för att de ofta är an- passade till användning av militära standardmagasin med stor patron- kapacitet. Missbruk av gevär som ursprungligen är konstruerade som
754
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
stridsvapen kommer därför att ha större skadeföljder än missbruk av andra vapentyper.
Det norska Politidirektoratet har utfärdat en lista över vapenmodel- ler som omfattas av förbudet. Enligt uppgift är syftet bl.a. att under- lätta det inlösenförfarande som tillämpas i förhållande till jägare som före förbudet hade sådana vapen. Listan är inte uttömmande.
Det bör noteras att den norska bestämmelsen omfattar även fin- kalibriga vapen (t.ex. PC-karbiner) som i Sverige redan före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter godtagits för jakt. Vidare bör det noteras att den norska bestämmelsen inte omfattar hagelvapen. En bestämmelse efter norsk förebild skulle därför behöva modifieras för att få det avsedda tillämpningsområdet.
Vi anser att en bestämmelse som är utformad på liknande sätt som den norska har vissa fördelar. Den ligger nära tidigare reglering i Naturvårdsverkets föreskrifter, vilket skulle kunna minska risken för att regleringen träffar alltför brett. Den norska bestämmelsen har dock fördelen jämfört med den upphävda föreskriften att den inte alls omfattar vapnets utseende. Fokus ligger i stället enbart på om vap- net ursprungligen konstruerats för helautomatisk funktion eller för militären eller polisen. Särskilt utan någon form av förteckning be- dömer vi likväl att en bestämmelse som byggs upp efter norsk före- bild öppnar för liknande svårigheter som fanns vid tillämpning av den nu upphävda bestämmelsen i Naturvårdsverkets föreskrifter. En mer kraftfull invändning är dock att bestämmelsen inte i huvudsak tar sikte på vapnets konstruktion utan på dess ursprung. Detta kan medföra en risk för kringgående. Med hänsyn till det anförda förordar vi inte heller denna lösning.
Regleringen bör ta sikte på vapnens utformning och egenskaper
För att man ska minska risken för dels tillämpningsproblem, dels kring- gående gör vi bedömningen att bestämmelsen inte bör riktas in på vapnets ursprung utan i stället primärt bör ta sikte på vapnets utform- ning och egenskaper.
Den första relevanta egenskapen är att det är fråga om ett halv- automatiskt gevär med löstagbart vapenmagasin. Som nämnts tidi- gare anser vi inte att tillämpningen bör vara begränsad till kulgevär utan även bör kunna omfatta hagelgevär. Detta innebär inte någon
755
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
förändring av gällande rätt avseende hagelgevär, eftersom det enligt Naturvårdsverkets nuvarande föreskrifter inte är tillåtet att för jakt använda hagelgevär med löstagbara vapenmagasin.
Vidare bör bestämmelsen inte träffa gevär som är utformade för pistolammunition i kaliber 9 millimeter eller lägre, eller kantantänd ammunition. Sådana vapen ansågs nämligen, med vissa undantag som
viåterkommer till, tillåtna för jakt redan före ändringen av Naturvårds- verkets föreskrifter. Det bör därför uttryckligen framgå att bestäm- melsen endast träffar halvautomatiska gevär som är utformade för pistolammunition i grövre kaliber än 9 millimeter eller för central- antänd gevärsammunition. Vi bedömer att uppdelningen i pistol- respektive gevärsammunition är vedertagen och sällan torde orsaka några tillämpningssvårigheter.
Vidare bör bestämmelsen endast omfatta gevär som är kompatibla med löstagbara högkapacitetsmagasin. Gränsen kan lämpligen kan dras vid magasin med kapacitet för mer än 10 patroner (jfr kategori A punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet). Om endast mindre magasin än så passar i vapnet bör det inte omfattas av bestämmelsen. Vidare bör det krävas att ett sådant magasin som nu avses kan sättas in utan någon form av adapter eller annan särskild utrustning och utan att vapnet i övrigt modifieras. I annat fall skulle nämligen bestämmelsen få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde.
Även med de angivna begränsningarna kan bestämmelsen komma att träffa vissa vapen som var tillåtna för jakt innan Naturvårdsverkets föreskrifter ändrades. Det är inte avsikten. Typiskt för de vapen som förbudet tar sikte på – såsom AR-10 och AR-15 – är att de är kom- patibla med sådana löstagbara magasin som inte bara har hög patron- kapacitet utan som också vanligen används för militära ändamål, t.ex.
imilitära automatkarbiner. Detta kännetecknar alltså den typ av vapen
viavser att bestämmelsen ska omfatta. Det bör därför inte räcka att vapnet är kompatibelt med högkapacitetsmagasin, utan det bör dess- utom krävas att det kan användas med högkapacitetsmagasin av mili- tär typ. Med ”militär typ” avses sådana vapenmagasin som vanligen används för militära ändamål, t.ex. vapenmagasin som passar i ett hel- automatiskt vapen av militär typ, såsom en AK5 eller AK47, och vapen- magasin som används av Natostyrkor eller som annars har en någor- lunda utbredd militär användning. Även om det saknas en vedertagen definition av vad som avses med magasin av militär typ bör gräns- dragningen i de flesta fall inte medföra några större svårigheter. Even- tuella gränsdragningsproblem får lösas i rättstillämpningen.
756
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
Genom en sådan bestämmelse som nu beskrivits skulle man för- bjuda sådana vapen som inte bör förekomma för jakt utan att träffa särskilt många vapen som var tillåtna före ändringen av Naturvårds- verkets föreskrifter. Det är nämligen mycket ovanligt att sedan tidigare tillåtna jaktvapen är utformade för att vara kompatibla med vapen- magasin av militär typ. En bestämmelse av den innebörd som anges i det föregående bör därför tas in i den nya vapenlagen. Bestämmelsen bör inte bara omfatta kompletta skjutvapen av aktuell typ utan också lådor som är avsedda för sådana vapen. Det ska alltså inte vara möj- ligt att kringgå bestämmelsen genom att söka tillstånd till innehav av vapendelarna var för sig. Bedömningen överensstämmer med de över- väganden vi i avsnitt 9.14 gjort i fråga om lådor och stommar till hel- automatiska vapen och enhandsvapen.
Det finns vissa halvautomatiska gevär som inte godkändes för jakt före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter och som inte heller träffas av den nu föreslagna bestämmelsen. Det gäller exempelvis skjut- vapen av typen AR-9. Dessa vapen bygger på AR-plattformen men är utformade för användning av pistolammunition i kaliber 9 milli- meter. Vapnen var inte tillåtna för jakt före ändringen och bör enligt vår uppfattning inte vara det i framtiden heller. De skäl som anförts om riskerna med AR-10 och AR-15 gäller i huvudsak även AR-9. Vi har dock inte sett någon möjlighet att utforma bestämmelsen på ett bra sätt som gör att den omfattar AR-9 men inte vissa typer av vapen som var tillåtna redan före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrif- ter. Vi gör i stället bedömningen att tillstånd att inneha skjutvapen av AR-9-typ för jakt bör nekas med stöd av den ventil som vi föreslår i avsnitt 20.8.
En tillfällig ändring i den nuvarande vapenförordningen
I skrivande stund uppskattar Polismyndigheten att det har med- delats omkring 3 500 tillstånd till innehav för jaktändamål av sådana skjutvapen som vi i det föregående föreslår inte ska få innehas för jakt. De skäl som vi anfört till stöd för förbudet är sådana att man så snart som möjligt genom en förordningsändring bör se till att det inte kan meddelas ytterligare tillstånd till innehav av sådana vapen för jakt. För detta talar även kostnadsskäl. Vi bedömer nämligen att bestäm- melsen i den nya vapenlagen bör tillämpas även på tidigare meddelade tillstånd, vilket i sin tur bedöms innebära att staten bör ersätta vapen-
757
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
innehavare som med tillstånd införskaffat sådana vapen för jakt (se vidare våra överväganden i avsnitt 28.3.8). Ju fler tillstånd som med- delas, desto fler jägare drabbas av olägenheter till följd av regleringen och desto högre kostnader åsamkas staten. Redan i dagsläget kan det handla om betydande belopp, eftersom det är fråga om vapen som hos vapenhandlare kostar mellan omkring 15 000 kronor och uppemot 50 000 kronor. Man bör i det uppkomna läget göra det som är möj- ligt för att undvika en situation där kostnadsskäl gör det svårt att i efterhand minska förekomsten av de aktuella vapnen. Ju fler tillstånd som meddelas, desto svårare blir det att ”backa bandet” till det som gällde innan Naturvårdsverkets föreskrift upphävdes. I avvaktan på riksdagens ställningstagande till om vapnen bör få innehas för jakt eller inte, föreslår vi att regeringen bör göra en ändring i den nuvarande vapenförordningen som innebär att några ytterligare tillstånd inte får meddelas. Bestämmelsen bör träda i kraft så snart som möjligt. Den bör enbart ha framåtsyftande verkan och alltså inte innebära att redan meddelade tillstånd upphör att gälla.
För enskilda vapeninnehavare innebär den tillfälliga bestämmelsen att vapen av aktuell typ blir svårare att sälja, eftersom några nya till- stånd för jaktändamål inte kommer att ges. Bestämmelsen kan också få negativa konsekvenser för vapenhandlare, som kan ha beställt vapen av det aktuella slaget och få svårare att sälja dem. Eftersom vissa inne- havare kan vilja sälja vapnen i utlandet kan bestämmelsen leda till fler ansökningar om exporttillstånd hos Inspektionen för strategiska pro- dukter eller i vissa fall Polismyndigheten, vilket medför kostnader. Trots dessa olägenheter bedömer vi att behovet av ett snabbt stopp för nya tillstånd är så stort att bestämmelsen ändå bör införas snarast möjligt.
20.7.2Flerskottsanordningar bör vara förbjudna
Förslag: Anordningar som medför att ett skjutvapen som inte är helautomatiskt kan avfyras mer än en gång per avtryckning, ska be- nämnas flerskottsanordningar. Sådana anordningar ska jämställas med skjutvapen och ska inte kunna bli föremål för tillstånd enligt den nya vapenlagen. Samma sak ska gälla obrukbara föremål som i brukbart skick skulle räknas som flerskottsanordningar.
758
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
Skälen för förslagen
Switchar
För innehav av helautomatiska vapen gäller strängare regler än för innehav av halvautomatiska vapen. Vapnen har ansetts särskilt farliga och de används i ökande grad vid dödligt skjutvapenvåld (se av- snitt 9.7). Ett halvautomatiskt skjutvapen kan omvandlas till helauto- matisk omladdningsfunktion genom insättning av en s.k. switch. En switch är ett föremål i metall, plast eller annat material som när det sätts in i ett halvautomatiskt vapen gör omladdningsfunktionen hel- automatisk. Detta sker genom att switchen manipulerar den begrän- sande mekanism i det halvautomatiska vapnet som gör att bara ett skott ska kunna avfyras åt gången per avtryckning (den s.k. trigger reset- funktionen kopplas ur eller kringgås). En switch gör det alltså möjligt att enkelt omvandla ett halvautomatiskt vapen till ett helautomatiskt vapen och därigenom kringgå det strängare regelverket för innehav av helautomatiska vapen. Trots detta omfattas de inte av vapenlagens reglering. Innehav av en switch är alltså varken otillåtet eller tillstånds- pliktigt.
Helautomatiska vapen får i princip innehas endast för målskjutning och då endast när det är av betydelse för totalförsvaret att tillstånd ges (se vidare kapitel 9). Det finns i dag inte någon etablerad målskjut- ningsgren där det är tillåtet att tävla med ett skjutvapen som försetts med en switch. En seriös målskytt är beroende av ett vapen med hög och tillförlitlig träffsäkerhet. Flera auktoriserade sportskytteförbund har till utredningen uppgett att det därför inte finns något behov av switchar och liknande föremål för sportskytteändamål. Enligt vår uppfattning har dessa anordningar inte något legitimt civilt använd- ningsområde. Detta talar starkt för att switchar bör förbjudas i den nya vapenlagen.
Det är visserligen så att den som sätter in en switch i ett halvauto- matiskt vapen gör sig skyldig till vapenbrott redan enligt gällande regler. Ett tillstånd att inneha ett skjutvapen upphör nämligen att gälla om vapnet ändras så att det till funktion eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen (4 kap. 1 § vapenlagen). Detta gäller även om ändringen inte är permanent. Ett helautomatiskt vapen är till funktion och verkningsgrad ett väsentligt annat vapen än ett halv- automatiskt vapen.
759
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
Switchar bör med hänsyn till de risker de medför över huvud taget inte förekomma för civilt bruk. Som redan sagts saknar föremålen ett legitimt civilt användningsområde. Det är därför angeläget att de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att ingripa även när switchar hittas i anslutning till ett halvautomatiskt vapen, fastän före- målet ännu inte satts in i vapnet. Vidare skulle ett förbud mot switchar försvåra marknadsföringen av sådana föremål. Ett förbud skulle även minska risken för att legala vapeninnehavare av okunskap begår vapen- brott genom att sätta in en switch i sitt legala halvautomatiska vapen. Enligt uppgift har det förekommit att vapeninnehavare gör detta av ren nyfikenhet och utan att ha någon brottslig avsikt. Sammantaget talar övervägande skäl talar för att switchar ska förbjudas.
Andra flerskottsanordningar
Det som anförs om switchar gör sig till stor del gällande även beträf- fande vissa andra anordningar som innebär att ett skjutvapen får samma eller i stort sett samma effekt som ett helautomatiskt vapen. Till sådana anordningar hör för det första vissa s.k. konverteringskit. Ett konverteringskit består av flera delar, men kan i likhet med en switch i vissa fall göra ett halvautomatiskt skjutvapen helautoma- tiskt. Enligt uppgift från flera sportskytteförbund saknas det behov av detta slags föremål för sportskytteändamål. Föremålen saknar legi- timt användningsområde. Vår bedömning är att sådana föremål bör förbjudas.
Till sådana anordningar hör också s.k. studskolvar. En studskolv (bumpstock) gör inte ett skjutvapen helautomatiskt, men innebär att skott kan avlossas med närapå samma hastighet som med ett helauto- matiskt skjutvapen. Genom att använda en studskolv är det möjligt att avlossa flera skott med ett halvautomatiskt skjutvapen utan att lyfta avtryckarfingret. Studskolven gör nämligen att skyttens finger och avtryckaren automatiskt rör sig mot varandra med hög hastighet. Enligt uppgift från flera sportskytteförbund saknas det behov av detta slags föremål för sportskytteändamål. Föremålen saknar legitimt an- vändningsområde. Vår bedömning är att också sådana föremål bör förbjudas.
Vissa vapen kan utrustas med en s.k. binary trigger. Det är fråga om ett föremål, eller möjligen i vissa fall en särskild konstruktion,
760
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
som åstadkommer att ett skott avlossas både när avtryckaren trycks in och när den släpps. Varje tryck på avtryckaren leder alltså till att två skott avlossas. Således dubbleras eldhastigheten. En näraliggande funktion är s.k. burstfunktion. Funktionen innebär vanligen att tre skott avlossas per avtryckning. Vapnen får således en helautomatisk omladdningsfunktion som är begränsad i fråga om antalet skott. Till skillnad från switchar och bumpstocks är det som regel inte fråga om ett särskilt föremål utan om en särskild vapenkonstruktion. Burst- funktion och binary triggers saknar enligt vår mening legitimt civilt användningsområde men behöver inte förbjudas särskilt, i den mån det är fråga om en särskild vapenkonstruktion. Tillstånd bör nämli- gen i allmänhet kunna nekas såväl på den grunden att det inte finns något behov av ett vapen med denna konstruktion som med stöd av den särskilda ventil som vi föreslår i avsnitt 20.8. Annorlunda förhåller det sig om det i stället är fråga om en särskild anordning som gör att ett befintligt skjutvapen får burstfunktion eller binary trigger-funk- tion. Insättande av anordningen skulle i så fall förmodligen vara en otillåten ändring av vapnet, men innehav av själva anordningen skulle vara tillståndsfri och inte straffbar. Vår bedömning är att sådana före- mål bör förbjudas.
Anordningarna bör jämställas med skjutvapen och inte kunna omfattas av tillstånd
De anordningar som tas upp i det föregående har det gemensamt att de innebär att ett skjutvapen som inte är helautomatiskt avfyras mer än en gång när avtryckaren trycks in. Sådana anordningar bör be- nämnas flerskottsanordningar. Uttrycket innebär inte att anordningen gör det möjligt att avfyra fler skott utan omladdning utan, som fram- gått i det föregående, att fler skott kan avfyras per avtryckning.
Som anförs i det föregående bör flerskottsanordningar vara för- bjudna. Vi anser därför att de ska jämställas med skjutvapen, för att på så vis omfattas av vapenregleringen (jfr 1 kap. 1 § vapenlagen). Fler- skottsanordningar bör inte kunna omfattas av tillstånd enligt den nya vapenlagen. Det bör alltså inte kunna ges tillstånd till vare sig inne- hav, införsel, handel eller någon annan befattning med föremålen som kräver tillstånd enligt vapenlagen.
Genom att anordningarna definieras som skjutvapen och tillstånd inte får ges förbjuds de i praktiken. Förbudet sanktioneras genom
761
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
straffbestämmelserna om vapenbrott och förverkande. Förutsättningar för beslag torde i allmänhet föreligga när anordningarna påträffas. Anordningarna kan också omhändertas enligt vapenlagens bestämmel- ser om skjutvapen.
Det anförda bör även gälla ett obrukbart föremål som i brukbart skick skulle vara en flerskottsanordning.
20.7.3Skjutvapen som kan kontrolleras utan fysisk befattning bör vara förbjudna
Förslag: Tillstånd enligt vapenregleringen ska inte få ges för skjut- vapen som är särskilt utformade eller modifierade för att styras, avfyras eller på något annat sätt kontrolleras utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Detta ska även gälla brukbara och obrukbara anordningar och programvara som är särskilt utformade eller modifierade för att styra, avfyra eller på något annat sätt kontrollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Sådana anord- ningar och sådan programvara ska i den nya vapenlagen jämställas med skjutvapen.
Skälen för förslagen
Polismyndigheten har uppmärksammat att det finns vapen som kan kontrolleras utan att användaren behöver ha någon fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket, och att sådana vapen medför särskilda risker. Polismyndigheten har anfört att vapen av detta slag bör vara förbjudna för civilt innehav, eftersom de saknar legitimt civilt använd- ningsområde och kan utnyttjas av kriminella och andra våldsbejak- ande personer för att begå våldsdåd utan att själva vara på platsen. Det är i regel fråga om krigsmateriel som enbart bör få innehas av den som har tillstånd enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel att till- verka eller tillhandahålla egendomen.
Frågan handlar till att börja med om fjärrstyrda skjutvapen och ut- rustning som är särskilt utformad eller modifierad för fjärrstyrning av vapen. Fjärrstyrda vapen kan monteras på exempelvis fordon, drönare
762
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
eller robotar och saknar enligt vår mening i princip ett legitimt civilt användningsområde.
För militära ändamål har det även utvecklats skjutvapen som kan betecknas som självstyrande. Det handlar om utrustning och program- vara som gör det möjligt att förprogrammera skjutvapen som sedan helt eller delvis kan agera självständigt vid användning utan någon mänsklig användare. Det kan vara fråga om autonoma vapen, automa- tiserade vapen, ”självgående” vapen, AI-vapen, etc. Ett sådant vapen kan vara förprogrammerat till viss del men sedan ha förmågan att lära sig själv, utvecklas och agera därefter. Vapnen kan exempelvis mon- teras på en robot eller drönare, eller ställas upp på en viss plats. Också sådana vapen saknar legitimt civilt användningsområde.
Även skjutvapen som inte är fjärrstyrda eller självstyrande kan vara konstruerade för eller avsedda att användas utan att skytten tar direkt befattning med vapnet i skottögonblicket. Det handlar om vapen som är särskilt utformade eller modifierade för att kunna avfyras utan att skytten håller ett finger på avtryckaren, tex. med hjälp av en draganordning. Sådana vapen kan påverkas mekaniskt eller digitalt för att avfyras, utan att användaren närvarar eller själv trycker på av- tryckaren. Efter att ett sådant vapen har gjorts i ordning för ända- målet behövs generellt inte ytterligare aktivitet från användaren. Även denna typ av vapen saknar legitimt civilt användningsområde.
Riskerna med skjutvapen av de angivna slagen i händerna på civila är uppenbara. Det bör därför uttryckligen framgå av den nya vapen- lagen att tillstånd enligt vapenregleringen inte får ges för sådana vapen. Det bör alltså inte kunna ges tillstånd till vare sig innehav, införsel, handel eller någon annan befattning med föremålen som kräver till- stånd enligt vapenlagen.
Av särskild betydelse är att de brottsbekämpande myndigheterna bör ha möjlighet ingripa även mot utrustning som är särskilt utfor- mad eller modifierad för att styra, avfyra eller på något annat sätt kon- trollera ett skjutvapen utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket. Sådan utrustning kan vara fristående anordningar eller programvara. Den regleringslösning som vi i föregående avsnitt föreslår för switchar och andra flerskottsanordningar framstår som lämplig även för de nu aktuella föremålen och programvaran. Anord- ningar och programvara för nu angivna ändamål bör således jämstäl- las med skjutvapen i vapenlagens mening. Vidare bör tillstånd enligt vapenregleringen inte få ges. Det bör alltså inte få ges tillstånd till vare
763
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
sig innehav, införsel, handel eller någon annan befattning med före- målen eller programvaran som kräver tillstånd enligt vapenlagen. Be- stämmelserna bör omfatta även icke brukbara anordningar och pro- gramvara som i brukbart skick hade kunnat användas för de aktuella ändamålen.
Genom den föreslagna regleringen förbjuds i praktiken skjutvapen, anordningar och programvara av aktuellt slag. Förbudet sanktioneras genom straffbestämmelserna om vapenbrott och förverkande. För- utsättningar för beslag torde i allmänhet föreligga när egendomen på- träffas. Egendomen kan också omhändertas enligt vapenlagens be- stämmelser om skjutvapen.
20.7.4Högre aktivitetskrav bör övervägas för vissa halvautomatiska skjutvapen
Bedömning: Polismyndigheten bör överväga att meddela före- skrifter om skärpta aktivitetskrav för tillstånd till innehav för mål- skjutning av sådana halvautomatiska gevär som avses med försla- get i avsnitt 20.7.1 och lådor som är avsedda för sådana gevär.
Skälen för bedömningen
I avsnitt 6.7 redovisar vi vissa överväganden om aktivitetskraven för målskjutning och om riskerna för att s.k. föreningsegna grenar ut- nyttjas för att få tillstånd till vissa typer av skjutvapen fastän man inte lever upp till de krav som tillämpas av de auktoriserade skytte- förbunden. Som exempel kan nämnas att Svenska Dynamiska Sport- skytteförbundet kräver att en medlem har varit aktiv medlem i två år för att utfärda ett föreningsintyg för vapen av typen AR-15, medan det förekommer att föreningar anslutna till andra förbund utfärdar ett sådant intyg redan efter sex månader. I avsnittet gör vi bl.a. be- dömningen att Polismyndigheten bör överväga att efter samråd med de auktoriserade skyttesammanslutningarna meddela föreskrifter om aktivitetskrav för vissa ytterligare vapentyper än enhandsvapen. Med hänsyn till de risker som är förknippade med AR-15 och andra vapen som omfattas av vårt förslag i avsnitt 20.7.1 bör Polismyndig- heten särskilt överväga skärpta krav på aktivitet för att tillstånd ska
764
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
ges för målskjutning avseende sådana vapen och lådor som är avsedda för sådana vapen.
20.8Det behövs även en ventil för oproportionerligt samhällsfarliga skjutvapen
Bedömning: Det generella utrymmet för tillståndsmyndigheten att neka tillstånd till innehav av särskilt samhällsfarliga skjutvapen bör förtydligas i den nya vapenlagen.
Förslag: Tillstånd till innehav av ett skjutvapen ska inte få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.
Skälen för bedömningen och förslaget
Förslagen i det föregående syftar till att, så långt som möjligt, reglera vilka vapen som med hänsyn till risker för allmän ordning och säker- het inte bör vara tillåtna för civilt innehav eller inte tillåtna för vissa ändamål. Detta kan förväntas öka förutsebarheten och underlätta för Polismyndigheten och domstolarna att göra enhetliga bedömningar.
Det kan dock även i andra fall undantagsvis finnas ett behov av en möjlighet att neka innehavstillstånd med hänsyn till allmän ord- ning och säkerhet i samhället. Vi syftar då på skjutvapen som medför oproportionerliga risker för samhället, i förhållande till den nytta det kan innebära om vapnet får användas för det ändamål som tillstånds- ansökan avser. Det kan vid bedömningen även ha betydelse under vilka förhållanden vapnen kan komma att innehas och användas för olika ändamål, och förutsättningarna för att tillstånd ska få ges. Alla dessa fall kan inte förutses och vissa torde vara så ovanliga att det inte heller framstår som lämpligt att införa en särskild reglering för vart och ett av dem. Den tekniska utvecklingen går vidare snabbt och det är inte alltid möjligt för lagstiftaren att ligga steget före.
Det förtjänar här att nämnas att den finska skjutvapenlagen6 inne- håller bestämmelser som möjliggör ett beaktande av sådana omstän-
6Skjutvapenlag (1/1998).
765
Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet | SOU 2024:31 |
digheter som vi nu nämner. I 44 § skjutvapenlagen föreskrivs nämligen att vapentillstånd kan meddelas endast för ett sådant skjutvapen eller en sådan vapendel som på basis av antalet patroner i magasinet, kali- ber eller andra egenskaper inte är onödigt eldkraftigt och effektivt för det användningssyfte som sökanden angett och som lämpar sig väl för det syftet.
Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att det i den nya vapenlagen föreskrivs att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.
Den föreslagna bestämmelsen är tänkt att tillämpas i fall där en intresseavvägning leder till bedömningen att riskerna med innehavet för allmän ordning och säkerhet klart överväger behovet av att skjut- vapnen av det aktuella slaget får innehas för ett visst ändamål. Det kan t.ex. handla om fall där vapnets sammantagna egenskaper medför stora risker för allmän ordning och säkerhet. Det kan också handla om fall där riskerna inte är lika påtagliga, men där ändamålet kan tillgodoses lika väl med andra typer av skjutvapen som medför väsentligt lägre risker för allmän ordning och säkerhet. Med allmän ordning och säker- het avses i detta sammanhang i huvudsak detsamma som i polislagen (1984:387). Det handlar alltså bl.a. om vapnets attraktivitet för kri- minella och andra våldsbejakande personer, risken för brottsliga gär- ningar om vapnet kommer i fel händer, och om de potentiella skade- verkningarna om så blir fallet. Med hänsyn till syftet med vapenlagen bör i uttrycket också läggas risken för olyckshändelser med skjut- vapen, oavsett om dessa skulle vara brottsliga eller inte.
Som konkreta exempel på skjutvapen som bestämmelsen bör kunna träffa kan nämnas vapen med mycket hög anslagsenergi, där använd- ning kan anses medföra oproportionerligt stora risker för olycks- händelser eller där avledning till den illegala marknaden kan leda till risker för angrepp på exempelvis polisstationer eller militära mål. Här kan nämnas bl.a. skjutvapen som utformats för att förstöra material eller oskadliggöra människor på långa avstånd och för ammunitions- röjning. Ett exempel kan vara vapen som kan användas med den militära kalibern .50 BMG (.50 Browning Machine Gun), som från början utvecklades för angrepp mot flygplan. Ett annat exempel kan vara tyngre militära vapen som i princip inte bör vara tillåtna för civilt
766
SOU 2024:31 | Tydligare möjligheter att beakta risker för allmän ordning och säkerhet |
innehav (jfr dock våra förslag angående innehav för samling i av- snitt 8.7.2).
Även skjutvapen och anordningar av de slag som vi tar upp i av- snitt 20.7 är strängt taget sådana som avses i den föreslagna bestäm- melsen. Den reglering vi föreslagit i avsnitt 20.7.1 kan alltså ses som ett särskilt utpekat fall där tillstånd inte får ges för ett visst ändamål på grund av oproportionerliga risker. Den nu föreslagna bestämmel- sen bör tillämpas på vapenmodeller som inte var tillåtna för jakt före ändringen av Naturvårdsverkets föreskrifter i augusti 2023, men som av regleringstekniska skäl inte omfattas av den bestämmelse vi före- slår i avsnitt 20.7.1. Ett exempel på sådana skjutvapen är AR-9, som liksom tidigare inte bör vara tillåtna för jakt.
Bedömningen enligt den föreslagna bestämmelsen kan utmynna i att en viss sorts vapen inte kan tillåtas för något ändamål, eller att vissa ändamål kan godtas men inte andra. Avgörande blir hur intresse- avvägningen utfaller mellan de risker som innehavet innebär och de skäl som talar för att innehav ska tillåtas för ändamålet i fråga.
767
21Effektbegränsade vapen som kan användas med krut
21.1Uppdraget
Högsta domstolen prövade i februari 2023 frågan om en luftrevolver som utan att byggas om kunde användas med krut omfattades av reglerna om tillståndsplikt i vapenlagen (1996:67). Högsta domstolen fann att så inte var fallet (se ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81). Under- instanserna hade kommit till olika slutsatser i fråga om vapnet var till- ståndspliktigt.
Ett luftvapen som har en sådan konstruktion att det lätt kan an- vändas med krut kan ha en effekt som närmar sig den hos konven- tionella skarpa vapen. Det påverkar vapnets farlighet. Frågan om sådana vapen bör vara tillståndspliktiga har inte tidigare varit föremål för lagstiftarens bedömning.
I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Samtidigt får lagstiftningen inte vara onödigt betungande för legala vapeninnehavare som jägare och sportskyttar.
21.2Gällande rätt
För innehav av skjutvapen krävs i allmänhet tillstånd (2 kap. 1 § första stycket vapenlagen). Av 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen följer dock att tillstånd inte krävs för den som har fyllt 18 år om vapnet har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen). Det förutsätter att vapnet antingen är ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel och är avsett för målskjutning, eller ett harpun- vapen. Vad som avses med begränsad effekt preciseras i 1 kap. 2 §
769
Effektbegränsade vapen som kan användas med krut | SOU 2024:31 |
vapenförordningen (1996:70). Där anges begränsningar i fråga om bl.a. anslagsenergi.
Högsta domstolen har i rättsfallet ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81 uttalat sig angående gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga skjutvapen. Rättsfallet gällde frågan om hur ett luftvapen av Brocock-typ skulle klassificeras. Av utredningen fram- gick att revolvern var av det tyska märket ME Sportwaffen, modell Singel-Action Army 5.5 D. Revolvern var avsedd för särskilda tryck- luftspatroner (TAC-patroner) som innehåller en tryckbehållare, ventil- mekanism och en luftvapenkula. Patronens ventilmekanism påverkas vid avfyrning av ett tändstift som drivs fram av vapnets hane. Kon- struktionen för avfyrning av vapen av detta slag överensstämmer i stort med den hos konventionella skarpa skjutvapen.
Riksåklagaren gjorde gällande att vapnet inte skulle ses som ett luft- vapen, dels då avfyrningen sker med slagstift, dels då det inte är själva vapnet som drivs av luft utan patronerna. Konstruktionen gör att revol- vern kan laddas och avfyras med krutpatroner, som kan vara patroner avsedda för vapnet som manipulerats eller patroner med samma ut- formning som sådana patroner som vapnet är avsett för (insticks- patroner).
Högsta domstolen konstaterade att ett luftvapen inte blir tillstånds- pliktigt enbart för att det finns möjlighet att använda exempelvis manipulerade luftpatroner eller särskilda instickspatroner som gör att vapnet kan användas med krut på ett sätt som vapnet inte är avsett för. En annan sak är att ett vapen som annars är att se som ett effekt- begränsat luftvapen blir tillståndspliktigt om det förses med patroner som inte är avsedda för vapnet och som ger det en högre effekt.
Högsta domstolens avgörande är meddelat i ett brottmål och måste alltså förstås i ljuset av den straffrättsliga legalitetsprincipen (jfr ”Luftrevolvern” p. 20 och 21). Det framstår dock som antagligt att avgörandet kommer bli vägledande även på det förvaltningsrättsliga området.
770
SOU 2024:31 | Effektbegränsade vapen som kan användas med krut |
21.3Luftvapen och andra effektbegränsade vapen av Brocock-typ bör vara tillståndspliktiga
Förslag: Ett luft-, kolsyre-, eller fjädervapen, eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel, ska inte kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår.
Skälen för förslaget
Ett luftvapen eller ett annat effektbegränsat vapen som genom sin konstruktion lätt kan användas med krut kan ha en effekt som närmar sig den hos konventionella skarpa vapen. Detta påverkar vapnets far- lighet. Att sådana vapen inte är underkastade tillståndsplikt innebär en risk för att de kommer till användning i kriminella sammanhang. Sverige befinner sig i situation med eskalerande skjutvapenvåld (se prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16). Detta talar starkt för att effektbegrän- sade vapen som kan användas med krut inte bör få innehas utan tillstånd.
Flera auktoriserade skytteförbund har gett uttryck för att det är ovanligt att vapen av aktuell typ används för träning eller tävling i Sverige. Möjligen kan vissa legitima skyttar använda denna typ av vapen för att bibehålla formen under vintern. På grund av vapnens begrän- sade effekt är det nämligen möjligt att träna med dem inomhus. Från vapenhandlarhåll har framförts att vapen av aktuellt slag inte säljs i någon större omfattning i Sverige. Den samlade bilden är alltså att det inte finns något starkt intresse hos legitima skyttar av att få inne- ha vapen av aktuell typ utan tillstånd.
Enligt vår mening talar klart övervägande skäl för att effektbegrän- sade vapen av den typ som var aktuella i rättsfallet ”Luftrevolvern” NJA 2023 s. 81 bör omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen. Risken att kriminella annars börjar utnyttja möjligheten att köpa sådana vapen tillståndsfritt och använda dem vid skjutvapenvåld är enligt vår mening överhängande. Att vapen av det aktuella slaget omfattas av krav på tillstånd kan även bidra till att säkerställa att Sverige lever upp till vapen- direktivets krav.
771
Effektbegränsade vapen som kan användas med krut | SOU 2024:31 |
Det är emellertid viktigt att en reglering av vilka kolsyre-, luft- och fjädervapen m.m. som är tillståndspliktiga utformas så att det för den enskilde står klart vilka vapentyper tillståndsplikten omfattar. Detta hänger samman med att den enskilde måste kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för ett straffrättsligt ingripande när ett vapen innehas utan tillstånd (jfr ”Luftrevolvern” p. 20). För den enskilde bör det inte komma som en överraskning att han eller hon innehar ett vapen som omfattas av tillståndsplikt.
Ett alternativ skulle kunna vara att i vapenlagen definiera vad som avses med kolsyre-, luft- och fjädervapen etc. I definitionen skulle det kunna anges bl.a. att sådana vapen ska vara konstruerade för att skjuta ut en projektil utan hjälp av ett antändbart drivmedel. En sådan defini- tion innebär emellertid att vapen liknande det som avsågs i rättsfallet ”Luftrevolvern” inte blir tillståndspliktiga, eftersom det vapnet inte var konstruerat för krutpatroner.
En definition av kolsyre-, luft- och fjädervapen etc. skulle också kunna utformas så att den endast omfattar sådana vapen som inte kan användas för att skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivmedel. För den som saknar djupare vapentekniska kunskaper kan det dock vara svårt att avgöra när exempelvis ett luftvapen kan göra detta. Med en sådan definition blir det alltså svårt för enskilda att be- döma tillståndspliktens omfattning. I ett straffrättsligt förfarande är det visserligen möjligt att beakta detta inom ramen för uppsåts- bedömningen (jfr ”Luftrevolvern” p. 17 och 18). En definition av an- givet slag framstår ändå som mindre lämplig från ett legalitetsperspek- tiv. Från perspektivet att det ska finnas effektiva sanktioner vid brott mot tillståndsplikten är det olyckligt att det kan bli mycket svårt att bevisa uppsåt eller oaktsamhet.
Ett bättre alternativ är enligt vår mening att i vapenförordningen uttryckligen ange att vissa, specifika konstruktioner medför att ett vapen inte kan anses vara effektbegränsat. Det vapen som var föremål för bedömning i rättsfallet ”Luftrevolvern” kunde avlossa en projek- til med hjälp av krut eftersom avfyrningen skedde med ett slagstift och då det inte var själva vapnet som drevs av luft utan patronerna. Enligt uppgift från Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdel- ning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, kan alla effektbegränsade vapen med denna konstruktion som de har sett avfyra krutpatroner. NFC saknar kännedom om andra konstruk- tioner som medför att sådana vapen som avses i 2 kap. 1 § andra stycket
772
SOU 2024:31 | Effektbegränsade vapen som kan användas med krut |
vapenlagen kan avfyra projektiler med hjälp av ett antändbart driv- medel utan att byggas om.
Vi föreslår därför att det av den nya vapenförordningen ska fram- gå att ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel, inte ska kunna anses vara effektbegrän- sat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Något nytt bemyndigande krävs inte (se 11 kap. 1 § b vapenlagen).
I avsnitt 28.4.3 föreslår vi att den som vid lagens ikraftträdande är berättigad att inneha ett sådant vapen som den nya regleringen tar sikte på ska få inneha vapnet utan tillstånd under fyra månader eller, om en tillståndsansökan görs inom denna tid, till dess att ansökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.
773
22Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen
22.1Uppdraget
För att få tillstånd att driva handel med skjutvapen (vapenhandlar- tillstånd) krävs bland annat att handeln bedrivs yrkesmässigt (2 kap. 10 § första stycket vapenlagen [1996:67]). I kravet på yrkesmässighet ligger att verksamheten måste ha en viss omfattning. I förarbetena an- ges några tiotal transaktioner om året som en lämplig riktlinje för att kravet ska anses tillgodosett (prop. 1990/91:130 En ny vapenlag, s. 39). I dåvarande Rikspolisstyrelsens allmänna råd anges minst 20 transaktioner per år som ett nedre riktmärke.
Det har framförts oro över att kravet på yrkesmässighet kan leda till att seriösa vapenhandlare tvingas att stänga ner sin verksamhet för att de inte kommer upp i tillräckligt antal transaktioner.
Utredningen har i uppdrag att
•undersöka om det finns anledning att ändra de krav som gäller för att en verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Vi behandlar yrkesmässighetskravet i avsnitt 22.2. I avsnittet behand- lar vi även vissa andra frågor som rör vapenhandlare och deras verk- samhet. I avsnitt 22.7 behandlar vi frågor om inlösen av vapenhand- lares skjutvapen.
Bestämmelser har nyligen införts om tillståndsplikt för vapen- mäklare. Även tillståndsplikten beträffande vapenmäklare är begrän- sad till yrkesmässig verksamhet. Vi ser i dagsläget inget behov av någon närmare definition av vilken omfattning som ska krävas för att en så- dan verksamhet ska betraktas som yrkesmässig och därmed tillstånds- pliktig enligt vapenlagen. Frågan behandlas därför inte i detta kapitel.
775
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs det även tillstånd för att yrkes- mässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (reparatörs- tillstånd). Det finns inte någon vägledning om vad som i detta sam- manhang avses med yrkesmässigt. Polismyndigheten har anfört att detta leder till tillämpningssvårigheter. Det finns inte heller några bestämmelser om förutsättningarna för att ett reparatörstillstånd ska meddelas eller, med undantag för ett fåtal bestämmelser i vapenförord- ningen, de krav som ställs på den som bedriver sådan verksamhet. Polismyndigheten har även uppmärksammat vissa andra frågor när det gäller vapenreparatörer. Även om de angivna frågorna om vapen- reparatörer inte nämns i kommittédirektiven anser vi att de är ange- lägna. Vi behandlar därför dessa frågor i avsnitt 22.3.
Under arbetet har vi även uppmärksammat frågan om vem som får ta emot andras skjutvapen för att utföra ändring och ombyggnad. Bland annat hänsyn till de legala vapeninnehavarna talar för att det är viktigt att det står klart vem som får utföra ombyggnads- och änd- ringsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 22.4.
I avsnitt 22.5 behandlar vi vissa frågor som i huvudsak är gemen- samma för vapenhandlare, vapenmäklare och reparatörer.
Under arbetet har vi uppmärksammat att bestämmelserna om rätt att tillståndsfritt byta ut en viss vapendel som innehavaren har sär- skilt tillstånd att inneha bör ses över, bl.a. i anledning av att ljuddäm- pare inte längre jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Våra över- väganden i fråga om detta finns i avsnitt 22.6.
22.2Vapenhandelsverksamhet
22.2.1Yrkesmässighetskravet för vapenhandlare
Bedömning: Kraven för att en vapenhandlares verksamhet ska an- ses vara yrkesmässig bör förtydligas i förordning. Utgångspunkten bör vara att det krävs ett visst antal transaktioner men det bör också finnas möjlighet att göra avsteg från detta krav i motiverade fall.
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör handel med skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.
776
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
I vapenförordningen föreskrivs det att en vapenhandlares verk- samhet ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om
1.verksamheten bedrivs varaktigt,
2.verksamheten har vinstsyfte, och
3.handlaren årligen genomför minst 20 transaktioner med skjut- vapen.
Det ska dock vara möjligt att göra avsteg från kravet på antal transaktioner om det finns särskilda skäl.
Skälen för bedömningen och förslagen
Gällande rätt
Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att driva handel med skjutvapen. Vi föreslår i avsnitt 4.3 att ett sådant tillstånd ska beteck- nas vapenhandlartillstånd. Tillstånd att driva handel med skjutvapen får endast meddelas den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. Tillstånd får meddelas endast för handel som ska bedrivas yrkesmässigt.
I ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillstån- det avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger även rätt att inneha ljuddämpare och vapenmagasin. (2 kap. 10 d § vapenlagen.) Vapen- handlartillstånd krävs inte för att sälja enbart vapenmagasin eller ljuddämpare. Däremot krävs i sådana fall tillstånd enligt 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel (i det följande KML). Sådant tillstånd får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte skrider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt (1 § KML). När det gäller vapen- handlares handel med ljuddämpare och vapenmagasin föreslår vi i avsnitt 17.6 vissa ändringar i KML och förordningen (1992:1303) om krigsmateriel.
Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska återkallas av Polis- myndigheten i vissa fall, bl.a. om tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel (6 kap. 3 § första stycket a vapenlagen).
777
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Kravet på yrkesmässighet innebär enligt förarbetena att verksam- heten ska ha en viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Verksamhetens omfattning ska alltså tillmätas avgörande betydelse. Som skäl för kravet anfördes i förarbetena att ett krav på viss omfattning effektivt motverkar möjligheten att söka tillstånd till handel med vapen i stället för eget tillstånd för innehav av vapen. Vidare anfördes att en mycket ringa omfattning av verk- samheten inte motiverar t.ex. en större lagerhållning. Det angavs även att en liten omfattning av verksamheten i de flesta fall får antas ge mindre kunskaper om marknaden och utvecklingen inom vapen- området. Några tiotal transaktioner per år angavs i förarbetena kunna tjäna som lämplig riktlinje för kravet på yrkesmässighet. Den som an- söker om tillstånd bör därför kunna redovisa en uppskattning av hur många skjutvapen av olika slag som ska hållas i lager och ge en uppgift om beräknad omsättning. Någon prövning av den tilltänkta etabler- ingen från marknadssynpunkt ska inte ske. (Se prop. 1990/91:130 s. 39 och 60.)
Enligt 11 kap. 2 § c vapenlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt ska gälla vid sådan handel. I 11 kap. 2 § f finns ett bemyndi- gande att meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt ska vara uppfyllda för tillstånd enligt lagen. Polismyndigheten har bemyn- digats att meddela föreskrifter om bl.a. kunskapskravet för vapenhand- lare (5 kap. 2 och 7 §§ vapenförordningen [1996:70]). Polismyndig- heten har däremot inte getts bemyndigande att meddela föreskrifter om innebörden av kravet på yrkesmässighet. Kravet på yrkesmässig- het har i praktiken tillämpats så att Polismyndigheten har krävt en viss omfattning på verksamheten, varvid några tiotal transaktioner, dock minst 20, per år till eller från privatpersoner har använts som ett nedre riktmärke (se 13 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3).
Polismyndigheten har upplyst att man nyligen har ändrat sina rutiner vid bedömning av yrkesmässighetskravet. Enligt de nya ruti- nerna ska myndigheten beakta verksamhetens varaktighet, att vapen- handlaren är självständig och att verksamheten bedrivs med vinst- syfte. Avseende antalet transaktioner framhålls att det är nödvändigt med en bedömning från fall till fall, varvid man t.ex. kan ta hänsyn till vapenhandlarens inriktning. Ett exempel kan enligt myndigheten
778
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
vara vapenhandlare som enbart genomför transaktioner med andra vapenhandlare, s.k. vapengrossister eller vapendistributörer. Ett annat exempel kan vara att en handlare som är inriktad på exklusiva vapen och därför enbart genomför ett fåtal transaktioner per år också kan uppfylla kravet på yrkesmässighet.
Högsta förvaltningsdomstolen har inte prövat något mål om yrkes- mässighetskravet. Det finns däremot viss kammarrättspraxis på områ- det. I Kammarrätten i Sundsvalls dom den 6 oktober 2011 i mål nr 2318-11 prövades om yrkesmässighetskravet var uppfyllt. I målet hade Polismyndigheten i Norrbotten beslutat att återkalla ett bolags tillstånd att driva vapenhandel. Beslutet motiverades med att vapen- lagens krav på att en vapenhandel ska bedrivas yrkesmässigt inte var uppfyllt. Förvaltningsrätten avslog bolagets överklagande. I domskälen hänförde sig förvaltningsrätten till Rikspolisstyrelsens allmänna råd om vapenlagstiftningen och förarbetena till regleringen om vapen- handlare (prop. 1990/91:130 s. 39 och 60). Rätten konstaterade att bolagets handel med vapen under de senaste åren varit mycket liten (nio vapen 2008, sex vapen 2009 och sex vapen 2010). Förvaltnings- rätten uttalade att de låga försäljningssiffrorna klart understeg vad som enligt förarbetena och Rikspolisstyrelsens allmänna råd kan ses som yrkesmässig handel. Även det av bolaget budgeterade försäljnings- antalet 15–20 vapen var enligt förvaltningsrätten lågt då det ansågs gränsa mot det nedre riktvärdet. Enligt förvaltningsrätten gav hand- lingarna i målet inte heller tillräckligt stöd för att det var fråga om en tillfällig nedgång i försäljningen. Förvaltningsrätten ansåg därför att bolagets vapenhandel inte kunde anses yrkesmässig. Kammarrätten, till vilken domen överklagades, anslöt till förvaltningsrättens bedöm- ning och avslog överklagandet.
Yrkesmässighetskravet bör definieras i förordning
Med vapenhandlartillståndet följer en rätt att inneha skjutvapen, och en möjlighet att få tillstånd att till Sverige föra in de skjutvapen som omfattas av vapenhandlartillståndet. Det är därför viktigt att dra en gräns som innebär att ett vapenhandlartillstånd inte kan ges till fys- iska och juridiska personer som egentligen har som främsta syfte att anskaffa vapen för egen räkning. I annat fall skulle det vara möjligt att använda vapenhandlartillståndet för att kringgå de krav som en-
779
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
ligt vapenregleringen ställs för innehavstillstånd. Som anförs i för- arbetena kan vidare en mycket ringa omfattning av verksamheten inte motivera t.ex. en större lagerhållning. Vi anser sammanfattningsvis att de skäl som anfördes när kravet på yrkesmässig verksamhet in- fördes och som återgetts i det föregående fortfarande har giltighet (se prop. 1990/91:130 s. 39).
Polismyndigheten har i praktiken tillämpat kravet på yrkesmäs- sighet på det viset att det krävs minst 20 transaktioner per år till eller från någon annan än en vapenhandlare. Att transaktionerna inte får avse en handlare har av allt att döma syftat till att undvika att perso- ner i egentligt syfte att behålla vapnen för egen räkning med stöd av ett vapenhandlartillstånd förvärvar ett större antal skjutvapen från en handlare.
Det har i olika sammanhang uttryckts en oro för att kravet på ett visst antal transaktioner kan leda till att vissa seriösa vapenhandlare inte lever upp till kravet på yrkesmässighet. Det har vidare framkom- mit att kravet på att motparten är någon annan än en vapenhandlare är problematiskt för vapenhandlare i grossistledet.
Såvitt känt finns det inte någon domstolspraxis som visar att kravet ska avse just som minst 20 transaktioner. Förarbetsuttalanden ger dock ett visst stöd för den angivna tolkningen (låt vara att ”några tiotal” rent språkligt torde ligga närmare 30 än 20). I ett överrättsavgörande som refererats i avsnittet om gällande rätt kom Kammarrätten i Sundsvall fram till att en årlig försäljning av sex till nio vapen under tre års tid var alltför låg för att yrkesmässighetskravet skulle anses uppfyllt. Skrivningar i avgörandet öppnar för att bedömningen möjligen hade blivit en annan om det hade handlat om en tillfällig nedgång i för- säljningen.
Det är ovanligt att en ansökan om tillstånd att bedriva vapenhandel avslås. Under 2022 avslogs ingen ansökan om tillstånd att bedriva han- del och under 2023 avslogs en ansökan. Däremot återkallas ett inte obetydligt antal tillstånd varje år (41 stycken 2022 och 32 stycken 2023). Det bör dock noteras att Polismyndigheten återkallar vapenhandlar- tillståndet varje gång en handlare avlider, anmäler att handlaren lägger ner sin verksamhet eller det av någon anledning måste utfärdas ett nytt tillstånd för handlaren. Enligt uppgift från Polismyndigheten av- ser den absolut största delen av återkallelserna fall av detta slag och alltså inte återkallelser på grund bristande yrkesmässighet eller missköt- samhet. Av det sagda drar vi slutsatsen att det åtminstone inte i dags-
780
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
läget verkar vara något större praktiskt problem att vapenhandlare förlorar vapenhandlartillståndet eller att presumtiva handlare nekas vapenhandlartillstånd på grund av att man inte lever upp till det antal transaktioner som Polismyndigheten kräver. Dock förekommer det i ett fåtal fall att tillstånd återkallas på grund av bristande yrkesmäs- sighet.
För vår del anser vi att det krav på antal transaktioner som brukar ställas i normalfallet framstår som väl avvägt. Vi kan dock se att det kan finnas fall där verksamheten är i högsta grad seriös, men där an- talet transaktioner är färre. Ett sådant exempel kan vara vapenhand- lare som specialiserar sig på mycket exklusiva och dyrbara vapen. En sådan handlare kan ha en relativt hög omsättning men få transaktioner per år. Ett annat exempel kan vara att en vanligtvis tillräckligt omfat- tande försäljning tillfälligt går ner på grund av kraftig lågkonjunktur, pandemi, sjukdom hos handlaren eller andra liknande omständigheter. Det bör därför finnas utrymme för en mer nyanserad bedömning av om kravet på yrkesmässighet är uppfyllt.
Som framgår av redogörelsen för gällande rätt har Polismyndig- heten nyligen ändrat sina rutiner vid bedömning av yrkesmässighets- kravet på ett sådant sätt att det i fråga om kravet på antal transak- tioner får göras en bedömning från fall till fall och med beaktande av t.ex. vapenhandlarens inriktning.
Polismyndighetens nya rutiner ligger väl i linje med de bedöm- ningar vi gjort i det föregående angående en mer nyanserad bedöm- ning av om kravet på yrkesmässighet är uppfyllt. Det kan dock även finnas andra exempel på fall där det finns skäl för avsteg från kravet på antal transaktioner. Ett exempel kan vara seriösa vapenhandlare i glesbygd som inte helt klarar av att nå upp till kravet på antal trans- aktioner på grund av de specifika förutsättningarna i glesbygden. Bland dem kan det t.ex. finnas handlare som säljer ett relativt begrän- sat antal skjutvapen men desto mer ammunition och vapentillbehör, såsom ljuddämpare och vapenmagasin. Förutsatt att vapenförsälj- ningen är varaktig, bedrivs i vinstdrivande syfte och inte är alltför be- gränsad bör då även försäljningen av vapentillbehör och ammunition i viss mån kunna beaktas vid bedömningen av om yrkesmässighets- kravet är uppfyllt. Dock kan det i nu nämnda fall finnas anledning att beakta antalet transaktioner vid tillståndsgivningen på ett sådant sätt att antalet vapen som tillståndet omfattar inte blir onödigt stort.
781
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Av det som sagts inledningsvis följer att vi inte anser det lämpligt att ta bort eller ändra i lagens krav på yrkesmässighet, som bör föras över till den nya vapenlagen. Däremot anser vi att det i föreskrifter på lägre nivå bör meddelas bestämmelser om de mer specifika krav som ska ställas för att en verksamhet ska anses bedrivas yrkesmässigt. Således bör det i den nya vapenförordningen tas in en bestämmelse om den närmare innebörden av kravet på yrkesmässighet.
Frågan är då vad en sådan bestämmelse ska innehålla. Enligt för- arbetena bör det krävas att verksamheten bedrivs varaktigt eller i vart fall är inriktad på en serie affärshändelser. Skrivningen ”en serie affärshändelser” är svår att förena med ett krav på ett visst antal årliga transaktioner. Bestämmelsen bör därför ange att verksamheten ska vara varaktig. Vidare bör det framgå att verksamheten för att bedrivas yrkesmässigt måste bedrivas i vinstsyfte, och alltså inte enbart för att personen i fråga har ett vapenintresse. Slutligen bör det framgå att kravet på yrkesmässighet som huvudregel ska anses uppfyllt endast om handlaren årligen genomför minst 20 transaktioner med skjut- vapen. Det bör dock inte krävas att motparten i transaktionerna är någon annan än en vapenhandlare. Den risk som detta krav varit av- sett att möta hanteras enligt vår mening genom det uttryckliga kravet på vinstsyfte. Vidare bör naturligtvis vapenhandlare i grossistledet kunna anses bedriva en yrkesmässig verksamhet även om de uteslu- tande eller till största delen har andra vapenhandlare som kunder.
Till skillnad från hur man tidigare tillämpat kravet på yrkesmäs- sighet, bör det vidare vara möjligt att göra avsteg från kravet på antal transaktioner om det finns särskilda skäl. Undantaget är tänkt för den typ av situationer som nämnts i det föregående, dvs. verksamhet som är seriös och driven i vinstsyfte men där handlaren på grund av särskilda förhållanden inte når upp till det antal transaktioner som i normalfallet krävs.
En möjlighet för regeringen att i förordning meddela sådana före- skrifter torde visserligen följa av det tämligen vidsträckta bemyndi- gandet i 11 kap. 2 § f vapenlagen, som ger en möjlighet att meddela föreskrifter om de förutsättningar som i övrigt ska vara uppfyllda för tillstånd enligt vapenlagen. Vi föreslår dock för tydlighetens skull att det i den nya vapenlagen ska tas in ett specifikt bemyndigande som handlar just om yrkesmässighetskravet.
782
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.2.2Närvaro vid provskjutning i vapenhandlares ställe
Förslag: Godkännande att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning ska få ges endast till den som med hänsyn till lag- lydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppgiften. Upp- draget ska få ges endast till den som har tillräckliga kunskaper och färdigheter för uppdraget. Detta ska framgå av den nya vapenlagen. Nuvarande förordningsbestämmelser om godkännande ska inte överföras till den nya vapenförordningen.
Avgift för ansökan om godkännande ska tas ut enligt avgifts- klass 1 i stället för som i dag enligt avgiftsklass 2.
Personer som har godkänts ska registreras i vapenhandlar- registret.
Polismyndigheten ska återkalla ett godkännande, om förutsätt- ningar för ett godkännande inte längre finns.
Skälen för förslagen
Vapenhandlare får låna ut skjutvapen till den som fyllt arton år för sådan provskjutning på skjutbana som äger rum under uppsikt av en sådan sammanslutning som får meddelas tillstånd att inneha skjut- vapen eller av vapenhandlaren själv eller någon annan person som har godkänts av Polismyndigheten att närvara vid provskjutning (3 kap.
6§ vapenlagen). Bestämmelser finns även i 5 kap. 3 § vapenförord- ningen. Där anges att vid provskjutning får i en vapenhandlares ställe någon annan person närvara som har godkänts av Polismyndigheten. Det finns dock inga bestämmelser om vilka krav Polismyndigheten ska ställa för ett sådant godkännande och inte heller några bestäm- melser om återkallelse av ett sådant godkännande. Det bör vara tyd- ligt och förutsebart både för enskilda och Polismyndigheten vilka krav som ställs för godkännande. Sådana bestämmelser bör därför in- föras. Den kan lämpligen tas in i bestämmelsen om lån för provskjut- ning (jfr 3 kap. 6 § vapenlagen). Bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 3 § vapenförordningen kan enligt vår mening utgå.
Närvaro vid provskjutning i vapenhandlares ställe handlar om själv- ständig hantering av skjutvapen liknande den som kan utföras av någon som enligt våra förslag ska kunna utses till vapenhanterare för en orga- nisation (se avsnitt 14.3). Kraven bör därför motsvara de krav som vi
783
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
föreslår ska gälla för sådana vapenhanterare. Det bör alltså krävas att personen är lämplig för uppgiften med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter. I likhet med vad som i övrigt gäller i fråga om god- kännande för olika uppgifter enligt vapenlagen bör det krävas att perso- nen har tillståndshavarens uppdrag och har samtyckt till uppdraget. Detta behöver inte föreskrivas uttryckligen utan ligger i sakens natur. Både uppdraget och samtycket bör ses som förutsättningar för tillstånd.
Vi har övervägt om det utöver kravet på laglydnad och lämplighet med hänsyn till övriga omständigheter bör ställas specifika krav på kunskap för att någon ska godkännas. Vi har dock landat i att sådana krav inte är nödvändiga. Det är inte vanligt att vapenhandlare utser någon att i stället för vapenhandlaren närvara vid provskjutning och det har inte framkommit att vapenhandlarna ställer för låga krav i fråga om personernas kompetens. Däremot är det lämpligt att man i bestäm- melsen tydliggör att vapenhandlaren har ett ansvar för att personen i fråga har tillräckliga kunskaper och färdigheter. Detta överensstäm- mer med den bedömning vi i avsnitt 14.3.3 gjort i fråga om vapen- hanterare.
Då prövningen är mindre omfattande än vad som gäller i fråga om godkännande av föreståndare och ersättare bör ansökningsavgift fram- över tas ut enligt avgiftsklass 1 i stället för, som i dag, enligt avgifts- klass 2.
Godkännandet bör, i likhet med ett godkännande av föreståndare eller ersättare, kunna återkallas av Polismyndigheten om förutsätt- ningarna för godkännandet inte längre finns (jfr 6 kap. 3 b § vapen- lagen). Det kan handla exempelvis om att vapenhandlaren inte längre vill att personen i fråga ska kunna närvara vid provskjutning i hand- larens ställe, dvs. att uppdraget inte längre består. Det kan också handla om att något har inträffat beträffande den godkända personens lämp- lighet, eller att personen inte längre vill ha godkännandet kvar. Möj- ligheten att återkalla godkännandet bör uttryckligen framgå i den nya vapenlagen.
Förslagen syftar bl.a. till att ge Polismyndigheten tydliga regler om vad som krävs för godkännande, och att säkerställa att endast lag- lydiga och i övrigt lämpliga personer får ha ett sådant godkännande. För att förslaget ska få fullt genomslag krävs att personerna registre- ras i vapenhandlarregistret, så att de kan omfattas av samkörningar som görs mot bl.a. belastningsregistret och misstankeregistret. I prak- tiken registreras personerna redan i dag i vapenhandlarregistret så-
784
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
som företrädare för vapenhandlaren. Eftersom registreringen innebär ett visst ingrepp i den personliga integriteten bör detta på ett tydli- gare sätt framgå av registerbestämmelserna i vapenlagen.
I avsnitt 22.5 gör vi vissa ytterligare överväganden rörande den kategori personer som behandlas i detta avsnitt.
22.2.3Tydligare regler om ansökningen
Förslag: Bestämmelserna om ansökan om vapenhandlartillstånd ska förtydligas på så sätt att det framgår att ansökan ska innehålla uppgift om vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen som ska innehas på en gång.
Skälen för förslaget
I ett vapenhandlartillstånd ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. (2 kap. 10 d § vapen- lagen.) Detta avspeglas inte helt klart i bestämmelserna om ansök- ningens innehåll, där det i stället sägs att sökanden ska ange uppgift om lagerhållningens storlek (5 kap. 1 § vapenförordningen). Bestäm- melsen i fråga bör ändras så att den bättre svarar mot hur tillstånden ska avgränsas.
22.2.4Uppmärkning av vapenlagret
Förslag: Polismyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrif- ter om krav på uppmärkning av skjutvapnen i en vapenhandlares lager så att de kan kopplas till inköps- och försäljningsförteckning.
Skälen för förslaget
I Polismyndighetens uppdrag ingår att bedriva tillsyn av vapenhand- larnas verksamhet. Detta sker bl.a. genom inspektion av handlarnas lager av skjutvapen, när det finns anledning till det (5 kap. 8 § vapen- förordningen). Vid sådana inspektioner är det till stor fördel om
785
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
vapenlagret är uppmärkt så att varje vapen enkelt kan kopplas till handlarens inköps- och försäljningsförteckning. I praktiken är det många handlare som redan gör detta, men det är inte ett formellt krav. Det är viktigt både för vapenhandlarna och polisen att inspektionerna kan genomföras på ett så effektivt sätt som möjligt. Polismyndigheten bör därför genom ett nytt bemyndigande i vapenförordningen ges rätt att föreskriva om krav på märkning av vapenhandlares vapen- lager. Stöd för bemyndigandet finns i 11 kap. 2 § c vapenlagen, där det föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om krav på kunskap för att få till- stånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt ska gälla vid sådan verksamhet.
22.2.5Tydligare regler om inköps- och försäljningsförteckningen
Förslag: Det ska i den nya vapenförordningen förtydligas att en vapenhandlares skyldighet att anteckna rekvisitioner och försälj- ningar omfattar även vapen som tas emot för försäljning för någon annans räkning.
Skälen för förslaget
En handlare är skyldig att föra anteckningar i en särskild försäljnings- förteckning över sålda skjutvapen. En handlare är även skyldig att föra en särskild inköpsförteckning över samtliga rekvisitioner. (5 kap. 5 § första stycket och 6 § vapenförordningen.) Från och med den 1 febru- ari 2024 ska alla vapenhandlare föra anteckningarna i den digitala vapenbok som Polismyndigheten tillhandahåller. Genom anteckning i vapenboken uppfyller handlarna även den nya skyldigheten enligt 5 kap. 13 § vapenförordningen att löpande och elektroniskt anmäla alla transaktioner. (Se Polismyndighetens föreskrifter [PMFS 2023:19] om inköps-, försäljnings- och förmedlingsförteckningar samt anmälan om transaktioner med skjutvapen, FAP 552-1.) Det är relativt vanligt att vapenhandlare tar emot skjutvapen för försäljning via ett auktions- förfarande – många gånger digitala auktioner – eller annars för försälj- ning mot kommission. Enligt uppgift antecknas sådana vapen vanligen i inköps- och försäljningsförteckningen i de fall vapnen förvaras hos
786
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
vapenhandlaren. Att sådan anteckning sker är av stor vikt för att man vid var tid ska kunna följa skjutvapen och veta vilka vapen en vapen- handlare har och var de kommer ifrån. Om Polismyndigheten gör en inspektion är det givetvis viktigt för både handlaren och myndigheten att det enkelt kan visas vilka vapen som tagits emot för exempelvis kommissionsförsäljning. Av förteckningsbestämmelsernas ordalyd- else kan man dock inte klart utläsa att skyldigheten att anteckna inköp- och försäljningar omfattar även vapen som tas emot för att säljas för någon annans räkning. Detta bör förtydligas. Som framgått i det före- gående är det inte fråga om någon ny skyldighet i egentlig mening utan om en kodifiering av det som i praktiken redan görs.
22.3Reparatörsverksamhet
22.3.1Gällande rätt
Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs det tillstånd för att yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn. I avsnitt 4.3 föreslår
viatt ett sådant tillstånd i den nya vapenlagen ska betecknas repara- törstillstånd. Vad som krävs för att någon ska få ges ett sådant tillstånd framgår inte uttryckligen av vapenregleringen.
Bestämmelser om återkallelse av bl.a. reparatörstillstånd finns i 6 kap. 3 § vapenlagen. Av dessa följer att tillståndet ska återkallas om tillståndshavaren inte längre driver verksamheten yrkesmässigt, för- utsättningarna för tillståndet inte längre finns eller det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. En återkallelse får också ske om tillståndshavaren har åsidosatt någon föreskrift i vapen- lagen eller någon föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen.
Av 4 kap. 3 § vapenlagen framgår att skjutvapen får lämnas till och tillfälligt innehas för reparation eller översyn av den som får driva handel med sådana vapen eller den som har tillstånd att ta emot vapen för sådana åtgärder. För reparation eller översyn får ett vapen enligt samma lagrum också lämnas till den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet (jfr bestämmelserna i 3 kap. vapenlagen om utlåning av skjutvapen).
I 8 kap. 1 § vapenförordningen finns bestämmelser om ansökan om reparatörstillstånd. En sådan ansökan ska vara skriftlig och inne- hålla uppgift om sökandens namn, person- eller organisationsnum-
787
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
mer samt hemvist eller säte. Vidare ska den innehålla uppgift om vilka vapentyper ansökan avser och hur sökanden avser att förvara de vapen som mottagits.
Enligt bestämmelser i 8 kap. 2 § vapenförordningen är den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn skyldig att föra anteck- ningar i en särskild reparationsförteckning över mottagna vapen. Polis- myndigheten får meddela föreskrifter om vilka uppgifter förteck- ningen ska innehålla och hur den ska föras. Reparatören är skyldig att hålla förteckningen tillgänglig för Polismyndigheten och att på be- gäran lämna upplysningar till myndigheten om mottagna vapen. För- teckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes.
Det följer av artikel 1.1.9 i vapendirektivet att den som bedriver en näringsverksamhet som helt eller delvis består av att reparera, ändra eller omvandla skjutvapen eller väsentliga delar omfattas av direktivets bestämmelser om vapenhandlare.
22.3.2Yrkesmässighetskravet för reparatörer
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet som rör reparation eller översyn av skjutvapen ska anses bedrivas yrkesmässigt.
I vapenförordningen ska föreskrivas att en reparatörsverksam- het ska anses bedrivas yrkesmässigt endast om verksamheten be- drivs varaktigt och har vinstsyfte.
Skälet för förslagen
Kravet på tillstånd för yrkesmässig reparation eller översyn av skjut- vapen infördes enligt förslag i propositionen En skärpt vapenlagstift- ning (prop. 1999/2000:27 s. 57 och 58). Innan dess gällde ett krav på godkännande från polismyndigheten. Förslaget byggde delvis på förslag som lämnats i betänkandet En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44 s. 165 och 166). Enligt betänkandets förslag var det tillståndspliktiga förfarandet att ”i näringsverksamhet ta emot skjut- vapen” för bl.a. reparation. Som framgått av redogörelsen för gällande
788
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
rätt valdes i stället uttrycket ”yrkesmässigt ta emot skjutvapen” etc. Skillnaden mellan betänkandets och propositionens förslag kommen- teras inte i propositionen. Det ges inte heller någon ledning i fråga om vad som i detta sammanhang avses med uttrycket ”yrkesmässigt”.
När det gäller vapenhandlare gäller tillståndskravet den som ”driver handel” med skjutvapen. I detta sammanhang används yrkesmässig- het som ett krav för att tillstånd ska ges. Beträffande både handlare och reparatörer är bristande yrkesmässighet en grund för återkallelse av tillståndet. Reglerna beträffande reparatörer måste förstås så att yrkesmässighet är både en avgränsning av det tillståndspliktiga områ- det och en förutsättning för att tillstånd ska ges, även om det sist- nämnda inte sägs uttryckligen.
Polismyndigheten har framfört att det försvårar deras tillstånds- hantering att det inte finns någon vägledning avseende vad som krävs för att den verksamhet som bedrivs av en vapenreparatör ska anses vara yrkesmässig och således tillståndspliktig. Avsaknad av reglering i fråga om grundläggande förutsättningar för tillstånd gör det också svårt för enskilda att veta om de omfattas av krav på tillstånd, och i så fall om de kan räkna med att få ett sådant tillstånd. Vi anser att det därför, i likhet med vad som föreslagits beträffande handel med skjutvapen, bör meddelas föreskrifter i förordning om vad som krävs för att reparatörsverksamhet ska anses vara yrkesmässig.
Kraven bör delvis motsvara det som vi föreslår ska gälla för vapen- handlare. Gränsen för det tillståndspliktiga området bör således dras vid att verksamheten är varaktig och drivs i vinstsyfte. Den som spora- diskt tar emot enstaka skjutvapen för reparation eller översyn kan inte anses bedriva en yrkesmässig verksamhet.
Däremot är vi tveksamma till att ställa upp ett specifikt krav på antal uppdrag. Antalet uppdrag en vapenreparatör har årligen har vis- serligen betydelse för bedömningen av de andra två kriterier vi före- slår, men vi ser en risk för att en specifik antalsgräns för det tillstånds- pliktiga området slår fel. Det kan nämligen innebära att verksamhet som utifrån andra kriterier måste anses vara näringsverksamhet ham- nar utanför det tillståndspliktiga området. Detta skulle kunna stå i strid med kravet i artikel 4 i vapendirektivet på att all vapenhandels- verksamhet ska vara tillståndspliktig. Det bör därför beträffande repa- ratörer endast föreskrivas att verksamheten för att vara tillstånds- pliktig ska vara varaktig och bedrivas i vinstsyfte.
789
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Bestämmelserna bör finnas i den nya vapenförordningen. Det bör tas in ett nytt bemyndigande i vapenlagen om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om inne- börden av kravet på yrkesmässighet.
22.3.3De övriga kraven för tillstånd
Förslag: Reparatörstillstånd ska, i likhet med vad som gäller för vapenhandlartillstånd, endast få ges till den som med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. När sökanden är en juridisk person ska pröv- ningen dessutom, utom när det gäller kravet på kunskap, omfatta de fysiska personer som har ett betydande inflytande över denna. Uppgift om dessa personer ska föras in i vapenhandlarregistret.
Om det sker en förändring av vem som har ett betydande in- flytande över den juridiska personen, ska tillståndshavaren så snart som möjligt anmäla det till Polismyndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om de krav på kunskap som ska ställas för tillstånd.
Skälen för förslagen
Bakgrund
Före införandet av 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) kunde vem som helst etablera sig som vapenreparatör och i den egenskapen ta emot vapen. Det hade enligt propositionen till 1973 års vapenlag förekommit att klart olämpliga personer åtog sig reparatörsuppdrag. Det fanns inte heller några inskränkningar av vilka typer av vapen som en reparatör kunde ta emot. Mot denna bakgrund infördes i 1973 års vapenlag vissa bestämmelser om till vem som en vapeninne- havare har rätt att överlämna sitt vapen för reparation eller översyn och som för sådant ändamål tillfälligt får inneha vapnet utan särskilt tillstånd. Bland annat infördes ett krav på godkännande av den som yrkesmässigt skulle ta emot skjutvapen i egenskap av reparatör. En- ligt specialmotiveringen tog möjligheten till godkännande främst sikte på fall där en person obestridligen har goda kvalifikationer för att
790
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
utföra reparation men likväl inte uppfyller alla de krav som då gällde för lån av vapen av aktuellt slag. Vidare angavs att det skulle göras en prövning av sökandens allmänna lämplighet att tillfälligt inneha vapen av det slag det är fråga om. (Prop. 1973:166 Förslag till vapen- lag, s. 144 och 145.)
Genom 1973 års vapenlag infördes alltså krav på godkännande av den som yrkesmässigt tar emot skjutvapen i egenskap av reparatör. Kravet på godkännande ersattes genom en lagändring 2000 med ett krav på tillstånd för reparatörer. Tillståndskravet infördes enligt för- slag i propositionen En skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27). I det betänkande som föregick propositionen föreslogs en bestäm- melse som gick ut på att endast den som har de kunskaper som be- hövs samt är ordentlig och pålitlig skulle få ges reparatörstillstånd (SOU 1998:44 s. 165). I propositionen lades dock inte något förslag om en sådan bestämmelse. Regeringen angav som skäl endast att Riks- polisstyrelsens allmänna råd är tillräckliga. I dessa sades att polisen skulle pröva den allmänna lämpligheten. Polismyndigheten har utfär- dat vissa föreskrifter om tillståndsprövningen och tillståndet, av vilka det framgår att polisen vid prövningen ska ta hänsyn till sökandens allmänna lämplighet att tillfälligt inneha vapen av det slag som det är fråga om (se 16 kap. 2 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Det är emel- lertid tveksamt om Polismyndigheten har ett bemyndigande att med- dela föreskrifter på området. Polismyndigheten har anfört det hade varit önskvärt med tydliga regler på lag- eller förordningsnivå om vilka krav som ställs på den som vill bedriva yrkesmässig reparations- verksamhet.
Kraven för tillstånd bör anges i lag
Av en tillståndsreglering bör det klart framgå vilka krav som ställs på den som söker tillstånd. Detta är av stor vikt för både den som söker tillstånd och rättstillämparen. Utan klara bestämmelser saknas förutsättningar för en förutsebar och enhetlig rättstillämpning.
Den som ges ett reparatörstillstånd får i likhet med en vapen- handlare yrkesmässigt hantera skjutvapen. Samma krav på personlig lämplighet som gäller när någon ansöker om vapenhandlartillstånd bör därför gälla i detta fall. Vidare bör sökanden, i likhet med en vapen- handlare, kunna demonstrera god vapenkunskap. Därutöver bör veder-
791
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
börande kunna uppvisa den kunskap om vapenlagstiftningen som är nödvändig för den som bedriver reparatörsverksamhet. Det är en uppenbar brist att ovanstående inte kommer till uttryck i vapen- regleringen. Med hänsyn till det anförda bör det i vapenlagen införas bestämmelser med krav på lämplighet avseende den som söker till- stånd att yrkesmässigt ta emot vapen för reparation m.m. De gene- rella kraven bör som sagt överensstämma med de krav som ställs på vapenhandlare (jfr 2 kap. 10 § första stycket vapenlagen). För till- stånd bör det alltså krävas att den som söker tillståndet med hänsyn till kunskap, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig att driva sådan verksamhet. Till skillnad från vad som gäller vapenhandlare bör något uttryckligt krav på att verksamheten bedrivs yrkesmässigt inte uppställas, eftersom det redan av avgränsningen av det tillstånds- pliktiga området framgår att reparatörsverksamheten måste vara yrkes- mässig.
Polismyndigheten får enligt bemyndigande i 5 kap. 2 § vapenförord- ningen meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för till- stånd att driva handel med skjutvapen. Motsvarande föreskrifter kan behövas även när det gäller de kunskapskrav som bör ställas på repa- ratörer och som på detaljnivå kan skilja sig från de krav som ställs på handlare. Det torde exempelvis inte behöva ställas lika höga krav på kunskaper om lagstiftningen. Polismyndigheten bör därför ges ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om krav på kunskap för att ge reparatörstillstånd (jfr 11 kap. 2 c § vapenlagen). Detta kräver särskilda bemyndiganden både i den nya lagen och den nya förordningen.
Personer med betydande inflytande över verksamheten
När en vapenhandlare är en juridisk person gäller lämplighetskraven för vapenhandlartillstånd också de personer som har ett betydande inflytande över verksamheten. Undantaget är kraven på kunskap, som inte gäller för sådana personer.
Precis som när det gäller vapenhandlare är det viktigt att den som har betydande inflytande över en vapenreparatörs verksamhet är laglydig och i övrigt lämplig. Därför bör därför lämplighetskraven – med undantag för kraven på kunskap – även ställas på de fysiska personer som har ett betydande inflytande över den juridiska perso-
792
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
nen (jfr 2 kap. 10 § andra stycket vapenlagen). För att det ska vara möjligt för Polismyndigheten att kontrollera att kraven följs bör det även finnas en skyldighet att tillståndshavaren så snart som möjligt meddelar om det sker en förändring av vem som har ett betydande inflytande över en juridisk person. Även detta överensstämmer med vad som gäller för vapenhandlare (jfr 2 kap. 10 § tredje stycket). Be- stämmelser om detta bör tas in i vapenlagen. Liksom när det gäller vapenhandlare bör fråga om återkallelse av tillståndet aktualiseras om tillståndshavaren åsidosätter skyldigheten att informera polisen om förändringar i fråga om vem som har betydande inflytande (6 kap. 3 § vapenlagen).
Registerfrågor
Vapenhandlarregistret innehåller bl.a. uppgifter om fysiska och juri- diska personer som har meddelats reparatörstillstånd. Till skillnad från vad som gäller i fråga om vapenhandlare och vapenmäklare regi- streras dock inte personer som har ett betydande inflytande över en juridisk person som har meddelats reparatörstillstånd. Den lämplig- hetsprövning och anmälningsskyldighet som föreslås syftar till att förbättra kontrollen över reparatörer och därigenom minska risken för att olämpliga personer får tillgång till skjutvapen. För att regler- ingen ska bli komplett och få den effekt som avses bör personer som har varit föremål för prövning med anledning av att de har ett bety- dande inflytande över en juridisk person registreras i vapenhandlar- registret. Detta bör alltså framgå av bestämmelser i den nya vapen- lagen.
22.3.4Föreståndare och ersättare
Förslag: En juridisk person med reparatörstillstånd ska ha en god- känd föreståndare som ansvarar för verksamheten, på motsvarande sätt som gäller för vapenhandlarverksamhet.
Om tillståndshavaren eller, i fråga om en juridisk person, före- ståndaren är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en godkänd ersättare i sitt ställe.
Föreståndare och ersättare ska registreras i vapenhandlarregistret.
793
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
När vapenhandel bedrivs av en juridisk person ska det finnas en av Polismyndigheten godkänd föreståndare eller, vid förfall för tillstånds- havaren eller föreståndaren, en godkänd ersättare. De grundläggande bestämmelserna om detta finns i 2 kap. 10 a–c §§ vapenlagen. Före- ståndaren eller ersättaren är ansvarig för att verksamheten bedrivs korrekt, dvs. att verksamheten uppfyller de krav som gäller för handeln. Krav på godkänd föreståndare gäller numera även för vapenmäklare, om vapenmäklaren är en juridisk person.
Den som ägnar sig åt reparation och översyn av skjutvapen måste för att kunna utföra uppdraget tillfälligt inneha och fysiskt ta befatt- ning med vapnen. I likhet med vad som gäller för vapenhandlare bör det därför alltid finnas någon som ansvarar för verksamheten. Med den utgångspunkten bör bestämmelserna för reparatörer motsvara det som gäller för vapenhandlare. Detta innebär att vi anser att kravet på att juridiska personer ska ha en godkänd föreståndare som an- svarar för verksamheten bör gälla även för reparatörer (jfr 2 kap. 10 a § vapenlagen). Detta innebär vidare att vi anser att en tillstånds- havare eller föreståndare bör vara skyldig att sätta en godkänd ersät- tare i sitt ställe om han eller hon är förhindrad att ansvara för verk- samheten (jfr 2 kap. 10 b § vapenlagen). Motsvarande krav som enligt 2 kap. 10 c § vapenlagen gäller för godkännande av föreståndare och ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare bör gälla även repa- ratörsverksamhet, dvs. det bör krävas att föreståndaren och ersättaren uppfyller samma lämplighetskrav som tillståndshavaren. Det bör vidare åligga Polismyndigheten att återkalla godkännandet om förutsättning- arna för godkännandet inte längre finns (jfr 6 kap. 3 b § vapenlagen).
Förslagen innebär att det i vapenförordningen behöver införas be- stämmelser om hur en ansökan om godkännande av en föreståndare eller ersättare ska göras och vad den ska innehålla samt bestämmelser om bevis om godkännandet. Bestämmelserna bör motsvara det som gäller i fråga om föreståndare respektive ersättare i vapenhandelsverk- samhet. Vissa ytterligare överväganden görs i avsnitt 22.5.1 och 22.5.2.
Det är viktigt att endast laglydiga och i övrigt lämpliga personer får vara godkända som föreståndare eller ersättare. För att detta ska kunna säkerställas krävs att personerna registreras i vapenhandlar- registret, så att de kan omfattas av samkörningar som görs mot bl.a. belastningsregistret och misstankeregistret.
794
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.3.5Tillståndets omfattning
Förslag: Det ska i den nya vapenlagen förtydligas att det i ett repara- törstillstånd ska anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal skjutvapen tillståndet ger rätt att inneha. Vidare ska förtydligas att tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras.
Skälen för förslaget
I ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen tillstån- det avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras. (2 kap. 10 d § vapenlagen.)
När det gäller reparatörer följer det av 4 kap. 3 § vapenlagen att vapen för reparation eller översyn får lämnas till och tillfälligt inne- has dels av den som får driva handel med sådana vapen, dels den som har tillstånd att ta emot vapen för sådana åtgärder. Någon bestäm- melse om reparatörstillstånd motsvarande 2 kap. 10 d § finns inte i vapenlagen. I 8 kap. 1 § vapenförordningen anges dock att en ansökan om reparatörstillstånd ska innehålla bl.a. uppgift om vilka vapentyper ansökan avser och hur sökanden avser att förvara mottagna vapen. Vidare anges att det ska utfärdas ett bevis om ett meddelat tillstånd och att beviset ska innehålla uppgifter om vilka vapentyper tillståndet avser och om villkor som meddelats med stöd av vapenlagen. I Polis- myndighetens föreskrifter anges att tillstånd kan begränsas till att avse endast vapen av en viss typ (se 16 kap. 2 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Det är dock tveksamt om Polismyndigheten har ett bemyndigande att meddela föreskrifter på området.
Ett reparatörstillstånd medför en rätt att tillfälligt inneha och själv- ständigt handha skjutvapen. För att regelverket ska bli tydligt, förut- sebart och lättillgängligt bör det direkt av lag framgå att reparatörs- tillstånden ska vara begränsade i fråga om vilka vapentyper som om- fattas. I likhet med vad som gäller för vapenhandlare är det också rimligt att det ska framgå av tillståndet hur många vapen reparatören får tillfälligt inneha på en och samma gång. Det anförda gäller särskilt som kraven på förvaring måste ställas högre ju fler vapen och ju fler särskilt farliga och stöldbegärliga vapen som reparatören tar emot.
795
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Av motsvarande skäl bör det i lagen uttryckligen framgå att tillstån- det får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska förvaras (jfr 2 kap. 10 d § första stycket vapenlagen).
22.3.6Ansökan och bevis om reparatörstillstånd
Förslag: Förslagen om nya krav för reparatörstillstånd och om tillståndets omfattning kräver ändringar i bestämmelserna om vad en ansökan om reparatörstillstånd ska innehålla. Motsvarande ändringar krävs i bestämmelsen om tillståndsbevis.
Skälen för förslagen
Lagförslagen kräver anpassningar av bestämmelserna om vad en an- sökan om reparatörstillstånd ska innehålla. Dessa bestämmelser bör även i fortsättningen finnas i förordning.
22.3.7Tillsyn
Förslag: Polismyndigheten ska se till att den vapenreparatör eller vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller över- syn förvarar vapnen på föreskrivet sätt. Yrkesmässig reparatörs- verksamhet ska inte få inte påbörjas förrän Polismyndigheten har godkänt de lokaler och andra utrymmen som är ordnade för för- varing av vapen.
Polismyndigheten ska minst en gång årligen granska repara- tionsförteckningar med bilagor. När det finns anledning till det ska Polismyndigheten även granska innehavet av skjutvapen som tagits emot för reparation eller översyn. En reparatör eller vapen- handlare ska vara skyldig att lämna upplysningar inte bara om mot- tagna vapen utan även om andra förhållanden som är av betydelse för tillsynen.
Bedömning: Kravet på att lokalerna godkänts innan verksamheten påbörjas bör inte vara straffsanktionerat.
796
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
Skälen för förslagen och bedömningen
Gällande rätt
Den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning över mot- tagna vapen. Den som har tagit emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att hålla reparationsförteckningen tillgänglig för Polismyndigheten och på begäran lämna upplysningar till myndigheten om mottagna vapen. Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningen och bilagorna överlämnas till Polismyndig- heten. (Se 8 kap. 2 § vapenförordningen.) Polismyndigheten får med- dela föreskrifter om vilka uppgifter förteckningen ska innehålla och hur förteckningen ska föras. Sådana föreskrifter har meddelats i
16kap. 1 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3.
Skyldigheten bör anses omfatta inte bara den som har reparatörs-
tillstånd utan också vapenhandlare som i sin verksamhet tar emot skjut- vapen för reparation eller översyn, men däremot inte privatpersoner som tar emot vapnet med stöd av en rätt att låna och självständigt handha vapnet (se 4 kap. 3 § andra meningen vapenlagen).
Möjligheterna till tillsyn behöver förbättras
Polismyndigheten har framfört att nuvarande regelverk inte ger för- utsättningar för en fungerande tillsyn av vapenreparatörers verksamhet och vapenförvaring. Det finns inget författningsstöd för myndigheten att vidta några andra tillsynsåtgärder än att granska reparations- förteckningen och att begära upplysningar om mottagna skjutvapen. Det finns alltså ingen rätt för polisen att i samband med detta eller annars begära tillträde till de lokaler där verksamheten bedrivs eller vapnen förvaras.
Av säkerhetsskäl är det viktigt att verksamheten uppfyller de krav på förvaring som följer av författning eller särskilda villkor i tillstån- det. Polismyndigheten bör därför ha både skyldighet att utöva tillsyn över förvaringen, och en effektiv möjlighet att bedriva denna tillsyn. Regler om sådan tillsyn finns när det gäller vapenhandlare. Till att börja med krävs Polismyndighetens godkännande av lokaler och utrymmen som är anordnade för förvaring av vapen innan vapenhandlarverksam-
797
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
heten påbörjas (5 kap. 4 § vapenförordningen). Vidare ska Polis- myndigheten ska se till att skjutvapen som innehas av handlare för- varas på föreskrivet sätt. Polismyndigheten ska minst en gång årligen låta granska handlarens inköpsförteckningar och försäljningsförteck- ningar med bilagor samt, när anledning finns till det, handlarens lager av skjutvapen. (5 kap. 8 § vapenförordningen.) Vi bedömer att mot- svarande regler som för vapenhandlare bör gälla i fråga om tillsyn av tillståndsgivna reparatörer. Bestämmelser med en sådan innebörd bör därför tas in i den nya vapenförordningen. Där bör det också före- skrivas att reparatören är skyldig att lämna upplysningar inte bara om mottagna vapen utan även om andra förhållanden som är av bety- delse för tillsynen (jfr 5 kap. 9 § vapenförordningen). De utökade skyl- digheterna vad gäller granskning av reparationsförteckningen och lämnande av uppgifter bör gälla även för vapenhandlare som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn.
Det bör förtydligas att bestämmelserna enbart är tillämpliga på tillståndsgivna reparatörer och vapenhandlare och alltså inte privat- personer som med stöd av 4 kap. 3 § andra meningen vapenlagen tar emot vapen som han eller hon skulle ha rätt att låna och självständigt handha. Detta torde överensstämma med gällande rätt.
Sanktioner
När det gäller vapenhandlare är kravet på att lokalerna godkänts innan verksamheten påbörjas sanktionerad med dagsböter (jfr 14 kap. 1 § första stycket vapenförordningen). Det har dock inte framkommit tillräckliga skäl för en motsvarande reglering beträffande reparatörer.
Skyldigheten för vapenreparatörer och vapenhandlare att föra, hålla tillgänglig och bevara en reparationsförteckning, och att lämna vissa upplysningar till polisen, är redan i dag sanktionerad med dagsböter. Så bör det vara även i den nya vapenförordningen, även beträffande de utökade skyldigheterna.
798
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.3.8Återkallelse av ett reparatörstillstånd bör som huvudregel inte gälla omedelbart
Förslag: Polismyndighetens beslut om återkallelse av reparatörs- tillstånd ska gälla omedelbart endast om Polismyndigheten anger det i beslutet, vilket ska få ske endast om det finns särskilda skäl för det.
Skälen för förslaget
Ett reparatörstillstånd kan återkallas under samma förutsättningar som ett vapenhandlartillstånd. I likhet med vad som gäller för beslut om återkallelse av vapenhandlartillstånd och vapenmäklartillstånd bör Polismyndighetens beslut om återkallelse som utgångspunkt inte gälla omedelbart (10 kap. 2 § vapenlagen). Polismyndigheten bör dock även i dessa fall ha möjlighet att besluta att beslutet ska gälla omedelbart om det finns särskilda skäl för det.
22.4Regler om vem som får utföra ändring
och ombyggnad av någon annans skjutvapen
Förslag: Det ska i den nya vapenlagen klargöras att den som får ta emot ett skjutvapen för reparation eller översyn även får ta emot och tillfälligt inneha skjutvapen för ändring eller ombyggnad. Rätten ska förutsätta att även det ändrade vapnet omfattas av till- ståndet eller rätten att ta emot vapnet. Det ska samtidigt erinras om att åtgärden kan kräva tillstånd enligt lagen om krigsmateriel.
Om ändringen av skjutvapnet innebär att det till funktions- eller verkningsgrad blir ett väsentligt annorlunda vapen, ska skjut- vapnet endast få lämnas ut om innehavaren visar upp bevis om till- stånd att inneha det ändrade vapnet.
Skyldigheten att föra förteckningar och att låta polisen utöva tillsyn bör omfatta även sådana vapen som en reparatör eller vapen- handlare tar emot för ändring eller ombyggnad.
799
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
Frågan
I 4 kap. 3 § vapenlagen finns bestämmelser om vem som får ta emot och tillfälligt inneha någon annans skjutvapen för reparation eller översyn. Däremot finns det inga uttryckliga bestämmelser om vem som får ta emot någon annans skjutvapen för att bygga om eller annars ändra vapnen. Det är viktigt att det står klart vem som får utföra om- byggnads- och ändringsåtgärder. I detta avsnitt överväger vi därför den frågan.
Vapenlagens bestämmelser om ändring och ombyggnad
Av 4 kap. 1 § vapenlagen följer indirekt att det är tillåtet att ändra eller bygga om ett skjutvapen. Däremot upphör innehavstillståndet att gälla om vapnet ändras så att det till funktions- eller verknings- grad blir ett väsentligt annorlunda vapen. Den som utför eller låter utföra en sådan ändring av skjutvapnet måste därför söka tillstånd för det nya vapnet innan vapnet är färdigt. Detta gäller dock inte om innehavaren har tillstånd att driva handel med skjutvapen och även det ändrade vapnet omfattas av tillståndet. (Landgren & Åberg, Vapen- lagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 4 kap. 1 §.) Om tillståndshavaren lämnar skjutvapnet till en vapenhandlare för att handlaren ska utföra åtgärden, torde det vara tillräckligt att tillståndshavaren får tillstånd till innehav av det ändrade vapnet innan han eller hon hämtar ut vapnet från handlaren. Så länge vapnet finns hos handlaren torde tillståndshavaren nämligen inte anses inneha det, varför något olagligt innehav knappast aktualiseras.
Ett skjutvapen kan anses bli ett till funktions- eller verkningsgrad väsentligt annorlunda vapen både om det ändras till att bli mer farligt och om ändringen tvärtom medför att vapnet blir mindre farligt. Ett tillstånd kan enligt 4 kap. 1 § vapenlagen alltså upphöra att gälla både för att man vidtar åtgärder som gör vapnet farligare, t.ex. genom att öka dess eldkraft, och åtgärder som gör det mindre farligt, t.ex. genom att man omvandlar ett helautomatiskt vapen till ett halvautomatiskt eller att man minskar kalibern. Bestämmelsen måste nog också anses träffa situationen att vapnet görs varaktigt obrukbart eller deakti-
800
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
veras, även om det är något oegentligt att tala om funktions- eller verkningsgrad när vapnet i själva verket är helt obrukbart.
Någon bestämmelse i vapenlagen eller vapenförordningen om vem som får ta emot någon annans vapen för ändring eller ombyggnad finns inte. Deaktivering av skjutvapen får dock endast utföras av den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt ta emot skjutvapen för reparation eller översyn (RPSFS 2009:13, FAP 551-3 senast ändrad genom PMFS 2024:2).
Krigsmaterielregelverket
Ändring och ombyggnad av skjutvapen aktualiserar även bestämmel- serna i lagen om krigsmateriel (KML). Ändring eller ombyggnad av skjutvapen utgör nämligen som utgångspunkt tillståndspliktig tillverk- ning av krigsmateriel. Emellertid behövs inte tillstånd enligt den lagen för ändring eller ombyggnad av handeldvapen som inte är helautoma- tiska eller för tillverkning av enstaka sådana vapen, se 3 § förordningen (1992:1303) om krigsmateriel (KMF). Med handeldvapen avses i för- ordningen sådana pistoler, revolvrar, gevär, karbiner och kulsprute- pistoler som kan tas med som personlig beväpning och användas utan lavett eller benstöd (2 § KMF). En sådan ändring av ett skjutvapen som avses i 4 kap. 1 § vapenlagen får alltså göras utan tillstånd enligt KML, när det är fråga om handeldvapen som inte är helautomatiska och åtgärden inte heller innebär att vapnet blir helautomatiskt.
Det bör införas regler om vem som får ta emot skjutvapen för ändring och ombyggnad
Den fråga som är aktuell här är vem som har rätt att ta emot och till- fälligt inneha någon annans skjutvapen för att utföra ändring och om- byggnad av vapnet. Som framgår tidigare i kapitlet finns uttryckliga regler i vapenlagen om vem som får ta emot vapen för reparation eller översyn. Språkligt är det dock tveksamt om orden ”reparation eller översyn” omfattar åtgärder som innebär att ett vapen får ändrade egenskaper. Det finns också en risk för gränsdragningsproblem. Med hänsyn till det anförda finns det anledning att närmare överväga vem som får ta emot någon annans vapen för ändring och ombyggnad.
801
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Av redogörelsen för gällande rätt kan utläsas att den som har till- stånd att bedriva vapentillverkning enligt lagen om krigsmateriel får ta emot skjutvapen för att bygga om och ändra vapnet. Något till- stånd enligt vapenlagen krävs inte för detta (2 kap. 1 § fjärde stycket vapenlagen). Vidare får sådana åtgärder utföras av den enskilde själv, förutsatt att förutsättningarna för undantag från kravet på tillstånd enligt KML är uppfyllda. Som framgått tidigare måste den enskilde i enlighet med 4 kap. 1 § vapenlagen ansöka om nytt innehavstillstånd om ändringen är sådan som avses i den paragrafen. Vad som i övrigt gäller får betraktas som något oklart.
Eftersom det handlar om grundläggande förutsättningar för att lämna över vapen till någon annan menar vi att reglerna bör vara så tydliga att det inte kan uppstå någon osäkerhet om vad som är tillåtet.
Vi anser att följande bör gälla.
–Den vapenhandlare som får ändra och bygga om verksamhetens egna vapen bör även ha en uttrycklig möjlighet att ta emot andras vapen för sådana åtgärder under motsvarande förutsättningar. Det bör alltså krävas att vapnet i både sin ursprungliga och ändrade utformning omfattas av vapenhandlartillståndet.
–Motsvarande bestämmelse bör gälla för reparatörer med repara- törstillstånd. Om reparatörens tillstånd omfattar både det ur- sprungliga och det ändrade vapnet bör reparatören alltså kunna ta emot ett vapen för ändring och ombyggnad.
–Samma sak bör gälla i förhållande till någon annan som har rätt att låna och självständigt handha såväl det ursprungliga som det ändrade vapnet (jfr 4 kap. 3 § vapenlagen).
I bestämmelsen bör erinras om att tillstånd kan krävas enligt KML. För att undvika att någon misstar sig om förutsättningarna för att inneha det ändrade vapnet bör det uttryckligen regleras att skjut- vapnet inte får lämnas ut utan att innehavaren visar upp bevis om till-
stånd att inneha det ändrade vapnet.
Skyldigheten för reparatörer att föra förteckningar och att låta polisen utöva tillsyn bör omfatta även sådana vapen som tas emot för ändring eller ombyggnad (jfr våra förslag i avsnitt 22.3.7).
Enligt vapendirektivet är näringsverksamhet som gäller ändring eller omvandling av skjutvapen att anse som vapenhandlarverksam- het och omfattas således av de krav som ställs på vapenhandlare (arti-
802
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
kel 1.1). Våra förslag innebär att sådan näringsverksamhet endast får utföras av sådana näringsidkare som omfattas av regler som lever upp till vapendirektivets krav. Därför bedömer vi att också våra förslag är förenliga med vapendirektivet. När det gäller skjutvapen i kategori A framgår uttryckligen av artikel 9.4 i direktivet att medlemsstaterna, trots att utgångspunkten är att A-vapen ska vara förbjudna, får tillåta vapenhandlare (eller vapenmäklare) att inom ramen för sin respek- tive yrkesutövning – och under förutsättning att strikta villkor om säkerhet är uppfyllda – bl.a. tillverka, deaktivera och reparera sådana skjutvapen och även väsentliga delar och ammunition till sådana vapen.
Iuttrycket tillverka måste enligt vår mening i detta sammanhang även ligga åtgärder som innebär att vapen byggs om eller ändras. Våra för- slag bedöms därför förenliga med vapendirektivet även när det gäller A-vapen. Förslagen harmonierar även väl med Polismyndighetens före- skrifter om att endast vapenhandlare och reparatörer får utföra deakti- vering av skjutvapen enligt kommissionens genomförandeförord- ning (EU) 2015/2403 om fastställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deakti- verade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.
22.5Vissa gemensamma frågor
22.5.1Föreståndare är en förutsättning för tillstånd
Förslag: Det ska förtydligas att en juridisk person måste ha en god- känd föreståndare för att ges vapenhandlartillstånd, reparatörs- tillstånd eller vapenmäklartillstånd.
Bedömning: Det bör, likt i dag, inte vara ett krav för tillstånd att tillståndshavaren eller föreståndaren har en ersättare.
Skälen för förslaget och bedömningen
Som framgår i det föregående ska en juridisk person med vapen- handlartillstånd eller vapenmäklartillstånd ha en föreståndare som ansvarar för verksamheten. Föreståndaren ska ha godkänts av Polis- myndigheten. Vi föreslår i avsnitt 22.3.4 att samma krav ska gälla för en juridisk person med reparatörstillstånd.
803
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Av reglerna om tillstånd att driva handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition framgår inte ut- tryckligen att det är en förutsättning för tillstånd att det finns en god- känd föreståndare. Om en vapenhandlare eller vapenmäklare som är en juridisk person underlåter att följa vapenlagens regler om godkänd föreståndare kan det emellertid föranleda återkallelse av tillståndet för verksamheten på grund av att förutsättningar för tillståndet inte längre finns. (Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 6 kap. 3 § b.) Av detta följer indirekt att det är fråga om en förutsättning för tillstånd och att tillstånd allt- så inte ska ges utan att man även godkänner en föreståndare. Detta bör förtydligas i den nya vapenlagen. Med hänsyn till skälen för ett krav på att även reparatörer har en föreståndare bör bestämmelsen omfatta även reparatörsverksamheter med tillstånd. I konsekvens med detta bör tillståndet, i likhet med vad som gäller för handlare och mäklare, återkallas om någon föreståndare inte utses.
Om tillståndshavaren eller, i fråga om en juridisk person, förestån- daren för en vapenhandel är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en godkänd ersättare i sitt ställe (2 kap. 10 b § vapenlagen). Vi föreslår i avsnitt 22.3.4 att samma krav ska gälla för en vapenreparatör. Det råder viss osäkerhet i fråga om kravet på en ersättare är en förutsättning för tillstånd, eller om kravet uppstår först i den situation som avses i bestämmelsen. Ordalydelsen ger mest stöd för den sistnämnda tolkningen. Vi anser alltså att gällande rätt inte kan anses innebära att en godkänd ersättare är ett krav för tillståndet att bedriva verksamhet. Däremot är det ett krav att tillståndshavaren eller föreståndaren ställer en godkänd ersättare i sitt ställe om verk- samheten drivs vidare trots att personen inte kan ansvara för den. Om så inte sker bör det kunna aktualisera återkallelse av tillståndet. Detta bör gälla även framöver beträffande handlare och det har inte fram- kommit någon anledning till ett annat synsätt beträffande reparatörer.
804
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.5.2Godkännande av föreståndare, ersättare och den som får närvara vid provskjutning
Förslag: Bestämmelserna om innehållet i en ansökan om godkän- nande av föreståndare och ersättare för vapenhandlare och vapen- mäklare ska förtydligas och kompletteras. Det ska tydligt framgå att uppgifter om namn, personnummer eller organisationsnummer och hemvist eller säte ska lämnas för både sökanden och uppdrags- givaren. Det ska även föreskrivas att ansökan ska innehålla rele- vanta omständigheter och utredning.
Det sagda ska gälla även i fråga om föreståndare och ersättare för vapenreparatörer och den som ska godkännas att i en vapen- handlares ställe närvara vid provskjutning.
Ett bevis om godkännande av föreståndare eller ersättare eller om godkännande att i en vapenhandlares ställe närvara vid prov- skjutning ska innehålla samma uppgifter om den godkända perso- nen och uppdragstagaren som ska anges i ansökan. Den godkända personen ska vara skyldig att ge in beviset om godkännandet åter- kallas, om ett sådant bevis finns.
En underrättelse om godkännandet eller eventuellt avslag ska skickas till uppdragsgivaren. En sådan underrättelse ska skickas även vid återkallelse av ett godkännande.
Bedömning: Skyldigheten att vid återkallelse ge in godkännande- beviset bör inte vara förenad med straff eller någon annan sanktion.
Skälen för förslagen och bedömningen
Bestämmelser om ansökan om godkännande av föreståndare och er- sättare för vapenhandlare och vapenmäklare finns i 5 kap. 12 § första stycket vapenförordningen. En sådan ansökan ska göras skriftligen och innehålla uppgift om sökandens namn, personnummer och hem- vist. Med sökanden avses den som vill bli godkänd som föreståndare eller ersättare.
Det ligger i sakens natur att ett godkännande endast kan ges om den som ska godkännas har tillståndshavarens uppdrag. Godkännan- det måste således ses som kopplat till uppdraget. Av detta följer att en ansökan även måste innehålla uppgift om den vapenhandel eller
805
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
vapenmäklare som uppdraget gäller. Så är Polismyndighetens ansök- ningsblankett också utformad. Detta bör dock komma till uttryck i vapenförordningens bestämmelser om ansökans innehåll.
En annan brist i nuvarande reglering är att det saknas bestämmel- ser om vilka omständigheter som åberopas och vilket underlag som ska ges in vid en ansökan om godkännande. Detta kan leda till att Polismyndigheten inte får tillräckligt underlag för att kunna göra en prövning av om den person som ansökan gäller kan godkännas. Det bör därför även föreskrivas att ansökan ska innehålla relevanta om- ständigheter och utredning.
Om någon av förutsättningarna för godkännandet av en förestån- dare eller ersättare inte längre finns, ska godkännandet återkallas (se
6kap. 3 b § vapenlagen). Eftersom godkännandet avser ett visst upp- drag utgör bl.a. upphörande av uppdraget en återkallelsegrund. Det gäller oavsett på vems initiativ uppdraget upphör. Detta behöver inte regleras särskilt utan följer redan av bestämmelserna. Däremot bör det för tydlighets skull framgå av tillståndsbeviset vilken verksamhet god- kännandet gäller. Vidare bör det, för att minimera risken för miss- bruk, finnas en skyldighet för den godkända personen att ge in god- kännandebeviset om godkännandet återkallas, och det finns ett sådant bevis. Vi har övervägt om skyldigheten bör vara sanktionerad med penningböter. Risken för missbruk framstår dock inte som så fram- trädande att detta framstår som nödvändigt. Vi har även övervägt ett system med administrativa straffavgifter men kommit fram till att nack- delarna överväger fördelarna (se våra överväganden i avsnitt 26.3.7). Ett annat alternativ hade varit att införa en möjlighet för polisen att utfärda vitesförelägganden. Detta hade utgjort en nyhet i vapenregler- ingen och vi tycker inte att behovet av detta är tillräckligt framträ- dande för att vi ska lägga sådana förslag.
Korresponderande regler om ansökningen och godkännandebeviset bör införas i fråga om godkännande av föreståndare och ersättare för vapenreparatörer (jfr våra förslag i avsnitt 22.3.4) och den som i en vapenhandlares ställe får närvara vid provskjutning.
När ett beslut om godkännande, avslag eller återkallelse fattas bör en underrättelse skickas till uppdragsgivaren. Detta bör uttryckligen framgå av den nya vapenförordningen.
Förslagen korresponderar med våra förslag i avsnitt 12.8, 13.10 och
806
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.5.3Rätt för reparatörer att provskjuta vapen
Förslag: Den som har tagit emot skjutvapen för reparation, änd- ring, ombyggnad eller översyn ska få provskjuta vapnet.
Skälen för förslaget
Polismyndigheten har väckt frågan om inte den som tar emot skjut- vapen för reparation eller översyn borde ha rätt att provskjuta vapnet. Vi bedömer att starka skäl talar för att det införs en sådan möjlighet, och att möjligheten bör gälla även den som tar på sig uppdraget att bygga om eller ändra ett vapen (se våra förslag i avsnitt 22.4). Den som får i uppgift att t.ex. reparera eller göra översyn av ett vapen kan behöva kontrollera vapnets funktionsduglighet såväl före som efter det att arbetet påbörjas. Inte minst viktigt är det att reparatören kan kontrollera att vapnet fungerar som det ska innan det lämnas tillbaka till den egentliga innehavaren. Endast den som har vapenhandlar- tillstånd eller reparatörstillstånd eller den som skulle ha rätt att låna och självständigt handha vapnet får ta emot skjutvapen för åtgärder av nu aktuellt slag. Sådana personer måste anses ha tillräckliga kun- skaper om vapen för att de ska få provskjuta vapnet. Vi föreslår med hänsyn till det anförda att den som tagit emot ett skjutvapen för reparation, ändring, ombyggnad eller översyn ska ha rätt att provskjuta vapnet. Bestämmelser om detta kan lämpligen tas in i den nya vapen- lagens kapitel om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen.
Om handlaren eller reparatören är en juridisk person bör rätten till provskjutning avse föreståndaren eller ersättaren för föreståndaren. Detta följer automatiskt av att det är föreståndaren eller ersättaren som har rätt att företräda vapenhandlaren. Någon särskild bestäm- melse om detta behövs därför inte.
För att en provskjutning ska kunna genomföras behöver repara- tören ha tillgång till ammunition. I avsnitt 17.4 lämnar vi därför för- slag om att den som tar emot ett vapen för reparation m.m. ska ha rätt att inneha ammunition till vapnet under den tid som han eller hon innehar vapnet i fråga.
807
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
22.5.4Lägre ansökningsavgift vid ändring av befintligt tillstånd
Förslag: Vid ansökan om ändring av ett befintligt vapenhandlar-, vapenmäklar- eller reparatörstillstånd ska en lägre ansöknings- avgift utgå än vid en ansökan om sådant tillstånd.
Skälen för förslaget
Enligt uppgift från Polismyndigheten är det inte ovanligt att vapen- handlare ansöker om en mindre ändring av ett redan meddelat vapen- handlartillstånd. Det kan t.ex. handla om att handlaren vill lägga till ett mindre antal pipor eller andra vapendelar till tillståndet. För en ansökan om vapenhandlartillstånd tas avgift ut i avgiftsklass 5, vilket i dagsläget är 4 600 kronor (16 kap. 1 § vapenförordningen och 10 § avgiftsförordningen [1992:191]). Samma avgiftsbestämmelse tillämpas i förhållande till ansökningar om ändringar i befintliga tillstånd. Polis- myndigheten har dock bedömt att den ordinarie ansökningsavgiften är alltför hög i dessa fall. En sådan ansökan kräver nämligen en bety- dligt mindre insats än prövningen av det ursprungliga tillståndsären- det. Polismyndigheten betalar därför med stöd av 13 § avgiftsförord- ningen tillbaka en viss del av den inbetalda avgiften. Enligt denna bestämmelse får en myndighet, om det finns särskilda skäl, betala till- baka hela eller en del av ansökningsavgiften. Enligt Polismyndig- hetens praxis återbetalas en så stor del att den slutliga avgiften för den enskilde motsvarar avgiftsklass 2.
Vi instämmer i bedömningen att ansökningsavgiften bör vara lägre vid ändringar i ett befintligt tillstånd än vid en ny ansökan om till- stånd. En rimlig ansökningsavgift är enligt vår mening avgift motsvar- ande avgiftsklass 2, vilket i dagsläget är 870 kronor. Vårt förslag inne- bär närmast en kodifiering av Polismyndighetens nuvarande praxis, med den skillnad att den slutliga avgiften tas ut från början.
Övervägandena gör sig gällande även när det gäller ändringar i be- fintliga vapenmäklar- eller reparatörstillstånd. För sådana ansökningar tas ansökningsavgift ut i avgiftsklass 5 respektive 4. Det är rimligt att ansökningar om ändringar föranleder samma avgift som ändrings- ansökningar avseende vapenhandlartillstånd.
808
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
22.6Utbyte av ljuddämpare och mantlar
Förslag: Bestämmelserna om rätt att tillståndsfritt byta ut en viss vapendel som innehavaren har särskilt tillstånd att inneha ska i den nya vapenlagen avse de vapendelar som enligt vapenregler- ingen jämställs med skjutvapen. Detta innebär att ljuddämpare ska tas bort från bestämmelsen och mantlar läggas till.
Skälen för förslaget
Enligt 4 kap. 2 § andra stycket vapenlagen får den som har särskilt tillstånd att inneha bl.a. slutstycken, ljuddämpare, eldrör, pipor, stom- mar, lådor eller trummor till skjutvapen rätt att utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrot- ning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten. Den del som ska skrotas lämnas till Polismyndigheten, som vidarebefordrar denna till Nationellt forensiskt centrum (NFC) för destruktion. Tanken är att regleringen ska leda till ett bibehållande av Polismyndighetens kon- troll över vapeninnehavet och det att det säkerställs att uppgifterna i vapenregistret uppdateras (jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 65).
Med undantag för ljuddämpare är samtliga de föremål som räknas upp i bestämmelsen vitala vapendelar som är jämställda med skjutvapen i vapenlagens mening (jfr 1 kap. 3 § f vapenlagen). Det innebär att till- stånden avser ett visst specifikt föremål, vilket framgår av tillstånds- bevis och registrering i vapenregistret. Efter genomförandet av lätt- naderna i tillståndsplikten avseende ljuddämpare är tillstånd att inneha ljuddämpare däremot inte begränsade till ett visst specifikt föremål. Tillstånden är i stället avgränsade till egendom av ett visst slag och en viss mängd (2 kap. 9 § och 3 kap. 7 § vapenförordningen). Detta fram- går av tillståndsbevisen och avspeglas även i den omständigheten att ljuddämpare inte längre registreras i vapenregistret. Däremot regi- streras alla som får särskilt tillstånd att inneha ljuddämpare i vapen- innehavarregistret (1 a kap. 7 § första stycket 1 vapenlagen).
Med hänsyn till att tillstånd att inneha ljuddämpare inte längre är individualiserade till ett visst föremål kan bestämmelsen i 4 kap. 2 § vapenlagen inte längre anses ha någon betydelse när det gäller ljud- dämpare. Förhållandet måste nämligen innebära att innehavaren fritt får byta ut en ljuddämpare mot en annan, förutsatt att man inte går
809
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
utöver det som omfattas av tillståndet. Bestämmelsen fyller alltså inte någon funktion för den enskilde. Eftersom själva ljuddämparen inte ska registreras fyller inte heller anmälningsplikten någon funktion för att vapenregistret ska vara korrekt. Vi anser därför att ljuddämpare bör strykas från bestämmelsen.
Bestämmelsen i 4 kap. 2 § andra stycken vapenlagen räknar upp samtliga av de vapendelar som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen ska jämstäl- las med skjutvapen, förutom mantlar. Någon anledning till att mantlar inte ska omfattas har inte framkommit. Förhållandet får därför antas bero på förbiseende. Mantlar bör därför läggas till.
22.7Inlösen av vapenhandlares skjutvapen
Förslag: Bestämmelserna om inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör ska förtydligas så att det klart framgår att även egendom som innehas med stöd av ett vapenhandlartillstånd om- fattas. För att undvika att inlösenreglerna missbrukas ska det före- skrivas att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om återkallelsen sker på handlarens eget initiativ.
Skälen för förslaget
Gällande rätt
Med inlösen enligt vapenregleringen avses att staten tvångsförvärvar skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin mot ersätt- ning med ett belopp som motsvarar egendomens marknadsvärde. De situationer som ska leda till inlösen räknas upp i 7 kap. 1 § vapenlagen. Där framgår att skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapen- magasin ska lösas in av staten om
a)tillståndet att inneha egendomen har återkallats utan att den sam- tidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,
b)innehavaren har avlidit,
c)ansökan har avslagits i fråga om tillstånd att inneha vapen, ammu- nition, ljuddämpare eller vapenmagasin som förvärvats genom arv, testamente eller bodelning, eller
810
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
d)en domstol har beslutat att vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.
Polismyndigheten ska i största möjliga utsträckning undvika inlösen genom att låta ägaren själv avveckla sitt innehav genom att skrota, sälja eller på annat sätt överlåta sin egendom. Detta framgår indirekt av 7 kap. 2 § vapenlagen (se även prop. 1973:166 s. 146 och 147). Det är alltså först om innehavaren inte själv avslutar sitt innehav på före- skrivet sätt och inom föreskriven tid som inlösen blir aktuellt. I 2 § anges även förutsättningarna för att inlösen inte ska ske. Där framgår att egendomen inte ska lösas in om egendomen lämnas för skrotning eller överlåts till någon som har rätt att inneha den och om detta görs inom
a)ett år från det att innehavaren avled, eller
b)tre månader från det att tillståndet att inneha egendomen åter- kallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av en domstol eller en åklagare eller beslaget hävdes.
Skjutvapnen, ammunitionen, ljuddämparna eller vapenmagasinen ska enligt bestämmelsen inte heller lösas in om ansökan om tillstånd att inneha egendomen görs inom samma tid. Om ansökan avslås ska egen- domen lösas in, om den inte inom tre månader från dagen för beslutet i tillståndsärendet överlåts till någon som har rätt att inneha den. Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.
För skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som löses in ska en ersättning betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet (7 kap. 4 § vapenlagen).
Kompletterande bestämmelser om inlösen finns i 10 kap. 1 och 2 §§ vapenförordningen. Där framgår bl.a. att länsstyrelsen ska utse en eller flera värderingsmän som ska biträda Polismyndigheten med värderingen av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapen- magasin som ska lösas in. Värderingsmannen ska ha god kännedom om egendomens marknadsvärde och vapenhandlares pris vid inköp av begagnade vapen. Vidare framgår att egendom som tillfallit staten normalt ska skrotas eller säljas.
811
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
Reglerna bör förtydligas beträffande vapenhandlares vapeninnehav
Vi anser att inlösenreglerna är otydliga på det sättet att det inte klart framgår om de är tillämpliga på vapenhandlares innehav av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör. Enligt ordalydelsen handlar 7 kap. 1 § 1 vapenlagen om att ”tillstånd att inneha egendomen” har åter- kallats. Detta kan tolkas som att bestämmelsen enbart omfattar inne- havstillstånd. Vapenhandlare behöver inte sådant tillstånd utan får inneha sådan egendom som avses i inlösenreglerna med stöd av sitt vapenhandlartillstånd. Strängt taget handlar det alltså om en rätt och inte ett tillstånd att inneha egendomen. Det förekommer i praktiken att vapenhandlares egendom löses in, men Polismyndigheten har upp- lyst att det även förekommer att inlösen nekas med hänvisning till att reglerna inte anses tillämpliga. Vi har inte kunnat identifiera någon klargörande praxis från högsta instans.
De nuvarande inlösenbestämmelserna i 7 kap. 1 § fördes med endast språkliga ändringar över från 1973 års vapenlag. Inlösenreglerna i 1973 års lag byggde i sin tur i stora delar på bestämmelserna i 1949 års vapenförordning (vapenförordningen [1949:340]). 1949 års bestäm- melser är därför av intresse. Av 30 § i 1949 års vapenförordning fram- går att inlösen kunde ske vid återkallelse av ett vapenhandlartillstånd. Förutsättningen för inlösen var att länsstyrelsen i samband med ett beslut om återkallelse hade beslutat om att vapen inom viss tid skulle överlämnas till polisen eller annan myndighet. Om ett sådant beslut fattades skulle bestämmelserna om inlösen tillämpas (ett motsvarande krav gällde enligt 16 § vid återkallelse av innehavstillstånd). Avsikten var alltså att inlösen skulle kunna ske av vapenhandlares vapen. Möj- ligen föreställde sig dock inte lagstiftaren att institutet återkallelse skulle användas i situationer där vapenhandlaren själv väljer att avsluta sin verksamhet, så som i praktiken blivit fallet (jfr skrivningarna om inlösen av vapen som innehavaren själv inte vill ha i prop. 1949:95 Förslag till vapenförordning, s. 80).
De särskilda reglerna om inlösen av vapenhandlares vapen fördes inte över till 1973 års vapenlag. I stället infördes en bestämmelse där det bl.a. angavs att inlösen skulle ske om ”tillstånd som medför rätt att inneha vapnet har återkallats” (33 § 1973 års vapenlag). Några över- väganden i frågan om vapenhandlares vapen finns över huvud taget inte i propositionen (jfr prop. 1973:166). Det kan dock noteras att det i 1949 års bestämmelser om inlösen till följd av återkallelse av inne-
812
SOU 2024:31 | Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen |
havstillstånd talas om att ”tillstånd att innehava vapen” återkallats. Man har alltså till synes medvetet valt en annan och bredare formuler- ing i 1973 års vapenlag. Denna lydelse ger enligt vår mening närmast uttryck för att även vapenhandlartillstånd omfattades av inlösen- reglerna enligt 1973 års lag. Detta motsägs möjligen av författnings- kommentaren, där det anges att bestämmelsen delvis har sin motsva- righet i 16 och 17 §§ i 1949 års vapenförordning, som handlar om inlösen av vapen på grund av återkallelse av innehavstillstånd, förbud mot att inneha vapen, vid avslag på ansökan om innehavstillstånd av- seende vapen som förvärvats på grund av arv eller testamente eller genom giftorätt samt vid innehav av illegala vapen som inte förverkas. Emellertid följde av 30 § 1949 års vapenförordning att bl.a. 16 § skulle tillämpas i fråga om inlösen av vapenhandlares vapen. Med hänsyn till detta, till ordalydelsen och till att det inte i propositionen gjordes några överväganden om att möjligheten till inlösen av vapenhandlares vapen tas bort, ligger det närmast till hands att tolka reglerna som att inlösen av vapenhandlares vapen var möjlig enligt 1973 års lag.
Av förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 1 § vapen- lagen framgår att den avsågs motsvara 33 § 1973 års vapenlag och att ändringarna endast var språkliga (prop. 1995/96:52 s. 83). Lagstifta- rens intention förefaller alltså ha varit att inlösen ska kunna ske av vapenhandlares vapen. Ordalydelsen av 7 kap. 1 § vapenlagen ger dock inte otvetydigt uttryck för detta.
Vi anser att starka skäl talar för att vapenhandlares vapen bör kunna inlösas, trots de kostnader detta kan medföra. Det är svårt att se någon annan lämplig lösning i fråga om egendom som en vapenhandlare inte själv lyckas avyttra. Att sådan inlösen i praktiken förekommer framgår såväl av rättspraxis som av uppgifter från Polismyndigheten (se t.ex. omständigheterna i Högsta förvaltningsdomstolens dom den 22 maj 2013 i mål nr 1226-11 och 1227-11, som dock endast gällde en processrättslig fråga). Staten bör alltså vara skyldig att lösa in vapen exempelvis om ett tillstånd återkallas på grund av att vapen- handlaren drabbas av sjukdom och inte klarar av att avveckla sitt vapeninnehav i rätt tid. Reglerna bör därför ändras så att det klart fram- går att även skjutvapen m.m. som innehas med stöd av ett vapen- handlartillstånd omfattas av inlösenreglerna.
För att undvika att inlösenreglerna missbrukas bör det föreskri- vas att staten inte är skyldig att lösa in vapenhandlares vapen om åter- kallelsen sker på handlarens eget initiativ. Med detta avses situatio-
813
Vapenhandel och reparation och ändring av skjutvapen | SOU 2024:31 |
ner där handlaren väljer att avsluta verksamheten av en eller annan anledning. Regeln bör göras fakultativ. Den bör alltså inte utformas på så sätt att inlösen aldrig kan ske. Det kan nämligen finnas situa- tioner där det framstår som klart rimligt med inlösen även i dessa fall. Som ett exempel kan nämnas fallet att handlaren på grund av ålder eller sjukdom vill avsluta sin verksamhet men inte förmår att avyttra vapeninnehavet. I ett sådant fall bör inlösen vara möjlig.
814
23Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset
23.1Uppdraget
I Sverige gäller krav på införseltillstånd för att ett vapen tillfälligt ska få föras in i landet. Sverige har alltså inte genomfört det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet. Enligt det för- enklade förfarandet får bl.a. jägare och sportskyttar under vissa för- utsättningar inneha skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater förutsatt att de har ett europeiskt skjutvapenpass och kan styrka skälet för sin resa.
Flera jägareförbund har framfört att kravet på införseltillstånd stri- der mot EU-rätten och innebär en orättfärdig, kostsam och tids- krävande börda för jägare och sportskyttar som vill ta med sina vapen till Sverige (Ju 2019/03424). Ett antal av de auktoriserade sportskytte- förbunden har framfört att Sverige går miste om internationella mäster- skap och att skyttar från andra länder väljer bort svenska evenemang på grund av den nuvarande införselregleringen.
Argumentet för att behålla det nationella kravet på införseltillstånd även i förhållande till övriga medlemsstater har varit att det finns med- lemsstater som inte uppnår samma höga skyddsnivå i sin lagstiftning vad gäller exempelvis kontroll och tillståndskrav för innehav av skjut- vapen som Sverige (se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 43). Sedan den bedömningen gjordes har emellertid de EU-gemensamma reglerna om skjutvapen skärpts vid flera tillfällen. Med hänsyn till detta och till den olägenhet som kravet på införseltillstånd innebär för jägare och sportskyttar finns det enligt kommittédirektiven anledning att utreda om det fortfarande finns skäl för ett nationellt krav på inför- seltillstånd vid tillfällig införsel av vapen från en annan medlemsstat, eller om det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet nu bör införas. Utredningen har i uppdrag att
815
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
•analysera konsekvenserna av att införa det förenklade förfarandet för tillfällig införsel av vapen som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet,
•ta ställning till om det förenklade förfarandet nu bör införas, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
I avsnitt 23.2 redogör vi för den svenska införselregleringen enligt nuvarande ordning. Redogörelsen har särskild inriktning på sådana införslar som kan omfattas av det förenklade införselförfarandet en- ligt artikel 17.2 i vapendirektivet, dvs. enskilda personers införsel för jakt, målskjutning och återskapande av historiska händelser. Därefter behandlas i avsnitt 23.3 det europeiska skjutvapenpasset och vapen- direktivets bestämmelser om överföring av skjutvapen. I avsnitt 23.4 tas frågans tidigare behandling upp. Avsnitt 23.5 och 23.6 behandlar vissa förhållanden som kan vara av betydelse för om Sverige bör in- föra det förenklade införselförfarandet, nämligen dels den europeiska miniminivån för vapeninnehav, dels i vad mån våra nordiska grannlän- der valt att införa förfarandet. I avsnitt 23.7 och 23.8 presenteras den konsekvensanalys som ska göras enligt kommittédirektiven. Avsnit- ten 23.9–23.11 innehåller våra ställningstagande i fråga om det förenk- lade införselförfarandet nu bör införas och hur den svenska regleringen i så fall bör utformas. I avsnitt 23.12–23.14 berörs vissa följdändringar.
23.2Den svenska införselregleringen
Enligt 2 kap. 1 § första stycket d vapenlagen (1996:67) krävs det till- stånd för att föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige. Även sådana föremål som jämställs med skjutvapen omfattas av tillståndskravet (jfr 1 kap. 3 § vapenlagen). För sådana vapenmaga- sin som omfattas av vapenlagens reglering gäller däremot inte något krav på införseltillstånd.
Syftet med kravet på införseltillstånd är att ha kontroll över vilka vapen och vilken ammunition och vilka ljuddämpare som förs in i landet (jfr prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddäm- pare, s. 28). Kravet på tillstånd gäller om inte något annat särskilt föreskrivits. Ett sådant undantag gäller enskilda personer, som utan särskilt tillstånd får föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljud-
816
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
dämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen).
Med införsel i vapenlagens mening avses att egendomen förs över gränsen för svenskt territorium, oavsett för vilket ändamål det görs. Införselregleringen träffar således både transporter av egendom genom landet, införsel av egendom för tillfällig användning i landet och in- försel i syfte att egendomen ska stanna kvar i landet. Regleringen är dock inte avsedd att ersätta innehavstillstånd utan syftar till att kon- trollera mera tillfälliga besök. (Se prop. 1973:166 Vapenlag m.m., s. 141 och 142.)
Införseltillstånd ger rätt att i Sverige under den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet inneha de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som förts hit med stöd av tillstån- det. Tillståndet gäller under förutsättning att egendomen förs in inom sex månader från dagen för tillståndet eller den längre tid som Polis- myndigheten bestämmer. (Se 2 kap. 12 § vapenlagen, jfr 4 kap. 2 § vapenförordningen [1996:70].)
Närmare bestämmelser om införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare finns i 2 kap. 11–16 §§ vapenlagen och 4 kap. vapen- förordningen.
Enskilda personers införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för skjutningsändamål
Som anges i det föregående får enskilda personer utan särskilt till- stånd föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen). En enskild person som inte har rätt att inneha före- målen i Sverige behöver däremot i allmänhet införseltillstånd.
För tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige gäller i princip samma förutsättningar som för tillstånd att inneha skjutvapen (se 2 kap. 11 § första stycket vapenlagen och 4 kap. 1 § vapenförordningen). Det innebär bl.a. att tillstånd får ges endast om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Förutsättningarna för att enskilda personer ska ges innehavstillstånd beskrivs närmare i kapitel 5–9.
Den prövning som görs i ärenden om införseltillstånd skiljer sig i praktiken delvis från den prövning som görs när någon ansöker om innehavstillstånd. Enligt Polismyndighetens praxis krävs när någon an- söker om införseltillstånd att sökanden styrker sin rätt att inneha vap-
817
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
net i utförsellandet (se 12 kap. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [RPSFS 2009:13] om vapenlagstiftningen, FAP 551-3). Krävs inte tillstånd i utförsellandet och sökanden alltså inte har prö- vats ur bl.a. lämplighetssynpunkt brukar Polismyndigheten begära in kompletterande uppgifter från berörda myndigheter i utförsellandet.
En person som har ett skjutvapen infört i sitt europeiska skjut- vapenpass anses som utgångspunkt lämplig att inneha det vapnet i Sverige (se vidare om det europeiska skjutvapenpasset i avsnitt 23.3). Även när sökanden har ett europeiskt skjutvapenpass görs dock registerslagningar mot Schengens informationssystem (SIS). SIS, som används för att kompensera för avsaknaden av tullkontroller inom Schengenområdet, innehåller bl.a. larm om efterlysta personer och larm för att förhindra hot mot den allmänna eller nationella säker- heten.
I övrigt gäller i princip samma krav för införseltillstånd som för innehavstillstånd. Det finns dock vissa specialbestämmelser vid in- försel för jakt eller tävling här i landet. De bestämmelserna innebär i huvudsak att sökandens förmåga att handha skjutvapnet och behov av vapnet, när ett kvalificerat behov krävs, får visas genom intyg från den som anordnar jakten eller tävlingen (4 kap. 1 § vapenförordningen).
Tillståndsgivningen för införsel är i allmänhet generös när ansö- kan avser ett kortvarigt bruk av skjutvapen i Sverige för styrkt ända- mål, exempelvis jakt eller tävling. Polismyndigheten brukar i sådana fall begära in uppgifter om sökandens kvalifikationer för vapeninne- hav, exempelvis från den som anordnar jakten eller tävlingen. (Jfr 12 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3.) När ansökan avser jakt brukar Polismyndigheten vidare göra vissa kontroller av jaktvärden och bl.a. undersöka om han eller hon har tillgång till jaktmarker. Det är för- hållandevis sällsynt att en ansökan om tillfälligt införseltillstånd för jakt eller målskjutning avslås. Däremot förekommer det att Polis- myndigheten bedömer att det vapen som ansökan avser inte är lämpat för ändamålet. Sökanden brukar i sådana fall få tillfälle till att justera sin ansökan.
När ansökan om införseltillstånd inte avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål görs vanligen en noggrannare ut- redning avseende sökandens personliga förhållanden och behov av att föra in skjutvapen, ammunition och ljuddämpare (jfr 12 kap. RPSFS 2009:13, FAP 551-3).
818
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Tillstånd till införsel av skjutvapen som medförs vid resa av en person bosatt i ett land inom EU får beviljas för en eller flera resor under högst ett år och ska anses innefatta en rätt att inneha vapnet i Sverige under denna tid (4 kap. 3 § vapenförordningen). Det före- kommer både att tillstånd beviljas för ett års tid och att det beviljas enbart för exempelvis en särskild jaktresa, beroende på hur ansökan utformats. Tillståndet ska skrivas in i tillståndshavarens europeiska skjutvapenpass (4 kap. 3 § vapenförordningen). Polismyndigheten kräver dock inte att skjutvapenpasset ges in i samband med ansökan, utan det anses i praktiken tillräckligt med en kopia.
Tillstånd att föra in ammunition eller ljuddämpare får ges den som har rätt att inneha egendomen i Sverige, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas (2 kap. 11 § andra stycket vapenlagen). Rätt att inneha sådan egendom tillkommer, något för- enklat, dels den som har rätt att inneha ett skjutvapen som föremålen passar till för skjutning, dels den som getts särskilt tillstånd eller har annan särskild rätt att inneha föremålen (se bl.a. 2 kap. 8 § och 8 kap. 1 § vapenlagen). I vissa fall krävs inte ett särskilt tillstånd för införsel av ammunition och ljuddämpare. Som nämns i det föregående får en- skilda personer utan särskilt tillstånd föra in de skjutvapen, den ammu- nition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för eget bruk (2 kap. 13 § första stycket a vapenlagen). Vidare anses ett sådant beslut om införseltillstånd avseende skjutvapen som rör en person som är bosatt inom EU och som ska skrivas in i tillståndshavarens skjutvapenpass omfatta rätt till införsel av ammunition och ljuddäm- pare som är avsedda för vapnet och som innehavaren kan antas be- höva under vistelsen i Sverige (4 kap. 3 § vapenförordningen).
Ansökningsavgiften för införseltillstånd uppgår i dagsläget till 870 kronor (se 16 kap. 1 § vapenförordningen och 10 § avgiftsförord- ningen [1992:191]).
Det krävs ett införseltillstånd för varje ändamål som ett vapen ska användas för i Sverige. Den som ska använda ett skjutvapen för två ändamål måste alltså göra två ansökningar och betala dubbla ansök- ningsavgifter. Den som exempelvis vill testskjuta ett vapen inför jakt behöver dock endast ansöka om införseltillstånd för jakt (jfr 3 kap. 3 § vapenförordningen).
Polismyndigheten för register över personer som getts införsel- tillstånd. Registren är sökbara utifrån namn och födelsedatum.
819
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin utgör i allmänhet krigsmateriel (se bilagan till förordningen [1992:1303] om krigsmateriel, i det följande KMF). Krigsmateriellagstiftningen, som berörs något i det följande, saknar bestämmelser om import av krigs- materiel.
Ammunition är i regel en explosiv vara och omfattas då av regler- ingen i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor (i det föl- jande LBE). LBE innehåller bestämmelser om import och överföring. Tillstånd enligt LBE krävs dock inte för import eller överföring av ammunition som omfattas av vapenlagen (se 2 kap. 2 och 6 §§ Myn- digheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter om tillstånd för överföring, import och export av explosiva varor, MSBFS 2016:4).
Det nordiska undantaget
Enskilda personer som har permanent tillstånd från en behörig myn- dighet i Danmark, Finland eller Norge att där inneha jakt- eller tävlingsskjutvapen för eget bruk får utan särskilt tillstånd medföra dessa vapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid jakt eller tävling här. Vidare får föremålen medföras vid resa genom Sverige till något av våra nordiska grannländer för sådan användning där. (2 kap. 13 § första stycket b vapenlagen.)
Undantagen från kravet på införseltillstånd när någon har ett per- manent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge har införts mot bakgrund av att de krav som ställs för innehavstillstånd för skjutvapen är ungefär desamma i alla län- derna. Det har därför ansetts rimligt att man i varje land godtar ett till- stånd som har beviljats i något av de andra länderna. (Se prop. 1955:37 Ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 [nr 340], m.m., s. 62 och 63 och prop. 2005/06:113 Ökad kontroll av vapen, s. 43 och 44.)
Sådana föremål som förts in med stöd av ett permanent inne- havstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge får innehas i Sverige i högst tre månader från dagen för inför- andet (2 kap. 13 § andra stycket vapenlagen).
820
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Anmälan om införsel och utförsel
Vid införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare till Sverige krävs, utöver införseltillstånd, att det görs en anmälan till Tullverket. En sådan anmälan ska göras även vid utförsel. (Se bl.a. 3 § 3 och 4 § andra stycket lagen [1996:701] om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, arti- kel 139 och 267 i Tullkodex1, Tullverkets föreskrifter om viss införsel, utförsel och återutförsel av skjutvapen, ljuddämpare och ammunition [TFS 2016:23] och föreskrifter om Tullverkets befogenheter vid inre gräns [TFS 1996:21].)
Införselanmälan ska i allmänhet göras vid gränsen. I samband med anmälan ska införseltillstånd eller annan handling som utvisar vapen- innehavarens rätt att föra in vapnet m.m. i Sverige visas upp. Även skjut- vapnet ska visas upp för att säkerställa dess identitet. (TFS 2016:23.)
Från det sagda gäller vissa undantag. Såvitt nu är av intresse kan noteras att den som för jakt eller tävling – eller för genomresa i an- slutning till jakt eller tävling i ett annat land – vill föra in skjutvapen, ljuddämpare eller ammunition i Sverige från att annat EU-land eller från Norge kan göra införselanmälan digitalt. Har en digital anmälan gjorts behöver det medhavda skjutvapnet inte visas upp vid gränsen och vapeninnehavaren får välja annan väg än tullväg. Om tullfilter anordnats får vapeninnehavaren välja grön eller blå gång eller fil vid gränspassage. Utan att det uttryckligen anges i föreskrifterna upprätt- hålls alltså inte kravet på att dokumentation som styrker innehava- rens rätt att föra in egendomen i Sverige ska visas upp i dessa fall. (Se 4 kap. 2 och 4 §§ och 5 kap. 3 och 4 §§ TFS 2016:23.)
När införselanmälan gjorts digitalt krävs inte någon särskild an- mälan om återutförsel utan utförseldatum anges i formuläret på Tull- verkets webbplats (7 kap. 3 och 5 §§ TFS 2016:23).
Vid återutförsel av skjutvapen efter jakt eller tävling ska skjut- vapnet som utgångspunkt visas upp. Den som missat att anmäla åter- utförsel kan behöva visa upp vapnet på en polisstation i hemlandet. Vapnet behöver dock inte visas upp om anmälan gjorts i formuläret på Tullverkets webbplats. (7 kap. 4 § TFS 2016:23.) Vid annan utförsel än återutförsel behöver vapnet inte visas upp (8 kap. TFS 2016:23).
1Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tull- kodex för unionen.
821
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Något heltäckande register för införslar och utförslar av skjut- vapen finns inte hos Tullverket.
Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjut- vapen som förs in till eller ut ur Sverige. Uppgiftsskyldigheten avser bl.a. uppgifter som möjliggör identifiering av vapnet samt tiden och platsen för in- eller utförseln. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är att skjutvapnet ska an- vändas tillfälligt för jakt eller tävling. (Se förordningen [2006:527] om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjut- vapen.)
Polismyndigheten ser risker med att Tullverket i sådana fall då en införselanmälan gjorts digitalt inte gör någon kontroll av att det skjut- vapen som faktiskt medförs till Sverige är samma vapen som omfat- tas av införseltillståndet. Tullverket har däremot anfört att systemet med digital anmälan fungerat bra. Tullverkets erfarenhet är att täv- lingsskyttar och jägare är måna om sina vapen och inte missbrukar systemet. Enligt uppgift från Tullverket hade Polismyndigheten med en representant i den arbetsgrupp som stod bakom systemet med digital anmälan.
Vissa faktiska förhållanden
Ärenden om tillfällig införsel prövas nationellt av Polismyndighetens rättsavdelning. Den statistik som Polismyndigheten tillhandahållit be- träffande ärenden om tillfällig införsel redovisas i nedanstående tabell.
Tabell 23.1 | Tillfällig införsel |
|
| |
| Handläggningstider och antal ärenden, nationellt |
| ||
|
|
|
|
|
År |
| Median (dagar) | Medel (dagar) | Antal ärenden |
|
|
|
|
|
2017 |
| 23 | 27,8 | 1 672 |
2018 | 18 | 27,9 | 2 489 | |
|
|
|
| |
2019 |
| 20 | 30,0 | 2 683 |
2020 | 21 | 35,2 | 1 671 | |
|
|
|
| |
2021 |
| 16 | 25,0 | 2 225 |
2022 | 15 | 26,1 | 2 428 | |
|
|
|
| |
2023 |
| 17 | 26,7 | 2 762 |
|
|
|
|
|
Källa: Polismyndigheten.
822
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Redogörelsen ger stöd för att handläggningstiderna i ärenden om till- stånd till tillfällig införsel kan variera men att de inte är anmärkning- svärt långa. Jägarförbundet anförde 2019 att handläggningstiden i ären- den av detta slag i allmänhet uppgår till ca sex veckor (Ju 2019/03424). I ljuset av den statistik som Polismyndigheten presenterat framstår det som rimligt att den som tillfälligt vill föra in ett skjutvapen till Sverige kan behöva ansöka om införseltillstånd ca sex veckor före resan för att vara säker på att ansökan behandlas i tid.
Redogörelsen ger vidare stöd för antagandet att Polismyndigheten, när det inte råder restriktioner i resandet, handlägger omkring 2 500 ärenden om tillfälligt inresetillstånd varje år. Handläggningen har historiskt motsvarat ca fyra heltidstjänster.
Tullverket har lämnat uppgift om hur många anmälningar som gjordes av personer bosatta i ett EU-land eller Norge under 2023 avseende införsel av skjutvapen och ammunition för jakt, tävling och genomresa. Med avseende på inresa för tävling gjordes ca 3 400 anmäl- ningar, för jakt ca 70 000 anmälningar och för genomresa ca 4 400 an- mälningar. Den absoluta majoriteten av anmälningarna gjordes digitalt. Endast strax över 300 anmälningar gjordes på annat sätt.
Sett i relation till antalet införselärenden Polismyndigheten han- terade 2023 finns det anledning att anta att en mycket stor andel av de skjutvapen som anmäldes för införsel 2023 av personer bosatta i ett EU-land eller Norge fördes in i Sverige utan införseltillstånd, eller med stöd av ett tillstånd som gäller över längre tid. Det framstår som antagligt att de införslar som skedde utan införseltillstånd skedde med stöd av ett permanent innehavstillstånd från en behörig myn- dighet i Danmark, Finland eller Norge.
Något om återutförsel av skjutvapen som tillfälligt förts in i Sverige
Vårt uppdrag i fråga om det förenklade förfarande för överföring av skjutvapen som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet tar sikte endast på införsel. Det ligger emellertid i sakens natur att den som för in ett skjutvapen för tillfällig användning i Sverige också vill föra ut vapnet ur landet igen.
För överföring av skjutvapen från Sverige till en annan stat inom EU krävs det som utgångspunkt överföringstillstånd. Kravet på över- föringstillstånd gäller sådana skjutvapen som tas upp i vapenförord-
823
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
ningens bilaga, dvs. sådana skjutvapen som omfattas av bilaga I till vapendirektivet. (6 kap. 1 § vapenförordningen.) Också för ammuni- tion gäller krav på överföringstillstånd enligt vapenregleringen vid överföring till ett EES-land (6 kap. 5 § vapenförordningen).
Utan överföringstillstånd får skjutvapen medföras från Sverige till ett annat land inom EU endast om tillstånd beviljats av en behörig myndighet i vart och ett av de berörda länderna. Tillstånd behöver dock inte begäras in från ett land som tillåter införsel av vapnet utan tillstånd under de förutsättningar som gäller för resan. Den som med- för ett skjutvapen med stöd av undantagen från kravet på överför- ingstillstånd får även medföra ammunition till vapnet för personligt bruk. (6 kap. 6 § vapenförordningen.) När införsel till ett annat land är tillåtet enligt det förenklade förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet krävs alltså inte överföringstillstånd enligt vapen- regleringen. Den svenska regleringen om överföringstillstånd korre- sponderar med vapendirektivet (se artikel 16 och 17 i vapendirektivet).
Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin utgör, som nämns i det föregående, i allmänhet krigsmateriel. Utförsel av krigsmateriel förutsätter som huvudregel utförseltillstånd enligt krigs- materiellagstiftningen (6 § lagen [1992:1300] om krigsmateriel, i det följande KML). I förordningen om krigsmateriel finns ett undantag från kravet på utförseltillstånd för enskilda personer med svenskt inne- havstillstånd vid utförsel av handeldvapen med ammunition, under förutsättning att vapnet ska återinföras till Sverige (9 § KMF). I av- snitt 17.6.2 föreslår vi att det ska förtydligas att undantaget även avser ljuddämpare till vapnet. Undantaget innebär bl.a. att svenska jägare och skyttar som ska jaga eller tävla utanför Sverige och sedan föra med sig vapnen m.m. tillbaka hem inte behöver utförseltillstånd en- ligt KML. Något motsvarande undantag för den som fört in skjut- vapen m.m. till Sverige för tillfällig användning vid exempelvis jakt eller målskjutning här finns inte. Detta har bekräftats av företrädare för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och Tullverket. Inte heller finns något särskilt undantag för den som fört in skjutvapen
m.m.till Sverige utan införseltillstånd med stöd av det undantag som gäller den som har permanent tillstånd att inneha skjutvapen från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Även detta har bekräftats av företrädare ISP och Tullverket. I sammanhanget kan anmärkas att regleringen i 4 a § första stycket KMF – som innebär att utförseltillstånd inte krävs när krigsmateriel utförs till ett annat EES-
824
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
land om krigsmaterielen redan omfattas av ett överföringstillstånd som meddelats av ett annat EES-land och materielen bara transiteras genom Sverige – inte torde vara tillämplig i dessa situationer.
Såvitt nu är av intresse innebär det sagda att den som fört in ett skjutvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare till Sverige för tillfällig användning för jakt, målskjutning eller återskapande av historiska händelser här måste ha utförseltillstånd enligt KML för att få föra ut egendomen ur landet igen. Utförseltillståndet ska som ut- gångspunkt visas upp för tulltjänsteman i samband med utförseln (7 kap. 1 och 6 §§ och 8 kap. 1 § TFS 2016:23). Enligt ISP, som är tillståndsmyndighet, förkommer det dock i princip inte att utförsel- tillstånd söks för återutförsel av skjutvapen m.m. efter tillfällig använd- ning i Sverige. Kravet upprätthålls alltså inte i praktiken.
I sammanhanget kan noteras att det enligt EU:s skjutvapenförord- ning2, som bl.a. reglerar export av skjutvapen och ammunition till länder utanför EU, inte krävs exporttillstånd vid återexport som ut- förs av jägare eller tävlingsskyttar som en del av deras medförda per- sonliga tillhörigheter efter tillfällig införsel för jakt- eller tävlings- skytteutövning, förutsatt att skjutvapnen fortfarande tillhör en person som är etablerad utanför unionens tullområde och att de återexpor- teras till den personen (artikel 9.1 i skjutvapenförordningen). Någon ändring av detta föreslås inte i det förslag till ny skjutvapenförordning som för närvarande förhandlas i EU (se artikel 17 i kommissionens förslag3).
Tillstånd enligt LBE krävs inte för export eller överföring av ammu- nition som omfattas av vapenlagen (se 2 kap. 2 och 7 §§ MSBFS 2016:4).
2Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 258/2012 om genomförande av arti- kel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eldvapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organi- serad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen), och om införande av exporttillstånd, import- och transiteringsåtgärder för skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition.
3Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om import-, export- och transiterings- åtgärder för skjutvapen, väsentliga delar till skjutvapen och ammunition, om genomförande av artikel 10 i FN:s protokoll om olaglig tillverkning av och handel med eldvapen, delar till eld- vapen och ammunition, bifogat till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s protokoll om skjutvapen) (omarbetning), COM(2022)480.
825
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
23.3Vapendirektivets bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset och överföring av skjutvapen
Det europeiska skjutvapenpasset
Ett europeiskt skjutvapenpass ska på begäran utfärdas av en med- lemsstats behöriga myndigheter till en person som legalt förvärvar och använder ett skjutvapen. Passet ska ha en giltighet på högst fem år, som kan förlängas, och innehålla upplysningar om bl.a. innehavarens identitet och identifikation av de vapen som förs in i passet. Even- tuella förändringar avseende skjutvapeninnehavet eller skjutvapnets egenskaper ska också anges i passet. (Se artikel 1.3 och bilaga II till vapendirektivet.) Skjutvapenpasset kan ses som en identitetshandling för vapnet och ett bevis om att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet i sitt hemland. Skjutvapenpasset medför där- emot ingen generell rätt att föra ett vapen mellan medlemsländer. (Se prop. 1995/96:52 s. 30.)
Beslut om tillstånd att inneha skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater ska föras in i skjutvapenpasset (artikel 17.1 i vapendirektivet). För jägare, återskapare av historiska händelser och målskyttar kan skjutvapenpasset i vissa fall också vara tillräckligt för att få inneha skjutvapnet under en sådan resa, under förutsättning att de kan styrka skälen för resan (artikel 17.2 i vapendirektivet). Skjut- vapenpasset bör enligt reciten till vapendirektivet betraktas som den huvudsakliga handling som målskyttar och andra personer som be- viljats tillstånd i enlighet med direktivet behöver för att inneha ett skjutvapen under en resa till en annan medlemsstat (skäl 30 i reciten till vapendirektivet).
Bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset finns i den svenska vapenregleringen i 3 kap. 9 §, 4 kap. 3 §, 6 kap. 6 §, 12 kap. 4 § och 16 kap. 1 § vapenförordningen. De bestämmelserna berörs delvis i det föregående. Bestämmelser finns också i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2000:59) om europeiskt skjut- vapenpass m.m., FAP 553-1.
826
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Överföring av skjutvapen
Som anges i det föregående medför innehav av det europeiska skjut- vapenpasset i sig ingen rätt att föra med sig skjutvapen mellan EU:s medlemsstater. Överföring av skjutvapen får i stället endast ske i en- lighet med de förfaranden som anges i artikel 16 och 17 i vapen- direktivet.
Det förfarande som anges i artikel 16 innebär att den medlemsstat där skjutvapnet finns beslutar om tillstånd till överföringen. Varje med- lemsstat ska tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en förteckning över vilka skjutvapen som utan medlemsstatens föregående samtycke får överföras till dess territorium. Mottagarstaten ska få information om överföringen m.m. (artikel 18 i vapendirektivet). Tillstånd enligt artikel 16 anses inte ge en rätt att föra in skjutvapen till Sverige, utan införseltillstånd krävs även om sådant tillstånd getts (se prop. 1995/ 96:52 s. 43).
Om förfarandet i artikel 16 inte tillämpas gäller i stället som huvud- regel att innehav av skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater ska vara tillåtet endast om den berörda personen har fått tillstånd av var och en av dessa medlemsstater. Medlemsstaterna får ge tillstånd för en eller flera resor och för en maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana tillstånd ska föras in i det euro- peiska skjutvapenpass som den resande ska visa upp på begäran av medlemsstaternas myndigheter. (Artikel 17.1 i vapendirektivet.) Med- lemsstaterna får genom bi- eller multilaterala avtal införa ett smidi- gare system för resor med skjutvapen inom sina territorier (artikel 17.3 i vapendirektivet). För jägare, återskapare av historiska händelser och sportskyttar föreskrivs för vissa typer av skjutvapen ett förenklat införselförfarande i artikel 17.2 i vapendirektivet. Vad det förfaran- det innebär utvecklas i det följande.
Det förenklade införselförfarandet för jägare, målskyttar och återskapare av historiska händelser
I artikel 17.2 i vapendirektivet föreskrivs alltså ett förenklat förfar- ande för överföring av skjutvapen för jägare, målskyttar och återska- pare av historiska händelser. Sådana aktörer ska få inneha ett eller flera skjutvapen under en resa genom två eller flera medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet om de har ett europeiskt skjutvapen-
827
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
pass där skjutvapnen är införda. Det krävs också att de kan styrka skälen för resan. Detta kan särskilt ske genom uppvisande av en in- bjudan till eller annat bevis på sin verksamhet i den medlemsstat som är destinationen för resan.
Skjutvapen delas enligt vapendirektivet in i tre olika kategorier. För de olika kategorierna – A, B och C – gäller skilda krav för förvärv och innehav, där kraven för skjutvapen i kategori A är högst och kraven för vapen i kategori C är lägst. Kraven berörs närmare i avsnitt 23.5. För jägare och återskapare av historiska händelser gäller det förenk- lade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet endast för skjutvapen i kategori C. För målskyttar gäller det förenklade in- förselförfarandet däremot för skjutvapen i alla kategorier. För inför- sel av A-vapen, dvs. sådana särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt innehav, krävs dock att tillstånd har getts i enlighet med artikel 9.6 i vapendirektivet, dvs. det särskilda undantag för målskyttar som innebär att de kan få ges tillstånd att inneha halv- automatiska skjutvapen i kategori A6 och A7 om de bl.a. uppfyller vissa aktivitetskrav. A-vapen omfattas även av det förenklade inför- selförfarandet för målskyttar om tillståndet bekräftats, förnyats eller förlängts enligt artikel 10.5 i vapendirektivet. Detta innebär, något för- enklat, att vissa halvautomatiska skjutvapen som tidigare sågs som B-vapen kan omfattas av förfarandet ifall tillståndshavaren anskaf- fade vapnen före den 13 juni 2017. Det rör sig om skjutvapen som numera ingår i kategori A6, A7 eller A8. Det förenklade införsel- förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet omfattar för mål- skyttar alltså i praktiken skjutvapen i kategori A6, A7 och A8 samt kategori B och C.
Av det europeiska skjutvapenpasset ska framgå om ett skjutvapen som förts in passet är ett A-, B- eller C-vapen (se bilaga II till vapen- direktivet). Det finns däremot inget krav på att det ska anges vilken punkt i respektive kategori som vapnet omfattas av. Såvitt nu är av intresse innebär detta att det inte nödvändigtvis framgår om ett skjut- vapen i kategori A tillhör just kategori A6, A7 eller A8.
Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirek- tivet utgör, som framgår i det föregående, ett undantag från de för- faranden som i allmänhet ska tillämpas vid överföring av skjutvapen mellan medlemsstater. Undantaget är inte generellt tillämpligt. Visser- ligen görs i artikel 3, som stadgar att medlemsstaterna i sin lagstift- ning får anta strängare bestämmelser än vad som föreskrivs i direktivet,
828
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
ett förbehåll för de rättigheter som ges personer bosatta i medlems- staterna enligt artikel 17.2. Av artikel 17.2 tredje stycket framgår dock att det förenklade förfarandet enligt artikel 17.2 inte ska tillämpas på resor till en medlemsstat som förbjuder eller kräver tillstånd för för- värv och innehav av B- eller C-vapen. Vidare framgår att medlems- staterna får vägra att tillämpa det förenklade införselförfarandet för skjutvapen i kategori A. Som anges i avsnitt 23.1 har Sverige valt att inte godta det förenklade införselförfarandet. En anmärkning om det förhållandet bör finnas i varje europeiskt skjutvapenpass (jfr artikel 11.3 i vapendirektivet).
Vad som avses med A-, B- och C-vapen har kortfattat beskrivits i det föregående. Vilka vapen som ingår i vilken kategori framgår av bilaga I till vapendirektivet. Till kategori A hör bl.a. helautomatiska skjutvapen och skjutvapen som är maskerade som andra föremål. När det gäller de skjutvapen i kategori A som omfattas av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet rör sig detta om helautomatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska vapen (kategori A6) samt – förenklat – halvautomatiska skjutvapen med större magasin (kategori A7) respektive halvautomatiska långa skjutvapen vars längd genom vikbar kolv etc. kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad (kategori A8).
Kategori B omfattar de flesta typer av korta vapen, dvs. skjut- vapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm. Enhandsvapen faller alltså i allmänhet under kategori B (se vidare avsnitt 9.6). Till kategori B hör även vissa långa skjutvapen, däribland halvautomatiska skjutvapen som kan innehålla mer än tre patroner med kantantändning eller mer än tre men mindre än tolv patroner med centralantändning.
Till kategori C slutligen hör bl.a. alla repeterande långa skjutvapen som inte har slätborrat lopp och sådana repeterande långa skjutvapen med slätborrat lopp som är längre än 60 cm. I kategori C ingår också bl.a. sådana halvautomatiska vapen som inte faller under kategori A eller B, dvs. – något förenklat – de flesta halvautomatiska vapen med vilka man endast kan skjuta ett fåtal skott utan omladdning. Vidare omfattar kategori C långa skjutvapen med räfflade lopp för enkel- skott och korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm. Långa skjutvapen för enkelskott med slätborrade lopp omfattas av kategori C om de släppts ut på mark- naden efter den 13 september 2018. Äldre vapen av denna typ, dvs.
829
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
många äldre hagelgevär, omfattas däremot inte uttryckligen av någon av kategorierna (se dock våra överväganden i avsnitt 27.10). Typiska jaktvapen såsom studsare och hagelgevär kan ofta vara C-vapen.
Det bör observeras att vissa föremål som enligt vapenlagen anses vara skjutvapen inte utgör skjutvapen i vapendirektivets mening. Vapendirektivets definition av skjutvapen omfattar endast bärbara vapen med pipa som avfyrar, är avsedda att avfyra eller kan omvand- las till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Vapenlagens definition av skjutvapen omfattar därutöver vapen där projektilen kan skjutas ut med andra utskjut- ningsmedel. Vidare jämställs i vapenlagen vissa andra föremål med skjutvapen. (Se 1 kap. 2 och 3 §§ vapenlagen.) Det förenklade inför- selförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet omfattar allt- så inte alla föremål som ses som skjutvapen enligt svensk rätt. Exem- pelvis kolsyre-, luft- eller fjädervapen omfattas i allmänhet inte av artikel 17.2 i vapendirektivet.
23.4Frågans tidigare behandling
Frågan om införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet övervägdes i samband med den nuvar- ande vapenlagens tillkomst. Rättare sagt övervägdes frågan om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 12.2 i det ursprungliga vapendirektivet4 skulle införas. Förfarandena motsvarar i huvudsak varandra. A-vapen – som på den tiden var en mer begränsad kategori än i dag – omfattades dock inte av det förenklade införselförfarandet enligt det ursprungliga vapendirektivet. Vidare omfattade det förfar- andet inte överföring av skjutvapen för återskapande av historiska händelser.
Vapenlagsutredningen föreslog att det förenklade införselförfar- andet skulle införas. Detta skulle ske genom en utvidgning av det då gällande undantaget för nordiska medborgare, som till stora delar motsvarar det förenklade införselförfarande som nu gäller för den som har permanent innehavstillstånd från Danmark, Finland eller Norge (se 2 kap. 13 § första stycket b vapenlagen). (Se SOU 1994:4 Vapenlagen och EG, s. 16–17 och 52–62.)
4Rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
830
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Regeringen bedömde att det förenklade införselförfarandet inte borde införas. Som motivering angavs att det finns vissa medlems- stater där kontrollen vid förvärv av skjutvapen, exempelvis hagel- gevär, är i det närmaste obefintlig. Regeringen framhöll att möjligheten att hindra en person som på grund av tidigare brottslighet eller annan orsak inte bör anförtros skjutvapen att lagligen införskaffa och inne- ha sådana vapen har en viktig brottsförebyggande funktion. Att införa den förenklade ordningen enligt vapendirektivet skulle enligt reger- ingen i vissa fall kunna få konsekvenser som inte är förenliga med de strävanden som ligger till grund för den stränga svenska vapenlagstift- ningen. Ett sådant system ansågs också kunna minska förståelsen för de förhållandevis höga krav som ställs på den som söker tillstånd till innehav av skjutvapen i Sverige. (Se prop. 1995/96:52 s. 43.)
23.5Den europeiska miniminivån för innehav av skjutvapen
Vapendirektivets krav utgör den europeiska minimistandarden för innehav av skjutvapen. Direktivet tar i första hand sikte på skjutvapen. Med skjutvapen i vapendirektivets mening avses, som redan nämnts, varje bärbart vapen som med sin pipa avfyrar, är avsett att avfyra eller kan omvandlas att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Från definitionen undantas vissa antika vapen och vapen som är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt, harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk, förut- satt att de enbart kan användas i ett sådant syfte. (Artikel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet.) Som anmärks i det föregående är vapendirektivets definition av skjutvapen smalare än vapenlagens.
Vapendirektivet utgör en kodifiering av det ursprungliga vapen- direktivet och dess båda tilläggsdirektiv5. Det ursprungliga vapen- direktivet antogs i juni 1991 och ändrades 2008 och 2017. Bakgrun- den till kodifieringen var att tilläggsdirektiven medfört väsentliga ändringar i det ursprungliga vapendirektivet (se skäl 1 i reciten till det kodifierade vapendirektivet). Såvitt nu är av intresse kan noteras att det i det ursprungliga vapendirektivet inte uppställdes några andra krav för att tillåta personer att inneha C-vapen än att personen fyllt 18 år.
5Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
831
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
(Se artikel 5 i det ursprungliga vapendirektivet.) Vidare kan noteras att det i det ursprungliga vapendirektivet inte uppställdes något krav på att medlemsstaterna ska övervaka att villkoren för tillstånd fort- sätter att vara uppfylla under tillståndstiden.
Enligt artikel 5 i det kodifierade vapendirektivet gäller följande. Medlemsstaterna ska tillåta förvärv och innehav av skjutvapen i kate- gori A och B bara för personer som har beviljats en licens. För skjut- vapen i kategori C gäller enligt den svenska översättningen ett krav på att sådana vapen endast ska få förvärvas och innehas av den som har erhållit ett särskilt tillstånd för förvärv och innehav av sådana skjutvapen i enlighet med nationell rätt. Den engelska, tyska och danska lydelsen av vapendirektivet ger emellertid snarare stöd för att förvärv och innehav av C-vapen endast ska tillåtas personer som en- ligt den nationella lagstiftningen uttryckligen har rätt att inneha så- dana vapen.6 En sådan tolkning överensstämmer bättre med vapen- direktivets övriga bestämmelser (jfr artikel 9–11). Enligt vår mening måste artikel 5 i vapendirektivet alltså tolkas så att det inte gäller något krav på tillstånd för innehav av C-vapen men däremot ett krav på att förvärv och innehav av C-vapen endast ska tillåtas personer som enligt den nationella lagstiftningen uttryckligen har rätt att förvärva och inneha sådana vapen.
Förvärv och innehav av skjutvapen ska enligt vapendirektivet tillåtas bara för personer som har giltiga skäl. Vidare ska som huvudregel en 18-årsgräns gälla för sådana förvärv och innehav. Undantag från 18-års- gränsen får dock göras för andra förvärv än köp och för innehav av skjutvapen avsedda för jakt och målskytte. Det krävs då, något för- enklat, att en vuxen ger vägledning och ansvarar för lämplig förvar- ing. För att medlemsstaterna ska få tillåta personer att förvärva och inneha skjutvapen krävs slutligen att personerna inte kan antas ut- göra en fara för sig själva eller andra eller för allmän ordning och säker-
6Artikel 5 i det kodifierade vapendirektivet har följande lydelse på de nu nämnda språken.
–Without prejudice to Article 3, Member States shall allow the acquisition and possession of firearms only by persons who have been granted a licence or, with respect to firearms clas- sified in category C, persons who are specifically permitted to acquire and possess such fire- arms in accordance with national law.
–Unbeschadet des Artikels 3 erlauben die Mitgliedstaaten den Erwerb und den Besitz von Feuerwaffen ausschließlich Personen, die eine Genehmigung erhalten haben oder Personen denen dies, soweit es sich um Feuerwaffen der Kategorie C handelt, nach Maßgabe des natio- nalen Rechts ausdrücklich gestattet ist.
–Med forbehold af artikel 3 giver medlemsstaterne kun personer, som har tilladelse hertil, eller personer, som, med hensyn til skydevåben klassificeret i kategori C, specifikt har mulig- hed herfor i henhold til national ret, ret til erhvervelse og besiddelse af skydevåben.
832
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
het. Om en person befunnits skyldig till ett uppsåtligt våldsbrott ska det tala för att sådan fara föreligger. (Artikel 6.1 i vapendirektivet.) Det sagda gäller oavsett hur ett skjutvapen kategoriseras, dvs. obero- ende av om vapnet är ett A-, B- eller C-vapen. I länder där krav på tillstånd inte gäller för C-vapen kan kravet att skjutvapen får innehas endast av den som har giltiga skäl uppfyllas t.ex. genom att förvär- varen för vapenhandlaren visar upp en handling som motiverar in- köpet, såsom exempelvis giltigt jakttillstånd (jfr COM/2012/04157, punkten 5.4).
För att förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A, B eller C ska få tillåtas gäller utöver de krav som anges i artikel 6 i vapendirek- tivet olika krav beroende på hur vapnet kategoriseras. Högst krav upp- ställs för vapen i kategori A. Sådana vapen, liksom väsentliga delar till sådana vapen, ska som huvudregel vara förbjudna för civilt förvärv och innehav. Endast under vissa, i vapendirektivet angivna förutsätt- ningar får medlemsstaterna tillåta civilt förvärv och innehav av sådana vapen (se vidare avsnitt 9.6). Tillståndet ska omprövas minst vart femte år. För förvärv och innehav av skjutvapen i kategori B krävs alltid tillstånd. Medlemsstaterna får dock utfärda en flerårig licens för förvärv och innehav av alla B-vapen. Sådana fleråriga licenser ska omprövas med intervaller som inte överstiger fem år. Lägst krav gäller för vapen i kategori C, där anmälan om innehav är tillräckligt. (Se artikel 9–11 i vapendirektivet.)
Medlemsstaterna ska ha ett övervakningssystem, där övervak- ningen sker löpande eller på annat sätt, i syfte att säkerställa att de villkor för tillstånd som fastställs i nationell rätt är uppfyllda under den tid som tillståndet gäller. Om villkoren inte längre är uppfyllda ska tillståndet återkallas. (Artikel 6.2 i vapendirektivet.) Det är inte självklart om kravet på övervakning gäller alla vapeninnehav eller bara innehav med stöd av individuella tillstånd. Den engelska och möj- ligen den svenska språkversionen av vapendirektivet ger visst stöd för att alla skjutvapeninnehav omfattas, medan den danska och tyska versionen talar för att kravet på övervakning endast gäller individu-
7Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet. Eventuella fördelar och nack- delar med en begränsning till två kategorier av skjutvapen (förbjudna eller tillåtna) i syfte att uppnå en bättre fungerande inre marknad för dessa vapen tack vare en eventuell förenkling (COM/2012/0415).
833
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
ella tillstånd.8 Skälen till 2017 års ändringsdirektiv, där kravet på ett övervakningssystem infördes, ger inte någon ledning och inte heller skälen till det kodifierade vapendirektivet (jfr skäl 11 i reciten till 2017 års ändringsdirektiv och skäl 19 i reciten till det kodifierade vapendirektivet). Frågan har inte heller prövats av EU-domstolen. Det kan finnas skjutvapen som faller utanför vapendirektivets kate- goriseringar (se kategori C7 i bilaga I till vapendirektivet, jfr dock våra överväganden i avsnitt 27.10). Att det inte finns någon tillstånds- eller anmälningsplikt för sådana vapeninnehav tyder närmast på att en kontinuerlig övervakning bara krävs när tillstånd getts till vapen- innehavet, eftersom övervakning av innehav som staten inte känner till får anses vara en omöjlighet.
8Artikel 6.2 första och andra stycket i det kodifierade vapendirektivet har följande lydelse på de nu nämnda språken. Bestämmelserna bör läsas tillsammans med artikel 5 (se tidigare not för den engelska, tyska och danska språkversionen).
– Medlemsstaterna ska ha ett övervakningssystem, där övervakningen kan ske fortlöpande eller på annat sätt, i syfte att säkerställa att de villkor för tillstånd som fastställs i nationell rätt är uppfyllda under den tid som tillståndet gäller och att det görs bedömningar av bl.a. relevant medicinsk och psykologisk information. De specifika formerna ska fastställas i enlighet med nationell rätt.
Om något av dessa villkor för tillstånd inte längre är uppfyllt ska medlemsstaterna åter- kalla respektive tillstånd.
– Member States shall have in place a monitoring system, which they may operate on a con- tinuous or non-continuous basis, to ensure that the conditions of authorisation set by natio- nal law are met throughout the duration of the authorisation and, inter alia, relevant medical and psychological information is assessed. The specific arrangements shall be determined in accordance with national law.
Where any of the conditions of authorisation is no longer met, Member States shall withdraw the respective authorisation.
– Die Mitgliedstaaten verfügen über ein Überwachungssystem, das sie kontinuierlich oder nicht kontinuierlich betreiben können und mit dem dafür Sorge getragen wird, dass die im nationalen Recht festgelegten Voraussetzungen für eine Genehmigung für die Dauer der Genehmigung erfüllt sind und unter anderem relevante medizinische und psychologische Informationen bewertet werden. Die konkreten Regelungen werden im Einklang mit dem nationalen Recht getroffen.
Wird eine der Genehmigungsvoraussetzungen nicht länger erfüllt, entziehen die Mit- gliedstaaten die entsprechende Genehmigung.
– Medlemsstaterne skal have et monitoreringssystem, som kan fungere løbende eller periodisk, for at sikre, at betingelserne for tilladelse i henhold til national ret er opfyldt i hele tilladelsens gyldighedsperiode, og bl.a. relevante medicinske og psykologiske oplysninger evalueres. De specifikke ordninger fastlægges i overensstemmelse med national ret.
Hvis nogen af betingelserne for tilladelse ikke længere er opfyldt, skal medlemsstaterne tilbagekalde den pågældende tilladelse.
834
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
23.6Nordisk utblick
Liksom Sverige har Danmark, Finland och Norge en förhållandevis stäng syn på förvärv och innehav av skjutvapen. Danmark och Finland är precis som Sverige medlemmar i EU. I förhållande till Norge ut- gör vapendirektivet en utveckling av bestämmelserna i Schengen- regelverket (se skäl 44 i reciten till vapendirektivet). I detta avsnitt görs en genomgång av i vilken utsträckning Danmark, Finland och Norge har infört det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet.
Danmark
I Danmark finns bestämmelser om skjutvapen främst i lov om våben og eksplosivstoffer, bekendtgørelse om våben og ammunition och cirkulære om våben og ammunition9 (i det följande kallade våben- loven, våbenbekendtgørelsen och våbencirkulæret). Liksom i Sverige gäller som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Det är alltså valfritt för Danmark att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket).
Danmark har infört det förenklade införselförfarandet såvitt avser jakt och målskytte. Personer som har ett europeiskt skjutvapenpass får alltså utan särskilt tillstånd införa och inneha skjutvapen i Danmark för deltagande i jakt eller tävlingsskjutning. Det förutsätter dock att orsaken till resan kan styrkas med exempelvis en inbjudan eller annat bevis, att skjutvapenpasset är giltigt och omfattar de aktuella vapnen samt att införsel av vapentypen inte är förbjuden. (Se 6 a § våben- loven och 7 § bekendtgørelse om erhvervelse, besiddelse og transport af skydevåben for personer bosiddende i et EF-land10.) Ammunition i rimlig omfattning får medföras (se 8 § i den nyss nämnda bekendt- gørelsen).
I sammanhanget kan noteras Danmark för bl.a. jakt och tävling godtar tillfällig införsel av skjutvapen även från andra länder än EU:s medlemsstater utan krav på införseltillstånd. Detta förutsätter bl.a.
9Bekendtgørelse af lov om våben og eksplosivstoffer mv, LBK nr 1736 af 26/08/2021, Bekendt- gørelse om våben og ammunition mv, BEK nr 2531 af 20/12/2021 och Cirkulære om våben og ammunition mv, CIR1H nr 10222 af 01/12/2016 med senare ändringar.
10Bekendtgørelse om erhvervelse, besiddelse og transport af skydevåben for personer bosid- dende i et EF-land, BEK nr 972 af 09/12/1992 med senare ändringar.
835
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
att den resande kan visa upp handlingar som visar att han eller hon får inneha vapnet i hemlandet och, om vapnet ska användas för täv- ling, en inbjudan till tävlingen (se 32 § våbenbekendtgørelsen).
I Danmark är tullen inte involverad i gränspassage med vapen som får föras in i landet med stöd av det europeiska skjutvapenpasset. Danska rikspolisen, som har inhämtat upplysningar från National enhed for Særlig Kriminalitet (NSK), har upplyst att det inte går att säga om smugglingen av vapen till Danmark har stigit sedan förfar- andet med införsel med stöd av skjutvapenpasset infördes. NSK varken vet eller har några indikationer på att vapen som förs in i landet med stöd av förfarandet blir föremål för olovligt bruk. Med hänsyn till de kriterier som ska vara uppfyllda för införsel bedömer NSK det dock som mindre sannolikt. NSK bedömer vidare att det är mindre sanno- likt att vapentyper som omfattas av vapenpassordningen är de vapen som primärt används i den kriminella miljön. Den danska rikspolisen har inte kunnat svara på om det fanns krav på införseltillstånd för tillfällig införsel för jakt eller målskytte innan förfarandet infördes. Det krävs enligt den danska rikspolisen ingen anmälan till polisen när vapnet förs över gränsen till Danmark.
Finland
I Finland finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i skjutvapenlagen och skjutvapenförordningen.11 Liksom i Sverige gäller som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Även för Finland är det alltså val- fritt att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket).
Finland har i huvudsak infört det förenklade införselförfarandet såvitt avser jakt och målskytte. Den som innehar ett europeiskt skjut- vapenpass får således till Finland överföra och föra in ett i passet an- tecknat skjutvapen som lämpar sig för att användas vid sportskytte och hör till kategori A6, A7, B eller C enligt bilaga I till vapendirek- tivet. Detsamma gäller skjutvapen som lämpar sig för att användas vid jakt och hör till kategori C enligt samma bilaga. Även vapendelar och en behövlig mängd patroner som lämpar sig för vapnet får föras in. I enlighet med artikel 17.2 krävs att innehavaren av passet innehar
11Skjutvapenlag (1/1998) och skjutvapenförordning (145/1998).
836
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
en skriftlig inbjudan eller någon annan tillförlitlig utredning av vilken framgår att överföringen eller införseln behövs för deltagande i ett sportskytte- eller jaktevenemang. Innehavaren av skjutvapenpasset får inneha skjutvapnet, vapendelen och patronerna så länge det är nöd- vändigt för deltagandet i sportskytte- eller jaktevenemanget. (Se 75 § skjutvapenlagen.)
Den finska tullen har uppgett att införandet av det förenklade införselförfarandet enligt deras uppfattning inte har lett till en ökad smuggling av skjutvapen till Finland. Enligt deras uppfattning finns det inte heller några indikationer på att skjutvapen som förs in i landet i enlighet med förfarandet används för illegala ändamål. Vid införsel ska vapnet visas upp vid gränsen tillsammans med det euro- peiska skjutvapenpasset. Det görs då en kontroll av att vapnet är upp- taget i skjutvapenpasset.
Norge
I Norge finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar främst i lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova) och forskrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpen- forskrifta)12. Liksom i Sverige gäller som huvudregel krav på tillstånd för innehav av skjutvapen. Detta gäller både för A-, B- och C-vapen. Liksom för Danmark och Finland är det alltså för Norge valfritt att införa det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet (se artikel 17.2 tredje stycket).
Norge har infört det förenklade införselförfarandet på följande vis. En utländsk medborgare med giltigt europeiskt skjutvapenpass kan för en tidsrymd på upp till tre månader tillfälligt föra in ett skjut- vapen som är infört i vapenpasset för deltagande i jakt, sportskytte eller samlaraktiviteter. Med skjutvapnet får även tillhörande ammu- nition i rimliga mängder införas. Det får bara införas skjutvapen och ammunition som lagligen kan användas för det ändamål som införseln avser. Den som ska införa vapnet ska ha med dokumentation till ut- visande av att vapnet ska användas för jakt, sportskytte eller samlar- aktivitet. Sådan dokumentation kan vara deltagarlista, inbjudan till jakt eller inbjudan från en godkänd vapensamlare. (10 kap. § 15 våpen- forskrifta.)
12Lov om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenlova), LOV-2018-04-20-7, och for- skrift om våpen, skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (våpenforskrifta), FOR-2021-05-07-1452.
837
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Utredningen har vänt sig till norska tullen med fråga om hur in- förandet av det förenklade införselförfarandet fallit ut i Norge, men har inte fått något svar.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis har alla våra nordiska grannländer infört varian- ter av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet. Regleringarna skiljer sig dock åt mellan länderna. Finland och Danmark godtar bara införsel för jakt och målskytte, medan Norge godtar införsel även för samlaraktiviteter. Finland har preci- serat vilka kategorier skjutvapen i bilagan till vapendirektivet som får föras in för vilka ändamål, medan den danska och norska regleringen inte innehåller motsvarande begränsningar. Enligt den norska regler- ingen krävs att vapnen och ammunitionen lagligen kan användas för det föregivna ändamålet, vilket påminner om den finska regleringen där det anges att vapnen ska vara lämpade för ändamålet. Något lik- nande krav uppställs däremot inte i dansk rätt. I de olika länderna gäller olika tidsgränser för innehav i landet sedan ett skjutvapen förts in med stöd av det förenklade införselförfarandet.
Såvitt framkommit har införandet av det förenklade införselförfar- andet fallit väl ut i Finland och Danmark. När det gäller Norge sak- nas information om utfallet.
23.7Konsekvenser av att införa det förenklade införselförfarandet
Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i arti- kel 17.2 i vapendirektivet innebär i praktiken att vissa skjutvapen får föras in i Sverige av någon som kanske inte uppfyller kraven för inne- havstillstånd här, men som uppfyller vapendirektivets krav för civilt vapeninnehav. Inledningsvis finns det därför anledning att säga något om i vad mån den svenska vapenregleringen är strängare än vapen- direktivet. Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 omfattar dock endast ändamålen jakt, målskjutning och återskapande av historiska händelser. Vidare omfattar förfarandet endast skjutvapen i kategori A6, A7 och A8 samt kategori B och C. Redogörelsen avser därför i huvudsak endast innehav för sådana ändamål och vapentyper.
838
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
•Krav på tillstånd: Enligt svensk rätt krävs för alla vapentyper som kan skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne tillstånd att inneha det specifika vapnet. Enligt vapendirektivet kan en viss typ av generellt tillstånd vara tillräckligt för innehav av B-vapen. För innehav av C-vapen är det tillräckligt med en anmälan. Personen måste dock höra till den krets som enligt nationell lag- stiftning får inneha C-vapen.
•Förutsättningar för tillstånd/innehav: För A-vapen är vapendirek- tivets krav för vapeninnehav enligt vår mening jämförbara med de svenska kraven för innehavstillstånd (jfr artikel 9 i vapendirektivet), vilket dock inte gäller om vapnet innehas med stöd av artikel 10.5. För innehav av B- och C-vapen skiljer sig förutsättningarna mer markant år. Enligt vapendirektivet krävs för innehav av sådana vapen endast att sökanden har giltigt skäl, som huvudregel har fyllt 18 år och inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller andra eller för allmän ordning och säkerhet. Det är tveksamt om detta inklu- derar sådana krav på kunskaper och färdigheter som gäller enligt svensk rätt när ett vapen ska innehas för skjutning (jfr 2 kap. 3 § vapenförordningen). Vidare krävs enligt den svenska vapenregler- ingen när ett vapen ska innehas för skjutning att skjutvapnet är lämpat för ändamålet och att sökanden har behov av vapnet (2 kap. 4 och 5 §§ vapenlagen). Om ett vapen är ett enhandsvapen gäller vidare enligt svensk rätt särskilt stränga krav oavsett om vapnet är ett A-vapen eller inte (2 kap. 6 § vapenlagen). De särskilt stränga kraven avser inte sökandens laglydnad utan i första hand sökan- dens behov av och förmåga att hantera vapnet (se avsnitt 9.2). I fråga om enhandsvapen för flerskott gäller enligt svensk rätt som huvudregel vidare att tillståndet ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år (2 kap. 6 a § vapenlagen).
•Särskilt om återskapande av historiska händelser: I fråga om inne- hav för återskapande av historiska händelser skiljer sig de svenska kraven än mer från vapendirektivets krav. Återskapande av histo- riska händelser är enligt svenskt synsätt ett udda skjutnings- ändamål och innehavstillstånd kräver enligt nuvarande ordning synnerliga skäl (2 kap. 5 a § vapenförordningen). Om det alls har förekommit är det sällsynt att innehavstillstånd söks eller ges för det ändamålet. Detsamma gäller innehav av skjutvapen för sådant återskapande av historiska händelser som inte avser skjutning. Vid
839
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
sådant återskapande kan det i princip inte anses finnas behov av innehav av ett tillståndspliktigt vapen. Den som innehar skjutvapen för samling torde däremot kunna få tillstånd att använda vapnet för skjutning för återskapande av historiska händelser. Tillstånd ges då för ett visst bestämt tillfälle och sökanden ska ha visat sig kunna handha vapnet. (Jfr 2 kap. 4 § vapenlagen och prop. 1995/96:52
s. 77.)
•Löpande kontroller av vapeninnehavare: De löpande avstämningar som i Sverige görs mellan å ena sidan misstanke- och brottsregist- ret och å andra sidan vapeninnehavarregistret innebär att här finns ett övervakningssystem som i vissa delar är mer ingripande än det system för övervakning som medlemsstaterna är skyldiga att ha. Enligt vapendirektivet krävs nämligen inte att övervakningen ska ske fortlöpande. Vidare torde det inte finnas något krav på att med- lemsstaterna ska ha ett system för att övervaka att förutsättning- arna för innehav av C-vapen eller vapen som faller utanför vapen- direktivets kategoriseringar fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavstiden (se avsnitt 23.5).
Sammanfattningsvis är den svenska miniminivån för vapeninnehav i vissa avseenden högre än den europeiska. Detta är något man måste ha i bakhuvudet när man överväger vilka konsekvenser ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirek- tivet kan medföra. Det bör dock noteras att även nuvarande ordning i praktiken innebär att personer som inte lever upp till de svenska kraven för innehavstillstånd får föra in vapen i landet. Exempelvis kan olika krav på laglydnad gälla för innehavstillstånd och införsel- tillstånd. Den omständigheten att en person dömts för grovt ratt- fylleri kan t.ex. utgöra hinder mot svenskt innehavstillstånd men be- höver – med hänsyn till de begränsade kontroller som görs – inte utgöra hinder mot att personen ges införseltillstånd.
I det följande berör vi hur de faktiska kraven för införsel påverkas om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapen- direktivet skulle införas, liksom de andra konsekvenser som kan bli följden av att förfarandet införs. Framställningen har begränsats till mera näraliggande konsekvenser.
840
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
23.7.1Förändrade krav för införsel av skjutvapen
Bedömning: Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebär att de faktiska kraven för införsel sänks i vissa avseenden.
•Möjligheterna att föra in skjutvapen i Sverige ökar något för personer som med hänsyn till laglydnad etc. inte är lämpade att inneha skjutvapen. Detta gäller i första hand C-vapen.
•Handhavandekraven sänks på ett betydande vis när skjutvapen förs in för återskapande av historiska händelser.
•Kontrollen över att de vapen som förs in i landet är lämpade för ändamålet minskar något.
•En enskild person kan ta med sig fler vapen än enligt nuvarande ordning.
Skälen för bedömningarna
Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirek- tivet avser endast skjutvapen i vapendirektivets mening och endast sådana skjutvapen som ingår i kategori A6, A7 eller A8 eller kate- gori B eller C. Med avseende på andra föremål som enligt svensk rätt utgör skjutvapen skulle införselkraven alltså inte ändras om förfar- andet infördes. Detta gäller bl.a. helautomatiska vapen och de flesta kolsyre-, luft- och fjädervapen.
Kraven för tillfällig införsel av skjutvapen i kategori A6, A7, A8, B och C skulle i praktiken påverkas på följande vis om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet infördes.
Ålder
Svensk rätt uppställer i regel inte strängare krav på ålder för införsel- tillstånd än vad vapendirektivet gör för vapeninnehav. Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirek- tivet skulle alltså i allmänhet inte innebära att yngre personer än i dag skulle få ta in skjutvapen i Sverige.
841
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Laglydnad etc.
Enligt vapendirektivet får ingen som kan antas utgöra en fara för sig själv eller andra eller för allmän ordning och säkerhet tillåtas inneha skjutvapen. I princip bör alltså den som innehar ett europeiskt skjut- vapenpass vara lämplig att inneha skjutvapen med avseende på lag- lydnad etc.
De olika medlemsstaterna kan dock ha olika syn på vilken bety- delse andra brott än våldsbrott har för bedömningen av om någon är lämplig att inneha skjutvapen. Vidare gäller inget krav på kontinuer- lig övervakning av att den som innehar A- eller B-vapen fortsätter att uppfylla kraven för innehavstillstånd under tillståndstiden. Avseende C-vapen torde det över huvud taget inte finnas något krav på att med- lemsstaterna ska ha ett system för att övervaka att förutsättningarna för vapeninnehav fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavs- tiden (se vidare avsnitt 23.5).
I ärenden om tillfällig införsel görs i dag kontroller mot SIS även om sökanden har ett europeiskt skjutvapenpass. De kontrollerna skulle försvinna om det förenklade införselförfarandet införs, vilket innebär att risken för att personer som inte är lämpliga att inneha skjut- vapen får föra in vapen i Sverige ökar. Detta gäller särskilt C-vapen, eftersom medlemsstaterna inte måste bevaka att den som innehar C-vapen fortsätter att uppfylla kraven för innehav över tid.
Kunskaper och handhavande
Enligt nuvarande ordning krävs att den som vill föra in ett skjut- vapen i Sverige visar att han eller hon kan handha vapnet. Med avse- ende på sådana A-vapen som omfattas av artikel 17.2 i vapendirekti- vet följer av direktivet i allmänhet vissa krav på sådan förmåga, eftersom det krävs att en målskytt aktivt tränar målskytte och har gjort det minst tolv månader för att sådant A-vapentillstånd som avses i den arti- keln ska få ges. Det bör dock observeras att detta inte gäller sådana A-vapen som innehas med stöd av artikel 10.5 i vapendirektivet. Vid- are bör observeras att det inte finns något krav på att det europeiska skjutvapenpasset ska innehålla uppgift om vilken artikel som ligger till grund för att tillstånd getts (se bilaga II till vapendirektivet). Hur det förenklade införselförfarandet rent praktiskt ska kunna begrän-
842
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
sas till A-vapen som innehas med stöd av artikel 9.6 eller 10.5 i vapen- direktivet framstår som oklart.
Med avseende på skjutvapen i kategori B och C är det tveksamt om det av vapendirektivet kan anses följa något krav på handhav- andeförmåga och än mer vad ett sådant krav kan anses innebära. Hand- havandekraven för B- och C-vapen sänks alltså om det förenklade införselförfarandet införs. Redan i dag är prövningen dock generös när en ansökan om införseltillstånd avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för styrkt ändamål. Intyg om skjutskicklighet från jakt- eller tävlingsanordnare brukar godtas som bevis på skjutskicklighet.
Förutsättningarna för att bli inbjuden till jakt eller tävling är också sådana att en naturlig gallring sker bland dem som möjligen kan tänkas inneha skjutvapen utan att uppfylla de krav på skjutskicklighet och utbildning som Sverige uppställer för detta. Den naturliga gallringen kan dock försämras om det förenklade införselförfarandet införs, eftersom det då inte kommer ske någon kontroll av jaktvärdarna.
Beträffande införsel för återskapande av historiska händelser sänks kraven på ett mer beaktansvärt sätt, eftersom man i dag inte godtar arrangörens bedömning av vapeninnehavarens handhavandeförmåga. Även i övrigt är tillståndsgivningen avseende införsel för det ända- målet mindre generös än för jakt och målskytte.
Behov
För att en enskild person ska få tillstånd att föra in skjutvapen för skjutning till Sverige krävs att personen har behov av vapnet. Behovs- kravet kan medföra en viss restriktivitet vid tillståndsgivningen. Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet kan innebära att en person får ta in fler vapen i Sverige än vad som är fallet enligt nuvarande ordning. I sammanhanget kan t.ex. noteras att den tyska vapengarderoben för jakt omfattar ett obegränsat antal långa vapen (se avsnitt 7.4.3).
Det bör dock anmärkas att det redan enligt nuvarande ordning före- kommer att sådana införseltillstånd som förs in det europeiska skjut- vapenpasset ges för ett års tid och att en person kan ansöka om in- förseltillstånd för olika vapen vid olika tillfällen. En person kan alltså ha parallellt gällande införseltillstånd avseende flera skjutvapen. Redan i dag torde det alltså i viss utsträckning vara möjligt att kringgå be- hovskravet.
843
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Vidare måste frånvaron av ett behovskrav ses i ljuset av att det enligt artikel 17.2 i vapendirektivet krävs att skälet för resan kan styrkas. Det är tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt om en person exempelvis vill föra in tio skjutvapen för att delta i älgjakten.
Lämplighet för ändamålet
För införseltillstånd krävs att ett skjutvapen som ska användas för skjutning är lämpat för ändamålet. I vapendirektivet uppställs där- emot för innehav av skjutvapen inte något generellt krav på att vapnet ska vara lämpat för ändamålet. För A-vapen som innehas med stöd av undantaget för målskyttar gäller dock att skjutvapnet ska uppfylla de specifikationer som krävs för utövande av en skyttegren som er- känns av ett internationellt etablerat och officiellt erkänt sportskytte- förbund (artikel 9.6 i vapendirektivet). För sådana A-vapen som om- fattas av det förenklade införselförfarandet gäller alltså i allmänhet att de ska vara lämpade för ändamålet. Som anmärks i det föregående är det dock oklart hur man vid gränsen ska kunna kontrollera att ett A-vapen innehas med stöd av artikel 9.6 i vapendirektivet.
För B- och C-vapen saknas i vapendirektivet krav på att skjut- vapnet ska vara lämpat för ändamålet. Exempel på B- och C-vapen som inte är lämpade för jakt, målskytte eller återskapande av histo- riska händelser skulle exempelvis kunna vara vapen som kan fjärr- styras. Ett annat sådant exempel är s.k. 3D-printade vapen, som kan ha lägre hållfasthet och precision än sedvanliga skjutvapen. Ett inför- ande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan alltså medföra en viss utökning av vilka vapen- typer som får föras in i Sverige. För införsel enligt det förenklade för- farande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet krävs dock att skälet för resan kan styrkas. Om vapnet är direkt olämpligt för ändamålet är det tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt. Det måste också beaktas att även övriga medlemsstater i EU har ett intresse av att inte tillåta personer att inneha olämpliga vapen.
Det bör observeras att enbart den omständigheten att ett visst vapen får föras in i Sverige inte innebär att det också får användas här. Exempelvis finns särskilda regler om vilka vapentyper som får an- vändas vid jakt (se 30 § jaktlagen [1987:259], 10 § jaktförordningen [1987:905]) och Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapen-
844
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
tillbehör och ammunition för jakt, NFS 2023:8). Att ett skjutvapen får användas för jakt behöver emellertid inte innebära att det också bör få innehas för det ändamålet (se avsnitt 6.6.2).
Synnerliga skäl
För införsel av enhandsvapen gäller enligt nuvarande ordning krav på synnerliga skäl. Kravet, som behandlas närmare i kapitel 9, inne- bär grovt sammanfattat att det ska gälla en särskild restriktivitet vid tillståndsgivningen. Ett införande av det förenklade införselförfar- andet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle kunna medföra att fler enhandsvapen än tidigare kan föras in i landet. Som angetts i det föregående är dock tillståndsgivningen generös när ansökan avser ett kortvarigt bruk av vapen i Sverige för ett styrkt ändamål. Detta gäller visserligen inte återskapande av historiska händelser, som är ett så- dant ändamål för vilket det gäller ett särskilt krav på synnerliga skäl oavsett vapentyp (2 kap. 5 a § vapenförordningen). För återskapande av historiska händelser får dock endast C-vapen föras in med stöd av artikel 17.2 i vapendirektivet. Av enhandsvapen är det endast vapen för enskott som är längre än 28 cm som är C-vapen.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införsel- förfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet innebära att de faktiska kraven för införsel av skjutvapen sänks något i de fall som omfattas av förfarandet. Mest besvärande är enligt vår mening att kon- trollerna mot SIS försvinner, eftersom det innebär en ökad risk för att någon som med hänsyn till laglydnad etc. inte är lämpad att inneha skjutvapen för in dem i landet. Riskökningen är störst beträffande C-vapen, eftersom det för sådana vapen inte torde finnas något krav på att medlemsstaterna ska övervaka att förutsättningarna för vapen- innehav fortsätter att vara uppfyllda under hela innehavstiden. Det bör framhållas att införandet av ett förenklat införselförfarande inte bara innebär att kontrollerna mot SIS försvinner, utan också att det kan vara omöjligt att neka införsel av skjutvapen trots att Polis- myndigheten har kännedom om sådana omständigheter som gör att en viss person inte bör få föra in skjutvapen i landet.
845
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
För jakt och målskytte torde i övrigt den största praktiska kon- sekvensen av att införa det förenklade införselförfarandet vara att skjutvapen som inte är lämpade för ändamålet skulle få tas in i Sverige i något högre utsträckning än vad som är fallet i dag. Med hänsyn till att ändamålet med resan ska styrkas och att även övriga medlems- stater i EU har ett intresse av att inte tillåta personer att inneha direkt olämpliga vapen bör risken för detta dock inte överdrivas. Genom att behovskravet försvinner kan en enskild skytt ta med sig fler vapen än enligt nuvarande ordning.
När det gäller tillfällig införsel för återskapande av historiska hän- delser skulle ett införande av det förenklade införselförfarandet med- föra att kraven för införsel sänks på ett mer markant vis. I dag upp- ställs för införsel för det ändamålet bl.a. krav på att personen kan handha vapnet. Kontrollen av att personen kan handha vapnet skulle försvinna om det förenklade införselförfarandet införs.
23.7.2Brott och olyckshändelser med skjutvapen
Bedömning: Polismyndigheten får, om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten inte utvidgas, något sämre underlag än tidigare att bedöma vilka skjutvapen som förs in i landet för jakt och målskjutning. Detta ökar risken för olyckshändelser och brott med skjutvapen.
Risken för smuggling av skjutvapen och avledning av legala skjutvapen till den illegala marknaden ökar, liksom risken för att skjutvapen som förs in i landet för tillfällig användning används för brott. Ytterst finns det en risk för att det totala skjutvapen- våldet i landet kan öka. Det är svårt att uppskatta hur stora de ökade riskerna är.
Skälen för bedömningarna
Myndigheternas kännedom om vilka vapen som finns legalt i landet
Även om det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet införs ska införsel och utförsel av skjutvapen fort- farande anmälas till Tullverket. Ett införande av förfarandet behöver alltså inte innebära att svenska myndigheter skulle sakna kännedom
846
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
om vilka vapen som finns i landet. Liksom i dag skulle gälla att den som för in skjutvapen i landet utan att anmäla det till Tullverket skulle kunna dömas till straffansvar enligt 19 § första stycket 1 lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen respektive 8 § smugglingslagen (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 4 §).
Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjutvapen som förs in till eller ut ur Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln av skjutvapnet är att det ska användas tillfälligt för jakt eller tävling (se 2 § förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjut- vapen). För Polismyndighetens kunskap om vilka vapen som förs in i Sverige kan det därför framstå som bekymrande om kravet på in- förseltillstånd för jakt och målskytte tas bort. Redan i dag gäller emel- lertid att Polismyndigheten inte får veta om eller när ett införsel- tillstånd för de ändamålen utnyttjas. I sammanhanget bör framhållas att ett införseltillstånd gäller minst sex månader från dagen för till- ståndet (se 2 kap. 12 § vapenlagen).
Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införsel- förfarandet inte påverka Tullverkets kännedom om vilka skjutvapen som förs in till och ut ur landet. Polismyndighetens insikter kring vilka vapen som förs in i Sverige för jakt och för målskytte skulle där- emot försämras något. Detta kan dock enkelt motverkas om Tull- verkets skyldighet att lämna uppgifter om in- och utförslar till Polis- myndigheten utvidgas.
Polismyndigheten är tillsynsmyndighet på vapenområdet. Polis- myndigheten har också behov av att veta vilka vapen som finns i landet för sin brottsbekämpande verksamhet. Risken för olyckshändelser och brott med skjutvapen påverkas därför negativt om Polismyndig- heten får sämre överblick över vilka skjutvapen som finns legalt i landet.
Vapensmuggling
Den som vill smuggla skjutvapen till Sverige vill många gånger inte fästa Tullverkets uppmärksamhet på att vapen medförs över gränsen. Detta talar för att det förenklade införselförfarande som avses i arti-
847
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
kel 17.2 i vapendirektivet inte skulle utnyttjas för att smuggla skjut- vapen under sken av att vapen lagligen förs in i landet. Polismyndig- heten och Tullverket har emellertid framhållit att den organiserade brottsligheten ofta sysslar med raffinerade brottsupplägg. För den som vill smuggla vapen till Sverige under sken av att vapnen lagligen förs in i landet kan ett förenklat införselförfarande innebära vissa fördelar jämfört med nuvarande ordning. Ett införande av det för- enklade införselförfarandet får enligt vår mening därför anses medföra en viss ökad risk för smuggling av skjutvapen.
Det är svårt att bedöma hur stor den ökade risken är. Den finska tullen har som svar på en fråga från utredningen uppgett att man inte sett någon ökad vapensmuggling sedan en variant av det förenklade införselförfarandet infördes i Finland. De svenska och finska förhål- landena är dock inte fullt ut jämförbara, bl.a. då Finland ligger längre från kontinenten. Finland kontrollerar vidare vid gränsen de vapen som förs in i landet. Sverige har också påtagligt allvarligare problem med skjutvapenvåld med illegala vapen än Finland.
Det bör beaktas att den ökade risken för smuggling av skjutvapen inte är konstant utan hänger samman med hur lätt det är att få tag på illegala skjutvapen på andra vägar.
Avledning av legala vapen
Med avledning av legala vapen förstås att ett legalt skjutvapen exem- pelvis stjäls eller överlåts så att det inte längre innehas av någon som har rätt att inneha det. Polismyndigheten har framfört att ett inför- ande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan medföra en ökad risk för avledning av legala vapen till den illegala marknaden.
Den enskilt viktigaste faktorn för att förhindra avledning av skjut- vapen som legalt förs in i Sverige för tillfällig användning här är enligt vår mening att det görs en kontroll av att samma vapen som förs in i landet också förs ut igen. Om den som legalt fört in ett skjutvapen vet att det kommer uppdagas om vapnet inte återutförs minskar incita- menten för avledning avsevärt. Tullverket kräver i dagsläget inte att den som tillfälligt för in ett skjutvapen till Sverige för jakt eller täv- ling här och som digitalt anmäler införseln visar upp skjutvapnet vid in- och utförseln. En sådan allmän skyldighet finns alltså bara om
848
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
anmälan inte görs digitalt. Vid andra typer av tillfälliga införslar finns krav på att vapnet visas upp vid införseln men inte vid utförseln. Visserligen kan Tullverket göra de stickprovskontroller man anser befogade. Enligt vår mening vore det dock önskvärt med en mer om- fattande och noggrann kontroll över vilka vapen som förs in till och ut ur landet. Vilka kontroller som görs av Tullverket påverkas emel- lertid inte i sig av om det förenklade införselförfarandet enligt arti- kel 17.2 i vapendirektivet införs.
Ett införande av det förenklade införselförfarandet innebär en sänkt kontroll avseende laglydnad etc. jämfört med vad som i dag gäller för införsel. Det kan därför inte uteslutas en viss ökad risk för avledning av legala vapen bestående i att innehavaren överlåter vapnet till någon som saknar tillstånd att inneha det. Den risken kan dock i hög grad motverkas om det införs en effektiv kontroll över vilka vapen som förs in i och ut ur landet.
Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet kan även göra det mer attraktivt att resa till Sverige med skjutvapen för legala ändamål. Skjutvapen som medförs på en resa är typiskt sätt lättare att stjäla än skjutvapen som förvaras på viss ort. Ett införande av förfarandet kan därför antas medföra en viss ökad risk för avledning bestående i att fler skjutvapen stjäls.
Också den omständigheten att fler skjutvapen vid ett och samma tillfälle kan föras in med stöd av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet påverkar risken för avled- ning negativt. Detsamma gäller den ökade möjligheten att föra in skjutvapen som inte är lämpade för ändamålet.
Det är svårt att uppskatta hur stor den ökade risken för avledning är. Vad den finska tullen uppgett till utredningen får förstås som att man inte sett någon ökad avledning av skjutvapen sedan en variant av det förenklade införselförfarandet infördes i Finland. De svenska och finska förhållandena är, som utvecklas i det föregående, dock inte fullt ut jämförbara. Som det får förstås har man inte heller i Danmark sett några indikationer på ökad avledning av skjutvapen sedan för- farandet infördes. I likhet med vad som gäller i Sverige kontrolleras inte vapnen när de förs över gränsen till Danmark. De danska förhål- landena skiljer sig dock från de svenska, bl.a. då Sverige har påtagligt allvarligare problem med skjutvapenvåld med illegala vapen. Enligt Polismyndigheten är det inte möjligt att göra en tillförlitlig bedöm- ning av hur många extra vapen som kan komma att avledas årligen
849
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
jämfört med i dag om det förenklade införselförfarandet införs. Den ökade risken för avledning är inte heller konstant utan hänger sam- man med hur lätt det är att få tag på illegala skjutvapen på andra vägar.
Det bör påpekas att den ökade risken för avledning av skjutvapen enbart rör sådana skjutvapen som omfattas av artikel 17.2 i vapen- direktivet, dvs. skjutvapen som tillhör kategori A6, A7, A8, B eller C enligt bilaga I till vapendirektivet. Ett införande av det förenklade införselförfarandet innebär alltså inte en ökad risk för avledning av sådana föremål som anses vara skjutvapen enligt den svenska vapen- lagen men som inte omfattas av vapendirektivets skjutvapendefinition. Detsamma gäller sådana föremål som omfattas av definitionen men som faller utanför angivna kategoriseringar.
Såvitt nu är av intresse finns det särskilt anledning att säga något om tårgas- och startvapen. Sådana vapen kan nämligen köpas fritt i ett flertal EU-länder och det finns en ökande problematik med att tårgas- och startvapen konverteras till skarpa skjutvapen (se avsnitt 3.4 med där gjorda hänvisningar). Tårgas- och startvapen är inte kon- struerade för att skjuta ut en projektil med ett antändbart drivämne men faller under vapendirektivets definition när de kan omvandlas till att göra det. Startvapen som bara kan användas som startvapen är dock undantagna från definitionen (se artikel 1.1 och bilaga I punk- ten III till vapendirektivet13). Det är enbart när tårgas- och startvapen ses som A-, B- eller C-vapen, och alltså är underkastade de krav som gäller för innehav av skjutvapen i dessa kategorier, som de kan med- föras med stöd av det förenklade införselförfarande som avses i arti- kel 17.2 i vapendirektivet.
Vapenbrott
Som framgår i det föregående bedömer vi att det finns en viss risk för att vapensmugglingen till Sverige och avledningen av legala vapen ökar om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 införs. Detta medför att också att antalet vapenbrott i landet kan be- faras öka, eftersom det utgör vapenbrott att inneha ett skjutvapen utan att ha rätt till det.
13Se vidare kommissionens genomförandedirektiv (EU) 2019/69 om fastställande av tekniska specifikationer för larm- och signalvapen enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
850
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Brottslig användning av legala skjutvapen
Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i arti- kel 17.2 i vapendirektivet innebär en sänkt kontroll avseende laglyd- nad etc. jämfört med vad som gäller i dag. Det medför därför en viss ökad risk för att den som för in ett skjutvapen för tillfällig använd- ning i Sverige använder vapnet för brottsliga ändamål.
Det är svårt att uppskatta hur stor den ökade risken är. Erfaren- heten från Finland är enligt uppgift från den finska tullen att skjut- vapen som förs in i landet med stöd av den variant av det förenklade införselförfarande som införts där inte kommer till illegal användning. Erfarenheten från Danmark synes snarast vara densamma. De svenska förhållandena är, som utvecklas i det föregående, dock inte fullt ut jämförbara med de finska och danska. Vidare kan risken variera över tid.
Säkerhetspolisen har i augusti 2023 beslutat att höja terrorhot- nivån för Sverige från förhöjt hot till högt hot, från tre till fyra på en femgradig skala. Om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet införs kan det underlätta för den som vill utföra ett terrordåd i Sverige att legalt föra in ett skjutvapen i Sverige. Det bör dock observeras att de skjutvapen som i första hand är intressanta för terrordåd är vapen i kategori A och B, dvs. skjut- vapen som endast får innehas med stöd av tillstånd och där medlems- staterna är skyldiga att ha ett system för övervakning av att förut- sättningarna för tillstånd föreligger under hela tillståndstiden. Vidare måste beaktas att ensamagerande gärningsmän som begår terrorbrott ofta är okända för de brottsbekämpande myndigheterna innan de har begått ett våldsdåd (se vidare avsnitt 20.2). Sådana personer behöver alltså inte upptäckas genom de kontroller som i dag görs mot SIS i ärenden om tillfällig införsel. Sammantaget har vi svårt att se att risken för terrorbrott med skjutvapen ökar i någon mer betydande mån om det förenklade införselförfarandet införs.
Brottslig användning av illegala vapen
Som framgår i det föregående gör vi bedömningen att ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet medför en viss risk för ökad vapensmuggling och ökad av- ledning av legala vapen. I förlängningen medför detta en risk för att
851
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
det blir lättare att få tillgång till illegala vapen vilket i sin tur kan leda till en ökad risk för bl.a. skjutvapenvåld.
Ökad risk för olyckor med skjutvapen?
Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebär sänkta handhavandekrav för att få föra in skjutvapen i landet, i första hand om införseln avser återskapande av historiska händelser. Detta kan innebära en ökad risk för att vapen används på ett sätt som leder till olyckor.
Vidare innebär ett införande av det förenklade införselförfarandet att kontrollen av att de vapen som förs in i landet är lämpade för ända- målet minskar något, vilket också kan medföra en ökad olycksrisk. Den risken framstår dock som begränsad.
Jägarförbundet har påtalat att det är viktigt att jägare använder vapen de är bekanta med för att minimera risk för skadeskjutning och säker- hetsrisker (se Ju2016/02691). Ett införande av det förenklade inför- selförfarandet kan medföra att gästande jägare i högre grad medför egna jaktvapen i stället för att låna jaktvapen i Sverige. Detta kan leda till ökad säkerhet vid jakt.
Sammantaget är det svårt att göra generella ställningstaganden av- seende om risken för olyckor med skjutvapen kommer att öka eller minska om det förenklade införselförfarandet införs.
23.7.3Konsekvenser för enskilda
Bedömning: Det blir administrativt enklare för den som inte har svenskt innehavstillstånd att resa till Sverige med skjutvapen. Från ett svenskt perspektiv är den största fördelen med detta att det blir enklare att anordna internationella skytteevenemang i Sverige. Sverige kan också få en större jaktturism, vilket innebär både för- och nackdelar. Enskilda kan också i övrigt påverkas både negativt och positivt om förfarandet införs.
852
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Skälen för bedömningarna
Konsekvenser för legala vapeninnehavare
Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet har inte direkt betydelse för legala svenska vapen- innehavare, eftersom dessa får föra in sina skjutvapen i Sverige med stöd av innehavstillstånden. Detsamma gäller den som har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge och vill föra in skjutvapen i Sverige för jakt eller tävling här eller i något av våra nordiska grannländer.
För andra personer som vill medföra skjutvapen till Sverige för jakt, målskjutning eller återskapande av historiska händelser skulle ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i arti- kel 17.2 i vapendirektivet innebära att personen inte behöver ansöka om införseltillstånd när förutsättningarna för förfarandet är uppfyllda. Det innebär att personen inte behöver ta reda på hur man gör för att ansöka om ett sådant tillstånd och inte heller göra den faktiska ansö- kan. Rent ekonomiskt försvinner kostnaden för ansökningsavgift. Vidare behöver sökanden inte planera sin resa med den framförhåll- ning som Polismyndighetens handläggningstider ger anledning till. I sammanhanget kan anmärkas att uttagning till vissa skyttetävlingar sker två veckor före det att tävlingen ska gå av stapeln. I sådana fall är risken i dag stor att deltagaren inte hinner få sitt införseltillstånd i tid för att delta i tävlingen.
Konsekvenser för målskjutningsevenemang
Flera auktoriserade sportskytteförbund har anfört att dagens inför- selreglering innebär att Sverige går miste om internationella mäster- skap och att utländska deltagare väljer bort att tävla i Sverige. I sam- manhanget har nämnts att Polismyndigheten inte tillåter de svenska förbunden att sköta ansökningarna för internationella deltagare utan att deltagarna måste ansöka om införseltillstånd individuellt. Med hänsyn bl.a. till att en skytt på elitnivå kan ha drygt 120 resdagar på ett år och att ansökningsavgiften enbart kan betalas genom att man går in på en polisstation eller via det inbetalningskort som skickas till hemadressen är detta svårhanterligt för deltagarna. Även i övrigt kan den administrativa hanteringen vid ansökan om införseltillstånd vara
853
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
avskräckande. Som anförs i det föregående finns det i vissa fall också en risk för att deltagaren inte hinner få sitt införseltillstånd i tid för att delta i tävlingen. Det framstår som rimligt att detta ligger Sverige till last när värdlandet för exempelvis världsmästerskap och europa- mästerskap ska utses. Ett införande av det förenklade införselförfar- ande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet kan alltså påverka skytte- sporten positivt.
Konsekvenser för jakt
Jaktturismen till Sverige skulle sannolikt öka om det förenklade inför- selförfarandet införs. Detta kan å ena sidan ha påtagliga positiva eko- nomiska konsekvenser för jaktarrangörer. Å andra sidan finns en risk för att mindre seriösa aktörer erbjuder jakt. Vidare ökar risken för att regelverket för jakt överträds ju fler personer utan svensk jägarexamen som jagar här. Riskerna bör dock inte överdrivas. Såväl Svenska Jägare- förbundet som Jägarnas Riksförbund har anfört att de ser positivt på en ökad jaktturism och inte ser några risker för viltbeståndet etc.
Konsekvenser för återskapande av historiska händelser
Återskapande av historiska händelser arrangeras i dag inte i någon större omfattning i Sverige. Detta synes hänga samman med att den som i Sverige innehar samlingsvapen endast får skjuta med dem ifall särskilt tillstånd beviljas. Vissa sådana arrangemang anordnas dock varje år. På kontinenten och i USA är återskapande av historiska händelser mera vanligt förekommande. Det är oklart om ett införande av det förenklade införselförfarandet skulle leda till att sådana evenemang anordnas i Sverige i högre grad. Vår bedömning är att så inte torde vara fallet om inte möjligheterna för svenska vapensamlare att delta i arrangemangen samtidigt utökas. De förslag vi i kapitel 8 lämnar av- seende vapensamlare innebär inte att förutsättningarna för att använda samlarvapen för skjutning ska lättas upp.
854
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Konsekvenser för enskilda utan koppling till skyttevärlden
Om det förenklade införselförfarandet införs medför det en viss risk för ökat skjutvapenvåld (se avsnitt 23.7.2). Tryggheten i samhället kan också påverkas, vilket påverkar en större krets personer.
I det följande gör vi bedömningen att ett införande av det för- enklade införselförfarandet kan medföra ökade kostnader för statliga myndigheter och andra allmänna inrättningar. Sådana kostnader kom- mer i slutändan belasta skattebetalarna.
Samtidigt kan enskilda påverkas positivt om Sverige i högre grad kan anordna skyttetävlingar eller bli föremål för en ökad jaktturism. Exempelvis kan detta leda till ytterligare arbetstillfällen inom hotell- och resenäringen.
Sammantaget kan enskilda utan koppling till skyttevärlden påver- kas både negativt och positivt om det förenklade införselförfarandet införs.
23.7.4Konsekvenser för statliga myndigheter
Bedömning: De minskade kostnaderna för hantering av ärenden om införseltillstånd hos Polismyndigheten motsvarar som mest två heltidstjänster. Beroende på hur det förenklade införselförfar- andet införs kan Tullverkets kostnader för gränskontroller öka.
Om antalet vapenbrott, vapensmugglingsbrott och brott med skjutvapen ökar medför det ökade kostnader för samtliga aktörer i rättskedjan.
Skälen för bedömningarna
Ett införande av det förenklade införselförfarandet skulle innebära att antalet ansökningar om införseltillstånd kan antas minska betyd- ligt vilket enligt Polismyndighetens uppskattning kan frigöra resur- ser hos myndigheten med upp till en eller två heltidstjänster.
Beroende på hur det förenklade införselförfarandet införs kan det medföra konsekvenser för Tullverket, som kan behöva göra mera kom- plicerade bedömningar vid införsel av skjutvapen än vad som tidigare varit fallet. Detta kan medföra krav på kompetensutveckling inom myndigheten. Det kan också innebära att det blir befogat att ställa
855
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
utökade krav på kontroller vid införsel och utförsel jämfört med vad som gäller i dag. Med hänsyn till att kontrollerna skulle behöva göras på de platser där införseln sker är det inte möjligt för Tullverket att centralisera prövningen.
I det föregående bedömer vi att ett införande av det förenklade införselförfarandet medför viss risk för ökad brottslighet. Om riskerna förverkligas kommer det medföra kostnader för polis, åklagare, dom- stol och kriminalvård. Hur stor kostnadsökningen blir beror på i vilken grad riskerna förverkligas och i vad mån polisen lyckas utreda brotten. I sammanhanget bör nämnas att brottslighet av aktuellt slag i allmänhet föranleder frihetsberövande påföljder och att Kriminal- vården numera bedömer att ett dygn på anstalt kostar drygt 5 000 kro- nor (se exempelvis Kriminalvårdens remissvar över promemorian Ds 2023:11 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligaste brotten).
23.7.5Konsekvenser för andra allmänna inrättningar
Bedömning: Om risken för ökat skjutvapenvåld förverkligas kom- mer det att medföra stora kostnader för det allmänna. Det är svårt att uppskatta hur stor risken för ökat skjutvapenvåld är.
Skälen för bedömningen
I det föregående gör vi bedömningen att ett införande av det för- enklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet medför en viss risk för ökat skjutvapenvåld. Det är svårt att upp- skatta hur stor risken är. Om risken förverkligas kommer den att med- föra stora kostnader för det allmänna. Bl.a. behöver den som utsatts för skjutvapenvåld typiskt sett sjukhusvård.
856
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
23.7.6Sammanfattning
Bedömning: Sammanfattningsvis medför ett införande av det för- enklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirek- tivet vissa fördelar för legala vapeninnehavare och särskilt för skyttesporten. Ett införande medför dock också risker för ökad vapensmuggling, ökad avledning av legala vapen och ytterst en ökad risk för användning av skjutvapen vid brott. Det är svårt att upp- skatta hur stora riskerna är.
Skälen för bedömningen
Sammanfattningsvis skulle ett införande av det förenklade införsel- förfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet innebära följande.
De faktiska kraven för införsel sänks i vissa avseenden. Möjlig- heterna att föra in skjutvapen i landet ökar något för den som inte är lämpad att inneha skjutvapen i Sverige, särskilt med avseende på C-vapen. Handhavandekraven sänks på ett betydande vis när skjut- vapen förs in för återskapande av historiska händelser. Kontrollen över att de vapen som förs in i landet är lämpade för ändamålet minskar något och en enskild skytt kan ta med sig fler vapen än enligt nuvar- ande ordning.
Polismyndigheten får, om Tullverkets skyldighet att lämna upp- gifter till Polismyndigheten inte utvidgas, något sämre underlag än tidigare att bedöma vilka skjutvapen som förs in i landet för jakt och målskjutning. Risken för smuggling av skjutvapen och avledning av legala skjutvapen till den illegala marknaden ökar, liksom risken för att skjutvapen som förs in i landet för tillfällig användning används för brott. Även risken för skjutvapenvåld och annan brottslig användning av skjutvapen kan totalt sett antas öka något. Det är svårt att upp- skatta hur stora de ökade riskerna är. Om riskerna förverkligas kan det medföra stora kostnader för både enskilda och det allmänna. När det gäller risken för olyckor med skjutvapen som förts in i Sverige för tillfällig användning går det inte att säga något generellt om ifall den kommer att öka eller minska.
Det blir rent administrativt betydligt enklare för den som inte har svenskt innehavstillstånd att resa till Sverige med skjutvapen. Ur ett svenskt perspektiv är den största fördelen med detta att det blir enk-
857
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
lare för den som vill anordna internationella skytteevenemang att göra det i Sverige. Sverige kommer i högre grad att vara aktuellt exempel- vis för internationella mästerskap. Sverige kan också bli föremål för en större jaktturism, vilket innebär både för- och nackdelar.
De minskade kostnaderna för hantering av ärenden om införsel- tillstånd motsvarar som mest två heltidstjänster. Beroende på hur det förenklade införselförfarandet införs kan kostnaderna för gränskon- troller öka.
23.8Konsekvenser för införsel av ammunition och ljuddämpare
Bedömning: Ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet skulle medföra en rätt för den som för in ett skjutvapen med stöd av förfarandet att också få införa tillhörande ammunition och ljuddämpare. Detta kan leda till ökad avledning av ammunition och ljuddämpare.
Skälen för bedömningarna
Ett införande av det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet skulle, om inga andra författningsändringar görs, medföra en rätt för den som för in ett skjutvapen med stöd av förfar- andet att också få införa tillhörande ammunition och ljuddämpare (jfr 2 kap. 8 § och 13 § första stycket a vapenlagen). Redan i dag gäller att ett införseltillstånd som förts in i ett europeiskt skjutvapenpass anses omfatta rätt till införsel av ammunition och ljuddämpare som är avsedda för vapnet (se 4 kap. 3 § andra stycket vapenförordningen). Det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirek- tivet torde i huvudsak komma att omfatta sådana införslar som i dag ges införseltillstånd. Från det perspektivet sänks inte kraven. Det för- enklade införselförfarandet kan dock utnyttjas av den som vill föra in ljuddämpare och ammunition till Sverige för avledning till den illegala marknaden här. Tullverket ser risker med att ljuddämpare kan föras in i landet utan att införseltillstånd getts för ljuddämparen eller det skjutvapen den hör till. Polismyndigheten har på motsvarande sätt framhållit riskerna beträffande införsel av ammunition.
858
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
23.9Ett förenklat införselförfarande bör införas endast för målskjutning
Bedömning: En variant av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet bör införas endast för mål- skjutning.
Skälen för bedömningen
Det förenklade införselförfarandet bör införas enbart om det finns starka skäl
Sedan frågan om införande av det förenklade införselförfarandet för jägare, sportskyttar och återskapare av historiska händelser senast övervägdes har den europeiska miniminivån för vapeninnehav succe- sivt skärpts. Särskilt betydelsefullt är att skjutvapen i kategori C numera bara ska få innehas av den som är 18 år, har giltiga skäl och som inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan eller för allmän ord- ning och säkerhet. Vidare ska medlemsstaterna numera ha ett över- vakningssystem för att villkoren för tillstånd är uppfyllda under den tid ett tillstånd gäller. (Se artikel 6 i vapendirektivet.) Även om den europeiska miniminivån för vapeninnehav har skärpts innebär ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet dock fortfarande en viss risk för att förekomsten av illegala skjutvapen i samhället ökar och att fler skjutvapen används för illegala ändamål.
Våra nordiska grannländer har alla infört det förenklade införsel- förfarandet. Finska tullen bedömer att detta inte lett till en ökad vapen- smuggling eller till ökad illegal användning av skjutvapen som tillfäl- ligt förs in i Finland. I Danmark har man inte sett några indikationer på olaglig användning av sådana vapen som förs in med stöd av för- farandet. Vi har inte fått några signaler om att erfarenheten från Norge skulle vara en annan än den finska eller danska. De svenska förhål- landena kan emellertid inte fullt ut jämföras med de i Danmark, Finland och Norge. Den viktigaste skillnaden är att det i Sverige före- kommer skjutvapenvåld på ett sätt som saknar motstycke i våra nor- diska grannländer (jfr prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 16). Till detta
859
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
kommer att Säkerhetspolisen i augusti 2023 beslutat att höja terror- hotnivån från förhöjt hot till högt hot, vilket är den näst högsta ter- rornivån. Efterfrågan på illegala skjutvapen får därför antas vara större i Sverige än i våra grannländer samtidigt som risken för att skjut- vapen kommer till brottslig användning är betydligt större.
Polismyndighetens inställning är att varje ökning av illegala vapen i landet är oacceptabel i den situation av ökande skjutvapenvåld som Sverige just nu befinner sig i. Ett enda skjutvapen som kommer på avvägar kan leda till stora skador och till att människor dödas. Det är också vanligt att ett och samma skjutvapen återanvänds vid brott (se avsnitt 3.4).
Vi bedömer att de risker som är förbundna med ett införande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet är beaktansvärda. Förfarandet bör därför införas enbart om det finns ett påtagligt behov av en förenklad införselreglering och fördelarna med ett förenklat införselförfarande klart uppväger nackdelarna.
Behovet av ett förenklat införselförfarande varierar
För att införa det förenklade införselförfarandet enligt artikel 17.2 i vapendirektivet talar intresset av den fria rörligheten inom EU. För- farandet har emellertid ingen direkt betydelse för legala svenska vapen- innehavare, som redan i dag kan korsa den svenska gränsen utan krav på införseltillstånd. Från ett svenskt perspektiv är det därför i första hand hänsyn till den som i Sverige vill arrangera målskytte, jakt eller återskapande av historiska händelser för internationella deltagare som talar för att det förenklade införselförfarandet ska införas. Hur starkt intresset av ett förenklat införselförfarande är varierar beroende på ändamålet med införseln.
Målskjutning
Beträffande införsel för målskjutning innebär nuvarande införsel- reglering reella problem för skytterörelsen. Regleringen medför näm- ligen att anordnande av internationella tävlingar kraftigt försvåras och i vissa fall omöjliggörs.
860
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Målskjutningsvapen är ofta A- eller B-vapen, även om de även kan vara C-vapen. Skjutvapen i kategori A och B är också i övriga Europa underkastade krav på tillstånd och uppföljning av att förutsättning- arna för tillståndet fortfarande föreligger. Kraven för tillstånd att inne- ha A-vapen är i regel jämförbara med kraven för svenskt innehavs- tillstånd (jfr dock artikel 10.5 i vapendirektivet). Förutsättningarna för införseltillstånd för målskjutning är redan i dag sådana att täv- lingsanordnarens bedömning av skyttens handhavandeskicklighet god- tas. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet ska skälen för resan kunna styrkas med exempelvis en inbjudan till målskytteverksamheten. Kraven för införsel sänks enligt vår mening därför inte i någon mera beaktansvärd grad om det förenklade införselförfarandet införs för målskjutning.
En förutsättning för att de ökade risker ett förenklat införsel- förfarande medför ska kunna godtas är enligt vår mening dock att Tull- verket kontrollerar att de skjutvapen som förs in i landet med stöd av förfarandet också förs ut igen. Vidare bör Tullverket kontrollera att de vapen som medförs finns upptagna i skjutvapenpasset. En effek- tiv kontroll av detta förutsätter att vapnet visas upp vid gränsen. Flera auktoriserade sportskytteförbund har uppgett att det i Europa är van- ligt att en sådan kontroll görs.
Frågan är då om fördelarna med att införa ett förenklat införsel- förfarande är så stora att det motiverar kostnaderna för en skärpt gränskontroll i linje med vad som beskrivits ovan. Kostnaderna är svåra att beräkna.
Utifrån den statistik Tullverket lämnat för 2023 anmäldes införsel av skjutvapen för tävling av någon som är bosatt i ett annat EU-land eller Norge, dvs. typiska innehavare av europeiska skjutvapenpass, i knappt 3 400 fall det året. Merparten av anmälningarna gjordes digi- talt och i allmänhet behövde vapnet alltså inte visas upp vid gränsen. Det är dock oklart hur många av dessa införslar som skulle omfattas av det förenklade införselförfarande som vi nu överväger, bl.a. då många av införslarna torde ha skett med stöd av ett permanent inne- havstillstånd från Danmark, Finland eller Norge. Det är också oklart i vilken grad införsel för målskjutning skulle öka om det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet införs. En- ligt vår mening är det inte orimligt att anta att en kontroll av vapnet och skjutvapenpasset skulle behöva ske vid gränsen i ca 6 000 fall per år.
861
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Tullverket har beräknat kostnaden för 6 000 kontroller (in- och ut- försel) till ca 2 miljoner kronor per år. För att kunna fullgöra uppdraget bedömer Tullverket att det även finns ett behov av kompetensutveck- ling inom myndigheten, där kostnaden för grundutbildning beräknas till ca 2,5 miljoner kronor. Till detta kommer en kostnad för vidare- utbildning om drygt 1 miljon kronor per år. Vidare beräknas den årliga personalkostnaden öka med ca 5 miljoner kronor, motsvarande back- office-stöd och utökad tullnärvaro. Sammantaget gör Tullverket bedöm- ningen att de löpande kostnaderna kommer att öka med ca 8 miljoner kronor per år, utöver den initiala kostnaden för kompetensutveckling.
Kostnaderna för att införa skärpta gränskontroller är alltså inte försumbara. De fördelar ett införande av det förenklade införselförfar- andet skulle innebära för skyttesporten får dock anses motivera kost- naderna för ökad gränskontroll. I sammanhanget bör också uppmärk- sammas att ökad tullnärvaro kan få en generellt hämmande effekt på viljan att smuggla egendom till Sverige.
Det skulle kunna övervägas om de svårigheter nuvarande införsel- reglering medför för sportskyttar kan undanröjas på annat sätt än genom att en variant av det förenklade införselförfarandet införs. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att Polismyndigheten möjlig- gör inbetalning av ansökningsavgiften i samband med ansökan om införsel och möjligen också inrättar ett snabbspår för ansökningar som görs inför internationella mästerskap. Enligt vår mening är det dock motiverat att för målskjutning införa någon form av det för- enklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet.
Jakt
Till skillnad för vad som är fallet vid tävling kan den som vill jaga i Sverige i allmänhet planera sin jakt med den framförhållning som Polis- myndighetens handläggningstider i ärenden om tillfällig införsel ger upphov till. Vidare reser jägare i regel mindre än skyttar på elitnivå och har alltså större möjlighet att sköta den administrativa hanter- ingen kring ansökan än en sådan tävlingsskytt. Behovet av ett förenk- lat införselförfarande är därför inte lika stort för jakt som för mål- skytte.
Ett införande av det förenklade införselförfarandet för jakt kan antas medföra en ökad jaktturism. Detta har både för- och nackdelar.
862
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Jakt sker vanligen med C-vapen, dvs. sådana vapen som enligt vapendirektivet får innehas utan att någon individuell tillståndspröv- ning görs. Det är inte givet att medlemsstaterna följer upp att den som innehar ett C-vapen fortsätter vara lämplig att inneha skjutvapen. Skjutvapen i kategori C är dock C-vapen just för att de är mindre far- liga vapen ur ett samhällsperspektiv.
Förutsättningarna för införseltillstånd för jakt är redan i dag sådana att jaktarrangörens bedömning av jägarens handhavandeskicklighet godtas. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet ska skälen för inresan kunna styrkas med exempelvis en inbjudan. De kontroller som görs av den som anordnar jakten skulle dock försvinna om det förenklade införsel- förfarandet införs. När det gäller säkerheten vid jakt är det emellertid positivt att det förenklade införselförfarandet möjliggör för hitresta jägare att jaga med sina egna vapen i högre utsträckning.
Liksom för målskjutning gäller enligt vår mening att de ökade risker ett förenklat införselförfarande skulle medföra endast kan godtas om gränskontrollerna skärps. I ljuset av de anmälningar avseende inför- sel av skjutvapen som gjordes till Tullverket 2023 finns det anledning att anta att kostnaden för en sådan skärpt gränskontroll skulle bli dyrare för jakt än för målskjutning. År 2023 gjordes nämligen nästan 70 000 anmälningar för jakt och endast ca 3 400 anmälningar för täv- ling. Några säkra slutsatser är dock svåra att dra, bl.a. då en stor andel av de anmälda införslarna torde ha skett med stöd av det förenklade införselförfarande som redan i dag gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.
Sammanfattningsvis menar vi att det finns vissa skäl som talar för att det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet i förlängningen bör införas också för jakt. Som nämns i det föregående befinner sig Sverige dock i en situation med högt terrorhot och ökande skjutvapenvåld. Behovet av att införa ett förenklat inför- selförfarande är inte lika påtagligt för jakt som för målskjutning. Sam- tidigt kan kostnaden för den skärpta gränskontroll ett förenklat in- förselförfarande motiverar bli högre för jakt än för målskjutning. Enligt vår mening saknas sammantaget tillräckliga skäl för att nu införa någon variant av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet för jakt.
863
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Återskapande av historiska händelser
Återskapande av historiska händelser förekommer i dag endast i mindre utsträckning i Sverige. Det är tveksamt om fler sådana evenemang skulle anordnas om ett förenklat införselförfarande införs. Ett inför- ande av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet skulle med avseende på återskapande av historiska händelser innebära särskilt stora sänkningar av de krav för införsel som gäller i dag. Det förenklade införselförfarandet bör därför inte in- föras för återskapande av historiska händelser.
Slutsats
Sammanfattningsvis menar vi att det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet enbart bör införas för mål- skjutning. Polismyndigheten och Tullverket har i utredningen anfört att förfarandet över huvud taget inte bör införas, men att nackdelarna med att införa förfarandet blir mindre påtagliga om det begränsas till införsel för målskjutning.
23.10Vilka vapen ska omfattas av ett förenklat införselförfarande?
Bedömning: Ett förenklat införselförfarande bör endast omfatta skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Något generellt krav på att vapnet lagligen ska kunna användas för eller vara lämpat för ändamålet bör inte uppställas.
Skälen för bedömningarna
Det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapen- direktivet omfattar för målskyttar alla skjutvapen i kategori B och C i bilaga I till vapendirektivet. Därutöver omfattas skjutvapen i kate- gori A6, A7 och A8.
Det bör övervägas om ett förenklat införselförfarande för mål- skjutning bör omfatta alla de vapentyper om omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet. Finland och Norge har som ytterligare krav angett
864
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
att vapnen ska vara lämpade för ändamålet respektive lagligen kunna användas för ändamålet. Därutöver avser den finska regleringen om införsel för målskjutning endast A-vapen i kategori A6 och A7.
När det gäller frågan om det bör uppställas krav på att vapnet lagligen ska kunna användas för ändamålet är det naturligtvis bra om vapen som inte uppfyller ett sådant krav stoppas redan vid gränsen. Även sedan vapnet förts in i landet gäller dock att det inte får användas på andra sätt än vad som är förenligt med den svenska rättsordningen. Det får förutsättas att den som anordnar målskjutning i Sverige för utländska besökare upplyser om vilka krav som gäller här. Behovet av att införa ett sådant krav framstår sammantaget som begränsat.
När det gäller frågan om det bör uppställas krav på att vapnet är lämpat för ändamålet måste beaktas att det enligt artikel 17.2 i vapen- direktivet krävs att skälet för resan kan styrkas för att det förenklade införselförfarandet ska vara tillämpligt. Om vapnet är direkt olämp- ligt för ändamålet är det tveksamt om skälet för resan kan anses styrkt. Mot att införa ett krav på att vapnet är lämpat för ändamålet talar vidare intresset av att den prövning Tullverket har att göra vid gränsen är enkel, rättssäker och förutsebar. Frågan om ett vapen är lämpat för ändamålet kan vara komplex och lämpar sig inte för en sådan prövning. Med detta sagt kan det finnas anledning att införa en variant av ett lämplighetskrav i den utsträckning det finns rimliga förutsätt- ningar för Tullverket att pröva detsamma. Vi återkommer till detta i avsnitt 23.11.
Frågan är då om det finns anledning att införa begränsningar i fråga om sådana skjutvapen som omfattas av det förenklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet. När det gäller skjutvapen i kategori B och C kan vi inte se skäl för några särskilda begränsningar. Inte heller ser vi anledning till några sådana begräsningar såvitt avser skjutvapen i kategori A7, dvs. grovt förenklat halvautomatiska vapen med större magasin.
Kategori A6 avser helautomatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen. Sådana vapen används för målskjutning och enligt vår mening vore det i och för sig befogat att låta dem om- fattas av det förenklade införselförfarandet. Enligt uppgift från flera auktoriserade sportskytteförbund är det emellertid inte möjligt att vid en enkel gränskontroll särskilja sådana omvandlade vapen från helautomatiska vapen. Tullverket har instämt i den bedömningen. Vi
865
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
bedömer därför att de inte bör omfattas av det förenklade införsel- förfarandet.
Det finns också anledning att från det förenklade införselförfar- andet undanta skjutvapen i kategori A8, dvs. något förenklat skjut- vapen som ursprungligen är avsedda att avfyras från axeln och vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en vikbar kolv etc. Sådana skjutvapen kan vara särskilt begärliga för kriminell användning samtidigt som de, enligt uppgift från flera auktoriserade sportskytteförbund, inte är så bra vapen för målskjutning även om de i och för sig är tillåtna i vissa grenar.
Sammanfattningsvis menar vi att endast skjutvapen i kategori A7, B och C bör omfattas av det förenklade införselförfarandet.
Avslutningsvis finns det anledning att säga något om sådana skjut- vapen som inte omfattas av artikel 17.2 i vapendirektivet, dvs. vapen som inte tillhör kategori A6, A7, A8, B eller C enligt bilaga I till vapendirektivet. Sådana skjutvapen kan dels vara vapen som helt faller vid sidan av vapendirektivet, dels vapen som i och för sig omfattas av direktivet men inte av de angivna kategoriseringarna.
Med avseende på den sistnämnda vapengruppen får ett förenklat införselförfarande endast införas med stöd av bi- eller multilaterala överenskommelser (artikel 17.3 i vapendirektivet). Sådana vapen bör därför inte omfattas av det förenklade införselförfarande vi menar bör införas för målskyttar.
Inte heller bör det förenklade införselförfarandet införas för sådana vapen som är skjutvapen enligt vapenlagen men som inte omfattas av vapendirektivet. Förvärv och innehav av sådana föremål behöver nämligen inte vara underkastade samma kontroll i andra medlems- stater i EU som i Sverige. Avsikten torde vidare vara att sådana före- mål inte ska föras in i det europeiska skjutvapenpasset.
Sammanfattningsvis bör endast skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet få föras in i Sverige med stöd av det för- enklade införselförfarande vi menar bör införas för målskyttar. Något allmänt krav på att vapnet lagligen ska kunna användas för eller vara lämpat för ändamålet bör inte uppställas.
866
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
23.11 Ett förenklat införselförfarande för målskjutning
Förslag: Enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjut- vapenpass ska utan införseltillstånd få medföra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Detta ska gälla tävlingsskjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Tillhörande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet. Man ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.
Den som med stöd av förfarandet har fört in skjutvapen, ammu- nition eller ljuddämpare i Sverige ska utan tillstånd få inneha egen- domen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet.
Man ska vara skyldig att medföra det europeiska skjutvapen- passet under vistelsen i Sverige med vapnet. Om skyldigheten inte iakttas ska det kunna föranleda penningböter. Man ska dock inte dömas till ansvar om man inom en vecka styrker för Polismyndig- heten att man vid tiden för överträdelsen hade rätt att inneha vapnet, och omständigheterna ger vid handen att överträdelsen berott på ett tillfälligt förbiseende.
Bestämmelser om detta ska tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen. Regeringen ska ges bemyndigande att med- dela föreskrifter om att vapenlagens bestämmelser om tillstånds- plikt inte ska gälla införsel av skjutvapen som medförs till Sverige med stöd av det nya införselförfarandet, eller ammunition eller ljuddämpare till sådana vapen.
Skälen för förslagen
Regleringen bör utgå från vad som gäller när någon har ett permanent innehavstillstånd från Danmark, Finland eller Norge
Vapenlagsutredningen föreslog 1994 att det förenklade införselförfar- andet enligt artikel 12.2 i det ursprungliga vapendirektivet skulle in- föras genom att undantaget från kravet på införseltillstånd för nordiska medborgare utvidgades till att omfatta även jägare och tävlingsskyttar från medlemsstaterna (se SOU 1994:4 s. 16–17 och 52–62). En lös- ning i linje med detta – som skulle innebära att 2 kap. 13 § första
867
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
stycket b och andra stycket vapenlagen görs tillämplig för målskyttar som har ett europeiskt skjutvapenpass – har vissa fördelar. En sådan ordning är väl inarbetad i svensk rätt, vilket underlättar för såväl Tullverket som för andra aktörer i rättskedjan.
En sådan ordning innebär också att det förenklade införselförfar- andet skulle begränsas till införsel för tävling och till tävlingsskjut- vapen. Begränsningen till införsel för tävlingsändamål framstår som lämplig i ljuset av att det främst är hänsyn till intresset av att kunna anordna internationella målskjutningstävlingar som motiverar att ett förenklat införselförfarande införs (se avsnitt 23.9). Att förfarandet enbart avser tävlingsskjutvapen innebär vidare att Tullverket kan göra en viss, begränsad prövning av vapnets lämplighet för ändamålet. Tullverket ska redan i dag pröva om skjutvapen som förs in i Sverige med stöd av ett danskt, finskt eller norskt innehavstillstånd är ett jakt- eller tävlingsskjutvapen. En sådan lämplighetsprövning skulle alltså inte ställa Tullverket inför helt nya bedömningar. Det bör dock observeras att Tullverket i dag enbart kontrollerar sådana införslar som inte anmälts digitalt (se avsnitt 23.2). I praktiken är det alltså mera sällan som Tullverket i dag faktiskt gör en sådan prövning.
Vi menar mot bakgrund av det sagda att ett införande av det för- enklade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet bör bygga på det regelverk som gäller när någon har ett permanent innehavstillstånd från något av våra nordiska grannländer. Som anges i avsnitt 23.10 bör ett förenklat förfarande enbart avse skjutvapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet.
Ändamålet med resan ska styrkas
Vid införsel till Sverige med stöd av det förenklade införselförfar- ande som gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge gäller inget absolut krav på att syftet med resan ska styrkas vid gränsen. En annan sak är att det i och för sig torde vara möjligt att neka införsel om det finns anledning att ifrågasätta syftet med resan. Enligt artikel 17.2 i vapendirektivet gäller däremot krav på att ändamålet med resan ska styrkas, exempelvis med en inbjudan till evenemanget. Om ett sådant krav inte uppställs uppstår inte den naturliga gallringsprocess som vi menar kan bidra till att hindra införsel av den som kan tänkas inneha
868
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
skjutvapen utan att uppfylla de krav på skjutskicklighet och utbild- ning som gäller i Sverige. Ett sådant krav bör alltså gälla och torde också,
iavsaknad av bi- eller multilaterala överenskommelser, vara nödvän- digt för överensstämmelse med vapendirektivet. Vi menar därför att vapeninnehavaren ska medföra dokumentation som styrker att skjut- vapnen med tillhörande ammunition och ljuddämpare ska användas vid tävling i Sverige.
Inget undantag för transitering
Den nuvarande regleringen om undantag från kravet på införsel- tillstånd när någon har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge inkluderar utöver inför- sel för tillfällig användning av vapnet i Sverige också införsel för transitering till dessa länder (2 kap. 13 b § andra strecksatsen vapen- lagen). Artikel 17.2 i vapendirektivet gäller för målskyttar under resa genom två eller fler medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet. Det skulle alltså kunna vara naturligt att låta det förenklade införsel- förfarande vi föreslår omfatta vissa fall av transitering. Med hänsyn till den situation som Sverige befinner sig i med ökande skjutvapen- våld och en terrorhotnivå som är den näst högsta menar vi dock att införselregleringen enbart bör lättas upp när det finns ett särskilt starkt behov av lättnader. Ur svensk synvinkel saknas intresse av att enskilda personer ska resa med skjutvapen genom Sverige. Den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge kan redan i dag resa med skjutvapen genom Sverige för jakt och tävling i våra nordiska grannländer. De personer som i första hand kan antas ha ett intresse av att resa med skjutvapen genom Sverige kan alltså redan i dag göra det utan införseltillstånd. Skulle transitering tillåtas innebär det att svenska tulltjänstemän vid gränsen kan behöva ta ställning till om inbjudningar på främmande språk kan godtas som dokumentation som utvisar ändamålet med resan, vilket kan försvåra gränskontrollen. Sammantaget menar vi att ett förenklat förfarande för transitering inte bör införas.
869
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Undantaget bör omfatta införsel från tredje land
Vid införsel till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller för den som har ett permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge uppställs inget krav på att införseln sker från något av dessa länder. Artikel 17.2 i vapen- direktivet gäller däremot under resa genom två eller fler medlemsstater. Det finns därför anledning att överväga om det förenklade införsel- förfarandet bör begränsas till införsel från EU:s medlemsstater och andra stater inom Schengenområdet eller omfatta också införsel som sker från tredje land. I norsk och finsk rätt finns inget krav på att in- försel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset måste ske från en medlemsstat i EU eller en stat som annars ingår i Schengensamarbetet.
Även den som anländer till Sverige från tredje land kan ha intresse av att få föra in skjutvapen i landet med stöd av det europeiska skjut- vapenpasset. Exempelvis kan en skytt som tävlar på elitnivå behöva åka direkt mellan en tävling utanför EU och en tävling i Sverige. Det förenklade införselförfarandet bör därför omfatta också dessa fall så- tillvida att det i vapenregleringen inte bör uppställas något krav på införseltillstånd. De regler som gäller enligt Tullkodex och EU:s skjut- vapenförordning påverkas inte av detta.
Vårt förslag
Mot bakgrund av det sagda föreslår vi att enskilda personer som har ett giltigt europeiskt skjutvapenpass utan särskilt tillstånd ska få med- föra tävlingsskjutvapen som är införda i skjutvapenpasset vid vistelse i Sverige för tillfällig användning vid tävling här. Detta ska gälla skjut- vapen i kategori A7, B och C i bilaga I till vapendirektivet. Tillhör- ande ammunition och ljuddämpare ska få föras in med vapnet. Personen ska medföra dokumentation som styrker att föremålen ska användas vid tävling i Sverige.
Vi föreslår vidare att den som fört in vapen, ammunition eller ljud- dämpare enligt det förenklade förfarandet ska få inneha egendomen i Sverige under högst tre månader från dagen för införandet (jfr 2 kap. 13 § andra stycket vapenlagen). Personen ska vara skyldig att medföra det europeiska skjutvapenpasset under vistelsen i Sverige med vapnet (jfr 12 kap. 4 § vapenförordningen). Om skyldigheten inte iakttas ska det kunna föranleda böter. Den som underlåter att med-
870
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
föra skjutvapenpasset bör dock gå fri från ansvar om personen inom en vecka styrker för Polismyndigheten att han eller hon vid tiden för överträdelsen hade rätt att inneha vapnet, och omständigheterna ger vid handen att överträdelsen berott på ett tillfälligt förbiseende. (Jfr 14 kap. 1 och 2 §§ vapenförordningen.)
Bestämmelser om detta bör tas in i den nya vapenlagen och nya vapenförordningen. Regeringen bör ges bemyndigande att föreskriva vilka typer av tävlingsskjutvapen med tillhörande ammunition och ljud- dämpare som ska få föras in med stöd av det förenklade förfarandet.
I avsnitt 15.7 och 27.14.1 föreslår vi nya bemyndiganden som inne- bär att regeringen ska ges rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att visa upp bevis om tillstånd och om bötespåföljd.
23.12 Krigsmateriellagstiftningen bör ändras
Förslag: Kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstift- ningen ska tas bort för återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som förts in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande. Vidare ska Tullverket bemyndigas att meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare som förts in i landet med stöd av det nya förenklade införselförfarandet. Föreskrifter om detta ska tas in i KMF. Bemyndigandena i KML ska utvidgas för att möjlig- göra detta.
Skälen för förslagen
Vapenförordningens regler om överföringstillstånd korresponderar med vapendirektivet. Det förenklade införselförfarande vi föreslår aktualiserar inte några ändringar i regelverket. Det torde vara ovan- ligt att överföringstillstånd krävs vid återutförsel av skjutvapen och ammunition (jfr 6 kap. 6 § vapenförordningen).
Den som fört in ett skjutvapen i Sverige för tillfällig användning för tävling här måste ha utförseltillstånd enligt KML för att få föra ut vapnet med tillhörande ammunition och ljuddämpare ur landet igen. Ett krav på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen
871
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
medför att fördelarna med ett förenklat införselförfarande delvis försvinner.
Enligt 1 § KML får tillstånd enligt den lagen lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt. Det kan i princip aldrig finnas säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för att tillåta återutförsel av handeldvapen, ammunition och ljud- dämpare som förts in i Sverige av en enskild person för tillfällig använd- ning vid exempelvis jakt eller tävling. Enligt vår mening är det uppen- bart att kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen inte kan vara avsett att omfatta dessa situationer. I praktiken upprätt- hålls inte heller kravet.
De bemyndiganden som redan i dag finns i KML ger uttryck för att lagstiftaren inte ser något principiellt hinder mot att ta bort kravet på utförseltillstånd när en enskild person fört in skjutvapen och ammunition i landet för jakt eller tävling med stöd av ett förenklat införselförfarande (se 6 § tredje stycket 4 KML). Som vi utvecklar i avsnitt 17.6.2 får detsamma anses gälla ljuddämpare. Att ta bort kravet på utförseltillstånd för privatpersoners återutförsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare efter tävling, i enlighet med de bestäm- melser som finns i skjutvapenförordningen, kan enligt ISP inte anses strida mot Sveriges internationella åtaganden.
Kravet på utförseltillstånd enligt krigsmateriellagstiftningen bör mot denna bakgrund tas bort vid återutförsel av skjutvapen, ammuni- tion och ljuddämpare som förts in i Sverige med stöd av det förenk- lade införselförfarande vi föreslår.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får redan i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana jakt- och täv- lingsskjutvapen och tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen, dvs. med stöd av ett permanent innehavstillstånd från våra nordiska grann- länder (se 6 § tredje stycket 4 KML). I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att bemyndigandet ska förtydligas att avse även tillhörande ljuddämpare. Bemyndigandet bör utvidgas till att avse också sådana fall när inför- seln skett med stöd av det förenklade införselförfarande vi nu föreslår.
Bestämmelser om undantag från kravet på utförseltillstånd bör tas in i 9 § KMF, som innehåller andra undantag från krigsmateriel- lagstiftningens krav på utförseltillstånd. Genom att undantaget förs in i 9 § KMF krävs inga särskilda föreskrifter för att kravet på anmäl-
872
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
ningsskyldighet enligt krigsmaterielregleringen ska upphöra att gälla i de fall där utförseltillstånd inte längre krävs (jfr 15 § KMF).
Tullverket får i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana handeldvapen med tillhörande ammunition som förts in i landet med stöd av det särskilda införselförfarandet för den som har permanent innehavstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. I avsnitt 17.6.2 föreslår vi att bemyndigandet uttryck- ligen ska omfatta även ljuddämpare. Samma föreskriftsrätt bör gälla i fråga om det förenklade införselförfarande vi nu föreslår.
Återutförsel efter införsel med stöd av det nordiska undantaget
Som framgår i det föregående får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer redan i dag meddela föreskrifter om utförsel av sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 13 § b vapenlagen, dvs. med stöd av ett permanent innehavstillstånd från våra nordiska grannländer (6 § tredje stycket 4 KML). I avsnitt 17.6.2 före- slår vi att bemyndigandet ska förtydligas att avse även tillhörande ljuddämpare. Någon föreskrift om undantag från kravet på utförsel- tillstånd enligt KML när införseln skett med stöd av det nordiska undantaget finns dock inte.
Enligt vår mening bör samma förutsättningar för återutförsel gälla när ett skjutvapen med tillhörande ammunition och ljuddämpare förts in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande, oavsett om införseln skett med stöd av ett europeiskt skjutvapenpass eller med stöd av ett permanent innehavstillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Vi föreslår därför att det undantag från KML:s krav på utförseltillstånd som vi föreslår i det föregående ska gälla även för föremål som förts in i landet med stöd det nordiska undantaget från kravet på införseltillstånd.
Återutförsel av vapenmagasin
Vårt förslag om ett förenklat införselförfarande för tävling omfattar inte införsel av vapenmagasin. Detta beror på att vapenmagasin inte omfattas av något krav på införseltillstånd enligt vapenlagen. Frågan om det bör vara möjligt att utan utförseltillstånd enligt KML åter-
873
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
utföra vapenmagasin som förts in i Sverige för tillfällig användning här kan inte ses som en följdändring till våra förslag. Frågan om och i så fall när det bör vara möjligt att föra ut vapenmagasin ur Sverige utan utförseltillstånd enligt KML är en större fråga som främst aktu- aliserar överväganden rörande krigsmateriellagstiftningen. Om frågan bedöms angelägen bör den behandlas i ett annat sammanhang.
23.13 Tullverket bör göra följdändringar i sina föreskrifter
Bedömning: Om våra författningsförslag genomförs bör Tull- verket anpassa sina föreskrifter. Det bör vidare krävas att skjut- vapen som förs in i Sverige med stöd av det nya förenklade inför- selförfarandet visas upp vid gränsen både vid in- och utförsel.
Skälen för bedömningarna
I Tullverkets föreskrifter finns bestämmelser om vilken dokumen- tation – ofta införseltillstånd – som ska visas upp vid införsel av skjutvapen (se TFS 2016:23). Vi föreslår att krav på införseltillstånd inte längre ska gälla i vissa fall utan att ett skjutvapen i de fallen ska få föras in med stöd av det europeiska skjutvapenpasset och doku- mentation som utvisar syftet med resan. Om förslagen genomförs bör Tullverket anpassa sina föreskrifter.
Om ett skjutvapen ska föras in från ett EU-land eller Norge för jakt eller tävling i Sverige kan anmälan om införsel enligt nuvarande ordning göras digitalt. Vapeninnehavaren behöver då inte visa upp skjutvapnet vid gränsen och kan välja annan väg än tullväg. Om tull- filter anordnats kan vapeninnehavaren välja grön eller blå gång eller fil vid gränspassage. Detsamma gäller vid återutförsel av skjutvapnet. (Se 4 kap. 2 och 4 §§, och 7 kap. TFS 2016:23.) Motsvarande undan- tag gäller också i vissa andra fall. Enligt vår mening finns det anled- ning att ifrågasätta detta undantag från kravet på att visa upp skjut- vapnet och den handling som utvisar rätten att föra in vapnet i Sverige. Att allmänt se över vilka gränskontroller som ska göras vid in- och utförsel av skjutvapen till och från Sverige faller emellertid utanför vårt uppdrag. Vårt förslag om att införa ett förenklat införselförfarande för tävling bygger dock på att gränskontrollerna skärps. Vår bedöm-
874
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
ning är alltså att Tullverket, om det förenklade införselförfarandet införs, bör ändra sina föreskrifter så att skjutvapen som förs in i Sverige med stöd av förfarandet ska visas upp vid både in- och utför- sel, tillsammans med skjutvapenpasset. Endast om detta görs kan för- delarna med att införa det förenklade införselförfarandet anses över- väga riskerna. Under förutsättning att vapnet och skjutvapenpasset ska visas upp ser vi dock inget hinder mot att anmälan om in- eller utförseln även fortsättningsvis får göras digitalt, om detta bedöms ändamålsenligt.
Det förtjänar att framhållas att vårt förslag om att skjutvapnet ska visas upp vid gränsen inte påverkar den som vill föra in ett skjutvapen till Sverige med stöd av det förenklade införselförfarande som gäller för enskilda personer som har ett permanent tillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge (2 kap. 13 § b vapen- lagen). Även fortsättningsvis kommer alltså den som exempelvis har ett norskt innehavstillstånd och som vill jaga i Sverige kunna passera gränsen utan att behöva visa upp vapnet.
Utförseltillstånd enligt KMF ska vid återutförsel efter tävling visas upp samtidigt som en anmälan om återutförsel lämnas, när sådant tillstånd krävs (7 kap. 6 § TFS 2016:23). Våra förslag i fråga om änd- ringar i krigsmateriellagstiftningen medför inte något behov av änd- ringar i föreskrifterna om detta.
23.14Tullverkets skyldighet att anmäla införslar till Polismyndigheten bör utvidgas
Förslag: Tullverket ska när ändamålet med en införsel av skjut- vapen är att vapnet ska användas tillfälligt för jakt eller tävling anmäla införseln till Polismyndigheten, om skjutvapnet förs in i Sverige med stöd av ett förenklat införselförfarande. Bestämmel- ser om detta ska tas in i förordningen om uppgiftsskyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen.
Av den nya vapenförordningen ska framgå var bestämmelserna om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndig- heten finns.
875
Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
Tullverket ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om skjutvapen som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen förs in eller ut ur Sverige. Uppgifter behöver dock inte lämnas om ändamålet med införseln eller utförseln är att skjutvapnet ska användas tillfälligt för jakt eller tävling. (Se 1 och 2 §§ förordningen om uppgiftsskyldighet för Tull- verket om införsel eller utförsel av skjutvapen.)
Det förenklade införselförfarande vi föreslår innebär att målskyt- tar som kommer för att tävla i Sverige i stor utsträckning kommer vara undantagna kravet på införseltillstånd. Det innebär att Polis- myndigheten helt kommer sakna insyn rörande vilka skjutvapen de personerna för in i Sverige. Visserligen saknar Polismyndigheten redan i dag kännedom om vilka införseltillstånd för tävling som faktiskt utnyttjas och när införseln i så fall sker. Genom kravet på införsel- tillstånd har dock Polismyndigheten möjlighet att bilda sig en upp- fattning om vilka vapen som kommer föras in i landet.
Polismyndigheten har som tillsynsmyndighet på vapenområdet och som brottsbekämpande myndighet behov av att veta vilka perso- ner som för in skjutvapen i Sverige. Till detta kommer att behovet av att veta exakt när vapnen förts in i Sverige ökar med vårt förslag, eftersom rätten att inneha skjutvapen i Sverige utan innehavstillstånd enligt förslaget ska räknas från dagen för införseln. Visserligen har Polismyndigheten möjlighet att vända sig till Tullverket för att få sådan information vid misstanke om vapenbrott. Det underlättar dock Polismyndighetens brottsbekämpande verksamhet om myndigheten själv har tillgång till uppgifterna. Att Tullverket åläggs en sådan rap- porteringsskyldighet kan inte heller anses belastande för resande med skjutvapen.
Det hade kunnat övervägas om Polismyndigheten bör få direkt- åtkomst till Tullverkets register. Något heltäckande register rörande in- och utförsel av skjutvapen finns dock inte.
Enligt vår mening talar starka skäl för att Tullverket bör åläggas att rapportera sådana införslar som sker med stöd av det nya förenk- lade införselförfarandet till Polismyndigheten. Detsamma gäller sådana införslar som sker med stöd av ett permanent innehavstillstånd som utfärdats av en behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Att någon sådan uppgiftsskyldighet inte finns redan i dag får snarast ses som en lucka i regleringen. Vi föreslår därför att undantaget från
876
SOU 2024:31 | Införsel med stöd av det europeiska skjutvapenpasset |
Tullverkets uppgiftsskyldighet när skjutvapen förs in för tillfällig an- vändning vid jakt eller tävling bör inskränkas till sådana fall där inför- seln sker med stöd av ett införseltillstånd. Förordningen om uppgifts- skyldighet för Tullverket om införsel eller utförsel av skjutvapen bör ändras i enlighet med detta.
I den nya vapenförordningen bör tas in en upplysningsbestäm- melse om var man hittar bestämmelserna om Tullverkets skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten om införsel eller utförsel av skjutvapen.
877
24Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd
24.1Uppdraget
I detta kapitel behandlar utredningen frågan om det är möjligt att förkorta handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd genom effektivisering av ärendena. I kommittédirektiven framhåller reger- ingen att handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd påver- kar både jägare och sportskyttar negativt och att långa handläggnings- tider inte bara berör den som vill söka tillstånd för ett nytt vapen utan även den som behöver förnya sitt tillstånd var femte år enligt 2 kap. 6 a § vapenlagen (1996:67). I direktiven anges att det därför finns skäl att undersöka om handläggningstiderna kan förkortas genom att ären- dena effektiviseras i något avseende. Vidare framhålls att riksdagen har tillkännagett att regeringen ska verka för att handläggningstiderna i vapenlicensärenden (dvs. ärenden om innehavstillstånd) minskar och att det därvid ska övervägas om servicegarantier och ett krav på skynd- sam handläggning eller en skarp tidsgräns bör införas (bet. 2019/20: JuU33 punkt 6, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 6, rskr. 2020/21:398).
Utredningen har därför i uppdrag att
•undersöka om handläggningen i ansökningsärenden – både vad gäller nya innehavstillstånd och tidsbegränsade tillstånd – kan effektiviseras, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Utredningen ska enligt kommittédirektiven samverka med Polis- myndigheten i denna del av uppdraget. Våra överväganden i dessa delar redovisas i avsnitt 24.5–24.7.
879
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
I tilläggsdirektiven anges att det är angeläget att det övervägs om processen vid vapenbyte kan förenklas. Vi har därför i uppdrag att överväga om processen vid vapenbyte kan förenklas, och lämna nöd- vändiga författningsförslag. Eftersom frågan i första hand handlar om att förkorta handläggningstiderna behandlar vi den i detta kapitel, i avsnitt 24.8.
24.2Gällande rätt
Tillståndsärenden enligt vapenlagen handläggs av Polismyndigheten. För handläggningen gäller förvaltningslagen (2017:900). En av för- valtningslagens grundläggande principer är att varje ärende ska hand- läggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Enligt förvaltningslagen finns också en serviceskyldighet. Den inne- bär att myndigheten ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla och att myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges utan onödigt dröjsmål och i den utsträckning som är lämplig med hän- syn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. (6 § förvaltningslagen.)
Bestämmelser som avviker från förvaltningslagen kan finnas i andra lagar eller förordningar. Om så är fallet tillämpas den bestämmelsen (4 § förvaltningslagen). När det gäller vapenärenden finns särskilda be- stämmelser i vapenförordningen (1996:70) om vad en ansökan om olika sorters tillstånd ska innehålla. Dessa bestämmelser utgör sådana spe- ciella bestämmelser som ska tillämpas i stället för förvaltningslagens bestämmelser. Vidare finns det i vapenlagen och vapenförordningen bestämmelser om när beslut blir gällande (10 kap. 2 § vapenlagen och 15 kap. 2 § vapenförordningen). Där finns också bestämmelser om överklagande (10 kap. 1 § vapenlagen och 15 kap. 1 § vapenförord- ningen).
I 20 § förvaltningslagen finns bestämmelser om hur myndigheten ska agera om en framställning, såsom en ansökan i ett vapenärende, är ofullständig eller oklar. I ett sådant fall ska myndigheten i första hand hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin allmänna service- skyldighet. En myndighet får besluta att förelägga den enskilde att avhjälpa en brist som finns kvar, om bristen medför att framställ-
880
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
ningen inte kan läggas till grund för en prövning i sak. I föreläggan- det ska det anges att konsekvensen av att det inte följs kan bli att framställningen inte tas upp till prövning.
I 28 § förvaltningslagen finns bestämmelser om hur beslut fattas. Av paragrafen framgår bl.a. att ett beslut kan fattas av en befattnings- havare ensam eller av flera gemensamt eller automatiserat.
I 11 och 12 §§ finns bestämmelser om vad som gäller vid långsam handläggning. Om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som har inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska myndigheten underrätta parten om detta. I en sådan underrättelse ska myndigheten redovisa anledningen till förseningen (11 §). Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. Myndigheten ska inom fyra veckor från den dag då en sådan begäran kom in antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran. (12 §.)
24.3Bakgrund
Frågor om handläggningstider i ärenden om tillstånd att inneha skjut- vapen har varit uppmärksammade under det senaste decenniet. Bland annat har Justitieutskottet flera gånger behandlat motionsyrkanden om handläggningen av vapentillståndsärenden.
Chefen för Justitiedepartementet gav 2017 en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor på vapenlagstiftningens område. I uppdraget in- gick bl.a. att analysera för- och nackdelar med att utöka vapenhandlares uppgifter i mer okomplicerade tillståndsärenden och att ta ställning till om en sådan utökning bör göras och vad som i så fall ska omfattas av denna utökning. Uppdraget i den delen redovisades i juni 2018 genom promemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30). Utredaren bedömde i promemorian att tillståndsprövningen i vapen- ärenden inte med bibehållen rättssäkerhet kan föras över till vapen- handlare. För att effektivisera tillståndsprövningen och förkorta hand- läggningstiderna i tillståndsärenden bör enligt utredaren i stället Polismyndighetens tillståndsprövning i okomplicerade vapenärenden kunna automatiseras. Handlaren skulle då elektroniskt kunna anmäla ett tilltänkt köp till polisen, som gör en automatiserad prövning av ärendet och inom viss kortare tid – exempelvis några dagar – utfärdar
881
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
ett automatiserat tillståndsbeslut eller meddelar vapenhandlaren att det finns hinder mot att bevilja ansökan. Ges tillstånd kan handlaren därefter lämna ut vapnet till köparen. Promemorian har remitterats och bereds inom Regeringskansliet.
24.3.1Justitieombudsmannens uttalanden
Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen granskat Polis- myndighetens handläggning av vapenärenden. En granskning av hand- läggningstiderna gjordes inom ramen för ett initiativärende som avslu- tades med ett beslut den 18 juni 2014 (dnr 5529-2013). I beslutet gjorde JO vissa uttalanden om godtagbara handläggningstider. Av Rikspolisstyrelsens yttrande i ärendet framgick att den genomsnitt- liga handläggningstiden för vapentillståndsärenden vid landets samt- liga polismyndigheter var ca 40 dagar under 2013. Siffran inkluderade både ärenden som var kompletta när ansökan kom in och sådana som behövde kompletteras på något sätt. JO uttalade att det inte fanns skäl att rikta någon kritik mot en sådan genomsnittlig handläggningstid eller en handläggning som ligger något över den tiden. När det gäller ärenden om vapentillstånd där ansökan är komplett och ytterligare uppgifter inte behöver hämtas in uttalade JO att ärendet bör kunna handläggas och avslutas inom 30 dagar. JO framhöll vidare att ärenden där kompletteringar eller ytterligare uppgifter behövs naturligtvis också ska handläggas snabbt och effektivt.
Från senare tid är en JO-granskning av handläggningen av vapen- ärenden vid Polismyndigheten, rättsavdelningen, rättsenhet Stockholm av särskilt intresse. JO beslutade om inspektionen mot bakgrund av att det under senare delen av sommaren och hösten 2021 skedde en tydlig ökning av antalet klagomål till JO om polisens handläggnings- tider i vapenärenden. Av inspektionsprotokollet (7517-2021) framgår bl.a. följande.
I ärendena granskades framför allt handläggningstider, vad even- tuella avbrott i handläggningen berott på och om ärendehanteringen generellt framstod som ändamålsenlig. Iakttagelser vid inspektionen bekräftade att handläggningstiderna i ansökningsärenden vid rätts- enhet Stockholm inte uppfyllde förvaltningslagens krav på en snabb handläggning, vilket enligt JO inte var godtagbart. JO kunde vidare konstatera att det i många ärenden förekom långa perioder av passi-
882
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
vitet och dröjsmål i handläggningen. JO uttalade att det är av stor vikt att Polismyndigheten är tydlig i sin kommunikation och att det av utfärdade förelägganden klart framgår vad som förväntas, inom vilken tid det ska ske och vad som blir följden om ett föreläggande inte följs.
Ett allmänt intryck vid granskningen var att Polismyndighetens handläggning präglades av en vilja att vara hjälpsam och tillmötesgående gentemot sökanden och andra berörda. I många ärenden förmedlade handläggningen dock en bild av att sökanden i alltför stor utsträckning tilläts styra processen. Ofta beviljades anstånd vid upprepade tillfäl- len och när tiden för ett anstånd gått ut avvaktade man ofta ytter- ligare en tid med att vidta åtgärder. I många av de äldre öppna ärendena var beviljade anstånd och överenskommelser med sökanden eller andra berörda också otydligt dokumenterade och det hade inte angetts något sista datum för den åtgärd som efterfrågats.
Polismyndigheten upplyste i ärendet att anledningen till de långa handläggningstiderna vid rättsenheten var att ärendetillströmningen hade ökat samtidigt som man till följd av resursbrist hade tvingats pri- oritera handläggningen av andra typer av vapenärenden, exempelvis återkallelser av tillstånd. Det hade lett till höga balanser avseende an- sökningsärenden.
I de avslutade ansökningsärenden som granskades hade handlägg- ningen i regel påbörjats först tre till fyra månader efter det att ansö- kan hade registrerats. JO konstaterade att det inte är tillfredsställande och inte kan anses uppfylla förvaltningslagens krav på en snabb hand- läggning. JO kunde dock notera att när handläggningen väl påbörja- des framstod den i huvudsak som effektiv och skyndsam.
I de fall där ansökan behövde kompletteras var föreläggandena oftast tydliga och en sista dag för komplettering angavs. I de flesta fall fram- gick också vad som kunde bli följden av att en komplettering inte kom in. Det gällde dock som regel inte ärenden där ett s.k. förenings- intyg saknades eller ett ingivet föreningsintyg behövde kompletteras. I de fallen angavs ofta inget sista datum för kompletteringen och det hade i flera ärenden tagit lång tid innan intyget eller de efterfrågade kompletteringarna skickats in av föreningen. Polismyndigheten för- klarade att man i de situationerna tillåter en viss tidsutdräkt eftersom föreningen ofta behöver hålla ett styrelsemöte för att kunna fatta beslut om intyg. Enligt Polismyndigheten har man generellt en generös inställning mot sökanden när det gäller tidsfrister och anstånd efter-
883
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
som sökanden, på grund av ärendebalanserna, ofta har väntat länge innan handläggningen påbörjats.
JO framhöll att myndigheten har ett ansvar att driva handlägg- ningen framåt. Utgångspunkten måste enligt JO vara att en ansökan ska vara komplett när den ges in och att sökanden vid brister i ansö- kan bör föreläggas att komplettera den inom en viss kortare tid. Det gäller även brister hänförliga till exempelvis föreningsintyg. JO kon- staterade dock att när en begärd komplettering kom in fortsatte hand- läggningen omgående.
24.3.2Polismyndighetens arbete med vapentillståndsärenden
Enligt regleringsbrevet 2022 skulle Polismyndigheten redovisa hur handläggningstiderna i vapentillståndsärenden har utvecklats och hur utvecklings- och effektiviseringsarbetet inom vapentillståndsproces- sen fortskrider. Av redovisningen skulle det framgå vilket resultat i form av kortare handläggningstider som kan förväntas på kort och lång sikt. Uppdraget redovisas i Polismyndighetens årsredovisning för 2022. Där anges bl.a. följande.1
Under 2022 avslutades 88 328 vapentillståndsärenden vilket var 9 659 fler än vad som registrerades samma år, att jämföra med 2021 då 82 821 ärenden avslutades, vilket var 4 135 färre än vad som regi- strerades.
Under 2022 minskade medianhandläggningstiden för avslutade vapentillståndsärenden märkbart. Det förklaras av den särskilda sats- ningen på vapenområdet genom finansutskottets betänkande 2021/22: FiU1 samt att det infördes en ny modell för ärendefördelning och att stödinsatser vidtogs för att åstadkomma mer nationellt enhetliga handläggningstider. Medianhandläggningstiden för avslutade vapen- tillståndsärenden var 14 dagar kortare under 2022 jämfört med 2021. Med handläggningstid avses den sammanlagda tiden från det att ett ärende om vapentillstånd inkommer till Polismyndigheten till dess att beslut har fattats.
Enligt regleringsbrevet för 2023 skulle Polismyndigheten i årsredo- visningen redovisa hur tilldelade medel för förkortade handläggnings- tider har använts och vilka resultat som har uppnåtts. Av redovisningen
1Statistiken avser inte enbart ärenden om innehavstillstånd utan alla ärenden som inordnas under Polismyndighetens saknummer 551. Detta omfattar innehavstillstånd, lånetillstånd, till- stånd för väktare att låna vapen och utfärdande av duplettbevis.
884
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
skulle vidare framgå hur resursförstärkningarna fortsatt avses an- vändas och vilka resultat som framledes kan förväntas. Av årsredo- visningen för 2023 kan bl.a. utläsas att medianhandläggningstiderna kortats ner ytterligare och låg på 26 dagar jämfört med 34 dagar 2022.
Enligt årsredovisningarna bedrevs under 2022 och 2023 följande utvecklings- och effektiviseringsarbeten i syfte att korta ned hand- läggningstiderna för vapentillståndsärenden och skapa förutsättningar för en mer enhetlig, rättssäker och effektiv handläggning av ärendena.
–Visstidsanställda för handläggning av vapentillståndsärenden rekry- terades. Utökade resurser bidrar till att korta ned handläggnings- tiderna.
–Kvantitativa mål om ett särskilt antal avslutade vapentillstånds- ärenden per vecka samt principer för fördelning av ärenden mellan rättssektionerna beslutades. Beslutet syftade till att ge effekt på kort sikt i form av minskade ärendebalanser och kortare hand- läggningstider.
–En ny modell för ärendefördelning infördes, där inkomna vapen- tillståndsärenden hanteras nationellt och handläggs i kronologisk ordning oberoende av var den sökande har sin hemvist. Modellen skapar förutsättningar för nationellt enhetliga handläggningstider och minskar beroendet av tillgängliga resurser lokalt.
–En digital nationellt enhetlig introduktionsutbildning för hand- läggning av vapentillstånd har tagits fram. Digitaliseringen minskar behovet av utbildare och instruktörer vilket frigör resurser.
–En modell för uppföljning som underlag för styrning och utvärde- ring av genomförda effektiviseringsinsatser utvecklades. Uppfölj- ningen ger underlag till beslut om fortsatta effektiviseringsåtgär- der och skapar förutsättningar för en mer enhetlig och rättssäker handläggning.
–Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13) om vapenlagstiftningen, FAP 551–3 reviderades, och en ny hand- bok för vapenhandläggare togs fram. Styrdokumenten ger stöd i handläggningen av vapentillståndsärenden och tydliggör besluts- processen och bidrar till en mer enhetlig och rättssäker handlägg- ning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser.
885
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
–Utöver handboken för vapenhandläggare togs ett antal handläg- garstöd fram med anledning av nyheter eller förändringar i lag- stiftningen och verkställighetsföreskrifterna. Handläggarstöden bidrar till att skapa förutsättningar för handläggarna att ta sig an nya eller förändrade förutsättningar för prövningen av vapenären- den och på så vis bidra till mer effektiv och rättssäker handlägg- ning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser.
–Ett nytt ärendehanteringssystem, Atlas, som avses införas hösten 2024 utvecklas genom de särskilt tillförda medlen som tillfördes genom Statens budget 2022 – Rambeslutet (2021/22:FiU1). Syste- met förväntas effektivisera handläggningen och frigöra resurser.
–Vapensidor på polisen.se och Intrapolis (Polismyndighetens intra- nät) reviderades. Revideringen på polisen.se förväntas minska in- komna frågor och därmed frigöra resurser. Revideringen på Intra- polis ger stöd i handläggningen av vapentillståndsärenden, tydlig- gör beslutsprocessen och bidrar till en mer enhetlig och rättssäker handläggning. Detta bidrar i sin tur till att frigöra resurser.
De utvecklings- och effektiviseringsarbeten som beskrivs ovan skapar enligt årsredovisningen förutsättningar för en mer enhetlig, rätts- säker och effektiv handläggning av vapentillståndsärenden. Målsätt- ningen för 2024 är att mediangenomströmningstiden i varje polis- region ska vara högst 30 dagar vid årsskiftet 2024/2025.
24.4Dagens handläggningstider
Om statistiken
Polismyndigheten har på förfrågan från utredningen tagit fram stati- stik om handläggningstider för tillståndsärenden avseende åren 2017– 2023. Med handläggningstid avses tiden från det att ansökan kommer in till Polismyndigheten till dess ärendet har avgjorts. Statistiken innefattar såväl ärenden som är kompletta när de kommer in som ären- den där ansökan är ofullständig, t.ex. på så sätt att ansökningsavgif- ten inte är betald eller att tillståndsbeviset inte är ingivet när detta krävs. Det bör noteras att sökanden enligt den nuvarande handlägg- ningsrutinen ges 90 dagar på sig att komplettera ärendet med ansök- ningsavgift innan det fattas ett beslut om avvisning. Det bör vidare
886
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
noteras att det förekommer att avslutade ärenden öppnas upp igen efter relativt lång tid. Detta kan ske när en tillståndshavare hittar ett tidigare borttappat tillståndsbevis och ger in det till Polismyndigheten. Så som Polismyndighetens datasystem i nuläget är upplagt registre- ras ett sådant ärende som om handläggningen pågått under hela tiden från det att den ursprungliga ansökan inkom och till dess tillstånds- beviset gavs in, vilket i vissa fall kan vara månader eller till och med år efter att det ursprungliga ärendet avslutades. Man bör också upp- märksamma att ärenden som gäller s.k. inköpstillstånd, dvs. tillstånd att köpa ett obestämt vapen av en viss typ, modell, fabrikat och kaliber, inte avslutas förrän det antingen framkommit att ett köp inte skett inom sexmånadersfristen enligt 2 kap. 7 § vapenlagen, eller tillstånds- havaren meddelar att ett köp skett och Polismyndigheten utfärdat ett tillståndsbevis. (3 kap. 5 och 6 §§ vapenförordningen). I sådana ärenden kommer handläggningstiden alltså många gånger att omfatta mer eller mindre lång tid efter det att tillståndsfrågan avgjorts.
Medelvärde och median
I statistiken redovisas både medelvärdet och medianvärdet. Medel- värdet är summan av värdena, dvs. handläggningstiderna, i den aktu- ella redovisningsgruppen dividerat med antalet ärenden i gruppen. Medianen är det gränsvärde som delar gruppen, dvs. ärendena, i två lika stora halvor. Ena halvan av gruppen har ett värde som ligger över den gräns som medianen anger, och den andra halvan av gruppen har värden under. Beroende på vad man vill undersöka kan medelvärde eller median vara lämpligast. Ett medelvärde har fördelen att man tar hänsyn till alla mätvärdena i gruppen. Medianen brukar anses vara ett lämpligt mått om observationer har en sned fördelning med många höga eller låga värden eller om någon i gruppen har ett extremt värde som drar upp hela gruppens genomsnitt. I motsats till medelvärdet påverkas inte medianen av sådana extremvärden.2
2Källa SCB:s webbplats, www.scb.se.
887
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
Handläggningstiderna
Den statistik som Polismyndigheten tillhandahållit avseende inne- havstillstånd redovisas i nedanstående tabell.
Tabell 24.1 Jämförelse handläggningstider i median 2017–2023
Uppdelat på region samt nationellt
Region | 2017 | 2018 | 2019 | 2020 | 2021 | 2022 | 2023 | |
Bergslagen | 54 | 62 | 43 | 30 | 33 | 28 | 19 | |
Mitt | 14 | 22 | 26 | 28 | 34 | 33 | 25 | |
Nord | 35 | 29 | 29 | 32 | 57 | 35 | 23 | |
Stockholm | 54 | 76 | 63 | 59 | 87 | 65 | 46 | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Syd | 44 | 69 | 71 | 45 | 68 | 30 | 39 | |
Väst | 28 | 37 | 63 | 45 | 62 | 36 | 21 | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Öst | 63 | 38 | 21 | 21 | 29 | 29 | 33 | |
Nationellt | 41 | 44 | 46 | 35 | 51 | 35 | 28 | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Källa: Polismyndigheten. |
|
|
|
|
|
|
| |
Tabell 24.2 Jämförelse handläggningstider i medel 2017–2023 |
|
| ||||||
| Uppdelat på region samt nationellt |
|
|
|
| |||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Region | 2017 | 2018 | 2019 | 2020 | 2021 | 2022 | 2023 | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bergslagen | 68,5 | 73 | 57,9 | 52,7 | 49,6 | 47,3 |
| 37,6 |
Mitt | 28,0 | 34 | 40,5 | 36,7 | 50,9 | 49,3 | 44,1 | |
Nord | 53,8 | 50 | 48,9 | 46,0 | 62,8 | 52,2 |
| 40,7 |
Stockholm | 68,5 | 89 | 93,8 | 79,4 | 108,3 | 93,2 | 68,4 | |
|
|
|
|
|
|
|
| |
Syd | 60,8 | 76 | 79,2 | 59,7 | 75,0 | 53,5 |
| 54,5 |
Väst | 41,6 | 47 | 72,4 | 59,5 | 74,2 | 57,5 | 38,4 | |
|
|
|
|
|
|
|
| |
Öst | 66,2 | 47 | 36,3 | 32,8 | 39,0 | 40,9 |
| 46,4 |
Nationellt | 32,4 | 60 | 63,9 | 53,7 | 67,4 | 58,4 | 47,0 | |
Källa: Polismyndigheten.
Av redogörelsen kan bl.a. följande utläsas.
Fyra av de sju regionerna hade under 2023 en handläggningstid för ärenden om innehavstillstånd som i median var lägre än 30 dagar. Två regioner hade en handläggningstid för sådana ärenden som i median var mellan 30 och 40 dagar. Region Stockholm utmärkte sig genom längre handläggningstider avseende innehavstillstånd. Där var median- värdet för innehavstillstånd 46 dagar, vilket dock var en stor minsk- ning jämfört med föregående år. I samtliga regioner utom Syd och Öst
888
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
hade handläggningstiderna minskat jämfört med föregående år. I flera regioner var minskningen påtaglig. Sett till hela landet hade handlägg- ningstiderna för innehavstillstånd i median minskat från 35 dagar 2022 till 28 dagar 2023.
Om man i stället ser till de genomsnittliga handläggningstiderna kan man konstatera att dessa generellt var längre än mediantiderna. Dock hade de minskat i fyra av sju regioner och i flera regioner påtag- ligt. Den nationella genomsnittliga handläggningstiden hade minskat från 58,4 dagar till 47 dagar under 2023.
24.5Utgångspunkter för övervägandena
Bedömning: Förvaltningslagens krav innebär att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. För ett komplett ärende bör en rikt- linje vara att ärendet avgörs inom 30 dagar. När ärendet behöver kompletteras bör en längre handläggningstid godtas. Myndigheten har dock ett ansvar att driva handläggningen framåt även i dessa fall.
Polismyndigheten har tillförts ökade resurser för att korta ned handläggningstiderna och har vidtagit ett flertal åtgärder som syf- tar till en snabbare handläggning. De insatser som gjorts för att korta ner handläggningstiderna har gett effekt. Handläggnings- tiderna framstår i dagsläget som godtagbara.
Skälen för bedömningarna
Som framgår i de föregående avsnitten har frågan om långa hand- läggningstider i ärenden om innehavstillstånd diskuterats under lång tid. En obefogat lång handläggningstid är inte förenlig med förvalt- ningslagens krav på att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Från den enskilde sökandens perspektiv är det inte bara frustrerande med en lång handläggnings- tid, utan det kan också finnas ekonomiska aspekter. Den som på våren har sökt tillstånd för ett vapen som är avsett att användas vid höstens älgjakt har ett befogat intresse av att vapnet faktiskt kan an- vändas för det tänkta ändamålet. Sökanden kan exempelvis ha gjort
889
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
investeringar för att kunna delta i jakten. För en vapenhandlare inne- bär en alltför lång handläggningstid att handlaren inte kan ta betalt för det sålda vapnet och inte heller ta in nya vapen i lagret. Obefogat långa handläggningstider har alltså en negativ inverkan även på vapen- handlarnas verksamhet.
Även en alltför långsam handläggning av ärenden om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd är oacceptabel. För sådana ärenden gäller att tillståndet fortsätter att gälla till dess att beslut i fråga om det nya till- ståndet har fått laga kraft, förutsatt att tillståndshavaren har gett in en ansökan om förnyat tillstånd senast fyra veckor innan giltighets- tiden för det gällande tillståndet går ut. Polismyndigheten har som rutin att i god tid dessförinnan skicka ut en påminnelse till tillståndshava- ren, vilket minskar risken för att den enskilde missar tidsfristen. För- utsatt att den enskilde ger in ansökan inom den angivna fristen har en långsam handläggning mindre betydelse. Det har dock framkommit att en påminnelse inte alltid skickas ut, vilket ökar risken för att till- ståndshavaren missar fyraveckorsfristen. För den som av glömska eller annat skäl råkat ge in sin ansökan om förnyelse för sent kan en lång- sam handläggning få stora konsekvenser, eftersom det ökar risken för att tillståndet löper ut under handläggningstiden. Vi föreslår dock i av- snitt 10.8.5 en föreskrift om att Polismyndigheten alltid ska skicka en underrättelse när tre månader återstår av tillståndstiden för ett tidsbe- gränsat tillstånd. Vi föreslår vidare i avsnitt 10.8.7 att det tidigare gäl- lande tillståndet ska fortsätta gälla under prövningen av en ansökan om förnyat tillstånd så snart ansökan getts in före giltighetstidens utgång.
Någon skarp tidsgräns inom vilket ett ärende ska ha avslutats följer inte av förvaltningslagen eller vapenregleringens bestämmelser. Det ligger i sakens natur att handläggningstiden kan variera beroende på om ansökningen är komplett från början eller om sökanden måste före- läggas att inkomma med komplettering. JO har uttalat att ett kom- plett ärende bör kunna avgöras inom 30 dagar. Detta framstår som rimligt. En totalt sett längre handläggningstid måste accepteras om an- sökningen inte är fullständig. Det är också naturligt att ett mer kom- plicerat ärende kan ta något längre tid att handlägga än ett okomplicerat. Vidare måste det inom rimliga ramar accepteras att handläggnings- tiderna varierar något beroende på ärendetillströmningen och andra omständigheter. JO uttalat att det inte finns anledning att rikta någon kritik mot en genomsnittlig handläggningstid på omkring 40 dagar eller en handläggning som ligger något över den tiden.
890
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Som JO framhållit är det alltid Polismyndighetens ansvar att driva handläggningen i ett ärende framåt och att i övrigt handlägga ärendet snabbt och effektivt (se avsnitt 24.3.1). Utgångspunkten ska vara att ansökningen är komplett när den kommer in, och att sökanden i annat fall ges möjlighet att inom en viss kortare tid komplettera ansök- ningen. Det bör alltså krävas att även sökanden är aktiv för att avhjälpa brister i ansökningen så att ärendet kan avgöras.
Polismyndigheten har från 2022 fått ökade anslag i syfte att hand- läggningstiderna i vapenärenden ska bli kortare. Myndigheten har vid- tagit ett antal åtgärder, som räknats upp i avsnitt 24.3.2. Detta arbete fortsätter. Den redovisade statistiken och Polismyndighetens årsredo- visningar för 2023 och 2024 visar att de insatser som gjorts för att korta ner handläggningstiderna har gett effekt och att utvecklingen går åt rätt håll. Under 2022 var handläggningstiderna betydligt kortare än under föregående år. Den positiva utvecklingen har fortsatt under 2023. Den nationella medianhandläggningstiden hade då förkortats ytterligare och låg på 28 dagar. Handläggningstiderna i median ligger i flertalet regioner omkring eller under 30 dagar. Vidare ligger hand- läggningstiderna såväl nationellt som i flertalet regioner relativt väl i linje med JO:s uttalanden om genomsnittlig handläggningstid. Det finns enligt vår bedömning goda skäl att fästa större vikt vid median- värdet än medelvärdet, eftersom medelvärdet kan påverkas av extrem- värden, såsom ett begränsat antal ärenden med extremt långa hand- läggningstider (jfr avsnitt 24.4 om tänkbara orsaker till det). Det bör i sammanhanget särskilt framhållas att Polismyndigheten nyligen har infört en nationell ärendekö, vilket innebär att skillnaderna mellan regionerna kan förväntas minska betydligt.
24.6Det bör inte införas ett krav på särskild skyndsamhet, en skarp tidsgräns eller servicegarantier
Bedömning: De krav på snabb handläggning som följer av förvalt- ningslagen är tillräckligt höga. Det bör därför inte införas ett krav på att ärenden om innehavstillstånd ska handläggas skyndsamt eller att ärendena ska avslutas inom en viss angiven tid. Det bör inte heller införas servicegarantier.
891
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
Skälen för bedömningarna
Det är inte befogat att ställa krav på särskilt skyndsam handläggning
En fråga som tas upp i kommittédirektiven är om det finns anledning att ställa upp särskilda krav på skyndsamhet när det gäller handlägg- ning av ärenden om tillstånd enligt vapenlagen. Vi gör följande över- väganden.
Enligt förvaltningslagen ska varje ärende handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (se 9 § första stycket förvaltningslagen). Förvaltningslagen tillämpas på ett stort antal ärendetyper av vitt skilda slag. Den grund- läggande regeln om effektiv handläggning är utformad för att svara mot de krav som i allmänhet kan ställas på myndigheternas ärende- hantering. I vissa fall kan det gälla ett krav på särskild skyndsamhet. Ett sådant krav ger då uttryck för att ärendekategorin är särskilt bråds- kande. Ett krav på skyndsam handläggning brukar ges innebörden att ärenden eller mål av det angivna slaget ska behandlas med förtur. Frågan om det bör ställas krav på skyndsam handläggning handlar alltså om det avseende dessa ärenden bör ställas högre krav på skyndsamhet än vad som annars följer av förvaltningslagen.
Vissa ärenden enligt vapenlagen kan vara brådskande. Det gäller framför allt ärenden där det har beslutats om omhändertagande av ett vapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare och tillstånds- bevis på grund av risk för missbruk eller att det är sannolikt att till- ståndet att inneha vapnet kommer att återkallas (6 kap. 4 § vapen- lagen). I ett sådant fall ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt (6 kap. 4 a § vapenlagen). Ärenden som rör ansökning om eller förnyelse av vapentillstånd framstår emellertid inte som typiskt sett mer brådskande än andra ärenden som handläggs enligt förvalt- ningslagen. Det finns ett antal ärendetyper som påverkar enskilda och där det inte gäller något särskilt skyndsamhetskrav. Ett exempel är Polismyndighetens hantering av ärenden som rör utfärdande av pass. Möjligheten att få ett pass utfärdat eller förnyat framstår som minst lika angelägen som möjligheten att få eller förnya ett tillstånd att inne- ha skjutvapen. Det ställs i passlagen (1978:302) inte något generellt krav på skyndsam handläggning för passärenden. Ett annat exempel är olika slags förmåner enligt socialförsäkringsbalken (2010:110), så- som föräldrapenning, sjukpenning och bostadsstöd. Fastän beslutet
892
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
i sådana ärenden många gånger har en stor betydelse för den enskilde gäller inte något krav på särskilt skyndsam handläggning.
Man kan också jämföra med ärendetyper som är förenade med ett krav på skyndsam handläggning. Ett exempel på det är ärenden om bygglov. För sådana ärenden gäller enligt 9 kap. 27 § plan- och bygg- lagen (2010:900) ett krav på att byggnadsnämnden handlägger ärendet skyndsamt, vilket konkretiseras på så sätt att beslut ska fattas inom tio veckor från det att en komplett ansökan kom in. Om det är nöd- vändigt på grund av handläggningen eller utredningen i ärendet, får tidsfristen förlängas en gång med högst tio veckor. Om tidsfristen överskrids ska avgiften reduceras enligt vissa fastställda principer (12 kap. 8 a § plan- och bygglagen). Det övergripande syftet med tids- fristerna är att uppnå en effektiv byggprocess, vilket är av stor bety- delse för att möta behovet av nya bostäder (se bl.a. prop. 2017/18:210 Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan, s. 13). Detta är ett intresse som från såväl samhällssynpunkt som individuell syn- punkt väger betydligt tyngre än det i och för sig befogade intresset av att få en ansökan om rätt att inneha skjutvapen snabbt prövad.
Vår bedömning är mot denna bakgrund att det inte är befogat att för innehavstillståndsärenden uppställa ett krav på att ärendena ska handläggas skyndsamt. Ett sådant krav skulle ge uttryck för högre för- väntningar på skyndsamhet än vad som är befogade utifrån hur bråds- kande och angelägna ärendena är jämfört med andra ärenden som handläggs enligt förvaltningslagen. Ett krav på att innehavstillstånds- ärenden handläggs med förtur skulle vidare innebära en risk för fel- prioriteringar. Ett generellt krav på skyndsam handläggning bör där- för inte införas.
Det är inte befogat att ställa upp en särskild tidsgräns
En näraliggande fråga som också tas upp i kommittédirektiven är om man bör införa en skarp tidsgräns inom vilken handläggningen ska vara avslutad. Om en sådan gräns ska införas, bör den rimligen utgå ifrån den dag då ansökan är komplett och sökanden alltså gjort vad som ankommer på honom eller henne för att ärendet ska kunna avgöras. JO har uttalat att ett komplett ärende bör kunna avgöras inom 30 dagar. Som anförs i föregående avsnitt är det inte befogat att ställa högre krav på skyndsamhet i och för sig än de krav som följer av förvalt-
893
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
ningslagen. En tidsgräns skulle således endast ha syftet att skapa ytter- ligare incitament för Polismyndigheten att leva upp till de krav som redan gäller. Med hänsyn till detta anser vi att det som kan övervägas är en tidsgräns som går ut på att ett ärende om innehavstillstånd, in- klusive ärenden om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd, ska avgöras senast 30 dagar efter det att ansökan var komplett.
Det skäl som kan anföras till stöd för införande av en 30-dagars- gräns är, som redan nämnts, att det skapar ett incitament för Polis- myndigheten att handlägga kompletta ärenden så snabbt och effektivt som förvaltningslagen kräver. Det framgår av redogörelserna i av- snitt 24.3.1 och 24.4 att det har förekommit oacceptabelt långa hand- läggningstider, att det har funnits stora skillnader mellan regionerna och att det på sina håll funnits perioder då det dröjt flera månader innan handläggningen av ett ärende påbörjats. Detta är naturligtvis inte godtagbart. Emellertid kan de skäl som nyss anförts om ett krav på särskilt skyndsam handläggning till stor del anföras även beträf- fande frågan om införande av en tidsgräns. Ett krav på så snabb hand- läggning som är befogad följer redan av förvaltningslagen. Om Polis- myndigheten inte förmår leva upp till detta krav bör man i första hand undersöka vilka lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som kan vid- tas för att effektivisera handläggningen snarare än att konstruera ytter- ligare tidsgränser som strängt taget endast ger uttryck för de krav som redan gäller. Risken för att Polismyndigheten tvingas göra felaktiga prioriteringar om en skarp tidsgräns införs är uppenbar. Dessutom går det inte att bortse ifrån att det finns kompletta ärenden med speciella omständigheter där det kan vara befogat att handläggningen tar något längre tid.
Ett tungt vägande argument mot införande av en skarp tidsgräns är att utvecklingen under de senaste åren har gått åt rätt håll och att handläggningstiderna i dagsläget framstår som godtagbara. Vidare på- går det ett aktivt effektiviserings- och utvecklingsarbete inom Polis- myndigheten som syftar till att åstadkomma en mer enhetlig, rätts- säker och effektiv handläggning av vapenärenden.
Sammantaget anser vi att det i dagsläget inte finns tillräckligt starka skäl för att man ska införa en skarp tidsgräns.
894
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Servicegarantier
I kommittédirektiven nämns införande av servicegarantier som en möjlighet att överväga i syfte att åstadkomma effektivare handlägg- ning. Det hänvisas till att servicegarantier tagits upp i tillkännagivan- den som en åtgärd som bör utredas (bet. 2019/20:JuU33 punkt 6, rskr. 2019/20:304 och bet. 2020/21:JuU30 punkt 6, rskr. 2020/21:398). Någon definition av servicegaranti ges inte i kommittédirektiven och inte heller i de bakomliggande tillkännagivandena eller motionerna. Vi har därför undersökt hur begreppet i allmänhet används. Vissa kommuner tillämpar i dag något som de kallar för servicegarantier. Med detta avses såväl ett löfte som en upplysning om vad den enskilde kan förvänta sig av kommunen på de områden där servicegarantier gäller. Det kan t.ex. handla om att alla barn garanteras förskoleplats inom en viss tid, att olika ärenden inom vård och omsorg ska avgöras inom en viss tid eller att arbetslösa ungdomar inom en viss tid ska erbjudas aktivering. I vissa fall erbjuds den enskilde någon form av ekonomisk kompensation för att kommunen inte levt upp till garantin. Det kan t.ex. handla om att den som inte erbjudits förskoleplats inom rätt tid får ett antal avgiftsfria månader på förskolan, eller att ett barn som inte fått delta i kommunal simskola som garanterats får gratis inträde till ett kommunalt badhus. I andra fall berättigar garantin den enskilde till en förklaring från kommunen eller ett besked om när kommunen kommer att fullgöra sitt åliggande. Garantierna är inte för- fattningsreglerade utan utgör ett frivilligt åtagande från kommunen.
Servicegarantier på vapenområdet skulle mot denna bakgrund kunna handla om ett åtagande från Polismyndigheten att handlägga ären- den inom en viss tid och att åtagandet är kopplat till någon form av rättighet för sökanden att få en förklaring, ett besked om när ärendet ska avgöras eller ekonomisk kompensation. Vi betraktar alltså inte saken som en fråga som bör regleras författningsvägen. Däremot skulle det kunna tänkas att regeringen i regleringsbrevet eller i särskild ord- ning ger Polismyndigheten ett uppdrag att införa servicegarantier.
De skäl som talar för införande av någon form av servicegaranti är i huvudsak desamma som de skäl som kan anföras för införande av en skarp tidsgräns. Det handlar alltså om att skapa tydliga incita- ment för Polismyndigheten att handlägga och avgöra ärenden om innehavstillstånd inom rimlig tid. Även skälen som talar emot ett in- förande av servicegarantier är i allt väsentligt desamma. Det finns
895
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
alltså enligt vår bedömning övervägande skäl som talar emot inför- ande av servicegarantier.
24.7Andra åtgärder för en effektivare handläggning
Bedömningar: De åtgärder som vidtas och planeras inom ramen för Polismyndighetens utvecklingsarbete förväntas – tillsammans med utredningens förslag – på både kort och lång sikt skapa för- utsättningar för Polismyndigheten att leva upp till förvaltnings- lagens krav på en effektiv handläggning. En förutsättning är dock att myndigheten har tillräckliga resurser. Regeringen bör därför, i samråd med Polismyndigheten, löpande följa upp och bedöma om myndighetens resurstilldelning är tillräcklig för att myndigheten på ett bra sätt ska kunna utföra sitt uppdrag avseende vapenärenden.
Den ökade digitaliseringen underlättar handläggningen och minskar risken för inkompletta ansökningar. Det finns inget rätts- ligt hinder mot att Polismyndigheten inför en möjlighet till automa- tiserat beslutsfattande i tillståndsärenden. Det bör dock överläm- nas åt Polismyndigheten att bedöma om effektiviseringsvinsterna med ett system med automatiskt beslutsfattande är så stora att de motiverar kostnaden för systemutveckling.
Skälen för bedömningarna
Staten ansvarar för att Polismyndigheten ges tillräckliga resurser
För att Polismyndigheten ska kunna utföra sitt uppdrag att hantera innehavstillståndsärenden på ett effektivt sätt, utan att åsidosätta andra uppdrag, krävs att myndigheten ges tillräckliga resurser. Myndigheten behöver bl.a. kunna anställa och utbilda tillräckligt många handläg- gare. Man behöver också ha resurser för att kunna bedriva ett aktivt utvecklingsarbete där man kan identifiera problem och bromsklossar, förbättra rutiner och handböcker, informationsmaterial och ansök- ningsblanketter etc. Resurser krävs även för att myndigheten ska kunna utveckla, förvalta och vidareutveckla ärendehanteringssystem som möjliggör en effektiv handläggning och framtagande av en rätt- visande statistik som underlättar en löpande uppföljning.
896
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Polismyndigheten har tillförts 50 miljoner kronor per år från 2022 och framåt för att möjliggöra kortade handläggningstider rörande vapenlicenser (2021/22:FiU1 s. 65., rskr. 2021/22:46). Anslagsökningen har bl.a. använts för att anställa mer personal som arbetat ned balanser. Medlen används även för utveckling av ett nytt ärendehanterings- system, som förväntas kunna bidra till en effektiviserad handläggning och möjliggöra bättre och mer rättvisande statistik om bl.a. hand- läggningstider. Som framgår av avsnitt 24.3.2 bedrivs det ett intensivt utvecklingsarbete inom myndigheten i syfte att handläggningen ska effektiviseras och personalresurserna användas mer effektivt. Resurs- tillskottet har enligt Polismyndighetens årsredovisning för 2022 varit en av de avgörande faktorer som lett till förkortade handläggnings- tider.
Den särskilda satsningen upphör vid årsskiftet 2024/2025. Enligt uppgift från Polismyndigheten är prognosen att utvecklingsarbetet då ska ha gett sådant resultat att personalresursen ska kunna återgå till det normala. I dagsläget bedömer Polismyndigheten att något särskilt resurstillskott inte behövs efter det att den särskilda satsningen upphör. Vi bedömer dock att regeringen i samråd med Polismyndig- heten löpande bör bedöma om myndighetens resurstilldelning är tillräcklig för att polisen på ett bra sätt ska kunna utföra sitt uppdrag avseende vapenärenden.
Utredningens förslag om en förbättrad vapenreglering
Den andra grundförutsättningen för en effektiv ärendehantering är att det finns ett regelverk som är överskådligt, lätt att tillämpa och inte innehåller krav på kontroll eller handläggningsåtgärder som inte är befogade. Som vi har utvecklat närmare på flera håll i betänkandet lever dagens vapenreglering inte upp till kraven på att regelverket ska vara överskådligt och lätt att tillämpa. Tvärtom är tillståndsregleringen i flera avseenden svår att förstå, till och med när det gäller grund- läggande aspekter som vilka bestämmelser som ska tillämpas i vilka situationer. Regleringen brister i överskådlighet och det är i vissa fall svårt att veta hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra. När det gäller skyttesammanslutningars och andra organisationers inne- hav ger regleringen knapphändig vägledning om vad som över huvud taget ska gälla.
897
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
Vi har enligt kommittédirektiven i uppdrag att lämna förslag om hur man kan göra regleringen mer överskådlig och lättillgänglig. I detta slutbetänkande lämnar vi förslag till en ny vapenlag och ny vapen- förordning. Vi anser att den föreslagna regleringen innebär stora för- bättringar i förhållande till den nuvarande och att dessa förbättringar kan bidra till en effektivisering av Polismyndighetens hantering av tillståndsärenden. Många av dessa förbättringar handlar om reglering- ens struktur och redaktionella och språkliga utformning. Dessa för- bättringar kan förväntas underlätta för polisens handläggare och andra som ska tillämpa bestämmelserna att orientera sig i och förstå regler- ingen. Detta kan dessutom förväntas främja en enhetlig tillämpning, vilket är viktigt för rättssäkerheten och tilltron till systemet.
Vi föreslår även flera materiella ändringar som kan förväntas under- lätta bedömningen i ärendena. Här kan man särskilt nämna förslaget om en utvidgning av vapengarderoben för jakt, som förväntas minska antalet ärenden som kräver behovsprövning (se avsnitt 7.5). Vidare kan nämnas förslagen om en förtydligad reglering om vilka krav som ställs för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen (kapitel 9) och om förutsättningarna för privata samlare, museer, skyttesamman- slutningar och bevakningsföretag att inneha skjutvapen (avsnitt 8 och 11–13).
En tydligare, fullständigare och mer överskådlig reglering under- lättar inte bara handläggningen utan gör det också lättare för sökande att förstå vad som gäller och vilka krav som ställs på dem. Vi lämnar också vissa förslag om tydligare ansökningsbestämmelser (se bl.a. avsnitt 5.7). Detta minskar också risken för bristfälliga ansökningar som i sin tur leder till fördröjning av handläggningen.
Vidare lämnar vi i avsnitt 16.9 förslag som innebär att tillstånds- bevis i original inte längre ska behöva ges in i samband med en ansökan om innehavstillstånd (jfr 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen) (jfr även avsnitt 10.8.6). Det är enligt uppgift från Polismyndigheten vanligt att tillståndsbeviset inte ges in i samband med ansökan och att det därför måste skickas ut ett föreläggande. I vissa fall krävs det även att Polismyndigheten kontaktar överlåtaren för att be honom eller henne att skicka in tillståndsbeviset. Detta är arbetskrävande och väntan på tillståndsbeviset gör att handläggningen drar ut på tiden. Förslagen innebär att beslut om innehavstillstånd ska kunna fattas utan att tillståndsbeviset getts in, vilket kan förväntas förkorta tiden från ansökan till beslut i ganska många ärenden om överlåtelser från
898
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
andra än vapenhandlare. I kapitel 15 föreslår vi införande av en möj- lighet att utfärda elektroniska tillståndsbevis avseende innehavs- tillstånd. Med sådana tillståndsbevis slipper man hantering av fysiska papper och med att samla in tillståndsbevis när de inte längre gäller. På sikt ser vi betydande effektivitetsvinster med ett sådant system.
Polismyndighetens utvecklings- och förbättringsarbete
Vår bedömning är att Polismyndigheten med det särskilda tidsbegrän- sade resurstillskottet och våra förslag ges betydligt bättre förutsätt- ningar än förut att på ett effektivt, enhetligt och rättssäkert sätt hand- lägga vapenärenden. Det framgår av avsnitt 24.3.2 att Polismyndigheten bedriver ett aktivt utvecklings- och förbättringsarbete. Detta arbete har, tillsammans med resursförstärkningen, lett till att man kunnat arbeta bort balanser och korta ned handläggningstiderna. I skrivande stund pågår ett arbete med att omarbeta myndighetsföreskrifterna på området och att ta fram en handbok som ska ersätta de allmänna råden. Etapp ett i arbetet är nu avklarad och arbetet beräknas bli klart under 2024. Styrdokumenten kan förväntas ge ett bättre stöd i handlägg- ningen av tillståndsärenden. Polismyndighetens ambition är att de ska tydliggöra beslutsprocessen och bidra till en mer enhetlig och rätts- säker handläggning, vilket i sin tur ska bidra till att frigöra resurser. Inom ramen för arbetet med det nya ärendehanteringssystemet ser man även över och utvecklar de checklistor och andra handläggnings- stöd som handläggarna använder.
Myndigheten har vidare stegvis infört nationell ärendekö, vilket innebär att alla regionala resurser används för att handlägga ärenden, oavsett vilken region som ärendet rör. Tanken är att man därigenom skapar förutsättningar för nationellt enhetliga handläggningstider och minskar beroendet av tillgängliga resurser lokalt.
Här kan även nämnas det pågående arbetet med ett nytt ärende- hanteringssystem, Atlas, som avses införas hösten 2024. Polismyndig- heten har angett att det nuvarande systemet är omodernt och svårt att göra ändringar i. Det nya och moderna systemet förväntas effek- tivisera handläggningen och frigöra resurser.
Slutligen har Polismyndigheten utvecklat en modell för uppfölj- ning som underlag för styrning och utvärdering av genomförda effekti- viseringsinsatser. Uppföljningen ger underlag till beslut om fortsatta
899
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
effektiviseringsåtgärder. Tanken är att detta skapar förutsättningar för en mer enhetlig och rättssäker handläggning.
Av det sagda framgår att Polismyndigheten har vidtagit flera åtgär- der för att komma till rätta med och för framtiden förebygga långa handläggningstider, och att arbetet med ytterligare förbättringar pågår, bl.a. med stöd av den nya modellen för uppföljning. Det finns goda skäl för att tro att de åtgärder som vidtas och planeras, tillsammans med våra förslag, på både kort och lång sikt kommer att skapa förut- sättningar för Polismyndigheten att leva upp till förvaltningslagens krav på en effektiv handläggning. Frågan är om det finns ytterligare åtgärder som skulle kunna vidtas för en effektivisering av handlägg- ningen. Vi diskuterar detta i det följande.
Digitaliserad ärendehandläggning
Arbetet med att digitalisera Polismyndighetens handläggning i till- ståndsärenden är pågående. Det finns numera en möjlighet att i alla typer av tillståndsärenden göra sin ansökan med en e-tjänst på polisens hemsida. Av årsredovisningarna för 2022 och 2023 framgår även att andelen ansökningar som görs via e-tjänster ökar. Under 2023 gjordes 56 procent av ansökningarna via en e-tjänst. Detta är en positiv ut- veckling. För många är det enklare att fylla i en elektronisk blankett än att behöva hämta eller skriva ut ett pappersformulär. Genom e-tjäns- tens utformning och olika inlagda spärrar, kan man minska risken för att sökanden missar att fylla i någon uppgift som behövs för att polisen ska kunna pröva ansökan. Andelen kompletta ansökningar kan alltså öka. En komplett och korrekt ifylld ansökan går snabbare att behandla än en ansökan där det krävs kompletteringar. Det nya ärende- hanteringssystem som är under utveckling är tänkt att i framtiden att kunna hantera viss enklare sortering och uppmärksamma vissa brister i ansökningen, såsom att någon bilaga saknas.
Vid köp från någon annan än en vapenhandlare måste tillstånds- beviset i original bifogas, om det finns i behåll (se 2 kap. 6 § andra stycket vapenförordningen). Vi föreslår i avsnitt 16.9 att detta krav tas bort. Därigenom kan handläggningen i fler ärenden bli elektronisk. I kapitel 15 föreslår vi vidare införande av elektroniska tillståndsbevis, som skulle innebära att momentet med ingivande av tillståndsbevis kan slopas.
900
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Planen är vidare att det nya ärendehanteringssystemet på sikt ska kunna hantera betalningar. I dagsläget är det av praktiska skäl nöd- vändigt att skicka ut en betalningsavi när ansökan tagits emot. Detta medför i sig en viss fördröjning av handläggningen. I framtiden kom- mer det att bli möjligt att betala redan i samband med ansökan.
Möjligheten att göra ansökan på en pappersblankett finns fortfar- ande kvar. Numera skannas dock ansökningarna in så att de kan han- teras digitalt. Handlingarna är tillgängliga för landets alla handläg- gare, oavsett vilken region som ärendet tillhör. Som nämnts tidigare är ärendekön numera nationell och inte regional.
Automatiserat beslutsfattande
I departementspromemorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30 s. 102–104) förespråkades införande av en ordning med automatiserat beslutsfattande i vissa enklare tillståndsärenden. Man skisserade en ordning som skulle kunna gå ut på att vapenhandlaren elektroniskt anmäler ett tilltänkt köp till polisen, som har att göra en automatiserad prövning av ärendet och inom en viss kortare tid ut- färda ett automatiserat tillståndsbeslut, eller meddela vapenhandlaren att det finns hinder mot att bevilja ansökan. Det framhölls att vapen- handlaren därigenom snabbt och enkelt skulle få besked om handlaren får lämna ut försålda vapen. Vidare sägs i promemorian att utgången vid en automatiserad prövning styrs av ett givet antal parametrar utan utrymme för mänskliga bedömningar. Enligt vad Polismyndig- heten då hade angett skulle en sådan automatiserad tillståndsprövning kunna tillämpas i ärenden som inte förutsätter en bedömning av sök- andens behov, dvs. främst i ärenden som avser jaktvapen inom vapen- garderoben. I promemorian gjordes bedömningen att en sådan auto- matiserad ärendehandläggning skulle förkorta handläggningstiderna i de enklaste typerna av tillståndsärenden, men att det skulle förut- sätta utveckling av Polismyndighetens system för elektronisk kom- munikation.
Av 28 § förvaltningslagen följer att ett förvaltningsbeslut kan fattas av en befattningshavare ensam eller av flera gemensamt eller automatiserat. Med automatiserade beslut avses beslut som fattas maskinellt utan att någon enskild befattningshavare på myndigheten tar någon aktiv del i själva beslutsfattandet i det enskilda fallet
901
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
(prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny för- valtningslag, s. 315). Vapenlagen och vapenförordningen innehåller inte några bestämmelser om vilka befattningshavare inom Polis- myndigheten som fattar beslut i vapenärenden och inte heller om beslut ska fattas av en ensam handläggare eller kollektivt. Detta regle- ras av Polismyndighetens interna styrdokument. Besluten fattas i dag av handläggare. Något rättsligt hinder mot att Polismyndigheten in- för en möjlighet till automatiserat beslutsfattande föreligger inte. Som framhölls i Ds 2018:30 finns det dock begränsningar i fråga om vilka ärenden som skulle kunna bli aktuella för sådan handläggning. Det är tveksamt om det är möjligt eller lämpligt att tillämpa automa- tiserat beslutsfattande i ärenden där det behöver göras behovsbedöm- ningar eller där sökandens personliga lämplighet kan ifrågasättas, t.ex. på grund av förekomst i belastningsregistret. Det förutsätter också att systemet på något sätt kan söka efter och identifiera vilka vapen som har bedömts lämpliga för exempelvis jakt.
Det bör överlämnas åt Polismyndigheten att bedöma om effek- tiviseringsvinsterna med ett system med automatiskt beslutsfattande är så stora att de motiverar kostnaden för systemutveckling. Det får i så fall övervägas om det kan krävas några ändringar i de bestämmel- ser som reglerar åtkomst till vapenregistren m.m.
Anstånd
Av JO:s relativt färska granskning av handläggningen av vapenärenden vid Polismyndigheten, rättsavdelningen, rättsenhet Stockholm (se avsnitt 24.3.1) framgår bl.a. att det i vissa ärenden medgavs flera an- stånd och att något slutdatum ofta inte angavs när den förelagda bris- ten avsåg avsaknad av föreningsintyg. Skälet för det sistnämnda var att Polismyndigheten ville ta hänsyn till att styrelsen kan behöva hålla styrelsemöte för att kunna utfärda intyget. Problemet motverkas om man genomför vårt förslag i avsnitt 5.7 om ett tydliggörande av att sökanden, i samband med en ansökan som rör innehav för målskjut- ning, ska se till att styrelsen för skyttesammanslutningen snarast lämnar föreningsintyg eller skytteborgen. Det får förutsättas att Polis- myndigheten ser till att detta krav tydligt framgår av informationen på hemsidan och digitala och fysiska blanketter. När kravet satt sig hos sportskyttarna kan det förväntas att antalet ansökningar där polisen
902
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
behöver förelägga om föreningsintyg minskar och att fler ärenden kommer att vara färdiga för avgörande från början.
En annan bromskloss som inte kan sägas gå ut över sökanden men som påverkar statistiken negativt, är att den som ger in en an- sökan om innehavstillstånd får 90 dagar på sig att betala ansöknings- avgiften innan ärendet avvisas. Detta framstår som en onödigt lång tid, i synnerhet som sökanden normalt inte gör någon rättsförlust genom att ansökan avvisas. Undantaget är ansökningar om förnyelse av tidsbegränsade tillstånd, där en förutsättning för att tillståndet ska fortsätta gälla medan ärendet prövas är att ansökan har kommit in senast fyra veckor innan giltighetstiden för det gällande tillståndet går ut (se 2 kap. 6 a § vapenlagen). Samtidigt framstår det inte som rim- ligt att sökanden på sätt och vis kan ”köpa sig mer tid” genom att ge in en ansökan om förnyelse i rätt tid, samtidigt som den inte kan börja handläggas eftersom ansökningsavgiften inte är betald. Polismyndig- heten har upplyst att man planerar att införa kortare anståndstid.
I andra fall är tidsfristen för kompletteringar normalt två till tre veckor, vilket framstår som rimligt. Givna förelägganden och anstånd bevakas automatiskt i ärendehanteringssystemet. Det är en lämplig ordning.
Lång väntan innan åtgärder börjar vidtas
Av JO:s nyss nämnda granskning framgick att det under den grans- kade tidsperioden var vanligt att det dröjde flera månader innan hand- läggningen av ärendet påbörjades. Orsaken var att ärendetillström- ningen hade ökat samtidigt som man till följd av resursbrist hade tvingats prioritera handläggningen av andra typer av vapenärenden, exempelvis återkallelser av tillstånd. Det hade lett till höga balanser av ansökningsärenden. Det är givetvis inte godtagbart att inkomna ärenden blir liggande utan att någon åtgärd vidtas i dem.
I sammanhanget kan man konstatera att Polismyndigheten inte i dagsläget har som rutin att göra en initial ärendegranskning när ären- det kommer in eller i samband med att ansökningsavgiften blir betald. Någon genomgång av ansökningen görs alltså inte förrän ärendet kommer fram i handläggningskön. Om det finns någon brist i ansök- ningen, såsom avsaknad av föreningsintyg, uppdagas bristen alltså först vid denna tidpunkt. Först då kan det således skickas ut ett före-
903
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
läggande till sökanden. Om uppenbara brister i stället upptäcktes senast i samband med att ansökningsavgiften blev betald skulle man spara tid vid handläggningen av ofullständiga ansökningar. Polismyndigheten bör därför överväga att införa någon form av initial ärendegranskning antingen när ärendet kommer in eller i samband med att ansöknings- avgiften blivit betald. En sådan ärendegranskning bör syfta till att fånga upp uppenbara brister i ansökningen, såsom att nödvändiga fält inte har fyllts i eller att det saknas obligatoriska handlingar, så- som föreningsintyg för en ansökan som avser målskjutning. Det bör vara möjligt att utforma checklistor till stöd för den eller de hand- läggare som ges i uppgift att granska ansökningarna. Som angetts tidi- gare bör de elektroniska ansökningarna så långt som möjligt utformas på så sätt att ansökan över huvud taget inte kan ges in om den är ofull- ständigt ifylld eller nödvändiga bilagor saknas.
Det är en annan sak att det kan finnas oklarheter eller annat som behöver utredas närmare och som man upptäcker först när man på djupet sätter sig in i ärendet. Det får accepteras att sådana mindre vanliga oklarheter och brister uppdagas först i samband med att en handläggare får ärendet på sitt bord för avgörande.
24.8Vapenbyten
24.8.1Nuvarande ordning
Vapenlagstiftningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om byte av skjutvapen. Det innebär att den som innehar ett skjutvapen och vill byta det mot ett annat vapen måste ansöka om innehavs- tillstånd för det nya vapnet på samma sätt som om han eller hon ville ha tillstånd att inneha ytterligare ett skjutvapen. Det sagda innebär att Polismyndigheten även vid byte av ett vapen mot ett annat vapen av samma typ i princip ska göra en fullständig prövning av om till- stånd kan ges. Prövningen ska alltså omfatta sökandens lämplighet, inklusive förmågan att hantera vapnet, sökandens behov för ett legi- timt ändamål och vapnets lämplighet för det sökta ändamålet (se 2 kap. 4–5 §§ vapenlagen [1996:67] och 2 kap. 3 och 5 §§ vapenförordningen [1996:70]). Är vapnet ett helautomatiskt vapen eller ett enhands- vapen prövas vidare om det finns synnerliga skäl för att ge sökanden tillstånd (2 kap. 6 § vapenlagen).
904
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Polismyndigheten har i praktiken tillämpat en förenklad prövning vid vissa vapenbyten. Om det nya vapnet är av samma typ som det gamla vapnet och vapnet ska innehas för jakt eller målskjutning har man nämligen inte krävt att sökanden styrker sitt behov av vapnet. Med att vapnet är av samma typ avses i detta sammanhang att det är fråga om vapen med i allt väsentligt samma utformning, t.ex. att det är fråga om ett halvautomatiskt kulgevär för ammunition i klass 1 med i stort sett identiska egenskaper.
24.8.2Frågans tidigare behandling
Vapenhandlares roll vid vapenbyte
Frågan om ett förenklat förfarande vid vapenbyte berördes i pro- memorian Tillståndsprövning av vapendelar m.m. (Ds 2018:30). Där övervägdes om det är möjligt att i vissa fall överföra tillståndspröv- ningen till vapenhandlare. I promemorian konstaterades att en pröv- ning av vapnets lämplighet för jakt måste göras även vid vapenbyten inom den s.k. vapengarderoben. Det hade enligt promemorian vid upprepade tillfällen förekommit att vapenhandlare köpt in vapen- modeller som marknadsförts för jakt, men som Polismyndigheten i en senare tillståndsprövning bedömt vara olämpliga för ändamålet. Enligt promemorian framstår det inte som rättssäkert att lägga över bedöm- ningen av vapnets lämplighet på vapenhandlarna. Vidare gjordes be- dömningen att det finns risker med att myndighetsutövning överförs till privata subjekt. Det ansågs finnas risker både för att en vapen- handlares beslut kan komma att påverkas av otillbörliga hänsyn, exem- pelvis vänskapsförhållanden, och att enskilda vapenhandlare kan komma att utsättas för olika typer av påtryckningar vid tillstånds- prövningen. Övervägandena utmynnade efter en samlad bedömning i att vapenhandlare inte bör anförtros att självständigt fatta beslut i vapenärenden. (Se Ds 2018:30 s. 102.)
905
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
Öppna tillstånd
I samband med genomförandet av 2008 års ändringsdirektiv3 i svensk rätt övervägdes införande av s.k. öppna tillstånd, som innebär en förenkling av byten från ett vapen till ett annat vapen av samma typ (se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapenprotokoll, s. 54). Enligt artikel 10.4 i vapendirektivet får medlemsstaterna överväga att till personer som uppfyller kraven för tillstånd av skjutvapen utfärda en flerårig licens för förvärv och innehav av tillståndspliktiga skjut- vapen, utan att det påverkar skyldigheten att underrätta de behöriga myndigheterna om överföringarna, den fortlöpande kontrollen av att personerna efterlever villkoren och de tak för innehav som fastställs enligt nationell rätt. Så länge det nya vapnet är av ett sådant slag att det innefattas under tillståndet får tillståndshavaren fritt byta ut ett gammalt vapen mot det nya. Möjligheten till ett sådant öppet till- stånd gäller s.k. B-vapen, dvs. vapen som är tillståndspliktiga men inte utgör sådana särskilt farliga vapen som i princip ska vara förbjudna för civilt förvärv och innehav. De öppna tillstånden ska enligt vapen- direktivet omprövas regelbundet med intervaller som inte överstiger fem år.
Regeringen konstaterade att en ordning med tillstånd knutna till person snarare än till vapen dels är främmande för svensk rätt, som bygger på att tillstånd ges för särskilda ändamål, dels skulle innebära en påtaglig försämring av skyddsnivån i vapenlagen (se prop. 2010/11:72 s. 54). Vi har i delbetänkandet instämt i denna bedömning (se SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års änd- ringsdirektiv på miniminivå, s. 140).
Riksdagens tillkännagivanden
Riksdagen har tillkännagett att det finns anledning att se över be- stämmelserna om innehavstillstånd vid vapenbyte eftersom det i dag är en onödigt tidskrävande process. Enligt Justitieutskottet bör det i de flesta fall, i stället för att behöva ansöka om tillstånd för det nya vapnet och invänta polisens hantering i det ärendet, vara möjligt att lämna in det vapen som ska bytas ut och samtidigt hämta ut det nya vapnet, och i samband med det skicka in nödvändiga papper till Polis-
3Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG av den 21 maj 2008 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll och förvärv av vapen.
906
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
myndigheten för tillståndsbyte. Vid ansökningar som kräver utred- ning bör ansökan dock skickas in till myndigheten innan byte kan ske. (Se bet. 2019/20:JuU33 p. 14, rskr. 2019/20:30; bet. 2020/21: JuU30 p. 9, rskr. 2020/21:398 och bet. 2021/22:JuU28 p. 7, rskr. 2021/22:275.)
24.8.3Vapenhandlare bör inte hantera vapenbyten
Bedömning: Uppgiften att bedöma om ett vapenbyte får göras bör inte lämnas över till vapenhandlare.
Skälen för bedömningen
Bakgrund
I detta avsnitt överväger vi om det är möjligt att flytta över vissa uppgifter avseende vapenbyten till vapenhandlarna.
Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund har till utred- ningen anfört att vapenhandlare bör kunna hantera byten inom jakt- vapengarderoben, förutsatt att bytet sker till ett vapen av motsvarande typ. Från flera av sportskytteförbunden har framförts att vapenhand- lare även bör kunna anförtros att hantera byten till identiska eller liknande vapen eller vapendelar avsedda för målskytte. Företrädare för Sveriges Vapenhandlareförening har vid kontakt med utredningen ställt sig positiva till att vapenhandlare hanterar byte av likvärdiga vapen och vapendelar. Företrädare för Svenska vapensamlarföreningen (SVEVAP) har anfört att det vore rimligt om samlare kunde byta ett gevär mot ett annat gevär, ett enhandsvapen mot ett annat enhands- vapen, ett helautomatiskt vapen mot ett annat helautomatiskt vapen osv. SVEVAP har vidare angett att många transaktioner av samlar- vapen sker mellan två privatpersoner, men att en vapenhandlare kan agera mellanhand.
Vårt uppdrag enligt direktiven handlar enbart om vapenbyten. Om det i själva verket handlar om att någon ska anskaffa ytterligare vapen är det inte fråga om ett vapenbyte. En situation där någon vill skaffa ett vapen och först senare avyttra det vapen som det nya vapnet är tänkt att ersätta kan inte betraktas som ett vapenbyte i det ögon- blick då det nya vapnet anskaffas. Våra överväganden omfattar där- för inte sådana situationer.
907
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
En viktig utgångspunkt för våra överväganden är att hanteringen av vapenbyten bör överlämnas åt vapenhandlare endast om det kan ske med bibehållen rättssäkerhet och utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenreglering ska ha. Vidare bör det krävas att åtgärden kan förväntas leda till en total effektivitetsökning och inte innebära oproportionerligt stora kostnader i relation till de fördelar som kan uppnås.
Den ordning som övervägs
Den lösning som i praktiken kan övervägas är en möjlighet för till- ståndshavaren att till vapenhandlaren lämna in det vapen som ska bytas ut och samtidigt eller kort därefter hämta ut det nya vapnet. I samband med det kan den enskilde eller vapenhandlaren skicka in nödvändiga uppgifter och dokument till Polismyndigheten för tillståndsbyte. Det skulle alltså röra sig om ett rent anmälningsförfarande där vapen- handlarna i praktiken skulle få ansvaret för att bedöma om förutsätt- ningarna är uppfyllda för att lämna ut ett skjutvapen, trots att inne- havstillstånd inte meddelats för det specifika vapnet (jfr 2 kap. 9 § vapenlagen).
För att ett överlämnande av uppgifter till vapenhandlarna ska kunna övervägas krävs det enligt vår mening att det är fråga om ärenden där de bedömningar som gjorts i det tidigare tillståndsärendet i princip är tillräckliga. Om det krävs några nya bedömningar bör dessa göras av tillståndsmyndigheten.
Fördelarna
För de enskilda vapeninnehavare och vapenhandlarna skulle en ord- ning som utformas på det angivna sättet ha klara fördelar. För dem skulle det bli ett snabbt och enkelt förfarande där man slipper invänta Polismyndighetens handläggning. För Polismyndighetens del skulle det innebära en minskad ärendebelastning, vilket kan bidra till kortare handläggningstider totalt sett. Det anförda talar för att man lämnar över hanteringen av enkla vapenbyten till vapenhandlare och inför ett rent anmälningsförfarande av det slag som skisserats.
908
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Samhället förlorar en möjlighet att kontrollera personlig lämplighet
När en person som har tillstånd att inneha skjutvapen vill byta ut sitt vapen mot ett annat vapen har personen redan varit föremål för en tillståndsprövning. Inom ramen för den prövningen har personen be- funnits lämplig att inneha skjutvapen med hänsyn till bl.a. laglydnad. Det finns vidare mekanismer för löpande kontroll av att personen inte på grund av brottslighet eller sjukdom har blivit olämplig att inne- ha de skjutvapen som han eller hon har tillstånd till. Bland annat görs det dagliga samkörningar mellan vapenregistren och belastnings- och misstankeregistret. Läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen är skyldig att omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten. Samma anmälningsskyldighet gäller i fråga om en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller ut- redning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål. (6 kap. 6 § vapenlagen.) Frågan är om det anförda innebär att det inte i samband med ett vapenbyte behöver göras någon ytter- ligare prövning av sökandens lämplighet. Man bör då beakta följande.
En vapenhandlare har inte tillgång till vare sig vapenregistren, be- lastningsregistret, misstankeregistret eller Polismyndighetens övriga system. Vapenhandlaren har alltså endast möjlighet att kontrollera det tillståndsbevis som köparen visar upp. Vapenhandlaren kan därför inte kontrollera om innehavstillståndet återkallats, om det har inletts ett förfarande om återkallelse eller om förekommer andra uppgifter som talar för att innehavaren har blivit olämplig att inneha skjut- vapen. Om så är fallet bör en vapeninnehavare inte få skaffa sig ett annat och kanske bättre vapen än det personen redan har. En inne- havare av ett utslitet eller trasigt vapen bör således inte utan åtmin- stone en kontroll av om det framkommit grund för återkallelse av till- ståndet kunna köpa ett nytt och funktionsdugligt vapen. Polismyndig- heten har upplyst att man i vapenbytesärenden gör kontroller av det angivna slaget. Införande av ett rent anmälningsförfarande skulle allt- så ta bort en möjlighet för polisen att kontrollera att personen i fråga inte blivit olämplig att inneha skjutvapen och att tillståndet inte har återkallats. Denna nackdel minskar emellertid om man, som vi före- slår i kapitel 15 inför elektroniska tillståndsbevis, eftersom återkal- lelse och avregistrering av tillståndsbeviset i sådana fall kommer kunna ske på en och samma gång.
909
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
Prövningen av handhavandekraven
I lämplighetsprövningen ligger även en prövning av att personen i fråga kan handha det vapen som det är fråga om (2 kap. 3 § vapen- förordningen). Här finns det anledning att skilja på tillståndspröv- ningen avseende jaktvapen och tillståndsprövningen avseende mål- skjutningsvapen.
En fullständig jägarexamen ger behörighet att få innehavstillstånd till alla de vapentyper som i Sverige är tillåtna för jakt. Det är dock även möjligt att begränsa sin examen genom att enbart genomföra praktiskt prov för exempelvis hagelgevär. I så fall har man inte visat att man uppfyller handhavandekraven för kulgevär och är således endast behörig att få tillstånd till innehav av hagelgevär. Detta inne- bär att det även vid byte inom vapengarderoben för jakt kan finnas fall där personen inte uppfyller de krav som ställs i fråga om hand- havande. Det kan diskuteras om det är lämpligt att överlåta till vapen- handlare att kontrollera att sökanden uppfyller handhavandekraven genom fullständig jägarexamen. Detta kan tala för att endast vapen- byten mellan vapen av samma typ lämnas över till vapenhandlare.
När det gäller målskjutning varierar handhavandekraven beroende på om det är fråga om ett helautomatiskt vapen, ett enhandsvapen eller ett annat målskjutningsvapen. Det kan inte komma i fråga att till vapenhandlare överlämna byten mellan vapen för vilka det gäller olika handhavandekrav.
Behovsprövningen
För innehavstillstånd krävs vidare att sökanden har ett behov av vap- net. Som framhölls i Ds 2018:30 (s. 101) kan frågan om sökanden har behov av ett visst vapen innefatta många bedömningsmoment. Vi instämmer därför i promemorians bedömning att man endast kan över- väga att överlämna prövning av vapenbyten till vapenhandlare i så- dana fall då behovsfrågan är helt okomplicerad. Vi kan identifiera två sådana fall.
Det ena fallet är vapenbyten inom den s.k. vapengarderoben för jakt (vi syftar i detta sammanhang endast på det antal vapen som sök- anden antas ha behov av). En sökande som har avlagt jägarexamen presumeras ha behov av ett visst antal vapen och det görs i de fallen ingen egentlig behovsprövning. Vid byten inom det presumerade
910
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
antalet vapen har det därför för behovsprövningen egentligen ingen betydelse vilken typ av vapen det är fråga om, förutsatt att även det nya vapnet är av det slaget att det inte är undantaget från garderoben (jfr 2 kap. 4 § fjärde stycket och 5 § vapenförordningen). Det är inte någon komplicerad bedömning. Däremot finns det ingen möjlighet för vapenhandlaren att utan Polismyndighetens bistånd kontrollera sökan- dens vapeninnehav. Därmed kan handlaren inte heller säkerställa att bytet äger rum inom vapengarderoben. Vi anser att det inte kan komma i fråga att ge vapenhandlare ens en begränsad direktåtkomst till vapenregistren (jfr 1 a kap. 14 § vapenlagen, 1 a kap. 4 och 5 §§ vapenförordningen och 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretess- lagen [2009:400]). Såvitt vi kan se är det alltså inte praktiskt möjligt att helt överlämna denna typ av vapenbyten åt vapenhandlare, även om behovsprövningen alltså är okomplicerad. Om elektroniska till- ståndsbevis införs och utformas på det sätt som vi föreslår skulle kon- trollen eventuellt underlättas, eftersom systemet bygger på att inne- havaren får elektronisk åtkomst till alla sina tillstånd, vilka då kan kontrolleras av vapenhandlaren.
Det andra fallet där behovsprövningen i och för sig framstår som tillräckligt okomplicerad är att vapnen är identiska. I ett sådant fall har det ingen betydelse om bytet sker inom eller utanför vapengarde- roben för jakt, eller om det är fråga om ett vapen för något annat ändamål såsom målskjutning. Vi har övervägt om det skulle kunna vara tillräckligt att vapnen är likvärdiga. Bedömningen av om vapnen är likvärdiga från ett behovsperspektiv är emellertid inte alltid helt okomplicerad och bör därför inte lämnas över till privata rättssubjekt. Denna bedömning gäller även om det i föreskrifter skulle ges närmare anvisningar om vad som ska krävas för att vapnen ska anses likvärdiga. Endast om vapnen är identiska är prövningen så pass okomplicerad att det kan övervägas att lämna över prövningen av vapenbytet till vapenhandlare.
Vapnets lämplighet för ändamålet och närliggande frågor
Även vid byten inom vapengarderoben för jakt krävs det alltid en pröv- ning av om det nya vapnet är lämpat för jakt. Den som är ansvarig för att pröva om förvärvaren ska få inneha det nya vapnet måste alltså göra en bedömning av om vapnet är lämpat för jakt. Enligt våra för-
911
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
slag i avsnitt 6.6.1 ska ett vapen som är godkänt för jakt enligt Natur- vårdsverkets föreskrifter på området också anses lämpat för jakt. Prövningen är dock inte alltid helt okomplicerad. Man kan tänka sig situationer där det kan ifrågasättas om vapnet är godkänt enligt före- skrifterna.
Vid byten från ett vapen till ett annat identiskt vapen finns det i flertalet fall ingen anledning att ifrågasätta vapnets lämplighet för sitt ändamål. Den aktuella sortens vapen har ju en gång godtagits för det aktuella ändamålet. Samma sak gäller när någon byter sitt nuvarande vapen mot ett begagnat vapen som någon annan innehar för jakt- ändamål. Det kan dock finns undantag från detta, nämligen om det har skett någon författningsändring sedan tillstånd gavs till innehåll av det gamla vapnet. Det kan t.ex. ha gjorts en ändring i Naturvårds- verkets föreskrifter om vapen för jakt eller i vapenförordningen eller i praxis i fråga om vilka vapen som ska vara tillåtna för målskjutning.
Vidare föreslår vi i kapitel 20 vissa nya bestämmelser som tar sikte på vapen som är oproportionerligt samhällsfarliga i relation till för- delarna med att de får innehas och användas för vissa ändamål. Vi före- slår att det införs bestämmelser om att vissa vapen inte får innehas alls, eller inte får innehas för vissa ändamål. Vi föreslår dessutom en sorts ventilbestämmelse som innebär att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.
Av det anförda följer att bedömningen av om ett visst vapen är lämpat för sitt ändamål i vissa fall inte är helt enkel. Vidare kan den proportionalitetsbedömning som vi föreslår ska göras enligt ventil- regeln inte överlämnas till vapenhandlare.
Vi har, bl.a. efter inspel från företrädare för Sveriges Vapenhand- larsförening, övervägt om problemet såvitt avser jaktvapen som ju är det stora flertalet vapen, skulle kunna lösas genom att Polismyndig- heten upprättar en förteckning över de vapen som har ansetts lämpade för jakt och i övrigt godtagbara för ändamålet. Tanken skulle då vara att endast byte mot vapen som finns upptagna i förteckningen får hanteras av vapenhandlarna. Utredningen har erfarit att ett begränsat antal vapenmodeller – kanske omkring hundra – utgör det stora fler- talet av tillståndsgivna jaktvapen. Detta kan tala för att det är möjligt att upprätta en sådan förteckning. Polismyndigheten har dock invänt att tidigare försök att upprätta listor av detta slag har misslyckats, bl.a.
912
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
då en och samma vapenmodell kan ha många olika beteckningar, efter- som vapenhandlarna sätter egna beteckningar på de vapen de saluför. Med hänsyn till detta framstår det som tveksamt att ålägga Polis- myndigheten att upprätta en förteckning av detta slag. Än mindre är det lämpligt att ta in en sådan detaljerad förteckning i vapenförordningen.
Nackdelarna överväger fördelarna
Av det föregående framgår att det finns fördelar med en ordning som går ut på att vapenhandlare självständigt hanterar vissa vapenbyten, men också att det finns såväl praktiska svårigheter som principiella invänd- ningar. Vi kan inte se att vapenbyten inom vapengarderoben kan lämnas över till vapenhandlarna utan åtminstone en kontroll med polisen av att personens vapeninnehav ligger inom garderobens ram. Till det anförda kommer att det framstår som tveksamt att lägga ris- ken för felbedömningar på privata rättssubjekt. Detta gäller särskilt i ljuset av att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha det kan dömas för vapenbrott (se 9 kap. 1 § vapenlagen).
Man kan här inte heller bortse från risken att vapenhandlaren ut- sätts för påtryckningar att fatta beslut till den enskildes förmån eller att ta otillbörliga hänsyn. Det går heller aldrig att helt garantera att inga oseriösa aktörer lyckas ta sig in i vapenhandlarbranschen. Kort sagt går det inte att garantera den höga skyddsnivån som bör upp- rätthållas i vapenregleringen om hanteringen av vissa vapenbyten läggs över på vapenhandlare. Detta talar starkt emot att man lägger över hanteringen av vissa vapenbyten på vapenhandlarna.
Slutligen anser vi det med hänsyn till reglerna i 12 kap. 3 § vapen- förordningen mindre lämpligt att vapeninnehavaren får hämta ut ett nytt vapen innan han eller hon har fått ett tillståndsbevis för vapnet som kan visas upp vid medförande av vapnet.
Sammantaget anser vi att nackdelarna med ett rent anmälnings- förfarande överväger fördelarna med införande av en sådan ordning. Ansvaret för vapentillstånd bör inte på detta sätt läggas över på privata aktörer och samhället bör enligt vår mening inte avstå från den möj- lighet till kontroll av vapeninnehav som tillståndshanteringen ger. Vi instämmer alltså i den tidigare gjorda bedömningen att vapenhand-
913
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
lare inte bör anförtros uppgiften att självständigt besluta i vapen- ärenden (jfr Ds 2018:30 s. 102).
24.8.4Inget förenklat tillståndsförfarande för vapenbyten
Bedömning: Det bör inte införas ett förenklat förfarande hos till- ståndsmyndigheten för ärenden om vapenbyten. Polismyndigheten bör i stället fortsätta sitt arbete med ökad automatisering, för- bättrade handläggningsrutiner och förbättrat stöd för handlägg- ningen.
Skälen för bedömningen
Frågan
Det bör även övervägas om processen kring vapenbyten kan förenk- las utan att hanteringen lämnas över till vapenhandlarna. De utgångs- punkter som anges i avsnitt 24.8.3 gör sig gällande även här. Förenk- lingar av processen hos Polismyndigheten bör således endast göras om dessa kan ske med bibehållen rättssäkerhet och utan att man gör avkall på den höga skyddsnivå som svensk vapenreglering ska ha. Vidare bör det krävas att förenklingen kan förväntas leda till en beaktans- värd effektivitetsökning och kan ske utan oproportionerligt stora kostnader.
Även i detta avsnitt begränsar vi oss till fall där vapeninnehavaren överlåter sitt vapen till vapenhandlaren i samband med förvärvet. Om ett förenklat förfarande inrättas bör det bygga på principen att vapen- handlaren inte får lämna ut det nya vapnet utan att det gamla vapnet lämnas in. I annat fall måste man skapa nya bestämmelser och proce- durer för hanteringen av tillståndet till det gamla vapnet och bevak- ning av att det faktiskt överlåts. Något sådant går tvärtemot syftet att åstadkomma effektivisering.
914
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
Hur skulle ett förenklat förfarande kunna utformas?
Övergripande skulle ett förenklat förvarande kunna utformas så att det görs en ansökan om vapenbyte som hos Polismyndigheten ska hanteras med förtur, prövas förenklat och besvaras inom en viss kor- tare tid. Den som innehar ett skjutvapen skulle kunna ansöka om och ges tillstånd att i stället inneha ett annat vapen för samma ända- mål. Samma villkor bör i så fall gälla för det nya tillståndet som för det gamla. Om tillståndet till det vapen som ska bytas ut är tidsbegrän- sat bör alltså även tillståndet till det nya vapnet vara tidsbegränsat med samma giltighetstid. Detta överensstämmer med Polismyndig- hetens nuvarande praxis vid vapenbyten.
För att säkerställa att det är fråga om ett byte och inte anskaffning av ytterligare vapen skulle tillståndet till innehav av det nya vapnet behöva vara villkorat av att innehavaren samtidigt överlåter det vapen som ska ersättas.
Det bör inte komma i fråga att införa en självständig rätt för vapenhandlaren att ansöka om tillståndsbytet. Det är nämligen inte lämpligt att enskilda rättssubjekt ges möjlighet att ansöka om rättig- heter för en annan enskild utan att det finns någon fullmakt. Där- emot skulle vapenhandlaren givetvis kunna vara behjälplig. För att för- farandet ska kunna gå så snabbt som möjligt bör ansökningen kunna ske elektroniskt. Elektroniska ansökningar finns redan i dag och skulle alltså inte vara någon nyhet i och för sig.
Som vi berör i avsnitt 24.7 bör det införas en möjlighet att betala ansökningsavgift omedelbart i samband med ansökan och utan att behöva invänta ett inbetalningskort.
För att systemet ska ge några effektivitetsvinster för sökanden torde det krävas att det sätts någon viss tidsgräns inom vilken ansökan om vapenbyte ska ha behandlats. Vidare krävs att denna gräns sätts relativt kort. Om ärendet är okomplicerat skulle prövningen kunna utmynna i att tillstånd till innehav för det nya vapnet meddelas inom en viss kortare tid och ett nytt tillståndsbevis skickas ut till sökanden (eller om man inför elektroniska tillståndsbevis, görs tillgängligt elek- troniskt), som därefter kan hämta ut sitt nya vapen mot inlämnande av sitt gamla vapen. Om ärendet visar sig mer komplicerat eller det behöver kompletteras, skulle det kunna flyttas över till den allmänna nationella ärendekön och hanteras i turordning med övriga tillstånds- ärenden.
915
Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd | SOU 2024:31 |
En grundförutsättning för att en förenklad ordning ska kunna tillämpas i ett ärende om vapenbyte är att den prövning som ska göras kan begränsas till rutinartade kontroller. Detta innebär att den pröv- ning som redan gjorts beträffande det vapen som ska bytas ut i huvud- sak ska vara tillräcklig. Om en ny prövning krävs för innehav av er- sättningsvapnet, och denna går utöver enkla registerkontroller och motsvarande, bör det ske i ett vanligt tillståndsärende och inte i ett förenklat förfarande. Det sagda innebär enligt vår mening att en för- enklad tillståndsprocess enbart skulle kunna komma i fråga för byte mellan sådana skjutvapen som är likvärdiga sett till de krav som i prak- tiken uppställs för innehavstillstånd i vapenregleringen. Med andra ord måste samma krav gälla i fråga om bl.a. behov och skjutskicklig- het och dessa måste ha prövats tillräckligt i ärendet om innehavs- tillstånd till det vapen som ska bytas ut. Om en prövning av det nya vapnets lämplighet för ändamålet ska göras måste den kunna göras summarisk.
Nackdelarna överväger fördelarna
En ordning som utformas i enlighet med ovanstående skulle innebära en fördel för vapeninnehavare som vill byta ett vapen mot ett annat i tillståndshänseende likvärdigt vapen. Vi ser dock även betydande nackdelar med en sådan ordning.
I dagsläget förekommer det inte något automatiserat beslutsfat- tande i Polismyndighetens hantering av vapentillståndsärenden. Det som i praktiken skulle komma i fråga är alltså att man antingen måste avsätta vissa handläggare för att hantera vapenbyten inom en viss kor- tare tid, eller att ge samtliga handläggare i uppgift att handlägga vapen- byten med förtur. Vi gör i avsnitt 24.6 bedömningen att tidsgränser eller krav på skyndsam handläggning inte bör införas när det gäller Polismyndighetens handläggning av vapentillståndsärenden. Vi anför där bl.a. att sådana krav och gränser kan leda till felprioriteringar. Den risken finns även när det gäller ansökningar om vapenbyte. Det är inte uppenbart att den som vill byta ut sitt fjärde vapen i vapen- garderoben har ett mer angeläget intresse av snabb prövning än den som ansöker om sitt första jaktvapen. Man kan på goda grunder hävda att förhållandet inte sällan är det motsatta. Enligt Polismyndigheten är risken stor för att införande av ett snabbspår för vissa vapenbyten
916
SOU 2024:31 | Handläggningstiderna i ärenden om innehavstillstånd |
leder till längre handläggningstider för andra ärenden. Det bör också beaktas att införande av ett särskilt snabbspår ställer krav på betydande anpassningar av Polismyndighetens ärendehanteringssystem och nya arbetssätt.
I sammanhanget bör det också beaktas att Polismyndigheten har vidtagit omfattande åtgärder för att komma till rätta med de långa handläggningstiderna och att handläggningstiderna i dagsläget över- lag framstår som i huvudsak godtagbara. Arbetet är pågående och ytterligare effektivisering bör kunna ske genom sjösättandet av det nya ärendehanteringssystemet, och det fortsatta arbetet med att arbeta om föreskrifterna och ta fram en handbokenför vapenärenden.
Sammantaget anser vi att nackdelarna med ett särskilt snabbspår av det slag som vi beskrivit överväger fördelarna. Vår samlade bedömning är att det inte bör införas något särskilt förfarande för vapenbyten.
Man bör i stället fortsätta arbetet med ökad automatisering, förbättrade handläggningsrutiner och förbättrat stöd för handläggningen
Istället för ett snabbspår menar vi att vägen fram är att Polismyndig- heten fortsätter sitt arbete med att effektivisera handläggningen. De åtgärder som har vidtagits redovisas i avsnitt 24.3.2 och 24.7. I av- snitt 24.7 lyfter vi vissa andra utvecklingsområden, däribland en fort- satt utveckling av digitalisering av ärendehandläggningen. Om Polis- myndigheten skulle införa automatiserat beslutsfattande ser vi att vapenbyten inom vapengarderoben för jakt är en av de ärendetyper som skulle kunna vara väl lämpad för sådan handläggning. Detta skulle i praktiken kunna innebära att det införs ett slags snabbspår för sådana och vissa andra slags ärenden. Som redovisats i det angivna avsnittet ser vi emellertid även utan ett automatiserat beslutsfattande att det finns vinster att göra med en ökad digitalisering och automatisering. Det hade t.ex. varit en fördel om det i ärendesystemet enkelt går att söka fram om ett visst vapen tidigare godkänts för ett visst ändamål.
917
25 En förbättrad samverkan
25.1Uppdraget
Intresseorganisationerna på vapenområdet har uttryckt ett starkt önskemål om en bättre dialog med Polismyndigheten, med en möjlig- het att framföra synpunkter och önskemål samt att ställa frågor. Vidare har det framförts önskemål om en generellt förbättrad möj- lighet att komma i direktkontakt med polisen i vapenfrågor. Även Polismyndigheten har uttryckt att det finns ett behov av en förbätt- rad samverkan med berörda aktörer. I detta kapitel behandlar vi så- dana frågor.
25.2En regelbunden dialog
Bedömning: Polismyndigheten bör initiera en regelbunden dialog med ledande målskytte-, jägare- och samlarorganisationer och med företrädare för vapenhandlarna, reparatörerna, bevakningsföretagen och museihuvudmännen.
Skälen för bedömningen
Vid våra kontakter med intresseorganisationerna på vapenområdet har det framförts att det finns ett starkt önskemål om en förbättrad dialog med polisen. Även Polismyndigheten har bejakat värdet av en dialog med de aktörer som berörs av vapenlagstiftningen.
I dagsläget finns inga etablerade forum för en återkommande dia- log mellan Polismyndigheten och intresseorganisationerna på vapen- området, även om det givetvis förekommer olika former av kontakter. Vi delar uppfattningen att det hade funnits ett stort värde i regel-
919
En förbättrad samverkan | SOU 2024:31 |
bunden dialog mellan Polismyndigheten och de berörda aktörerna, inte minst för ömsesidigt informationsutbyte. Polismyndigheten hade då kunnat informera om exempelvis föreskriftsändringar eller andra ny- heter. Man skulle samtidigt kunna svara på frågor och ta emot syn- punkter och önskemål från de aktörer som berörs av vapenregleringen. Här kan bl.a. nämnas vapenhandlarna, som har uttryckt önskemål om åtminstone årliga träffar där handlarna kan presentera kommande års nya vapenmodeller. Handlarna efterfrågar även en möjlighet att med Polismyndigheten diskutera sannolikheten för att vapnen med hän- syn till sina egenskaper kan komma att anses olämpliga för exempel- vis jakt, eftersom felbedömningar i detta avseende kan leda till svårig- heter för handlaren i fråga.
Det är också viktigt att Polismyndigheten i lämplig omfattning hämtar in synpunkter från berörda intressenter i samband med myn- dighetens föreskriftsarbete och övriga utvecklingsarbete, t.ex. med tekniska system. Det finns stor erfarenhet och expertis hos intresse- organisationer och andra aktörer på området.
Vår uppfattning är att man genom en löpande dialog skulle kunna förebygga missförstånd samtidigt som polisen kan få signaler om olika förändringsbehov. Genom en tidig och löpande dialog kan vidare aktö- rernas expertis och erfarenhet bidra till hög kvalitet på föreskrifter, rutiner och system. Befogade önskemål kan tas om hand under arbetets gång, vilket är bättre än att de kommer först vid remitteringen. Allt det anförda skulle i sin tur bidra till Polismyndighetens trovärdighet i vapenfrågor. Det kan tilläggas att vissa av våra bedömningar vilar på att det ska ske en dialog mellan myndigheten och intressenterna (se bl.a. avsnitt 6.7.1). Vi noterar att det redan tagits vissa goda initiativ till dialog. Som ett exempel kan nämnas att Polismyndigheten varit representerad vid vissa vapenmässor i syfte att bl.a. svara på frågor om den nyligen driftsatta digitala vapenboken.
Med hänsyn till det sagda bör Polismyndigheten initiera en regel- bunden dialog med olika aktörer som berörs av vapenlagstiftningen. Dialogen bör ske med ledande målskytte-, jägare- och samlarorgani- sationer och med företrädare för vapenhandlarna, reparatörerna, bevak- ningsföretagen och museihuvudmännen. Det är inte lämpligt att vi lämnar detaljerade anvisningar om hur dialogen mellan Polismyndig- heten och de berörda aktörerna ska äga rum eller exakt vilka aktörer som bör bjudas in. Det är inte givet att det finns en lösning som passar för alla frågor eller aktörer eller alla typer av dialog. När det gäller in-
920
SOU 2024:31 | En förbättrad samverkan |
formationsinhämtning eller synpunkter vid föreskriftsarbete kan det exempelvis finnas anledning till särskilda ställningstaganden jämfört med mer allmänt informationsutbyte. Det kan också variera bero- ende på omständigheterna om det bör vara fråga om fysiska träffar eller om deltagarna ska ges möjlighet att delta elektroniskt, om det ska anordna särskilda möten eller om närvaro vid exempelvis en vapen- mässa är mest lämpligt. Vi överlämnar därför åt Polismyndigheten att bestämma de närmare formerna och frekvensen för dialogen. Polis- myndigheten bör dock även i det avseendet vara lyhörd för önskemål från de berörda aktörerna.
25.3En kontaktkanal för vapenfrågor
Bedömning: Polismyndigheten bör inrätta en särskild kontakt- kanal som enskilda kan använda för att komma i kontakt med polisen i vapenfrågor som inte rör pågående ärenden.
Skälen för bedömningen
Vid våra kontakter med intresseorganisationer på vapenområdet har det framkommit att man upplever att det är svårt att komma i kon- takt med Polismyndigheten för att exempelvis ställa frågor. I dags- läget får man ringa 114 14 och be att få tala med någon vapenhand- läggare. Det är en viktig förtroendefråga att enskilda, som t.ex. har frågor om regelverket, enkelt kan komma i kontakt med myndigheten. Detta talar för att man inför en särskild kontaktkanal för vapenfrågor som inte gäller ett specifikt pågående ärende. En sådan kanal skulle även kunna användas för att exempelvis skyttesammanslutningar ska kunna rådgöra med polisen vid misstankar om att olämpliga personer tränar skjutning hos dem eller att en viss medlem är olämplig att inne- ha egna vapen (jfr våra överväganden i avsnitt 14.4).
Med hänsyn till det anförda bör Polismyndigheten inrätta någon form av kontaktkanal som är specifik för vapenfrågor. Man kan tänka sig exempelvis ett särskilt telefonnummer som är öppet under vissa tider under veckan och som bemannas av erfarna handläggare. Man kan också tänka sig någon typ av elektronisk funktionsbrevlåda. Den närmare utformningen bör överlämnas åt Polismyndigheten.
921
26 Straffrättsliga frågor
26.1Uppdraget
I 9 kap. vapenlagen (1996:67) finns bestämmelser om vapenbrott och andra brott mot vapenlagen. Vidare kan den som bryter mot vissa före- skrifter i vapenförordningen (1996:70) dömas till böter för brott mot förordningen (se 14 kap. vapenförordningen).
Straffskalorna för vapenbrott har skärpts i flera omgångar det se- naste decenniet. Ändringarna har inneburit skärpningar avseende såväl brott av normalgraden som för grova och synnerligen grova brott (se tabell 26.1 i det följande). Ändringarna har motiverats bl.a. med att antalet vapenbrott fortsatt att öka, liksom antalet fall av dödligt våld där skjutvapen använts, särskilt inom ramen för kriminella konflikter. Förekomsten och användningen av illegala vapen har pekats ut som ett allvarligt samhällsproblem. (Se prop. 2013/14:226 Skärpningar i vapen- lagstiftningen, s. 33–35, prop. 2017/18:26 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de grova brotten, s. 11–13, prop. 2019/20:200 En strängare syn på hantering av vapen och explosiva varor, s. 22 och 23, och prop. 2023/24:33 Skjutvapen och explosiva varor – skärpta straff för de allvarligare brotten, s. 20.) Det förekommer att skjut- vapen som innehas legalt används vid brott, men det överlägset van- ligaste är att det är illegala vapen som kommer till brottslig använd- ning (se avsnitt 3.4).
Riksdagen har vid flera tillfällen tillkännagett för regeringen att det bör göras en generell översyn av vapenlagstiftningen. Inom ramen för den översynen bör enligt vissa tillkännagivanden övervägas att göra en tydligare åtskillnad mellan de bestämmelser som rör jägares och sportskyttars vapenhantering och de straffrättsliga bestämmel- serna som syftar till att komma till rätta med den illegala vapenhan- teringen. I motioner bakom tillkännagivandena har bl.a. anförts att det bör införas en särskild vapenstrafflag som enbart omfattar sådana
923
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
vapen eller explosiva varor som är avsedda att användas vid brott mot människors liv eller hälsa eller egendom. Justitieutskottet har anfört att det utgör ett problem att legal och illegal vapenhantering hanteras i samma regelverk. Medan hanteringen av illegala vapen bland gäng- kriminella utgör ett alltmer påtagligt samhällsproblem riskerar sträng- are straff att drabba legala vapenägare om de gör sig skyldiga till en felaktig hantering av sina vapen. Det bör enligt Justitieutskottet där- för göras en tydligare skillnad i vapenlagstiftningen mellan hanter- ingen av illegala vapen i det som kan betecknas som kriminella mil- jöer och en felaktig hantering av vapen som används för jakt eller skytte, där den som begår felet har haft licens för det vapen som förseelsen avser. Det sistnämnda fallet bör enligt utskottet ses som ringa i jäm- förelse med ett illegalt innehav av vapen i en kriminell miljö. (Se bet. 2020/21:JuU5 p. 2, rskr. 2020/21:31, bet. 2020/21:JuU30 p. 7, rskr. 2020/21:398 och bet. 2021/22:JuU28 reservation 2 p. 2, rskr. 2021/ 22:275.) Utredningen har i uppdrag att
•i enlighet med riksdagens tillkännagivanden ta ställning till om en tydligare åtskillnad bör göras mellan bestämmelser som rör jakt- och sportskyttars vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelserna som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering och, oavsett bedömning i sak,
•lämna förslag om en uppdelning av vapenlagens straffbestämmel- ser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen.
Dessa frågor behandlas i avsnitt 26.3. Där överväger vi också om vissa mindre allvarliga förseelser mot vapenregleringen kan avkrimina- liseras och i stället sanktioneras med administrativa sanktionsavgifter.
I vapenlagen och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explo- siva varor (LBE) anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt (s.k. kvalifikationsgrunder). Kvalifikationsgrunderna är delvis desamma i båda lagarna. År 2020 infördes en ny kvalifikationsgrund som innebär att det särskilt ska beaktas om vapen eller explosiva varor har innehafts respektive han- terats eller överförts i en sådan miljö att de typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Det har därefter påtalats att det är oklart om den nya kvalifikationsgrunden omfattar situationen att vapen
924
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
påträffas med avslipade serienummer (se bet. 2020/21:KU21 s. 68, rskr. 2020/21:371 och jfr bet. 2017/18:JuU8, p. 3, rskr. 2017/18:65). Utredningen har därför i uppdrag att
•analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen och LBE för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med av- slipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Frågor om avslipade serienummer behandlas i avsnitt 26.4.
Enligt kommittédirektiven ska utredningen vidare lämna förslag på ändringar som bedöms nödvändiga för att göra vapenlagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig. I avsnitt 26.5 föreslår vi vissa änd- ringar i vapenlagens bestämmelser om förverkande, i syfte att göra regleringen mer lättbegriplig.
26.2Gällande rätt
I detta avsnitt berörs de lagar som i första hand reglerar kriminalise- rad hantering av skjutvapen, ammunition, vapentillbehör och explosiva varor. Vid användning av sådana föremål kan även andra straffbestäm- melser aktualiseras, exempelvis brottsbalkens bestämmelser om brott mot person. Det förtjänar att nämnas att användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne i vissa fall ska beaktas som en synnerligen försvårande omständighet vid bedömningen av ett brotts straffvärde (29 kap. 2 a § brottsbalken).
26.2.1Vapenregleringen
Bestämmelser om vapenbrott och andra brott mot vapenlagen finns i 9 kap. vapenlagen. Vidare kan den som bryter mot vissa föreskrifter i vapenförordningen dömas till böter, eller i vissa fall penningböter, för brott mot förordningen (14 kap. vapenförordningen). Vapenför- ordningens bestämmelser behandlas inte vidare i det följande.
925
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
Vapenbrott
För att ha rätt att inneha skjutvapen krävs att man antingen har inne- havstillstånd eller att man omfattas av något av de undantag som gäller från kravet på tillstånd (jfr 2 kap. 1 § vapenlagen). Skjutvapen får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till den som har till- stånd eller rätt att inneha egendomen (2 kap. 9 § vapenlagen). Vidare finns det regler om under vilka förutsättningar skjutvapen får lånas ut (3 kap. vapenlagen).
Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet döms för vapenbrott till fängelse i högst fem år (9 kap. 1 § första stycket vapenlagen). Straff- ansvar för vapeninnehav förutsätter i princip att innehavaren har vap- net i sin besittning. För straffbarhet krävs endast handling eller under- låtenhet och inte någon effekt. Brottet är alltså inte konstruerat på ett sätt som förutsätter att någon skadas, men kriminaliseringen syftar ytterst till att förebygga den skada vapen kan orsaka. Vapenbrott är typiskt sett att hänföra till brotten mot allmänheten. (Se ”Ett eller två vapenbrott” NJA 2021 s. 341 p. 14 med hänvisningar.)
Om ett vapenbrott har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen). Enligt förarbetena måste det finnas någon klart förmildrande omständighet för att man ska kunna bedöma ett uppsåtligt vapenbrott avseende ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition på marknaden som ett ringa brott. (Se prop. 1973:166 Vapenlag m.m., s. 148 och jfr prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 85.) Vad som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott kan bedömas som ringa behandlas vidare i avsnitt 26.3.5.
Om ett vapenbrott är grovt döms till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt be- aktas om 1) vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats, 2) vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3)innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett flera vapen, 4) vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller 5) gärningen annars har varit av särskilt farlig art. (9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen.)
926
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
Frågan om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen behandlas närmare i avsnitt 26.4.2.
För synnerligen grovt vapenbrott döms till fängelse i lägst sex och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen eller flera vapen av särskilt farlig beskaffenhet. (9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen.)
Ett enhandsvapen ska vid bedömningen av om ett vapenbrott ska bedömas som grovt eller synnerligen grovt anses vara av särskilt farlig beskaffenhet om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruk- tion eller utformning (9 kap. 1 a § tredje stycket vapenlagen).
Vid tillämpning av vapenlagen jämställs vissa föremål med skjut- vapen (1 kap. 3 § vapenlagen). Detta gäller också i straffrättsligt hän- seende. Bestämmelserna om vapenbrott gäller alltså inte bara skjut- vapen utan även sådana föremål som anges i 1 kap. 3 § vapenlagen.
För försök, förberedelse eller stämpling till grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brotts- balken (9 kap. 8 § vapenlagen).
Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen till Polismyndigheten får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt (9 kap. 7 § vapenlagen).
Andra brott mot vapenlagen
Utöver vapenbrott regleras i 9 kap. vapenlagen vissa andra brott mot vapenlagen.
I 9 kap. 1 b § vapenlagen finns bestämmelser om brott mot vapen- lagens bestämmelser om märkning av skjutvapen. Också förfalskning, utplånande, avlägsnande eller ändring av sådan märkning är krimina- liserat. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. Till ansvar för brott mot bestämmelserna om märkning döms inte om gärningen också utgör vapenbrott.
I 9 kap. 2 § vapenlagen finns straffbestämmelser av skiftande slag. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Vissa av straff- bestämmelserna rör brott mot villkor som gäller för legalt innehav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare (punkterna a–c). Där finns också bestämmelser om olagligt innehav av ammunition, ljuddäm-
927
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
pare och vapenmagasin samt överlåtelse och yrkesmässig förmedling av sådana föremål till den som inte har rätt att inneha egendomen (punkterna d och e). Vidare kan den som driver handel med skjutvapen eller yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammunition utan tillstånd dömas till ansvar enligt 2 § (punkten f), liksom den som medför skjut- vapen på allmän plats etc. i strid med de särskilda bestämmelserna om detta (punkten g). Brott mot vissa föreskrifter om överföring till annat land och brott mot vapenlagens bestämmelser om förvaring åt annan kan också föranleda straffrättsligt ansvar enligt 2 § (punk- terna h och i). För vissa av brotten döms inte till ansvar i ringa fall (9 kap. 2 § andra stycket vapenlagen). Till ansvar för otillåten förvar- ing åt annan döms inte om gärningen utgör vapenbrott (9 kap. 2 § tredje stycket vapenlagen).
Den som bryter mot vissa föreskrifter om anmälning av utförsel och utlåning av skjutvapen kan enligt 9 kap. 3 § vapenlagen dömas till böter.
Om någon frivilligt lämnar in ammunition, ljuddämpare eller vapen- magasin till Polismyndigheten får åtal för olovligt innehav av egen- domen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän synpunkt (9 kap. 7 § vapenlagen).
26.2.2Lagen om brandfarliga och explosiva varor
I lagen om brandfarliga och explosiva varor, förkortad LBE, finns regler om hantering, överföring, import och export av brandfarliga och explo- siva varor samt sådana förberedande och efterföljande åtgärder som behövs med hänsyn till brand- och explosionsrisken och till konse- kvenserna av en brand eller en explosion. Lagen syftar till att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska också förebygga obe- hörigt förfarande med varorna. (1 § LBE.) Till brandfarliga varor räknas brandfarliga gaser, brandfarliga vätskor och brandreaktiva varor (3 § LBE). Explosiva varor är explosiva ämnen och blandningar, explosiva föremål samt andra ämnen, blandningar och föremål som tillverkas i avsikt att framkalla en verkan genom en explosion eller en pyroteknisk effekt (4 § LBE). Exempel på explosiva varor är handgranater, ammu- nition, krut och pyrotekniska artiklar, såsom fyrverkerier.
928
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brand- farliga varor ska enligt 16 § LBE ha tillstånd till det. När ammunition får hanteras med stöd av vapenlagen krävs dock i allmänhet inte till- stånd enligt LBE (se vidare avsnitt 26.4.3). Tillstånd ges av Myndig- heten för samhällsskydd och beredskap (MSB) eller kommunerna (17 och 18 §§ LBE).
Bestämmelser om brott mot tillståndsplikten finns i 29 och
29 a §§ LBE. I ringa fall döms inte till ansvar (30 § LBE). Vapenlagen och LBE har numera enhetliga straffskalor för de grova brotten.
Vid bedömningen om ett brott mot tillståndsplikten enligt LBE är grovt ska det särskilt beaktas om 1) varan med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
2)hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, 3) hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller 4) gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Vid bedömningen av om ett brott är synnerligen grovt ska särskilt antalet eller mängden vara och varans eller varornas farlighet beaktas. (29 a § LBE.)
LBE innehåller också andra straffbestämmelser än de som rör brott mot tillståndsplikten.
När någon innehar ammunition utan att ha rätt till det kan i vissa fall ansvar enligt både vapenlagen och LBE komma i fråga. Det saknas särskilda bestämmelser om vad som då ska gälla. Frågan får avgöras med hjälp av allmänna principer om brottskonkurrens.
26.2.3Lagen om krigsmateriel
I lagen (1992:1300) om krigsmateriel, i det följande KML, föreskrivs bl.a. om tillståndsplikt för tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel (3, 4 och 6 §§ KML). I princip samtliga skjutvapen som omfattas av tillståndsplikt enligt vapenlagen utgör krigsmateriel. Som krigsmateriel räknas också särskilt utformade komponenter till sådana vapen, ammunition och ljuddämpare. Gränsdragningen mellan vapenregleringen och lagen om krigsmateriel är inte alltid självklar. Som en grov förenkling kan dock sägas att tillverkning regleras i lagen
929
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
om krigsmateriel, civilt tillhandahållande av handeldvapen1 i huvud- sak i vapenlagen och övrigt tillhandahållande i lagen om krigsmateriel.
För uppsåtligt brott mot tillståndsplikten avseende tillverkning eller tillhandahållande av krigsmateriel döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen begåtts av oaktsamhet döms till böter eller fäng- else i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar. (25 § KML.) Om brottet är att bedöma som grovt ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor omfatt- ning eller varaktighet eller om gärningen annars varit av särskilt all- varlig art. (26 § KML.) Utredningen om en modern exportkontroll av krigsmateriel i ljuset av ett svenskt Natomedlemskap (UD 2023:02) har i uppdrag att analysera hur straffskalorna i KML bör förhålla sig bör till straffskalorna i vapenlagen, LBE och smugglingslagen och lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2024.
Bestämmelser om olovlig utförsel och försök till det finns i lagen (2000:1225) om smuggling (smugglingslagen) (24 § KML).
När någon utan tillstånd har tillverkat ett skjutvapen och därefter innehar det utan tillstånd kan ansvar enligt både vapenlagen och KML komma i fråga. Det saknas särskilda bestämmelser om vad som då ska gälla. Frågan får avgöras med hjälp av allmänna principer om brotts- konkurrens.
26.2.4Smugglingslagen
I smugglingslagen finns bestämmelser om ansvar för gärningar som rör införsel till eller utförsel från landet av varor. Vapensmuggling reg- leras särskilt i 6 a § smugglingslagen. Bestämmelsen tillämpas om en gärning som utgör smuggling enligt 3 § samma lag gäller skjutvapen eller sådana föremål som enligt vapenlagen jämställs med skjutvapen (jfr 2 § andra stycket 2 smugglingslagen). Vapensmuggling innefattar brott av normalgraden samt ringa, grov och synnerligen grov vapen- smuggling. Straffskalorna motsvarar de straffskalor som enligt 9 kap. 1 och 1 a §§ vapenlagen gäller för vapeninnehav av motsvarande grad. Vid bedömningen av om ett vapensmugglingsbrott är grovt ska det
1Med handeldvapen avses sådana pistoler, revolvrar, gevär, karbiner och kulsprutepistoler som kan tas med som personlig beväpning och användas utan lavett eller benstöd (2 § förordningen [1992:1303] om krigsmateriel).
930
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
särskilt beaktas om 1) gärningen avsett ett vapen av särskilt farlig be- skaffenhet, 2) gärningen avsett flera vapen, 3) gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkes- mässigt, eller 4) verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig art. För synnerligen grov vapensmuggling gäller motsvarande kvalifikationsgrunder som för synnerligen grovt vapenbrott.
Smuggling av explosiva varor regleras särskilt i 6 b § smugglings- lagen. Bestämmelsen tillämpas om en gärning som utgör smuggling enligt 3 § gäller explosiva varor och innefattar brott av normalgraden samt ringa, grov och synnerligen grov smuggling av explosiv vara. Straffskalorna motsvarar de straffskalor som enligt 29 och 29 a § LBE gäller för brott mot tillståndsplikten för explosiv vara, med undantag för ringa brott som inte är straffbelagt enligt LBE. Vid bedömningen av om smugglingsbrottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1) gär- ningen avsett en vara som med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 2) gärningen avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, 3) gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller 4) verksamheten eller gärningen annars varit av särskilt farlig art. För synnerligen grovt brott gäller motsvarande kva- lifikationsgrunder som vid synnerligen grovt brott mot LBE.
Vapensmuggling och smuggling av explosiv vara som begås av oakt- samhet regleras i 7 § smugglingslagen.
Om en person döms för vapensmuggling eller smuggling av explo- siv vara döms inte också för vapenbrott eller brott mot LBE avseende den delen av gärningen som konstituerat smugglingsbrottet (se 9 kap. 4 § vapenlagen och prop. 1999/2000:124 En ny smugglingslag m.m., s. 113, respektive 30 § andra stycket LBE).
26.3En tydligare åtskillnad mellan legal och illegal vapenhantering
Straffen för vapenbrott har det senaste decenniet skärpts i flera om- gångar, vilket kan belysas med följande tabell. Vapenbrott som inte är ringa anses i dag alltså vara ett betydligt allvarligare brott än vad som var fallet när vapenlagen trädde i kraft 1996.
931
Straffrättsliga frågorSOU 2024:31
Tabell 26.1 | Ändring av straffskalorna för vapenbrott |
|
| |||
| Nuvarande vapenlag |
|
|
| ||
|
|
|
|
|
|
|
Brott |
| Straffskala | Straffskala | Straffskala | Straffskala | Straffskala |
|
| 1996-04-01– | 2014-09-01– | 2018-01-01– | 2020-12-01– | 2024-01-01– |
| 2014-08-31 | 2017-12-31 | 2020-11-30 | 2023-12-31 |
| |
|
|
|
|
|
|
|
Vapenbrott, gär- |
| Böter eller | Böter eller | Böter eller | Böter eller | Böter eller |
ning som begåtts |
| fängelse i högst | fängelse i högst | fängelse i högst | fängelse i högst | fängelse i högst |
av oaktsamhet |
| sex månader | sex månader | sex månader | sex månader | sex månader |
eller ringa brott |
|
|
|
|
|
|
Vapenbrott, |
| Fängelse i högst | Fängelse i högst | Fängelse i högst | Fängelse i | Fängelse i högst |
normalgraden |
| ett år | två år | tre år | högst tre år | fem år |
|
|
|
|
|
|
|
Grovt vapenbrott |
| Fängelse i | Fängelse i ett | Fängelse i två | Fängelse i två | Fängelse i fyra |
|
| sex månader | till fyra år | till fem år | till fem år | till sju år |
|
| till fyra år |
|
|
|
|
Synnerligen grovt |
| – | Fängelse i tre | Fängelse i fyra | Fängelse i fyra | Fängelse i sex |
vapenbrott |
|
| till sex år | till sex år | till sju år | till tio år |
Utredningen har i uppdrag att ta ställning till om en tydligare åtskill- nad bör göras mellan bestämmelser som rör legala vapeninnehavares vapenhantering och de straffrättsliga bestämmelser som syftar till att komma till rätta med illegal vapenhantering. Oavsett bedömning i sak ska utredningen lämna förslag om en uppdelning av vapenlagens straff- bestämmelser för att tydligare skilja på överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och den organiserade brottslighetens användning av illegala vapen.
26.3.1Straffrättens övergripande struktur
I Sverige delas straffrätten in i allmän straffrätt och specialstraffrätt. Den allmänna straffrätten utgörs av de regler som finns i brottsbalken. Specialstraffrätten utgörs av annan straffrättslig reglering. Vissa be- stämmelser i brottsbalken är tillämpliga även inom specialstraffrätten. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna om påföljdsbestämning. Uppdel- ningen mellan allmän straffrätt och specialstraffrätten är resultatet av en viss lagstiftningstradition.
Specialstraffrätten kan i sin tur indelas i två huvudsakliga grupper (utöver brott mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund- lagen). Den första gruppen består av de rent specialstraffrättsliga lagarna. Dit hör bl.a. narkotikastrafflagen (1968:64), skattebrottslagen (1971:69), smugglingslagen och lagen (1988:254) om förbud beträf- fande knivar och andra farliga föremål (knivlagen). Den andra grup-
932
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
pen är de straffrättsliga bestämmelser som ingår i lagar som i första hand reglerar ett område i sak. De straffrättsliga bestämmelserna avser då ansvar för brott mot vissa regler i de lagarna. Vapenlagens straff- bestämmelser hör till denna grupp, liksom de straffrättsliga bestäm- melserna i LBE. Andra straffbestämmelser som kan hänföras till denna grupp är exempelvis 29 kap. miljöbalken, 20 kap. utlänningslagen (2005:716) och 43–51 b § jaktlagen (1987:259).
Lagstiftningstekniken med rent specialstraffrättsliga lagar kan ex- empelvis användas när det inte finns någon reglering där det tillåtna eller påbjudna beteendet regleras (jfr t.ex. knivlagen). Lagstiftnings- tekniken används också när det påbjudna handlandet regleras i mer än en lag (jfr exempelvis skattebrottslagen).
26.3.2De straffrättsliga bestämmelserna bör inte brytas ut från vapenregleringen om det inte finns starka skäl
Bedömning: När lagstiftaren reglerat ett område i sak bör de straff- bestämmelser som kopplar till området ingå i samma författning. Vapenlagens straffrättsliga bestämmelser bör därför inte brytas ut från vapenregleringen om det inte finns starka skäl.
Skälen för bedömningen
Skjutvapen är föremål som kan åstadkomma stor skada. De villkor som gäller för tillstånd och innehav av skjutvapen har ansetts nöd- vändiga för att motverka de risker civilt vapeninnehav innebär för samhället. Det är alltså viktigt att villkoren följs, vilket är anled- ningen till att de förenats med vissa sanktioner. I vissa fall har åter- kallelse av tillståndet ansetts vara en tillräcklig sanktion. I andra fall har lagstiftaren emellertid ansett det befogat att kriminalisera över- trädelser av vapenregleringen. Detta gäller i första hand sådant hand- lande som innebär eller medför att någon har ett vapen i sin besitt- ning utan att ha rätt till det, men också vissa andra överträdelser.
När det finns straffbestämmelser som kopplar till ett visst om- råde som lagstiftaren reglerat i sak är det vanliga att straffbestämmel- serna ingår i samma regelverk. En sådan ordning underlättar för rätts- tillämparen som i en och samma författning kan se vilket som är det
933
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
tillåtna eller påbjudna beteendet och när avsteg från det beteendet ska föranleda straffansvar. Om de straffrättsliga bestämmelserna tas in i annan lagstiftning kan bestämmelserna om tillåtet eller påbjudet beteende visserligen återges i den straffrättsliga lagen, men det leder till en mycket utförlig strafflag och risk för motsättningar mellan strafflagen och den lag som reglerar området i sak. Om bestämmel- serna inte återges i strafflagen måste i stället rättstillämparen förhålla sig till flera lagar vid bedömningen av om ett straffbart handlande föreligger.
Det finns alltså starka skäl som talar för att straffbestämmelser som kopplar till ett visst område som lagstiftaren reglerat i sak ska ingå i samma författning som den sakliga regleringen. Vår utgångspunkt är därför att vapenlagens straffrättsliga kapitel inte bör brytas ut ur lagen. Detta gäller särskilt de bestämmelser som är avsedda att sanktionera ordningsföreskrifterna för legala vapeninnehavare.
I det följande behandlas frågan om det finns anledning att göra en tydligare uppdelning mellan den organiserade brottslighetens hantering av illegala vapen och sådana brott mot vapenregleringen som i första hand begås av legala vapeninnehavare. Vi tar då också ställning till om det, trots allt, finns skäl att bryta ut vissa straffrättsliga bestämmelser ur vapenlagen.
26.3.3Det bör inte göras en generell uppdelning mellan vapenbrott som begås av legala vapeninnehavare och andra typer av vapenbrott
Bedömning: Det bör inte göras en generell uppdelning av vapen- brott som begås av legala vapeninnehavare och andra typer av vapen- brott.
Skälen för bedömningen
Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet gör sig skyldig till vapen- brott (9 kap. 1 § vapenlagen). Kriminaliseringen syftar ytterst till att
934
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
förebygga den skada vapen kan orsaka (se prop. 2013/14:226 s. 34 och prop. 2017/18:26 s. 12, jfr också prop. 2023/24:33 s. 19).
Ordet vapenbrott för i första hand inte tankarna till hantering av någon som har laglig rätt att inneha skjutvapen. Den som har sådan rätt kan dock göra sig skyldig till vapenbrott genom innehav exem- pelvis om personen innehar ett annat skjutvapen än det som omfat- tas av hans eller hennes innehavstillstånd. Ett innehavstillstånd avser nämligen alltid ett visst bestämt vapen. Den som innehar skjutvapen med stöd av ett tidsbegränsat tillstånd kan vidare göra sig skyldig till vapenbrott om tillståndet löper ut och personen varken gjort sig av med vapnet eller fått tillståndet förnyat.
En legal vapeninnehavare kan också göra sig skyldig till vapen- brott genom att överlåta eller låna ut det skjutvapen han eller hon har rätt att inneha till någon som saknar sådan rätt. Överlåtelse i strid med 2 kap. 9 § vapenlagen kan alltså medföra ansvar för vapenbrott både för överlåtaren och mottagaren. Detsamma gäller utlåning i strid med lånebestämmelserna i 3 kap. vapenlagen, som kan medföra ansvar för vapenbrott både för långivaren och låntagaren (jfr prop. 1973:166, s. 104 och NJA 2005 s. 758). En legal vapeninnehavare kan även göra sig skyldig till vapenbrott genom att yrkesmässigt förmedla ett skjut- vapen till någon som inte har rätt att inneha det.
Frågan är då om det finns anledning att se annorlunda på ett vapen- brott som begåtts av en person som har rätt att inneha skjutvapen än ett vapenbrott som begåtts av någon som saknar sådan rätt.
När den som innehar skjutvapen med stöd av ett tidsbegränsat till- stånd gör sig skyldig till vapenbrott genom att behålla vapnet sedan tillståndet löpt ut torde det i allmänhet inte innebära några större säkerhetsrisker (se vidare avsnitt 26.3.4). Denna typ av vapenbrott kan därför typiskt sett ses som mindre allvarligt.
Också när en legal vapeninnehavare gör sig skyldig till vapenbrott genom att inneha ett annat skjutvapen än det som hans eller hennes innehavstillstånd avser går det i vissa fall att argumentera för att detta är en mindre allvarlig gärning än när någon som helt saknar rätt att inneha skjutvapen gör sig skyldig till samma brott. Den som har ett innehavstillstånd har nämligen lämplighetsprövats med avseende på laglydnad. Personen kan också ha lämplighetsprövats med avseende på förmåga att handha vapnet. Om så är fallet eller inte beror emellertid på om samma handhavandekrav gäller för det skjutvapen som brottet avser som för det skjutvapen som personen har tillstånd att inneha.
935
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
Olika handhavandekrav kan gälla beroende på ändamål med inne- havet och vapentyp. Den som uppfyller handhavandekraven för att inneha ett gevär för jakt uppfyller exempelvis inte redan därför kraven för att få inneha ett helautomatiskt skjutvapen för målskjutning. Den som innehar ett skjutvapen för annat än skjutning, t.ex. samling, har över huvud taget inte prövats med avseende på förmåga att an- vända vapnet. (Se avsnitt 6.2 och 9.2.) Sammanfattningsvis kan visser- ligen säkerhetsriskerna vara lägre när ett vapen olovligen innehas av den som har innehavstillstånd än av annan, men detta är inte nöd- vändigtvis fallet.
Ett liknande resonemang kan föras med avseende på den som har en annan rätt än tillstånd att inneha ett skjutvapen. I sammanhanget bör anmärkas att rätten att inneha skjutvapen som ingår i ett döds- eller konkursbo inte förutsätter någon föregående lämplighetspröv- ning (se 8 kap. 1 § vapenlagen).
När en legal vapeninnehavare överlåter, yrkesmässigt förmedlar eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet är det svårt att argumentera för att det är en gärning av mindre all- varligt slag. Risken för att vapnet kommer till brottslig användning i förvärvarens eller låntagarens händer saknar nämligen samband med om överlåtaren, förmedlaren eller långivaren har rätt att inneha skjut- vapen. Om en legal vapeninnehavare exempelvis överlåter ett skjut- vapen till någon som avser att använda vapnet vid brott mot person är det inte mindre allvarligt än om en person utan rätt att inneha skjut- vapen gör samma sak.
Mot bakgrund av det sagda går det knappast att hävda att legala vapeninnehavares vapenbrott, generellt sett, är mindre allvarliga än vapenbrott som begås av andra personer. Det är därför inte lämpligt att generellt särskilja sådana vapenbrott som begås av den som har rätt att inneha skjutvapen från sådana vapenbrott som begås av andra. I följande avsnitt tar vi ställning till om det finns anledning att göra en annan bedömning avseende vissa specifika gärningar. I avsnitt 26.3.5 återkommer vi sedan till hur den omständigheten att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare bör beaktas vid gradindelning, straffvärdesbedömning och påföljdsval.
936
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
26.3.4Innehav sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut bör endast i vissa fall utgöra vapenbrott
Förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen inne- har ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vap- net löpt ut ska inte dömas för vapenbrott om det olovliga innehavet pågått i mindre än tre månader. I stället ska personen dömas för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Vapenlagens bestämmelser om förverkande ska gälla också skjut- vapen som varit föremål för brottet överträdelse av tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen.
Bedömning: Det saknas tillräckliga skäl att särreglera andra former av vapenbrott som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare.
Skälen för förslagen och bedömningen
Överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen
Flera auktoriserade sportskytteförbund har anfört att en nackdel med de s.k. femårslicenserna, dvs. tidsbegränsade tillstånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen för flerskott, är att en legal vapeninnehavare kan göra sig skyldig till vapenbrott genom att glömma att ansöka om förnyelse av tillståndet. Vi har i avsnitt 10.5 gjort be- dömningen att systemet med femårstillstånd ska behållas när vapnen innehas för skjutning, men att de olägenheter femårstillstånden med- för så långt det är rimligt bör undanröjas.
Olovligt innehav av ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavs- tillstånd löpt ut skiljer sig på flera sätt från andra olovliga vapen- innehav. Syftet med tidsbegränsade tillstånd är inte primärt att till- ståndshavarens lämplighet att inneha skjutvapnet ska omprövas vid vissa tidpunkter, utan att motverka att skjutvapen innehas av den som saknar behov av vapnet (se vidare avsnitt 10.2). Tillståndshavaren har lämplighetsprövats i förhållande till det vapen och det ändamål det tidsbegränsade tillståndet avser och är i allmänhet inte mindre lämp- lig att inneha vapnet dagen efter det att tillståndet löpt ut än dagen före. Risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig
937
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
användning är alltså typiskt sett mycket låg när ett vapen innehas trots att ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut.
Många sportskyttar innehar mer än ett vapen med femårstillstånd och tillstånden kan löpa ut vid olika tidpunkter. Polismyndigheten har visserligen som rutin att underrätta tillståndshavaren när tillstån- det är på väg att löpa ut, vilket vi föreslår ska komma till uttryck i författning. En vapeninnehavare kan dock ändå glömma att ansöka om förnyat tillstånd eller att i rätt tid göra sig av med vapnet, särskilt om rutinen med påminnelse brustit i det enskilda fallet.
Den som lagförs för att olovligen ha innehaft ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut döms i allmänhet för oaktsamt eller ringa vapenbrott till ett måttligt bötesstraff. Det är alltså ovanligt att någon döms för vapenbrott av normalgraden eller till annat än dags- böter. Polismyndigheten upprättar dock regelmässigt en anmälan om vapenbrott om tillståndshavaren varken har överlåtit vapnet eller ansökt om förnyat tillstånd när ett tidsbegränsat tillstånd löper ut. Personen måste alltså förhålla sig till risken för att bli dömd för vapenbrott av normalgraden. Personen måste också förhålla sig till de följder detta eventuellt kan få i fråga om återkallelse av andra innehavstillstånd.
Enligt vår mening är det otillfredsställande att den som av förbi- seende och under en kortare tid har kvar ett skjutvapen sedan ett tids- begränsat tillstånd löpt ut ska behöva förhålla sig till risken för att dömas för vapenbrott. Nuvarande ordning var möjligen rimlig när de s.k. femårslicenserna infördes 2000. Vid den tidpunkten var straff- skalan för vapenbrott av normalgraden dock fängelse i högst ett år. I dag är straffskalan för samma brott fängelse i högst fem år. Avsikten har inte varit att mindre allvarliga överträdelser av vapenlagen ska träffas av de straffskärpningar som gjorts under det senaste decenniet (se prop. 2017/18:26 s. 14, prop. 2019/20:200 s. 23 och prop. 2023/24:33 s. 25, jfr prop. 2013/14:226 s. 34).
Det är också så att bestämmelserna om oaktsamt eller ringa vapen- brott inte ger utrymme för att helt underlåta att döma till ansvar. Enligt vår mening kan detta dock i vissa fall vara befogat vid olovligt innehav av ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut, exempelvis när en person glömt att ansöka om förnyat tillstånd och gör sig av med vapnet en eller ett par dagar efter det att tillståndet upphört att gälla. Bestämmelserna i 9 kap. 7 § vapenlagen kan inte anses innebära att det saknas behov av en särskild reglering om ansvars- frihet i sådana fall. Visserligen gäller enligt det lagrummet att den som
938
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
frivilligt lämnar in ett skjutvapen till Polismyndigheten får åtalas för vapenbrott endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Med hänsyn till att upptäcktsrisken är stor när ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut kan frivilligheten emellertid ifrågasättas i dessa fall. Vidare innebär bestämmelserna i 9 kap. 7 § vapenlagen inte att en person kan undgå ansvar för brott om vapeninnehavet avvecklas genom exempel- vis överlåtelse. De möjligheter som enligt brottsbalken finns att be- sluta om lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller om påföljdseftergift kan inte heller anses innebära att det saknas behov av en särskild reglering om ansvarsfrihet (jfr 29 kap. 5 och 6 §§ brotts- balken).
Mot bakgrund det sagda menar vi att det finns anledning att från bestämmelserna om vapenbrott bryta ut olovligt innehav av skjut- vapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd löpt ut. Denna gär- ningstyp bör i stället som utgångspunkt utgöra ett särskilt brott med lägre straffskala och möjlighet att inte döma till ansvar i ringa fall.
Isammanhanget kan noteras att tillståndsmyndigheten kan utgå från att vapnet finns kvar hos den tidigare tillståndshavaren om det inte har överlåtits eller skrotats. Polismyndigheten har alltså faktisk möjlig- het att bevaka att det inte innebär några säkerhetsrisker att vapnet är kvar hos innehavaren och har också goda möjligheter att vid behov omhänderta vapnet (se 6 kap. 4 och 4 b §§ vapenlagen).
Ju längre tid ett otillåtet innehav består sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut desto mindre skiljer sig gärningen emellertid från de gärningar som grundar ansvar för vapenbrott. Även om ett otillåtet innehav dagen efter det att ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut knappast medför några större risker än det tillåtna innehavet dagen före kan detsamma inte sägas när en längre tid har gått. Detta hänger bl.a. sam- man med att vapeninnehavaren avregistreras ur vapenregistren när tillståndet upphör att gälla och därefter inte omfattas av de dagliga samkörningar som görs mellan vapenregistren, belastningsregistret och misstankeregistret. Vidare är Sverige enligt vapendirektivet skyl- digt att se till att det finns effektiva sanktioner mot den som innehar ett skjutvapen som omfattas av direktivet utan att ha rätt till det (jfr artikel 23 i vapendirektivet). Enligt vår mening bör ett olovligt inne- hav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat innehavstillstånd för vapnet löpt ut därför fortfarande ses som vapenbrott om det olovliga inne- havet har pågått i mer än tre månader sedan tillståndet upphörde att gälla.
939
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
Vi föreslår därför att den som olovligen innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd att inneha vapnet upphört att gälla inte ska dömas för vapenbrott om det olovliga innehavet har pågått i mindre än tre månader. I stället ska personen dömas för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen till böter eller fäng- else i högst sex månader. I ringa fall föreslår vi att det inte ska dömas till ansvar.
Vapenlagens bestämmelser om förverkande bör gälla också det nya brottet
Skjutvapen som har varit föremål för bl.a. vapenbrott eller sådant brott mot vapenlagen som består i att innehavaren använt vapnet för ett annat ändamål än det han eller hon är berättigad till ska enligt nuvarande ordning förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskä- ligt (9 kap. 5 § vapenlagen). Enligt vår mening talar starka skäl för att förverkande alltid ska vara huvudregeln när ett skjutvapen innehafts av någon som inte har haft rätt till det. En sådan ordning kan också ha betydelse för möjligheterna att ta vapnet i beslag (se 27 kap. 1 § rättegångsbalken).
Vi föreslår därför att vapenlagens bestämmelser om förverkande ska avse också sådana skjutvapen som har varit föremål för det nya brottet överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjut- vapen. En annan sak är att omständigheterna vid denna typ av brott ofta kan vara sådana att förverkande framstår som uppenbart oskäligt, särskilt om vapnet har ett mera betydande ekonomiskt värde (jfr Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 5 §).
Vissa näraliggande situationer
En situation som påminner om olovligt innehav av skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd upphört att gälla är innehav sedan en tids- begränsad rätt att inneha vapnet har löpt ut. I vapenlagen finns några exempel på sådana rättigheter. Ett skjutvapen som lånats ut med stöd av 3 kap. 1 a § vapenlagen får exempelvis endast lånas ut under en tid om högst två veckor. Skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkurs- bo får innehas av den som tagit hand om boet till dess att egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att inneha den, egendomen
940
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
ska överlämnas enligt vissa beslut av Polismyndigheten, eller, i fråga om konkursbon, tills konkursen avslutats (8 kap. 1 § vapenlagen, se även ”Dödsboets vapen” NJA 2019 s. 1041).
När det först gäller skjutvapen som innehas av den som tagit hand om ett dödsbo eller konkursbo bör det framhållas att innehavaren inte har lämplighetsprövats i förhållande till vapnen. Rätten att inneha vapnen upphör antingen när personen inte längre har behov av att inneha dem för boets räkning eller på grund av myndighets beslut. Situationen skiljer sig i praktiken alltså väsentligt från den där en vapen- innehavare har kvar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut. Vi menar att otillåtet vapeninnehav sedan den tidsbegränsade rätten att inneha vapen som ingår i ett dödsbo eller konkursbo upphört att gälla även fortsättningsvis bör vara att bedöma som vapenbrott.
När det gäller lån och utlåning av skjutvapen under längre tid än vad vapenlagens bestämmelser om utlåning medger är situationen delvis annorlunda. Utlåning får endast ske till den som inte kan antas komma att missbruka vapnet och kräver i allmänhet att utlåningen sker under uppsyn eller till någon som har tillstånd att låna skjut- vapnet eller som har tillstånd att inneha ett skjutvapen av samma typ som lånet avser (3 kap. vapenlagen). I likhet med vad som gäller när någon innehar ett skjutvapen sedan ett tidsbegränsat tillstånd löpt ut torde risken för brottslig eller annan skadlig användning ifall tids- gränserna för lånet överträds oftast vara låg. Gärningen måste emeller- tid ses i ljuset av att den tillåtna tiden för lån enligt vapenlagen är kort och den omständigheten att utlåning som huvudregel får ske endast vid enstaka tillfällen. Möjligheterna att låna skjutvapen är inte avsedda att ersätta kravet på innehavstillstånd. Polismyndighetens möjlighet att löpande kontrollera att den som har ett skjutvapen i sin besittning är lämplig att inneha vapnet och ingripa vid exempelvis misstanke om brott försvåras om vapen mera stadigvarande innehas av en annan person än tillståndshavaren. Den korta tillåtna tiden för lån innebär också att det inte bör vara särskilt svårt för låntagaren att komma ihåg när tiden går ut. Den korta tiden innebär vidare att det inte krävs att den tillåtna tiden för lån överträds i någon större utsträckning för att vapenlagens regler om utlåning ska ha åsidosatts i hög grad. En- ligt vår mening bör en överträdelse av vapenlagens tidsgränser för utlåning av skjutvapen även fortsättningsvis bedömas som vapenbrott. En annan sak är att ett sådant brott i vissa fall kan vara att bedöma som ringa (se vidare avsnitt 26.3.5).
941
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
I sammanhanget kan anmärkas att ett felaktigt ifyllt låneintyg, dvs. det intyg om lånet som enligt 7 kap. vapenförordningen ska över- lämnas till låntagaren, aldrig kan grunda ansvar för vapenbrott. Låne- intyget är avsett att fylla delvis samma funktion som ett tillstånds- bevis i låntagarens hand, men saknar betydelse för om utlåning får ske till låntagaren. En annan sak är att ett vapen som medförs av någon som inte kan visa att han eller hon har rätt att inneha vapnet kan om- händertas (6 kap. 4 b § vapenlagen). En annan sak är också att den som lånar ut skjutvapen utan att följa vad som föreskrivits om låneintyg i vapenförordningen kan dömas till penningböter (14 kap. 1 § vapen- förordningen).
26.3.5Att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare bör beaktas vid gradindelning och påföljdsbestämning
Bedömning: När ett vapenbrott begås av en legal vapeninnehavare kan risken för brottslig eller annan skadlig användning av vapnet vara särskilt låg. Detta bör beaktas vid gradindelning och påföljds- bestämning.
Förslag: De omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är ringa ska anges i den nya vapenlagen. Den lindrigare straffskalan ska tillämpas om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och övriga omständigheter är att anse som ringa.
Skälen för bedömningen och förslaget
Att det inte är lämpligt att generellt särskilja sådana vapenbrott som begås av den som har rätt att inneha skjutvapen från sådana vapen- brott som begås av andra innebär inte att det saknar betydelse om ett vapenbrott har begåtts av en legal vapeninnehavare. Det är utan tvekan så att den omständigheten i vissa fall kan medföra att risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning är sär- skilt låg. Detta bör beaktas vid såväl brottets rubricering som vid straffvärdesbedömning och påföljdsval.
942
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
Beaktande vid bedömningen av om brottet bör anses som ringa
För vapenbrott som begåtts av oaktsamhet eller som är ringa gäller en särskild straffskala. I sådana fall döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den särskilda straffskalan för ringa vapenbrott infördes 1971 i den då gällande vapenförordningen (1949:340). Samtidigt skärptes straff- skalan för normalgraden av brottet från dagsböter eller fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år. I förarbetena uttalades bl.a. att avsikten med straffskärpningen inte var att överträdelser som begåtts av förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad karaktär skulle bedömas allvarligare än tidigare. Om någon exempelvis utan tillstånd har ett äldre vapen för vilket det saknas passande ammunition i landet bör brottet enligt förarbetena ofta bedömas som ringa och endast föran- leda ett bötesstraff. (Prop. 1971:109 Förslag till lag om ändring i vapen- förordningen [1949:340], m.m., s. 10.)
I samband med tillkomsten av 1973 års vapenlag (vapenlagen [1973:1176]) berördes också frågan om gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden. I det sammanhanget betonades att samma normer som i allmänhet gäller vid gränsdragningen mellan ringa fall av ett brott och normalfallen självklart ska tillämpas även på detta område. Som exempel på ringa brott angavs olaga innehav, upplåtelse eller överlåtelse av del eller tillbehör till ett vapen eller av ett vapen som i och för sig är tillståndspliktigt men som är obrukbart eller har något svårreparabelt fel. I övrigt måste det enligt förarbetena alltid finnas någon klart förmildrande omständighet för att man ska kunna bedöma ett uppsåtligt vapenbrott avseende ett brukbart vapen till vilket det finns ammunition på marknaden som ett ringa brott. (Se prop. 1973:166 s. 147 och 148.)
Bestämmelsen om en särskild straffskala för ringa brott överfördes utan ändringar till den nuvarande vapenlagen (jfr prop. 1995/96:52 s. 85).
Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott får i princip anses ta sikte på skjutvapen i form av eldvapen, dvs. skjutvapen som är kon- struerade för att skjuta ut en projektil med hjälp av ett antändbart drivämne. Vapenlagens bestämmelser om skjutvapen omfattar emel- lertid även andra vapentyper, exempelvis kolsyre-, luft- och fjäder- vapen, start- och signalvapen och elchock- och tårgasanordningar. Beträffande sådana vapentyper anses det finnas ett betydligt större
943
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
utrymme för att bedöma en gärning som ringa brott. Innehav av en- staka sådana vapen har ofta ansetts utgöra ringa brott i praxis. Om vapnet är av ett sådant slag att det enkelt kan konverteras till ett eld- vapen bör det dock kunna påverka bedömningen, särskilt om sådan konvertering är vanligt förekommande i kriminella grupperingar. (Se t.ex. NJA 1987 s. 643, NJA 2005 s. 758, RH 2013:72 och Landgren
&Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommen- taren till 9 kap. 1 och 1 a §§, jfr ”De insmugglade tårgaspistolerna”
NJA 2021 s. 759.)
Utrymmet för att anse ett vapenbrott som ringa när brottet avser ett brukbart eldvapen är alltså mycket begränsat. En särskilt låg risk för att vapnet kommer till brottslig eller skadlig användning bör dock kunna beaktas vid bedömningen. Vapenbrott bedöms ofta som ringa när tillståndshavaren har kvar vapnet en kortare tid sedan ett tids- begränsat innehavstillstånd löpt ut, om tillståndshavaren av förbiseende underlåtit att ansöka om förnyelse. Detta förutsätter enligt doktrinen dock att vapnet inte använts och att det har förvarats på föreskrivet sätt. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 och 1 a §.) I det föregående före- slår vi att överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjut- vapen i vissa fall ska utgöra ett eget brott med en egen straffskala.
Ett vapenbrott bör enligt vår mening i allmänhet kunna bedömas som ringa också när en person lagligen har lånat ett skjutvapen och den tillåtna tiden för sådant lån överskridits endast med några få dagar (jfr 3 kap. 1 a § vapenlagen). I vart fall bör detta gälla om vapnet förvarats på föreskrivet sätt och inte använts under den tid innehavet varit olagligt. I fall som de nu nämnda bör det i allmänhet sakna be- tydelse om vapnet i och för sig har varit av särskilt farlig beskaffenhet (jfr 9 kap. 1 a § första stycket 2 vapenlagen).
Regleringen om ringa vapenbrott bör förtydligas
Vi menar alltså att det redan enligt gällande rätt är möjligt att vid bedömningen av om ett vapenbrott är ringa beakta om den omstän- digheten att brottet begåtts av en legal vapeninnehavare medfört en särskilt låg risk för brottslig eller annan skadlig användning av vapnet. Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott berör dock inte ut- tryckligen betydelsen av sådana omständigheter (se prop. 1971:109 s. 10 och prop. 1973:166 s. 147 och 148).
944
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
Förarbetsuttalandena rörande ringa vapenbrott är äldre än den nuvarande vapenlagen. Enligt vår mening vore det fördelaktigt att i den nya vapenlagen förtydliga vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett vapenbrott är att anse som ringa. Sådana regleringar är förhållandevis vanligt förekommande i svensk straff- rätt (se t.ex. 8 kap. 2 §, 14 kap. 2 §, 16 kap. 5 § tredje stycket och 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken, 29 kap. 11 § miljöbalken och 2 § nar- kotikastrafflagen [1968:64]).
Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av bl.a. vapen och ammunition föremål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kon- trollen är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är också strävan att förhindra att skjut- vapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 s. 26.) Kriminaliseringen av de gärningar som utgör vapenbrott syftar, som nämns i det föregående, ytterst till att förebygga den skada vapen kan orsaka. Från ett bredare perspektiv syftar kriminaliseringen till att vapenregleringen följs och att skjutvapen inte ska innehas av någon som inte har rätt till det. Ju större skada ett skjutvapen kan orsaka desto viktigare är det att vapenregleringen följs.
Avgörande för om ett vapenbrott ska bedömas som ringa är om gärningen framstår som obetydlig med hänsyn till de intressen som är avsedda att skyddas genom straffbestämmelserna. Vi föreslår därför att det i den nya vapenlagen ska förtydligas att den lägre straffskalan för ringa brott ska tillämpas om brottet med hänsyn till risken för att vapnet skulle komma till otillåten eller annan skadlig användning och med hänsyn till övriga omständigheter är att anse som ringa. På detta sätt blir det tydligare att man kan beakta ifall brottet begåtts av en legal vapeninnehavare.
Det föreslagna förtydligandet innebär möjligen en viss utvidgning av tillämpningsområdet för ringa brott (jfr ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45, där ett kortvarigt innehav av ett skjutvapen utan ammunition, som förvärvats i journalistiskt syfte och där det inte funnits någon risk för att vapnet skulle komma till brottslig använd- ning, bedömdes som brott av normalgraden av Högsta domstolens majoritet). Tillämpningsområdet för ringa vapenbrott är i dag dock mycket begränsat och en försiktig utvidgning framstår inte som orim- lig, särskilt inte i ljuset av de straffskärpningar som under det senaste decenniet skett med avseende på normalgradsbrottet.
945
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
Det skulle kunna övervägas om det i den nya vapenlagen bör anges att den särskilda straffskalan för ringa brott gäller också om brottet begåtts av oaktsamhet (jfr RH 2022:45). Straffskalan för oaktsamt brott gäller emellertid parallellt med straffskalan för ringa brott. Frågan om ett brott som begåtts av oaktsamhet också är ringa saknar alltså betydelse vid bedömningen av vilken straffskala som är tillämplig. En annan sak är att omständigheterna kring gärningen självfallet ska beaktas vid straffmätningen. För tydlighetens vill vi framhålla att det enligt vår mening saknas stöd för tolkningen att ett vapenbrott som i och för sig skulle kunna bedömas som ringa skulle vara straffritt för att det begåtts av oaktsamhet (jfr RH 2022:45 och prop. 1973:166 s. 127 och 148).
Beaktande vid bedömningen av om brottet bör anses som grovt
Att ett vapenbrott begåtts av en legal vapeninnehavare har inte bara betydelse för om brottet ska bedömas som ringa. Det kan också tala för att ett vapenbrott ska anses vara av normalgraden, trots att det i och för sig föreligger andra omständigheter som talar för att brottet ska bedömas som grovt. De s.k. kvalifikationsgrunderna i 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen innebär nämligen inte att ett vapenbrott alltid ska bedömas som grovt när någon av de uppräknade omständigheterna föreligger, utan en samlad bedömning ska alltid göras (se vidare av- snitt 26.4.2). Vid bedömningen är det alltså möjligt att beakta om risken för att vapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning har varit särskilt låg för att gärningspersonen har tillstånd eller annan rätt att inneha skjutvapen.
Beaktande vid bedömningen av brottets straffvärde
En särskilt låg risk för att skjutvapnet kommer till brottslig eller skadlig användning ska även beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde (se 29 kap. 1 § brottsbalken och ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45 p. 27). Som anmärks i det föregående syftar kriminaliseringen av de gärningar som utgör vapenbrott ytterst till att förebygga den skada skjutvapen kan orsaka. Regeringen har vid flera tillfällen betonat att mindre allvarliga överträdelser av vapenlagen inte motiverar samma skärpta syn på vapenbrott som de senaste årens skärpningar av straff-
946
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
skalorna ger uttryck för i fråga om grövre brott (se prop. 2017/18:26 s. 14, prop. 2019/20:200 s. 23 och prop. 2023/24:33 s. 25, jfr prop. 2013/14:226 s. 34).
Beaktande vid påföljdsvalet
En särskilt låg risk för att skjutvapnet kommer till brottslig eller annan skadlig användning bör också beaktas vid påföljdsvalet. Visserligen anses vapenbrott av normalgraden i allmänhet vara ett s.k. artbrott, dvs. ett brott vars art talar för att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse (se t.ex. ”Journalistens pistol” NJA 2015 s. 45 p. 23). Frågan om ett brott är av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse ska dock inte avgöras av brottstypen utan det ska göras en individuell bedömning av brottets karaktär i varje särskilt fall (se Borgeke & Forsgren, [2021, version 4, JUNO] s. 351). När risken för att skjutvapnet ska komma till brottslig eller annan skadlig använd- ning har varit påtagligt låg kan ett vapenbrott ofta inte anses vara av sådan art att påföljden som utgångspunkt bör bestämmas till fäng- else. I sådana fall är också straffvärdet lågt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan den omständigheten att ett vapenbrott be- gåtts av en legal vapeninnehavare i vissa fall innebära att risken för att vapnet ska komma till brottslig eller annan skadlig användning varit särskilt låg. Detta kan redan i dag beaktas vid gradindelning, straff- värdesbedömning och påföljdsval. För att det ska bli helt klart vad som gäller föreslår vi dock att regleringen rörande ringa brott förtydligas.
26.3.6Vissa nya brottsrubriceringar bör införas
Förslag: Bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen och 14 kap. vapen- förordningen ska föras över till den nya vapenlagen och vapen- förordningen. I den nya vapenlagen ska nya brottsrubriceringar införas för att tydligare skilja på sådana överträdelser som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och andra brott mot vapen- lagen.
947
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
Det bör göras en tydligare åtskillnad mellan olika överträdelser av vapenlagen
Skjutningar, dödligt skjutvapenvåld och kriminellas användning av skjutvapen har under de senaste tio åren ökat och fått alltmer upp- märksamhet i samhällsdebatten. Detta har lett till ett flertal skärp- ningar av straffen för vapenbrott. I förarbeten har förekomsten och användningen av illegala vapen pekats ut som ett allvarligt samhälls- problem (se t.ex. prop. 2019/20:200 s. 23).
I avsnitt 26.3.2 gör vi bedömningen att det inte är lämpligt att generellt skilja på vapenbrott som begås av legala vapeninnehavare och vapenbrott som begås av andra. Vapenlagen innehåller emellertid inte bara bestämmelser om vapenbrott utan även om andra typer av överträdelser av vapenlagens bestämmelser. De gärningar som krimi- naliserats i 9 kap. vapenlagen är av vitt skilda slag. Vapenbrotten handlar om att den som inte har rätt att inneha skjutvapen får ett sådant vapen i sin besittning. Motsatsvis finns det vissa brott i 9 kap. vapenlagen som enbart kan begås av den som har rätt att inneha skjutvapen, ex- empelvis användning av skjutvapnet för annat ändamål än det som innehavaren är berättigad till (9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen). Vissa av brotten i 9 kap. vapenlagen är sådana att det typiskt sett finns en risk för att skjutvapen kommer till brottslig användning, medan andra bestämmelser syftar till att få legala vapeninnehavare att följa rena ordningsföreskrifter. Att lagstiftaren ser olika strängt på brotten i 9 kap. vapenlagen framgår inte minst av att straffskalorna varierar från enbart böter för brott enligt 9 kap. 3 § vapenlagen till fängelse i lägst sex och högst tio år för synnerligen grovt vapenbrott. (Se av- snitt 26.2.) I avsnitt 26.3.7 gör vi bedömningen att samtliga de lagöver- trädelser som är straffbelagda i vapenlagen är av så allvarligt slag att det inte bör komma i fråga att avkriminalisera dem.
Den som döms för brott enligt 9 kap. vapenlagen döms antingen för vapenbrott (av viss svårighetsgrad) eller för brott mot vapenlagen. Vapenbrott är typiskt sett ett avsevärt allvarligare brott än brott mot vapenlagen. Straffskärpningarna de senaste tio åren har också enbart avsett vapenbrott.
För en legal vapeninnehavare som gör sig skyldig till en överträdelse av vapenlagens bestämmelser, exempelvis genom att transportera ett skjutvapen utan att iaktta vapenlagens regler om transport, kan det
948
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
framstå som besvärande att dömas för brott mot vapenlagen. Brotts- rubriceringen kan nämligen uppfattas som samma typ av brott som uppmärksammats i samhällsdebatten och som av lagstiftaren pekats ut som ett allvarligt samhällsproblem.
Inte bara påminner rubriceringarna vapenbrott och brott mot vapenlagen starkt om varandra. Det är också så att de gärningar som innefattas under rubriceringen brott mot vapenlagen sinsemellan kraf- tigt skiljer sig åt. Under brott mot vapenlagen hör bl.a. brott mot bestämmelserna om märkning av skjutvapen, inklusive förfalskning, utplåning, avlägsnande och ändring av sådan märkning (9 kap. 1 b § vapenlagen). Detta är gärningar som ofta får antas ha samband med att skjutvapen avses att användas för kriminella ändamål (se vidare av- snitt 26.4.2). Vidare hör under brott mot vapenlagen olagligt innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin samt överlåtelse och yrkesmässig förmedling av sådana föremål till den som inte har rätt att inneha egendomen (9 kap. 2 § d och e vapenlagen). Sådana gär- ningar kan i vissa fall ha samband med användning av skjutvapen vid våldsbrott. Under rubriceringen brott mot vapenlagen hör emellertid också sådana kriminaliseringar som primärt syftar till att få legala vapeninnehavare att följa vissa ordningsföreskrifter för vapeninnehav
m.m.(se övriga punkter i 9 kap. 2 § vapenlagen). Även om det är vik- tigt att sådana föreskrifter följs syftar överträdelse av föreskrifterna typiskt sett inte till att ett skjutvapen ska komma till brottslig an- vändning.
Vi menar med hänsyn till det anförda att det finns anledning att tydligare skilja på sådana överträdelser av vapenlagen som typiskt sett begås av legala vapeninnehavare och sådana brott som de senaste årens straffskärpningar på vapenområdet syftat att komma till rätta med. Det rör sig i första hand om att åstadkomma en tydligare gräns- dragning mellan å ena sidan sådana brott som regleras i 9 kap. 1–1 b § vapenlagen (vapenbrott och brott mot bestämmelserna om märk- ning) och å andra sidan övriga brott mot vapenlagen. Om förslaget om en särskild straffbestämmelse för överträdelse av ett tidsbegränsat tillstånd att inneha skjutvapen genomförs bör den straffbestämmelsen räknas till den senare gruppen.
949
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
En uppdelning bör göras inom ramen för vapenlagen
Frågan är då hur en uppdelning lämpligen kan ske. Ett alternativ skulle kunna vara att föra över bestämmelserna om vapenbrott och brott mot bestämmelserna om märkning från vapenlagen till brottsbalken. Brottskatalogen i brottsbalkens andra avdelning innehåller dock inget kapitel där bestämmelserna passar in, även om det skulle kunna över- vägas att föra in dem i 16 kap. om brott mot allmän ordning. Att föra över bestämmelserna till brottsbalken ligger inte heller i linje med den lagstiftningssystematik vi inledningsvis har redogjort för (se av- snitt 26.3.1). Det skulle vidare försvåra för rättstillämparen eller lag- stiftaren om bestämmelserna bryts ut från det regelverk som reglerar området i sak. Att föra över bestämmelserna till brottsbalken är en- ligt vår mening därför olämpligt. Det kan inte heller anses ligga i vårt uppdrag att föreslå ändringar i brottsbalken.
Ett annat alternativ skulle kunna vara att föra över bestämmelserna om vapenbrott och brott mot bestämmelserna om vapenmärkning till en särskild vapenstrafflag. Till den lagen skulle också vissa bestäm- melser från smugglingslagen, LBE och KML kunna föras. Också en sådan ordning skulle dock försvåra för rättstillämparen eller lagstif- taren. Här är inte heller fråga om en sådan situation där en särskild strafflag brukar anses vara motiverad. (Jfr avsnitt 26.3.1 och 26.3.2.) Också det alternativet menar vi alltså bör undvikas.
Vi anser därför att det bästa alternativet är att åstadkomma en tyd- ligare uppdelning inom ramen för vapenlagen. Detta kan åstadkom- mas genom införandet av nya brottsrubriceringar. En sådan ordning menar vi är väl ägnad att tydliggöra skillnaden mellan olika typer av brott mot vapenlagen. Samtidigt medför den inga särskilda lagstift- nings- eller tillämpningsproblem.
Vi föreslår därför att samtliga de straffrättsliga bestämmelserna i 9 kap. vapenlagen förs över till den nya vapenlagen. I den nya vapen- lagen bör följande nya brottsrubriceringar införas.
•Sådana gärningar som avses i 9 kap. 1 b § vapenlagen bör i den nya vapenlagen benämnas vapenmärkningsbrott.
•De gärningar som avses i 9 kap. 2 § första stycket a vapenlagen bör i den nya vapenlagen betecknas missbruk av rätt att inneha skjut- vapen. Bestämmelsen bör placeras i en egen paragraf.
950
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
•Sådana gärningar som avses i 9 kap. 2 § första stycket d och e vapenlagen bör i den nya vapenlagen benämnas olovlig befattning med ammunition respektive olovlig befattning med vapentillbehör. Bestämmelserna, liksom regleringen i 9 kap. 2 § andra stycket av när otillåtet innehav av ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin är att anse som ringa, bör placeras i en egen paragraf.
•De gärningar som avses i 9 kap. 2 § första stycket f bör i den nya vapenlagen betecknas olovlig vapenhandel respektive olovlig vapen- förmedling och olovlig förmedling av ammunition. Bestämmelsen om olovlig vapenhandel bör placeras i en egen paragraf, liksom be- stämmelserna om olovlig förmedling.
•Övriga brott som avses i 9 kap. 2 § vapenlagen och de brott som regleras i 9 kap. 3 § vapenlagen bör i den nya vapenlagen betecknas överträdelse av vapenlagen.
I det följande gör vi bedömningen att det inte heller i fråga om vapen- förordningens straffbestämmelser är lämpligt med en avkriminaliser- ing och sanktionsväxling. De straffrättsliga bestämmelserna i 14 kap. vapenförordningen bör därför föras över till den nya vapenförord- ningen, med de undantag och tillägg som följer av våra överväganden i andra kapitel.
26.3.7Administrativa sanktionsavgifter bör inte införas
Bedömning: En ordning med administrativa sanktionsavgifter bör inte införas.
Skälen för bedömningen
Samtliga de lagöverträdelser som är straffbelagda i vapenlagen är av så allvarligt slag att det inte bör komma i fråga att avkriminalisera dem. Vi gör samma bedömning beträffande de överträdelser av vapen- förordningens bestämmelser som är belagda med dagsböter. Det finns dock ett antal bestämmelser i vapenförordningen som endast är sank- tionerade med penningböter. Vi föreslår därutöver några nya bestäm- melser beträffande vilka vi bedömer att överträdelser straffvärdemäs-
951
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
sigt ligger på penningsbotsnivå. När det gäller sådana överträdelser finns det skäl att överväga om man i stället för penningböter kan ta ut en administrativ sanktionsavgift. Det handlar om överträdelser som har ett lågt straffvärde och som begås endast av legala vapeninnehavare och andra personer som i övrigt är skötsamma. Det handlar vidare om bestämmelser där det inte är självklart att en överträdelse alltid måste aktualisera frågan om återkallelse av personens tillstånd enligt vapen- lagen. Det kan hävdas att en sanktionsavgift är en mer proportioner- lig sanktion än ett lågt bötesstraff. Det kan också upplevas som en fördel för den enskilde att överträdelsen inte registreras i belastnings- registret.
Det finns emellertid också flera nackdelar med att införa ett system med administrativa sanktionsavgifter. Till att börja med anser vi att det skulle göra sanktionssystemet mindre effektivt. På områden där sank- tionsavgifter införts förhåller det sig i allmänhet så att kontrollmyndig- heten är någon annan myndighet än Polismyndigheten. Effektivitets- vinsten består i sådana fall av att kontrollmyndigheten kan hantera vissa regelöverträdelser själv, med den specialkompetens myndigheten har på området, utan att blanda in rättsväsendet. På vapenområdet är Polismyndigheten kontrollmyndighet. Överträdelser av det slag som nu diskuteras kan i allmänhet hanteras på ett enkelt sätt genom ut- färdande av en ordningsbot på plats. Ett system med sanktionsavgifter, där den enskilde ska ges tillfälle att yttra sig i frågan, torde däremot kräva en mer omfattande administration och ianspråktagande av admi- nistrativa resurser inom Polismyndigheten. Detta rimmar dåligt med önskemålet om att förenkla och effektivisera polisens hantering av vapenärenden. Effektivitetsskäl talar därför emot införande av sank- tionsavgifter.
Vidare skulle bestämmelser om sanktionsavgift ytterligare kom- plicera ett redan omfattande regelverk. Detta bör inte göras utan att det medför påtagliga fördelar eller fyller ut tydliga luckor i regel- systemet.
Det kan slutligen befaras att en avkriminalisering skulle göra det svårare för Polismyndigheten att beakta exempelvis upprepade över- trädelser vid senare ansökningar om t.ex. innehavstillstånd eller god- kännande som exempelvis föreståndare, eftersom det inte sker någon registrering i belastningsregistret.
Sammantaget anser vi att nackdelarna överväger fördelarna. En ord- ning med sanktionsavgifter bör därför inte införas i vapenregleringen.
952
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
26.4Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor
Utredningen har i uppdrag att analysera om det krävs några ändringar i vapenlagen och lagen om brandfarliga och explosiva varor, förkortad LBE, för att omständigheten att vapen och explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedöm- ningen av om ett brott är grovt.
26.4.1Märkning av skjutvapen och explosiva varor
Märkning av skjutvapen
Bestämmelser om märkning av skjutvapen och vissa vapendelar finns i 2 a kap. vapenlagen. Av bestämmelserna framgår att skjutvapen som är avsedda att skjuta ut projektiler med hjälp av ett antändbart driv- ämne ska förses med en unik märkning, där vissa särskilt angivna upp- gifter ska framgå. Märkningen ska placeras på merparten av vapnets vitala delar. Den som enbart tillverkar sådana vapendelar ska förse även dem med märkning. Också obrukbara vapen ska i vissa fall märkas. Märkning ska ske bl.a. vid tillverkning. Lagen om krigsmateriel inne- håller med avseende på märkning en hänvisning till 2 a kap. vapen- lagen (1 b § KML).
Vapenlagens kapitel om märkning infördes 2011 i syfte att genom- föra bestämmelserna om märkning i FN:s vapenprotokoll och 2008 års tilläggsdirektiv till det ursprungliga vapendirektivet2. Syftet med märk- ning är att kunna identifiera och spåra skjutvapen och därigenom minska spridningen av illegala vapen och motverka grov organiserad brottslighet (se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapen- protokoll, s. 22 och jfr skäl 11 i reciten till vapendirektivet).
Enligt kommissionens genomförandedirektiv3 ska medlemsstaterna säkerställa att märkningen enligt vapendirektivet uppfyller vissa tek- niska specifikationer. Polismyndigheten har meddelat föreskrifter om
2Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
3Kommissionens genomförandedirektiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifika- tioner för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
953
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
detta (se Polismyndighetens föreskrifter [PMFS 2023:8] om tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och vapendelar, FAP 550-1).
Ett skjutvapens tillverkningsnummer hör till de uppgifter som registreras i vapenregistret (se 1 a kap. 1 § vapenförordningen).
Märkning av explosiva varor
I 2 a kap. vapenlagen finns, utöver bestämmelser om märkning av skjutvapen, också bestämmelser om märkning av ammunition, som ofta är en explosiv vara. Märkningen ska innehålla vissa särskilt angivna uppgifter och placeras på förpackningen (2 a kap. 6 § vapenlagen). Med ammunition förstås i detta sammanhang patroner och projektiler till handeldvapen som vapenlagen tillämpas på och tändhattar och andra tändmedel till sådana patroner och projektiler, med vissa särskilt an- givna undantag (se 1 kap. 5 och 7 §§ vapenlagen).
Bestämmelser om märkning av explosiva varor finns vidare i LBE. Enligt 13 § LBE får explosiva varor som består av sprängämnen i flex- ibel eller elastisk bladform eller av andra plastiska sprängämnen föras in i och ut ur landet eller hanteras här endast om sprängämnena är märkta med spårämnen så att varorna ska kunna upptäckas. Regler- ingen infördes ursprungligen i 10 a § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor (i det följande BEX-lagen). Bakgrunden var Sveriges tillträde till konventionen av den 1 mars 1991 om märkning av plastiska sprängämnen i detekteringssyfte (SÖ 2007:15), som i sin tur föranletts av ett sprängattentat mot ett amerikanskt passagerar- plan 1988. Konventionens syfte är att begränsa olaglig spridning av sprängämnen. Märkning med spårämnen syftar till att sprängämnen ska kunna detekteras, dvs. spåras och upptäckas. (Se prop. 2009/10:203 Ny lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 70 och 71 och prop. 2006/07:22 Märkning av plastiska sprängämnen, s. 1, 20 och 30.) Sådan märkning sker genom att spårämnet tillsätts produkten (jfr 4 kap. MSBFS 2016:5). I 2 § förordningen (2010:1075) om brand- farliga och explosiva varor anges vissa undantag från spårämneskravet.
LBE innehåller också andra märkningsregler. Den som tillverkar, överför eller importerar brandfarliga eller explosiva varor till Sverige, eller släpper ut sådana varor på marknaden, ska genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter om varorna som är av betydelse för att bedöma brand- eller explosionsrisken samt konsekvenserna av en
954
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
brand eller en explosion eller för att förebygga obehörigt förfarande med varorna (14 § LBE). Bestämmelserna infördes ursprungligen i 10 § BEX-lagen. Syftet med informationen är enligt vad som anfördes i de ursprungliga förarbetena primärt att sprida information om de risker som kan vara förenade med hanteringen av de farliga varorna (se prop. 1987/88:101 Lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 34). I samband med att bestämmelserna fördes över till LBE utökades informationskravet till att omfatta bl.a. uppgifter av betydelse för att förebygga obehörigt förfogande med varorna. Detta kommenterades inte särskilt i propositionen Ny lag om brandfarliga och explosiva varor (se prop. 2009/10:203 s. 71). Som framgår av bestämmelsen får uppgifterna lämnas på annat sätt än genom märkning.
Krav på märkning följer enligt MSB även av de regler om godkän- nande av explosiva varor som anges i 12 § LBE och 3–4 §§ förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor (s.k. CIP-märk- ning). Enligt MSB har detta dock aldrig aktualiserats.
För märkning av explosiva varor är även CLP-förordningen4 rele- vant. Förordningen rör klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar. Syftet med CLP-förordningen är att säker- ställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön samt fri rörlighet för ämnen, blandningar och varor (se artikel 1 i CLP-för- ordningen).
Vidare finns bestämmelser om märkning av explosiva varor i de föreskrifter som MSB utfärdat rörande produktkrav på explosiva varor för civilt bruk och plastiska sprängämnen (se 3 kap. MSBFS 2016:5). Vissa av föreskrifterna rör s.k. CE-märkning, dvs. märkning som visar att produkten är i överensstämmelse med för produkten aktuell EU-lagstiftning. Föreskrifterna innehåller också krav på s.k. identitets- märkning. Den som tillverkar eller importerar explosiva varor ska som huvudregel identitetsmärka varje individuell vara och dess innersta förpackning innan den släpps ut på marknaden. Märkningen ska ske genom tryck eller klistermärke. Identitetsmärkningen syftar till att möjliggöra spårning av explosiva varor från produktion och utsläppande på marknaden till slutanvändaren i syfte att förhindra missbruk och stöld och för att bistå myndigheterna med spårning av försvunna eller stulna explosiva varors ursprung (jfr skäl 19 i reciten till det om-
4Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006.
955
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
arbetade direktivet om explosiva varor5 och prop. 2015/16:94 Genom- förande av det omarbetade direktivet om explosiva varor, s. 21). MSB har utfärdat förskrifter om registerhållning av identitetsmärkta explo- siva varor (se 7 kap. MSBFS 2019:1). Ekonomiska aktörer, med vissa undantag, ska föra register över varje identitetsmärkt explosiv vara som hanteras, importeras eller exporteras. I registret ska bl.a. anges till vem varan överlåts. Uppgifterna ska sparas i minst tio år. Den som för register ska på begäran av Polismyndigheten eller MSB lämna ut registrerade uppgifter om en explosiv vara.
För sådana explosiva varor som är pyrotekniska artiklar finns be- stämmelser om märkning i MSB:s föreskrifter om tillhandahållande av pyrotekniska artiklar och ammunition (se 4 kap. MSBFS 2015:6). Även för sådana varor finns krav på CE-märkning. Vidare ska märk- ningen i vissa fall innehålla bl.a. uppgifter av betydelse för säker an- vändning.
Det finns också bestämmelser om märkning av explosiva varor vid transport, som meddelats med stöd av lagen (2006:263) om transport av farligt gods.
26.4.2Avslipande serienummer kan beaktas inom ramen för bedömningen av om ett vapenbrott är grovt
Bedömning: Avslipade serienummer kan redan enligt gällande rätt beaktas särskilt vid bedömningen av om ett vapenbrott är att be- döma som grovt. Det krävs alltså ingen lagändring för att åstad- komma detta.
Skälen för bedömningen
Bakgrund och gällande rätt
För grovt vapenbrott döms till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt ska det enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen särskilt beaktas om
5Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (omarbetning).
956
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
1.vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,
2.vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3.innehavet, överlåtelsen, förmedlingen eller utlåningen har avsett flera vapen,
4.vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan be- faras komma till brottslig användning, eller
5.gärningen annars har varit av särskilt farlig art.
Den särskilda straffskalan för grovt vapenbrott infördes 1993 i den då gällande vapenlagen (1973 års vapenlag). Samtidigt sänktes straff- maximum för brott av normalgraden från fängelse i högst två år till fängelse i högst ett år. (Se lagen [1993:208] om ändring i vapenlagen [1973:1176].) Bestämmelsen innehöll vid införandet ingen vägledning för bedömningen av vad som utgör grovt brott. I förarbetena till lag- ändringen angavs att brott under former som medför att vapnen kan komma till brottslig användning bör betraktas som grova. Som exem- pel på detta angavs innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. (Se prop. 1992/93:141 Ändring i brottsbalken m.m., s. 52.)
Brottsrubriceringarna vapenbrott och grovt vapenbrott infördes i samband med att bestämmelserna om vapenbrott överfördes till den nuvarande vapenlagen. I övrigt gjordes endast vissa språkliga ändringar i samband med tillkomsten av nuvarande vapenlag. (Jfr prop. 1995/96:52 s. 85.)
Bestämmelsen om grovt vapenbrott gav vid den nuvarande vapen- lagens tillkomst alltså ingen vägledning för bedömningen av vad som utgör grovt brott. Den ursprungliga uppräkningen av vilka omstän- digheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen (kvalifikations- grunder) infördes genom en lagändring 2012 (se lagen [2012:306] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Syftet med lagändringen var dels att ge rättstillämparen bättre vägledning, dels att bestämmelsens tillämp- ningsområde skulle utvidgas något. De omständigheter som enligt de ursprungliga kvalifikationsgrunderna särskilt skulle beaktas vid grad- indelningen rörde platsen för innehavet, vapnets relativa farlighet och antalet vapen (jfr punkterna 1–3 i nuvarande bestämmelse). Det över-
957
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
vägdes att som en av kvalifikationsgrunderna ange omständigheten att vapnet kan befaras komma till brottslig användning. En sådan for- mulering ansågs dock ge alltför begränsad ledning för domstolarna. Med avseende på vapnets relativa farlighet uttalades att främst vapnets eldkraft bör vägas in. Även andra omständigheter, som att vapnet är utrustat med ljusförstärkare eller ljuddämpare, eller att vapnet är manipulerat på visst sätt, kan föranleda att vapnet anses vara särskilt farligt. I förarbetena uttalades vidare att domstolen ska göra en hel- hetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Ett brott kan enligt förarbetena bedömas som grovt utan att någon av de uppräknade omständigheterna är för handen. Så kan enligt för- arbetena vara fallet när omständigheterna vid brottet är snarlika något av de uppräknade fallen. (Se prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 16–19 och 41 och 42.)
Kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott ändrades 2014 genom att det gjordes en viss justering avseende betydelsen av platsen för innehavet. Samtidigt kompletterades kvalifikationsgrunderna genom att det angavs att det också ska beaktas om gärningen varit av särskilt farlig art (jfr punkten 5 i nuvarande bestämmelse). (Se lagen [2014:894] om ändring i vapenlagen [1996:67].) Syftet med den nya kvalifika- tionsgrunden var att betona dels att gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet måste göras en samlad bedömning av samtliga relevanta omstän- digheter där även andra omständigheter än de uppräknade kan vara av betydelse. Gemensamt för de omständigheter som bör vara av rele- vans för kvalificeringen av ett vapenbrott som grovt är enligt för- arbetena att de kan sägas innebära att gärningen är särskilt farlig. Den nya kvalifikationsgrunden uttrycktes därför så att gärningen annars har varit av särskilt farlig art. En gärning bör enligt förarbetena anses vara av särskilt farlig art i situationer som är snarlika de som anges i de övriga kvalifikationsgrunderna. Relevanta omständigheter kan vara förhållandena på platsen för innehavet, överlåtelsen eller utlåningen, vem som har innehaft vapnet eller vem ett vapen har överlåtits eller lånats ut till. En gärning kan enligt förarbetena anses vara av särskilt farlig art exempelvis om en gärningsman är påverkad av alkohol eller narkotika, om det rör sig om en yrkesmässig hantering, eller om vap- net innehas i en kriminell miljö där det kan befaras komma till brottslig användning. I förarbetena betonades att uppräkningen av kvalifika- tionsgrunderna inte är uttömmande utan att frågan om ett vapen-
958
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
brott är grovt liksom tidigare ska avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. (Se prop. 2013/14:226 s. 41 och 46–48.)
Ännu en komplettering av kvalifikationsgrunderna för grovt vapen- brott gjordes 2020 (se lagen [2020:900] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Numera ska det vid bedömningen uttryckligen beaktas om vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan be- faras komma till brottslig användning (9 kap. 1 a § första stycket 4 vapenlagen). Bakgrunden till lagändringen var att domstolarna inte ansågs beakta den omständigheten i tillräckligt hög grad vid grad- indelningen. Kvalifikationsgrunden har utformats så att det inte krävs konkret risk för brottslig användning i det enskilda fallet. (Se prop. 2019/20:200 s. 34–37 och 70.)
Som exempel på en sådan miljö som medför att ett vapen typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning nämndes i förarbetena vissa särskilda omgivningar, däribland platser där kriminell verksam- het bedrivs och lokaler som någon med kriminella kopplingar för- fogar över eller där det förvaras eller bärs skyddsvästar. Med en sådan miljö kan enligt förarbetena dock också avses något annat än en viss fysiskt miljö, nämligen ett vidare kriminellt sammanhang. Kvalifika- tionsgrunden kan enligt förarbetena aktualiseras bl.a. när innehavet sker på uppdrag av en person som har anknytning till en kriminell gruppering eller när det aktuella vapnet helt saknar legalt använd- ningsområde. I förarbetena betonades att införandet av den nya kvali- fikationsgrunden inte innebär att uppräkningen blir uttömmande och att det, som alltid i fråga om kvalifikationsgrunder, ska göras en be- dömning av samtliga omständigheter. (Se prop. 2019/20:200 s. 36–38 och 70.)
Kompletteringen 2020 av kvalifikationsgrunderna för grovt vapen- brott gjordes trots att Lagrådet inte tillstyrkte lagändringen. I sitt yttrande över lagrådsremissen framhöll Lagrådet de risker en alltför detaljerad katalog över kvalifikationsgrunder medför. Lagrådet på- pekade vidare att den föreslagna kvalifikationsgrunden behövde ges en delvis pressad tolkning för att täcka in de avsedda situationerna. (Se prop. 2019/20:200 s. 105 och 106.)
Högsta domstolen har vid flera tillfällen uttalat sig angående be- tydelsen av kvalifikationsgrunder. Högsta domstolen har därvid angett att när det vid en brottstyp finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rubriceringen sin utgångspunkt i dessa omständigheter. En samlad bedömning måste
959
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
emellertid alltid göras. Ett brott behöver inte kvalificeras som grovt när någon av de angivna omständigheterna föreligger, och det är inte heller uteslutet att bedöma brottet som grovt även om ingen av de angivna omständigheterna är för handen. (Se t.ex. ”Vapnet och kokain- partiet” NJA 2020 s. 615 p. 10 med där gjorda hänvisningar och ”Ett eller två vapenbrott” NJA 2021 s. 341 p. 21.)
Frågan om ett avslipat serienummer i sig kan föranleda att ett vapen- brott är att anse som grovt har inte prövats i refererad rättspraxis. Frågan har dock tangerats i ett par refererade avgöranden som samt- liga rör den lagstiftning som gällde före 2020 års lagändring avseende kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott.
I rättsfallet ”Vapnet och kokainpartiet” NJA 2020 s. 615 var frågan om ett vapenbrott skulle bedömas som grovt. Tillverkningsnumret för det vapen som gärningen avsåg hade tagits bort. I målet förelåg ett flertal försvårande omständigheter och brottet bedömdes av Högsta domstolen som grovt. Omständigheten att vapnet saknade tillverk- ningsnummer nämndes inte uttryckligen i domskälen, till skillnad från vissa andra försvårande omständigheter.
I rättsfallet RH 2013:68 beaktades borttaget tillverkningsnummer som en av flera försvårande omständigheter som föranledde att ett vapenbrott bedömdes som grovt. I rättsfallet RH 2013:71 synes före- komsten av bortslipade tillverkningsnummer däremot inte ha beak- tats vid gradindelningen.
Omständigheten att ett skjutvapen har bortslipat serienummer synes vid vapenbrott ofta förekomma i sådana sammanhang att det redan på andra grunder går att säga att vapenbrottet är grovt. I hov- rättspraxis är det därför relativt sällsynt att frågan om betydelsen av den omständigheten ställs på sin spets. I den mån avslipade serienum- mer uttryckligen ges vikt vid bedömningen är praxis spretande. Exem- pelvis har Göta hovrätt i något avgörande gett uttryck för att den omständigheten att vapnets serienummer avlägsnats talar för att vapeninnehavet varit av särskilt farlig art (se Göta hovrätts dom den 7 februari 2023 i mål nr B 4844-22). I ett par avgöranden har avsli- pade tillverkningsnummer varit en av flera omständigheter som med- fört att vapnet ansetts ha innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2022 i mål nr B 4409-22 och Svea hovrätts dom den 17 april 2023 i mål nr B 2228-23). Hovrätten över Skåne och Blekinge har i något fall ansett att omständigheten
960
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
att ett vapen haft bortslipat tillverkningsnummer visserligen är be- svärande men inte tillräcklig för att det ska vara möjligt att säga att vapnet innehafts i en sådan miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 18 februari 2022 i mål nr B 4508-21). En liknande bedömning gjordes av Hovrätten över Skåne och Blekinge i ett annat mål. Det är dock oklart om hovrätten i det avgörandet beaktade omständigheten att tillverkningsnumret var bortslipat i förhållande till kvalifikations- grunden om kriminell miljö eller kvalifikationsgrunden att gärningen varit av särskilt farlig art, eller båda kvalifikationsgrunderna. (Se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 5 augusti 2021 i mål nr B 2066-21.) Sammanfattningsvis förekommer det både att avslipade serienummer medför att ett vapenbrott anses som grovt och att det inte gör det, och både att omständigheten beaktas inom ramen för kvalifikationsgrunden i 9 kap. 1 a § punkten 4 (kriminell miljö) och inom ramen för kvalifikationsgrunden i punkten 5 (gärning av sär- skilt farlig art).
Det förekommer att borttagna tillverkningsnummer beaktas vid bedömningen av om brottet vapensmuggling är att bedöma som grovt. Beaktandet sker då som en del av bedömningen av om gärningen varit av särskilt farlig art (se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 maj 2023 i mål nr B 1214-23). (Kvalifikationsgrunden innehav i en sådan miljö att vapnet typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning saknas av naturliga skäl i smugglingslagen, som ju inte rör kriminaliserat innehav.)
Åklagarmyndigheten berör i sin rättsliga vägledning rörande grovt vapenbrott inte särskilt betydelsen av avlägsnad märkning (se RäV 2022:4).
Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiska undersökningar, har tagit fram en promemoria rörande tekniska kvalifikationsgrunder för grovt eller synnerligen grovt vapenbrott. I promemorian berörs avlägsnad märkning under rubriken Vapen som innehas i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Avlägsnad märkning är enligt promemorian en egenskap som kan tyda på att vapnet innehafts i en sådan miljö. (Se NFC, Information den 20 maj 2022, Tekniska kvalifikationsgrunder för grovt/synnerligen grovt vapenbrott, s. 19.)
961
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
I doktrinen har anförts att omständigheten att tillverkningsnummer eller annan märkning som möjliggör spårning av vapnet har avlägs- nats kan tyda på att vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Gärningen skulle då falla under 9 kap. 1 a § första stycket 4 vapenlagen. (Se Landgren & Åberg, Vapenlagen [31 jan. 2024, version 2A, JUNO], kommentaren till 9 kap. 1 och 1 a §§.)
Överväganden
Syftet med att ta bort eller ändra märkningen av ett skjutvapen torde i allmänhet vara att förhindra spårning av vapnet. Den primära orsaken till att vilja undvika spårning får i regel antas vara att vapnet ska an- vändas vid brott. Om det inte föreligger andra omständigheter som talar i motsatt riktning får det därför anses finnas en risk för att vapnet ska komma till brottslig användning när vapnets märkning tagits bort eller ändrats. Enligt vår mening är borttagen eller ändrad märkning en omständighet som bör beaktas inom ramen för den helhetsbedöm- ning som alltid ska göras vid bedömningen av om ett vapenbrott är att bedöma som grovt.
Frågan är då om borttagen eller ändrad märkning är en sådan om- ständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen, dvs. om bort- tagen eller ändrad märkning är en sådan omständighet som är att hän- föra till någon av de särskilda kvalifikationsgrunderna i 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen. För den bedömningen är särskilt kvalifika- tionsgrunderna i punkterna 4 och 5 av intresse. Innan vi går över till att närmare behandla de punkterna kan anmärkas att avslipade serie- nummer inte torde medföra att ett vapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet på det sätt som avses i punkten 2. Punkten 2 får nämligen förstås som att den tar sikte på sådana egenskaper hos vapnet som med- för att det är särskilt farligt vid användning (jfr prop. 2011/12:109 s. 42). Inte heller kan avslipade serienummer anses falla under de kvalifikationsgrunder som rör innehav på allmän plats m.m. eller gär- ningar som avser flera vapen (punkterna 1 och 3).
Enligt fjärde punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen ska vid bedömningen av om ett vapenbrott är grovt särskilt beaktas om vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Lagstiftarens avsikt är att ”miljö” i bestämmelsens mening
962
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
inte bara ska innefatta fysiska miljöer utan också kunna ta sikte på ett vidare kriminellt sammanhang. Omständigheten att ett skjutvapen helt saknar legalt användningsområde kan enligt förarbetena tala för att ett skjutvapen innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. (Se prop. 2019/20:200 s. 70.)
Med miljö förstås i allmänhet yttre förhållanden eller omgivning. Vi menar att en egenskap hos ett skjutvapen i sig inte kan utgöra en sådan miljö som den fjärde punkten tar sikte på. En annan sak är att en viss egenskap hos ett skjutvapen kan utgöra ett bevis för att det innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Avslipade serienummer är enligt vår mening en sådan egenskap. Anledningen till detta är dock att det avslipade serie- numret i sig tyder på att vapnet är avsett för brottslig användning, alltså oavsett om vapnet har innehafts i en kriminell miljö eller inte. Som utvecklas i det följande kan detta enligt vår mening beaktas under kvalifikationsgrunden om att gärningen varit av särskilt farlig art (punkten fem). Det är alltså dock också möjligt att beakta omstän- digheten att ett vapen påträffats med avslipat serienummer som ett bevisfaktum till stöd för att vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. I praxis före- kommer det som redan nämnts att omständigheten behandlas på detta sätt.
Enligt femte punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen ska vid bedöm- ningen av om ett vapenbrott är grovt särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art. Bestämmelsen tar sikte på situationer som är snarlika de som anges i de övriga kvalifikationsgrunderna (jfr prop. 2013/14:226 s. 47). Som framgår i det föregående menar vi att det när ett vapen påträffas med borttagen eller ändrad märkning i allmänhet finns anledning att anta att vapnet är avsett att komma till brottslig användning. Situationen påminner starkt om situationen att vapnet innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (punkten 4). Situationen är också sådan att den innefattas under vad som ursprungligen avsågs omfattas av straff- skalan för grovt brott (se prop. 1992/93:141 s. 52). Enligt vår mening bör det därför ofta finnas anledning att bedöma ett vapenbrott som grovt på grund av att gärningen anses vara av särskilt farlig art om brottet avser ett skjutvapen med avslipat serienummer.
Sammantaget menar vi att avslipade serienummer redan enligt gällande rätt särskilt bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett
963
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
vapenbrott bör bedömas som grovt. Ett beaktande kan ske med stöd av både fjärde och femte punkten i 9 kap. 1 a § vapenlagen. Avgörande för om fjärde eller femte punkten bör tillämpas är om den avslipade märkningen kan anses utvisa en konkret risk för att vapnet ska komma till brottslig användning eller inte. Vi ser inte något behov av lagänd- ringar för att avslipade serienummer ska kunna beaktas vid grad- indelningen av vapenbrott.
I sammanhanget kan anmärkas att en ökad detaljnivå i kvalifika- tionsgrunderna kan medföra både att de betraktas som uttömmande och att det i rättstillämpningen inte görs någon egentlig farlighets- bedömning i det enskilda fallet (jfr prop. 2019/20:200 s. 105). Det finns alltså anledning till försiktighet med att ytterligare öka detaljnivån.
En näraliggande fråga
En fråga som ligger nära den nyss behandlade är hur man ska se på situationen då ett skjutvapen saknar föreskriven märkning för att det aldrig har försetts med serienummer etc.
När ett skjutvapen tillverkats i Sverige eller i något annat land med motsvarande märkningskrav skulle det kunna ligga nära till hands att jämställa fallet att ett skjutvapen aldrig försetts med föreskriven märkning med situationen att serienumret tagits bort. Även i ett sådant fall kan syftet med att bryta mot reglerna om märkning nämligen vara att förhindra spårning av vapnet.
Det är emellertid inte lika lätt att göra generella antaganden om innehavarens avsikter när ett vapen aldrig försetts med föreskriven märkning som när märkningen har avlägsnats. Avsaknaden av före- skriven märkning kan exempelvis bero på att vapnet tillverkats innan märkningskraven trädde i kraft den 1 juli 2011 och alltså inte omfattas av kravet på märkning vid tillverkning (se övergångsbestämmelserna till lagen [2011:467] om ändring i vapenlagen [1996:67]). Avsaknaden av märkning kan också bero på att den som tillverkat ett eget skjut- vapen har underlåtit att märka det av bekvämlighetsskäl, utan att för den sakens skull ha för avsikt att använda vapnet för illegala ändamål. Samtidigt är det svårt att bortse från att en vanlig anledning till att till- verka ett eget vapen, inte märka det och inte ansöka om tillstånd att inne- ha vapnet är att få ett vapen som kan användas för illegala ändamål. Enligt Nationella operativa avdelningen (Noa), som är en avdelning
964
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
inom Polismyndigheten, är avsikten med att inte märka ett skjutvapen vanligen att vapnet inte ska kunna spåras. Bland annat s.k. hybrid- vapen, dvs. vapen som består av en mix av fabrikstillverkade och egen- tillverkade vapendelar, saknar enligt Noa ofta märkning. Det finns en växande problematik med sådana illegala vapen (se Slutredovisning av uppdraget att stärka arbetet för att minska tillgången till illegala vapen och motverka vapensmuggling till Sverige, [Ju2023/01560-1]). Även 3D-printade skjutvapen saknar enligt uppgift från Polismyndig- heten i allmänhet märkning.
När ett vapen tillverkats i ett land som inte uppställer motsvarande krav på märkning som Sverige finns det anledning att göra delvis andra överväganden. I det fallet behöver det ju inte vara något märkligt med att vapnet inte märkts vid tillverkningen. Det finns dock vissa krav på märkning vid införsel (2 a kap. 7 § vapenlagen). När någon smugg- lat ett vapen till Sverige och underlåtit att följa reglerna om märkning vid införsel talar det enligt vår mening ofta för att personen avser att använda vapnet för illegala ändamål. Samtidigt kan det tänkas före- komma att exempelvis en vapensamlare, som inte är säker på att be- viljas undantag från märkningskravet enligt de särskilda regler som gäller för historiskt värdefulla vapen och vapendelar (2 a kap. 8 § vapenlagen), otillåtet underlåter att märka ett skjutvapen för att det inte ska förlora i värde.
Sammanfattningsvis kan det finnas andra anledningar till att ett skjutvapen inte försetts med föreskriven märkning än att vapnet är avsett för brottslig användning. Om den person som innehaft vapnet inte kan lämna en rimlig förklaring till varför vapnet saknar märkning kan det dock många gånger ligga nära till hands att anta att avsikten är att undvika spårning. I en sådan situation kan avsaknaden av märk- ning vara ett tecken på att vapnet förekommit i en sådan miljö där det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller in- dikera att det förelegat en konkret risk för brottslig användning (jfr 9 kap. 1 a § första stycket 4 och 5 vapenlagen).
965
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
26.4.3Avsaknad av märkning kan beaktas inom ramen för bedömningen av om ett brott mot LBE är grovt
Bedömning: Avsaknad av märkning kan redan enligt gällande rätt beaktas vid bedömningen av om ett brott mot LBE ska bedömas som grovt. Det behövs alltså ingen lagändring för att omstän- digheten ska kunna beaktas när den är relevant.
Skälen för bedömningen
Gällande rätt
Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ska ha tillstånd till det (se 16 § första stycket LBE). För upp- såtligt brott mot tillståndskravet avseende explosiva varor döms, om brottet är att anse som grovt, till fängelse i lägst fyra och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
1.varan med hänsyn till dess effekt, konstruktion eller utformning har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
2.hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera varor eller en stor mängd av en vara,
3.hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller
4.gärningen annars har varit av särskilt farlig art.
(Se 29 a § LBE.)
Såvitt avser ammunition kan noteras att tillståndskravet i 16 § LBE inte gäller för den som använder eller förvarar ammunition som omfattas av tillstånd till innehav av skjutvapen eller ammunition en- ligt vapenlagen. Det finns också vissa andra undantag med koppling till vapenlagen. (Se 2 kap. 3–5 §§ MSBFS 2019:1.)
Straffskalan för grovt brott mot tillståndsplikten infördes 2002 i BEX-lagen. Det angavs då inga kvalifikationsgrunder i bestämmelsen. (Se lagen [2002:340] om ändring i lagen [1988:868] om brandfarliga och explosiva varor.) I propositionen anfördes dock att det vid bedöm- ningen av om brottet ska anses som grovt bör kunna beaktas samma
966
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
typ av omständigheter som vid motsvarande bedömning enligt vapen- lagen (i dess dåvarande lydelse). En viktig omständighet vid bedöm- ningen borde enligt förarbetena därför vara om det har funnits en konkret risk för att de explosiva varorna ska komma till brottslig an- vändning. Andra viktiga omständigheter är enligt förarbetena de aktu- ella varornas grad av farlighet och omfattningen av det olagliga inne- havet. (Se prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m., s. 54 och 62.)
BEX-lagen ersattes 2010 av LBE. I samband med införandet av LBE togs det i lagen in en bestämmelse om vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott mot tillstånds- plikten är att anse som grovt. Ursprungligen angavs i LBE att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas risken för att de explosiva varorna hade kunnat komma till brottslig användning samt varornas grad av farlighet och omfattningen av det olagliga inne- havet. Förarbetsuttalandena gav därutöver inte någon vidare vägled- ning, annat än att det angavs att uppräkningen inte var uttömmande (se prop. 2009/10:203 s. 58–62 och 75).
År 2017 ändrades kvalifikationsgrunderna för grovt brott mot LBE till att avse om varan har varit av särskilt farlig beskaffenhet, om hanteringen, överföringen, importen eller exporten har avsett flera varor eller en stor mängd av en vara, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art (jfr punkterna 1, 2 och 4 i nuvarande regler- ing) (se lagen [2017:264] om ändring i lagen [2010:1011] om brand- farliga och explosiva varor). I förarbetena framhölls att uppräkningen inte avsåg att vara uttömmande och att domstolen alltid måste göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Liksom när kvalifikationsgrunden ”gärning av särskilt farlig art” in- fördes i vapenlagen var syftet med den nya kvalifikationsgrunden i LBE att betona dels att gärningens farlighet är central vid bedöm- ningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet kan finnas även andra omständigheter än de uppräknade som kan vara av betydelse. Det kan enligt förarbetena röra sig om förhållanden på platsen, vem som haft varan och situationen varan har förekommit i, t.ex. att hanteringen sker inom en kriminell gruppering där det finns särskild anledning att befara att varan kan komma till brottslig an- vändning eller att den som hanterar varan är påverkad av alkohol eller narkotika. Att brottet begåtts som ett led i organiserad brottslighet eller riktat sig mot allmänheten eller en större personkrets kan enligt förarbetena också beaktas. Risken att den explosiva varan kan komma
967
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
till brottslig användning, som tidigare varit en självständig kvalifika- tionsgrund, ska enligt förarbetena beaktas inom ramen för denna kvalifikationsgrund. (Se prop. 2016/17:92 Skärpta straff för brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, s. 14, 16 och 19.)
Kvalifikationsgrunden att hanteringen eller överföringen har skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning lades 2020 till i 29 a § LBE (se lagen [2020:903] om änd- ring i lagen [2010:1011] om brandfarliga och explosiva varor). Detta skedde i samband med att samma tillägg gjordes i vapenlagen med av- seende på kvalifikationsgrunderna för grovt vapenbrott. Förarbets- uttalandena med avseende på vad som utgör en sådan miljö har berörts i det föregående (se prop. 2019/20:200 s. 36–38 och 85, jfr s. 70).
Överväganden
Det finns ett flertal regelverk för märkning av explosiva varor. Vissa märkningsbestämmelser syftar till att göra varorna spårbara och för- svåra illegal användning. Andra bestämmelser syftar till att visa att produkten uppfyller vissa krav, eller till att ge information i syfte att minska risken för olyckshändelser, m.m. Märkningen är – med undan- tag för märkning med spårämnen – i allmänhet förhållandevis enkel att avlägsna, exempelvis genom att plocka ut varan ur dess förpack- ning eller genom att ta bort ett klistermärke. Det förekommer dock i undantagsfall att tillverkaren väljer att stansa in märkningen på varan.
Vårt uppdrag är att analysera om det krävs några ändringar i LBE för att den omständigheten att explosiva varor påträffas med avslipade serienummer särskilt ska kunna beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I ljuset av de märkningsregler som gäller för explo- siva varor är det emellertid tveksamt om det är meningsfullt att prata om avslipade serienummer i förhållande till sådana varor. Våra reso- nemang i det följande är därför inriktade på alla former av avlägsnad märkning.
Medan avslipande serienummer på skjutvapen i allmänhet kan antas syfta till att vapnet ska användas vid brott är det inte lika självklart att man kan tala om ett sådant samband när föreskriven märkning av- lägsnats från explosiva varor. Vilka slutsatser som kan dras beror bl.a. på vad som är avsikten med märkningen och hur denna är anbringad på varan. Vissa typer av märkning riskerar exempelvis att ramla av
968
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
vid transport. En explosiv vara finns till skillnad från ett skjutvapen inte heller kvar efter användning. I sammanhanget bör också anmärkas att det för explosiva varor inte finns någon motsvarighet till vapen- registret. Inte heller finns det i nuläget planer på att införa ett natio- nellt register i vilket det är möjligt att koppla en viss explosiv vara till en viss innehavare. Det är enligt vår mening tveksamt om den om- ständigheten att föreskriven märkning tagits bort från en explosiv vara i allmänhet bör ses som en sådan försvårande omständighet som bör leda till att ett brott mot LBE bedöms som grovt.
En annan sak är avlägsnad märkning i vissa fall bör kunna föranleda att ett brott mot LBE bedöms som grovt. I sammanhanget kan noteras att Nationella bombskyddet, som är en organisatorisk enhet under Polismyndighetens nationella operativa avdelning (Noa), har uppgett att deras erfarenhet är att avsaknad av märkning i allmänhet beror på att en explosiv vara är avsedd att användas vid brott.
Enligt vår mening kan ett brott mot LBE ofta bedömas som grovt när föreskriven märkning avlägsnats och märkningen är av sådant slag att frånvaron av märkning kan antas ha till syfte att undvika spårning vid illegal användning. Av intresse kan därvid vara om den person som innehaft varan kan lämna en rimlig förklaring till varför före- skriven märkning saknas. Den avlägsnade märkningen kan nämligen tala för att hanteringen eller överföringen av den explosiva varan skett i en sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Gärningen kan i sådana fall också ofta anses ha varit av särskilt farlig art. (Jfr våra överväganden i avsnitt 26.4.2.)
Också när märkningen har ett annat syfte än att möjliggöra spår- ning vid illegal användning bör avlägsnad märkning i vissa fall vara av betydelse för om brottet bör bedömas som grovt, exempelvis om avsaknaden av märkning i det enskilda fallet medfört att det förelegat en påtaglig risk för allvarliga olyckor. Även i sådana fall bör gärningen kunna anses vara av särskilt farlig art. Det måste dock beaktas att märkning kan falla bort utan innehavarens avsikt eller vetskap.
Vi anser alltså att avlägsnad märkning inte är en sådan omständig- het som, generellt sett, bör föranleda att ett brott mot LBE ses som grovt. Redan därför bör kvalifikationsgrunderna inte ändras. I den mån avsaknad av märkning bör leda till att brottet bedöms som grovt finns möjlighet att göra sådana beaktanden redan enligt gällande rätt. Till detta kommer att en ökad detaljeringsnivå av kvalifikationsgrunderna vore mindre lyckad (jfr avsnitt 26.4.2).
969
Straffrättsliga frågor | SOU 2024:31 |
26.5En tydligare reglering om förverkande
Förslag: Det ska förtydligas att vapenlagens bestämmelser om för- verkande avser skjutvapen, dvs. både sådana föremål som definie- ras som skjutvapen i vapenlagen och sådana föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Som en följd av förtydligan- det ska den särskilda bestämmelsen om att det som föreskrivs i fråga om förverkande om vapen gäller också för vapendelar tas bort.
Skälen för förslagen
I 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen anges att ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 9 kap. 1, 1 a, 1 b eller 2 §§ första stycket a vapenlagen ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Vad som ska förstås med ”vapen” i den nyss nämnda bestäm- melsen är inte alldeles självklart. Närmast till hands ligger att tolka begreppet i ljuset av de paragrafer som räknas upp i bestämmelsen. Bestämmelsen får då anses avse skjutvapen, dvs. både skjutvapen i snäv bemärkelse och sådana föremål som enligt vapenregleringen jäm- ställs med skjutvapen.
Mot en sådan tolkning talar emellertid bestämmelsen i 9 kap. 5 § andra stycket vapenlagen, enligt vilken det som föreskrivs om vapen i första stycket gäller också en vapendel. Vapenlagen gäller nämligen endast skjutvapen, vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin (1 kap. 1 § vapenlagen). Detta innebär att bestämmelsen om förverkande av vapendelar en- dast kan avse sådana vapendelar som jämställs med skjutvapen enligt vapenlagen (se 1 kap. 3 § f vapenlagen). Det sagda talar för att ”vapen” i 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen inte kan anses omfatta sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen, eftersom andra stycket då vore överflödigt.
Förarbetena till bestämmelsen om vapendelar i 9 kap. 5 § andra stycket vapenlagen ger ingen närmare ledning till varför bestämmel- sen ansetts nödvändig. Bestämmelsen har enligt förarbetena införts för att undanröja eventuella tveksamheter om vapendelar kan förver- kas med stöd av paragrafen. (Se prop. 2010/11:72 Genomförande av FN:s vapenprotokoll, s. 33–41 och 65 och Ds 2009:22 Genomförande av FN:s vapenprotokoll m.m., s. 68–71 och 133.)
970
SOU 2024:31 | Straffrättsliga frågor |
Också enligt 1973 års vapenlag jämställdes vissa vapendelar med skjutvapen. Det är tveklöst så att bestämmelserna om förverkande i 1973 års vapenlag avsåg inte bara skjutvapen i snäv bemärkelse utan också sådana föremål som enligt den lagen jämställdes med skjut- vapen. (Se 1, 37, 38 och 40 §§ 1973 års vapenlag.) Någon förändring i detta avseende avsågs inte när bestämmelserna överfördes till den nuvarande vapenlagen (se prop. 1995/96:52 s. 86). I praxis tillämpas 9 kap. 5 § vapenlagen så att också sådana föremål som enligt 1 kap. 3 § vapenlagen jämställs med skjutvapen – exempelvis tårgasanord- ningar – anses kunna förverkas när de varit föremål för vapenbrott.
För att bestämmelserna om förverkande i 9 kap. 5 § första stycket vapenlagen ska anses avse både skjutvapen och därmed jämställda föremål talar även att en särskild möjlighet att förverka ljuddämpare infördes i paragrafen i samband med den lagändring som innebär att ljuddämpare inte längre jämställs med skjutvapen (se lagen [2022:132] om ändring i vapenlagen [1996:67] och jfr prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare).
Sammantaget menar vi att vapenlagens bestämmelser om förverk- ande måste anses avse både skjutvapen som uppfyller lagens definition av sådana vapen och sådana föremål som i lagen jämställs med skjut- vapen.
Bestämmelser om förverkande hör till straffrättens område. Inte minst legalitetshänsyn talar för att sådana bestämmelser ska ges en klar och otvetydig lydelse. Mot denna bakgrund föreslår vi att vapen- lagens bestämmelser om förverkande ska förtydligas dels på så sätt att ordet ”vapen” i 9 kap. 5 § första meningen ersätts med ”skjut- vapen”, dels att andra stycket i 9 kap. 5 § vapenlagen utgår.
I sammanhanget bör framhållas att icke tillståndspliktiga vapen- delar som ingår i ett komplett skjutvapen utgör en del av vapnet och alltså förverkas om vapnet förverkas. Icke tillståndspliktiga vapen- delar som inte ingår i ett komplett skjutvapen kan i vissa fall för- verkas med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.
971
27 Följdändringar och övriga frågor
27.1Uppdraget
Hänvisningar till vapenlagen (1996:67) och vapenförordningen (1997:70) finns i ett tjugotal författningar. Vårt förslag om en ny vapenlag och ny vapenförordning innebär att det finns anledning att se över de hänvisningarna. Frågan behandlas i avsnitt 27.2.
Gasvapen eller tårgasvapen som konverterats till skarpa vapen är en grupp vapen som ofta tas i beslag. I avsnitt 27.3 överväger vi om det av den nya vapenlagen uttryckligen bör framgå att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjutvapen i vapenregleringen.
Frågan om reproduktioner av sådana äldre skjutvapen som inte om- fattas av vapenlagen ska vara tillståndsfria har lyfts till utredningen från flera håll. Inom ramen för vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare behandlar vi frågan i avsnitt 27.4.
Inlösen och skrotning av skjutvapen aktualiseras ofta när vapen- innehavaren har avlidit eller av någon annan anledning inte får, kan eller vill inneha vapnet (jfr 4 kap. 4 § och 7 kap. 1 § vapenlagen). Frågan om någon annan än vapeninnehavaren ska kunna ombesörja transporten och överlämnandet till Polismyndigheten behandlas i avsnitt 27.5 som en del av vårt uppdrag att underlätta för legala vapeninnehavare.
Det är viktigt att vapenregleringen är konsekvent och konsistent. Detta innebär att omotiverade skillnader i regleringen av likartade situ- ationer och luckor i lagstiftningen inte bör förekomma. Vi lämnar i det föregående flera förslag i syfte att undanröja sådana inkonsekven- ser. I avsnitt 27.6, 27.7, 27.9, 27.11 och 27.12 behandlar vi vissa ytter- ligare sådana fall.
Det är också viktigt att vapenregleringen är tydlig och lättillgäng- lig. I avsnitt 27.8 behandlar vi frågan om vapenförordningens bestäm- melser om förutsättningarna för införseltillstånd bör förtydligas.
973
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
För legala vapeninnehavare kan det vara av stor betydelse att kunna få ett skjutvapen infört i det europeiska skjutvapenpasset. I avsnitt 27.10 behandlar vi frågan om äldre hagelgevär och antika tillståndsfria vapen bör kunna föras in i skjutvapenpasset.
I kommittédirektiven framhålls att vapenlagstiftningen måste vara utformad så att den i möjligaste mån förhindrar att vapen kommer till brottslig användning. Vapenregleringen syftar även till att före- bygga olyckshändelser med skjutvapen. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att Polismyndigheten får kännedom om alla skjutvapen som stjäls eller förkommer på något annat sätt. Det finns därför skäl att överväga om det bör finnas en skyldighet för vapeninnehavare att an- mäla förlust av skjutvapen. Vi överväger frågan i avsnitt 27.13.
Frågor om nya bemyndiganden till regeringen eller Polismyndig- heten berörs i det föregående löpande i samband med att vi föreslår nya föreskrifter på lägre författningsnivå än lag. Enligt vår mening finns det också behov av att förtydliga det rättsliga stödet för vissa befint- liga föreskrifter. Sådana bemyndigandefrågor behandlas i avsnitt 27.14, i den mån vi inte sett anledning att behandla dem tidigare.
I avsnitt 27.15 behandlar vi frågan om det finns behov av en rättelse i vapenförordningens bestämmelser om vem som får samköra vapen- register.
27.2Följdändringar
Förslag: Hänvisningar i övriga författningar till den nuvarande vapenlagen och vapenförordningen ska ändras så att de avser den nya vapenlagen respektive vapenförordningen.
Skälen för förslagen
Hänvisningar till den nuvarande vapenlagen och vapenförordningen finns i ett tjugotal författningar. Vårt förslag om att vapenlagen och vapenförordningen ska ersättas med en ny lag och förordning föran- leder ett behov av följdändringar avseende hänvisningarna i dessa för- fattningar.
974
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
27.3Tårgasvapen och andra gasvapen bör uttryckligen jämställas med skjutvapen
Förslag: Tårgasvapen och andra gasvapen ska uttryckligen räknas upp i bestämmelsen om vilka föremål som jämställs med skjut- vapen i vapenregleringen.
Skälen för förslaget
Begreppet gasvapen eller tårgasvapen har inte någon legaldefinition. Nationellt forensiskt centrum (NFC), som är en avdelning inom Polis- myndigheten som utför forensiska undersökningar, definierar tår- gasvapen som pistoler, revolvrar och andra anordningar som
–kan laddas med patroner utan projektil men innehållande ett tår- retande ämne som drivs ut med krutladdning,
–har gasutströmning helt eller i huvudsak framåt/i pipans riktning, samt
–har någon typ av hinder i pipans lopp för att förhindra skjutning med skarp ammunition/utskjutande av projektiler.
NFC noterar vidare att vapentypen i andra sammanhang benämns gasvapen. (Se NFC, Information den 12 april 2022, Start- och tårgas- vapens roll i illegal vapenanvändning i Sverige, s. 2.) NFC:s definition har omnämnts i refererad rättspraxis (se RH 2023:4).
Tårgasvapen och andra gasvapen anses utgöra sådana anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen och jäm- ställs därför med skjutvapen (se 1 kap. 3 § a vapenlagen och Landgren
&Åberg, Vapenlagen [31. jan. 2024, version 2A, JUNO], kommen- taren till 1 kap. 3 §). Tårgasvapen och andra gasvapen räknas däremot inte uttryckligen upp i 1 kap. 3 § vapenlagen, som anger vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. En annan sak är att tårgasanordningar och andra till verkan och ändamål jämförliga an- ordningar nämns i regleringen (se 1 kap. 3 § e vapenlagen).
Polismyndigheten och Tullverket har framfört att det är angeläget att det otvetydigt framgår av vapenregleringen att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjutvapen i vapenregleringen. Under 2020 var drygt en tredjedel av de skarpa pistoler som beslagtogs i
975
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
Stockholmsregionen ombyggda start- eller gasvapen (se vidare av- snitt 3.4). Såväl hänsyn till det brottsförebyggande och brottsbekäm- pande arbetet som legalitetshänsyn talar med styrka för att det klart ska framgå att tårgasvapen och andra gasvapen jämställs med skjut- vapen i vapenregleringen (jfr 9 kap. vapenlagen). Vi föreslår därför att tårgasvapen och andra gasvapen uttryckligen ska räknas upp i bestäm- melsen om vilka föremål som jämställs med skjutvapen i vapenlagen.
27.4Reproduktioner av tillståndsfria skjutvapen bör även fortsättningsvis omfattas av tillståndsplikt
Bedömning: Reproduktioner av sådana skjutvapen som faller utan- för vapenregleringens tillämpningsområde bör även fortsättnings- vis omfattas av vapenlagens krav på tillstånd.
Skälen för bedömningen
Vad som sägs om skjutvapen i vapenlagen gäller inte skjutvapen som har tillverkats före 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhets- patroner (se 1 kap. 4 § b vapenlagen). Bland annat Svenska Svartkruts Skytte Federationen (SSSF) har till utredningen lyft frågan om repro- duktioner av sådana äldre skjutvapen bör undantas från vapenlagens tillståndskrav.
Skjutvapen av aktuellt slag utgör skjutvapen i vapendirektivets mening. Medan vissa antika vapen undantas från vapendirektivets definition av skjutvapen gäller detta alltså inte reproduktioner. Att så- dana reproduktioner ska omfattas av vapendirektivet har motiverats dels med att sådana vapen inte har samma historiska värde eller intresse som antika vapen, dels med att de kan tillverkas med hjälp av moderna tekniker som kan öka livslängden och precisionen. (Se skäl 37 i reciten, artikel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet.)
Vapendirektivet innebär visserligen inte krav på att alla typer av skjutvapen som träffas av direktivet ska omfattas av tillståndsplikt (se artikel 5 och 9–11 i vapendirektivet). För alla typer av skjutvapen gäller dock krav på att förvärv och innehav endast får tillåtas den som har giltigt skäl, som utgångspunkt är över 18 år och som inte kan antas utgöra en fara för sig själv eller annan eller för allmän ordning
976
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
och säkerhet (se artikel 6.1 i vapendirektivet). I svensk rätt finns inte någon annan ordning för att säkerställa detta än genom det tillstånds- förfarande som gäller för samtliga sådana föremål som utgör skjut- vapen i vapendirektivets mening. Tillräckliga skäl för att införa en helt ny ordning för vissa typer av skjutvapen har inte framkommit. Repro- duktioner av sådana skjutvapen som faller utanför vapenregleringens tillämpningsområde bör därför även fortsättningsvis omfattas av vapenlagens krav på tillstånd.
27.5Transport i samband med skrotning eller inlösen
Förslag: Den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning eller som ska lämna in skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapen- magasin för inlösen ska få låta den som har eget tillstånd att inne- ha skjutvapen transportera och överlämna egendomen till Polis- myndigheten. Den som ger något ett sådant uppdrag ska lämna intyg om uppdraget (transportintyg), som ska kunna visas upp vid transporten och överlämnandet av egendomen till Polismyndig- heten.
Skyldigheten att utfärda och kunna visa upp transportintyg ska sanktioneras med penningböter. Den som inte kunnat visa upp föreskrivet intyg ska dock inte dömas till ansvar om personen inom en vecka hos Polismyndigheten styrker att han eller hon vid tiden för förseelsen hade rätt att inneha vapnet och omständig- heterna ger vid handen att överträdelsen haft sin grund i ett till- fälligt förbiseende.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter om krav på att intyg om uppdraget ska lämnas eller visas upp.
Skälen för förslagen
Polismyndigheten har lyft frågan om det bör införas en möjlighet för den som ska lämna in ett skjutvapen för skrotning eller inlösen till Polismyndigheten att via lämpligt ombud genomföra transporten och överlämna vapnet. Polismyndigheten har anfört att exempelvis dödsbon kan ha behov av detta.
977
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
Den nuvarande vapenregleringen innehåller inga direkta bestäm- melser som medger att innehavaren av ett skjutvapen ger annan i upp- drag att transportera skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för innehavarens räkning. Av 5 kap. 4 § vapenlagen framgår dock indirekt att en vapeninnehavare kan skicka skjutvapen, ammunition och ljud- dämpare med ett allmänt befordringsföretag. Detsamma måste anses gälla för vapenmagasin. Vidare kan vapenlagens bestämmelser om ut- låning av skjutvapen i vissa fall möjliggöra för en vapeninnehavare att ge annan i uppdrag att transportera skjutvapen m.m. (3 kap. vapen- lagen).
Skrotning och inlösen av skjutvapen aktualiseras i situationer där vapeninnehavaren har avlidit eller av annan anledning inte får, kan eller vill inneha vapnet (jfr 4 kap. 4 § och 7 kap. 1 § vapenlagen). Även om det kan förekomma att skjutvapnet i en sådan situation finns hos någon som har god vapenvana och fullgoda kunskaper om vapenregler- ingen kan också det motsatta förhållandet vara fallet. Exempelvis kan ett skjutvapen innehas av ett dödsbo där ingen av dödsbodelägarna har innehavstillstånd.
Det finns ett starkt allmänintresse av att transport och hantering av skjutvapen sköts på ett säkert sätt. När skjutvapen m.m. ska läm- nas in till Polismyndigheten för skrotning eller inlösen kan det i vissa fall vara lämpligare att någon annan än vapeninnehavaren transpor- terar och överlämnar egendomen till Polismyndigheten. Vi föreslår därför att vapeninnehavaren ska få låta annan utföra transporten och överlämnandet. Ett sådant uppdrag bör dock endast få ges till den som har eget tillstånd att inneha skjutvapen.
Den som överlämnar skjutvapen etc. till annan för transport och överlämnande till Polismyndigheten bör alltid kontrollera att den som ska utföra uppdraget har eget innehavstillstånd. Detta ligger i sakens natur och någon uttrycklig bestämmelse om det krävs inte (jfr dock 12 kap. 1 § vapenförordningen). Ifall erforderligt tillstånd skulle saknas gör sig den som tagit emot vapnet sig skyldig till vapen- brott i objektiv mening, eftersom något giltigt uppdrag då inte kan anses föreligga. Någon särskild sanktion för det fall att vapnet över- lämnas till någon som är obehörig att genomföra transporten och över- lämnandet behövs därför inte.
Den som transporterar skjutvapnen m.m. för annans räkning i enlighet med de bestämmelser som nu förslås bör kunna visa upp ett skriftligt intyg om uppdraget. Intyget, som bör betecknas transport-
978
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
intyg, bör lämnas av den som ger uppdraget. Skyldigheten att lämna och kunna visa upp transportintyg bör sanktioneras med penning- böter. Underlåtenhet att kunna visa upp intyget bör kunna läkas på motsvarande sätt som gäller vid underlåtenhet att kunna visa upp bl.a. låneintyg (jfr 14 kap. 2 § vapenförordningen). Föreskrifter om detta bör tas in i den nya vapenförordningen.
Vi föreslår i avsnitt 27.14.1 att regeringens rätt att föreskriva om bötespåföljder ska förtydligas. Även i övrigt krävs nya bemyndigan- den (jfr dock 11 kap. 2 § l vapenlagen).
27.6Registrering av dödsbon och konkursbon
Förslag: Det ska förtydligas att personer som utan särskilt till- stånd får inneha skjutvapen som ingår i ett dödsbo eller konkurs- bo ska registreras i vapeninnehavarregistret. Registreringsskyl- digheten ska gälla endast om vapnen inte är effektbegränsade.
Skälen för förslagen
Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo får utan särskilt tillstånd innehas av den som har tagit hand om boet under en viss period (se 8 kap. 1 § vapenlagen). Endast om Polismyndigheten beslutar om det ska egen- domen förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar (8 kap. 2 § vapenlagen). Vem som tar hand om sådana skjut- vapen som inte är effektbegränsade och som innehas av ett dödsbo eller konkursbo ska anmälas till Polismyndigheten (11 kap. 1 § vapen- förordningen).
På samma sätt som när det gäller andra som innehar skjutvapen är det viktigt med löpande uppföljning av att den som innehar sådana vapen för ett dödsbos eller konkursbos räkning är lämplig att inneha vapen. Det bör således göras registerslagningar för att kontrollera att personen inte t.ex. är misstänkt eller dömd för ett allvarligt brott. För att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt måste personen registre- ras i vapeninnehavarregistret. Sådan registrering görs redan i dag. Detta bör enligt vår mening förtydligas i den nya vapenlagen. Registrerings- skyldigheten bör gälla endast om vapnen inte är effektbegränsade.
979
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
Någon skyldighet att registrera den som innehar ammunition, ljud- dämpare eller vapenmagasin för ett dödsbos eller konkursbos räkning bör inte införas (jfr 11 kap. 1 § vapenförordningen).
27.7Återlämnande av skjutvapen efter omhändertagande
Bedömning: Regleringen rörande återlämnande av skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin efter omhändertag- ande bör inte ändras.
Skälen för bedömningen
Polismyndigheten ska besluta att ett vapen med tillhörande ammu- nition, ljuddämpare, vapenmagasin och tillståndsbevis ska tas om hand om det finns risk att vapnet missbrukas, eller det är sannolikt att till- ståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omstän- digheter inte talar emot ett omhändertagande. Om Polismyndigheten har beslutat om sådant omhändertagande ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt. Återkallas inte tillståndet ska till- ståndsbeviset omedelbart lämnas tillbaka. (6 kap. 4 och 4 a §§ vapen- lagen.)
Frågan har lyfts om inte regleringen i 6 kap. 4 a § tredje stycket vapenlagen om återlämnande av tillståndsbevis efter omhändertagande bör omfatta också sådana skjutvapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som omfattas av omhändertagandet. Bestämmelser om när sådana föremål ska återlämnas finns dock i 6 kap. 5 § vapenlagen (jfr prop. 2011/12:109 Vissa åtgärder mot illegala vapen, s. 40). Där anges att om det finns någon som har rätt att inneha och förfoga över skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som tagits om hand, ska egendomen lämnas tillbaka så snart det skäl- igen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk.
Enligt vår mening talar goda skäl för att skjutvapen, ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin ska återlämnas först så snart det skäl- igen kan antas att det inte längre finns någon risk för missbruk. Regleringen om återlämnande av sådana föremål efter omhändertag- ande bör därför inte ändras.
980
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
27.8Vapenförordningens bestämmelser om införsel
Förslag: Bestämmelserna om införseltillstånd i nuvarande vapen- förordning ska förtydligas så att det klart framgår vem bestäm- melserna avser.
Bestämmelserna ska vidare anpassas till förändringarna av vapen- förordningens bestämmelser om innehavstillstånd.
Skälen för förslagen
Enligt 4 kap. 1 § vapenförordningen gäller i fråga om tillstånd till in- försel av skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare bestämmelserna i 2 kap. 3–6 och 8–11 §§ samt 3 kap. 1 § första stycket, 2–4, 7 och 8 §§ samma förordning. Så som paragrafen är formulerad ger bestämmel- serna intryck av att gälla vid alla typer av införsel. Hänvisningarna i paragrafen avser emellertid enbart bestämmelser om innehavstillstånd. Det ligger alltså i sakens natur att bestämmelserna inte ska tillämpas när en vapenhandlare ansöker om tillstånd att föra in skjutvapen till Sverige med stöd av 2 kap. 16 § vapenlagen. Merparten av hänvisning- arna är vidare enbart av betydelse för enskilda personer, eftersom be- stämmelserna inte tillämpas i förhållande till sådana organisationer som kan ges innehavstillstånd. Bestämmelserna i 4 kap. 1 § vapen- förordningen bör enligt vår mening förtydligas så att det klart fram- går vilka aktörer som träffas av vilka bestämmelser.
Reglerna om införsel i 4 kap. 1 § vapenförordningen innebär alltså att vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd i hög grad är tillämpliga även vid införsel. Detta gäller både de materiella för- utsättningarna för sådant tillstånd och bestämmelserna om ansökan och bevis. Våra förslag i fråga om innehavstillstånd innebär att be- stämmelserna om innehavstillstånd förändras vad gäller paragraf- indelning och i viss utsträckning även materiellt. Hänvisningarna i vapenförordningens bestämmelser om införseltillstånd bör anpassas till de ändringarna. Hur en sådan anpassning ska göras är inte alldeles självklart. Beträffande bestämmelserna om bevis gör vi i avsnitt 15.4.1 bedömningen att de bör tas in också i kapitlet om införsel. I övrigt har vi övervägt att helt utelämna hänvisningarna till enskilda para- grafer och i stället ange att förordningens bestämmelser om ansökan om och villkor för innehavstillstånd i tillämpliga delar ska gälla även
981
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
för införseltillstånd. En sådan ordning kan emellertid orsaka tillämp- ningssvårigheter, särskilt som det inte finns någon författnings- kommentar till förordningsbestämmelser. Vi har därför i stället landat i att de bestämmelser om innehavstillstånd som är relevanta också för införseltillstånd även fortsättningsvis bör göras tillämpliga genom hän- visningar. Detta innebär att merparten av de bestämmelser som ingår i de paragrafer som hänvisningarna i 4 kap. 1 § nuvarande vapenförord- ning avser bör återges i motsvarande paragraf i den nya vapenförord- ningen. Vidare bör paragrafen om införseltillstånd i den nya vapen- förordningen hänvisa till de nya bestämmelser om innehavstillstånd som är relevanta också vid införsel.
I sammanhanget bör anmärkas att bestämmelserna i 2 kap. 17 § nuvarande vapenförordning – som innebär att tillstånd till innehav av vissa vapentyper för prydnad eller minne endast får ges om vapnet deaktiverats – inte omfattas av hänvisningarna i bestämmelserna om införseltillstånd i den nuvarande vapenförordningen (se 4 kap. 1 § vapenförordningen). Bestämmelserna i 2 kap. 17 § vapenförordningen infördes sommaren 2023 och lagstiftaren har alltså nyligen har haft anledning att ta ställning i frågan om bestämmelserna bör vara tillämp- liga även vid införsel. Vi ser inte anledning att nu göra en annan be- dömning.
27.9Ett europeiskt skjutvapenpass utfärdat i Norge bör godtas i samma utsträckning som ett skjutvapenpass utfärdat i Danmark eller Finland
Förslag: Den som fört in ett skjutvapen i Sverige med stöd av ett permanent innehavstillstånd från en norsk myndighet ska, i likhet med vad som redan gäller i förhållande till Danmark och Finland, under vistelsen i Sverige med vapnet i stället för tillståndet få medföra ett europeiskt skjutvapenpass där vapnet är inskrivet.
Skälen för förslaget
Den som fört in ett skjutvapen till Sverige med stöd av det förenk- lade införselförfarande som gäller den som har ett permanent inne- havstillstånd från en behörig myndighet i Danmark, Finland eller
982
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
Norge ska under vistelsen i Sverige med vapnet som huvudregel med- föra tillståndet. I stället för ett tillstånd från en myndighet i Danmark eller Finland får medföras ett europeiskt skjutvapenpass som meddelats i något av dessa länder och i vilket vapnet är inskrivet. (12 kap. 4 § vapenförordningen.) Bestämmelserna har inte ändrats sedan vapenförordningens tillkomst. I förhållande till Norge utgör vapendirektivet numera en utveckling av bestämmelserna i Schengen- regelverket (se skäl 44 i reciten till vapendirektivet). Det innebär att europeiska skjutvapenpass kan meddelas också i Norge. Bestämmel- serna bör anpassas efter detta.
27.10 Utfärdande av europeiskt skjutvapenpass
Förslag: I den nya vapenförordningen ska det förtydligas att endast enskilda personer kan få ett europeiskt skjutvapenpass. Den som har tillstånd att inneha ett sådant skjutvapen som hade räknats till kategori C i bilaga I till vapendirektivet om det hade släppts ut på marknaden den 14 september 2018 eller senare ska kunna få vapnet infört i skjutvapenpasset.
Bedömning: Sådana äldre skjutvapen som inte omfattas av till- ståndsplikt enligt svensk rätt bör inte antecknas i skjutvapen- passet i högre utsträckning än i dag.
Skälen för förslagen och bedömningen
Ett europeiskt skjutvapenpass kan ses som en identitetshandling för ett skjutvapen och ett bevis om att den person som anges i passet har rätt att inneha vapnet i sitt hemland. Skjutvapenpasset medför där- emot ingen generell rätt att föra ett vapen mellan medlemsländer. Det europeiska skjutvapenpasset beskrivs närmare i avsnitt 23.3.
Enligt 3 kap. 9 § vapenförordningen ska Polismyndigheten efter ansökan utfärda ett europeiskt skjutvapenpass till den som har till- stånd att i Sverige inneha ett skjutvapen som avses i bilagan till för- ordningen. Bestämmelsen ger intryck av att också andra än enskilda personer kan få ett europeiskt skjutvapenpass. Så anses emellertid inte
983
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
vara fallet (jfr artikel 1.3 i vapendirektivet). Bestämmelserna bör för- tydligas så att detta klart går att utläsa.
Äldre hagelgevär bör få föras in i skjutvapenpasset
Svenska Jägareförbundet har till utredningen framfört att implemen- teringen av 2017 års ändringsdirektiv1 medfört att det inte längre är möjligt att få ett europeiskt skjutvapenpass för vissa vapen som tidi- gare fick antecknas i skjutvapenpasset. Det rör sig om sådana äldre hagelvapen som i och för sig skulle kunna falla under kategori C punkten 7 i bilaga I till vapendirektivet, men som släppts ut på mark- naden före den 14 september 2018. Sådana vapen hörde tidigare till kategori D enligt både vapendirektivet och bilagan till den svenska vapenförordningen. I samband med att enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp flyttades till kategori C undantogs sådana vapen som redan fanns på marknaden, som det får förstås för att de skärpta kraven för innehav av sådana vapen skulle ges en framåtblickade verkan.
Inledningsvis kan konstateras att vapendirektivet kräver att ett europeiskt skjutvapenpass på begäran ska utfärdas till en person som legalt förvärvar och använder ett skjutvapen (artikel 1.3 i vapendirek- tivet). Det finns inget undantag för vapen som inte omfattas av någon av vapendirektivets kategoriseringar (jfr dock punkten b i bilaga II till vapendirektivet, enligt vilken ett skjutvapen i skjutvapenpasset ska identifieras med angivande av kategori).
Det kan vidare diskuteras hur punkten C7 i bilaga I till vapendirek- tivet ska tolkas. Ordalydelsen talar förvisso för att skjutvapen som släppts ut på marknaden före den 14 september 2018 inte omfattas av punkten. Man bör dock även beakta artikel 11.1 i vapendirektivet. Av bestämmelserna framgår till att börja med att innehav av skjut- vapen i kategori C bara är tillåtet om innehavaren har lämnat uppgift om detta till myndigheterna i den medlemsstat där vapnet innehas. Vidare gäller att medlemsstaterna får upphäva det krav på anmälnings- plikt som annars gäller för C-vapen för skjutvapen som hör till kate- gori C7 och som har förvärvats före den 14 september 2018. Denna möjlighet gäller dock endast till och med den 14 mars 2021. Har ett vapen förvärvats före den 14 september 2018 ligger det i sakens natur
1Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/ EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
984
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
att det också släppts ut på marknaden före det datumet. I ljuset av artikel 11.1 skulle bilaga I till vapendirektivet kunna tolkas som att alla enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp numera hör till kategori C, eftersom den 14 mars 2021 har passerats. Enligt upp- gifter utredningen har fått från Finland och Tyskland är det i vart fall i dessa länder möjligt att få den aktuella vapentypen införd i skjut- vapenpasset.
Slutligen kan konstateras att medlemsstaterna visserligen har ett intresse av att den som inte uppfyller kraven för att få inneha ett skjut- vapen i kategori C inte heller ska kunna få enkelskotts långa skjut- vapen med slätborrade lopp införda i skjutvapenpasset som ett C-vapen. Skjutvapen i kategori C omfattas nämligen av det förenk- lade införselförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet och som många medlemsstater har valt att införa. Den som har svenskt tillstånd att inneha ett enkelskotts långt skjutvapen med slätborrat lopp som införskaffats före den 14 september 2018 uppfyller dock de krav som ska gälla för innehav av skjutvapen i kategori C. Skulle till- ståndshavaren få ett sådant vapen infört som ett C-vapen i skjut- vapenpasset kränker det alltså inte någons intresse.
Mot denna bakgrund föreslår vi att enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp som innehavaren har tillstånd att inneha ska anses omfattas av kategori C punkten 7 i bilagan till vapenförordningen när en person ansöker om utfärdande av ett europeiskt skjutvapenpass.
Antika licensfria vapen bör inte få föras in i skjutvapenpasset
Svenska Svartkruts Skytte Federationen (SSSF) har till utredningen lyft frågan om det kan införas en kategori i vapenpasset för antika licensfria vapen. I det europeiska skjutvapenpasset bör emellertid endast sådana skjutvapen som omfattas av vapendirektivets defini- tion av skjutvapen antecknas (jfr artikel 1.3 samt skäl 30 i reciten till vapendirektivet). Sådana äldre skjutvapen som inte omfattas av till- ståndskrav enligt svensk rätt får i huvudsak anses undantagna vapen- direktivets skjutvapendefinition (jfr 1 kap. 4 § b vapenlagen samt arti- kel 1.1 och del III i bilaga I till vapendirektivet). Vi bedömer därför att sådana vapen inte bör antecknas i skjutvapenpasset i högre utsträck- ning än i dag. I sammanhanget kan framhållas att det förenklade inför- selförfarande som avses i artikel 17.2 i vapendirektivet enbart omfattar
985
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
skjutvapen i vapendirektivets mening. Förfarandet är alltså inte av- sett för sådana skjutvapen som faller vid sidan av vapendirektivets skjutvapendefinition.
27.11 Avgift vid ansökan rörande deaktivering
Förslag: Polismyndigheten ska ta ut avgift vid ansökan om kon- troll av och intyg om deaktivering. Avgift ska tas ut enligt avgifts- klass 3.
Skälen för förslaget
Enligt 2 kap. 15 § vapenförordningen ansvarar Polismyndigheten för utförandet av de uppgifter som en kontrollorganisation har enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 om fast- ställande av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irre- versibelt funktionsodugliga och de uppgifter som en medlemsstat har enligt artiklarna 3.6 och 4 samma förordning. Uppdraget innebär bl.a. att Polismyndigheten ska kontrollera att deaktivering har ut- förts i enlighet med de tekniska specifikationer som fastställs i bilaga I till genomförandeförordningen. Om så är fallet ska Polismyndig- heten utfärda ett intyg om deaktivering till skjutvapnets ägare. Polis- myndigheten ska även märka skjutvapnet för att visa att deaktivering skett. (Se artikel 3.1, 3.4 och 5 i nyss nämnd förordning.)
Polismyndigheten har till utredningen framfört önskemål om att myndigheten ska ges rätt att ta ut avgift för kontroll av och intyg om deaktivering.
Skyldigheterna enligt 2 kap. 15 § vapenförordningen ålades Polis- myndigheten genom en författningsändring som trädde i kraft 2016. Såvitt framkommit övervägdes inte frågan om rätt att ta ut avgifter i detta sammanhang.
Enligt vår mening är det rimligare att kostnaden för kontroll av och intyg om deaktivering ska vila på den enskilde vapenägaren än på det allmänna. Att Polismyndigheten inte getts rätt att ta ut avgift för detta får snarast anses utgöra en lucka i vapenförordningen. I den
986
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
nya vapenförordningen bör därför föreskrivas att avgift ska tas ut vid ansökan om kontroll av och intyg och deaktivering.
Polismyndigheten har såvitt känt hittills inte haft något ärende om kontroll av och intyg om deaktivering. Ett sådant ärende skulle kunna inledas exempelvis i samband med att någon ansöker om till- stånd att inneha ett skjutvapen i kategori A enligt bilagan till vapen- förordningen för prydnad eller minne. Polismyndigheten skulle också kunna öppna ett sådant ärende om en enskild begär att myndigheten ska kontrollera deaktiveringen av ett visst skjutvapen. Polismyndig- heten kontrollerar däremot inte självmant utförd deaktivering. Ett ärende om kontroll av och intyg om deaktivering initieras alltså av den enskilde. Enligt vår mening kan situationen inte tolkas på annat sätt än att frågan tas upp på ansökan av den enskilde. Av 11 kap. 1 § g vapenlagen följer att regeringen får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som får tas ut av Polismyndigheten för prövning av an- sökningar enligt vapenlagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Något nytt bemyndigande krävs därför inte.
Polismyndigheten har angett att kostnaderna för förfarandet moti- verar att avgift tas ut enligt avgiftsklass 3, dvs. att avgiften ska uppgå till 1 660 kronor (se 10 § avgiftsförordningen [1992:191]).
27.12Delvis nya forumbestämmelser vid överklagande av beslut enligt vapenförordningen
Förslag: Polismyndighetens beslut enligt den nya vapenförord- ningen ska när beslutet gäller en fysisk person få överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen var folkbok- förd vid tidpunkten för beslutet.
Skälen för förslaget
I förvaltningslagen (2018:900) finns bestämmelser om överklagande av en myndighets beslut. Sådana beslut överklagas enligt 40 § förvalt- ningslagen till allmän förvaltningsdomstol.
Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen som gäller en fysisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. I övriga fall
987
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
överklagas beslut enligt vapenlagen till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. (10 kap. 1 § vapenlagen.) Be- slut enligt vapenförordningen överklagas däremot enligt de allmänna bestämmelserna i 40 § förvaltningslagen (15 kap. 1 § vapenförord- ningen). Det innebär att behörig domstol i allmänhet är den förvalt- ningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats (14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar). Sammanfattnings- vis gäller olika bestämmelser om behörig domstol ifall en enskild person överklagar Polismyndighetens beslut enligt vapenlagen jäm- fört med om personen överklagar myndighetens beslut enligt vapen- förordningen. För andra än enskilda personer gäller däremot alltid att behörig domstol är den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats.
Bestämmelserna om en särskild forumregel för enskilda personer infördes i vapenlagen i samband med polisens omorganisation från flera polismyndigheter till en myndighet. Bakgrunden till lagändringen var att den beslutande enhetens geografiska placering annars skulle bli avgörande för vilken domstol som blir behörig att pröva ett över- klagande. Frågan om ändring av vapenförordningens överklagande- bestämmelser berördes inte i propositionen bakom lagändringen. (Se prop. 2013/14:110 En ny organisation för polisen, s. 433–439 och 602.)
Vi kan inte se några sakliga skäl till varför det ska gälla olika be- stämmelser om behörig domstol enligt vapenlagen och vapenförord- ningen i de fall Polismyndigheten fattat beslut i ett vapenärende som första instans. De skäl som talar för en särskild forumregel för enskilda personer vid överklagande av beslut enligt vapenlagen gör sig gällande också när beslutet fattats enligt vapenförordningen. En ordning där olika överklagandebestämmelser gäller enligt lag och förordning kan vidare medföra att frågan om ett beslut fattats enligt lagen eller för- ordningen ställs på sin spets på ett sätt som framstår som mindre lämp- ligt, särskilt som många av förordningens föreskrifter utgör preciser- ingar av de mera allmänt hållna bestämmelserna i lagen. Vi föreslår därför att samma bestämmelser om behörig domstol alltid ska gälla när Polismyndigheten fattat beslut i ett vapenärende, oavsett om det rör sig om ett beslut enligt vapenlagen eller enligt vapenförordningen.
I vissa fall fattas beslut enligt vapenförordningen av annan myndig- het än Polismyndigheten. Exempelvis får Naturvårdsverket i enskilda fall besluta om undantag från kravet på jägarexamen för innehav av skjutvapen för jakt. När någon annan myndighet än Polismyndig-
988
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
heten fattat beslut enligt vapenförordningen bör liksom i dag gälla att beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.
27.13 Skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen
Förslag: Om ett skjutvapen har förkommit eller stulits ska den som förlorat vapnet så snart som möjligt anmäla förlusten till Polismyndigheten. Föreskrifter om detta ska tas in i den nya vapen- förordningen. Regeringen ska bemyndigas att meddela sådana före- skrifter.
Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna om anmälnings- plikt bör inte vara kriminaliserade.
Skälen för förslagen och bedömningen
En anmälningsskyldighet bör införas
I den nuvarande vapenregleringen saknas föreskrifter om skyldighet att anmäla förlust av skjutvapen. Detta skiljer sig från vad som gäller enligt bl.a. finsk rätt (se 111 § skjutvapenlagen2). Det skiljer sig också från vad som gäller i fråga om förlust av explosiva varor (se 10 § för- ordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor). Vidare avviker det från vad som gäller när skjutvapen innehas av statliga myndigheter. Enligt 7 § förordningen (1996:31) om statliga myndig- heters skjutvapen m.m. ska myndigheten noga utreda förlusten om ett skjutvapen har förlorats. Myndigheten ska vidare anmäla saken till Polismyndigheten om det inte är uppenbart att en anmälan är onödig.
Genom vapenlagens bestämmelser är innehav av skjutvapen före- mål för en sträng kontroll. Huvudsyftet med kontrollen är att mot- verka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av sär- skild betydelse är också strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 26.)
2Skjutvapenlag (1/1998).
989
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
När en legal vapeninnehavare blir av med ett skjutvapen är det viktigt att Polismyndigheten snarast får kännedom om detta. Sådan kännedom behövs för att Polismyndigheten ska kunna agera för att förhindra olyckshändelser eller brottslig användning av vapnet. Upp- gifterna kan också ha betydelse vid utredning om brott. Att Polis- myndigheten har kännedom om i vilken utsträckning skjutvapen stjäls eller förkommer kan också ha betydelse för det brottsförebyggande arbetet i stort.
Intresset av att legala vapeninnehavare anmäler förlust av skjut- vapen till Polismyndigheten har i den nuvarande vapen-regleringen kommit till indirekt uttryck genom att brott mot vapenlagens för- varingsbestämmelser inte har kriminaliserats. Som skäl mot en sådan kriminalisering har nämligen bl.a. anförts att det kan minska benä- genheten att anmäla vapenstöld (se t.ex. prop. 1999/2000:27 En skärpt vapenlagstiftning, s. 69).
Det ligger också i de legala vapeninnehavarnas intresse att göra en anmälan vid stöld eller annan förlust av ett skjutvapen. En sådan an- mälan kan ha betydelse bl.a. för att undgå misstanke om vapenbrott om vapnet påträffas hos någon annan. Av den statistik som utred- ningen har fått från Polismyndigheten framgår att förlust och stöld av skjutvapen ofta anmäls. En reglering skulle alltså ge uttryck för det som legala vapeninnehavare i normalfallet redan gör.
Även om nuvarande ordning i stort tycks fungera tillfredställande menar vi att det vore fördelaktigt om det av den nya vapenregler- ingen uttryckligen framgår att den som förlorat ett skjutvapen så snart som möjligt ska anmäla förlusten till Polismyndigheten. En föreskrift om detta bör därför tas in i den nya vapenförordningen. Regeringen bör alltså ges bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.
Anmälningsskyldigheten bör inte förenas med någon särskild sanktion
Som anmärks i det föregående ligger det i de legala vapeninnehavarnas intresse att anmäla stöld eller förlust av ett skjutvapen till Polis- myndigheten. Underlåtenhet att göra en sådan anmälan bör också i vissa fall kunna leda till återkallelse av innehavstillstånd, om under- låtenheten innebär att personen inte kan anses lämpad att inneha skjutvapen (jfr 6 kap. 1 § vapenlagen).
990
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
Mot denna bakgrund menar vi att det saknas anledning att förena skyldigheten att anmäla stöld eller annan förlust av skjutvapen till Polismyndigheten med någon särskild sanktion. Mot att kriminali- sera underlåtenheten talar också att det skulle kunna ha en avhållande effekt när det gäller att göra en sen anmälan.
27.14 Bemyndiganden
Vi föreslår i avsnitt 4.4 att merparten av bestämmelserna i vapen- förordningen ska föras över till den nya vapenförordningen. Många av bestämmelserna härrör från vapenförordningen (1974:123). I vissa fall finns enligt vår mening behov av att se över det rättsliga stödet för föreskrifterna.
27.14.1 Bötesstraff
Förslag: Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av den nya vapenlagen ska dömas till böter.
Skälen för förslaget
Den nuvarande vapenförordningen innehåller föreskrifter om bötes- påföljder i vissa fall (se 14 kap. 1 § vapenförordningen). Vi föreslår vissa ytterligare sådana föreskrifter. Det bör införas ett bemyndigande i den nya vapenlagen som tydligt klargör regeringens rätt att före- skriva om bötesstraff för den som bryter mot föreskrifter som med- delats med stöd av den nya vapenlagen (jfr 8 kap. 2 och 3 §§ regerings- formen).
27.14.2 Anmälningsplikt för dödsbon
Förslag: Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla att skjutvapen ingår i tillgångarna i ett döds- bo eller konkursbo.
991
Följdändringar och övriga frågor | SOU 2024:31 |
Skälen för förslaget
Enligt 11 kap. 1 § vapenförordningen gäller som huvudregel en anmäl- ningsplikt om att det finns skjutvapen bland ett dödsbos eller kon- kursbos tillgångar. Bestämmelsen innebär ett åliggande för enskilda och ska därför ges i lag eller ha stöd i ett bemyndigande (8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen). Något bemyndigande till regeringen att med- dela föreskrifter på området finns inte. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i den nya vapenlagen.
27.14.3 Skyldigheten att hålla vissa förteckningar tillgängliga
Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om krav på vapen- handlare och vapenmäklare att
1.hålla förteckningar tillgängliga för Polismyndigheten, och
2.lämna Polismyndigheten upplysningar om inköpta och sålda vapen, befintligt vapenlager och andra förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.
Skälen för förslagen
Vapenhandlare är enligt 5 kap. 9 § vapenförordningen skyldiga att hålla inköps- och försäljningsförteckningarna med bilagor tillgäng- liga för Polismyndigheten och att lämna myndigheten begärda upp- lysningar om inköpta och sålda vapen, om befintligt vapenlager och om andra förhållanden, som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn. Bestämmelsen innebär ett åliggande för enskilda och ska där- för ges i lag eller ha stöd i ett bemyndigande (8 kap. 2 och 3 §§ reger- ingsformen). Något uttryckligt bemyndigande till regeringen att med- dela föreskrifter på området finns inte och det framstår inte som uppenbart att det omfattas av något av de befintliga bemyndigandena. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i den nya vapenlagen.
992
SOU 2024:31 | Följdändringar och övriga frågor |
27.15Rättelse av vapenförordningens bestämmelser om vem som får samköra vapenregister
Förslag: Bestämmelserna i vapenförordningen om att endast sär- skilt angivna tjänstemän får samköra vapenregister bör anpassas till vissa tidigare ändringar i förordningen.
Skälen för förslaget
I 1 a kap. 3 § vapenförordningen anges att endast särskilt angivna tjänstemän får samköra vapenregister enligt 1 och 2 §§ samma kapitel. Hänvisningarna i bestämmelsen ändrades av förbiseende inte i sam- band med att en ny 1 § infördes i kapitlet och den tidigare 1 § blev 1 a § (jfr förordningen [2023:376] om ändring i vapenförordningen [1996:70] och SOU 2022:62, EU:s vapendirektiv – genomförande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 53, 54 och 245–248). Hän- visningen till bestämmelserna i 1 § bör alltså rätteligen avse bestäm- melserna i 1 a §.
993
28Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
28.1Ikraftträdande
Förslag: Merparten av författningsändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2026. Ändringsförordningen till den nya vapen- förordningen ska dock träda i kraft vid ett senare datum som i nuläget inte kan anges närmare. Ändringsförordningen till nuvar- ande vapenförordning ska träda i kraft så snart som möjligt.
Skälen för förslagen
Den nya regleringen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med beak- tande av den tid som kan beräknas gå åt för remissbehandling och beredning inom Regeringskansliet bedömer vi att detta kan ske tidi- gast den 1 januari 2026.
Våra förslag innebär att vapenregleringen ges en delvis ny struk- tur och att många nya bestämmelser införs. Även om förslagen till stora delar handlar om att kodifiera gällande rätt kommer det finnas behov av bl.a. process- och kompetensutveckling inom Polismyndig- heten inför att den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen träder i kraft. Våra förslag i fråga om ett förenklat införselförfarande för tävling innebär även att nya krav ställs på Tullverket. Tiden mellan det att den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen antas och ikraftträdandet bör bestämmas med hänsyn till detta.
Vi förslår att de fysiska tillståndsbevisen ska fasas ut och att det från en viss tidpunkt enbart ska utfärdas elektroniska tillståndsbevis. Som utvecklas närmare i avsnitt 15.6 bör bestämmelserna om elek- troniska tillståndsbevis träda i kraft senare. Förslagen lämnas därför
995
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
i en särskild ändringsförordning till vapenförordningen. Något för- slag till ikraftträdande kan i dagsläget inte ges. Vi har även ett antal för- slag i vapenlagen och vapenförordningen som syftar till att göra regler- ingen så teknikneutral som möjligt, som en förberedelse för systemet med elektroniska tillståndsbevis. Dessa förslag bör träda i kraft sam- tidigt som den nya vapenlagen och vapenförordningen i övrigt.
Vi föreslår också en bestämmelse om förbud mot att inneha vissa halvautomatiska gevär och lådor som är avsedda för sådana gevär för jakt. Som utvecklas i avsnitt 20.7.1 bör förslaget träda i kraft så snart som möjligt och vi föreslår därför att bestämmelsen i avvaktan på den nya vapenlagen ska föras in i den nuvarande vapenförordningen. För- ordningsändringen bör träda i kraft vid det datum regeringen be- stämmer.
28.2Utgångspunkter för våra förslag om övergångsbestämmelser
Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet, även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessför- innan. Nya bestämmelser av materiell innebörd bör däremot i allmän- het endast tillämpas i fråga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Som regel behöver endast avsteg från principerna anges direkt i lagtext, även om det även annars ofta kan vara en fördel att meddela tämligen detaljerade övergångsbestäm- melser. Gynnande beslut som träffats med stöd av en sedermera upp- hävd lag anses i regel bestå. (Se prop. 1985/86:1 Förslag till ny plan- och bygglag, huvuddelen s. 860 och bilagedelen s. 335.)
På förvaltningsrättens område gäller, med viss modifikation av ovanstående grundsatser, att det som utgångspunkt är de föreskrif- ter som är i kraft när prövningen sker som ska tillämpas avseende både förfarandet och prövningen i sak. Bland annat lagstiftarens avsikt och krav på rättssäkerhet och rättvisa kan dock medföra att ny lag inte ska tillämpas på äldre förhållanden. Vid bedömningen av vad som ska gälla i avsaknad av uttryckliga övergångsbestämmelser ska hänsyn tas till bl.a. proportionalitet och till enskildas berättigade förväntningar samt till enskildas rätt till en rättvis rättegång. (Se bl.a. pleniavgör-
996
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
andet RÅ 1996 ref. 57 och ”Det lagligförklarade vattenkraftverket” NJA 2020 s. 285, med där gjorda hänvisningar.)
På straffrättens område finns i grundlag ett förbud mot retroaktiv rättstillämpning till den enskildes nackdel. Ingen får alltså dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den begicks. Inte heller får någon dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Det sagda gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. (2 kap. 10 § första stycket regeringsformen.) När det gäller retroaktiv rättstillämpning till den enskildes fördel är huvudregeln den motsatta. Enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av brotts- balken (BrP) ska den lag som gäller vid tillfället för dom tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff, såvida det inte är fråga om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. Bestämmelsen anses gälla också på specialstraffrättens område.
Grundlagsförbud mot retroaktiv rättstillämpning finns även beträf- fande statliga skatter och avgifter. Såvitt nu är av intresse gäller att statlig avgift inte får tas ut i vidare mån än som följer av föreskrifter som gällde när den omständighet inträffade som utlöste avgiftsskyl- digheten. Finner riksdagen att det finns särskilda skäl för det, får en lag dock innebära att statlig avgift tas ut trots att lagen inte hade trätt i kraft när omständigheten inträffade, om regeringen eller ett riks- dagsutskott då hade lämnat ett förslag om det till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande i skrivelse från regeringen till riks- dagen om att ett sådant förslag är att vänta. Vidare får riksdagen före- skriva undantag från förbudet mot retroaktiv rättstillämpning om riksdagen finner att det av särskilda skäl krävs i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris. (2 kap. 10 § andra stycket reger- ingsformen.)
997
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
28.3Övergångsbestämmelser till vapenlagen
28.3.1Tidigare meddelade tillstånd bör i huvudsak fortsätta att gälla
Förslag: Tillstånd som har beslutats enligt vapenlagen (1996:67) ska fortsätta gälla.
Den som den 1 april 1996 hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammunition ska anses ha tillstånd till det också enligt den nya vapenlagen, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser an- gående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176).
Den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har god- känts att ta emot skjutvapen för reparation, översyn eller skrot- ning ska anses ha tillstånd till det enligt denna lag.
Bedömning: Det saknas behov av att föreskriva att den som inne- har ett skjutvapen med stöd av ett deklarationsbevis ska anses ha tillstånd att inneha vapnet enligt den nya vapenlagen.
Skälen för förslagen och bedömningen
Sådana tillstånd som getts enligt nuvarande vapenlag bör gälla även fortsättningsvis.
Enligt punkten 3 i övergångsbestämmelserna till den nuvarande vapenlagen ska den som vid lagens ikraftträdande hade tillstånd att förvärva, inneha, föra in eller handla med skjutvapen eller ammuni- tion anses ha tillstånd till det också enligt vapenlagen, om tillståndet har beviljats enligt kungörelsen (1927:338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition, vapenkungörelsen (1934:315), vapenförordningen (1949:340) eller vapenlagen (1973:1176) (i det följande 1973 års vapenlag). Detta gäller också den som fått ett före- skrivet bevis om att han eller hon deklarerat innehav av vapen enligt någon av de nu nämnda kungörelserna (deklarationsbevis). Motsva- rande bör i huvudsak gälla även fortsättningsvis. Bestämmelsen om att den som fått ett deklarationsbevis ska anses ha tillstånd enligt vapenlagen får numera dock anses överspelad (jfr 3 § 1934 års vapen-
998
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
kungörelse, enligt vilken deklaration av skjutvapen skulle ske senast den 30 september 1934). Någon motsvarighet till den bestämmelsen ska alltså inte tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenlagen.
I punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i nuvarande vapenlag anges att den som före den 1 juli 2000 av polismyndigheten har godkänts att ta emot skjutvapen för repa- ration, översyn eller skrotning ska anses ha tillstånd till det enligt nuvar- ande vapenlag. En motsvarande bestämmelse bör tas in i övergångs- bestämmelserna till den nya vapenlagen.
Sammanfattningsvis ska den som i dag anses ha tillstånd enligt vapenlagen anses ha tillstånd också enligt den nya vapenlagen.
28.3.2Äldre rätt att inneha start- och signalvapen bör fortsätta gälla
Förslag: Den som vid den nuvarande vapenlagens ikraftträdande var berättigad enligt äldre övergångsbestämmelser att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd ska även fortsättningsvis få inneha vapnet utan tillstånd.
Skälen för förslaget
Enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenlag får den som vid lagens ikraftträdande var berättigad enligt andra punk- ten i övergångsbestämmelserna till lagen (1987:1008) om ändring i vapenlagen (1973:1176) att inneha ett start- eller signalvapen utan tillstånd även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd. Detta bör gälla även fortsättningsvis.
28.3.3Tidigare meddelad auktorisation bör fortsätta gälla
Förslag: En skyttesammanslutning som vid lagens ikraftträdande är auktoriserad eller anses vara auktoriserad enligt nuvarande vapen- lag ska anses vara auktoriserad också enligt den nya vapenlagen.
999
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Skälen för förslaget
Sådana skyttesammanslutningar som auktoriserats enligt 2 kap. 17 § vapenlagen bör även fortsättningsvis anses vara auktoriserade. Det- samma gäller sådana skyttesammanslutningar som anses auktorise- rade enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2014:895) om ändring i nuvarande vapenlag. Övergångsbestämmelser av denna innebörd bör tas in i den nya vapenlagen.
28.3.4Tidigare meddelade godkännanden bör fortsätta gälla
Förslag: Den som vid den nya vapenlagens ikraftträdande är god- känd som föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare, eller att i en vapenhandlares ställe närvara vid prov- skjutning ska anses vara godkänd enligt den nya vapenlagen.
Skälen för förslagen
Den som ska vara föreståndare eller ersättare för en vapenhandlare eller vapenmäklare ska ha godkänts av Polismyndigheten (2 kap. 10 a och b §§ vapenlagen). En person kan också godkännas av Polismyndig- heten att i en vapenhandlares ställe närvara vid provskjutning (jfr 3 kap. 1 a och 6 §§ vapenlagen och 5 kap. 3 § vapenförordningen). Sådana godkännanden som getts med stöd av nuvarande vapenreglering bör gälla även fortsättningsvis. Övergångsbestämmelser av denna inne- börd bör tas in i den nya vapenlagen.
28.3.5Vissa äldre övergångsbestämmelser bör fortsätta att gälla
Förslag: I den nya vapenlagen ska tas in motsvarigheter till andra punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om änd- ring i nuvarande vapenlag, andra punkten i övergångsbestämmel- serna till lagen (2012:306) om ändring i nuvarande vapenlag och andra och tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i nuvarande vapenlag.
1000
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Skälen för förslagen
I övergångsbestämmelserna till lagen (2000:147) om ändring i nu- varande vapenlag anges i punkten 2 att bestämmelserna i 2 kap. 5 a § nuvarande vapenlag om tillstånd att inneha vissa skjutvapen för andra ändamål än skjutning tillämpas endast i fråga om tillstånd som med- delas efter den 1 juli 2000. Detsamma gäller bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket nuvarande vapenlag om tidsbegränsning av tillstånd att inneha helautomatiskt vapen eller enhandsvapen för flerskott. Övergångsbestämmelserna i fråga kan inte anses överspelade. Mot- svarande bestämmelser bör därför tas in i den nya vapenlagen.
Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2012:306) om ändring i nuvarande vapenlag behöver registrering enligt 2 kap.
18§ första stycket 3 av fysiska personer som har ett betydande infly- tande över en juridisk person med tillstånd att driva handel med skjut- vapen endast ske om lämplighetsprövningen har skett efter ikraft- trädandet av den lagen. Registerföringsskyldigheten anges numera i
1a kap. 7 § 3 nuvarande vapenlag. Övergångsbestämmelsen kan fort- farande ha betydelse i enstaka fall. Motsvarande bestämmelse bör därför tas in i övergångsbestämmelserna den nya vapenlagen.
I punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2023:372) om ändring i nuvarande vapenlag finns bestämmelser som innebär att den som innehar vapenmagasin och som före utgången av oktober 2023 ansöker om tillstånd som ger rätt att inneha vapenmagasin får inneha föremålen till dess att ansökan prövats slutligt. I punkten 3 i övergångsbestämmelserna till samma lag finns en motsvarande bestäm- melse för den som yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammuni- tion. Det kan inte uteslutas att det kan finnas enstaka ansöknings- ärenden av nyss nämnda slag som inte har prövats slutligt när den nya vapenlagen träder i kraft. I de delar bestämmelserna fortfarande har relevans bör en motsvarighet därför tas in i den nya vapenlagen.
Övriga övergångsbestämmelser till den nuvarande vapenlagen och dess ändringsförfattningar får anses vara överspelade. Någon mot- svarighet till de bestämmelserna bör därför inte tas in i den nya vapen- lagen.
1001
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
28.3.6Den nya vapenlagen bör tillämpas också i pågående ansökningsärenden
Förslag: Vid prövning av ärenden som gäller ansökan enligt den nuvarande vapenlagen ska den nya vapenlagen tillämpas efter ikraft- trädandet.
Skälen för förslaget
Det är angeläget att den nya vapenlagen får genomslag så snabbt som möjligt. Den nya vapenlagen bör därför tillämpas även i pågående ansökningsärenden, både i första instans och efter överklagande. Detta är i överensstämmelse med de övergångsbestämmelser som beslu- tades i samband med införandet av nuvarande vapenlag (se punkten 6 i övergångsbestämmelserna till vapenlagen och prop. 1995/96:52 En ny vapenlag, s. 89, kommentaren till punkterna 6 och 7 i övergångs- bestämmelserna).
28.3.7Nya förutsättningar för innehavstillstånd bör i allmänhet inte föranleda återkallelse
Förslag: Följande bestämmelser ska tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter den nya vapenlagens ikraftträdande.
•Bestämmelsen om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sor- tens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet.
•Bestämmelserna om att tillstånd att inneha skjutvapen för sam- ling får ges endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett av Polismyndigheten godkänt samlingsområde.
•Bestämmelsen om att tillstånd att inneha skjutvapen för udda ändamål som inte avser skjutning som huvudregel får ges en- dast om vapnet görs varaktigt obrukbart.
1002
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
•Bestämmelsen om att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutnings- ändamål.
•Bestämmelserna om att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen jämställs med sådana vapen vid tillståndsgivningen.
Skälen för förslagen
För tillstånd enligt vapenlagen gäller att återkallelse ska ske om för- utsättningarna för tillståndet inte längre finns (se 6 kap. 1–4 §§ vapen- lagen). Om tillstånd inte skulle ha beviljats om frågan prövats i den nya situationen bör återkallelse ske. I de ursprungliga förarbetena anfördes att särskild försiktighet är påkallad vid bedömningen av om återkallelse ska ske när ändrade regler rubbar förutsättningarna för tillstånd (se prop. 1990/91:130 Ändringar i vapenlagen [1973:1176] m.m., s. 46 och 47). Det bör emellertid framhållas att möjligheterna till återkallelse enligt 1973 års vapenlag var fakultativ, medan återkal- lelse enligt den nuvarande vapenlagen ska ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns. Utrymmet för att underlåta återkal- lelse är alltså mindre i dag än när man införde bestämmelsen om att återkallelse ska ske om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns.
Vi lämnar ett flertal förslag som innebär delvis ändrade förutsätt- ningar för tillstånd. Om det inte finns starka motstående intressen talar hänsyn till de legala vapeninnehavarna för att ändringarna ska ges en framåtblickande verkan. Endast om starka skäl talar för att redan meddelade tillstånd ska återkallas bör de nya förutsättningarna tillämpas också i förhållande till redan meddelade tillstånd. Detta är en utgångspunkt för våra överväganden.
Förslaget om tydligare möjligheter att vid tillståndsgivningen beakta risker för allmän ordning och säkerhet
I avsnitt 20.8 föreslår vi att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte får ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är opropor-
1003
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
tionerlig i förhållande till nyttan för ändamålet. Det är visserligen angeläget att den föreslagna bestämmelsen får genomslag så snart som möjligt. De sorters vapen som är avsedda att träffas av bestäm- melsen omfattas i dag dock endast undantagsvis av innehavstillstånd. Vi bedömer därför att hänsynen till den som legalt innehar ett sådant vapen som kan träffas av regleringen väger tyngre än samhällets in- tresse av att tillstånd att inneha sådana vapen återkallas. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryck- ligen framgå av övergångsbestämmelserna.
Kravet på godkänt samlingsområde
I avsnitt 8.5 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att enskild person får ges tillstånd att inneha skjutvapen för samling endast om vapnet ska ingå i en samling som har ett godkänt samlings- område. Polismyndigheten ska besluta om godkännande.
Redan i dag gäller att tillstånd för samling ges endast om skjut- vapnet ska ingå i en samling som har en tillräckligt tydlig inriktning och avgränsning. Polismyndigheten meddelar dock inte något beslut om godkännande av samlingsområde. Redan meddelade tillstånd att inneha skjutvapen för samling bör inte återkallas enbart för att sam- larens samlingsområde inte har godkänts av Polismyndigheten i ett särskilt beslut. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.
Vissa krav för att ett skjutvapen ska få innehas för ett udda ändamål som inte avser skjutning
I avsnitt 6.8.2 föreslår vi att tillstånd att inneha ett skjutvapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning som huvudregel ska få ges endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. I likhet med vad som före- skrevs när motsvarande krav infördes för skjutvapen som innehas för prydnad och minne bör kravet tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter bestämmelsens ikraftträdande (se punkten 2 i över- gångsbestämmelserna till lagen [2000:147] om ändring i nuvarande vapenlag).
1004
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Vi föreslår i avsnitt 6.8.2 vidare att tillstånd att inneha ett skjut- vapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning endast ska få ges om vapnet deaktiverats eller det finns synnerliga skäl, om det är fråga om ett A-vapen. I avsnitt 28.4.2 behandlar vi frågan om det förslaget föranleder behov av övergångsbestämmelser.
Förbudet mot att ge tillstånd att inneha helautomatiska vapen för vissa ändamål
Våra föreslag i avsnitt 9.10 och 9.11 innebär att tillstånd att inneha helautomatiska vapen får ges endast för målskjutning, skydd och udda skjutningsändamål. Förslagen avser att återspegla gällande rätt så som gällande rätt ser ut i dag. Det finns emellertid äldre fall där exem- pelvis vapensamlare fått tillstånd att inneha helautomatiska vapen för samlingsändamål. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya bestämmelserna bör där- för tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångs- bestämmelserna.
Förslaget om att de särskilda bestämmelserna om enhandsvapen och helautomatiska vapen ska gälla också stommar och lådor till sådana vapen
I avsnitt 9.14, 11.6, 12.6 och 13.8 föreslår vi att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen och helautomatiska vapen ska lik- ställas med sådana vapen vid tillståndsgivningen. Förslagen syftar till att göra det svårare att kringgå de särskilda bestämmelserna rörande sådana vapen. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya bestämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångs- bestämmelserna.
I avsnitt 10.8.3 föreslår vi att stommar och lådor som är avsedda för enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen ska likställas med sådana vapen också vid tillämpning av huvudregeln om femårs- tillstånd. Bland annat då förslaget inte kan leda till att redan med-
1005
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
delade tillstånd återkallas föranleder det inget behov av övergångs- bestämmelser.
Nya krav på vapenföreståndare respektive föreståndare
I avsnitt 12.8 och 13.10 föreslår vi att det i den nya vapenlagen ska föreskrivas att museihuvudmän och auktoriserade bevakningsföre- tag ska få ges innehavtillstånd endast om organisationen har en god- känd vapenföreståndare. Vidare föreslår vi att reparatörer som är juridiska personer inte ska få ges reparatörstillstånd om den juridiska personen inte har en godkänd föreståndare (se avsnitt 22.3.4 och 22.5.1). De skäl som ligger bakom förslagen talar starkt för att också den som redan har tillstånd enligt vapenlagen ska vara skyldig att ha en vapenföreståndare respektive föreståndare. Tillståndshavaren bör dock ges ett skäligt rådrum att uppfylla kravet på godkänd vapenföre- ståndare respektive föreståndare. Vi har därför övervägt om särskilda övergångsbestämmelser ska införas. Med hänsyn till att en eventuell återkallelse måste föregås av ett återkallelseförfarande ser vi dock inget behov av sådana bestämmelser. En annan sak är att Polismyndig- heten bör ge tillståndshavaren goda möjligheter att uppfylla kravet på godkänd vapenföreståndare respektive föreståndare innan återkal- lelse beslutas. Självfallet bör frågan om återkallelse inte aktualiseras i de fall organisationen vidtar åtgärder för att få en vapenföreståndare eller föreståndare godkänd, såsom under den tid en ansökan om god- kännande prövas. Om ansökan avslås bör organisationen ges skälig tid att ansöka om godkännande för någon annan person.
Under tiden fram till dess att det finns en godkänd vapenförestån- dare eller föreståndare får frågan om vem som har det ansvar som ska vila på den personen avgöras utifrån allmänna organisationsrätts- liga principer. I fråga om huvudmän för museer och auktoriserade bevakningsföretag bör det i allmänhet vara föreståndaren för museet respektive bevakningsföretaget som har det primära ansvaret för att utöva kontroll över de skjutvapen, den ammunition och de ljuddäm- pare som organisationen innehar, vilket motsvarar vad som gäller enligt nuvarande ordning.
1006
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Övriga förslag
Vi föreslår även i övrigt vissa nya bestämmelser i den nya vapenlagen som rör förutsättningarna för tillstånd. I avsnitt 28.3.8 behandlar vi frågan om vårt förslag om förbud mot att inneha vissa halvautoma- tiska gevär och lådor till sådana gevär för jakt föranleder behov av övergångsbestämmelser. Våra förslag om att tillstånd enligt vapen- lagen över huvud taget inte ska kunna ges för viss egendom behand- las i avsnitt 28.3.9. I övrigt aktualiserar de nya förutsättningarna för tillstånd inte frågan om återkallelse på samma sätt som de förslag vi berör i det föregående, eftersom de antingen är till sökandens fördel, fullt ut återspeglar gällande rätt eller ger rättstillämparen ett större bedömningsutrymme i frågan om förutsättningarna är uppfyllda. De förslagen föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.
I avsnitt 28.4.4 återkommer vi till frågan om förutsättningarna för tillstånd enligt den nya vapenförordningen föranleder behov av övergångsbestämmelser.
28.3.8Innehav av sådana halvautomatiska gevär som förbjuds för jakt bör avvecklas
Förslag: Tillstånd att för jakt inneha ett sådant halvautomatiskt gevär som inte längre ska vara tillåtet för jakt, eller en låda som är avsedd för ett sådant vapen, ska upphöra att gälla ett år efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Polismyndigheten ska senast sex månader dessförinnan skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar sådan egendom om att tillståndet upphör att gälla. Under- rättelsen ska delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen.
Har en ansökan om förnyat tillstånd getts in innan giltighets- tiden för det gällande tillståndet går ut, ska detta gälla till dess an- sökan prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft. Den som före tillståndets upphörande lämnar in egendomen till Polismyndigheten ska ha rätt att få den inlöst av staten. Ersättning ska betalas med ett be- lopp som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Om tillståndsbeviset finns i behåll ska det ges in tillsammans med egendomen.
1007
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
Vi föreslår i avsnitt 20.7.1 att vissa halvautomatiska gevär med lös- tagbara magasin, och lådor till sådana vapen, inte ska få innehas för jakt. Bestämmelsen är avsedd att fylla i en lucka som uppstått i sam- band med omarbetning av Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen för jakt. Frågan är vad som ska gälla i fråga om de tillstånd som getts efter ändringen i Naturvårdsverkets föreskrifter men innan det före- slagna förbudet träder i kraft.
Tillstånden bör avvecklas
En möjlighet är att låta den nya bestämmelsen endast vara framåt- syftande. Detta skulle innebära att redan meddelande tillstånd till innehav för jakt fortsätter att gälla men att inga nya tillstånd får ges för detta ändamål. Denna lösning har minst konsekvenser för vapen- innehavarna, som får behålla sina vapen på obegränsad tid. Från ett kostnadsperspektiv kan denna lösning framstå som mest fördelaktig, eftersom den inte föranleder några nya arbetsuppgifter för Polis- myndigheten och inte heller något behov av ersättning till vapeninne- havarna. De skäl som ligger till grund för förslaget och som vi utvecklat i kapitel 20 talar dock starkt emot att vapnen får behållas på obestämd tid. Vi anser inte heller att riskerna tillräckligt kan motverkas genom t.ex. förstärkta förvaringskrav eller införande av kontroller av att den enskilde har ett legitimt behov av vapnet för jakt. Det är fråga om vapen som är särskilt förknippade med en risk för skolskjutningar, andra masskjutningar och terrordåd och som även en relativt oerfaren skytt kan använda för att snabbt döda många människor. Riskerna handlar inte enbart om att obehöriga använder vapnen, utan även om att de kan missbrukas av personer som fått vapnet på legal väg. För- lorade människoliv och en minskad säkerhet i samhället kan inte vär- deras i pengar. En enda masskjutning kan dock föranleda stora kostna- der för sjukvården och de rättsvårdande myndigheterna. Med hänsyn till det anförda bedömer vi att det är nödvändigt att tillstånden av- vecklas.
1008
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Den som blir av med sitt vapen ska ha möjlighet att få godtagbar ersättning
Vi bedömer att det finns två möjligheter för avveckling av redan med- delade tillstånd. Den ena möjligheten är att tillstånden ska återkallas från ett visst datum, som kan vara dagen för ikraftträdandet eller något senare datum. Detta bör då uttryckligen framgå av övergångs- bestämmelser. Den andra möjligheten är att tillstånden automatiskt upphör att gälla vid ett visst datum. I båda fallen uppstår frågan om inlösen av egendomen och om ersättning till vapeninnehavaren. Efter- som det är fråga om personer som fått tillstånd till innehav av egen- domen och anskaffat den i förlitan på att tillståndet ska gälla utan tidsbegränsning är det uteslutet att lösa in den utan ersättning. Frågan är då hur ersättningen ska beräknas.
Vapenlagens regler om inlösen innebär att ersättning ska betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet (7 kap. 4 § vapenlagen). Marknadsvärdet för egendomen kan förväntas sjunka kraftigt till följd av dels att vapen av aktuell typ blir betydligt svårare att sälja när de inte längre får innehas för jakt, dels att många sådana vapen ungefär samtidigt kommer ut på andrahandsmarknaden. Ersättning med mark- nadsvärdet framstår av den anledningen som inte som skäligt.
Vi har därför övervägt en ordning med schablonersättning med ett visst fast belopp. Vi bedömer emellertid att en sådan ordning inte är lämplig, eftersom ersättning med schablonbelopp kan leda till att en- skilda kraftigt under- eller överkompenseras. Inte heller schablon- ersättning med ett fast belopp bör därför väljas.
Det bästa alternativet är i stället att rätten till ersättning relateras till marknadsvärdet vid inköpstillfället. Normalt bör detta vara det- samma som innehavarens inköpspris för egendomen. Som regel bör Polismyndigheten alltså inte behöva anlita någon värderingsman för värdering av egendomen, utan det bör vara tillräckligt att innehavaren presterar ett kvitto eller motsvarande underlag. Om inköpspriset fram- står som orimligt högt jämfört med vad sådan egendom brukar kosta, det saknas underlag eller underlaget kan ifrågasättas, bör polisen dock kunna göra en värdering med hjälp av värderingsman och bestämma ersättningen utifrån denna värdering. En värdering behöver också kunna göras om vapnet inte förvärvats genom köp utan t.ex. genom gåva.
1009
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Eftersom vapen av aktuellt slag först nyligen tillåtits för jakt är det rimligt att anta att merparten av de berörda vapnen är förhållan- devis nya. Det framstår därför som rimligt att staten vid inlösen till följd av den nya bestämmelsen ska utge ersättning med hela eller åt- minstone en i lag angiven högre andel av marknadsvärdet vid förvärvs- tillfället. Det är inte givet hur stor andel som ska utgå, eftersom det kan variera hur mycket begagnade vapen minskar i värde. Med hän- syn till att det är fråga om ett ingrepp i äganderätten för personer som haft befogade förväntningar på att få behålla sitt vapen bör er- sättningen hellre ligga i överkant än i underkant. Vi bedömer att en rimlig ersättning motsvarar 80 procent av marknadsvärdet vid för- värvstillfället, dvs. i de flesta fall av inköpspriset.
Vi bedömer att den föreslagna beräkningsgrunden i flertalet fall kan förväntas leda till ett rimligt resultat för vapeninnehavarna. Jäm- fört med inlösen i allmänhet torde värderingen dessutom vara mindre resurskrävande, eftersom det i normalfallet endast lär krävas att den enskilde företer ett kvitto på sitt inköp eller något annat liknande underlag. Man slipper alltså som regel anlitande av en särskild värder- ingsman. En reglering som går ut på att vapeninnehavarna ersätts för inlösta vapen med en viss fastställd procent av marknadsvärdet vid förvärvstillfället framstår alltså inte bara som fördelaktigt för de en- skilda vapeninnehavare vars vapen löses in, utan bör också kunna be- gränsa polisens kostnader för förfarandet och minska risken för att den enskilde överklagar ersättningsbeslutet.
Oavsett om övergångsordningen bygger på individuella återkal- lelser av tillstånden eller på ett automatiskt upphörande en viss dag anser vi således att ersättningen bör bestämmas enligt dessa prin- ciper. Detta utgör en utgångspunkt för våra fortsatta överväganden.
För- och nackdelar med en ordning som går ut på återkallelse
Som redan nämnt kan man tänka sig en ordning som går ut på att meddelade tillstånd återkallas (jfr avsnitt 28.3.7). En fördel med en ordning som går ut på återkallelse är att den blir rättssäker och tydlig för vapeninnehavarna, som inte behöver agera utan att först ha fått ett föreläggande från polisen om att de ska yttra sig i frågan om åter- kallelse.
1010
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Om man väljer alternativet återkallelse blir vidare bestämmelserna om inlösen automatiskt tillämpliga, eftersom återkallelse av ett till- stånd är en grund för inlösen i sådana fall då egendomen inte för- klarats förverkad eller tagits i beslag. Fördelen med detta är att man kan falla tillbaka på redan existerande bestämmelser och förfaranden. Dessa skulle innebära att innehavaren, efter beslutet om återkallelse, har tre månader på sig att överlåta egendomen till någon som har rätt att inneha den eller att lämna in den för skrotning. Om så inte sker ska egendomen inlösas. (Jfr 7 kap. vapenlagen.) Som vi konstaterat under föregående rubrik menar vi dock att det i så fall behöver in- föras särskilda bestämmelser som tillförsäkrar enskilda en rimlig er- sättning för vapen som de skaffat i förlitan på att de skulle få behålla dem. Som framhålls i det föregående kan ett sådant standardiserat sätt att beräkna ersättningen också minska kostnaderna för förfar- andet, jämfört med en ordning där det faktiska marknadsvärdet ska fastställas.
Förutsatt att ersättningen bestäms i enlighet med de principer vi slagit fast tidigare, har en ordning med återkallelser flera fördelar för de berörda vapeninnehavarna.
En ordning som bygger på individuella återkallelser har dock även stora nackdelar. Den främsta av dessa är att den skulle innebära att Polismyndigheten belastas med tusentals återkallelseärenden. I skri- vande stund uppskattar Polismyndigheten att antalet meddelade till- stånd uppgår till omkring 3 500. Hur många som kommer att finnas när reglerna träder i kraft är svårt att uppskatta och beror delvis på om och i så fall när regeringen inför de ändringar i den nuvarande vapen- förordningen som vi förordar i avvaktan på riksdagens behandling av våra huvudförslag. Det framstår som rimligt att tänka sig att det kan handla om åtminstone 5 000 tillstånd, men det kan även röra sig om fler. Polismyndigheten har uppgett att en lösning som kräver indivi- duell återkallelse av tusentals tillstånd skulle lamslå myndighetens till- ståndsenhet och medföra kraftigt ökade handläggningstider för andra tillståndsärenden. Myndigheten måste först genom en omfattande ärendegenomgång identifiera berörda vapen. Därefter måste ett åter- kallelseärende inledas i varje enskilt fall, vilket kräver att tillstånds- havaren delges ett föreläggande och ges tid att yttra sig. Därefter behö- ver det fattas ett återkallelsebeslut. Till detta kommer det merarbete som blir konsekvensen av ärenden som överklagas till förvaltnings-
1011
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
domstol, och den ökade ärendebelastningen för förvaltningsdom- stolarna till följd av detta.
För- och nackdelar med en ordning som går ut på automatiskt upphörande
Den andra möjliga lösningen är att tillstånden får fortsätta gälla under en övergångstid och sedan upphör automatiskt. Under över- gångstiden bör innehavarna i så fall kunna välja mellan att överlåta vapnet, låta staten lösa in det eller att söka tillstånd till att inneha vapnet för ett annat ändamål. Personen bör även anses oförhindrad att ge in en ny ansökan om tillstånd att inneha vapnet för jakt. Om då vapnet trots allt inte omfattas av den nya regleringen, bör Polismyndigheten avvisa ansökan, eftersom personen inte har något intresse av att få ansökan prövad. Vapenägaren kan då tryggt behålla vapnet. Om Polis- myndigheten å andra sidan bedömer att vapnet omfattas av den nya regleringen har innehavaren ett rättsligt intresse av att få ansökan prövad för tiden efter det ursprungliga tillståndets upphörande. An- sökan bör då tas upp och ett avslag kan överklagas till förvaltnings- rätt. Den enskilde kan alltså då få Polismyndighetens bedömning överprövad.
Om man väljer denna lösning och innehavaren under övergångs- tiden ansöker om rätt att inneha vapnet, bör tillståndet fortsätta att gälla tre veckor efter det att ett eventuellt avslag fått laga kraft (jfr bl.a. våra förslag angående tidsbegränsade tillstånd för enhandsvapen för flerskott och helautomatiska vapen i avsnitt 10.8.7). En sådan ordning gör det möjligt för den som anser att vapnet inte är sådant som avses med förbudet att få saken prövad, och att i förekommande fall invänta att saken prövas av domstol. Det blir på samma sätt möj- ligt för den som i och för sig godtar polisens bedömning att vapnet omfattas av förbudet, men som vill ansöka om tillstånd för målskjut- ning, att göra en sådan ansökan och att få behålla vapnet till dess frågan är avgjord.
Den tillståndshavare som inte vill ansöka om nytt tillstånd eller som anser en sådan ansökan utsiktslös får under övergångstiden en rimlig möjlighet att överlåta vapnet till någon i eller utanför Sverige som får inneha det. Det bör dock noteras att försäljning till någon köpare utanför Sverige kräver tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) eller, till köpare inom EU, av Polismyndigheten.
1012
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
För att tillståndshavaren ska kunna förhålla sig till förbudet och hinna välja hur han eller hon vill agera, har det betydelse hur lång övergångstid som väljs. Sex månader framstår då som alltför kort tid för att alla vapeninnehavarna ska hinna förhålla sig till de nya be- stämmelserna. Samtidigt talar skälen för det föreslagna förbudet mot innehav för jakt starkt för att övergångstiden inte heller görs alltför lång. En så lång övergångstid som tre år, som valts i Norge, tycker vi inte är lämplig. Vi bedömer att en övergångstid på ett år skulle utgöra en rimlig avvägning mellan vapenägarnas intresse av tid och samhäl- lets intresse av att minska antalet vapen av det aktuella slaget.
Innehavaren bör, som nämns i det föregående, även ha en möjlig- het att få vapnet inlöst av staten. De vanliga inlösenreglerna är inte tillämpliga. Som vi tagit upp är de inte heller helt lämpliga för den här situationen. Det skulle därför behövas särskilda regler om inlösen för den aktuella situationen, utifrån de principer som vi tidigare slagit fast. Det nu angivna inlösenförfarandet bör i så fall vara tillgängligt fram till dess att tillståndet automatiskt upphör att gälla. Den som däremot inte har lämnat in sitt vapen för inlösen före tillståndstidens utgång bör enligt vår mening inte få någon ersättning alls.
Den främsta fördelen med lösningen med automatiskt upphör- ande är att den innebär en mindre arbetsbörda för Polismyndigheten än en lösning som kräver individuella återkallelser. I båda fallen blir myndigheten tvungen att gå igenom ett stort antal av de tillstånd till innehav av halvautomatiska vapen som getts efter den 1 augusti 2023 för att identifiera vilka som avser nu aktuella vapen eller vapendelar. Vidare skulle det krävas ett inlösenförfarande i båda fallen. Däremot besparas myndigheten handläggningen av alla de individuella åter- kallelserna.
För de enskilda personer som direkt berörs av de nya bestämmel- serna framstår lösningen som något mindre fördelaktig än indivi- duella återkallelser. Genom möjligheten att ansöka om nytt tillstånd och en reglering om närmast full ersättning anser vi dock att regler- ingen framstår som proportionerlig och i övrigt godtagbar. En för- utsättning för det är dock enligt vår mening att Polismyndigheten är skyldig att i god tid delge innehavarna en underrättelse om att till- ståndet upphör att gälla. För andra legala vapeninnehavare är det en fördel att tillståndsmyndighetens arbete påverkas i mindre grad än vid en ordning med individuella återkallelser.
1013
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Övergångsbestämmelserna bör gå ut på ett automatiskt upphörande av tillstånden efter ett år
Under förutsättning att man inför ersättningsregler i enlighet med vad vi diskuterat i föregående avsnitt framstår båda lösningarna som ändamålsenliga, proportionerliga och i övrigt godtagbara i förhållande till enskilda vapeninnehavare.
För att minska risken för att enskilda missar att tillståndet upphör skulle lösningen med automatiskt upphörande kunna kombineras med en skyldighet för Polismyndigheten att gå ut med skriftlig in- formation till alla berörda vapenägare. Underrättelsen bör i så fall del- ges, för att motverka risken för att någon enskild missar ändringen. Båda lösningar framstår alltså som godtagbara från ett rättighets- och rättssäkerhetsperspektiv. Detta gäller särskilt som den som är tvek- sam kring om hans eller hennes tillstånd träffas av den nya regler- ingen kan söka om tillståndet.
Oavsett om man väljer en övergångsordning med individuella åter- kallelser eller automatiskt upphörande uppstår en stor kostnad för inlösen. Denna kostnad torde bli densamma oavsett vilken variant man väljer, förutsatt att tidsramarna är desamma. Om automatiskt upp- hörande ska ske först efter en övergångstid medan återkallelser ska börja göras omedelbart när den nya lagen träder i kraft kan dock återkallelselösningen förväntas medföra betydligt högre kostnader för inlösen. Detta talar i så fall för automatiskt upphörande.
Den största skillnaden mellan de två alternativen handlar om polisens arbetsbelastning. Vi bedömer att en ordning med individu- ella återkallelser blir betydligt mer arbetskrävande och därför kraftigt kan påverka bl.a. handläggningstiderna för övriga vapenärenden. Detta gäller även om några personer som innehar de nu aktuella vapen- typerna kan förväntas ansöka om att få behålla vapnet. Av hänsyn främst till de legala vapeninnehavarna och personer som ansöker om att få inneha skjutvapen bedömer vi därför att en ordning med auto- matiskt upphörande är att föredra.
Oavsett vilken lösning man väljer kan det förväntas att vissa vapen- innehavare kommer att vilja sälja sitt vapen i utlandet. Detta kommer att medföra kostnader för ISP och Polismyndigheten. Vi ser dock inte att kostnaden kan förväntas bli större i det ena eller andra fallet, under förutsättning både återkallelse och automatiskt upphörande ska ske först efter en övergångsperiod. Denna omständighet bör där- för inte inverka på bedömningen.
1014
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Slutsatsen är att både ett system med återkallelse och ett system med automatiskt upphörande är acceptabla, men att ett system med automatiskt upphörande har vissa fördelar framför ett system med individuella återkallelser. Vår bedömning är därför att det ska införas en övergångsordning som går ut på att tillstånden automatiskt ska upphöra att gälla efter ett år, att den som dessförinnan ansöker om tillstånd att inneha vapnet ska kunna ha kvar det tills tre veckor efter lagakraftvunnet beslut i tillståndsfrågan, och att vapnen före tillstånds- tidens utgång ska kunna lösas in mot en ersättning som motsvarar 80 procent av egendomens marknadsvärde vid förvärvstillfället. Polis- myndigheten bör vara skyldig att senast den 1 juni 2026 skicka en skriftlig underrättelse till den som innehar egendom av nu aktuellt slag om att tillståndet upphör. Myndigheten bör vara skyldig att låta delge underrättelsen enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932), i syfte att säkerställa att ingen innehavare missar författningsändringen eller misstar sig i frågan om den är tillämplig på hans eller hennes vapen.
Den som är missnöjd med polisens ersättningsbeslut bör kunna överklaga detta till förvaltningsdomstol. Detta kräver inte någon sär- skild bestämmelse utan det följer av de allmänna överklagandebestäm- melserna.
28.3.9Innehav av förbjudna skjutvapen bör avvecklas
Förslag: Den som vid lagens ikraftträdande innehar flerskotts- anordningar eller anordningar eller programvara som är avsedda för att fjärrstyra skjutvapen eller göra skjutvapen självstyrande ska ha rätt att inneha föremålen i fyra månader från lagens ikraft- trädande.
Bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser beträffande helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda och självstyrande skjutvapen.
Skälen för förslaget och bedömningen
I avsnitt 9.13.2, 20.7.2 och 20.7.3 föreslår vi att tillstånd inte längre ska få ges för vissa skjutvapen och föremål som ska jämställas med sådana vapen enligt den nya vapenlagen. Föremålen betecknas i vårt
1015
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
förslag till en ny vapenlag som förbjudna skjutvapen. Det rör sig om helautomatiska enhandsvapen, switchar, studskolvar och andra fler- skottsanordingar samt – något förenklat – fjärrstyrda och självsty- rande skjutvapen och föremål och programvara som gör att skjut- vapen kan fjärrstyras eller göras självstyrande. De föremål m.m. som omfattas av våra förslag om förbjudna skjutvapen saknar i dag legi- timt användningsområde. Det rör sig om egendom som medför särskilt stora säkerhetsrisker från ett samhällsperspektiv. Det sagda talar för att de föreslagna bestämmelserna ska tillämpas fullt ut så snart som möjligt. Viss hänsyn måste emellertid tas till den som vid den nya vapenlagens ikraftträdande innehar föremål m.m. av aktuellt slag.
Beträffande helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen får sådana vapen innehas av enskilda personer endast med stöd av innehavstillstånd. Enligt Polismyndigheten bör det inte förekomma att någon getts sådant tillstånd. Om tillstånd meddelats i något enstaka undantagsfall bör tillståndet återkallas. Tillståndet kommer i så fall att återkallas utan att vapnet förklarats förverkat och tillståndshavaren har alltså rätt att få vapnet inlöst (se 7 kap. 1 § vapenlagen, som vi föreslår ska föras över till den nya vapen- lagen). Med hänsyn härtill och med beaktande av de skäl som ligger bakom det föreslagna förbudet kan det inte anses oproportionerligt att låta förbudet få effekt också i förhållande till eventuellt med- delade tillstånd. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs inte.
I teorin kan helautomatiska enhandsvapen och fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen också innehas av vapenhandlare. Med hän- syn till att sådana vapen saknar legitimt användningsområde bedömer
videt dock som osannolikt att sådana vapen finns hos någon vapen- handlare. Detta gäller särskilt fjärrstyrda eller självstyrande skjutvapen (samt programvara för dessa). Sådan egendom utgör nämligen krigs- materiel varvid det krävs tillstånd att tillhandahålla sådan materiel enligt lagen om krigsmateriel (1992:1300), vilket vapenhandlare i regel inte har. Beträffande helautomatiska enhandsvapen kan noteras att vapenhandlartillstånd endast ger rätt att inneha helautomatiska vapen som tagits in för en viss köpare. Sammantaget bedömer vi att det också för vapenhandlarfallen saknas behov av övergångsbestämmelser.
Beträffande övriga föremål och programvara som träffas av för- slaget om förbjudna skjutvapen rör det sig om föremål m.m. som inte omfattas av den nuvarande vapenlagen. Egendomen är alltså inte till- ståndspliktig enligt vapenlagen. Den föreslagna regleringen innebär
1016
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
att föremålen m.m. jämställs med skjutvapen och att den som inne- har egendomen gör sig skyldig till vapenbrott. Mot denna bakgrund måste den som i dag innehar egendom av aktuellt slag ges rimligt med tid att göra sig av med egendomen. Den som vid lagens ikraft- trädande innehar sådan egendom bör därför ges rätt att inneha före- målen i fyra månader från lagens ikraftträdande.
Vi har även övervägt om den som vid den nya vapenlagens ikraft- trädande innehar egendom av nyss nämnt slag ska ha rätt att få egen- domen inlöst av staten. När det gäller flerskottsanordningarna rör det sig dock om föremål som redan i dag inte kan sättas in i ett skjut- vapen utan att innehavaren gör sig skyldig till vapenbrott (jfr 4 kap. 1 § vapenlagen). Också anordningar och programvara som är till för att skjutvapen ska kunna användas utan att någon tar fysisk befattning med vapnet i skottögonblicket saknar legitimt användningsområde. Det rör sig som redan nämnts om egendom som medför särskilt stora säkerhetsrisker från ett samhällsperspektiv. Mot denna bakgrund kan det inte krävas att staten ska ersätta innehavaren för egendomens värde för att åtgärden att förbjuda sådant innehav ska anses vara pro- portionerlig. En inlösenrätt skulle vidare i flera fall innebära att staten skulle ersätta kriminella för värdet av egendom som innehafts för att begå brott. Vi har därför landat i att någon inlösenrätt inte bör införas.
28.3.10Förslagen om utbyte av ljuddämpare och extra mantlar föranleder inga övergångsbestämmelser
Bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser av- seende särskilda tillstånd till innehav av ljuddämpare som getts före ikraftträdandet.
Skälen för bedömningen
Den som har särskilt tillstånd att inneha vitala vapendelar eller ljud- dämpare får utan tillstånd byta ut en sådan del mot en ny likadan, om den utbytta delen lämnas för skrotning och bytet genast anmäls till Polismyndigheten. Vi föreslår i avsnitt 22.6 att endast vapendelar som är jämställda med skjutvapen ska omfattas av denna bestämmelse.
1017
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Detta innebär att ljuddämpare ska strykas från bestämmelsen och mantlar läggas till.
Förslaget leder till frågan hur man bör hantera sådana tillstånd till innehav av ljuddämpare som utfärdades före lättnaderna i tillstånds- plikten beträffande ljuddämpare. Sådana tillstånd är, till skillnad från de tillstånd till innehav av ljuddämpare som nu ges, individualiserade till en viss ljuddämpare och är även registrerade i vapenregistret. Det följer av grundläggande förvaltningsrättsliga principer att tillstånden fortsätter att gälla även efter det att de aktuella författningsändringarna trädde i kraft. Vårt förslag ändrar inte detta. Däremot bortfaller en rättighet som fanns vid tillståndsgivningen. I praktiken torde endast ett fåtal av tillståndshavarna påverkas, eftersom flertalet kan antas inneha vapen för skjutning som ljuddämparen passar till. Statistik för 2022 från Polismyndighetens register visar att många tillstånd till innehav av ljuddämpare återkallades på tillståndshavarens begäran till följd av att tillstånd inte längre krävdes för deras innehav. Samlare och museer använder inte sina ljuddämpare, varför förslitning inte bör förekomma och intresset för skrotning och utbyte torde vara begränsat. Det framstår som rimligt att den samlare eller det museum som av någon annan anledning vill överlåta eller skrota en ljuddäm- pare och ersätta den med en annan ansöker om tillstånd i enlighet med de nya bestämmelserna. Om man inte vill stå registrerad som tillstånds- havare till den överlåtna eller skrotade ljuddämparen kan tillstånds- havaren meddela Polismyndigheten (se prop. 2021/22:46 Lättnader i tillståndsplikten för ljuddämpare, s. 32). Vår bedömning är att det inte behövs några övergångsbestämmelser.
Inte heller förslaget om tillägg av mantlar i bestämmelsen medför behov av övergångsbestämmelser. Rätten till utbyte av en sådan extra vapendel bör gälla omedelbart vid ikraftträdande.
28.3.11Bestämmelserna om vem som ska registreras
i vapenregistren bör ges en framåtblickande verkan
Förslag: Registrering av fysiska personer som har ett betydande inflytande över en organisation ska endast krävas om lämplighets- prövningen har skett efter den nya vapenlagens ikraftträdande, om organisationen är
1018
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
•en skyttesammanslutning som har tillstånd att inneha skjut- vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin,
•ett auktoriserat bevakningsföretag som är en juridisk person och som har tillstånd att inneha skjutvapen, eller
•en organisation som har getts reparatörstillstånd.
Registrering av den person som ansvarar för förvaringen av skjut- vapen hos en skola ska endast krävas om tillstånd till förvaring hos skolan getts efter ikraftträdandet.
Skälen för förslagen
I avsnitt 11.7, 13.9 och 22.3.3 föreslår vi att den som har ett bety- dande inflytande över en skyttesammanslutning, ett auktoriserat be- vakningsföretag eller en juridisk person med reparatörstillstånd under vissa förutsättningar ska registreras i vapenregistren. Den nya register- föringsskyldigheten hänger samman med den lämplighetsprövning som ska göras av personerna. Såväl bestämmelserna om lämplighets- prövning som bestämmelserna om registrering har inspirerats av regelverket för vapenhandlare, som nyligen – i samband med sådan verksamhet blev tillståndspliktig – utvidgats till att omfatta även vapenmäklare. När bestämmelserna om registrering av den som har ett betydande inflytande över en vapenhandlare infördes föreskrevs i övergångsbestämmelserna att registrering endast behöver ske om lämp- lighetsprövningen har skett efter ikraftträdandet (se punkten 2 i över- gångsbestämmelserna till lagen [2012:306] om ändring i nuvarande vapenlag). Detta framstår som en lämplig ordning även beträffande sådana personer med ett betydande inflytande över skyttesammanslut- ningar, auktoriserade bevakningsföretag och vapenreparatörer som vi föreslår ska registreras. Vi föreslår därför en motsvarande övergångs- bestämmelse för dessa fall.
Vi föreslår även att personer och organisationer som för inne- havarens räkning får förvara skjutvapen ska registreras i vapeninne- havarregistret (se avsnitt 19.6 och 19.8). Sådan registrering sker i praktiken redan i dag. I den delen saknas därför behov av övergångs- bestämmelser. En nyhet är dock att den person som är ansvarig för förvaringen ska registreras om förvaringen sker hos en skola. Regi-
1019
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
strering bör i dessa fall endast krävas om tillstånd till förvaring hos skola ges efter den nya vapenlagens ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i övergångsbestämmelserna till den nya vapenlagen.
Våra förslag om registrering av den som godkänts att i en vapen- handlares ställe närvara vid provskjutning eller som innehar skjut- vapen för ett konkursbos eller ett dödsbos räkning återspeglar vad som redan görs i praktiken (se avsnitt 22.2.2 och 27.6) och det saknas alltså behov av övergångsbestämmelser.
Vi föreslår även registrering av vissa typer av aktörer som inte förekommer i den nuvarande vapenlagen. Det rör sig om vapenföre- ståndare och ersättare för huvudmän för museer och för auktorise- rade bevakningsföretag (se avsnitt 12.8 och 13.10). Det rör sig också om godkända vapenhanterare (se avsnitt 14.3.8). Också föreståndare och ersättare för den som har reparatörstillstånd är en nyhet jämfört med nuvarande ordning (se avsnitt 22.3.4). I dessa fall ligger det i sakens natur att frågan om registrering uppstår först när någon god- känts som vapenföreståndare, föreståndare, ersättare eller vapenhan- terare. Behov av övergångsbestämmelser saknas därför.
28.3.12 Straffrättsliga förslag
Bedömning: Behov av övergångsbestämmelser saknas.
Skälen för bedömningen
I avsnitt 26.3.4 föreslår vi att överträdelse av tidsbegränsade tillstånd att inneha skjutvapen ska brytas ut från de gärningar som konstituerar vapenbrott. Förslaget innebär att redan kriminaliserade gärningar ska ges en ny rubricering och att en lindrigare straffskala ska gälla för brotten, samt att det i vissa fall ska vara möjligt att underlåta att döma till ansvar. Vidare föreslår vi i avsnitt 26.3.5 en tydligare regler- ing i fråga om vapenbrott, ringa brott. Förslaget innebär möjligen en marginell utvidgning av utrymmet att bedöma ett vapenbrott som ringa. Enligt 5 § BrP ska den lag som gäller vid tillfället för dom tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Be- hov av övergångsbestämmelser saknas därför.
1020
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Inte heller i övrigt föranleder våra förslag på straffrättens område behov av övergångsbestämmelser.
28.4Övergångsbestämmelser till vapenförordningen
28.4.1Äldre rätt att inneha vissa luft- och fjädervapen bör fortsätta gälla
Förslag: Den som vid den nya vapenförordningens ikraftträdande enligt övergångsbestämmelserna till nuvarande vapenförordning får inneha ett luft- eller fjädervapen utan tillstånd ska även fort- sättningsvis få inneha vapnet utan tillstånd.
Skälen för förslaget
Enligt punkten 6 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen får den som sedan tiden före den 1 januari 1992 innehar ett luft- eller fjädervapen som enligt då gällande föreskrifter fick innehas utan tillstånd även fortsättningsvis inneha vapnet utan tillstånd. Detta bör gälla även framöver.
28.4.2Vissa äldre övergångsbestämmelser bör fortsätta gälla
Förslag: Den som har sådant bevis som före den 1 januari 1985 har meddelats enligt dåvarande Statens naturvårdsverks anvis- ningar för prov för innehav av jaktvapen ska vid tillämpningen av den nya vapenförordningen anses uppfylla kravet på jägarexamen för tillstånd att inneha skjutvapen för jakt. Även det undantag från kravet på jägarexamen som gäller enligt femte punkten i över- gångsbestämmelserna till nuvarande vapenförordning ska, med en viss justering, fortsätta att gälla.
Det undantag från kravet på deaktivering av A-vapen som ska innehas för prydnad eller minne som enligt övergångsbestämmel- serna till förordningen (2023:376) om ändring i nuvarande vapen- förordning gäller vid förnyelse av tidsbegränsade tillstånd ska fort- sätta gälla.
1021
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Bedömning: En övergångsbestämmelse för A-vapen som ska inne- has för udda ändamål som inte avser skjutning som motsvarar den bestämmelse som gäller när sådana vapen ska innehas för prydnad eller minne saknar praktisk betydelse och bör därför inte införas.
Skälen för förslagen och bedömningen
Övergångsbestämmelser om krav på jägarexamen
Enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen ska bevis som före den 1 januari 1985 har meddelats enligt dåvarande Statens naturvårdsverks anvisningar för prov för innehav av jaktvapen gälla som bevis om jägarexamen. Det kan inte uteslutas att bestäm- melsen fortfarande har praktisk betydelse. Den bör därför föras över till den nya vapenförordningen. Då våra förslag i avsnitt 5.7 medför att det inte längre kommer finnas något krav på att bevis om jägar- examen ska ges in för att någon ska få ges tillstånd att inneha skjut- vapen för jakt måste bestämmelsen emellertid omarbetas. Den mate- riella innebörden av bestämmelsen får anses vara att den som har bevis av aktuellt slag anses ha tagit jägarexamen. I den nya vapenförordningen bör därför tas in en övergångsbestämmelse av denna innebörd.
Enligt punkten 5 i övergångsbestämmelserna till vapenförordningen behöver den som vid utgången av 1984 hade tillstånd att inneha skjut- vapen för jakt inte kunna visa att han eller hon har tagit jägarexamen om personen inom ett år efter det att det tidigare tillståndet upp- hörde att gälla ansöker om nytt tillstånd att inneha hagelvapen, om det tidigare tillståndet omfattade sådant vapen, eller kulvapen, om det nya tillståndet avser ett vapen som enligt dåvarande Statens natur- vårdsverks föreskrifter om klassindelning har samma användnings- område som eller ett mera begränsat användningsområde än det vapen som avsågs med det tidigare tillståndet eller kräver samma utbildning som detta. Bestämmelserna kan inte anses överspelade (jfr Rättsavdel- ningens handbok för handläggning av vapenärenden, RA 2024:1, av- snitt 4.2.2). De bör därför föras över till den nya vapenförordningen. Beträffande kulvapen bör bestämmelserna anpassas till Naturvårds- verkets nu gällande föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammu- nition för jakt (NFS 2023:8).
1022
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Övergångsbestämmelser om deaktivering av A-vapen
Enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till förordningen (2023:376) om ändring i vapenförordningen (1996:70) tillämpas be- stämmelsen i 2 kap. 17 § – som gäller krav på deaktivering av vissa vapen vid innehav för prydnad eller minne – inte vid förnyelse av tids- begränsade tillstånd som avser sådana vapen som anges i kategori A, punkterna 6–8 i bilagan till förordningen och som har registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017. Detta bör gälla även fortsättnings- vis och en motsvarande övergångsbestämmelse alltså tas in i den nya vapenförordningen (jfr SOU 2022:62 EU:s vapendirektiv – genom- förande av 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå, s. 292 och 293).
I avsnitt 6.8.2 föreslår vi att tillstånd att inneha ett A-vapen för ett udda ändamål som inte avser skjutning ska få ges endast om vapnet deaktiverats eller om det finns synnerliga skäl. Vi har övervägt om mot- svarande övergångsbestämmelser som den som gäller när A-vapen inne- has för prydnad eller minne bör införas. Att tillstånd ges att inneha A-vapen för udda ändamål som inte avser skjutning är dock sällsynt, om det alls förekommer. Det är vidare sällsynt att det finns förut- sättningar att förnya ett tidsbegränsat tillstånd som avser innehav för ett udda ändamål som inte avser skjutning. Till detta kommer att en övergångsbestämmelse endast skulle omfatta vapen som registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017. Sammantaget bedömer vi att en övergångsbestämmelse motsvarande den som gäller när A-vapen inne- has för prydnad eller minne saknar praktisk betydelse. Vi föreslår därför inte en motsvarande övergångsbestämmelse för de fall när A-vapen ska innehas för udda ändamål som inte avser skjutning.
Övriga bestämmelser
Övriga övergångsbestämmelser till den nuvarande vapenförordningen och dess ändringsförfattningar får anses vara överspelade. Någon motsvarighet till de bestämmelserna bör därför inte tas in i den nya vapenförordningen.
1023
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
28.4.3Den som innehar ett skjutvapen som inte längre kan anses effektbegränsat bör ges rimligt med tid att ansöka om tillstånd
Förslag: Den som vid förordningens ikraftträdande utan tillstånd innehar ett skjutvapen som anses effektbegränsat enligt nuvarande vapenförordning men inte enligt den nya förordningen, får inne- ha vapnet utan tillstånd under fyra månader från ikraftträdandet. Om innehavaren före utgången av denna tid har gett in en ansö- kan om tillstånd att inneha vapnet, får han eller hon inneha vapnet utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slutligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan beslutet fått laga kraft.
Skälen för förslaget
I avsnitt 21.3 föreslår vi att ett skjutvapen ska inte kunna anses vara effektbegränsat om avfyrningen sker med slagstift och vapnet är konstruerat för patroner där drivämnet ingår. Förslaget innebär att vissa skjutvapen som i dag inte omfattas av tillståndsplikt för den som har fyllt 18 år kommer att göra det i framtiden.
Sådana vapen som omfattas av vårt förslag kan utan att byggas om användas med krut och därför ha en effekt som närmar sig den hos konventionella skarpa vapen. Det är angeläget att sådana vapen inte ska kunna innehas utan tillstånd och regleringen bör därför börja tillämpas så snart som möjligt. Samtidigt måste den som redan inne- har ett sådant vapen som den nya bestämmelsen avser att träffa ges rimlig tid för att ansöka om tillstånd att inneha vapnet eller göra sig av med det. Vi föreslår därför att den som vid lagens ikraftträdande innehar ett skjutvapen som enligt 2 kap. 1 § andra stycket nuvarande vapenlag får innehas utan tillstånd av den som har fyllt 18 år men som kommer att omfattas av tillståndsplikt enligt den nya vapenlagen ska få inneha vapnet utan tillstånd under fyra månader eller, om en till- ståndsansökan görs inom denna tid, till dess att ansökan prövats slut- ligt, eller om ansökan avslås, till dess tre veckor förflutit sedan be- slutet fått laga kraft.
1024
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
28.4.4Nya förutsättningar för tillstånd bör i endast i vissa fall föranleda återkallelse av innehavstillstånd
Förslag: Bestämmelserna om att tillstånd till innehav av moderna skjutvapen eller tyngre, utpräglat militära skjutvapen för samling får ges endast under vissa särskilda förutsättningar ska endast tillämpas i fråga om tillstånd som ges efter den nya vapenförord- ningens ikraftträdande.
Bedömning: De förbud mot att ge tillstånd att inneha vissa vapentyper för jakt som hämtats från Naturvårdsverkets före- skrifter tillämpas i praktiken redan i dag och föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.
Skälen för förslagen och bedömningarna
I avsnitt 28.3.7 redogör vi för hur nya förutsättningar för tillstånd i vissa fall kan föranleda återkallelse. Som anges där talar hänsynen till legala vapeninnehavare för att nya tillståndsförutsättningar bör för- anleda återkallelse av redan meddelande tillstånd endast om starka skäl talar för det. Detta är en utgångspunkt för våra överväganden även i detta avsnitt.
Nya förutsättningar för samling
I avsnitt 8.7 föreslår vi att den restriktiva tillståndsgivning som redan gäller i fråga om tillstånd att inneha moderna skjutvapen och tyngre, utpräglat militära vapen för samling ska komma till uttryck i författ- ning. Avsikten är att skapa ökad förutsebarhet i fråga om när sådana skjutvapen kan få innehas för samling. Tillräckliga skäl för att redan meddelade tillstånd bör återkallas har inte framkommit. De nya be- stämmelserna bör därför tillämpas endast i fråga om tillstånd som ges efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. Detta bör uttryckligen framgå av övergångsbestämmelserna.
1025
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Bestämmelser som hämtats från Naturvårdsverkets föreskrifter
I avsnitt 6.6.1 föreslår vi att vissa indirekta förbud mot tillstånd att inneha vissa vapentyper för jakt ska flyttas från Naturvårdsverkets föreskrifter till den nya vapenförordningen. Redan i dag gäller att tillstånd att inneha de aktuella vapentyperna inte ges för jakt. Vi ser därför inget behov av övergångsbestämmelser.
Övriga förslag
Vi föreslår även i övrigt vissa nya bestämmelser i den nya vapen- förordningen som rör förutsättningarna för tillstånd. De förslagen aktualiserar inte frågan om återkallelse på samma sätt som de förslag
viberör i det föregående, eftersom de antingen är till sökandens för- del, fullt ut återspeglar gällande rätt eller ger rättstillämparen ett större bedömningsutrymme i frågan om förutsättningarna är uppfyllda. De förslagen föranleder därför inte behov av övergångsbestämmelser.
28.4.5Förslagen om överlåtelseanmälan och anmälan om uteblivet förvärv
Förslag: Äldre bestämmelser i fråga om att anmäla uteblivet för- värv av skjutvapen ska fortsätta gälla tillstånd att förvärva vapnen som getts enligt nuvarande vapenlag.
Bedömning: Skyldigheten att anmäla fullbordade överlåtelser bör gälla även när tillståndet att förvärva vapnet getts enligt nuvar- ande vapenlag. Det behövs inga övergångsbestämmelser om detta.
Skälen för förslaget och bedömningen
I avsnitt 16.5 föreslår vi ett system med överlåtelseanmälan. Skyldig- heten att göra anmälan till Polismyndigheten är enligt vårt förslag kopplat till den tidpunkt då förvärvaren tar emot skjutvapnet. Att Polismyndigheten får kännedom om när vapentransaktioner fullbor- das är angeläget. Vi ser inte heller några sakliga skäl till att begränsa skyldigheten att göra en överlåtelseanmälan till de fall då den typ av
1026
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
innehavstillstånd som vi föreslår ska benämnas förvärvstillstånd getts efter den nya vapenlagens ikraftträdande. De föreslagna bestämmel- serna om överlåtelseanmälan bör därför gälla alla överlåtelser som fullbordas efter den nya vapenlagens ikraftträdande. Däremot ligger det i sakens natur att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att ge in överlåtarens tillståndsbevis tillsammans med överlåtelseanmälan i vissa fall inte ska gälla om tillståndet att förvärva vapnet getts enligt nuvarande vapenlag, eftersom beviset enligt nuvarande ordning ska ges in redan när ansökan om vad vi kallar förvärvstillstånd görs i de fall då ansökan avser ett bestämt vapen. Några särskilda övergångs- bestämmelser om detta behövs inte.
I avsnitt 16.7 föreslår vi en skyldighet att anmäla uteblivet förvärv, som materiellt motsvarar 3 kap. 5 § nuvarande vapenförordning, med den skillnaden att det enligt den nya bestämmelsen inte ska ställas något krav på att tillståndsbeviset ska ges in. Anmälningsskyldigheten gäller enligt den föreslagna föreskriften endast för den som getts för- värvstillstånd. Begreppet förvärvstillstånd förekommer inte i den nu- varande vapenlagen och den nya bestämmelsen träffar alltså inte så- dana tillstånd som avses i 2 kap. 7 § nuvarande vapenlag. För tillstånd att förvärva skjutvapen som getts innan den nya vapenlagens ikraft- trädande bör därför i stället 3 kap. 5 § nuvarande vapenförordning gälla. Detta innebär att tillståndsbevisen i sådana fall ska ges in även i fortsättningen, vilket är befogat då sådana bevis är utformade på ett sätt som gör att de kan missbrukas i högre grad än de nya förvärvs- tillståndsbevisen. Föreskrifter om detta bör tas in i övergångsbestäm- melserna till den nya vapenförordningen.
28.4.6Den nya vapenförordningen bör i huvudsak tillämpas också i pågående ansökningsärenden
Förslag: Vid prövning av ärenden som gäller ansökan enligt nu- varande vapenlag eller nuvarande vapenförordning ska den nya vapenförordningen tillämpas efter ikraftträdandet. I fråga om an- sökningsavgift ska dock nuvarande vapenförordning gälla i de fall bestämmelserna skiljer sig åt.
1027
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
Skälen för förslagen
I avsnitt 28.3.6 gör vi bedömningen att den nya vapenlagen bör tillämpas vid prövning av pågående vapenärenden, både i första instans och efter överklagande. Detsamma bör gälla den nya vapenförord- ningen. I fråga om ansökningsavgift bör dock äldre bestämmelser fortsätta att gälla i de fall den nya och den nuvarande vapenförord- ningen skiljer sig åt i detta avseende (jfr 2 kap. 10 § regeringsformen). Detta bör gälla även i de fall ansökningsavgiften sänks.
28.4.7Redan inledda förfaranden bör slutföras där de inletts
Förslag: I fråga om överklagande ska äldre bestämmelser gälla, om Polismyndighetens beslut har getts före ikraftträdandet.
Skälen för förslaget
I avsnitt 27.12 föreslår vi att vapenförordningens forumbestämmelser ska anpassas till forumbestämmelserna i vapenlagen. Nuvarande forum- regler bör dock tillämpas om Polismyndighetens beslut har getts före ikraftträdandet.
Som framgår i avsnitt 28.4.6 ska den nya vapenförordningen tillämpas i materiellt hänseende vid prövning i sak av ett överklagande efter ikraftträdandet.
28.5Övergångsbestämmelser till andra författningsförslag
Förslag: I fråga om brott före den nya vapenlagens ikraftträdande ska äldre bestämmelser i rättegångsbalken och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, och vissa äldre be- stämmelser i lagen om straff för smuggling fortsätta gälla.
Äldre bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen ska fort- farande gälla uppgifter som hänför sig till vapenregister och för ärenden enligt nuvarande vapenlag.
1028
SOU 2024:31 | Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
Äldre bestämmelser i skollagen och lagen om förbud mot inne- hav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende, ska gälla i fråga om omhändertaganden som skett före den nya vapen- lagens ikraftträdande.
Äldre bestämmelser om Kronofogdemyndighetens underrät- telseskyldighet enligt utsökningsförordningen ska gälla i fråga om skjutvapen som utmätts före den nya vapenförordningens ikraft- trädande.
Skälen för förslagen
Vi föreslår ett flertal ändringar i andra författningar. I huvudsak rör det sig om följdändringar.
Vissa av ändringarna innebär att bestämmelser om användande av tvångsmedel eller särskilda befogenheter som hänvisar till brott enligt nuvarande vapenlag i stället ska hänvisa till brott enligt den nya vapen- lagen. Sådana ändringar föreslås i rättegångsbalken, lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) och lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är ange- läget att det klart framgår att de berörda bestämmelserna gäller också i fråga om brott enligt nuvarande vapenlag. Det bör därför föreskrivas att äldre bestämmelser ska gälla i fråga om brott före den nya vapen- lagens ikraftträdande.
Vidare föreslår vi i smugglingslagen en följdändring som innebär att ett visst undantag från ansvar för olovlig befattning med smuggel- gods ska avse gärning som är belagd med straff enligt bestämmelserna om vapenbrott i den nya vapenlagen i stället för enligt motsvarande bestämmelser i nuvarande vapenlag. Det är angeläget att det står klart att undantaget från ansvar gäller också om gärningen är belagd med straff enligt bestämmelserna om vapenbrott i nuvarande vapenlag. Också beträffande denna ändring bör därför föreskrivas att äldre be- stämmelser ska gälla i fråga om brott före den nya vapenlagens ikraft- trädande.
Vi föreslår också ändringar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som innebär att sekretessbestämmelserna om vapenregister och vapenärenden kommer att hänvisa till den nya vapenlagen i stället för nuvarande vapenlag. Det är angeläget att det klart framgår att sekretess gäller också i fråga om registeruppgifter och ärenden som
1029
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser | SOU 2024:31 |
rör nuvarande vapenlag. Det bör därför införas övergångsbestäm- melser av innebörden att äldre bestämmelser gäller för vapenregister och ärenden enligt den nuvarande vapenlagen.
Vidare förslår vi följdändringar i skollagen (2010:800) och lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende. Ändringarna innebär bestämmelsen i respek- tive lag om anmälan till Polismyndigheten ifall ett omhändertaget föremål kan antas bli förverkat enligt nuvarande vapenlag i stället ska hänvisa till den nya vapenlagen. Omhändertagandet får i de fall som omfattas av anmälningsplikten bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats. Det är angeläget att det klart framgår att de be- rörda bestämmelserna fortfarande gäller också i fråga om föremål som kan förverkas enligt nuvarande vapenlag. Detta bör vara fallet om före- målen omhändertagits före den nya vapenlagens ikraftträdande. Det bör därför införas övergångsbestämmelser av innebörden att äldre bestämmelser gäller i fråga om omhändertaganden som skett före denna tidpunkt.
Vi föreslår också en följdändring i utsökningsförordningen (1981:981). Ändringen innebär att undantaget från Kronofogdemyndig- hetens skyldighet att underrätta Polismyndigheten när ett skjutvapen har mätts ut ska avse bestämmelserna om effektbegränsade vapen enligt den nya vapenförordningen i stället för enligt nuvarande vapenförord- ning. I praktiken innebär det att anmälningsskyldigheten utvidgas (jfr kapitel 21). Hänsyn till Kronofogdemyndighetens praktiska han- tering talar för att de nya bestämmelserna enbart ska avse skjutvapen som utmätts efter det att den nya vapenlagen trätt i kraft. En över- gångsbestämmelse av denna innebörd bör därför tas in i ändrings- författningen.
I övrigt bedöms våra förslag om ändringar och följdändringar i andra författningar inte föranleda något behov av övergångsbestämmelser.
1030
29 Konsekvenser
29.1Inledning
I14–16 §§ kommittéförordningen (1998:1474) regleras vilka krav som ställs på utredningars redovisning av konsekvenser. Bestämmel- serna innebär följande.
Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkt- erna för staten, kommuner, regioner, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om för- slagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner, ska kommittén föreslå en finan- siering.
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkan- det. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större före- tags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Eftersom betänkandet innehåller förslag till nya eller ändrade regler, ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betän- kandet. Konsekvenserna ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förord- ningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. En konsekvensutredning ska enligt dessa bestämmelser innehålla följande.
1.en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,
2.en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kom- mer till stånd,
1031
Konsekvenser | SOU 2024:31 |
3.uppgifter om vilka som berörs av regleringen,
4.uppgifter om de bemyndiganden som myndighetens beslutande- rätt grundar sig på,
5.uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regler- ingen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de över- vägda regleringsalternativen,
6.en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Euro- peiska unionen, och
7.en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
Om regleringen kan få effekter av betydelse för företags arbets- förutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt ska konse- kvensutredningen, utöver vad som följer av 6 § och i den omfattning som är möjlig, innehålla en beskrivning av följande:
1.antalet företag som berörs, vilka branscher företagen är verksamma i samt storleken på företagen,
2.vilken tidsåtgång regleringen kan föra med sig för företagen och vad regleringen innebär för företagens administrativa kostnader,
3.vilka andra kostnader den föreslagna regleringen medför för före- tagen och vilka förändringar i verksamheten som företagen kan behöva vidta till följd av den föreslagna regleringen,
4.i vilken utsträckning regleringen kan komma att påverka kon- kurrensförhållandena för företagen,
5.hur regleringen i andra avseenden kan komma att påverka före- tagen, och
6.om särskilda hänsyn behöver tas till små företag vid reglernas ut- formning.
Utöver det angivna följer det av våra direktiv att vi ska bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslagen för det allmänna och kon- sekvenserna i övrigt av förslagen. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur
1032
SOU 2024:31 | Konsekvenser |
dessa ska finansieras. Utredaren ska bedöma vilka konsekvenser för- slagen får för företag samt för brottsligheten och det brottsföre- byggande arbetet. Utredaren ska även redovisa förslagens konsekven- ser för den personliga integriteten.
Problembeskrivningar och det som vi önskar uppnå samt alternativa lösningar framgår av respektive övervägandekapitel. Där framgår även våra bedömningar av hur våra förslag förhåller sig till vapendirektivet. Våra bedömningar i fråga om ikraftträdande finns i kapitel 28. Det som har sagts i de angivna kapitlen upprepas inte här.
I avsnitt 29.2–29.22 behandlar vi konsekvenserna av förslagen, förslag för förslag. I huvudsak följer redogörelsen dispositionen i be- tänkandet i stort. I vissa fall – beträffande exempelvis registerfrågor och straffrättsliga frågor – behandlas dock samtliga förslag som rör sådana frågor gemensamt. Vidare tar vi inte upp sådana förslag som endast i helt obetydlig utsträckning bidrar till de samlade konse- kvenserna av förslagen.
I avsnitt 29.23 finns vår bedömning av de sammantagna konse- kvenserna av förslagen.
När det gäller konsekvenserna av våra förslag för Polismyndig- heten finns det anledning att ha i bakhuvudet att Polismyndigheten, enligt vad som sägs i myndighetens årsredovisning, 2023 registrerade ca 140 000 inkomna vapenärenden.
29.2Förslaget om införande av en ny vapenlag och vapenförordning
Vi föreslår att vapenlagen (1996:67) och vapenförordningen (1996:70) ska ersättas med en ny vapenlag och vapenförordning. I stora delar föreslår vi att de nuvarande bestämmelserna ska flyttas över till de nya författningarna. Emellertid föreslår vi också väsentliga materiella förändringar. Konsekvenserna av de föreslagna ändringarna behand- las under särskilda rubriker i detta kapitel. Det finns dock också an- ledning att beakta de konsekvenser som uppstår på grund av att regleringen ändras, oavsett det materiella innehållet.
Förslagen innebär, förutom ett antal förtydliganden som utveck- las i följande avsnitt, att språk och uttryck så långt som möjligt görs enhetliga, att regleringen ges en mer ändamålsenlig disposition och fler underrubriker som gör det lättare för enskilda och rättstillämparen
1033
Konsekvenser | SOU 2024:31 |
att orientera sig bland bestämmelserna. Detta förväntas bidra till kortare handläggningstider. Vi föreslår också att de vanligaste till- ståndstyperna ges särskilda beteckningar som så långt det är lämpligt används konsekvent. Till exempel införs beteckningarna ”vapenhand- lartillstånd” och ”reparatörstillstånd”. En tydligare begreppsapparat underlättar för rättstillämparen och för rättsvetenskapen.
Om våra förslag genomförs är ändringarna så pass omfattande att det kan förväntas finnas ett behov av utbildning för Polismyndig- hetens handläggare. Vidare kommer det att bli nödvändigt med änd- ringar i de myndighetsföreskrifter som Polismyndigheten meddelar. Det kommer också att krävas att myndigheten tar fram vissa nya processer och uppdatera sina styrdokument, handböcker och övriga dokument till stöd för handläggningen.
Polismyndigheten arbetar ständigt med kompetensutveckling för handläggarna. Det pågår vidare ett omfattande arbete med översyn av föreskrifter och framtagande av bl.a. en handbok som till stor del avses ersätta de nuvarande allmänna råden. Även om etapp ett av arbe- tet nu är avklarad pågår arbetet fortfarande. De ändringar som våra förslag kan leda till bör delvis kunna tas om hand i det arbete som pågår eller som ändå görs. Arbetet kan likväl förväntas medföra vissa kostnadsökningar. Polismyndigheten har uppskattat att utbildnings- kostnaderna uppgår till ca en halv miljon kronor och att övriga kost- nader uppgår till ca 3 miljoner kronor.
29.3Allmänna förslag om innehavstillstånd
I avsnitt 5.4 och 5.5 föreslår vi att merparten av vapenlagens och vapenförordningens bestämmelser om innehavstillstånd ska föras över till den nya vapenlagen och den nya vapenförordningen. Förslagen i dessa delar bedöms inte medföra några särskilda konsekvenser. I samma avsnitt föreslår vi också att vissa bestämmelser ska flyttas från förord- ning till lag och att vapenförordningens paragrafer om förutsättningar för innehavstillstånd i vissa fall ska brytas upp och disponeras om. Vidare föreslår vi i avsnitt 5.7 tydligare bestämmelser om vad som ska finnas med i en ansökan om innehavstillstånd. Förslagen innebär att vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för både enskilda personer och rättstillämparen. Förslagen förväntas därför bidra till kortare handläggningstider.
1034
SOU 2024:31 | Konsekvenser |
29.4Förslag om innehavstillstånd för enskilda personer
29.4.1Lämplighetsprövning av enskilda personer
I avsnitt 6.3 föreslår vi att den lämplighetsprövning som redan görs när en enskild person ansöker om tillstånd att inneha skjutvapen ska komma till uttryck i lag. Om förslaget genomförs blir det enklare för en enskild person att förutse vilka integritetskänsliga kontroller som kan komma att göras i ett vapenärende. Förslaget underlättar också för rättstillämparen och särskilt för den som ska sätta sig in i vapenregleringen, vilket förväntas bidra till kortare handläggnings- tider. Då förslaget innebär en kodifiering av gällande rätt förväntas det inte medföra några konsekvenser i fråga om antalet tillstånds- ärenden eller tillstånd att inneha skjutvapen.
29.4.2Förslaget om större möjlighet för underåriga
att få innehavstillstånd för jakt och målskjutning
I avsnitt 6.4.3 föreslår vi att den huvudregel som innebär att man ska ha fyllt 18 år för att få tillstånd att inneha skjutvapen för jakt och målskjutning som tillämpas redan i dag ska komma till uttryck i för- fattning. Vidare föreslår vi att det av författning ska framgå när inne- havstillstånd får ges till den som inte fyllt 18 år. Förslagen syftar till att bredda möjligheten för underåriga att få tillstånd att inneha skjut- vapen och förväntas leda till att något fler unga än i dag kommer ges sådant tillstånd. Tillstånd ska dock även fortsättningsvis få ges enbart i klart befogade undantagsfall, varför antalet tillståndsärenden och antalet beviljade tillstånd förväntas öka endast i begränsad omfattning. Med hänsyn till de höga krav på personlig lämplighet som även fort- sättningsvis ska gälla bedömer vi risken för att skjutvapen kommer i orätta händer eller missbrukas som oförändrad.
Förslaget förväntas ha positiva effekter för skyttesporten, bl.a. eftersom det blir enklare för unga att tävla utomlands om de ges till- stånd att inneha egna skjutvapen.
Tillståndsmyndighetens handläggning förenklas som en följd av att det ges tydliga riktlinjer i fråga om när tillstånd får ges, vilket förvän- tas bidra till kortare handläggningstider. För enskilda blir det enklare att förutse när en ung person kan ges tillstånd att inneha skjutvapen.
1035
Konsekvenser | SOU 2024:31 |
29.4.3Förslaget om en tydligare reglering i fråga om när det finns skäl att göra undantag från ålderskraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen
I avsnitt 6.4.4 föreslår vi att samma omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att göra undantag från ålderskraven för innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen som från ålderskravet för jakt och målskjutning. Om förslaget genom- förs utgör det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Att regler- ingen får en enhetlig utformning underlättar för rättstillämparen. Till- ståndsmyndighetens handläggning blir enklare som en följd av att det ges tydligare riktlinjer i fråga om när tillstånd får ges. För enskilda personer blir det enklare att förutse när en ung person kan ges till- stånd att inneha enhandsvapen och helautomatiska vapen.
Förslaget förväntas inte leda till någon ökning av vare sig antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.
29.4.4Förslaget om godtagbara ändamål för innehav av skjutvapen
I avsnitt 6.5 föreslår vi att de godtagbara ändamålen för innehav av skjutvapen för skjutning ska gå att utläsa av lag. Förslaget innebär vidare att det ska klargöras att tillstånd kan ges för udda ändamål som inte avser skjutning. Om förslagen genomförs innebär det i huvud- sak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket underlättar för enskilda personer att bedöma när innehavstillstånd kan ges. Förslagen underlättar också för rätts- tillämparen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. För- slagen förväntas inte leda till någon förändring av antalet tillstånds- ärenden eller antalet beviljade tillstånd.
Förslagen innebär också att s.k. udda ändamål ska betecknas ”udda skjutningsändamål” respektive ”udda ändamål som inte avser skjut- ning”. En tydligare begreppsapparat underlättar för rättstillämparen och för rättsvetenskapen.
1036
SOU 2024:31 | Konsekvenser |
29.4.5Förslaget om att vissa föreskrifter ska flyttas från jaktregleringen till vapenregleringen
I avsnitt 6.6.1 föreslår vi att sådana bestämmelser i Naturvårdsverkets föreskrifter om vapen, vapentillbehör och ammunition för jakt (NFS 2023:8) som enbart syftar till att vissa vapentyper inte ska få inne- has för jakt ska flyttas till vapenregleringen. Naturvårdsverket slipper därmed att ansvara för föreskrifter som inte syftar till att omhän- derta de intressen som ligger inom myndighetens ansvarsområde. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent, vilket under- lättar för enskilda personer att bedöma när innehavstillstånd kan ges. Förslaget underlättar också för rättstillämparen, vilket förväntas bidra till kortare handläggningstider. Förslaget förväntas inte leda till någon förändring av antalet tillståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd.
För Naturvårdsverket innebär förslaget att myndigheten bör ändra sina föreskrifter. Kostnaderna förväntas bli marginella.
29.4.6Förslaget om skjutvapens lämplighet för ändamålet jakt
I avsnitt 6.6.2 föreslår vi att ett vapen som enligt jaktlagen (1987:259) eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen får användas för jakt också ska anses lämpat för jakt. Förslaget hänger samman med vårt förslag om att tillstånd till innehav av ett skjutvapen inte ska få ges om innehav för det avsedda ändamålet av den sortens vapen innebär en risk för allmän ordning och säkerhet som är oproportio- nerlig i förhållande till nyttan för ändamålet (se avsnitt 20.8). Under förutsättning att också det förslaget genomförs bedömer vi att nu aktuellt förslag inte kommer leda till en ökad risk för att skjutvapen missbrukas eller kommer i orätta händer. Samtidigt underlättas till- ståndsmyndighetens prövning av om ett skjutvapen är lämpat för jakt. Förslaget förväntas leda till att myndighetens beslut uppfattas som mer legitima bland jägare.
Förslaget kan i ett inledande skede medföra en ökning av antalet ansökningar om tillstånd att inneha skjutvapen för jakt. På sikt för- väntas förslaget inte leda till någon ökning av vare sig antalet till- ståndsärenden eller antalet beviljade tillstånd. Dessa bedömningar gäller under förutsättning att man också genomför vårt förslag om att tillstånd till innehav av en viss sorts skjutvapen för ett visst ända- mål får ges endast om det inte medför oproportionerliga risker.
1037
Konsekvenser | SOU 2024:31 |
29.4.7Förslaget om aktivitetskraven för målskjutning
I avsnitt 6.7.1 gör vi bedömningen att Polismyndigheten bör se över aktivitetskraven för målskjutning och under arbetet samråda med de auktoriserade skyttesammanslutningarna. Översynen förväntas med- föra att aktivitetskraven får en utformning som tar större hänsyn till skyttesportens faktiska förutsättningar. För enskilda målskyttar inne- bär det att förutsättningarna för att ägna sig åt skyttesport förbättras. Detta får positiva följder för den svenska skyttesporten i stort. Vidare förväntas förslaget leda till att tillståndsmyndighetens beslut uppfattas som mer legitima bland sportskyttar. Förslaget förväntas inte leda till någon markant ökning av vare sig antalet tillståndsären- den eller antalet beviljade tillstånd.
Förslaget bör kunna tas om hand i det arbete med översyn av före- skrifter och framtagande av bl.a. en handbok som för närvarande på- går inom Polismyndigheten. Förslaget förväntas därför inte medföra annat än marginella kostnader.
29.4.8Förslagen om innehav av skjutvapen för udda ändamål
I avsnitt 6.8 föreslår vi att förutsättningarna för tillstånd att inneha skjutvapen för s.k. udda ändamål förtydligas, både beträffande ända- mål som avser skjutning och beträffande andra ändamål. Om för- slagen genomförs innebär det i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Vapenregleringen blir tydligare och mer transparent vilket under- lättar för både enskilda personer och rättstillämparen, och förväntas bidra till kortare handläggningstider.
Beträffande udda ändamål som inte avser skjutning innebär för- slaget vissa nyheter. För att tillstånd ska ges ska i dessa fall ska som huvudregel gälla krav på att vapnet ska göras varaktigt obrukbart. Om vapnet är ett sådant vapen som omfattas av kategori A i bilaga I till vapendirektivet ska därutöver krävas antingen att vapnet deakti- verats eller att det finns synnerliga skäl. Det är sällsynt att tillstånd att inneha skjutvapen ges för udda ändamål som inte avser skjutning. Förslagen förväntas därför inte leda till några egentliga olägenheter för legala vapeninnehavare, inte minst som vi föreslår särskilda över- gångsbestämmelser i fråga om kravet på att vapnet ska göras varaktigt obrukbart (se avsnitt 28.3.7 och jfr avsnitt 28.4.2). Samtidigt minskar förslagen risken för att regelverket utnyttjas av den som i själva
1038
SOU 2024:31 | Konsekvenser |
verket vill ha tillgång till skjutvapen för skjutningsändamål. Försla- gen minskar risken för olyckor och missbruk av skjutvapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning, liksom risken för att sådana vapen kommer i orätta händer.
Förslaget om att det ska vara möjligt att få tillstånd att skjuta med vapen som innehas för udda ändamål som inte avser skjutning med- för en ökad flexibilitet för legala vapeninnehavare. Med hänsyn till de förutsättningar som föreslås gälla för tillstånd bedöms förslaget inte medföra någon ökad risk för olyckshändelser med skjutvapen.
29.4.9Förslaget om att Polismyndigheten ska få meddela föreskrifter om krav på tekniska åtgärder för att ett skjutvapen ska anses vara varaktigt obrukbart
I avsnitt 6.10 föreslår vi att Polismyndigheten ska få meddela före- skrifter om de krav på tekniska åtgärder som ska vidtas för att ett skjut- vapen ska anses vara varaktigt obrukbart i den mening som avses i
2kap. 5 och 5 a §§ i den nuvarande vapenlagen. Utnyttjas bemyndig- andet kommer det att medföra vissa kostnader för Polismyndigheten i samband med föreskriftsarbetet, liksom för remissinstanserna. För- slaget bör dock kunna tas om hand inom ramen för det omfattande arbete som för närvarande pågår inom Polismyndigheten med över- syn av föreskrifter och allmänna råd och bedöms därför inte medföra annat än marginella kostnader.
På längre sikt innebär ett utnyttjande av bemyndigandet att det blir enklare för både enskilda och Polismyndigheten att avgöra när ett skjutvapen är varaktigt obrukbart. Detta förväntas bidra till en effektivare handläggning i tillståndsärenden och ett ökat förtroende för tillståndsmyndigheten.
29.4.10Förslaget om utökning av vapengarderoben för jakt och förtydligandena om mycket kvalificerat behov
I kapitel 7 lämnar vi vissa förslag som rör vapengarderoben för jakt och kravet på ett mycket kvalificerat behov för att få inneha en större mängd skjutvapen för jakt eller målskjutning. Förslaget innebär att vapengarderoben för jaktvapen utökas till att omfatta sammanlagt sex kompletta skjutvapen för jakt, stommar eller lådor till sådana vapen,
1039
Konsekvenser | SOU 2024:31 |
och att tillstånd till ytterligare två vapen eller stommar eller lådor kan beviljas om sökanden visar ett behov. Förslaget innebär en förenk- ling av tillståndsprövningen, eftersom den som avlagt jägarexamen kommer att presumeras ha behov även av ett femte och sjätte vapen. Polismyndigheten kommer således inte behöva göra någon särskild behovsprövning. För berörda vapenägare innebär förslaget att ansök- ningsförfarandet förenklas eftersom det inte kommer att krävas någon särskild behovsmotivering avseende det femte eller sjätte jakt- vapnet. Tillståndsgivningen för det femte och sjätte jaktvapnet är redan i dag tämligen generös. Förslaget avseende vapen fem och sex kan ändå väntas leda till en viss ökning av antalet tillståndsärenden och antalet beviljade tillstånd.
När det gäller det sjunde och åttonde vapnet ställs i dag ett krav på synnerligen kvalificerat behov. Vårt förslag innebär att det ska vara tillräckligt med ett visat behov. Det är alltså fråga om en klar sänk- ning av kravet för att tillstånd ska kunna ges. Detta kan förväntas leda till en viss ökning av antalet skjutvapen för jakt. Det bör dock samtidigt påpekas att det stora flertalet jägare innehar färre än fyra skjutvapen för jakt. Även bland den grupp som har sex jaktvapen kan långt ifrån alla förväntas vilja skaffa fler vapen än så.
Vapeninnehavarna ska även fortsättningsvis uppfylla vissa särskilda krav i fråga om förvaring och transport. Risken att vapnen kommer i orätta händer är således oförändrad. Dessa bedömningar gäller under förutsättning att man genomför också vårt förslag om förbud mot att inneha skjutvapen av typen AR-15 och liknande för jakt och vårt förslag om att tillstånd till innehav av en viss sorts skjutvapen för ett visst ändamål får ges endast om det inte medför oproportionerliga risker (se avsnitt 20.7.1 och 20.8).
Slutligen föreslår vi förtydliganden a