Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva småskalig livsmedelsproduktion (2006/07:RFR5)

Rapport från riksdagen 2006/07:RFR5

Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva småskalig livsmedelsproduktion

ISSN 1651-6885

ISBN 978-91-88398-86-4

Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2007

2006/07:RFR5

Småskalig livsmedelsproduktion

Under riksmötet 2004/05 genomförde miljö- och jordbruksutskottet inom politikområdet Livsmedelspolitik en fördjupad uppföljning av förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion. Uppföljningen genomfördes av utskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp. Resultatet presenterades i oktober 2005 i rapporten En fördjupad uppföljning av förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion – En uppföljning (2005/06:RFR3).

Miljö- och jordbruksutskottet anordnade den 17 april 2007 en offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva småskalig livsmedelsproduktion.

Utfrågningen leddes av Carina Ohlsson (s), ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Inbjudna medverkande var följande:

Bodil Cornell, Eldrimner

Stig Ericsson och Bertil Karlsson, Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening

Maria Alarik, Hushållningssällskapet i Uppsala Pernilla Lundin, Nutek

Inger Andersson, Livsmedelsverket

Efter en avslutande diskussion sammanfattade Claes Västerteg, vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, utfrågningen.

Utskottet anser att vad som framfördes under utfrågningen har ett naturligt samband med utskottets uppföljning av förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion. Utfrågningen har ett allmänt intresse och anteckningarna bör enligt utskottets uppfattning göras tillgängliga för en vidare krets. Därför publiceras här en utskrift från utfrågningen.

Stockholm i maj 2007

Carina Ohlsson

Ordförande i miljö- och jordbruksutskottet

/Björn Gson Wessman

Kanslichef

2006/07:RFR5

Offentlig utfrågning om förutsättningarna för att bedriva småskalig livsmedelsproduktion

Tid:	Tisdagen den 17 april 2007 kl. 10.00–13.00
Plats:	Riksdagens förstakammarsal

Program

10.00–10.05 Inledning

Carina Ohlsson, ordförande miljö- och jordbruksutskottet

10.05–10.35

Bodil Cornell, Eldrimner (15 min.)

Stig Ericsson och Bertil Karlsson, Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening (15 min.)

10.35–10.50 Frågor från ledamöterna

10.50–11.05

Maria Alarik, Hushållningssällskapet i Uppsala (15 min.)

11.05–11.20 Frågor från ledamöterna

11.20–11.40 Kaffepaus

11.40–12.10

Pernilla Lundin, Nutek (15 min.)

Inger Andersson, Livsmedelsverket (15 min.)

12.10–12.55 Frågor från ledamöterna och avslutande diskussion

12.55–13.00 Avslutning/sammanfattning

Claes Västerteg, vice ordförande miljö- och jordbruksutskottet

2006/07:RFR5

Deltagare

Inbjudna talare:

Eldrimner

Bodil Cornell, verksamhetsledare

Hushållningssällskapet i Uppsala

Maria Alarik, agronom

Livsmedelsverket

Inger Andersson, generaldirektör

Nutek

Pernilla Lundin, konsult, Ramböll management

Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening

Stig Ericsson, ordförande

Bertil Karlsson

Övriga inbjudna:

Centrum för praktisk livsmedelsteknik (LivsTek)

Susanne Welin-Berger, vd LivsTek, Sören Larsson, styrelseledamot LivsTek

Eldrimner

Tor Norrman, Skärvångens bymejeri

Förbundet Sveriges Småbrukare

Åke Karlsson, förbundsordförande

Björn Hörberg, lokalavdelningen Kronoberg

Hushållningssällskapet i Uppsala

Anders Valegård, vd

Jordbruksdepartementet

Anders Lönnblad, departementsråd, djur- och livsmedelsenheten Johan Krabb, departementssekreterare, djur- och livsmedelsenheten Ingrid Strömberg, kansliråd, enheten för landsbygdens tillväxt

Sofia Björnsson, departementssekreterare, enheten för landsbygdens tillväxt

2006/07:RFR5

Jordbruksverket (SJV)

Peter Melin, chef landsbygdsavdelningen

JTI-Institutet för jordbruks- och miljöteknik

Christel Benfalk, FoU-chef

KRAV

Jessica Elgenstierna, informationschef KRAV

Christian Nyrén, vd Aranea Certifiering

Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Jämtland

Birger Backlund, projektledare Mer Värd Mat

Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Mälardalen

Agneta Pettersson, styrelseledamot

Auni Hamberg, projektledare Mat i Västmanland

Livsmedelsföretagen (Li)

Arne Gabrielsson, omvärldsanalytiker, Livsmedelsföretagen Åke Rutegård, vd Kött och Charkföretagen

Livsmedelsverket (SLV)

Peter Brådenmark, avdelningschef

Paulo Kisekka, konsulent

Lars-Erik Eriksson

Nutek

Lars Nyberg, områdesansvarig näringslivsutveckling och regional utveckling

Svensk dagligvaruhandel

Thomas Svaton, vd

Peder Larsson, vd ICA Sverige AB

Sveriges gårdsmejerister (SGM)

Kerstin Jürss, ordf. Sveriges gårdsmejerister

Maria Leksell, styrelseledamot Sveriges gårdsmejerister

2006/07:RFR5

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

Ingela Hallberg, verksamhetsledare LivsmedelsSverige

Rune Andersson, professor

Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening (SSKF)

Annelie Andersson

Patrik Kvick

Kristina Malmqvist

Lars-Henrik Säfström

2006/07:RFR5

Protokoll från utfrågningen

Ordföranden: Då är klockan 10. Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna, alla som har kommit hit, till miljö- och jordbruksutskottets offentliga utfrågning om förutsättningarna för att bedriva småskalig livsmedelsproduktion.

Jag hälsar naturligtvis alla deltagare hjärtligt välkomna. Det gäller er som är här och faktiskt också dem som i morgon har möjlighet att titta på SVT 24. Då kommer den här utfrågningen nämligen att sändas kl. 14.00.

Vi drar i gång med de spännande föredragningarna på en gång.

Bodil Cornell, Eldrimner: Eldrimner är ett resurscentrum för småskalig hantverksmässig livsmedelsförädling. Vi har vårt säte i Jämtlands län. Vi är nu ett nationellt resurscentrum, och det har vi varit sedan mitten av 2005. Innan dess har vi jobbat med de här frågorna i minst elva år – det är egentligen ännu längre. Men vi har jobbat i organiserad form med den här spännande småskaliga utvecklingen väldigt länge.

Vi tror enormt på den här näringen, på det här med det småskaliga. Vi säger att vi jobbar för det småskaliga hantverksmässiga. Det handlar kanske om de allra minsta där man jobbar hantverksmässigt, där man gör de unika speciella produkterna. Detta skapar en otrolig mångfald av unika produkter med kvalitet. Vi tror på den här näringen. Sedan vi blev ett nationellt resurscentrum har vi verkligen känt av att det finns ett otroligt intresse för de här frågorna. Och man kan ju säga att jordbruket står vid en skiljeväg där det gäller att välja nya vägar. Denna väg är faktiskt en väldigt viktig väg, så som vi ser det. Och vi ser att den här näringen kan tiodubblas på tio år, under vissa förutsättningar.

Vi har jobbat mycket med olika saker. Vi har sett att man behöver otroligt mycket kunskap om man ska göra de här unika produkterna, de här speciella produkterna, de som konsumenten är beredd att betala extra för, hälsosamma produkter utan tillsatser som är något alldeles extra. Detta har vi jobbat med genom åren. Det handlar om att ge den precis rätta kunskapen till företagarna för att de ska kunna släppa loss sin kreativitet när det gäller mat, för att de ska kunna göra spännande och unika produkter, produkter som är säkra och har en säker hygienisk kvalitet och betingar ett högt pris på marknaden.

Vi har jobbat mycket med det, och vi ser det som väldigt viktigt att man fortsätter med det. I det här sammanhanget har vi också jobbat väldigt mycket med utbyte med andra länder, med länder i Europa, till exempel, där man har utvecklat den här småskaliga hantverksmässiga grenen parallellt med den storskaliga. Vi har kanske lite släppt det småskaliga och är på väg att återta det, men där har man hållit på att utveckla det hela tiden. Det gör att man har väldigt mycket kunskap. Och vi har fått lära oss otroligt mycket, till exempel om ostar från Frankrike. Och jag har sett att nästan alla som gör ost i småskalig form i Sverige har varit i Jämtland och lärt sig att göra ost.

2006/07:RFR5

Det finns ett stort behov av litteratur, liksom böcker, just om hur man gör det här utan tillsatser på ett naturligt sätt, i balans. Det är en speciell kunskap, och man behöver också kunna läsa om det. Det har vi jobbat med.

Sedan behövs det mycket rådgivning. Det behövs mycket stöd till företagare när de startar. Vi har startat en satsning som vi kallar från mathantverkare till mathantverkare. Företag som är nystartade kan då ringa en erfaren företagare och få råd. Då kan en kader av erfarna företagare delta aktivt i den enormt fina utveckling som vi ser framför oss.

Vi tycker också att det är väldigt viktigt att man jobbar med företagarna med sig, att man lyssnar av i olika sammanhang. Vi kallar det underifrånperspektivet. Det handlar om att man lyssnar på företagarna i alla sammanhang. Vi har en styrgrupp med 14 företagare från hela landet. Vi har bildat branschråd inom mejeri, chark, bröd och så vidare. Det är viktiga saker.

En annan av de frågor som vi tycker är viktiga gäller tillämpningen av livsmedelslagstiftningen. Det är inte alltid så hemskt enkelt. Mycket av problemen handlar om tillämpningen. Det kan ibland finnas behov av att ändra vissa regler och av att jobba långsiktigt med det, men mycket handlar om tillämpningen.

Eldrimner har hjälpt till med någonting som heter branschriktlinjer – vi kan säga att det är hygienriktlinjer. Där har vi startat på mejerisidan, och vi har haft ett otroligt bra samarbete med Livsmedelsverket när det gäller att ta fram de här hygienriktlinjerna för mejerierna. De är strax klara, och nu jobbar vi inom charkuteri och bär och grönsaker.

Den här dialogen är väldigt viktig. Man är som ett kitt mellan företagarna, och man hjälper till, så att det blir lätt att tillämpa den här lagen, så att det blir bra för företagarna och inte krångligt. För saker och ting är egentligen inte så krångliga. Vi har också speciell rådgivning runt de här frågorna för att det inte ska haka upp sig. Vi har seminarier och allt möjligt runt de här frågorna.

Någonting som vi tycker är otroligt viktigt och som jag vet att talare som följer efter mig ska prata mycket om är slakt- och charkfrågorna. Där måste det hända någonting så att den gårdsnära slakten kan komma till stånd på ett vettigt sätt. Vi på Eldrimner jobbar mycket med kunskapen om charkuteri. Det är ju när man förädlar de här produkterna som man kan få lönsamheten och pengarna. Det här jobbar vi med på olika sätt. Vi har bland annat initierat ett nordiskt samarbete, där vi ska gå samman med de andra nordiska länderna och jobba med de här frågorna. De här frågorna är lika viktiga där som hos oss.

Det är naturligtvis viktigt att jobba med handel, restaurang, konsument och turism. Och det gör vi på alla möjliga sätt. Alldeles nyligen blev jag uppringd av ICA som nu har börjat förstå att de här produkterna är mycket viktiga. Man ska resa landet runt och ha ”antikrunda” och prata med företagare om hur man kan få in de här produkterna i handeln. Då är det inte långt till att de andra kedjorna kommer efter, skulle jag tro. Jag tycker att det låter otroligt spännande.

2006/07:RFR5

När det gäller detta kommer man ofta ned till smaken. Det är ju smaken som är unik med de här produkterna. Den måste vara unik. Vi har jobbat mycket med smakseminarier, och vi har tagit fram en upplevelsekartbok som vi har kallat Smaklust. Alla ledamöterna har den framför sig. Med den här kartboken kan man resa genom hela Sverige och uppleva de här företagen. Det är 894 företag, och det finns små reportage om en hel del. Denna kan ni läsa och ha bredvid er på nattduksbordet i kväll. Då kan ni ha väldigt trevligt, tror jag. Sedan kan ni åka ut och resa eller resa i drömmarna.

Den här fantastiska kartboken har fått väldigt mycket uppmärksamhet och publicitet. Det tycker vi är väldigt roligt. Vår stora satsning i år kommer att bli en upplevelsemässa med samma namn, Smaklust. Då ska alla företagarna ta plats mitt i Stockholm, på Hornstulls strand vid Street och i Tantolunden. Det blir inte riktigt som Sverige, för Tantolunden och Street ser inte ut som Sverige, så vi blandar Sverige på ett lite nytt sätt. Men där ska man kunna uppleva hur man tillverkar produkter. Man ska kunna köpa produkter, smaka på produkter och ha en stor upplevelse runt det här. Ni har fått ett litet blad om detta, och jag hälsar er hjärtligt välkomna till det.

Nu vill jag ge de sista fem minuterna till Tor från Skärvångens Bymejeri. Han kan också få säga några ord.

Tor Norrman, Eldrimner: Jag har följt med Bodil i dag som en av medlemmarna i styrgruppen för Eldrimner. Jag har mitt företag i nordvästra Jämtland. En gång i tiden var det ett enmansföretag. Jag startade med lite getosttillverkning på gården. Det är faktiskt 32 år sedan. Med tiden blev byn utarmad på bönder och så vidare – detta är långt ute i fjällvärlden. I dag tar vi emot all mjölk som finns kvar i bygden. Vi har bildat ett bymejeri i stället, och i dag försörjer vi faktiskt 24 man med vår verksamhet. Det har alltså blivit lite större än vad det var från början.

Allt det vi kan och har lärt oss har vi faktiskt lärt oss genom Eldrimners verksamhet. Vi har ju varit med i alla tider, så att säga.

Jag skulle nu vilja säga något speciellt från företagarsidan vad gäller Eldrimner och framtiden. Ni vet att man sätter till många åtgärder för att förbättra situationen ute i landsbygden och så vidare. En del blir lyckosamma. En del blir mindre lyckosamma. Man funderar många gånger över vad det är som gör att en del blir lyckosamma. Vad är det för mekanismer? När det gäller Eldrimner har vi en väldigt klar åsikt från företagarsidan, nämligen att Eldrimner har varit ett perfekt kitt eller filter, eller vad vi ska kalla det för, mellan myndigheten och företagaren. Det är inte så lätt alla gånger att kommunicera direkt myndighet–företagare. Man har inte samma språk alla gånger. Att då ha en klump, så att säga, mellan de här enheterna som transformerar saker och ting till någonting som alla förstår åt bägge håll har varit en otroligt bra lösning.

Vi företagare har kommit fram med våra åsikter och idéer. Vi har fått det vi har velat ha av Eldrimner. Och varenda krona som Eldrimner har gjort av med under åren har verkligen spenderats på rätt sätt. Det känner vi, och då tar

2006/07:RFR5

vi också till oss den verksamhet som bedrivs och de kunskaper som vi kan få. Vi är otroligt tacksamma för den verksamhet som har varit, och vi stämmer verkligen in i den här framtidsvyn. Jag tror faktiskt att det kan bli mycket större än vad Bodil har visat upp här i dag. Jag känner full tillförsikt när det gäller det, och jag hoppas verkligen att vi kan få fortsätta att jobba tillsammans med Eldrimner i framtiden.

Stig Ericsson, Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening: Ordförande, ledamöter, mina damer och herrar! Jag är ordförande i Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening. Det är ett långt namn, men man kan förkorta det till SSKF. Då blir det bra.

För två år sedan fick Livsmedelsverket 9 miljoner kronor till sitt förfogande. Det var 9 öronmärkta miljoner för att förbättra förutsättningarna för gårdsnära slakt. Enligt regleringsbrevet skulle minst 9 miljoner användas till branschriktlinjer samt pilot- och utvecklingsprojekt för att förbättra förutsättningarna för gårdsnära slakt. Verket lyckades använda nästan hela anslaget till diverse aktiviteter. Bland annat tillsattes en och en halv konsulttjänst. Det var konsulter som rekryterades från den egna personalen.

Förra året, 2006, hade verket 10 miljoner kronor till sitt förfogande för att främja gårdsnära slakt. De båda projekt som Sveriges småskaliga slakteriförening startade 2005 skulle nu gå in i fas två. Inga projektmedel utbetalades under 2006 trots att verket beslutat att medel skulle utbetalas under 2006. Två ansökta projekt lyckades man inte ens en gång handlägga trots stora personella och ekonomiska resurser. Faktum är att verket endast lyckades använda 4,6 miljoner av anslaget på 10 miljoner kronor.

Detta är för mig lika oförklarligt som oansvarigt. Enligt regleringsbrevet ska minst 10 miljoner kronor användas till detta ändamål. Med sitt passiva handlande bromsar man utvecklingen, för att inte säga att man stryper den. Vi trodde i vår enfald att ett regleringsbrev var ett dokument som verken hade att följa såsom en sann kristen följer den heliga skriften.

Nya EU-direktiv och förordningar från jordbruksverk och livsmedelsverk duggar tätt som en hagelskur i april – detta trots regeringens direktiv om regelförenklingar och sänkta administrativa kostnader. Vad, till exempel, redovisade Livsmedelsverket, enligt regleringsbrevet, till Jordbruksdepartementet den 19 februari angående regelförenklingarna? Den frågan skulle jag vilja ha svar på.

Ska vi få befintliga småföretag att överleva och ska vi få till nyetableringar behöver vi i en sann demokratisk anda resurser till att anlita en opartisk konsult som läser och tolkar EU-direktiv och myndighetsförordningar även ur ett företagsperspektiv. Det ska inte vara som i dag då det är en ensidig tolkning ur ett myndighetsperspektiv.

Där tackar jag för mig och överlämnar till Bertil Karlsson som kommer att tydliggöra lite hur det kan se ut i praktiken med avgifter och annat.

2006/07:RFR5

Bertil Karlsson, Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening: Ordförande! Jag är den som har det allra minsta gårdsslakteriet i vår förening. Där slaktar vi får och lamm.

Jag har under åren följt den här verksamheten. Vi hade en livsmedelsutredning 1993. Man gav Livsmedelsverket i uppdrag att titta på bland annat förutsättningarna för småskalig slakt och livsmedelsproduktion. När vi i Gävleborg tittade på det här konstaterade vi att Livsmedelsverket inte hade tillsatt någon grupp över huvud taget eller gjort någon utredning. Det fann vi väldigt konstigt, måste jag säga.

Vad har det då inneburit att man inte har jobbat med den här problematiken? Jo, 1997, året efter det att utredningen var gjord, tog jag tillfället i akt att se hur många småskaliga slakterier vi hade i Sverige. Det var 49 stycken 1997. Om jag tittar på det i dag kan jag se att 22 slakterier är nedlagda. Det är en kapitalförstöring utan like. Och det är de individer som har startat upp detta som har fått ta det, helt enkelt. Och det handlar inte om små belopp. Det är stora belopp.

Det gjordes senare en utredning. Det var Gudrun Lindvall som gjorde den

– jag tror hon hette så. Det var en miljöpartist som hade fått ett uppdrag av Margareta Winberg. Där lade hon fram en del förslag. Hon pekade bland annat på att man skulle hitta andra lösningar i fråga om de långa djurtransporterna. Och det är ju faktiskt en fördel med gårdsnära slakt att vi har korta transporter. Vi pratar ju om klimatförändringar i dag. Man föreslog ekonomiska styrmedel, men det har jag inte sett någonting av.

Vad svarade man då på detta från Livsmedelsverkets sida? Jo, det här: En annan lösning förutsätter en politisk bedömning och att statsmakterna bestämmer ändrade riktlinjer för Livsmedelsverket.

Det är ni politiker som måste ta i det här – det är min uppfattning.

Det gick ett rykte någon gång vid år 2000. Det sades att Italien och Tyskland hade försökt att få bemyndigande att öka slaktvolymen på de småskaliga slakterierna. Jag fick uppdraget att titta på det här, och jag hade en väldigt bra kontakt med Patrik Eriksson på Europeiska kommissionens representation i Stockholm. Han tog fram ett underlag åt mig. Det visade sig att de här två länderna hade fått bemyndigande. Det var då slakterier som hade höjt slaktvolymen från 1 500 till 2 000 enheter. Då fick jag uppdraget att skriva till Livsmedelsverket. Vi har inte fått något svar än i dag. Den motivering som jag har hört är att man inför 2008 ska omvärdera de småskaliga slakterierna. Men ska vi företagare vänta i tre fyra år på att få ett besked? Så driver man ju inte ett företag.

Ordförande! Stig nämnde bland annat de administrativa kostnaderna. När jag började min verksamhet hade vi en köttbesiktningsbyrå. Och det var ett papper jag fyllde i på köttbesiktningsbyrån på den tiden. I dag har jag sex formulär som ska fyllas i för en slakt av 20 lamm eller får. Jag måste ha en djurägarförsäkran. Jag ska ha en inrapportering till slakteriet. Det är två blanketter till Jordbruksverket. Sedan har Livsmedelsverket två blanketter där

2006/07:RFR5

man fyller i levandebesiktning kontra köttbesiktning. Sedan ska jag också ha ett transportdokument.

Det står faktiskt i förvaltningslagen och också i EG-förordning 882 att myndigheten ska vara effektiv och ändamålsenlig.

Frugan dristade sig att sätta sig ned framför datorn. Hon tycker om att jobba med den, och då ska hon få göra det. Hon gjorde helt enkelt ett eget transportdokument. Och här är de uppgifter som ska fyllas i. Det är organisationsnummer och kontonummer – det har vi lagt till, för vi ska skicka pengar till den som vi köper lammen av. Vi har uppgifter om transporten och transportören, precis som Jordbruksverket. Men hon har skrivit in djurägarförsäkran. Det är hur enkelt som helst. Vi har levandebesiktning och vidimering av veterinären. Vi har också vidimering av köttbesiktning. Vi har också satt upp ID-nummer, slaktnummer och alltihop. Det är hur enkelt som helst, om man bara vill.

Det här är en bit som vi måste jobba med. Nu har man börjat med den administrativa biten, såg jag. Man har börjat med någon form av samråd. Jag har inte sett skymten av det. Det blir precis likadant som när det gällde BSE- provtagningen på fåren. Vi fick läsa i tidningen Land att man skulle börja med det, och vi fick ta kontakt med Jordbruksverket och ta den diskussionen.

Det här påverkar oss ganska mycket. Att fylla i de här blanketterna tar väl nästan lika lång tid som att slakta. Men allt det här sammantaget kostar oss pengar. Nu har jag, och flera med mig, fått ett utskick från Livsmedelsverket. Man ska ta över kontrollen från kommunen. Till kommunen har jag betalat 2 100 årligen. I dag har man plötsligt höjt det till 10 800. Man blir ju chockad. Men då har jag utgått från 10 800 och tittat på vad det kostar mig.

Besiktningsavgiften är 1 kr och 87 öre. Kontrollavgiften är nu 10 800. Det kostar 2 kr och 88 öre per kilo. Jag ska ta vattenprover från två tappställen fyra gånger om året. Jag ska betala slaktavfallet, 3 kr och 53 öre, som ska destrueras. Det fantastiska är ju att det ska destrueras. Men vi tar prover på nöt och vi tar prover på fåren, och har vi negativa prover finns det inget riskmaterial. Då skulle vi kunna köra slaktavfallet direkt till biogas – Gävle jobbar med det, och Uppsala har det redan – och ta vara på de här resurserna.

Kommunal tillsyn får jag i alla fall i och med att jag har en tillverkningslokal. Det kostar mig alltså 10 kr och 22 öre per kilo. Totalt per lamm blir det 204 kr. Jag ringer till det närmaste storskaliga slakteriet och frågar vad de ska ha för slakten. De svarar: 200 kr. Jag undrar vad det blir om det är styckat i kartong. De svarar: 260. Jag säger: Men emballaget kostar ju 20 kr. Det blir 40 kr över. Jag vill ju också leva och ha en dräglig inkomst.

Det är inte nog med detta. Nu kommer man med en ny kostnad för oss från Jordbruksverket. Den fann jag i den remiss som Stig skickade över till mig och som han ville att jag skulle läsa igenom. Man ska börja med ett märkningssystem för fåren. Det är väl inte något fel, men vi har redan redovisat förflyttningen till Jordbruksverket när vi har tagit in djuren. Det är ID- nummer och allting. Ska vi ha en blankett till nu? Jag ringde ned till enhets-

2006/07:RFR5

ansvariga Eva Persson och frågade: Vad kommer det här att kosta? Hon kunde inte svara.

Vi har också fått lite kritik från kommissionen. Vi skulle vilja ha ett schablonbelopp för varje djur. Jag slaktar 20 lamm. Låt oss säga att det ligger på mellan 360 och 400 kilo totalt. Säfström här slaktar ett nöt och ligger på samma kilovikt. Då förstår ni att jag missgynnas och även han, när han slaktar får, för det tar längre tid att besiktiga fåren än ett nöt.

Varför håller vi på med det här och tittar på de här bitarna? Det handlar väl också om att skapa förutsättningar för oss på den småskaliga sidan. Jag hade uppdraget att åka ned till Djurskyddsmyndigheten i Skara där man hade samråd. Vi skrev ned några punkter. Och när jag kom ned till Skara sade man: Vi kan inte ta lindrigare beslut för författningen är antagen. Varför ska vi då ha ett samråd? Men vi hade i alla fall sagt att vi ville ha transport utan transportörsutbildning i 90 kilometer. Det var 50 kilometer i förordningen, men det här skrev vi innan vi visste om det. Vi skrev också att vi ville att Bilprovningen skulle sköta all besiktning och även acceptera att man får köra djur. Det är precis det som miljökontoret skulle göra för att sedan skicka det till Jordbruksverket. Och vi fick ett tillstånd för 800 kr, ett papper alltså.

Vi vill att bilprovningen ska sköta allting när det gäller hästfinkorna, och vad jag kan förstå är Ridsportförbundet inne på samma sak. När polisen ser den lilla lappen på nummerskylten vet de att fordonet är godkänt.

Det mest fantastiska är ändå att jag får köra mina djur till vårt sambete, men jag får inte köra ned med samma transportfordon och lasta 20 stycken som ska till mitt slakteri för att slaktas eftersom det då är i ekonomiskt syfte. Varför är det så? Mår djuren sämre av att jag kör i ekonomiskt syfte? Fast jag lurar allihop. Jag tar nämligen mina vallhundar och går hem med dem. Det står att en transportanordning ska vara tät så att det inte kommer ut urin och träck. Men när jag går med hunden så skiter och pissar fåren i alla fall!

Det intressanta med de korta transporterna är också det Magnus Lagergren från Scan säger i ATL: De kommer inte och hämtar djur överallt. Det är alltså de små besättningarna som kommer att få jätteproblem, och de har problem redan i dag.

Jag vill ta upp en sista sak. Varför hamnar vi i en situation som den med Djurskyddsmyndigheten? Jo, därför att tjänstemän åker ned till Bryssel och kommer överens med de andra EU-länderna om saker och ting utan att höra de berörda parterna. Jag anser att vi är en berörd part. Varför säger de andra EU-länderna ja till en kortare transportsträcka? Det beror på att det i Österrike och Tyskland finns 2 000 småskaliga slakterier. Man tar djuret i grimma och går till slakteriet. Det är inga problem. Här måste man alltså titta på kommittéförfarandet. Man måste ha ett samråd innan och inte efter att författningen har antagits. Min uppmaning till er politiker är: Det är faktiskt dags att ta makten över de statliga verken!

Ordföranden: Några ledamöter har begärt ordet för frågor. Jag räknar upp dem så att jag inte har missat någon: Sven Gunnar Persson, Anita Brodén,

2006/07:RFR5

Tina Ehn, Jeppe Johnsson, Ola Sundell, Bengt-Anders Johansson, Ann- Kristine Johansson och Irene Oskarsson. Jag tar er i omgångar med tre i varje. Ställ koncisa och korta frågor och ange vem ni ställer frågan till. Sven Gunnar Persson från Kristdemokraterna får ordet först.

Sven Gunnar Persson (kd): Tack för intressanta och fascinerande beskrivningar av olika verksamheter! Eldrimner har ju en fascinerande, offensiv och positiv beskrivning av sina framtidsutsikter och verkar ha en väldigt bra och nära relation till de företag man samarbetar med.

När ni arbetar med företagsutveckling kanske ni ändå, trots den positiva inriktningen, träffar på ett och annat hinder för att företagen ska kunna expandera. Var finns de hinder ni skulle vilja beskriva som de viktigaste? Handlar det om regelverket, om riskkapital, om livsmedelshandeln, eller vad kan det vara?

Jag har också en fråga till Sveriges småskaliga kontrollslakteriers förening: Har ni några tankar om hur era myndighetskontakter skulle kunna utvecklas och bli mer positiva? Vilka konkreta åtgärder tycker ni är viktigast att vidta först?

Anita Brodén (fp): Bodil Cornell från Eldrimner sade så här: Saker är inte så krångliga, men något måste hända inom slakten. Detta förstärktes tydligt, tycker jag, när vi lyssnade på Stig Ericsson och Bertil Karlsson. Där lyftes också både kostnadsaspekten och krav på regelförenklingar fram. Det skulle vara oerhört värdefullt med några korta kommentarer kring just detta. Jag vet att Livsmedelsverket kommer in senare, men man kanske redan nu kan kommentera en del av det som framför allt Stig Ericsson och Bertil Karlsson förde fram. Om Förbundet Sveriges Småbrukare och LRF också har någon kort kommentar kan vi på något sätt få helheten.

Tina Ehn (mp): Min fråga är densamma som Sven Gunnars. Det gällde Eldrimners presentation. Man säger att man 2017 vill ha fler hantverkare än någonsin, och det tycker jag låter oerhört positivt. Naturligtvis har man stött på problem, och då är min fråga: Vilka är de största problemen för Eldrimner? Är det lagstiftningen, är det för få producenter eller är det någonting annat?

Den andra frågan handlar om reflexionerna. Jag skulle gärna vilja att fler reflekterade kring småskalig slakteriverksamhet och mobila slakterier. Hur kan vi hantera frågan för att komma vidare?

Tor Norrman, Eldrimner, Skärvångens bymejeri: Vi får ofta den frågan från politikerna: Vilka är problemen? Är det regelverket? Vad är det för någonting? Jag tycker att politikernas välvilja har varit stor under åren när det gäller att försöka föra upp dessa frågor. Man frågar för att få något konkret att jobba med. Det kan jag förstå, men jag brukar alltid svara att det som många gånger

2006/07:RFR5

är besvärligt är att komma till tals och få fram budskapen på ett bra sätt. Det behövs en kontinuerlig dialog med de småskaliga matproducenterna så att man jobbar tillsammans med problemen. Ofta handlar det inte om direkta problem utan många gånger är det just att komma till tals som är det stora problemet.

När det gäller Eldrimners framtid är det tveksamt hur det ska gå. Just nu har vi statsunderstöd, och det ifrågasätts. Man vill undergräva den fantastiska möjlighet som vi småskaliga matproducenter har haft i att få jobba framåt med frågor kring själva produktionen, kunskapsfrågor och så vidare. Även kontakten med till exempel Livsmedelsverket har varit perfekt tack vare att vi har haft en dialog. Då kan man komma någonstans. Jag vill påstå att samarbetet just när det gäller osttillverkning – det har vi haft ganska länge – har gett fantastiska resultat tack vare att vi kommer till tals och kan sätta oss ned och diskutera frågorna. Då kommer vi också fram till lösningar till slut, och det är det absolut viktigaste.

Stig Ericsson: De konkreta åtgärder vi skulle behöva för att lösa det mesta av våra problem är antingen en, kan vi kalla det, oberoende konsult eller en resursperson som får alla EU-direktiv samtidigt som svenska myndigheter och kan läsa dem jämsides innan alla förordningar släpps ut. Vi bör kunna ha en resursperson som kan sätta sig in i detta, läsa vad som står och försöka ta till vara alla möjligheter som finns i stället för att det hittas på en massa onödiga saker som försämrar våra förutsättningar att bedriva företag. Man måste kunna hitta möjligheter, annars får vi aldrig fart på den småskaliga verksamheten över huvud taget.

Regelförenklingar behövs likaså. Vi upplever att kontrollanterna blir fler och fler. I dag har vi kontrollant på kontrollant för vår verksamhet, och reglerna bara tilltar. Det blir mer och mer administration, och som småföretagare och oftast ensamföretagare finns det inte en möjlighet att sätta sig in i allt detta. Det finns inte en sportslig chans. Man har jämnt göra med verksamheten och med att försöka få den att gå runt. Vi skulle alltså behöva en oberoende resursperson som hjälper oss med de här bitarna och ser det hela ur ett företagarperspektiv.

Inger Andersson, Livsmedelsverket: Självklart finns det förklaringar till flera av de frågor som lyftes fram här. Det kan synas väldigt konstigt att vi för 2006 bara har använt 4,6 miljoner kronor. Jag vill bara kort kommentera det. Bland annat har vi också anslagit ett projekt, fas 2, för avfallshantering som uppgår till 1 miljon. Under 2005, då beloppet uppgick till 10 miljoner, och vi också använde i stort sett hela detta belopp, kunde vi också använda anslaget för att täcka resekostnader till ett belopp av ungefär 2,7–2,8 miljoner. Genom en regleringsbrevsändring medgavs tyvärr inte detta för 2006 på samma sätt som för 2005. Vi önskade få detta till stånd, och vi hade budgeterat för det. När så beslutet kom fanns inte utrymme för att starta upp andra verksamheter.

2006/07:RFR5

Sammantaget hade vi för 2006 kommit upp till samma belopp. Jag kommer tillbaka till det lite senare i min presentation.

Jag vill även säga att vi har jobbat med projekt för att stödja och komma i gång med verksamheter, och vi har också gjort en extern utvärdering av hur vi kan förbättra vår samverkan med slakterier och med den småskaliga produktionen i sin helhet. Jag ber att få återkomma mer konkret även kring detta. Jag tyckte ändå det var viktigt att kunna förklara de 4,6 miljonerna relativt det som fanns i vårt regleringsbrev, som uppgick till 10 miljoner.

Birger Backlund, LRF Jämtland: Jag heter Birger Backlund och jobbar för LRF i Jämtland med ett projekt som heter Mer Värd Mat. Vi har kommit fram till att en svensk gris regleras av 33 regelverk och 90 informationskrav. Då kan man tänka sig att när man jobbar som vi gör, i glesbygd med de avstånd och de problem som är, är det inte så väldigt lätt att komma i gång med slakteriverksamheten. Samtidigt är ju slaktade djur en nödvändighet för att man ska kunna jobba med förädlingsdelen. Det är ju inte slakten i sig som ger mervärdet, utan det är ju att förädla och få fram de speciella produkter vi pratar om när det gäller hantverksmässig produktion. Vi jobbar alltså aktivt för att få ned den här regel- och blanketthysterin som har kommit på något konstigt sätt. Den växer varje år i stället för att minska. Jag har jobbat med det här sedan 70-talet och alltså varit med länge, och hela tiden har man hört att nu måste vi förenkla reglerna och hitta nya system för att jobba vidare med småskaligheten. Men hittills har den bördan inte minskat utan bara ökat hela tiden. Vi måste arbeta med regeldelarna för att vi ska kunna få en levande landsbygd och jobba med livsmedel.

Samtidigt finns en annan liten hake – vi måste få en föryngring av företagarna och nå flera för att vi ska kunna fortsätta och nå målen.

Åke Karlsson, Förbundet Sveriges Småbrukare: Vi i Småbrukarna har jobbat med den här slakterifrågan ända sedan 1989, och vi är inte i mål än. Vad är det som måste göras för att vi ska få i gång gårdsslakt i Sverige? Vi har ju gjort studieresor till andra EU-länder, till exempel Österrike och Tyskland. Där är det med svenska ögon sett inga problem att etablera gårdsslakterier och utveckla chark.

Vad är det då som skiljer oss åt? Vi är ju alla medlemmar i EU, och det är samma regelverk som gäller. Varför går det bra i de här länderna och inte i Sverige? Vi kan titta på lite olika saker och börja med godkännande av lokaler. I Tyskland kostar det ingenting. I Österrike handlar det om en stämpelavgift på 8 euro. I Sverige är den ordinarie avgiften 36 000 kr, nu tillfälligt nedsatt till 10 000 kr tack vare det bidrag Livsmedelsverket har fått. Man hade även ett helt annat system när det gällde att ta ut avgifter för besiktningar. Där räknar man kostnaden per djur medan man i Sverige räknar per timma. Systemet med timmar gör det så dyrt för små gårdsslakterier att det över huvud taget inte är möjligt att etablera någon verksamhet.

2006/07:RFR5

Vad kostar det då? Vi har några exempel från studieresan i höstas. Det var förresten Eldrimner som arrangerade den. Även personal från Livsmedelsverket var med och kunde konstatera hur det fungerade i andra länder. Jag hoppas att man tog med sig en del hem. På ett ställe kunde det till exempel kosta 8 euro per djur att utföra köttbesiktningen och omhändertagandet av slaktavfall. Detta är någonting som vi måste ta efter, och vi har genom åren fört en dialog med Livsmedelsverket till exempel om godkännandeavgiften för lokaler. Jag vet att Inger Andersson var positiv till att ta bort den, men sedan fick vi svaret från Livsmedelsverket att våra jurister har tittat på det här, och vi kan inte göra så.

Vi har ju trott att det var EU-reglerna som satte upp hinder, men det är alltså svenska regler som förhindrar en utveckling av gårdsslakten. Jag tycker att ni politiker ska ta ansvar för att dessa regler tas bort. De flesta av er i alliansen som sitter här var för ett EU-medlemskap, och då kan vi väl bli medlemmar fullt ut och anpassa oss till EU:s regler. Svårare än så är det inte att få bort dessa avgifter och få fart på gårdsslakten.

Vi såg också en helt annan attityd från myndigheterna i de länder vi besökte. Man hade en positiv inställning och var inriktad på att lösa problem. Man var inte så upphäktad på reglerna utan såg man att något fungerade praktiskt så var det okej. Man satsade till exempel väldigt mycket på kvalitet och hävdade att man inte kan göra kvalitetsprodukter av ett stressat djur. På de här gårdsslakterierna var det därför tillåtet att avliva djuret ute i hagen eller vid ladugården för att sedan transportera det till slakteriet.

Besiktning av levande djur, som man enligt EU ska ha, förekom sällan därnere, utan man svarade att veterinären har en sådan kännedom om min besättning, så det räcker om vi ringer och säger till. Myndigheterna hade alltså en helt annan attityd, och den efterlyser jag här i Sverige också.

Jag ser inte Inger Andersson som någon motståndare till den här utvecklingen, men jag tycker att ni måste peka med hela handen och vara tydliga med vad ni vill. Jag tror att det finns personal längre ned i verket som kanske inte är riktigt lika positiva.

Vi behöver alltså klara, politiska signaler om vi ska få fart på den småskaliga slakten. Vi har också det som Bertil tog upp förut angående Swedish Meats uttalande: Vi är inte brevbärare längre. Hur ska vi klara en djurhållning i hela landet, särskilt uppe i Norrlands inland och ute i glesbygderna?

Ordföranden: Nu märkte alla att det blev väldigt långa och komplicerade frågeställningar och svar. Det är därför svårt att hinna med alla. Det är fem frågeställare kvar. Jag kommer att släppa in två till, och då har jag även tagit hänsyn till att olika partier ska få ställa frågor. Jag antecknar övriga så att ni finns med. Ni kommer inte att ramla bort, utan ni får väga in frågan under nästa pass eller ha den kvar till det samlande slutet.

Nu släpper jag in Jeppe Johnsson från Moderaterna och därefter Ann- Kristine Johansson för korta och koncisa frågor.

2006/07:RFR5

Jeppe Johnsson (m): Jag vill fråga om det som Åke var inne på. När man passerar Öresundsbron händer ju något. Jag tänker på alla charkuterier och gårdsslakterier, och jag är ganska ofta i Österrike. Det var mycket bra att du tog upp detta och vittnade om hur det faktiskt kan gå till i ett annat EU-land som inte är så olikt Sverige. Det var likadant när jag köpte ost på en gård i Frankrike. Det var alldeles fantastiskt, men jag tror inte att det hade gått i Sverige. Min fråga handlar alltså om just det som Åke tog upp: Vad kan vi lära av övriga Europa? De brukar väl inte dö i livsmedelsförgiftningar mer än vad vi gör? Några svar har jag fått. Jag tycker att det var väldigt engagerat, och vi måste ta till oss detta.

Ann-Kristine Johansson (s): Jag hade egentligen också en fråga om lagstiftning och regelförändringar. Jag har lyssnat på svaren vi har fått här och som jag tolkar det är det problem med att komma till tals, som Tor sa. Dialogen med myndigheterna är inte så bra. Stig pratade om att det skulle behövas en oberoende konsult som skulle kunna hjälpa till att reda ut detta. Jag känner att det är läge för attitydförändringar från myndigheternas sida, men det är det ju svårt att lagstifta om. Men jag skulle vilja ställa en fråga till både Livsmedelsverket och Jordbruksverket som ni kanske kan svara på sedan. Hur är attityden till och dialogen om det småskaliga? Kan man förbättra den ytterligare, eftersom det är det man efterlyser mer än direkt lagstiftning?

Jag har också en fråga till Eldrimner. Är det risk för att man tappar bort den hantverksmässiga kunskapen? Du har haft någon utbildning. Hur ser ni på framtiden när det gäller det?

Ordföranden: Frågorna från Jeppe Johnsson och Ann-Kristine Johansson uppfattade jag som ett medskick till den fortsatta diskussionen. Har jag uppfattat det rätt, Jeppe Johnsson?

Jeppe Johnsson (m): Egentligen är det ju myndigheterna som ska svara, för vi vet ju hur småskaligheten kan fungera i andra länder. Det kanske inte ges tid att svara nu, men vi kommer naturligtvis att följa frågan.

Ordföranden: Då är det ett medskick. Livsmedelsverket kan ha med det i själva föredragningen sedan. Då går ordet till Eldrimner.

Bodil Cornell: Kunskaper om småskalig, hantverksmässig förädling är väldigt viktiga. För det första är det väldigt viktigt att ta vara på de traditioner vi har och bevara dem till sista litern. Vi har jobbat en hel del, bland annat med ett speciellt projekt, Söka gammalt – skapa nytt, där vi tittar på gamla förädlingstraditioner och hur man kan lyfta dem till en förädling för den moderna män-

2006/07:RFR5

niskan av i dag. Det vi har gjort i Jämtland skulle vi vilja göra i hela landet. Det är just nu det ska göras om det ska vara möjligt.

För det andra är det också väldigt viktigt att man har den speciella kunskapen. Vi pratar om andra länder, och vi har lärt oss otroligt mycket av till exempel Frankrike när det gäller att göra ost. När vi började gjorde man en vit och en brun getost i Jämtlands län. Nu har man ett brett sortiment tack vare allt vi har lärt oss. Vi har även börjat titta på våra andra traditionella ostar och fått ett brett eget sortiment. Man skulle kunna göra på samma sätt på charkuterisidan om man bara löste den otroligt viktiga slaktfrågan.

Det finns alltså otroligt mycket spännande att göra, och det kan bli ett väldigt rikt Sverige!

Ordföranden: Det var en bra avslutning! Då går ordet till Maria Alarik från Hushållningssällskapet i Uppsala.

Maria Alarik, Hushållningssällskapet i Uppsala: Ärade ordförande, ledamöter och åhörare! Jag ber att få tacka för att Hushållningssällskapet i Uppsala har fått komma hit till den här utfrågningen. Det tycker vi är mycket roligt.

Jag har blivit utvald att föra vår talan och berätta lite om vår verksamhet och hur vi ser på småföretagande i livsmedelsproduktionen.

Jag heter alltså Maria Alarik. Jag jobbar med husdjursrådgivning och som projektledare, och jag har även jobbat en del med småskalig slakt och förädling. Jag har också jobbat en hel del med ekologiskt kött som verksamhetsledare i föreningen Ekokött, Sveriges ekologiska köttproducenter, och det är en bra övning för att få insikt i problemen för småskaligheten när det gäller till exempel kött.

Jag tänkte använda tiden till att berätta om tre exempel kring småskalig slakt som jag har kännedom om och har jobbat med. Jag vill också försöka belysa förutsättningarna för och svårigheterna med och vad det finns för önskemål från samhällets sida för att förenkla.

I nuläget har vi en kraftig utveckling mot storskalighet i lantbruket. Bland annat slakten och förädlingsindustrin internationaliseras. Vi hörde att Sveriges största slakteri nu har utländska ägare och att man inte längre kan garantera avsättning. Det är uppenbart att många producenter oroar sig över möjligheten att slakta över huvud taget, att det ska finns ett slakteri som kan ta emot deras djur. Det är en av anledningarna till att jag har jobbat med småskaliga slaktprojekt.

Konsumtionen av kött ökar, men den svenska andelen av köttproduktionen för att tillfredsställa den går hela tiden ned. Den är nu ganska låg jämfört med för 10–20 år sedan, då vi producerade det som svenskarna behövde och ville äta. Svenska konsumenter efterfrågar nämligen svenskproducerat och lokalproducerat och nu även ekologiskt kött. Vi har en stark internationell trend när det gäller lokala varumärken, småskalighet och även ekologiskt. Den trenden är stark i hela världen, inte bara i EU, utan även i andra länder. Vi har

2006/07:RFR5

i Sverige varit duktiga på ekologiska produkter, men det är många som springer om oss i den utvecklingen nu.

Vad ville då företagarna som ville satsa på detta? De måste höja sin lönsamhet och hade att välja mellan att bygga ut och bli storskaliga inom lantbruksproduktionen eller att satsa på att förädla och följa med varan ända ut till konsumenten för att ta hem pengarna den vägen. Småskaliga livsmedelsföretag har ofta utvecklats ur lantbruksföretag på landsbygden. Där finns en paradox: Småskalig förädling kräver ofta lite större volymer av primärproduktionen. Alternativet är att man skapar samarbetsprojekt, och för de företag vi har jobbat med var det så att kunderna fanns. Man hade utvecklat en marknad, men man hade produktionen i mellanleden. Där sviktade det. Och man ville försöka ta tag i den situationen med egen kraft, eftersom de storskaliga lösningarna inte var tillräckligt bra.

Vad gjorde vi då för att lära oss om detta? Vi gjorde en resa utomlands, som de andra vi har hört om. Det finns en hel del att lära. Vi åkte till Tyskland och fann väldigt mycket kunskap, kompetens och väldigt intressanta företag, bland annat dessa 8 000 slakteriföretag, även om de förvisso minskar även i Tyskland. Det finns ett tryck från den storskaliga handeln som gör att även de får det tuffare och tuffare att klara sig. Där är det väl snarare marknaden än myndigheterna som är problemet, skulle jag tro.

Men varför har de då lyckats? Det handlar mycket om traditioner. Det finns en lång tradition att hylla mattradition och småskalighet i dessa länder, medan vi i Sverige har en industritradition. Storskalig, teknisk industri är intressant. Mat ska vara billig. Det är liksom utgångspunkten.

Vi fann också att regelverket är detsamma, men från myndigheternas och kontrollmyndighetens sida har man en helt annan attityd. Man känner sina företag. Man litar på dem. De är mästare. De har fått ett certifikat på att de kan det här. Då litar man på det och gör kanske stickprov. Det finns ett förtroende för småskaliga livsmedelsproducenter som kanske saknas här ibland från myndigheters sida. Man är snarare misstrogen, tror jag, från många myndigheters sida. Eller så kanske det är dålig kunskap det bottnar i. Attityden är alltså viktig.

Vi åkte också runt i Sverige för att leta. Det måste ju finnas företag som har lyckats även i Sverige vid sidan av Eldrimner, och Jämtland, som är föregångare på det här området. Vi besökte tre företag i södra Sverige. Vi besökte till exempel Österö fårfarm, som är ett litet fårslakteri. De byggde 2001 ett eget slakteri för att det i Varberg lades ned. De har kombinerat sin lammköttsproduktion och förädling med att även ha upplevelser och att sälja skinnen, hantverket och hela kittet, så att säga. De har gjort ett fantastiskt jobb och tjänar pengar på det.

Vi besökte Mostorp, ett exempel på storskalig nötköttsproduktion. Man börjar med att slakta köttet och säljer i butiker i hela Halland. De har också lyckats ganska bra. Det är en ganska stor gård i botten, och det finns lite bättre förutsättningar när det gäller riskkapital. De har mycket fina produkter, och de utvecklar sig. De samarbetar också med den här Gudmundsgården. Det är

2006/07:RFR5

en tysk som har flyttat till Sverige och gör fantastiska charkprodukter som han säljer. Han föder upp egna grisar på råg, konstigt nog, slaktar på ett stort slakteri och tar sedan tillbaka och förädlar. Folk köar för att få handla. Han har nu gått ihop med Mostorp, och de samverkar om en butik också. Vi fick väldigt mycket inspiration från de här företagen, som var otroligt framgångsrika. Vi såg att det går att lyckas i Sverige.

Vad vi lärde oss gällande framgångsfaktorer är att man måste ha en hög kompetens och vara tusenkonstnär. Det är driftiga entreprenörer. Man måste vara envis, gå mot strömmen och våga. Man måste ha tillgång till riskkapital. Stabil ekonomi i basproduktionen är viktigt. Det är viktigt att ha ett stabilt lantbruksföretag i grunden så att man kan vara någorlunda trygg ekonomiskt. Förmåga att kommunicera med myndigheter och samarbetspartner är också viktigt. Det handlar väldigt mycket om kommunikation. Det handlar vidare om duktiga medarbetare. Ofta sliter man ut familjen först, och sedan anställer man. Man måste också vara en bra arbetsledare och en bra arbetsgivare. Det är inga små krav som ställs på en sådan här egen företagare, en liten, småskalig livsmedelsproducent.

Vi jobbar med några aktuella projekt. Jag tänkte nämna de tre företagare som nu är inne i den här processen att försöka satsa på ett eget slakteri. Ta- vastboda skärgårdsslakteri är ett exempel. Det stod klart, efter en väldigt snabb process, redan i höstas, då de började slakta lamm. Det är fyra delägare i det här projektet. Det är en lantbrukare, en djurhållare, en slaktare och en riskkapitalist, en hemflyttad företagsledare som har lite kapital som han kan sätta in i verksamheten.

De kombinerar de kompetenser som behövs, och deras affärsidé är att ta sig an skärgårdsslakten. I skärgården har det verkligen saknats ett slakteri. Det i Stockholm lades ned. Man får köra långa vägar. Den här bristen på slakteri har nästan omöjliggjort djurhållning i Stockholm skärgård. Nu har man slakteriet, och det är fantastiskt. Att det har kommit till stånd så snabbt tror jag beror på den här samverkan. Man behöver kanske vara fyra stycken för att dra i det här. Närheten till storstaden och det unika läget är en viktig del av affärsidén.

Sedan har vi andra pågående projekt som vi har jobbat med. Det är Åby gårdsbutik, som har styck- och charkanläggning och där man hela tiden är lite orolig för Uppsalaslakteriet, om de ska lägga ned. Vad gör man då? Då måste företagaren bygga. Han har hållit på länge, och har vuxit ur sina lokaler. Det som är intressant med hans företag är att han har en fantastisk utveckling. Försäljningen under 2000-talet har ökat med 15–20 % om året, och det fortsätter hela tiden.

Han har god efterfrågan. Han har byggt ut sin djurproduktion. Han slaktar gris, nöt och lamm från egen gård. Det finns egentligen ingen begränsning i försäljningen. Begränsningen ligger i lokaler och resurser. Hans svårighet är att ha tid med företagsutveckling och att skaffa riskkapital. Det är tufft, och han är inte framme än. Han har fått förädlingsstöd men det räcker inte riktigt

2006/07:RFR5

heller. Han är på gång. Sedan är också kompetensutveckling mycket viktigt i hans företag. Han måste ha medarbetare med hög kompetens.

Ett annat exempel är Skebo slakteri, trädgård och orangeri. Det ligger ute i Skebobruk. Det är en lantbrukare som har utvecklat detta ganska snabbt. Han har köpt en konferensanläggning där ute. Han har också haft problem med slakten inne i Uppsala. Det har inte fungerat. Han har haft marknaden klar. Han har dels sin egen konferensanläggning, där han kan sälja köttet, dels andra kunder. Men det är som sagt mellanleden han måste lösa på sin gård. Hans styrka är ju att han har en unik affärsidé med en ekologisk produktion genom hela kedjan. Han har verkligen satsat på miljövänlig produktion, på att minimera transporter och på att uppnå kretslopp på den här gården.

Han kommer att sätta spaden i jorden inom några månader, och han kommer också att utveckla en trädgårdsanläggning och sådana saker. Hans svårighet är att det saknas tid, och också riskkapital. Framför allt upplever han myndighetskontakterna som otroligt tidsödande och jobbiga. Han måste valla delegationer från en massa olika verk och kommuner runt på sitt företag och lägga väldigt mycket tid på det. Han har väntat två år på bygglov för att det är krångel. De flesta i trakten vill, men sedan är det en som inte vill att han ska bygga slakteri. Då är det ett tricksande för att komma i gång. Nu är det väldigt nära, och han har i alla fall fått sitt bygglov.

Sedan ska jag bara nämna att vi inom HS har varit med i andra projekt. Vi har Skärgårdssmak och Livsväx, och vi håller på att försöka bygga upp ett resurscentrum för lokala livsmedelsproducenter i Dalarna och Gävleborgs län.

För att sammanfatta svårigheterna och flaskhalsarna för att komma i gång med de här småskaliga företagen, till exempel köttföretagen, är det svårt, när man söker mervärden med lokalproducerat och ekologiskt, att kombinera med de stora kanalerna. De stora slakterierna har väldigt svårt att hantera särhållningen. Det kostar helt enkelt för mycket att anlita dem. Det behövs småskaligt vid sidan av det storskaliga. Handel och förädlingsindustri, Ica och även Coop, som vi sade, är jätteintresserade av lokala produkter, men det är ganska svårt att komma in där med sina små flöden. Det är ofta för lite varor och väldigt höga krav. Man måste ha allt möjligt. Det vet Stig, som har kört runt och sålt till butiker. Det är inte helt lätt att komma in där även om båda parter vill.

Distribution och logistik är knepigt att lösa för landsbygdsföretag och småskaliga företag. Det är väldigt mycket arbetstimmar, och mycket av tiden går åt till administration och byråkrati. Ni har ju hört goda exempel på det här. Det måste förenklas. Sedan har man också likviditeten i starten. Man får börja betala avgifter innan man har fått in en krona på sina produkter, och det är väldigt tufft. Man skulle behöva anstånd med att betala alla sina avgifter – eller så skulle man ta bort dem. En svårighet är att de här småskaliga företagen aldrig bygger upp en bra ekonomi. De bygger inte upp eget kapital. Ekonomin är för svag hela tiden. Då kan de inte växa.

Så vad kan samhället göra? Vi skulle önska att det var färre myndigheter som var involverade. En företagare ska inte behöva prata med fem myndighe-

2006/07:RFR5

ter och ta del av fem lagstiftningspaket. Man måste ha mellanhänder eller någon som, så att säga, hjälper företagaren att ta sig igenom den här muren. Det skulle kanske också bidra till lika tolkning. Ofta kan man få en myndighet som säger: Så här får du inte göra. Och så kommer det en annan myndighetsperson och säger: Det som han sade är fel. Det är något annat som gäller. Så får det ju bara inte vara.

Sedan har vi punkt tre, handböcker. Att göra en handbok i småskalig slakt är nog bra. Jag tror att det kan vara ett sätt att hjälpa den som behöver ha lagstiftningen förenklad för sig. Sedan handlar det om förbättrad attityd hos myndigheterna. Det är väldigt viktigt, och där handlar det ju om personerna. Men den här attitydförändringen måste komma uppifrån. Man måste lyfta livsmedelsföretagens status, och man måste ha ett förtroende för dem.

Beträffande det där med att anställa finns det ett motstånd hos ensamföretagare mot att bli arbetsgivare. Det är väldigt tufft. Allt som kan underlätta att anställa och underlätta ansvaret för att ha en anställd när man är en liten arbetsgivare är också viktigt. Sedan behövs det riskkapital och företagsstöd för att få i gång det här småskaliga. Alla företag har ju varit små i början. Det är otroligt viktigt för samhället att investera i de småskaliga företagen för att få dem att växa till att bli stora företag som genererar skatteintäkter. Sedan behövs det utbildning, konsulttimmar och företagscoach. Jag avslutar med att säga: Höj statusen hos livsmedelsföretag till samma nivå som teknikföretagen har i vårt land! Offentlig anbudsgivning måste också förenklas.

Ordföranden: Tack så mycket. Då går ordet till Tina Ehn, Miljöpartiet, för en fråga och därefter till Claes Västerteg, Centerpartiet.

Tina Ehn (mp): Jag kommer från västkusten, och där finns det ju ett antal intressanta projekt när det gäller just uppfödning av djur. Produktionen som vi har i dag, den traditionella, har ju styrts av ekonomisk effektivitet och billiga livsmedel; rationellt och effektivt. Men nu har vi ett annat samhälle, där människor frågar efter hälsosam mat, etisk djurhållning och ett öppet, tillgängligt landskap. Det finns en längtan tillbaka till att veta vad det är man äter, var det kommer ifrån och hur produktionen går till. Därför har den småskaliga produktionen en stor fördel.

Man börjar ofta sin verksamhet utifrån en idé om att man vill göra något som är betydelsefullt för en själv, för trakten och för miljön. Man tar stora risker. Vi hörde tidigare om riskkapital. Det handlar också om grundtrygghet och sådant. Men så möts man också av de här lagarna och paragraferna om livsmedelshanteringen. Jag har stött på exempel på människor som har hållit på med det här och som kanske inte tycker att själva lagstiftningen är problemet utan hanteringen sedan. När man är producent får man väldigt varierandebemötande. Det kan gälla den kommunala livsmedelshanteringen. Det här är ett problem. Det får inte vara så svajigt, att man bemöts på så olika sätt i

2006/07:RFR5

olika kommuner, till exempel. Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att någon kunde reflektera över.

Vi hörde också om det här med handel och logistik, Svensk Dagligvaruhandel, och att det också är ett jättestort problem. Är du lite småskalig har du väldigt svårt att komma ut i dagens dagligvaruhandel. Det kanske jag också kan få någon som vill svara på.

Claes Västerteg (c): Min fråga har beröring med det som Tina var inne på i slutet. Vi har ju representanter för Svensk Dagligvaruhandel här. Jag tycker att det skulle vara mycket intressant om ni kunde utveckla och beskriva vart ni är på väg. Hur ser ni på möjligheterna att få in en större andel lokalt producerade livsmedel och småskalig produktion? Bodil gav ju en liten hint om att det skulle vara en så kallad antikrunda. Det kunde vara lite intressant att veta: Vad är era visioner? Vad ser ni för möjligheter?

Ordföranden: Vi har också Jacob Johnson, Vänsterpartiet.

Jacob Johnson (v): Vi har hört om de problem som företagen har med många inblandade myndigheter och komplicerade regelverk. Jag uppfattar att det är den frågan ni sätter främst. Då vill jag fråga närvarande myndigheter om det pågår någon utveckling av ett myndighetsgemensamt IT-stöd för de här småskaliga företagen i enlighet med konceptet one stop shop, alltså att det ska finnas en tjänst där man via Internet kan få ett stöd och förenkla tillvaron.

Ordföranden: Svensk Dagligvaruhandel har fått några frågor. Någon som känner sig manad?

Peder Larsson, Svensk Dagligvaruhandel: Gärna det. Jag vill säga att framtiden för lokala produkter och lokal produktion definitivt är ljus. Det finns en stark konsumenttrend och ett kundönskemål som vi naturligtvis måste tillgodose, så vi säger: Välkommen! Men vi inser också att det här inte alltid är så lätt. Handeln i dag handlar väldigt mycket om distribution. Vi har ett land som är väldigt långt och avlångt, men vi tror ändå att möjligheten finns. Ibland måste man bara tänka lokalt och inte nationellt. Många av de här lokala producenterna vill inget hellre än att komma in på Ica, Coop, Axfood eller Bergendahls. Men man kanske ska tänka så här i stället: Jag tar mig in på den lokala butiken. För handeln är lokal. Det skulle kunna vara ett tips till dem som jobbar med detta.

Vi ser också att det här är en trend som inte bara är svensk, utan den gäller naturligtvis hela världen, inte minst Europa. Vi har faktiskt inom det företag som jag kommer från, Ica, konstaterat att vi behöver ge hjälp till de här lokala producenterna. Vi kommer inom kort att titta på möjligheten att kanske till och med inrätta en egen tjänst som bara får till uppgift att ta hand som små,

2006/07:RFR5

lokala leverantörer som kommer till oss för att slussa in dem i vårt företag. För vi är också ett företag som har många olika delar. Vi tror att vi kanske behöver en person som man kan vända sig till. Det kan också vara ett tips till myndigheten.

Egna märkesvaror är en annan möjlighet. Ibland hör vi i diskussionen och debatten att egna märkesvaror skulle vara ett hinder. Jag säger precis tvärtom. Det här är en möjlighet för lokala, kanske lite mindre, producenter att i stället för att bygga ett eget varumärke bli en egen märkesvaruleverantör till någon av kedjorna i landet. Det är en möjlighet. Dessa tre goda möjligheter skulle jag vilja skicka med.

Tor Norrman: Det var intressant att vi kom in på handeln. Eldrimner har under flera år i samband med sina höstseminarier haft ett stort seminarium som heter Særimner, där vi har haft debatt med handeln om just de här frågorna. Den respons vi har fått från handeln under de här debatterna har varit väldigt fattig. Den senaste debatten, i höstas, handlade om EDI-handel och egenkontroll, alltså HSTCP-frågor. Det resulterade faktiskt i att folk i panelen tyckte att var man så liten att man inte klarade av de här sakerna fick man stå sitt kast.

Nu är det ju så, det har jag uppfattat under åren när jag har haft kontakt med handeln, att personer inom de stora butikskedjorna inte har samma åsikter när det gäller det här. En del är väldigt vältaliga och intresserade medan andra inte alls kan begripa hur det här ska gå till. Där finns det alltså fortfarande mycket att göra, och vi hälsar ju verkligen handeln. Vi tar gärna emot den och diskuterar de här frågorna. Det är jätteroligt att Ica har intresserat sig här på slutet enligt det som Bodil sade.

Själva har vi blivit väldigt utsatta för de här moderna företeelserna. Vi har till exempel till höga kostnader tagit emot andra kontrollanter av vår egen kontroll än kommunens för att butikerna ska vara nöjda. Det kostar ju jättepengar. Detta påstår de olika representanterna för handeln att man är intresserade av att införa överallt, att man inte ska nöja sig med kommunernas kontroll. Det ska i stället komma andra människor, som kostar mycket pengar, för att ta hand om den här kontrollen trots att de ska kontrollera samma sak som kommunerna gör. Det är mycket märkligt.

EDI-handeln kostar kolossala pengar att införa i ett litet företag. Det är datoriserade saker. Det handlar om logistik och hela kedjan från order till fakturering som ska in på datan. Det har Konsum Nord redan infört. De tar inte emot några småskaliga producenter som inte kan ställa upp på systemet. Är man då en dam som tillverkar 200 liter saft om året förstår ni att det helt enkelt är omöjligt att få komma ut till sin lokala butik.

Ordföranden: Jacob Johnson hade också en fråga, som gällde IT-stödet och myndigheterna. Efter kaffet är det representanter från både Nutek och Livsmedelsverket som har föredragningar. Då skickar vi med den frågan, så att ni

2006/07:RFR5

får ta upp Jacob Johnsons fråga också. Då ser ni på programmet att det nu är kaffepaus. Då håller ni tiden så att ni är här och sitter i era bänkar tills vi ska börja klockan tjugo i, så fortsätter vi den här intressanta utfrågningen efter kaffet.

Lars Nyberg, Nutek: Huvudsyftet med vårt pass är den mätning som vi har gjort på livsmedelsområdet. Men jag vill sätta in det i ett lite större sammanhang.

Nutek har regeringens uppdrag att verka som regelförbättringsmyndighet. Det gör vi på flera olika sätt. Dels mäter vi de kostnader som regelverk, lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd förorsakar företagen och sätter pengar på det. Det är resultatet av denna mätning som Pernilla ska berätta om. Vi har också uppgifter när det gäller de konsekvensanalyser som myndigheter ska göra innan de sätter regler i verket. Man ska veta vilka konsekvenser det får för företag, framför allt för mindre företag. Vi följer upp det arbetet. Vi har inte någon rätt att stoppa regler och förordningar, men vi kan påpeka för myndigheten att det kanske inte var så välbetänkt att göra just på det viset. Vi har utbildning i föreskriftsskrivande för myndigheterna och en mängd sådana saker som alla syftar till att göra vardagen drägligare för små företag. Vi har mätt jordbruksområdet, fiske och skog. Vi har mätt arbetsrätten och flera områden som vi vet är betungande för framför allt mindre företag.

Det var en inledning till den djupare betraktelse över livsmedelsområdet som Pernilla ska göra.

Men vi fick också en direkt fråga om vi har gjort eller har planer på att göra något IT-system eller liknande för företag inom denna bransch och sektor. Det har vi inte. Däremot har vi på Nuteks initiativ inlett ett samarbete med Bolagsverket och Skatteverket så att den som ska starta ett företag kan göra det enkelt och smidigt på nätet. Man ska kunna lämna uppgifter en gång som sedan återanvänds av andra myndigheter. Man ska ha ett eget ”konto” på nätet där den person som startar företag kan lagra uppgifter och sedan återanvända dem så att man inte behöver skicka till olika myndigheter i flera omgångar. Detta jobbar vi med. Vi har dessutom en tjänst på nätet som kallas Företagarguiden. Vi på Nutek är ansvariga, men ett 70-tal myndigheter ingår. Har man som företagare en fråga ställer man den till Företagarguiden och systemet hittar den myndighet som kan svaret. Det ska man inte behöva kunna som företagare. Det intressanta är att få rätt svar på sin fråga. Men vi har inget specifikt för livsmedelsområdet.

Pernilla Lundin, Nutek: Jag ska berätta om resultaten av den mätning som Nutek har gjort av lagstiftningen på livsmedelsområdet. Jag kommer från ett företag som heter Ramböll Management. Vi jobbar med samhällsanalys, och vi gör dessa mätningar tillsammans med Nutek. I arbetet på livsmedelsområdet har vi också fått god hjälp av Livsmedelsverket, alla branschorganisatio-

2006/07:RFR5

ner och många företagare ute i landet som har gett oss mycket bra material att jobba med.

Det som vi kommer att fokusera på är resultaten, men innan vi gör det kan det vara bra att relatera till vad det är för resultat som vi pratar om och vad det är som vi avser med att mäta administrativa kostnader, för det är inte riktigt alla regler. Det som är mätt i denna typ av studie är administrativa kostnader. Definitionen på det, som vi använder, är de kostnader som företagen har för att upprätta, lagra eller överföra information eller andra uppgifter. Kostnaderna ska ha föranletts av krav i lag, förordning, myndigheters föreskrifter eller anvisningar i allmänna råd. All lagstiftning gås igenom, och man letar efter krav på att företagen ska upprätta, lagra eller överföra någon typ av information, antingen till myndighet eller tredje part, det vill säga konsument eller någon annan som företagen samarbetar med. Med företag som ingår i studien menar vi en juridisk eller fysisk person som bedriver näringsverksamhet. Offentliga institutioner, som också berörs av liknande lagstiftning, finns inte med i de populationer som vi räknar upp kostnader på. Det är bara kostnaderna för svenskt näringsliv som mäts.

Jag tänkte också säga något kort om den metod som används. Det är en internationellt tillämpad metod för regelförbättring. Den utvecklades i Holland för ett antal år sedan. Den har spridit sig till de flesta europeiska länder. Från och med i år använder även EG-kommissionen metoden för att jobba med regelförbättringar. Nutek använder samma metod på alla områden så livsmedelsområdet är bara ett område, precis som Lars sade. Alla områden mäts.

Jag ska säga något metodens karakteristika. Det är en processinriktad kvalitativ metod. Vi jobbar med att sätta tid på den tid som företagen lägger ned på att utföra och leva upp till ett krav i lagstiftningen. Vi gör det för enskilda krav, och vi går igenom varje moment som företagen har i den processen och sätter tid på varje litet enskilt moment. Det som är bra med detta är att när vi mäter varje enskilt krav enligt standardkostnadsmodellen kan vi identifiera var i lagstiftningen som det finns problem. Då kan vi lätt hitta var det kostar mycket pengar, vad man ska fokusera på och var försök till förändringar ska prioriteras. Redan när vi gör mätningen kan vi plocka ut förbättringsförslag på enskilda krav. I och med att vi går igenom moment för moment kan vi se att det är en viss del på en blankett som är problematisk och som tar tid. Därigenom kan vi komma fram till förbättringsförslag – som till exempel att om den informationen tas bort så kan kostnaderna för företagen sänkas.

Sammantaget kan man också göra ex ante-bedömningar när man ska gå in med en ny lag. Använder man denna metod kan man se hur mycket det kommer att kosta företagen. Man kan också räkna ihop alla krav och få en totalsumma, ett index, som man sedan kan följa över tid och se om man gör några förbättringar eller inte. Nutek gör kontrollerade uppdateringar för att se hur kostnaden utvecklas över tid.

Det som är bra med att det är en internationellt använd metod är att vi kan göra jämförelser med till exempel andra länder som också har EG-

2006/07:RFR5

lagstiftning. Vi kan se om samma typ av lagkrav i EG-lagstiftningen har samma typ av tidsmässigt utfall i de olika länderna.

Nu går vi över till resultaten på livsmedelsområdet. Indexmässigt var den totala siffran som vi fick fram när vi räknade upp detta att svenskt näringslivs totala administrativa kostnad per år på livsmedelsområdet är 8,4 miljarder kronor. Då ska man komma ihåg att definitionen av livsmedelsområdet är lagar som faller under Livsmedelsverkets ansvarsområde. Som vi berättade finns det även andra områden, såsom jordbruksområdet och arbetsrätten, men det är inte denna kostnad. Detta avser lagar som faller under Livsmedelsverkets ansvarsområde.

Det är intressant att se att merparten av kostnaden faller på att fåtal krav. Det finns ungefär 400 krav i mätningen och de 10 mest kostsamma utgör 99 procent av alla kostnader i mätningen. Jag återkommer till det.

Vilka områden är då framträdande kostnadsmässigt? Vi har definierat det i tre områden.

Det första kallar vi hygien- och riskhantering. Det är olika lagkrav som relaterar till spårbarhet, till att man ska ha HACCP-planer och till att man ska godkänna och registrera sin livsmedelsanläggning.

Det andra området är offentligt kontroll, alltså den tid som företagen lägger ned på att bistå vid inspektion och provtagning.

Det tredje området är märkning, alltså all den tid som företagen lägger ned på att se till att de märker sina produkter på ett sätt som överensstämmer med den lagstiftning som finns.

Varför tar dessa tre områden så mycket av kostnaden? Varför är det de som kostar något för företagen?

Framför allt berör de många företag. Nästan alla dessa lagkrav är mer eller mindre riktade till samtliga företag som hanterar livsmedel. Populationerna för dessa lagkrav är mycket stora. Därför blir kostnaden för svenskt näringsliv totalt mycket stor. Det är också så att lagkraven är återkommande processer. Det är inte något man gör kanske bara en gång om året eller en blankett man skickar in vart femte år för att rapportera något, utan egenkontrollprogram och HACCP dokumentarer man och arbetar med varje dag. Märkning är också något som man håller koll på löpande, när man tar fram nya produkter.

Det är inom dessa områden som företagen har gett många förbättringsförslag. När vi gör arbetet med mätningarna ingår att vi dels tidsätter kraven, tar fram indexet och tittar var i lagstiftningen som det finns problem, dels ber vi företagen konkretisera och försöka säga vad myndigheterna skulle kunna göra för att förenkla för dem.

Utifrån vår studie har vi uppfattat att det framför allt är ett av dessa tre områden som har haft implikationer för småskalig verksamhet. Det är hygien- och riskhanteringsområdet. Tittar man på de olika delar som ingår där, som till exempel godkännande av livsmedelsanläggning, har många mindre företag sagt att eftersom det inte finns någon möjlighet att vid till exempel en utbyggnad av en anläggning få en bedömning av om man kommer att få den godkänd som livsmedelsanläggning när den väl är byggd är man inte så villig

2006/07:RFR5

att ta risken att investera en massa pengar och inte veta om den blir godkänd som livsmedelsanläggning. Man upplever också att man under vägens gång har svårt att få råd från myndigheterna för att få reda på vad som krävs och hur man ska göra för att livsmedelsanläggningen ska bli godkänd. Då väljer man kanske ibland att inte gå vidare med en investering för man vill inte ta risken att investera och sedan inte kunna utnyttja det som man har investerat i.

Det har skett mycket förändringar i lagstiftningen på livsmedelsområdet. Den nya lagstiftningen är målstyrd. Det är tänkt att man ska kunna vara flexibel. Men företagen upplever att än så länge har detta inte riktigt slagit igenom. Det finns inte så många förslag på alternativa lösningar, utan när det kommer någon som ska godkänna är denne ganska handboksfast. Kraven är ganska hårda på vad som gäller. Även om de småskaliga företagen tycker sig kunna visa att det går att göra på andra sätt och uppnå samma livsmedelssäkerhet känner de att flexibiliteten kring det är liten. För att kunna expandera måste man tillmötesgå vissa krav, och det kräver kanske stora investeringar. Ett exempel kan vara någon som förädlar fisk på en fiskodling och vill använda samma frys för olika typer av produkter. Man tänker sig att man kan använda förslutna behållare för att särskilja de olika produkterna, men lagen kanske tolkas så att det måste finnas olika frysar för varje typ av produkt. Det kräver en investering om man måste bygga ut för att över huvud taget kunna expandera och ta in en ny produkttyp. Man väljer kanske att inte göra expansionen eftersom man inte vill investera i en utbyggnad av sin anläggning.

HACCP är ett annat område där man ser problem för små företag. De stora företagen uttrycker att de tycker att kvalitetssystem och HACCP är ganska bra för dem. Det ligger i linje med det kvalitetsarbete som de redan gör. Att man löpande journalför verksamheten är ett sätt för den som är kvalitetsansvarig att övervaka den verksamhet som sker. De mindre företagen är lite kritiska till att deras livsmedelssäkerhet ska bedömas utifrån hur väl de kan teoretisera, dokumentera och beskriva vad de gör. De skulle hellre ha färdighetsprover så att de kan visa sin kompetens praktiskt och inte teoretiskt. De känner också att det går åt mycket administrativ tid till att hela tiden journalföra sin verksamhet. De känner att de övervakar sig själva och att det inte är någon garanti. De tycker att de kan fylla i vad de har gjort i slutet av dagen och inte löpande under tiden. Bara att de journalför ger ingen garanti att de har tvättat en maskin till exempel. Det ger ingen garanti för att de har gjort det utan det kan man göra ändå. De vet att de måste göra det, och de har starka incitament att ha säkra livsmedel för att överleva på marknaden.

Spårbarhet är ett annat område. Man tycker framför allt att lagstiftningen är lite otydlig när det gäller vad som krävs. Det börjar utvecklas en praxis där de små företagen också tar på sig ganska komplicerade affärssystem som de stora företagen kanske har använt tidigare när de har arbetat med spårbarhetsfrågor. Det blir ett hinder för etablering om man måste ta på sig stora kostnader för att utveckla avancerade affärssystem för att klara sin spårbarhet. Det efterfrågas en tydlighet kring vad som egentligen krävs av de mindre företagen.

2006/07:RFR5

Det finns en tydlig potential till regelförbättring kring dessa frågor och problem. Det är en ny lagstiftning, och man har inte kommit så långt kring tolkning och tillämpning ännu. Det finns en öppning för att hitta ett sätt att jobba med en mycket flexibel tillämpning. Det som vi vill skicka med är att det krävs riktlinjer och kompetens. Även om det är en flexibel lagstiftning behöver företagen veta vad det finns för vägledning och så vidare. De vågar inte ta risken att göra fel. De måste få handledning. Den som bedömer behöver också en vägledning för att avgöra hur flexibel man kan vara. Annars vågar man kanske inte att ta risken att vara ansvarig för bedömningen. Då säger man hellre nej än ja till något som man känner sig osäker på.

Jag tänker lite kort beröra några andra områden där det inte har kommit fram lika stora skillnader mellan små och stora företag, men där mätningen ändå har gett resultat.

Offentlig kontroll ger administrativa kostnader för företagen när de ska bistå vid kontrolltillfället. Tre förslag har kommit fram från företagen. Man vill bland annat se en centraliserad organisation av kontrollen. Man vill få en mer likartad kontroll i hela landet och öka kompetensen hos dem som utför kontrollen. Där har bland annat småskaliga verksamheter sagt till oss att det saknas kompetens för hur en småskalig verksamhet bedrivs. Vore det centraliserat och några skulle vara specialiserade på småskalig verksamhet skulle vi vara i ett helt annat läge i dialogen med dem, och vi skulle få helt andra typer av anmärkningar. De skulle också lättare kunna göra flexiblare bedömningar.

Huruvida en kontroll ska göras eller inte ska utgå från en riskbaserad bedömning. Många företag har sagt att om man har fått ett bra omdöme i en tidigare kontroll vill man gärna att frekvensen för hur ofta man kontrolleras sänks. Det reducerar också tiden som företagen lägger ned.

Om företaget har blivit väl bedömt borde det också göra att man kan ha färre kontrollbesök under de kommande åren. Stora företag har också sagt att de har många externa parter som gör kontroller för olika certifieringar, och de känner att myndigheterna skulle kunna utnyttja den kontrollen på ett annat sätt för att slippa göra samma kontroll två gånger.

Även här är det viktigt att man hittar ett nytt system för lagstiftningen så att man ger riktlinjer. Det får inte bli så att den ökade flexibiliteten gör att man i vissa delar av landet är flexibel och i andra delar hård. Man måste se till att man hittar en jämvikt i det här.

Det tredje området som har kommit fram är märkning. Här kan man generellt säga att företagen är ganska nöjda. De tycker att det fungerar bra och de har förståelse för det hela. Företagen har identifierat två problem i mätningen. De skulle vilja ha lite mer vägledning om regler för beteckning. De lägger mycket tid på att säkerställa att de har rätt beteckningar. Det är ganska utspritt i lagstiftningen när det gäller vilka regler som gäller och så vidare. Företagen vill även skicka med till myndigheterna att ändringar av märkningsregler är kostsamma.

2006/07:RFR5

Inger Andersson, Livsmedelsverket: Fru ordförande! Ärade ledamöter! Mina damer och herrar! Det är både svårt och enkelt att komma som sista talare. Många av de frågor som har ställts hade jag tänkt att beröra lite grann i mitt anförande, och nya har kommit till. Det kanske blir lite ostrukturerat, men jag ska försöka samla upp så mycket som möjligt under mina 15 minuter.

Jag tycker att det är roligt att få vara här och att frågan lyfts upp och ges den här uppmärksamheten. Det småskaliga är viktigt för konsumenterna och även för oss.

Jag ska börja med att prata lite grann om den första bilden jag visar här. Småskalig livsmedelsproduktion är en komplex fråga att prata om eftersom man kan fråga sig vad det är för någonting. Enligt svenskt språkbruk kan man bilda sig en uppfattning om vad vi menar med småskalig produktion. Men det har funnits olika regelverk och det görs olika definitioner beroende på vilket statistiskt material man går in i. Det kan handla om att man ska ha upp till 49 anställda. I så fall är de flesta svenska livsmedelsindustrier småskaliga om man jämför med andra länder. Det kan gälla det gamla måttet med 7,5 ton färdig vara per vecka i produktion. För det har ett visst regelverk gällt, och så vidare. Vi behöver inte gå in på det.

Vad jag vill säga är att i det nya hygien- och kontrollpaketet finns inte småskalighetsbegreppet definierat. Där handlar det om det målstyrda och risken i verksamheten, som jag vill komma till sedan. Vår uppgift är primärt att jobba för konsumenterna och att ha konsumentperspektivet. Vi har tre huvuduppgifter. Vi ska jobba med säker mat och minska riskerna med maten. Då är det ingen skillnad i vårt arbete om det hela är storskaligt eller småskaligt. Förutsättningarna för dem som producerar och tillverkar är annorlunda, men utgångspunkten och det slutgiltiga målet är att det ska vara säker mat.

Flera av er har varit inne på att det är målstyrning som gäller i det nya hygien- och kontrollpaketet, med de krav som det ställer. Jag har i många andra sammanhang när jag har pratat om det här sagt att det nya hygien- och kontrollpaketet verkligen är ett paradigmskifte. Det ställer nya krav på oss som central myndighet, på de kommunala inspektörerna och på producenterna. Det innebär en flexibilitet. Det ligger i målstyrningen. Då går man ifrån det detaljreglerade. Man ska jobba med bra system som är hållbara och som går att följa upp inte bara vid det enstaka tillfälle då inspektören står där ute. Det ska vara ett system som ger just säker mat för konsumenten i ett längre perspektiv.

Flexibiliteten innebär, som det står i lagstiftningen, beteckningar där så är möjligt och att man ska göra bedömningar utifrån gällande förutsättningar. Man pratar om geografiska förutsättningar och nationella särdrag. Jag kommer tillbaka lite grann till det.

Kontrollen ska vara riskbaserad. Det innebär också någonting nytt. Tidigare pratade vi mycket om ett livsmedelsföretag – ett besök. Då var det bra. Om man hade fått det här besöket så var det fixat och klart. Men nu säger vi så här med det nya riskbaserade: Liten risk i verksamheten och liten omfattning ger en liten kontrolltid. Om man sköter sig bra och kan visa upp att man har en

2006/07:RFR5

bra erfarenhets-record över tiden så ger det också sett över tiden mindre kontrolltid. Det är någonting som är nytt i det här.

Vi har flera gånger under dagen varit inne på att det här är gott och väl, men att man tillämpar lagstiftningen lite olika i andra EU-länder. Jag kommer tillbaka till att utgångspunkten är säker mat. Det finns ett EU-harmoniserat regelverk. Med detta som bas måste de nationella myndigheterna ta ansvar för vilka avsteg de vill göra. Men jag vill också säga att vi har mycket samarbete såväl i Norden som med andra europeiska kolleger. I dag är till exempel vår avdelning för kommunstöd, som ger kommuninspektörerna på kommunal nivå stöd, i Tyskland för att följa upp och få erfarenheter av hur man jobbar där.

Mycket av dagens prat har handlat om slakt. Här börjar det bli lite komplicerat. Det jag sade tidigare om målstyrningen och att det finns en flexibilitet gäller förstås – men inte för slakt, det vill säga livsmedel av animaliskt ursprung. Där är det en detaljreglering som egentligen inte är moderniserad i samband med det nya hygien- och kontrollpaketet. Här kommer vi lite grann till den första kollisionen. Vi har en detaljreglerad lagstiftning för hur besiktning av levande djur ska se ut, hur kropparnas organ ska besiktigas och så vidare. Där har vi liten möjlighet, om någon alls, att gå ifrån det.

När det gäller nationella undantag som den nya lagstiftningen möjliggör ska de notifieras. Det är inte bara så att vi kan tycka att det här är ett nationellt undantag, utan de ska beskrivas, notifieras och godkännas av samtliga medlemsstater. Vi har gjort det i ett antal fall med nationella särdrag typ strövrensslakt, utomhustorkat kött, snarad ripa och fäbodtillverkning av mejeriprodukter. Jag tror att vi själva har bidragit till att skapa nästan en myt om att med den nya målstyrda lagstiftningen är egentligen allt möjligt bara man vill. Men så är det inte. Jag tror att vi måste ha med oss det i bakhuvudet, inte minst när vi jämför oss med andra länder.

Målstyrning ställer nya krav. Vi har varit inne på att det ställer nya krav på oss alla. Vi – jag och ni och alla som producerar – vill att vi ska ha en likvärdig tillsyn i landet. Just i det paradigmskifte som vi befinner oss i med en ny lagstiftning behöver ändå inspektörerna en form av guidning. Vi har tagit fram vägledningar för kontrollmyndigheterna så att de på något sätt genom dem kan stämma av sina tillämpningar och bedömningar. Vi har varit sena dels av resursskäl, dels därför att vi har inväntat ytterligare besked från kommissionen och så vidare. Men det finns vägledningar, och det finns vägledningar också för småskalig produktion.

Men när det gäller den kommunala nivån säger jag i alla sammanhang – och det vill jag göra här också – att möjligheten att man på den nivån samverkar mellan nämnderna och att man jobbar med att en inspektör har uppdrag att jobba i flera kommuner är jätteviktig. Jag tycker också att det är ett sätt att möjliggöra likvärdig behandling av den småskaliga produktionen. Det är speciella förutsättningar som gäller där.

Branschriktlinjer gäller företagarna och företagarnas organisationer för att kunna kompetensutvecklas och att ta fram ett bra stöd för företagarna. Det

2006/07:RFR5

som är viktigt att veta är att på de ställen och i de branscher där man har tagit fram branschriktlinjer ska den kommunala myndigheten känna till det. Den ska utgå från det i sin bedömning.

Därför är det kul att höra det som Bodil från Eldrimner har tagit upp med det positiva arbete som har utförts med att ta fram branschriktlinjer såväl för småskaliga mejeriprodukter som för annat. Andra saker är också på gång – bär, chark och så vidare. Småskaliga producenter går samman. Vi bidrar; det är vår uppgift. Vi gör det gärna. Det är ett sätt att kompetensutveckla och det är ett sätt att bidra till likvärdig bedömning sedan när myndigheterna är ute.

Det finns ett antal branschriktlinjer på vår hemsida. De innehåller mycket matnyttigt. En del är smala och begränsade och en del har ett bredare perspektiv. Men det här gäller i större utsträckning kanske mer storskalig produktion. Om vi tittar på det som har med det småskaliga att göra ser vi att det finns riktlinjer för slakt och chark, för slakt och styckning, för chark och för småskaliga mejerier. De två förstnämnda punkterna är sådant som har jobbats fram som ett led i den särskilda satsningen för gårdsnära slakt som har berörts tidigare under förmiddagen.

Vad gör vi då från Livsmedelsverket för att stödja den småskaliga livsmedelsproduktionen? På vår hemsida finns det som handlar om att starta och driva livsmedelsföretag. Vi har en speciell sida om risker med mat, och så branschriktlinjerna som jag redan har nämnt.

Vi jobbar med utbildningar och försöker göra det ytterligare. Vi jobbar med trycksaker i olika former. Vi ordnar också nätverk och möten för erfarenhetsöverföring. Det har vi känt som ett framgångsrikt koncept som vi har tillämpat på mejerisidan där både producenter, inspektörer, länsstyrelse och folk från vårt håll träffas. Man reser en fråga och belyser den från olika håll. På det viset får man en samsyn som man har en väldig nytta av i sitt fortsatta arbete oavsett om man är producent eller inspektör.

Redan tidigt i dag kom frågan om gårdsnära slakt upp. I regleringsbreven för 2005 och 2006 hade vi per år anslagit ett separat anslag på 10 miljoner som skulle gå till särskilda insatser för branschriktlinjer, taxe- och regelöversyn, pilot- och utvecklingsprojekt med mera. Detta skulle syfta till att förbättra förutsättningarna för gårdsnära slakt.

Som nämndes, och som jag fick möjlighet att bemöta i ett kortfattat svar, uppgick de gjorda insatserna till ungefär 10 miljoner kronor för 2005. I årsredovisningen för 2006 finns redovisat 4,6 miljoner. Detta kan tyckas vara konstigt. Av ett anslagssparande har vi beviljat 1 miljon till ett projekt avseende biogashantering av slakteriavfall. Det som var avsikten – att vi skulle kunna använda detta för att bekosta resorna för veterinärerna till de småskaliga slakterierna – krävde en speciell formulering i vårt regleringsbrev. Vi önskade detta, och jag vet att vi också hade stöd från departementet. Men det föll i den slutgiltiga behandlingen inom Regeringskansliet. Den ändringen kom alltså inte till stånd, och därför hade vi inte möjlighet att subventionera resekostnaderna med anslagsmedel. Det var ett belopp på 3 miljoner kronor. Jag tycker att det är viktigt att säga det i det här sammanhanget.

2006/07:RFR5

För 2007 jobbar vi bredare. Vi jobbar med att ge stöd i en bredare omfattning för småskalig livsmedelsproduktion. Vi har ett antal projekt på gång för det.

Några exempel på vad vi har gjort på området gårdsnära slakt är att vi har jobbat med logistik och spårbarhet vid transport till slakt. Det är ett projektområde. Mycket har rört avfallshanteringen, som är en kostbar del för den småskaliga producenten – den som har småskalig slakt. I förhållande till den intjäning man har belastas man mycket av avfallshanteringskostnaderna.

Vi har jobbat med att ta fram en handbok. Vi jobbar med att titta på riskerna med det småskaliga när det gäller hur de mikrobiologiska förändringarna sker vid nedkylning av slaktkroppar. Jag går inte in i detalj på detta.

Det jag vill peka på är att när man drar i gång en verksamhet är det viktigt att följa upp hur det går. Har vi lyckats? Vi har också gjort en extern utvärdering efter de här knappt två årens arbete och fått en mängd värdefulla exempel på hur vi kan utveckla och förbättra verksamheten. Det här är saker som har berörts av både Stig Ericsson och Bertil Karlsson. De har kommit fram, och vi tar med oss dem i den fortsatta utvecklingen.

Som avslutning vill jag säga vi tycker att den utredning som Nutek har gjort kopplat till den administrativa bördan är värdefull. Vi har uppdraget tillsammans, liksom många andra myndigheter har, att jobba med att minska den administrativa bördan med 25 procent fram till 2010. Det är en tuff uppgift. Men varför skulle den vara lätt? Vi har fått många idéer från den här mätningen, och vi har etablerat ett projekt där den småskaliga produktionen och de småskaliga producenternas förutsättningar givetvis blir en viktig del i hur vi kommer att gå igenom regelverk och hur vi har tillämpat reglerna.

Parallellt med detta är, som ni vet, livsmedelslagstiftningen i stor utsträckning EU-harmoniserad. Tillämpningen reglerar vi till viss del själva, men själva regelverket är EU-lag genom förordningar och direktiv. Det har också påbörjats en översyn av hygien- och kontrollpaketet där man tittar igenom hur det här blev. Man räknar med att göra det 2008. Vi försöker vara aktiva i att komma med konstruktiva förbättringsförslag på saker som vi kan tycka blev lite väl tungrodda.

I det här sammanhanget försöker vi också få en modernisering av köttkontrollen till stånd så att den också kan bli målstyrd och fungera på ett liknande sätt som övrig livsmedelsindustri och övriga livsmedelsproducenter – att det fulla kvalitetsansvaret verkligen kan tas av den småskaliga livsmedelsproducenten, det vill säga den gårdsnära slakten. Då behöver man inte ha konstant bemanning vid de olika momenten av en officiell veterinär. Vi är inte där än, men vi jobbar med pilotprojekt som ett underlag för den översyn som kommer.

Vi tittar också på det som utifrån Nutekundersökningen påtalades som en stor administrativ börda. Det är det som är kopplat till HACCP, alltså faroanalys och så vidare. Vi ska se hur man kan jobba med att förenkla det hela.

Jag vill avsluta med att säga att småskalig livsmedelsproduktion är en integrerad del av vår verksamhet. Vi gör ingen skillnad. Vi tycker att det är vik-

2006/07:RFR5

tigt att den finns. På något vis är det kanske ett oprofessionellt sätt att se vilka frågor som rör sig i huvudet på konsumenterna, men vi vet utifrån de frågor som kommer från vår konsumentupplysning att mycket rör sig omkring det närproducerade. Det handlar om det som kommer från det småskaliga. Självfallet har vi en positiv attityd, och vi ska göra vad vi kan i det fortsatta arbetet.

Ordföranden: Tack så mycket! Nu kommer jag att smita i väg, och vice ordföranden i utskottet, Claes Västerteg, kommer att ta över under den avslutande frågestunden.

Jag kommer att åka i väg till en konferens som föreningen Allmänt hälsoskydd i Sverige anordnar, där 68 kommuner är representerade genom tjänstemän och politiker – ca 170 stycken. Temat är just Från jord till bord, så det är värdefullt att ha med sig synpunkterna från er här och nu.

Ola Sundell (m): Herr ordförande! Jag har två korta frågor. Den första går till Bodil Cornell. Du hade en redovisning på tio gånger tillväxt på det här området. Är det en siffra mellan tummen och pekfingret eller finns det en analys bakom detta?

Den andra delen har en bakgrund i det som Bertil Karlsson redovisade, nämligen att regeringen styr landet och borde peka med hela handen. Regeringen har börjat peka ganska tydligt, skulle jag vilja säga, med pensumet på 25 procents regelförenkling. Det gäller att sänka kostnaderna med 25 procent för företagarna i syfte att fixa fler jobb, förstås. Jag återkommer till bilden med 10 kronor kilot för lammköttet och sex blanketter. Min konkreta fråga till Livsmedelsverket och Jordbruksverket är: Kan det vara så att ni ser en absolut möjlighet att sänka kostnaden från 10 kronor till 7:50 respektive att i stället för sex blanketter åtminstone bara ha fyra blanketter att fylla i efter det att den här genomgången är klar och vi skrider till verket? Våga inte säga något annat än ja!

Bengt-Anders Johansson (m): Det är intressant att lyssna när man hör dem som är verksamma i branschen och lite grann från myndigheterna. Med egen erfarenhet av både jaktslakt och hemmaslakt har man åtminstone från de småskaliga leden en viss insyn.

Jag kan förstå den maktlöshet som man beskriver och det krångel som man upplever. Den beskrivning som har gjorts här från andra länder visar att man under samma regelverk som vi har inom EU ändå upplever att man kan hantera det på ett annat sätt. Det förklaras av att vi har två olika utgångspunkter. Å andra sidan sett lever vi under samma regelverk, så det borde finnas förutsättningar.

Ola var inne på att regeringen har varit tydlig med att vi ska minska krånglet med 25 procent. En tanke slog mig här när Maria Alarik beskrev Skebo slakteri med de problem som den företagaren ser framför sig. Det är slakteri, trädgård och orangeri – ett litet konglomerat med olika saker. Skulle det vara

2006/07:RFR5

möjligt att sätta samtliga myndigheter, kanske med Eldrimner, Nutek, LRF och några till, på samma gård samtidigt och gå igenom allt från scratch för att se vad de tillsammans kan göra bättre? Jag påstår att ingen av er gör någonting för att djävlas, utan ni känner er bundna av någon form av regelverk som styr detta. Vi är inte tillräckligt insatta för att kunna ge detaljregler för hur vi ska ändra det här. Men vi förutsätter att både myndigheter och ni som är verksamma i branschen kommer med idéerna. Skulle det vara en möjlig väg att gå? Jag förväntar mig ett ja-svar.

Irene Oskarsson (kd): Med tanke på de föregående frågeställarnas enkla svar på svåra frågor ställer jag i stället tre frågor. Jag känner att jag har samlat på mig några under gång.

Den första gäller det som Stig Ericsson var inne på. Du nämnde två projekt som ni inte fick fortsätta med. Okunskapen gör att jag känner att jag gärna vill veta vad det var som ni känner att ni inte har fått fortsätta med. Och har Livsmedelsverket någon syn på varför det blev som det blev?

Det nämndes i något sammanhang att näringen nu också har börjat ställa sina egna krav och komma med sina egna kontrollanter. Vi kan se det på mjölkområdet, där man känner att vi inte får kontrollfunktionerna att gå ihop. Hur ser handeln på det här? Skulle handeln kunna vara det mellanled som en del av er saknar? Eller blir det ytterligare en kontrollstation som ska komma nu och ställa sina egna krav? Hur ska det i så fall bemötas?

Ingen av er har berört det som jag alltmer känner är en viktig bit. Det beror kanske på min bakgrund som kommunpolitiker i en liten kommun. Vad ger vi för utbildning till våra kontrollanter? Hur ser ni på det? Har vi ett antal tjänstemän på våra myndigheter och förvaltningar som inte har tillräcklig praktisk kunskap med sig ut därför att de kommer från en teoretisk värld? De är inte uppväxta på samma sätt som många av oss som sitter i det här utskottet – vi har en rottråd ned i myllan av ett eller annat skäl. Det kanske är det som har gjort att vi vill vara i det här sammanhanget. Finns det brister i utbildningssystemet?

Bodil Cornell: Det här med att det kan öka tio gånger är lite grann av ett antagande. Det är också en utmaning, för vi ser att det finns en stor möjlighet i detta. Men det ligger också en analys bakom det hela på så sätt att vi har sett att intresset har ökat stort. Vi har sett att företag har kunnat utvecklas. Vi ser omställningen i jordbruket som gör det nödvändigt att göra andra saker.

Vi tittar och sneglar ut på andra länder. Man kan till exempel jämföra hur många gårds- och bymejerier vi har i Sverige med hur det ser ut i Frankrike. I Sverige har vi kanske 100. I Frankrike har man 40 000. Intresset från konsumenten för de här produkterna ökar alldeles kolossalt. Jag tror också, precis som Tor var inne på, att det skulle kunna öka ännu mer. Vi ser hela tiden den här ökningen. Det här med tio gånger är mer menat som en utmaning, men jag tror att det är fullt möjligt.

2006/07:RFR5

Inger Andersson: Jag börjar med Olas fråga om att gå från 10 kronor till 7:50. Trots begäran om positivt svar vågar jag inte säga det. Vi ska göra vad vi kan. Däremot kan jag lova att minska antalet blanketter. Det måste bara till, och det ska vi kunna fixa.

Det ställdes också en fråga om de två projekt som Stig Ericsson nämnde. Det ena projektet av de två är beviljat. Det var det som beviljades precis vid årsskiftet. Det har att göra med de belopp jag berörde tidigare, det vill säga 4,6 och upp till 1 miljon. Det här är ett av de projekten. Det andra projektet har vi avslagit på grund av att vi ser att det inte är någon framkomlig väg. Vi har alltså avfärdat det av sakskäl.

I den mån vi inte har kommunicerat det tillräckligt ber jag att få återkomma till Stig direkt i den frågan. Där kände vi att det var ett projekt som skulle avslås.

Jag hade en tredje fråga. Den handlade om praktisk kunskap, det vill säga utbildningen som sådan. Det är svårt att i den grundläggande utbildningen till livsmedelsinspektör ge en breddad bakgrundsutbildning inom hela livsmedelsområdet. Vi har jobbat med att ge de kommunala inspektörerna en utbildning i vad den nya livsmedelslagstiftningen ställer för krav på flexibilitet och så vidare. Där ingår inte den praktiska utbildningen. Den får man nog tillägna sig.

Ett av de nya kompetenskraven som ställs är att de måste ut och prya och praoa för att få en kunskap om den verksamhet de ska utöva kontroll av.

Peter Melin, Jordbruksverket: Jag kan knyta an till vad Inger har sagt om frågan om blanketter. Vi kan inte lova att minska från sex till fyra i det avseendet. Men vi har arbetat hårt med att minska antalet blanketter. Det är helt möjligt att minska ännu mer. När vi tittar över den administrativa bördan är det denna bit vi tittar mycket på. Jag kan också hänvisa till det nya landsbygdsprogrammet som vi arbetar med nu. En av ledstjärnorna har varit enkelhet. Vi har inte alltid lyckats med detta. Men en av delarna är att minska antalet blanketter och göra det enklare för den stödsökande att söka stöd. Det ska vara en ingång oavsett vilket typ av stöd man söker inom landsbygdsprogrammet.

Något vi inte har knutit an så mycket till i dag är det nya landsbygdsprogrammet och de stora möjligheter som finns i detta för den typen av aktörer som sitter här, de småskaliga livsmedelsproducenterna, att söka stöd på olika sätt. Det är viktigt att man fortsätter den dialogen. Vi hade innan en fråga om dialogen mellan myndigheter och aktörerna är dålig. Det tycker jag är synd. Vi måste jobba vidare med att förbättra dialogen.

På Jordbruksverket har vi satsat på att försöka få in nya personer som kan företagande, entreprenörskap, för att vi ska få en bättre dialog med marknaden.

2006/07:RFR5

Sören Larsson, LivsTek: Om jag var i Inger Anderssons kläder – vackra dräkt

– skulle jag vara bekymrad. Det är lite tråkigt att du inte berörde den komplikation som vi som möter verkligheten ute på gräsrotsnivå känner över den osäkerhet och brist på konsultativt förhållningssätt som de inspektörer som ska förverkliga dina ambitioner misslyckas med stup i kvarten.

Frågan om utbildningen av inspektörerna och den praktiska kompetensen är viktig, men det är kanske ännu viktigare att, precis som vi har upplevt i Sverige från skattemyndigheternas sida, få in ett mer konsultativt förhållningssätt i förhållande till medborgarna. Då måste Inger Andersson och Livsmedelsverket, även om vi har kommunal självbestämmanderätt, ta ett ansvar för hur tillämpningar sker i den praktiska verkligheten. Det är många osäkra unga personer som kompenserar sin osäkerhet med en fyrkantighet i uppträdandet som vi borde vara befriade från år 2007. Här har Inger Andersson och hennes medarbetare ett uppenbart ansvar.

Det är också viktigt om vi nu ska skapa flera arbetstillfällen i landet. Det är kanske lika viktigt i dag som säkra livsmedel. Jag hoppas att det sker någon prioritering från er sida.

Lars Nyberg: Jag skulle också vilja kommentera frågan om brister i utbildningen. Då tänker jag inte på den faktamässiga utbildningen, som jag förutsätter att alla inspektörer av olika slag har, utan snarare insikten om och förståelsen för företagandets villkor. Flera har varit inne på det tidigare också.

När vi tittar på regler, reglers efterlevnad och regelverk ska vi komma ihåg att det är mångfasetterat. Många har varit inne på det också. Det är reglernas mängd. Det är delvis motstridiga regler. Det är det materiella innehållet i respektive regel. Det kan vara brister i information om regelverket. Det är viktigt att vara öppen för att det behövs förbättringar. Det gäller hur det befintliga regelverket ska tillämpas. Det ska inte vara avgörande var någonstans i landet man bor för att bli hyfsat bemött av vem det nu än är som kommer ut.

Det här gäller på många områden. Vi har tittat på andra områden när det gäller tillstånd på Nutek. Utan att vi hittar några objektiva skäl är handläggningstiden för en viss typ av ärenden oändligt varierande mellan kommuner. Vi kan inte göra någon annan tolkning än att detta har med förhållningssätt och attityder att göra. Det är extremet viktigt. Det gäller inte bara innehållet utan också hur man faktiskt tillämpar reglerna.

Auni Hamberg, LRF Mälardalen: Jag vill gärna sätta lite siffror på affärsutveckling och utvecklingspotential i framtiden.

Vi ställde frågor kring småskaligt livsmedelsföretagande i dag och i framtiden till 800 företagare med fokus på livsmedelsföretagande i egen produktion. 77 procent av dessa tycker att utvecklingsmöjligheterna är goda eller mycket goda. Nära hälften av dem som vi tillfrågade tror att deras lönsamhet kommer att öka och utvecklas de närmaste tre åren. 44 procent ser att deras omsättning kommer att öka kraftigt.

2006/07:RFR5

Dessutom visar undersökningen att skälen till att företagen har startat småskaligt är att man ser att det finns en potential, en marknad för affärsidén, och man är stolt över det som gården producerar. 33 procent tycker att det finns en potential och en marknad. Det styrker det som Bodil Cornell säger, nämligen att det finns en tillväxt inom marknaden.

När man gör djupintervjuer med företagarna säger de ofta att hur reglerna tillämpas är helt beroende av den enskilda personens agerande ute på gården. Lantbruksföretagaren blir rådgivande i stället för tvärtom. Det kan komma kommentarer som till exempel: ”Jag är väl ingen konsult.” Man bör se närmare på detta, att bli en rådgivare.

Vi vill gärna samarbeta. Svaret är ja.

Stig Ericsson: Det är inte lätt att hänga med i alla projekt. Projekten har inte avslutats, Irene Oskarsson, utan de fortsätter. Under 2006 hände det inte speciellt mycket. Vi fick ett beslut 2005 att två projekt skulle bedrivas i tre faser. Redan där sades det att man ville ha en fortsättning på projekten.

I augusti 2006 fick vi ett beslut från Livsmedelsverket om att medel för fas 2 i branschriktlinjerna ska utbetalas under 2006. De pengarna kom i januari 2007, vilket innebär att budgetmedel förs över från ett år till ett annat. De försvinner, det vill säga de belastar årets budget.

Sedan var det avfallsprojektet som vi sökte för fas 2, vilket inte heller skulle vara några märkvärdigheter för handläggarna. Det fanns en och en halv konsulttjänst och en massa miljoner att använda, det vill säga hur mycket resurser som helst. Medlen är anslagna till just dessa saker. Vi sökte medel i oktober, och frågan blev inte färdigbehandlad förrän i mars 2007. Hade det blivit klart under 2006 hade även de pengarna kunnat belasta fjolårets budget och inte ta resurser från andra verksamheter. I år har vi ett vidare begrepp. Det är många som pockar på uppmärksamhet.

Vad gäller det senaste projektet vi sökte medel till skedde det i månadsskiftet november/december. Med lite god vilja hade man hunnit handlägga det ärendet. Men det projektet har avslagits. Men vi söker inte medel för projekt om vi inte har ett syfte att det skulle nedbringa våra kostnader.

Med den handläggningstiden och genom att inte betala ut medel efter egna fattade beslut – i det här fallet underskrivna av ställföreträdande generaldirektören, men det ska vara samma sak – har man bromsat utvecklingen, så vitt man inte helt enkelt lyckas strypa den. Det tycker vi inte är bra.

Rune Wikström (m): Jag har ett par frågor till Inger Andersson. EU har ett regelverk. Sedan finns det en rad med inhemska regler. De reglerna är inte till för att underlätta på något vis, utan det är precis tvärtom.

Jag var med Eldrimner på resan i Frankrike. Bland annat var vi på en liten getgård. Jag är alldeles övertygad om att den gården skulle svenska livsmedelsinspektörer spika igen omedelbart, kanske till och med låta brandkåren öva på den. Men den gården exporterar trots allt ost till Sveriges mest exklu-

2006/07:RFR5

siva affärskedjor. Jag kan inte tänka mig att de sprider död och pest omkring sig med den exporten. Det verkar som om vi i Sverige har en bacillskräck som inte finns i övriga Europa. Är du beredd att försöka skrota de värsta avarterna av de svenska inhemska reglerna så att vi kan börja anpassa oss efter det som övriga Europa rättar sig efter?

Det pratas så många vackra ord om det närproducerade, om korta transportavstånd, marknaden är nära och allt är bra. Men än så länge har det varit mest fagra ord, ingenting annat.

Pernilla Lundin från Nutek nämnde i sitt anförande svårigheten med att få en lokal godkänd och kostnaderna för att bygga upp en lokal.

Det finns många goda idéer på landsbygden om hur man ska kunna göra med vissa verksamheter med småskalig livsmedelsproduktion och allt vad det är. Men man bryter benen av sådana tankar omedelbart. Ingen har råd att sätta sig i skuld innan en produktion har kommit i gång. Idéerna ute på landsbygden får inte blomma.

Det måste finnas en möjlighet att få börja sin verksamhet i smått och sedan få växa in i systemet. Jag pratar av egen erfarenhet. Jag började i liten skala, och jag har vuxit sakta men säkert in i systemet och expanderat. Min verksamhet hade inte funnits om jag hade varit tvungen att bygga upp allt på en och samma gång.

Är du beredd att försöka ordna så att man få börja småskaligt efter vissa annorlunda regler? Naturligtvis ska det vara under säkra förhållanden.

Sedan var det frågan om småskalig slakt. Jag kan inte låta bli att poängtera att det är bättre att slaktaren kommer till djuren än tvärtom.

Eva Selin Lindgren (c): Jag är mest intresserad av konsumenternas roll. Här har talats mycket om producenter och handel. Hur tycker ni att man ska bära sig åt för att stärka konsumentmakten? Inte alla människor har tillgång till bil och kan åka ut till gårdarna. Det finns många gamla som inte kan, och det finns människor i storstaden. Då gäller det att få in era varor i de stora livsmedelsföretagen, Ica och kooperativen och så vidare. Det styrs av efterfrågan, liksom allt annat.

Ni har talat om utbildning av producenterna och inspektörerna, och det behövs säkert. Men konsumenterna är en annan viktig grupp. Inte minst är det fråga om lite av det Rune Wikström var inne på, nämligen kopplingen livsmedel och hälsa. Alla bakterier är inte onyttiga, utan det finns också nyttiga bakterier.

Jag såg någon undersökning för ett tag sedan som visade att stenåldersmänniskorna fick i sig hundra gånger så många nyttiga ämnen i sin mat som vi får. Analyserar Livsmedelsverket halten av nyttiga bakterier? Jag vet att ni sysslar lite grann med spårämnen, men du får gärna kommentera.

2006/07:RFR5

Anita Brodén (fp): Jag skulle gärna vilja lyssna på forskarnas kommentarer till detta. Hur kan forskarna bidra till utvecklingen av småskalig livsmedelsproduktion?

Rune Andersson, SLU: Jag har ägnat hela mitt liv åt olika aspekter av en hållbar livsmedelskedja, och senast har jag lett ett forskningsprogram, Mat 21.

Jag har några kommentarer om småskalig livsmedelsproduktion. Man ser hela tiden hur tiden verkar för utvecklingen. Det blir mer och mer uppenbart att vi måste satsa mer och mer i detta. Om man ser från ett globalt förändringsperspektiv står världen inför en energiomställning. Det kommer bara av det skälet att innebära att vi inte kommer att skyffla runt mat över hela jorden i den omfattning vi gör i dag. Vi ser klimatförändringarna som kommer att ändra matproduktionen i världen. I vår del av världen kommer vi att åtminstone i det korta perspektivet att dra fördelar av det. Kraven på oss kommer att öka att producera mat.

Vi ser också i spåren av detta att sannolikt kommer vi att få ökade problem med smittspridning i världen och i alla skalor. Det betyder också att vi säkert kommer att få anledning att se över hur vi flyttar mat och producerar mat i världen.

I den nationella och den lokala skalan kan vi konstatera, vilket flera har gjort, att konsumenten i allt högre grad efterfrågar närproducerad mat och mat med mervärden. Jag tror att debatten om klimatfrågan och hela medvetenheten är en jättebra draghjälp för en hållbarhetsanpassning totalt sett i världen.

Jag tror på, som Eldrimner, att överföring av praktisk kunskap i branscherna till att bli en gemensam sak är utmärkt, och det behövs. Med erfarenheter från Agenda 21-arbetet för några år sedan, då hade vi en stor satsning kring praktiskt orienterad verksamhet, skulle jag vilja dra slutsatsen, med applicering på småskalig produktion, att vi bör komplettera med ett vetenskapligt stöd i utvecklingen. Det ger ökade möjligheter att få en mer målstyrd inriktning och att inte alla behöver göra samma misstag. Flera av frågorna är forskningsbara. Kunskapsstödet i dag är otillräckligt.

Vi har pratat med forskningsrådet. Vi har träffat representanter från Jordbruksdepartementet i en samlad krets och diskuterat hur forskningen ser ut. Det finns möjlighet att söka mindre resurser inom befintliga stöd. Men det räcker inte som jag ser det.

Jag uppmanar till att se över möjligheterna att förstärka forskningsstödet till en positiv utveckling av den småskaliga produktionen och en forskning som har en mycket nyttoorienterad inriktning, som har stora inslag av dialog inte bara mellan myndighet och småskaliga producenter utan också mellan forskarvärld och praktik. Den dialogen, bryggan, behöver också förstärkas väsentligt. Det kan göras inom ramen för forskning och program.

2006/07:RFR5

Ingela Hallberg, SLU: Rune Andersson och jag jobbar på samma institution, institutionen för livsmedelsvetenskap på SLU. Jag jobbar mest med frågor om forskningskommunikation.

För knappt två år sedan gjorde Icaförlaget mig glad. Då ringde en redaktör på Praktiskt Butiksarbete och frågade om inte vi kunde hjälpas åt att göra en leverantörsguide som skulle skickas ut till handeln, 5 000 butiker och 500 restauranger. Handlarna är vana vid att få leverantörsguider. Vi jobbade med det och fick fram en leverantörsguide i höstas. Nu håller vi på att jobba med den nya utgåvan som ska komma till hösten. I den här finns 200 småskaliga producenter. Det är både hantverksmässiga och de som är lite större, upp mot 50 anställda, som vi har pratat om här. De producerar mat med lokal och regional identitet. Det är mat från hembygden. Det är det som konsumenterna vill ha. Guiden heter Matland Sverige, och den ligger här ute om ni vill ta den med er.

Jag är ansvarig för webbplatsen livsmedelssverige.org, och vi jobbar mycket med stöd för konsumenter så att konsumenter ska kunna göra medvetna val när det gäller maten och hälsan. Det är otroligt viktigt att stödja konsumenterna. Det är konsumenternas efterfrågan som driver utvecklingen. Vi är inte bara en wepplats. Vi är ute i skolor och möter ungdomar i grundskolan och i gymnasiet. Det är ett enormt intresse för dessa frågor. De tycker att det är jättekul att diskutera frågor om jordbruk, livsmedelsförädling, nyttigt och inte nyttigt. Jag tycker att man ska stödja arbetet i skolan. Hem- och konsumentkunskap samt idrott och hälsa är viktiga områden för framtiden.

Peder Larsson: Frågan var om handeln kan hjälpa till med kvalitetscertifieringar. Ja, vi gör det redan i dag. Vi har själva 140 mindre företag som vi har hjälpt till att kvalitetssäkra.

Det är viktigt att säga att kunden kräver säker mat. Då får vi se till att leva upp till det. Det bästa sättet att göra det är att ge grundförutsättningar för småskalig produktion. Det är att dra nytta av vad Jordbruksverk och Livsmedelsverk gör. Det är den bästa marknadsföringen med ett märke där det framgår att producenten har en godkänd dokumenterad tillverkningsprocess.

Jag är för förenklingar och kostnadsbesparingar, men glöm inte bort att också använda den marknadsförutsättning som livsmedelslagstiftningen i Sverige innebär, det vill säga att den är unik, bra och ger konkurrensfördelar. Många av verken och myndigheterna gör ett fantastiskt jobb som kunderna kräver och vill ha. Då får vi en bra förutsättning. Vi hjälper gärna till.

Inger Andersson: Det gällde varför vi har både EU-regler och inhemska regler. Innan vi gick igenom kontrollpaketets fyra förordningar och ramportalen trädde i kraft hade vi i storleksordningen 160–170 nationella föreskrifter. Vi har successivt minskat ned dem för att undvika dubbelreglering. Vi har, om jag inte missminner mig, 53 kvarvarande nationella föreskrifter. Det är inom områden som inte ännu är EU-harmoniserade. En del av dem ligger på direk-

2006/07:RFR5

tivsnivå. Så fort det kommer en EU-harmonisering avvecklar vi nationella sådana, för att undvika en dubbelreglering.

Jag vill komma tillbaka till hur Frankrike, Österrike och andra länder tilllämpar reglerna. Vi jobbar på att jämställa synsätt. Om man väljer att ha andra parametrar är det FVO, Food and Veterinary Office, kommissionens egen inspektörskår, som kommer ut och tittar på oss, som tittar på Frankrike och Österrike. Ibland blir vi tagna i örat, och ibland blir Frankrike och andra länder tagna i örat. Det är där vi måste sätta en tilltro till att det finns en gemensam värdering av hur vi tillämpar de olika lagstiftningarna.

Jag har fått många frågor. Jag fick en fråga om förhandsgranskning eller annorlunda regler, som Rune Wikström uttryckte det. Jag antar att han menar någonting som handlar om någon form av förhandsgranskning innan man startar och gör en investering. När det finns dokumentation som vi kan ge våra synpunkter på är man välkommen att komma till oss och diskutera. Graden av godkännande som sådan kan inte göras förrän anläggningen är klar. Men vi har många som kommer och för en dialog på vägen fram till en investering.

När det gäller nyttiga bakterier sade jag inledningsvis att säker mat är ett av våra tre huvudområden. Mat och hälsa, bra matvanor, är ett annat stort och viktigt område. Det är klart att vi tittar på hälsoaspekterna, inte minst kopplade till de goda bakterierna.

Vice ordföranden: Tiden börjar lida mot sitt slut. Tyvärr kan jag inte släppa in några fler frågor från utskottsledamöterna. De tre som var kvar har ställt frågor innan. Ni har haft viss chans att framträda i dag.

Som ni märker är frågorna om småskalig livsmedelsproduktion något som engagerar. Inte minst engagerar de oss i miljö- och jordbruksutskottet. Vi ser att det är en fråga som ger möjlighet till tillväxt, till lokal produktion och att vi har ett öppet landskap. Men det ges också möjlighet att bidra till att uppfylla de nationella miljömål som har satts upp i Sveriges riksdag.

Vi kommer säkerligen att få anledning att återkomma till frågorna i en eller annan form. Vi ser med tillförsikt fram emot det. Vi hoppas att er utveckling i den småskaliga livsmedelsproduktionen kan fortsätta, men också att det kan ske med en god dialog med oss politiker, att vi kan lösa en del problem, med myndigheter, de kan lösa en del problem, och med näringslivet som helhet. Tillsammans kan vi få en bra utveckling av detta.

Jag vill tacka utskottet och utskottets kansli som har arrangerat det praktiska. Utan dem hade det garanterat inte blivit någon utfrågning. Jag vill tacka er som har varit här och har bidragit till som talare och med frågor och svar. Jag vill tacka er tv-tittare som har tillbringat tre timmar med oss. Tack för i dag.

2006/07:RFR5

Bilder från utfrågningen

Bodil Cornell, Eldrimner

2006/07:RFR5

Maria Alarik, Hushållningssällskapet

2006/07:RFR5

Pernilla Lundin, Nutek

2006/07:RFR5

Inger Andersson, Livsmedelsverket

2006/07:RFR5

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2004/05–2005/06

2004/05:RFR1	TRAFIKUTSKOTTET
	Transportforskning i en föränderlig värld
2004/05:RFR2	NÄRINGSUTSKOTTET
	Statens insatser för att stödja forskning och utveckling i
	små företag
	Rapport till riksdagens näringsutskott
2004/05:RFR3	KONSTITUTIONSUTSKOTTET
	Nationella minoriteter och minoritetsspråk
2004/05:RFR4	SKATTEUTSKOTTET
	Skatteutskottets offentliga seminarium om skatte-
	konkurrensen den 15 mars 2005
2005/06:RFR1	JUSTITIEUTSKOTTET
	Brottsskadeersättning och skadestånd på grund av brott.
	Undersökning av skillnader mellan beslutad brottsskade-
	ersättning och av domstol sakprövat skadestånd
2005/06:RFR2	JUSTITIEUTSKOTTET
	Särskild företrädare för barn
	Uppföljning om tillämpningen av lagen (1999:997) om
	särskild företrädare för barn
2005/06:RFR3	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Förutsättningarna för småskalig livsmedelsproduktion –
	en uppföljning
2005/06:RFR4	KONSTITUTIONSUTSKOTTET
	Regeringsmakt och kontrollmakt.
	Offentligt seminarium tisdagen den 15 november 2005
	anordnat av konstitutionsutskottet
2005/06:RFR5	KULTURUTSKOTTET
	Statsbidrag till teater och dans
	En uppföljning av pris- och löneomräkningens
	konsekvenser
2005/06:RFR6	UTRIKESUTSKOTTET
	Utrikesutskottets uppföljning av det multilaterala utveck-
	lingssamarbetet
2005/06:RFR7	TRAFIKUTSKOTTET
	Sjöfartsskydd
	En uppföljning av genomförandet av systemet för skydd
	mot grova våldsbrott gentemot sjöfarten
2005/06:RFR8	UTRIKESUTSKOTTET
	Vår relation till den muslimska världen i EU:s grann-
	skapsområde
2005/06:RFR9	NÄRINGSUTSKOTTET
	Näringsutskottets offentliga utfrågning om elmarknaden
	den 18 maj 2006

RAPPORTER FRÅN RIKSDAGEN		2006/07–

2006/07:RFR1	FINANSUTSKOTTET
	En utvärdering av den svenska penningpolitiken
	1995–2005
2006/07:RFR2	UTRIKESUTSKOTTET OCH
	MILJÖ- OCH JORDBRUKSUTSKOTTET
	Offentlig utfrågning den 12 december 2006 om en gas-
	ledning i Östersjön – fakta om projektet – internationell
	rätt – tillvägagångssätt vid tillståndsprövning
2006/07:RFR3	TRAFIKUTSKOTTET
	Trafikutskottets uppföljning av flyttning av fordon
2006/07:RFR4	TRAFIKUTSKOTTET
	Trafikutskottets offentliga utfrågning om trafiklösningar
	för Stockholmsregionen