Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1965
ProtokollRiksdagens protokoll 1965:13
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 13 FÖRSTA KAMMAREN 1965
23—24 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 23 mars Sid.
Svar på enkla frågor:
av herr Adolfsson om fast färjeförbindelse mellan Ystad och
den polska hamnstaden Swinoujscie .................... 3
av herr Nilsson, Ferdinand, ang. bidrag av automobilskatteme
del
till tunnelbanor .................................... 4
Svar på interpellation av herr Pettersson, Harald, ang. taxan för
köttbesiktning vid kontrollslakterier....<................... 6
Onsdagen den 24 mars
Sveriges utrikes- och handelspolitik .......................... 13
Om upprättande av fasta diplomatiska förbindelser med Tyska
demokratiska republiken .................................. 76
Om tillskapande av nedrustningszoner........................ 76
Radio- och televisionsmonoplet, m. m......................... 77
Investeringsanslag till kommunikationsverken:
Investeringsplanen ....................... 93
Televerkets anslagsbehov .................................. 95
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats........ 102
Om inställande tills vidare av ytterligare åtgärder för genomförande
av högertrafik.................................... 111
Svar på enkel fråga av herr Dahlén ang. beskattningen av invalidbil
i visst fall ............................................ 112
Om sänkt valbarhetsålder för nämndeman .................... 112
Om sänkt pensionsålder, m. m................................. 113
Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram ...................... 126
Interpellation av herr Dahlberg om ökat antal fria resor till hemorten
för vissa värnpliktiga-, m. ra........................... 127
1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 13
2
Nr 13
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 24 mars Sid.
Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................ 12
Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem.......... 12
Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om upprättande av fasta diplomatiska
förbindelser med Tyska demokratiska republiken .... 76
— nr 2, om en internationell fredskår i FN:s regi.............. 76
— nr 3, om tillskapande av nedrustningszoner................ 76
Andra lagutskottets utlåtande nr 18, om reklamfinansierad television,
m. m., och om fri etablering för radio- och televisionsanläggningar
............................................ 77
Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde .... 93
— nr 31, ang. överlåtelse av kronan tillhörig egendom.......... 112
Bevillningsutskottets betänkande nr 8, ang. befrielse från skatteplikt
för automobil, som äges av höggradigt vanför person .. 112
Första lagutskottets utlåtande nr 11, om sänkt valbarhetsålder för
nämndeman ............................................ 112
— nr 12, om en förenklad aktiebolagslagstiftning för mindre företag
.................................................... 113
— nr 13, ang. kompetensfördelningen mellan administrativa domstolar
och förvaltningsmyndigheter ........................ 113
Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om juridiska garantier för utfästelser
enligt lagen om allmän försäkring .................. 113
— nr 24, om utredning av frågan om sänkt pensionsålder m. m. .. 113
— nr 26, om dispens från lagen om arbetsförmedling för skrivbyråernas
serviceverksamhet.............................. 125
— nr 27, ang. bostads sanitära utrustning............ 125
— nr 28, ang. kostnaderna för transport av avliden från sjukhus
till hemorten ............................................ 125
—- nr 29, om ett förenklat förfarande vid utgivande av ersättning
för läkarvård och tandläkarvård.......................... 125
— Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. införseln av dödade,
i Sverige fridlysta djur ................. 125
— nr 12, om fastighetsombud för dödsbon som äger jordbruks
och
skogsfastigheter..................... 125
— nr 13, ang. fridlysning av större rovdjur .................... 125
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, ang. de ensamståendes
problem ...... 125
— nr 11, om ökat samhällsstöd åt kvinnor i abortsituation...... 125
— nr 12, om ett miljöpolitiskt handlingsprogram.............. 126
— nr 13, om inrättande av en särskild sjöpolisorganisation...... 127
Tisdagen den 23 mars 1965
Nr 13
3
Tisdagen den 23 mars
Kammaren sammanträdde kl. 15.00.
Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1965/66.
Om fast färjeförbindelse mellan Ystad
och den polska hamnstaden Swinoujscie
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Adolfssons
fråga om fast färjeförbindelse mellan
Ystad och den polska hamnstaden
Swinoujscie, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 19 mars, och
anförde:
Herr talman! Herr Adolfsson har
frågat mig, om jag överväger något initiativ
i syfte att från svensk sida underlätta
åstadkommandet av en fast färjeförbindelse
mellan Ystad och den polska
hamnstaden Swinoujscie.
SJ hade 1946—1953 en tågfärjelinje
mellan Trelleborg och Gdynia, sedermera
Odra Port. Efter en gynnsam start
gick trafiken ner kraftigt under 1951,
och de sista åren var linjen förlustbringande.
På våren 1964 öppnades en privat
färjeförbindelse mellan Ystad och Swi
-
noujscie. Trafiken blev inte lönsam och
färjeförbindelsen lades ned efter några
månader.
SJ har ingående undersökt möjligheterna
att återupprätta och driva en tågfärjelinje
på polsk hamn. Det trafikunderlag
som skulle kunna påräknas på
den ifrågasatta linjen är emellertid f. n.
inte tillräckligt för att göra linjen ekonomiskt
bärande. Därest förutsättningarna
blir gynnsammare utgår jag från
att frågan ånyo kommer att prövas av
berörda parter.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Svaret
är ju inte alldeles hoppingivande.
Det förklaras i slutet av detsamma att
det trafikunderlag som skulle kunna påräknas
på den ifrågasatta linjen inte är
tillräckligt för att göra linjen ekonomiskt
bärande. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att den linje, som statsrådet
hänvisar till, endast var en tillfällig
linje; det var således vara en början.
Under tiden den 2 april—26 november
1964 löstes ändå 2 170 passagerarbiljetter
tur och retur på denna linje och 293
lastbilsbiljetter. Det visar alltså att redan
på ett så tidigt stadium ett ganska
stort behov av en sådan kommunikation
hade yppat sig.
Jag vill framhålla att jag inte ställt
min fråga bara därför att det är ett
svenskt intresse att kommunikationen i
allmänhet mellan folken ökas — ett intresse
som framträder särskilt starkt
när det gäller oss näraliggande länder
— utan även av den orsaken att jag anser
det vara ett svenskt statligt intresse
att en fast järnvägsförbindelse medelst
en färja ordnas mellan Sverige och Polen.
Jag tror att en sådan förbindelse
skulle främja och rationalisera han
-
4
Nr 13
Tisdagen den 23 mars 1965
Ang. bidrag av automobilskattemedel till tunnelbanor
delsutbytet och turistutbytet såväl mellan
Sverige och Polen som mellan vårt
land och de östeuropeiska länderna i
allmänhet. Jag anser att en sådan förbindelse
skulle vara till nytta också för
andra länder i Norden än Sverige och
till gagn för persontrafik söderöver av
transitkaraktär.
Det kan kanske hänvisas till färjorna
på Trelleborg, och det skulle inte
falla mig in att säga någonting ont om
den verksamheten, men den har inte på
samma sätt tjänat de syften som jag här
har nämnt som den av mig förordade
linjen mellan svensk och polsk hamn
skulle göra.
Statsrådet säger i slutet av sitt svar:
»Därest förutsättningarna blir gynnsammare
utgår jag från att frågan ånyo
kommer att prövas av berörda parter.»
Jag utgår också från att så blir fallet,
och jag vill uttrycka den förhoppningen
att en sådan förbindelse skall kunna
upprättas redan till innevarande
sommar. Jag är emellertid inte helt
övertygad om att så kommer att ske
— i vart fall inte en permanent förbindelse.
Med hänvisning till den formulering
som statsrådet använt skulle jag
vilja fråga om han i uttrycket »berörda
parter» inkluderar också Sverige, d. v. s.
att Sverige skulle kunna vara en av de
parter som, därest förutsättningarna
blir gynnsammare, skulle kunna inleda
förhandlingar om upprättande av en
sådan förbindelse.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Med anledning av vad
herr Adolfsson sade i slutet av sitt anförande
är jag angelägen betona att vad
jag uttalade i mitt svar på hans fråga
inte får uppfattas som uttryck för en
negativ inställning från min sida. Vi
har ett nära och fruktbärande samarbete
mellan Sverige och Polen i fråga
om järnvägstrafiken och kommunikationerna
i övrigt. Det är min förhoppning
att detta goda samarbete skall
kunna ytterligare utvecklas i samma
positiva anda som hittills.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Jag vill gärna tacka
herr statsrådet för det svar som han nu
gav. Jag tycker att det verkar hoppingivande
för en fortsatt utvidgad kommunikation
mellan vårt land och Polen.
Jag vill i detta sammanhang tilllägga
att i Ystad finns redan de rent
tekniska anordningar som behövs för
en utökad kommunikation mellan de
båda länderna. Kommunalmännen och
hamnmyndigheterna i Ystad har ju en
viss erfarenhet av det behov som föreligger
av en dylik trafik mellan Polen
och Sverige och söderöver. De vet att
den kan komma att öka, och de har förberett
sig för en vidareutveckling och
permanentning av denna kommunikation
genom att i hamnen uppföra lokaler
för den järnvägsfärjetrafik som vi
hoppas skall komma till stånd.
Med detta vill jag än en gång understryka
min glädje över det svar som
statsrådet nu gav i anslutning till min
sist ställda fråga.
överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. bidrag av automobilskattemedel till
tunnelbanor
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga angående bidrag av
automobilskattemedel till tunnelbanor,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 19 mars, och yttrade:
Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag vill redogöra
för vilka kostnader av automobilskattemedlen,
som skulle uppstå under perioden
1965—1975, därest riksdagen biföll
förslaget i årets statsverksproposition
om bidrag av sådana medel till tunnelbanor
inom storstadsområden.
Frågan berör spörsmålet om bidragssystemets
utformning och prioriteringen
av olika trafikledsbyggen. Kostnaderna
för ifrågavarande bidragsgivning
Tisdagen den 23 mars 1965
Nr 13
5
Ang. bidrag av automobilskattemedel till tunnelbanor
kan därför inte betraktas fristående
utan måste ses i sammanhang med de
bidragsprinciper jag förordat i årets
statsverksproposition. Att nu gå in på
dessa principer skulle enligt min mening
föregripa den kommande behandlingen
av dessa frågor i kammaren. Jag
är därför inte nu beredd att lämna någon
sådan redogörelse utan ber att få
återkomma till ämnet i anslutning till
riksdagsbehandlingen av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till den statliga
och kommunala väghållningen för nästa
budgetår.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Jag ber först, herr talman, att få tacka
statsrådet för att han så snabbt tagit
upp denna fråga.
Det förvånar mig inte att han har besvarat
den så som skett. Vid läsningen
av statsverkspropositionen fäste man
sig ju vid att riksdagen däri inbjöds att
ta ställning till en mycket viktig principfråga.
Den har förut varit föremål
för en kunglig utredning, vilken resulterat
i ett betänkande av 1959 angående
statsbidrag till städernas vägar och
gator m. m. Jag har denna utredning
i handen, och där sägs bestämt ifrån
att det av skäl som i utredningen framhålles
inte kan anses principiellt rimligt
att lämna statsbidrag av automobilskattemedel
till städernas tunnelbanor.
Utredningen finner det helt naturligt
— och samma formulering återfinns
ordagrant i propositionen — att en storstadsregion
behöver tunnelbanor och
att man kan överväga huruvida det
skall bli fråga om statsbidrag till dem.
Utredningen stannade dock vid att det
skulle föra till vittgående konsekvenser
om man — för att använda finansministerns
formulering -— här tillgrepe
den vägväsendets fordran hos statsverket
som automohilskattemedlen och
fonderingen av dem innebär. Utredningen
säger, att samma resonemang
skulle kunna tillämpas exempelvis inte
bara på järnvägstrafik över korta sträc
-
kor utan även på långlinjetrafik — alltid
avlastar den väl någonting från vägarna.
När jag då sökte få reda på vilka belopp
det rör sig om höll jag på att ringa
med jämna mellanrum under tre dagar
till kommunikationsdepartementet och
blev visad från den ena till den andra
utan att få några som helst besked. Det
föreligger ett avtal, mellan staten, Stockholms
stad och landstinget, och där
räknar man med ett visst belopp, men
i propositionen sägs ingenting klart om
detta. Det intressanta i propositionen
är väl tankegången, att en utjämning
skulle komma till stånd genom den lättnad
som vinnes tack vare att man inte
behöver ge så stora bidrag till genomfartsvägar
och deras underhåll. Den
synpunkten har utredningen diskuterat,
som jag nyss antydde, men avvisat med
det resonemanget att visserligen skulle
trafiktopparna troligen bli mindre vissa
tider på dygnet, men å andra sidan
är motortrafiken så pass omfattande
att det knappast skulle bli några reduktioner
av bidrag till gatorna i detta
fall. Vad propositionen upplyser om är
ungefärligen det, att trafikutvecklingen
nödvändiggör ökade anslag -— man
räknar med en fortsatt kraftig upprustning
av dessa vägar — och under sådana
förhållanden kan man nog tänka
sig att det kan bli ett kraftigt tilltaget
utrymme för de här bidragen.
Jag utgår från att det finns en kalkyl
som grund för ett så viktigt principbeslut,
och man räknar ju med så
pass långa perioder som tio år när det
gäller vägväsendet. Det torde även inom
statsutskottet, närmare bestämt inom
dess fjärde avdelning, ha varit en viss
föredragning och lämnats vissa sifferuppgifter.
Jag lyckades ju rakt inte få
några siffror när jag vände mig till departementet
under motionstiden, men
jag trodde att departementschefen skulle
vara så generös, att han nu skulle
lämna de siffror som han har tillgång
till och inte spara dem till den behandling
som kommer senare.
6
Nr 13
Tisdagen den 23 mars 1965
Ang. taxan för köttbesiktning vid kontrollslakterier
Jag har en bestämd känsla av att vårt
vägväsende i stort behöver den upprustning
som automobilskattemedlen kan
ge, och jag anser att man därför bör vara
en smula försiktig, innan man ger
sig in på nya problem. I vart fall förefaller
det mig som om det skulle vara
värdefullt, om riksdagen något litet före
behandlingen i plenum kunde få veta
hur pass mycket pengar det kan röra
sig om.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag vill upprepa vad
jag sade i mitt svar till herr Nilsson,
nämligen att jag anser att den här debatten
skall föras i samband med att
utskottets utlåtande över propositionen
föreligger. Jag tycker att det är oartigt
mot riksdagen att försöka, som herr
Nilsson gör, få till stånd en debatt mellan
herr Nilsson och mig, där riksdagens
ledamöter i övrigt inte kan deltaga.
Till sist ett ytterligare påpekande för
herr Nilsson: herr Nilsson har begivit
sig långt utanför den ram som kan anses
vara uppdragen för den moderna
typen av enkla frågor.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Det är alldeles klart att
jag inte skulle kunna ge sådana anvisningar
till statsrådet som statsrådet ansett
sig kunna lämna till mig om vad
som är artigt eller oartigt. Inte heller
vill jag göra ett sådant påpekande som
att han genom sin hänvisning till allmänna
synpunkter gick utanför ramen
för enkla frågor. Vad jag åsyftade var
att få några enkla sifferuppgifter, och
jag trodde att det är artigt mot riksdagen
att något på förhand lämna dessa
uppgifter, eftersom de inte återfinns
i propositionen.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Skall kammaren diskutera
dessa siffror, innan avdelningen
har hunnit slutföra sin prövning av
ärendet, än mindre kunnat presentera
riksdagen några siffror och sitt eget
omdöme om förslaget? Jag måste säga
att det får vara någon måtta på de
krav som herr Nilsson besvärar riksdagen
med litet då och då.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag vill inte på något
sätt tävla med statsrådet i fråga om
älskvärt sätt vid besvarande av sådana
här frågor. Det får vara någon måtta,
och jag skall väl inte behandla ett
statsråd på samma sätt som han anser
sig kunna behandla en kammarledamot.
I alla fall vill jag konstatera att vad
jag åsyftade var inte någon debatt om
detta, utan det var att få den upplysning
som jag begärde i den enkla frågan.
Det ligger inom det här institutets
ram. Men statsrådet vill av någon anledning
hålla på dessa uppgifter. De får
inte komma ut ännu. Han säger till och
med att det är oartigt mot riksdagen
om riksdagen får veta det något tidigare.
Jag bär verkligen skäl att bli förvånad.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. taxan för köttbesiktning vid kontrollslakterier
Ordet
lämnades därefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Harald Petterssons interpellation
angående taxan för köttbesiktning
vid kontrollslakterier, och nu
anförde:
Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat, om jag är villig att lämna
upplysningar om anledningen till att
Kungl. Maj:t frångått de huvudprinciper
för köttbesiktningstaxan som riksdagen
accepterade i prop. 1962: 157
samt om jag avser att föreslå en sådan
Tisdagen den 23 mars 1965
Nr 13
7
Ang. taxan för köttbesiktning vid kontrollslakterier
ändring av den gällande taxan att den
ursprungliga kostnadsfördelningen återställs.
De av riksdagen beslutade huvudprinciperna
för köttbesiktningstaxan
innebär, att statens inkomster av avgifterna
i huvudsak skall motsvara kostnaderna
för köttbesiktningen. Härvid
skall avgifterna för de enskilda slakterierna
bestämmas med utgångspunkt
från såväl de faktiska kostnaderna vid
vederbörande slakteri som ett genomsnittligt
kostnadsbelopp per slaktenhet
för samtliga slakterier. Taxeändringen
hösten 1964 innebar att avgifterna totalt
sett anpassades till de faktiska kostnaderna
för köttbesiktningen och att
avgifterna vid de största slakterierna
bättre avpassades till kostnaderna vid
dessa. Taxeändringen står helt i överensstämmelse
med de av riksdagen fastlagda
huvudprinciperna.
Varken den ursprungliga eller den
nuvarande taxan motverkar rationaliseringsvinster.
Vid sammanslagning av
två mindre slakterier försvinner dels
en grundavgift på 27 000 kr., dels den
högre enhetsavgiften vid det ena slakteriet
för de första 10 000 enheterna,
vilket kan innebära en ytterligare vinst
på 5 000 kr. Jag är därför inte beredd
att föreslå någon ändring av taxan. Jag
vill erinra om att veterinärstyrelsen i
samråd med riksrevisionsverket enligt
Kungl. Majrts uppdrag kontinuerligt undersöker
behovet av taxeändring.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.
Statsrådet säger i sitt svar att taxeändringen
hösten 1964 innebär att avgiften
totalt sett anpassats till de faktiska
kostnaderna för köttbesiktningen,
och det är väl alldeles riktigt att så
är fallet. Med denna ändring crhälles
i stort sett den kostnadstäckning som
är nödvändig. Det var ju 65 000 kronor
som fattades i den uppgjorda staten.
Men när statsrådet sedan säger att avgifterna
vid de större slakterierna bättre
anpassats till kostnaderna vid dessa,
så förstår jag inte riktigt vad statsrådet
menar, ty statsrådet har ju uppdragit
åt veterinärstyrelsen och riksrevisionsverket
att följa utvecklingen, och de
hade också inför den förändring som
skulle ske 1964 inkommit med förslag
som innebar att man höjde såväl grundavgiften
som enhetsavgifterna med 10
procent.
De av Kungl. Maj:t ändrade bestämmelserna
innebär ju att man nu bibehåller
grundavgiften oförändrad, att
man höjer enhetsavgifterna med tio
procent under tiotusen enheter och att
man höjer med tjugo procent över tiotusen
enheter. Såvitt jag förstod, när vi
här i riksdagen fattade beslut i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag, hade detta
föregåtts av en rätt omfattande utredning
jämte underhandlingar med de
olika parterna, i detta fall dels de privata
slakterierna, dels Kooperativa förbundets
slakterier och dels slakteriorganisationen.
Dessa bereddes nu tillfälle
att yttra sig över veterinärstyrelsens
förslag, och deras yttranden gick i den
riktningen att de väl i stort sett kunde
acceptera vad veterinärstyrelsen föreslog.
Det är dock kanske litet värre att
nu få alla att acceptera att denna fördelning
ändå inte innebär någonting
annat än en omfördelning av kostnaderna
mellan de olika slakteristorlekarna.
Såvitt jag kunde fatta av den redovisning
som statsrådet sade sig i stort
sett acceptera när propositionen lades
fram — kostnadstäckningen för staten
var vi fullständigt överens om — skulle
fördelningen mellan fasta avgifter och
enhetsavgifter i stort sett ansluta sig
till de faktiska kostnaderna, och några
slakterier skulle inte komma att subventionera
andra. Dessa principer godtogs
ju av riksdagen.
Herr talman! Jag lär väl inte kunna
övertyga statsrådet om att detta är en
riktig tolkning av vad riksdagen be
-
8
Nr 13
Tisdagen den 23 mars 1965
Ang. taxan för köttbesiktning vid kontrollslakterier
slöt, men jag har ändå velat göra detta
påpekande. Jag har ju också i den interpellation
som är lämnad gjort en rätt
utförlig utläggning om min syn på
denna fråga. Jag ber att få tacka herr
statsrådet än en gång.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! I sitt senaste inlägg går
ju interpellanten ifrån vad han har påstått
i sin interpellation, nämligen att
jag skulle ha frångått de principer som
riksdagen har fastlagt för kostnadsfördelningen
i samband med köttbesiktning.
Jag tycker nog att det senaste som
blev sagt är riktigare, ty det kan ju inte
vara så att riksdagen skall bestämma
fullständigt i detalj så att det inte är
möjligt att vidtaga justeringar i den
mån anledning härtill uppkommer.
Jag vill erinra herr Pettersson om
att 1962 års taxa var så konstruerad
att den, om man lägger tillsammans
grundavgiften plus andra avgifter, innebar
att de största slakteriernas avgifter
inte täckte kostnaderna för köttkontrollen
vid dessa slakterier. Vid den
större delen av slakterierna — de medelstora
företagen — översteg den uttagna
avgiften de faktiska kostnaderna.
Vid de minsta företagen kan man säga
att det rådde en ungefärlig balans.
Det är riktigt att jag år 1964 inte helt
följde veterinärstyrelsen utan i stället
valde att höja enhetsa vgiften. Jag lät
grundavgiften vara oförändrad. Genom
detta kom större slakterier att få betala
en avgift som var bättre anpassad till
de faktiska kostnaderna. Jag tycker nog
att det väl ändå är att ta till överord,
när herr Pettersson gör gällande att detta
skulle hindra rationaliseringen. Jag
vill erinra om att kostnaderna för besiktningen
ju är en mycket liten del av
hela den kostnad som uppkommer vid
slakten. Hur obetydlig den är framgår
av några siffror. Man kan räkna med
att vid de större slakterierna kommer
besiktningskostnaden att bli ungefär en
krona och femtio öre för ett djur som
är värt 1 200 kronor. Men, herr Pettersson,
det är ju faktiskt så att man
vid de mindre slakterierna kan få betala
en motsvarande avgift på mellan
tio och femton kronor. Jag'' kan inte
efter dessa siffror se någon som helst
anledning till att den lilla och måttliga
justering, som har skett, på något sätt
skulle hindra rationaliseringen. Jag
skulle kanske kunna säga att man i vissa
sammanhang till och med kunde önska
att man kunde ge vissa lättnader för
den mindre företagsamheten, oavsett
om denna tillhör föreningsrörelsen eller
är enskild. Det kan ibland framstå
såsom rätt angeläget att man i viss
bygd kan bevara ett slakteri. Vi är ju
dock överens om att dessa strävanden
inte får lov att motverka en i övrigt
värdefull rationalisering. Jag tycker
nog att herr Pettersson i detta fall har
plockat in denna lilla fråga i ett alltför
stort perspektiv.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Vad jag frångått och
inte frångått kan jag kanske inte riktigt
själv bedöma i detta sammanhang, men
jag har inte frångått min uppfattning
att det senaste beslutet inte står i överensstämmelse
med vad man diskuterade
1962. Vi skall nämligen komma ihåg
att besiktningsveterinärorganisationen
då genomgick den förändringen att den
blev förstatligad. Besiktningsveterinärerna
var tidigare anställda av slakterierna.
Statsrådet säger att jag har satt in en
liten fråga i ett alltför stort sammanhang.
Det kan mycket väl vara sant,
men det beror helt och hållet på från
vilken synpunkt man ser det. Jag ser
det just nu inte från någon annan synpunkt
än denna att om riksdagen fattar
ett beslut och vi för vår del accepterar
detta och man sedan åstadkommer någonting
och säger att detta är överensstämmande
med riksdagens beslut, då
måste statsrådet också förstå att vi som
varit med och fattat beslutet har en
Tisdagen den 23 mars 1965
Nr 13
9
Ang. taxan för köttbesiktning vid kontrollslakterier
press på oss, när dessa förändringar
sker.
Jag vill fråga statsrådet: Vad är det
som statsrådet har kommit på när det
gäller denna ändrade fördelning? Veterinärstyrelsen
har ju ändå så sent som
på våren 1964 gjort sin bedömning av
denna fråga. Det skulle vara en mycket
intressant och värdefull upplysning,
om statsrådet här kunde ange vad som
ligger till grund för det ändrade ställningstagandet.
Kan statsrådet redovisa
att det skett sådana förskjutningar från
1962 till 1964 att denna ändrade fördelning
är motiverad, skall jag acceptera
detta.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag vet inte om jag får
tolka herr Pettersson på det sättet att
jag har begått någon oriktighet. Det får
väl då anmälas till konstitutionsutskottet
och prövas där. Eljest är det väl uppenbart
att Kungl. Maj :t har rätt att bedöma
de förslag som inkommer från en
underställd myndighet. Finner vi inte
att motiven är tillräckligt starka i ena
eller andra avseendet, är det väl självklart
att det är min uppgift att vidta
en justering. När jag här avstod från
att, såsom föreslagits, höja från drygt
27 000 till drygt 29 000 när det gällde
grundavgiften och i stället ansåg det
bättre att lägga höjningen på enhetsavgiften,
kan jag inte säga att det innebär
ett avsteg från de principer som riksdagen
antagit. Det vore att göra alltför
stor affär av denna sak.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Jag är faktiskt besviken
över att statsrådet inte kan här
upplysa vad det är för undersökningar
som har visat att det under tiden 1962
—1964 skett en förskjutning av kostnaderna
som motiverar en annan taxa
än den, som veterinärstyrelsen i samråd
med riksrevisionsverket föreslog.
överläggningen ansågs härmed slutad.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 51,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1964 vid dess fyrtioåttonde sammanträde
fattade beslut.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående avtal om driften
av Institutet för växtförädling av frukt
och bär, m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 57, angående inrättande av ett korrosionsinstitut;
och
nr 59, angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande m. m.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319), m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 66,
angående medelsbehovet för försvarsstabens
verksamhet under budgetåret
1965/66.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 69,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 3 § barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97).
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 74, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 78, angående vissa anslag till bostadsstyrelsen
in. m.
10
Nr 13
Tisdagen den 23 mars 1965
Föredrogos bankoutskottets anmälningar
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet inkommit
dels framställning från fullmäktige i
riksgäldskontoret angående ytterligare
anslag till förvärv av bostadsrätter för
riksdagens räkning, m. m.,
dels ock framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående riksdagens
upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och organisation.
Framställningarna hänvisades till
bankoutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, statsutskottets
utlåtanden nr 9 och 31, bevillningsutskottets
betänkande nr 8,
första lagutskottets utlåtanden nr 11—-13, andra lagutskottets utlåtanden nr
18, 22, 24 och 26—29, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 11—13 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
10—13.
På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 18 skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 9.
Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 86, angående
muntligt meddelande till riksdagen.
Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till
riksdagen gjordes meddelande rörande
Sveriges utrikes- och handelspolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange samt i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.
Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivel
-
sen finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med herr statsrådet Lange
det i skrivelsen avsedda meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.
På sedermera gjord proposition beslöts
alt förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
40, angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd,
m. m.;
nr 42, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. m. och statens
datamaskinfond;
nr 60, angående reform av de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m.;
nr 64, angående vissa byggnads- och
markfrågor inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 65, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, m. m.;
nr 68, med anhållan om yttrande över
vissa av Europarådets rådgivande församling
vid dess sextonde ordinarie
möte antagna rekommendationer och
resolutioner;
nr 70, angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. m.;
nr 71, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande angående
fortsatt valutareglering;
nr 72, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;
nr 73, angående reglering av sockernäringen;
nr
75, angående vissa frågor rörande
vård och undervisning av rörelsehindrade
barn m. m.;
nr 76, med förslag till lag om elevhem
för vissa rörelsehindrade barn m. fl;
nr 83, angående den framtida verksamheten
vid Törefors aktiebolag med
flera statliga företag;
nr 104, angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
Tisdagen den 23 mars 1965
Nr 13
11
universiteten och vissa högskolor m. in.;
samt
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1964/65.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 647, av herrar Adolfsson och Lager,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, med förslag till jordförvärvslag
m. m.;
nr 648, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående kommunal skatteutjämning,
m. m.; samt
nr 649, av herrar Kaijser och Ottosson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, angående anslag för budgetåret
1965/66 till barnmorskeläroanstalterna
och statens sjuksköterskeskolor
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag.
På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 15.40, att —
för att bereda kammarens ledamöter tillfälle
att ingiva motioner senare under
dagen — ajournera sina förhandlingar
till kl. 20.30, då desamma återupptogos.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Carlsson, Eric, och fru Olsson undertecknad
motion, nr 650, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 45, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m.
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 20.31.
In fidem
Fritz af Petersens
12
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Onsdagen den 24 mars förmiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! För vart och ett av de
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna gemensamma
listor, en för varje val. Listorna har
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen, och
varje lista upptar namn på så många
personer som det ifrågavarande valet
avser.
Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter tre särskilda listor.
Den lista, som avsåg valet av ombud
och suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, bar rubriken »Den
gemensamma listan» och hade följande
utseende:
Elmgren, B. F., ledamot av första kammaren | Geijer, J. L., ledamot av första kammaren |
Hagnell, H., ledamot av andra kammaren | Sjövall, E., fru, ledamot av andra kammaren |
Heckscher, G. E., | Bohman, B. G., ledamot av andra kammaren |
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren,
Hagnell och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herr Lennart
Geijer, fru Sjövall och herr Bohman.
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om det förrättade
valet.
Anställdes val av tjugufyra valmän
för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.
Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Damström
Eriksson, Einar
Jacobsson, Per
Virgin
Möller
Mossberger
Elofsson
Hedström
Hansson, Nils
Eskilsson
fröken Ranmark
Ståhle
Larsson, Åke
Sun din
Pettersson, Gunnar
Ohlsson, Ebbe
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
13
Gustavsson, Bengt
Augustsson
Mårtensson
Stefanson
Nilsson, Yngve
Hjorth
Gustafsson, Nils-Eric
Edström
Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de
å listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.
Företogs val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.
Den av herr förste vice talmannen avlämnade
lista, som avsåg detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
Jansson, Paul
Rönnberg
Hilding
Sveningsson
Lundin
Magnusson
Carlsson, Eric
Larsson, Herbert
Nyman
Arvidson
Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.
Herr TALMANNEN anförde:
Jag vill meddela att arbetsplenum
synes för första kammarens del kunna
undvikas fredagen den 26/3.
Däremot beräknas arbetsplenum få
hållas fredagen den 2/4 med början kl.
11.00 och fredagen den 9/4, likaså med
början kl. 11.00 (sista plenum före
påsk).
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att framföra det i Ivungl. Maj :ts skrivelse
nr 86 avsedda meddelandet och
yttrade därvid:
Herr talman! Den världspolitiska utvecklingen
under det år som gått efter
den senaste utrikesdebatten har främst
fått sin prägel av viktiga inrikespolitiska
tilldragelser hos huvudmakterna i
Väst och Öst. I Förenta staterna har
den demokratiska administrationen genom
president Johnsons överväldigande
valseger fått förlängt mandat. I Sovjetunionen
och Storbritannien har nya
krafter tagit ledningen. Det är ännu inte
möjligt att bedöma vilken betydelse
dessa händelser kan komma att få för
den internationella politikens fortsatta
inriktning. Att kärnvapenmakternas
krets utökats genom Kinas atomexplosion
förra hösten, är en ny och betydelsefull
faktor i storpolitiken, ehuru
man svårligen kan på detta stadium förutse
konsekvenserna av denna händelse.
Det tillspetsade läget i Sydostasien
har försvårat möjligheterna till fortsatt
avspänning. De israelisk-arabiska motsättningarna
har ytterligare skärpts till
följd av tvisten om Jordanflodens vatten,
och läget i Mellersta östern fortsätter
att inge farhågor. I Cypern-frågan
tycks alltjämt ingen politisk löisning vara
i sikte. Det internationella samarbetet
har allvarligt hämmats av finansieringskrisen
inom Förenta Nationerna.
Det partiella provstoppsavtalet från
sommaren 1963 gav upphov till en försiktig
optimism om en avgörande vändning
i riktning mot minskad internationell
spänning. Förhoppningarna härom
har hittills blott i ringa mån infriats.
Visserligen förefaller det som om de
båda världsmakterna Förenta staterna
och Sovjetunionen, inte minst i insikten
om det oerhörda ansvar som innehavet
av stora kärnvapenarsenaler innebär,
har en ömsesidig önskan att
komma varandra närmare i fredligt och
fruktbart samarbete. Sådan samverkan
14
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
förekommer också på olika plan. I vår
egen världsdel, som länge utgjort en
huvudskådeplats i det kalla kriget, har
kontakterna blivit livligare mellan länderna
i öst och Väst, särskilt på de
ekonomiska och kulturella områdena.
Dessa närmanden har dock ännu inte
lett till konkreta framsteg vad gäller
något av de stora internationella problemen,
såsom Tysklands-frågan och
nedrustningen.
Det internationella förtroende som är
en förutsättning för kompromissvilja
och uppgörelser i de storpolitiska frågorna,
saknas tydligen alltjämt. I bästa
fall kan man nog inte räkna med annat
än ett långsamt närmande, steg för steg.
FN-krisen och situationen i Sydostasien
komplicerar bilden just nu. Särskilt den
senaste tidens händelseutveckling i
Vietnam inrymmer risker för en utvidgning
av konflikten som kan få allvarliga
följder för världsfreden. Snara
förhandlingar med sikte på en fredlig
lösning ter sig ytterligt angelägna.
Krisen i Vietnam har för tillfället
trängt andra oroshärdar i bakgrunden
för det internationella intresset. De
öppna eller latenta spänningarna på
den afrikanska kontinenten, där nu också
Kina öppet framträder som medtävlare
om inflytandet, bör inte förbises.
I den fortsatta avkoloniseringens och
nationella frigörelsens spår följer oundvikligen
svåra omställningsproblem.
Efter FN-styrkans tillbakadragande har
Kongo åter blivit skådeplatsen för inre
oroligheter. Bland Afrikas andra allvarliga
problem intar den sydafrikanska
apartheid-politiken en framträdande
plats.
Det internationella läget i stort är i
dag svåröverskådligt. Stormakternas ansvar
är större än någonsin. På dem beror
inte minst Förenta Nationernas förmåga
att effektivt verka för framsteg
och fred bland världens folk. Detta har
åskådliggjorts i samband med den s. k.
finansieringskrisen inom FN, som delvis
förlamat den nittonde generalförsamlingens
möjligheter att arbeta.
Förenta Nationernas situation förtjänar
en närmare kommentar i denna
riksdagsdebatt. Hösten 1963 antog FN:s
generalförsamling enhälligt en resolution
enligt vilken år 1965, världsorganisationens
tjugonde verksamhetsår,
fastställdes som ett internationellt samarbetsår.
En särskild kommitté tillsattes
med uppgift att sprida ökad kännedom
om Förenta Nationernas verksamhet
på skilda områden, bl. a. dess insats
för att främja den ekonomiska och sociala
utvecklingen i de fattiga länderna.
Tanken var att markera jubiléet med
en mäktig manifestation av FN:s växande
roll som instrument för fred, frihet
och framsteg.
Utvecklingen har dessvärre lett uppmärksamheten
i annan riktning. Jubileumsåret
har inletts i en atmosfär av
kris för världsorganisationen. Generalförsamlingens
nittonde möte måste i
februari avbrytas utan att man kunnat
behandla flertalet av de viktiga politiska
frågorna på dagordningen.
Generalförsamlingens kris är allvarlig,
men det finns därför ingen anledning
att låta de aktuella svårigheterna
helt skymma bilden av den omfattande
verksamhet som pågår inom FN eller i
FN:s regi. Hjulen har inte stannat i FNmaskineriet.
Förtroendet för FN:s och
dess fackorgans insatser i det ekonomiska
och sociala biståndsarbetet växer
bland både givar- och mottagarländer.
Mer än två tredjedelar av organisationens
personal är verksam i denna del
av FN:s arbete. Även på andra fält fortsätter
FN sina bemödanden. Två militära
fredsoperationer — de i Gaza och
Cypern — pågår trots krisen. Detsamma
gäller observatörsmissionerna i
Främre Orienten, Kashmir och Korea,
samtliga för övrigt med svensk medverkan.
Regeringen kommer att bifalla en
framställning från generalsekreteraren
om förlängning på ytterligare en tremånadersperiod
av den svenska FN-bataljonens
uppdrag på Cypern.
I det läge som uppstått därigenom
att generalförsamlingen frivilligt avstått
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
15
från att företa normala omröstningar,
kunde likväl beslut fattas medelst acklamation
i några betydelsefulla frågor:
Valen till säkerhetsrådet och ekonomiska
och sociala rådet ägde rum. Institutionerna
för den permanenta handelsoch
utvecklingskonferensen tillskapades.
FN:s hjälporganisation för Palestina-flyktingarna
fick förlängt mandat.
Nedrustningskommittén i Geneve anmodades
fortsätta sitt arbete. I avvaktan
på budgetbehandlingen bemyndigades
generalsekreteraren ikläda organisationen
utgifter motsvarande 1964 års budget.
Slutligen tillsattes en kommitté,
med bl. a. Sverige som medlem, med
uppgift att utreda frågan om FN:s
fredsbevarande operationer, som ju är
upprinnelsen till hela finansieringskrisen.
Dessa beslut framstår i och för sig
som något positivt. Det finns en allmän
strävan hos medlemsstaterna att, trots
starkt missnöje med stagnationen i det
normala arbetet, såvitt möjligt begränsa
skadeverkningarna av den låsta konstitutionella
situationen. Man är oense om
medel och metoder men i det väsentliga
ense om målet: att bevara FN som instrument
för fred och framåtskridande.
Genom återhållsamhet och olika uppslag
i fråga om tekniska utvägar har
man undvikit att göra ont värre. Denna
inställning bör inge förhoppningar om
att allvarliga ansträngningar även i
fortsättningen kommer att göras för
att finna en väg ut ur krisen.
Det skulle här föra för långt att gå
närmare in på de skilda förhandlingsfaserna
i tvisten om tillämpningen av
FN-stadgans artikel 19. Den innehåller
som bekant bestämmelser om förlust av
rösträtt i generalförsamlingen som påföljd
vid uteblivna bidragsinbetalningar.
Händelseförloppet är känt. Det må i
detta sammanhang räcka med att erinra
om att ett intensivt förhandlingsarbete
har bedrivits, närmast under generalsekreterarens
ledning, och att ståndpunkterna
så småningom närmat sig
varandra. Motsättningarna förefaller in
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
te desto mindre så principbetonade och
låsta, att en lösning rimligen får förutsätta
direkta förhandlingskontakter
mellan de omedelbart engagerade stormakterna.
Samtidigt kommer den nytillsatta
kommittén för den fredsbevarande
verksamheten att behandla även finansieringsfrågan.
FN-krisen går allmänt under beteckningen
»finansieringskrisen». Detta är
en ofullständig och delvis vilseledande
beteckning. Krisens synliga symtom
är visserligen av finansiell natur. Men
till sitt verkliga innehåll är det fråga
om en politisk intressemotsättning, som
bottnar i olika uppfattningar om medlemsstaternas
förpliktelser enligt stadgan
och om kompetensfördelningen
mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Härigenom har konflikten
kommit att omfatta hela frågekomplexet
om FN:s befogenheter och uppgifter på
freds- och säkerhetsområdet. Sovjetunionen,
Frankrike och några andra
stater hävdar, att säkerhetsrådet ensamt
skall ha ansvaret för upprätthållandet
av fred och säkerhet. De anser, att beslut
om aktiva ingripanden i fredsbevarande
syfte bör förbehållas rådet.
Enligt deras åsikt kan ingen medlemsstat
vara skyldig att i någon form bidra
till en FN-aktion, alltså inte heller finansiellt,
om inte aktionen beslutats av
säkerhetsrådet och genomförs under
dess direkta kontroll.
Den stora majoriteten medlemsstater
hävdar å andra sidan, att generalförsamlingen
icke bör reduceras till enbart
ett diskussionsforum i de viktiga
frågorna om fredsbevarande aktioner
utan även i dessa frågor skall kunna
spela en aktiv roll. De pekar på aktionerna
i Jerusalem, Kashmir, Libanon,
Suez, Kongo och Cypern. De vill dra
nytta av erfarenheterna därifrån och
undersöka om det går att fastställa några
regler för hur sådana aktioner skall
beslutas, genomföras och finansieras i
framtiden.
Tyvärr ger stadgan ingen bestämd
ledning för bedömning av denna typ av
16
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
aktioner. Man rör sig här på ett gränsområde
mellan de helt frivilliga aktioner
för fredlig lösning av tvister varom
talas i stadgans kapitel VI och tvångsaktioner
eller sanktioner som berörs i
kapitel VII. De fredsbevarande operationerna
är frivilliga i dubbel bemärkelse.
Dels förutsätter de inbjudan eller
medgivande av »värdlandet», dels
är deltagande i aktionen frivilligt för
medlemsstaterna. Med viss rätt kan hävdas,
att utsändandet av militära förband
på tusentals man, även om det
sker i frivillig ordning, har en karaktär
och omfattning som knappast avsetts
med åtgärder för fredlig lösning av
tvister enligt kapitel VI. Det är paradoxalt
att bestämmelserna om tvångsaktioner
i kapitel VII, som förblivit en
död bokstav, är i detalj utformade i
stadgan, medan den frivilliga fredsbevarande
verksamheten, där FN gjort
och gör verkliga insater för världsfreden,
inte uttryckligen reglerats i stadgan.
Detta innebär självfallet inte, att
denna verksamhet skulle vara oförenlig
med stadgan, men frånvaron av uttryckliga
bestämmelser på detta viktiga
område är en av anledningarna till dagens
svårigheter.
Sverige har deltagit i de flesta av
FN:s fredsbevarande aktioner. Vi ingår
nu också i den kommitté på 33 stater
som har att utreda frågan om fredsbevarande
operationer »i alla dess aspekter».
Det är inte möjligt att på förhand
dra upp konkreta riktlinjer för vår
medverkan i kommitténs arbete. Några
allmänt formulerade synpunkter må
dock anföras.
»Finansieringskrisen» har menligt påverkat
FN:s möjligheter att verka som
ett effektivt fredsorgan. Det är angeläget
att FN:s auktoritet återställes och
om möjligt förstärkes. Detta förutsätter
stormakternas medverkan. Här kommer
man in på vad som kan sägas vara nvckelproblemet,
nämligen frågan om avvägningen
mellan säkerhetsrådets och
generalförsamlingens inflytande och bestämmanderätt.
Det kan vara förklarligt
om skiljaktiga uppfattningar föreligger
mellan å ena sidan stormakterna med
deras vetorätt i säkerhetsrådet och å
andra sidan det stora antalet övriga stater.
I fråga om tvångsaktioner föreskriver
stadgan, att endast säkerhetsrådet
kan besluta härom. En sådan aktion
kräver enhällighet bland stormakterna.
Men när det gäller frivilliga fredsaktioner
— av den typ som t. ex. Cypernaktionen
representerar — ter det sig
betänkligt, att eventuellt en enda medlemsstat
— låt vara en stormakt —
skall kunna förhindra organisationen
från att komma en medlemsstat till
hjälp i en kritisk situation.
I fråga om finansieringen av FN:s
fredsbevarande operationer har Sverige
liksom majoriteten av FN:s medlemmar
hävdat principen om kollektivd betalningsansvar.
Ett konsekvent fasthållande
vid denna princip skulle emellertid
kunna förhindra fredsbevarande operationer
som annars vore möjliga och
önskvärda. Mot bakgrunden av vunna
erfarenheter kanske det måste övervägas
om det icke, trots allt, vore bättre
att få till stånd en av alla accepterad
ordning för undantag i vissa fall från
det kollektiva betalningsansvaret. Det
blir en viktig uppgift för kommittén att
utnyttja det förhandlingsutrymme som
kan finnas i detta hänseende.
Man kan hoppas, att när stormakterna
och övriga FN-medlemmar nu tar upp
frågan om de fredsbevarande operationerna
till allsidig prövning, en grundval
skall kunna skapas för en framtida
praxis, som godtas av alla parter. Det
borde vara angeläget för alla att finna
en lösning som tillgodoser både stormakternas
anspråk på att utöva sitt
stadgeenliga primära ansvar för fredens
upprätthållande och övriga medlemsstaters
intresse att medverka till tryggandet
av freden.
Sverige delar den allmänna känslan
av besvikelse över att provstoppsavtal!
icke följts av ytterligare överenskommelser
på nedrustningsområdet. Fortsatta
ansträngningar för rustningsbe
-
Onsdagen den 24 mars 19C5 fm.
Nr 13
17
gränsning och nedrustning, särskilt i
fråga om kärnvapen, är nödvändiga, vilket
också starkt underströks från alla
håll under generaldebatten vid FN-församlingens
senaste möte. Det framstår
som ett angeläget önskemål, att nedrustningsförhandingarna
i Geneve snarast
skall kunna återupptagas med allvarlig
och beslutsam inriktning på att komma
till uppgörelser åtminstone inom
någon del av det stora nedrustningskomplexet.
Bland de åtgärder som diskuterats i
Geneve och i FN har förhindrande av
ytterligare spridning av kärnvapen alltmera
börjat komma i förgrunden. En
starkt pådrivande faktor härvidlag har
varit den kinesiska atomexplosionen.
Man har också blivit alltmer medveten
om att den snabba utvecklingen på
atomenergiområdet ökat möjligheterna
för ytterligare länder att genom egen
tillverkning skaffa sig kärnvapen. Från
såväl stormaktshåll som från de mindre
staternas sida har i detta läge understrukits
angelägenheten av skyndsamma
internationella åtgärder till förebyggande
av en vidare spridning av kärnvapen.
Man varnar för en kapplöpning om
medlemskap i kärnvapenklubben. Den
allvarliga ökningen av kärnvapenfaran
som en sådan utveckling skulle medföra,
gör det angeläget att verka för en
internationell frysning av kärnvapenrustningarna.
Enligt en uppfattning som
är gemensam för Förenta staterna och
Sovjetunionen och även i övrigt är rätt
allmänt omfattad, bör man i första hand
eftersträva en överenskommelse om begränsning
av kretsen av kärnvapenmakter.
Strävandena att nå en dylik överenskommelse
har allvarligt hindrats av de
meningsskiljaktigheter som råder mellan
öst och Väst rörande innebörden av
planerna på en multilateral kärnvapenstyrka
inom NATO. Dessa planer anses
av Sovjetunionen oförenliga med ett
icke-spridningsavtal av den typ som
skisserats under diskussionerna i Ge
2
Första kammarens protokoll 1965. Nr lo
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
néve och FN och uppfattas såsom ett
första steg till att ge Västtyskland tillgång
till kärnvapen. Förenta staterna
hävdar däremot, att upprättandet av en
multilateral kärnvapenstyrka just är avsedd
att motverka en sådan spridning.
Sverige har sedan länge stött tanken
på en internationell överenskommelse
om förhindrande av ytterligare spridning
av kärnvapen. Vi har samtidigt
hävdat, såsom nu senast under FN-församlingens
generaldebatt, att en dylik
överenskommelse bör kompletteras med
vissa andra åtgärder om man skall kunna
uppnå målsättningen att frysa det
nuvarande kärnvapenläget. För att effektivt
hejda en fortsatt allvarlig utveckling
på kärnvapenområdet fordras
mera aktiva bidrag från kärnvapenmakterna
själva. Problemet bör ses både
mot bakgrunden av kärnvapenarsenalernas
snabba tillväxt och i ljuset av
ambitionerna att ytterligare fullända
dessa vapen.
Vi bär därför förordat en uppläggning,
enligt vilken man borde eftersträva
att, förutom en överenskommelse
som förhindrar att antalet kärnvapenmakter
ökas, även få till stånd ett universellt
fördrag om förbud mot alla
slag av kärnvapenprov och ett avtal
om upphörande av ytterligare tillverkning
av klyvbart material för militära
ändamål.
Ett avtal mot spridning av kärnvapen
kan givetvis icke förväntas bli fullt
effektivt, om det icke omfattas av samtliga
nu kärnvapentillverkande makter
och får en så allmän anslutning som
möjligt från andra staters sida, framför
allt i områden med öppna eller latenta
konflikter.
Läget i den Sydafrikanska republiken
fortsätter att oroa världsopinionen.
Trots det tryck som den sydafrikanska
regeringen utsatts för under en följd av
år från FN:s sida kan ingen förändring
skönjas i dess inställning till den färgade
majoriteten i landet. Den sydafrikanska
regeringen vidhåller också sin
18
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vägran att samarbeta med FN i dessa
frågor. Indignationen mot denna hållning
blir allt starkare.
Det bör hälsas med tillfredsställelse,
att den sydafrikanska apartheid-politiken
numera är föremål för säkerhetsrådets
uppmärksamhet. I juni månad
behandlades bl. a. rapporten från en
expertgrupp under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Denna expertgrupp
hade tillsatts av säkerhetsrådet som en
följd av ett initiativ från de nordiska
staterna hösten 1963 i syfte att söka få
fram en konstruktiv linje i FN:s Sydafrika-politik.
Gruppen fick rådets uppdrag
att studera möjliga metoder att
trygga mänskliga rättigheter för alla
Sydafrikas invånare. I sin rapport föreslog
den, att det skulle bildas ett nationalkonvent
som skulle representera
alla folkgrupper i Sydafrika. Konventet
skulle ta sig an de många svåra problemen
i samband med den nuvarande
situationen. Detta förslag antogs av säkerhetsrådet,
som vädjade till den sydafrikanska
regeringen att godta det.
Samtidigt beslöt .säkerhetsrådet att tillsätta
en expertkommitté, bestående av
representanter för rådets samtliga dåvarande
medlemsstater, däribland Norge,
med uppgift att företa en teknisk
och praktisk undersökning beträffande
möjligheterna till konkreta åtgärder efter
beslut av säkerhetsrådet. Fastän ordet
»sanktioner» inte förekommer i
kommitténs mandat, har den kommit
att kallas sanktionskommittén. Denna
har nyligen offentliggjort sin rapport
till rådet. Rapporten bygger delvis på
upplysningar om bl. a. handelsförbindelserna
med Sydafrika, som inhämtats
från medlemsländerna. Sverige hörde
till de 34 stater som besvarade kommitténs
frågeformulär. Vårt svar offentliggjordes
i början av mars.
I kommitténs slutsatser framhålles
bl. a., att Sydafrika på grund av sin
ekonomiska styrka inte skulle vara särskilt
känsligt för ekonomiska sanktioner.
Dock var man ense om att det finns
flera sårbara punkter i landets ekono
-
mi. Det betonas, att effektiviteten av
eventuella åtgärder blir direkt beroende
av om dessa vinner allmän anslutning.
Det blir nu i första hand säkerhetsrådets
sak att behandla sanktionskommitténs
rapport.
I vårt eget land visas en stigande
otålighet över den tröghet varmed
världsorganisationen anses arbeta i denna
sak. Måste då den svenska regeringen
avvakta säkerhetsrådets beslut? Skulle
inte, har man frågat, ett individuellt
svenskt genomförande av han delssanktioner
mot Sydafrika påverka apartheid-politiken,
föranleda andra länder
till liknande initiativ och utgöra ett
konkret uttryck för vår indignation
över vad som nu sker i Sydafrika?
Det är endast säkerhetsrådet som kan
fatta beslut om sanktioner, som är bindande
för FN:s medlemmar. Rådet har
visserligen funnit, att förhållandena i
Sydafrika »allvarligt stör internationell
fred och säkerhet», men däremot
inte, att de utgör ett »hot mot freden»,
vilket skulle ge rådet befogenhet att
tillämpa sanktioner.
Separata aktioner av ett eller flera
länder kan inte väntas medföra nämnvärt
avbräck i Sydafrikas ekonomi. Inte
heller bör man överskatta den exempelbildande
effekt som en isolerad
svensk aktion skulle kunna få. Sydafrikas
viktigare handelspartners är redan
nu utsatta för trycket från en stark internationell
opinion mot apartheid-politiken.
Regeringen har inte ansett sig kunna
efterkomma förslag att Sverige ensamt
skall besluta om sanktioner mot Sydafrika,
hur stor förståelse vi än har för
de bevekelsegrunder som ligger bakom
dessa förslag. Vidtagande av sanktioner
emot en stat, vare sig de är av ekonomisk
eller militär art, är folkrättsligt
ett allvarligt steg. Det är oförenligt med
bl. a. de förpliktelser vi iklätt oss genom
anslutningen till det allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT). Särskilt
för små länder som är starkt beroende
av sin utrikeshandel är det av vitalt
Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.
Nr 13
19
intresse att ingångna avtalsförpliktelser
på detta område respekteras. Isolerade
aktioner, som inte ger någon effekt,
kan dessutom snarast tänkas öka den
sydafrikanska regimens självförtroende
och omedgörlighet. Det är mot denna
bakgrund som svenska regeringen strävat
efter att få Sydafrika-frågan förlagd
till säkerhetsrådet för avgörande.
Det kan vidare erinras om att regeringen
nyligen i enlighet med en vädjan
från FN:s generalförsamling anslagit
en miljon kronor att användas till
bistånd åt apartheid-offrens familjer.
En lika stor summa anslogs förra året
till ett program för bistånd på undervisningens
område till unga afrikanska
flyktingar. I avvaktan på en internationalisering
i FN-regi av stödet till den
afrikanska flyktingungdomens utbildning
har regeringen i årets statsverksproposition
föreslagit en ökning under
det kommande budgetåret av det svenska
studiestödet till dessa ungdomar.
Nära samband med apartheid-problemet
i Sydafrika har frågan om det mandat
över Sydvästafrika som Nationernas
Förbund på sin tid gav till Sydafrika.
Sverige har tillsammans med andra stater
länge sökt verka för att FN skall få
insyn över förvaltningen av området
och deltagit i fördömanden av Sydafrikas
överträdelser av mandatet och
dess införande av apartheid i Sydvästafrika.
Frågan gick in i en ny fas då Liberia
och Etiopien, såsom förutvarande medlemmar
i FN, för några är sedan vid internationella
domstolen i Haag anklagade
Sydafrika för brott mot mandatöverenskommelsen.
Skulle domstolen,
som i dagarna börjat de muntliga förhandlingarna
i målet, finna talan grundad,
blir Sydafrika enligt FN-stadgan
klart förpliktat att rätta sig efter domen.
Skulle Sydafrika likväl vägra efterkomma
domstolens dom, kommer
otvivelaktigt denna vägran att få allvarliga
politiska konsekvenser och kan leda
till åtgärder från säkerhetsrådets sida
för att få domen tillämpad. Det är
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
givet, att svenska regeringen med största
uppmärksamhet följer denna fråga,
som har central betydelse för hela
apartheidproblemet.
Under hela efterkrigstiden har vår
handelspolitik varit inriktad på en allmän
frigörelse av handeln. Vi har aktivt
deltagit i det världsomfattande samarbetet
inom GATT och i världshandelskonferensen,
liksom i det regionala samarbetet
inom FN:s ekonomiska kommission
för Europa, OEEC och senare
OECD samt Europarådet. De mest långtgående
förpliktelserna har vi åtagit oss
inom EFTA. Efter den allvarliga kris
som EFTA genomgått till följd av den
brittiska regeringens åtgärder för att
komma till rätta med betalningsbalansen,
öppnar sig åter möjligheter till
fortsatt konstruktivt samarbete. Av avgörande
vikt för denna utveckling var
Storbritanniens tillkännagivande vid
sista Genéve-mötet att påbörja avvecklingen
av importavgiften genom att sänka
den från 15 till 10 procent från och
med den 27 april i år.
Att britterna jämsides med att begränsa
importen velat öka exporten genom
särskilda ansträngningar har övriga
EFTA-stater haft full förståelse för.
Den form vissa av de vidtagna åtgärderna
fått, torde emellertid inte kunna
bibehållas som permanent lösning. En
generell utredning beträffande de brittiska
exportstimulerande åtgärderna pågår
för närvarande inom EFTA.
Förtroendekrisen har understruktit
den svaghet hos EFTA som härrör ur
själva sammansättningen med en enda
stormakt som svarar för hälften av samhandeln.
För Storbritannien utgör handeln
med övriga medlemsländer bara
omkring 15 procent av landets totala
handel. För exempelvis de nordiska
länderna utgör handeln med EFTA mellan
30 och 40 procent av deras totala
handel.
Den interna utvecklingen inom frihandelsområdet
hade fram till införandet
av de brittiska importavgifterna
fortskridit utan störningar och i betyd
-
20
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ligt snabbare takt än vad som förutsetts.
Den hade satt sina spår också på
verksamhetsfält som ligger vid sidan av
själva tullavvecklingsprogrammet.
De avtal som träffades rörande handeln
med jordbruksprodukter var ur
nordisk synpunkt särskilt betydelsefulla.
Utredningar hade påbörjats bl. a.
om regler för statlig upphandling, etableringsrätt
och kartellfrågor. Arbetet
med dessa pågår.
Handeln mellan medlemsländerna
har ökat särskilt påtagligt efter de senaste
tullavtrappningarna. Detta gäller
främst den internordiska handeln. Den
nordiska marknad vi eftersträvat, håller
nu på att förverkligas inom EFTA.
Denna utveckling bär gynnat den ekonomiska
tillväxten i alla nordiska länder.
Den danska exporten av industrivaror
till Sverige är i dag — för att ta
ett exempel — nära nog lika stor som
Danmarks export av livsmedel till Västtyskland.
Sedan 1959 har den svenska
exporten till de övriga nordiska länderna
mer än fördubblats. EFTA i sin helhet
svarar numera för över 40 procent
av Sveriges totala export.
Den förskjutning i inriktningen av
handeln till förmån för den interna
handeln som blivit följden av tullavvecklingen
har sin motsvarighet också
inom EEC. Denna förskjutning kan väntas
öka under de närmaste åren. Det
kan innebära ökade svårigheter att närma
de två europeiska handelsblocken
till varandra. Men även om motståndet
mot ett samgående kan komma att tillta,
verkar handelspolitiska intressen
och andra faktorer i riktning mot ökade
ansträngningar att söka övervinna
splittringen i två block. EFTA är härvid
fortfarande ett uttryck för en bestämd
och gemensam vilja till ett samgående.
Redan i dagens situation kan
åtskilligt göras för att vidareutveckla de
existerande förbindelserna mellan
EFTA och EEC och för att skapa nya
kontaktpunkter. Inget annat alternativ
än EFTA ger vårt land större möjligheter
att verka för en gemensam euro
-
peisk marknad, samtidigt som det ger
avsevärda handelspolitiska fördelar. Inom
EFTA har de nordiska länderna
stora möjligheter att utvidga samarbetet
sinsemellan på sådana områden där
de övriga EFTA-medlemmarna tills vidare
inte anser sig kunna ta del. Därutöver
kommer Norden i åtnjutande av
de fördelar det större frihandelsområdet
erbjuder. För närvarande finns inga
tecken som tyder på att förhandlingar
mellan EFTA — vars vilja härtill är
obruten — och EEC snabbt skulle kunna
aktualiseras. Med den starka politiska
inriktning som EEC har, är för
Sverige som neutral stat medlemskap
inte en möjlig anslutningsform.
I avvaktan på en lösning av det europeiska
marknadsproblemet är det av
största vikt, att alla möjligheter att stärka
och vidareutveckla EFTA-samarbetet
tillvaratas. De nordiska länderna bör
—- såsom överenskoms vid Nordiska rådets
session i Reykjavik — liksom hittills
gemensamt verka i detta syfte. De
bör också fortsätta på den redan inslagna
vägen att i möjligaste mån bygga
ut det nordiska samarbetet inom
EFTA:s ram. Den nordiska ministerkommittén
för ekonomiskt samarbete
och dess utredande ämbetsmannaorgan
har redan påbörjat behandlingen av den
rekommendation om nordiskt EFTAsamarbete
som blev resultatet av överläggningarna
i Reykjavik.
Vi har ännu inte uppgett förhoppningen
att de pågående förhandlingarna
i Kennedy-rundan skall ge ett bidrag
till lösningen av det europeiska marknadsproblemet.
Ett förverkligande av
den ursprungliga målsättningen för dessa
förhandlingar — en 50-procentig lineär
tullsänkning — skulle minska tulldiskrimineringen
mellan de båda europeiska
handelsblocken. De undantagslistor
som flertalet industriländer lagt
fram tyder emellertid på att det knappast
är realistiskt att förvänta sig en
tullreduktion av denna storlek. Sverige
står dock alltjämt fast vid en 50-procentig
lineär tullsänkning utan undantag.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
21
Listorna innehåller dels fullständiga
undantag och dels partiella undantag,
vilka i allmänhet ännu icke specificerats.
Härutöver har vissa länder ställt
villkor av olika slag. Det är därför svårt
att redan nu närmare ange i vilken utsträckning
svensk export berörs. Det är
dock uppenbart, att EEC:s undantag
träffar en stor del av vår handel. Såvida
inte betydande minskning av undantagen
kommer till stånd, nödgas vi
ompröva vårt erbjudande.
På förslag av EEC-kommissionen har
bilaterala diskussioner med bl. a. Sverige
ägt rum för att kartlägga de problem
som EEC:s förhandlingsbud medfört.
Den nordiska skogsindustriexporten
till EEC kommer att diskuteras med
EEC av Finland, Norge och Sverige gemensamt.
Förberedande kontakter har
redan tagits mellan de tre nordiska länderna.
Trots bilaterala kontakter söker
vi på svensk sida på allt sätt bevara
förhandlingens multilaterala karaktär.
Detta är av särskild betydelse för de
små industriländerna.
Beträffande jordbruksprodukterna -—
vid vilka man från amerikansk sida fäster
stor vikt — är motsättningarna fortfarande
stora. Någon överenskommelse
har ännu ej nåtts i fråga om regler för
avsättningen på världsmarknaden av
jordbruksprodukter. Utsikter tycks
emellertid nu föreligga för reella förhandlingar
om spannmål under våren.
För övriga jordbruksprodukter kommer
förhandlingar att inledas i höst.
Våra ansträngningar inriktas på att
Kennedy-rundan skall ge så stora lättnader
i handeln som möjligt för såväl
industri- som utvecklingsländer. För utvecklingsländernas
ekonomi intar handelsfrågorna
en central plats.
Ett nyligen utarbetat kapitel i GATTavtalet
avseende utvecklingsländernas
handelsproblem har provisoriskt satts
i kraft. Kapitlet, som kommer att föreläggas
riksdagen för godkännande, fastställer
den procedur som skall gälla för
liberalisering av handeln med utvecklingsländerna.
Inom GATT har uppräit
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tats ett centrum för utvecklingsländerna
för handelsinformation och andra handelsfrämjande
åtgärder. Detta centrum
är avsett att successivt byggas ut allteftersom
ytterligare erfarenheter vinns.
Vi kommer att från svensk sida på allt
sätt stödja dessa ansträngningar.
Vid FN:s världshandelskonferens,
som hölls i Geneve förra året, behandlades
olika spörsmål, som är väsentliga
för utvecklingsländerna. Även om konferensen
inte i alla avseenden motsvarade
högt ställda förväntningar, gav
den ändå många positiva resultat. Behandlingen
av de frågor som dryftades
kommer i skilda former att fullföljas.
Nya konferenser skall hållas minst vart
tredje år. Ett permanent organ — handels-
och utvecklingsstyrelsen — skall
normalt sammanträda två gånger om
året. Vidare har ett särskilt sekretariat
upprättats i anslutning till FN^sekretariatet.
Sverige har aktivt deltagit i det samordningsarbete
som ägt rum i olika organ
— bl. a. i OECD —• efter konferensen.
De nordiska länderna har på
svenskt initiativ utarbetat ett gemensamt
förslag om avveckling av handelshindren
för tropiska produkter, vilket
nyligen lagts fram i GATT. Ett förslag
om kompensativ finansiering, som Sverige
gemensamt med Storbritannien
framförde under världshandelskonferensen,
utreds för närvarande av världsbanken.
Förslaget avser förhindra att
utvecklingsprogram som baserats på
rimliga förväntningar om exportintäkternas
storlek, utsätts för störningar
till följd av ett oväntat inkomstbortfall.
Alla är ense om att handeln med utvecklingsländerna
måste ökas. Utöver
behovet av att avveckla handelshindren
har vi från svensk sida särskilt betonat
betydelsen av att underlätta marknadsföringen
av produkter från utvecklingsländerna,
bl. a. genom förbättrad kommersiell
information. Regeringen är beredd
stödja alla realistiska förslag att
förbättra utvecklingsländernas handelsbetingelser.
Vårt fortlöpande utred
-
22
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ningsarbete syftar bl. a. till att undersöka
möjligheterna för nya svenska initiativ.
Den del av Sveriges utrikeshandel
som alltjämt regleras genom bilaterala
avtal är mycket begränsad och rör i
huvudsak handeln med öststaterna. Det
är vår strävan att söka utvidga även
denna handel. Vår import från öststaterna
— ehuru formellt underkastad importlicenstvång
— är i praktiken, med
få undantag, inte föremål för kvantitativa
begränsningar. Möjligheten att ytterligare
liberalisera importen utreds
för närvarande. Våra strävanden att
i görligaste mån komma bort från den
strikt bilaterala bindningen av handeln
har numera — sedan överenskommelser
härom nyligen träffats även med
Sovjetunionen och Rumänien — lett till
att betalningarna i östhandeln fr. o. m.
den 1 juli i år i sin helhet kommer att
erläggas i konvertibla valutor. Denna
omläggning bör kunna underlätta ett
ökat varuutbyte med öststaterna.
Förutsättningarna för vår handelspolitik
undergår ofta snabba förändringar.
Fn hög handelspolitisk beredskap
är nödvändig. Därför har tillsatts en
samarbetsgrupp under ledning av mig.
I gruppen deltar företrädare för berörda
departement och myndigheter. Dess
uppgift är bl. a .att förbereda alternativa
handlingslinjer i olika tänkta handelspolitiska
situationer.
Det är självfallet, att den nu lämnade
redogörelsen på intet sätt är uttömmande.
Endast vissa huvudproblem
har här tagits upp till diskussion. I
första hand har det förefallit angeläget
att lämna riksdagen en redogörelse för
såväl aktuella FN-problem som frågan
om det ekonomiska samarbetet i Fluropa.
Tidigare har framhållits, att det
internationella läget just nu är rörligt
och svåröverskådligt. Det skulle vara
alltför förenklat att numera beskriva
världen som i huvudsak uppdelad i två
block. Inte nog med att ett stort antal
stater både formellt och reellt står utanför
blocken, dessutom förekommer
grupperingar och särintressen som tenderar
att skära igenom tidigare uppdragna
linjer. Man har ett intryck, att
vi är inne i ett övergångsskede, där de
akuta kriserna kring FN och Sydostasien
skymmer sikten och försvårar
prognoser. I en period av trevande
men icke fullföljda förhandlingskontakter
får intet underlåtas som kan förhindra,
att världen på nytt glider in i
ett tillstånd av oförsonliga motsättningar.
Vi kan i detta läge beträffande
vår egen de! av Europa konstatera, att
samarbetet mellan de nordiska länderna
utvecklas och fördjupas alltmer
samt att strävandena efter ett gemensamt
internordiskt uppträdande i FN
och i andra internationella sammanhang
fortgår. Trots skiljaktigheterna i
den utrikes- och försvarspolitiska orienteringen
vågar vi tro, att de nordiska
staterna liksom tidigare gemensamt bidrar
till lugnet och stabiliteten i vår
del av världen.
Herr VIRGIN (h):
Herr talman! Kammaren har nu i regeringens
kommuniké fått en översikt
över det storpolitiska skeendets långa
rad av dramatiska händelser under det
senaste året. Sammantagna ger de en
tydlig bild av osäkerhet och oro i världen.
Den osäkerheten berör i hög grad
även oss genom den numera allt starkare
kopplingen mellan vad som sker i
olika delar av vår värld. Vi har också,
på ett sätt som bara för ett fåtal år sedan
skulle förefallit otänkbart direkt
engagerat oss i världshändelserna genom
att med svenska trupper på främmande
mark deltaga i F^örenta Nationernas
fredsbevarande aktioner.
Regimförändringen i Moskva gav ett
exempel på instabiliteten i även skenbart
stabila diktaturer och atomsprängningen
i Kina ett annat på nödvändigheten
av att alltid vara beredd att ompröva
underlaget för strategiska bedömningar
och handlingsnormer.
Det finns tyvärr inte mycket i da -
Onsdagen den 24 mars 19C5 fm.
Nr 13
23
gens bild som signalerar en ändring
mot lugnare förhållanden. Tvärtom tyder
det mesta på att vi också i fortsättningen
måste räkna med starka motsättningar,
som lätt kan komma att utlösas
i väpnade konflikter. Den väldiga
klyftan mellan industriländer och
utvecklingsländer blir bara större, trots
allvarliga anstängningar från alla håll
att minska den. Problemen växer och
förefaller i vissa delar nära nog olösliga
utan väldiga och sannolikt blodiga
omvälvningar.
Raskonflikterna i världen skapar inte
bara risker för farliga urladdningar
utan är också från mänsklig synpunkt
djupt beklagliga. En växande och av
lättförklarliga skäl alltmera otålig opinion
i vårt land och världen över
yrkar på kraftåtgärder för att få till
stånd bättre förhållanden. I dag gäller
det främst den sydafrikanska apartheidpolitiken.
Behandlingen av den frågan
i Förenta Nationerna och svårigheterna
att åstadkomma effektiva påtryckningar
redovisas utförligt i regeringens
deklaration. Jag har ingen
anledning att försöka göra en annan
bedömning eller anlägga en annan syn
på vad som kan och bör göras från
svensk sida, utan vill här instämma
i regeringens uppfattning. Separata
handelsblockader är principiellt betänkliga
både av folkrättsliga och av
andra skäl.
Det organ vars kraftfulla insatser i
vår oroliga värld skulle vara särskilt
värdefulla — Förenta Nationerna —
liar förlorat mycket av sin handlingsförmåga
och prestige genom förlamande
meningsskiljaktigheter rörande betalningar
och procedurer, meningsskiljaktigheter
som naturligtvis i grunden
beror på djupare motsättningar. Det
enda ljusa inslaget i bilden är väl att
man trots allt har samverkat för att bibehålla
organisationen vid liv. Ingen
har velat ta steget fullt ut och bli skuld
till Förenta Nationernas totala lamslående.
Detta visar väl, att det dock finns
en allmän insikt om värdet av ett or
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gan som kan — om också bristfälligt
— fylla funktionen att vara ett forum
för överläggningar om världsfredens
problem.
FN är också, bland annat genom
Genéve-kommittén, ett organ för nedrustningsdiskussionerna.
I sitt tal inför
generalförsamlingen i januari uppehöll
sig den svenske utrikesministern
i hög grad vid dessa problem. Jag vill
gärna uttala vår anslutning till åsikten
att nedrustningsfrågan är vår tids mest
angelägna och livsviktiga problem. Våld
är alltid det sämsta sättet att lösa konflikter,
och de resurser, som människan
i dag bär lyckats få i sina händer när
det gäller att åstadkomma förstörelse,
är så oerhörda att alla lösningar som
grundar sig på att de skall tas i bruk,
inte bara framstår som alldeles orimliga
utan också kan bli för mänskligheten
helt förödande. Det är alltså av dominerande
vikt att söka former för
att minska dessa risker. Självklart är
att vi svenskar vill och bör deltaga i
detta arbete, genom att efter bästa förmåga
stödja freds- och konfliktforskning
och genom att aktivt medverka i
de internationella överläggningarna om
nedrustnings- och kontrollåtgärder.
Emellertid får vi inte låta vår insikt
om problemets vikt och vår iver att
verka för dess lösande få den effekten,
att vi inbillar oss att betydelsefulla
resultat är att vänta inom en nära
eller överskådlig framtid. Så är knappast
förhållandet. Jag vill erinra om
den gamla sanningen, att det inte är
nedrustningen som föder en avspänning
utan att det är nedtonandet och bortarbetandet
av motsättningarna mellan
nationerna som möjliggör en nedrustning.
Hur optimistisk man än är
och skulle vilja vara, kan man inte tro
på en sådan minskning av spänningar
och misstro i världen inom så nära
framtid, att det kan ha någon betydelse
för vårt eget sätt att nu lösa våra
säkerhetsfrågor. Det är därför viktigt
att vi inte i vårt internationella uppträdande
eller annars uttrycker våra
24
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
önskemål ocli tankar sa, att det inom
landet skapar en felaktig uppfattning
om världslägets allvar och en ogrundad
tro på möjligheter till svenska
nedrustningsåtgärder.
De element som vi framöver måste
bygga vår säkerhet på är liksom hittills
ett starkt och insatsberett militärt
och civilt försvar, en god försörjningsberedskap
och en fast beslutsamhet att
stå emot aggression. Dessa tre krav
måste alla tillgodoses. Brister det i något
av dem, försvagas också värdet av
de andra.
I sitt tal inför Förenta Nationerna
sade utrikesministern: »Kärnvapenexplosionen
i Kina nyligen har tjänat som
en kraftig påminnelse om att brådskande
åtgärder är nödvändiga för att stoppa
vidare spridning av dessa fruktansvärda
förintelsevapen.» Ja, det kan
man ju säga. Det kan man säga varje
gång en ny stat inträder bland kärnvapenmakterna.
Men det blir också för
varje nytt inträde mindre mening med
sådana uttalanden. Antalet kärnvapenmakter
är redan så stort att hindrandet
av spridning inte kan vara ett huvudmål.
Ännu mindre kan atomvapenfria
zoner vara det, om inte fullt betryggande
garantier kan ges, att de
skall förbli atomvapenfria även under
en krigisk konflikt. Sådana garantier
lär inte stå till buds. Målet måste därför
vara en avveckling och förstöring av
kärnvapnen under betryggande internationell
kontroll. Till dess att det målet
kan börja förverkligas, måste vi bibehålla
vår fulla handlingsfrihet, både
formellt och reellt. Regeringen har påtagit
sig att så skall ske. Det måste
innebära, att vi inte i vår strävan efter
att göra internationella insatser handlar
så, att våra egna säkerhetsintressen
eftersättes. Vår alliansfria politik ställer
där särskilda krav på oss.
Utrikesministern har nyligen i ett
annat sammanhang lämnat en redogörelse
för regeringens syn på vår utrikespolitik,
nämligen vid Paasikivi-samfundets
sammankomst den It mars. Vi
kan för vår del reservationslöst instämma
i vad som där sades om att grundtanken
i den svenska utrikespolitiken
är att genom frihet från allianser kunna
upprätthålla neutralitet under krig.
Vidare att denna politik skall utformas
så, att omvärlden får förtroende för
vår vilja och förmåga att upprätthålla
en sådan neutralitet. Jag vill bara peka
på att denna förmåga endast kan visas
genom att vi upprätthåller ett försvar,
som kan bjuda effektivt motstånd mot
alla de typer av angrepp, som vi kan
tänkas bli utsatta för. Därför är i varje
fall en fullt ut bibehållen handlingsfrihet
i kärnvapenfrågan ett vitalt
svenskt intresse.
Jag sade nyss, att en av de grundfaktorer
som avgör vår motståndskraft är
den beslutsamhet, med vilken vi kan
motstå påtryckningar. Den fredsbevarande
effekten hos vårt försvar bestäms
vidare av den kostnad som en angripare
måste räkna med för att kunna
betvinga oss. Den kostnaden bör alltså
hållas högre än de vinster han rimligen
kan räkna med att göra. Kan han betvinga
oss med hot, så blir hans kostnad
låg och riskerna för oss betydande.
Mot denna bakgrund är det av intresse
att studera det resultat som redovisas
av beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar i en nyligen publicerad
undersökning. Den berör bl. a.
svenska folkets försvarsvilja. På frågan
om vi bör göra väpnat motstånd
även om en angripare hotar oss med
atombomber svarade bara 30 procent
av de tillfrågade ja. Vid en tidigare undersökning
— år 1960 — hade på samma
fråga 40 procent av de tillfrågade
svarat ja. Då ställdes emellertid samtidigt
frågan om vi borde göra motstånd
inför sådant hot, ifall vi själva förfogade
över atomvapen, och på den frågan
steg ja-svararnas antal till 64 procent.
Det är beklagligt — och mycket egendomligt
— att inte den andra frågan
ställdes i år också. Man undrar verkligen
varför.
Nu vill jag visst inte göra gällande
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
25
att de angivna siffrorna i och för sig
bör tillmätas alltför stor betydelse. De
är osäkra dels genom undersökningsmetodiken
och dels genom att frågan
rör antagna lägen och reaktionen inför
verkligheten ofta blir annorlunda, men
tendensen synes mig vara klar och värd
all uppmärksamhet från regeringens
sida.
De frågor som rör krigsmakten och
civilförsvarets fortsatta utveckling efter
den 1 juli 1967 skall nu utredas inom
den försvarsberedning som nyligen har
börjat sitt arbete. De demokratiska partierna
har hittills kunnat enas om vårt
försvars inriktning och utformning, och
vi hoppas att det skall kunna bli så i
fortsättningen också. Det ligger onekligen
ett betydande värde i att den nära
nog totala enighet som råder om vår
alliansfria utrikespolitik bärs upp av
en lika bred enighet om hur denna skall
underbyggas och försvaras. De fleråriga
försvarsbeslut som gällt sedan 1958 har
givit en god stadga åt planeringsverksamheten
till fördel för effekten. I direktiven
för försvarsberedningen betonas
också detta, men samtidigt sägs att
det kan finnas skäl för ett system som
ger möjligheter att budgetårsvis göra
anpassning till förändringar, t. ex. i fråga
om samhällsekonomien eller den internationella
utvecklingen i stort. Alla
erfarenheter visar emellertid, att vill
vi ha en effektiv försvarsapparat till
rimliga kostnader så kan den inte få
påverkas eller förändras med hänsyn
till tillfälliga fluktuationer i samhällsekonomien
eller i det internationella läget.
Det var inte så länge sedan regeringen
deklarerade en sådan åsikt också.
Man har väl inte ändrat sig på den
punkten?
.lag vill understryka att den målsättning
som vi från högerpartiets sida
kommer att arbeta för inom försvarsutredningen
är ett starkt försvar, soin
med hjälp av en god och långsiktig planering
kan nå den bästa avvägningen
mellan olika element och därigenom ge
största effekt ur de ekonomiska rcsur
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ser som ställs till förfogande. På så sätt
anser vi oss bäst tjäna syftet att hålla
oss utanför krigiska konflikter och vidmakthålla
en svensk utrikespolitisk
handlingsfrihet.
Herr talman! Jag skall så gå över till
de europeiska marknadsfrågorna. Det
finns förvisso allt skäl för oss svenskar
att noga studera utvecklingen inom
marknadsblocken och även förändringarna
i deras inbördes relationer. EFTAländernas
handel har utvecklats väl.
Export och import har ökat, och det
ekonomiska framåtskridandet ligger i
stort sett i linje med den målsättning
om en 50-procentig ökning av nationalprodukten
under 1960-talet som uppställts
av OECD. Såväl handeln mellan
EFTA-länderna inbördes som mellan
dem och EEC har ökat med över 10
procent om året sedan 1959.
Men det är inte bara ljusa drag i bilden.
EFTA drabbades av ett allvarligt
slag, när Storbritannien i oktober förra
året i strid mot konventionen och utan
varje konsultation eller ens förhandsmeddelande
införde sin 15-procentiga
importavgift. Den brittiska regeringen
har till yttermera visso sedermera kompletterat
denna avgift med exportsubventioner
av en art, vars förenlighet
med EFTA-stadgan också kan ifrågasättas.
Även om så formellt skulle vara
fallet, torde de under alla omständigheter
föga överensstämma med andan
och grundtankarna bakom EFTA.
Helt naturligt väckte införandet av
importavgiften en stark reaktion hos
de övriga EFTA-länderna, men den
åstadkom också en förtroendekris med
verkningar långt utanför deras krets, en
kris som i viss grad torde komma att
bli bestående, även om avgiften skulle
avvecklas inom en niira framtid. Att
Storbritannien ensidigt satte sig över de
inskränkningar i handlingsfriheten som
internationella samarbetsåtaganden alltid
måste innebära har i varje fall den
psykologiska följden, att man inte kan
frigöra sig från farhågor för att likartade
händelser inträffar på nytt. Här
26
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
kan t. o. m. London-deklarationen komma
i blickfältet, alltså det löfte som
Storbritannien avgivit att inte träffa
avtal om inträde i EEC utan att samtliga
EFTA-länders rättmätiga intressen
kunnat tillgodoses.
Den brittiska regeringen har numera
utlovat att importavgiften skall sänkas
till 10 procent, dock med verkan först
från den 26 april, alltså sedan den varit
i kraft inte mindre än sex månader,
och några löften om den fortsatta avvecklingen
har, såvitt jag vet, inte alls
givits. Det är i denna situation mycket
svårt att dela den entusiasm som den
svenska handelsministern gav uttryck
för inför beslutet om den 5-procentiga
sänkningen och hans åsikt om att förtroendet
inom EFTA och till EFTA
skulle vara till fullo återställt.
På ett annat plan, som dock inte är
betydelselöst, ligger bedömningen av
importavgiftens värde för sitt angivna
ändamål — att återvinna Storbritanniens
ekonomiska hälsa. Man kan verkligen
hysa tvekan om dess lämplighet
för det syftet. En effektivisering och
rationalisering av industrien gynnas
sällan av att den skyddas från konkurrens.
Ett sådant skydd lämnas genom
importavgiften, av i vissa fall betydande
storlek.
För vår del har avgiften ännu inte
haft så stor effekt på varuvolymen, och
detta beror väl främst på den tröghet
som är naturlig vid förändringar i handelns
rörelseriktning, i synnerhet om
och så länge som förhoppningar kan
hysas om en avveckling av de hinder
som rests.
Avgifternas verkan visar stora olikheter
mellan skilda varugrupper. I vissa
fall har importör eller konsument tagit
kostnaden, i andra fall har exportören
helt fått bära den och alltså ta förlusten.
Klart är att extratullen kominer
att ha stora skadeverkningar så
länge som den består.
Det kan i sammanhanget vara intressant
att observera, att även sedan importavgiften
i april sänkts till 10 pro
-
cent, kommer den att för stora varugrupper
betyda en högre tullbelastning
än vad som var förhållandet vid EFTA:s
tillkomst. Klockan har alltså i det fallet
vridits tillbaka, inte bara till utgångspunkten
utan förbi den. Det är
angeläget att svenska regeringen inte
slår sig till ro med den hittills utlovade
reduktionen utan med kraft verkar för
importavgiftens totala avveckling.
Ser man så på utvecklingen inom
EEC, finner man att den har gått mycket
snabbt. Den har också i långa stycken
haft en annan och mera slutgiltig
karaktär än den som har ägt rum inom
EFTA. Inom EEC sker en integration
på företagsplanet av en sådan art och
omfattning, att den dels håller på att
skapa ett intimt samordnat och effektivt
arbetande näringsliv inom hela
blocket, dels ekonomiskt binder ihop
de skilda staterna så fast, att man med
skäl kan säga, att den punkt nu börjar
passeras, efter vilken ingen återvändo
gives.
Naturligtvis har EEC haft svåra problem,
men man har samtidigt visat en
imponerande vilja och förmåga att
klara dessa. De olycksprofetior som
från många håll har framförts har hittills
kommit på skam. Sedan en uppgörelse
har kunnat träffas i december förra
året om spannmålspriserna inom
blocket, torde de flesta bedömare vara
ense om att även kommande problem
skall gå att lösa.
Nästa fas är kommissionens »initiativ
64», som syftar till en accelererad tullavveckling.
Den nya tidtabellen innebär,
att tullunionen skall vara helt genomförd
redan den 1 juli 1967, d. v. s.
en förkortning jämfört med tidigare
planer på två och ett halvt år. Skulle
detta förslag genomföras, kan det få
väsentliga och besvärande konsekvenser
för EFTA-länderna, inte minst för
oss. Det kommer nämligen att innebära,
att vi långt innan vi tidigare har räknat
med kommer att möta den tullmur
som byggs upp kring den gemensamma
marknaden. Eftersom den konstrueras
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
27
som ett medeltal av de tullar som
fanns i utgångsläget, kommer de nuvarande
lågtullsländerna att få högre tullar.
Sveriges export till EEC går huvudsakligen
till dessa lågtullsländer — över
70 procent — och vi riskerar därför att
få möta förstorade exporthinder. Även
om — vilket inte kan betraktas såsom
särskilt sannolikt — Kennedv-rundan
snabbt skulle kunna genomföras, och
även om — vilket inte heller är särskilt
sannolikt — den skulle resultera i den
från början föreslagna lineära tullsänkningen
på 50 procent, skulle inte ens
detta helt eliminera de sålunda ökade
svårigheterna för vår export.
Samma förhållande gäller i viss utsträckning
även för Storbritannien och
övriga EFTA-länder. Det finns också
en del som tyder på att det i Storbritannien
håller på att växa fram en allt
starkare opinion för en närmare orientering
mot den gemenskap, vars dörrar
hittills har stått stängda. För Storbritannien
är EFTA-handeln av underordnad
betydelse, och ett medlemskap i den
europeiska stormarknaden kan rätt
snart komma att framstå som en trängande
ekonomisk nödvändighet.
Även från dansk sida har det ofta
understrukits — t. ex. av statsminister
Krag under Nordiska rådets möte i
Reykjavik — att en europeisk marknadsbildning,
som inte kan lösa avsättningsproblemet
för både industrivaror
och födoämnen, inte är acceptabel som
en slutgiltig lösning; inte heller en
marknad i vilken Västtyskland saknas.
För ett tredje EFTA-land, nämligen
Österrike, är situationen akut. Medan
bara 20 procent av Österrikes export
går till EFTA-länderna, tar EEC emot
50 procent. För några dagar sedan inleddes
ju också de direkta förhandlingarna
mellan Österrike och EEC. Kommentarerna
härtill från EFTA-håll har
varit sparsamma. Det skulle vara intressant
att få höra den officiella svenska
reaktionen inför vad som nu pågår
beträffande Österrike. Det är självklart
att vi i Sverige måste följa dessa för
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
handlingar och de eventuella resultat
som kan uppnås med största uppmärksamhet,
inte minst därför att Österrikes
utrikespolitiska situation — ehuru långt
ifrån analog med vår — dock företer
vissa likheter.
Det skulle emellertid vara ytterst
olyckligt om EFTA-länderna vart för
sig började inleda separatförhandlingar
med EEC. Det torde därför vara nödvändigt
att vi från svensk sida, samtidigt
som vi med all uppmärksamhet
följer utvecklingen, intensifierar vårt
arbete för att konsolidera och stärka
EFTA, för att inom dess ram skapa en
god sammanhållning och för att därigenom
förbättra EFTA:s förhandlingsläge
och förhandlingsstyrka.
Vi får inte tappa ur sikte att den
framtida lösningen måste vara en gemensam
marknad för hela Europa. Det
finns all anledning att instämma i vad
EFTA:s vice generalsekreterare nyligen
förklarade i ett tal, nämligen att vi inte
i framtiden kan nöja oss med det bidrag
till Europas välstånd som de båda
handelsblocken hittills har lämnat.
Västeuropa är — sade han vidare — en
enhet när det gäller handeln, och i
längden blir en delning bara till skada.
Det är säkert riktigt bedömt. En sådan
delning i två block, som reser handelshinder
gentemot varandra, snedvrider
utvecklingen och produktionen på ett
irrationellt och oekonomiskt sätt. Den
kan också få andra skadeverkningar —
sociala och kulturella.
Er svensk synvinkel är det särskilt
viktigt att se till att det inte tillåts uppstå
en tullmur mellan nordiska länder.
En gemensam nordisk marknad — som
vi nu håller på att få inom EFTArs ram
— är för oss ett livsvillkor. Vi måste vidare
driva vår politik så, att vi inte
rimligen skall behöva riskera att hamna
utanför den större gemenskap som
måste komina. Genom den utrikespolitiska
handlingsfrihet som vi bär valt
att upprätthålla har vi särproblcm,
men det är onödigt att i oträngt mål och
utan närmare, klara preciseringar över
-
28
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
betona dessa. Det är så mycket viktigare
att vi tillkännager att vår politik
på intet sätt innebär att vi söker fördelarna
men är ovilliga att betala priset
för dem. Vi bör klart deklarera vår
positiva syn på integrationssträvandena
i Europa och vår villighet och iver
att efter all förmåga medverka i dem.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! En utrikesdebatt i den
svenska riksdagen kan knappast väntas
ge några sensationer. Likväl har den
sin stora betydelse. Den ger möjligheter
både för regeringen och för oppositionen
att uttala sin mening om olika utrikespolitiska
företeelser i skilda delar
av världen och att avge deklarationer
i utrikespolitiska frågor. Utrikespolitik
är dock ett till sin natur så känsligt
ämne att vi i vårt land föredrar att till
stor del behandla frågorna i utrikesnämnden,
vid partiledaröverläggningar
och i partigrupperna för att om möjligt
nå fram till gemensamma ståndpunkter.
Det betyder på intet sätt att vi skulle
vilja förkväva en fri debatt i riksdagen,
men alla partier är säkerligen medvetna
om att enighet och inte partipolitiska
motsättningar gagnar vårt land bäst på
detta område.
Regeringens deklaration, som inledde
dagens debatt, föranleder knappast några
motsägelser — möjligen kommentarer
på vissa punkter. Att Sverige skall
föra en alliansfri utrikespolitik, som
syftar till neutralitet under krig, råder
det inga delade meningar om. Detta innebär
dock inte att Sverige skall undandraga
sig internationella förpliktelser
eller undandraga sig att deltaga i internationella
aktioner. Sverige bär deltagit
i olika fredsbevarande aktioner av
olika slag och i skilda delar av världen.
Det är självfallet att så ömtåliga uppgifter
inte kunnat fullgöras utan kritik
från vissa meningsriktningar, och det
har också stött på stora svårigheter vid
vissa tillfällen att kunna fullgöra uppgifterna
på ett tillfredsställande sätt.
Även om kritik ibland har utövats, skulle
jag dock knappast tro att någon aversion
har uppkommit mot Sverige för
dessa åtgärder, utan snarare har i åtskilliga
fall skapats en goodwill.
Enigheten i vårt land om utrikespolitiken
betyder inte att objekt saknas för
en utrikespolitisk debatt. Tyvärr finns
det så många oroshärdar i olika delar
av världen, att det alltid finns möjligheter
till debatt på det utrikespolitiska
fältet.
Den mest brännande situationen råder
i Sydostasien som ju varken geografiskt
eller på annat sätt ligger nära
vårt land, men vi vet att en oroshärd
i någon del av världen kan bli större
och t. o. m. åstadkomma en världsbrand.
När vi första gången beslöt att Sverige
skulle medverka till att upprätthålla
ordningen på Cypern, var vi medvetna
om att den då förutsedda tremånadersperioden
inte skulle räcka till.
Det har rått enighet om att Sveriges
medverkan skall fortsätta, och jag tror
inte man kan säga att den tremånadersperiod
som nu börjar kommer att bli
den sista där vi medverkar för att upprätthålla
ordningen på Cypern.
Det förekommer oroligheter på
många andra håll. Det råder inte något
fredsförhållande mellan Israel och
arabstaterna. Såsom generalkommissarien
för Palestinaflyktingarna har sagt
är det en krutdurk som när som helst
kan explodera, om man inte behandlar
den med aktsamhet och försiktighet.
I Kongo är situationen fortfarande
orolig.
I Sydafrika är det stridigheter som
också behandlas i regeringsdeklarationen.
Vidare råder skarpa motsättningar
mellan Kina och Sovjetunionen.
Spänningen mellan Kuba och Förenta
staterna är fortfarande svår. I Korea
är det för tillfället lugnt, men inte
heller där har fred slutits.
Det finns många former för biläggande
av konflikter. En bilateral väg har
försökts med framgång vid åtskilliga
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
29
tillfällen, men den viktigaste instansen
för fredsåtgärderna anser vi dock Förenta
Nationerna vara.
En av de allvarligaste företeelserna
just nu, som har ägnats en stor del av
regeringsdeklarationen, är den kris som
Förenta Nationerna för närvarande befinner
sig i. Arbetet har hindrats genom
krisen, och det har inte kunnat
bli någon riktig nittonde generalförsamling.
Krisen kan också hota att lamslå
organisationen i fortsättningen, om
inte en lösning på något sätt kan komma
till stånd.
Krisen har visserligen kallats en finansieringskris,
men såsom också påvisats
i regeringsdeklarationen är det
inte endast en finansieringskris, utan
starka politiska motsättningar ligger
bakom krisen. Skulle det bara gälla ekonomiska
ting, skulle det vara betydligt
lättare att komma fram till en överenskommelse.
I artikel 17 i Förenta Nationernas
stadga finns bestämmelser om vem som
skall betala organisationens utgifter.
Där heter det att generalförsamlingen
beslutar om organisationens utgifter och
om hur dessa skall fördelas. Det är
självfallet att beslut om utgifter inte
alltid kan bli enhälliga, utan det blir
meningsmotsättningar, men detta får ju
inte innebära att den som röstat mot
en viss utgift, som generalförsamlingen
beslutar, senare kan vägra att betala
denna. Det har ju hänt tidigare att man
har opponerat sig mycket starkt mot
vissa utgifter i FN, men detta har inte
lett till att man — i den män utgiften
i fråga fallit inom budgetens ram —
vägrat betala. Vi har nu — för att ta
ett exempel som inte föranleder så stora
utgifter — en sådan sak som Koreakyrkogården
för stupade FN-soldater.
Det är en relativt liten utgift. Det förelåg
starka protester från de socialistiska
ländernas sida, men de har inte vägrat
betala de ordinarie utgifterna fördenskull.
Vad gäller Kongo fattades beslut omväxlande
i säkerhetsrådet och i gene
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ralförsamlingen. Kongofrågan, är en av
de stridigheter som nu har fört fram
till kontroverserna om artikel 19, d. v. s.
de resterande betalningarna från vissa
länder har nått en sådan höjd att frågan
har ställts på sin spets genom att
Förenta staterna förklarat att de kommer
att aktualisera artikel 19. Enligt
denna skulle vissa länder i så fall inte
ha rätt att utöva rösträtt i Förenta Nationerna.
Den nittonde generalförsamlingen har
under den tid den varit samlad på alla
sätt försökt undvika en konfrontation
mellan de båda stormakterna som i synnerhet
varit berörda i detta fall, nämligen
Sovjetunionen och USA. Men då
har Förenta Nationerna kommit i en
situation som kan jämföras med den
som det gamla Nationernas förbund råkade
in i, nämligen att ett land nära
nog kan utöva en form av veto såsom
vid det näst sista sammanträdet före
ajourneringen, då representanten för
Albanien begärde ordet och föreslog att
man skulle återuppta det normala arbetet
i FN. Därmed stod man inför den
kritiska situationen av en konfrontation
som man inte visste hur den skulle
komma att utfalla eller hur utgången
skulle bli med tillämpning av artikel 19.
Det är inte bara politiska motsättningar
beträffande FN:s ingripande i
Kongo med flera platser som har aktualiserats
i detta sammanhang, utan
det är också själva Förenta Nationernas
organisation som diskussionen börjat
omfatta.
Det påpekas i regeringsdeklarationen
att man kommer in på nyckelproblemet,
d. v. s. frågan om avvägningen
mellan säkerhetsrådets och generalförsamlingens
inflytande och bestämmanderätt.
Jag skulle i detta fall också nästan
vilja tillägga att man även kommer
fram till ett tredje led, och det är generalsekreterarens
befogenheter. Den
frågan var ju i ännu större utsträckning
föremål för debatt för några år
sedan. I artikel 97 av Förenta Nationernas
stadgar talas det om att genc
-
30
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ralsekreteraren är organisationens
högste tjänsteman, och i artikel 98
fastställer man närmare hur detta skall
gå till. Man säger att generalsekreteraren
skall tjänstgöra (alltså i egenskap
av högste tjänsteman) vid generalförsamlingens,
säkerhetsrådets, det
ekonomiska och sociala rådets och förvaltarskapsrådets
samtliga möten och
fullgöra de andra uppgifter som tilldelas
honom av dessa organ. Generalsekreteraren
skall avgiva en årlig rapport
till generalförsamlingen angående organisationens
verksamhet.
Denna del av artikel 98 fäster man
allra största avseende vid från de socialistiska
ländernas sida. Man vill att
generalsekreteraren skall vara en tjänsteman
och inte ge sig ut på några längre
utflykter på andra områden. Men i
artikel 99 står det vidare att generalsekreteraren
äger fästa säkerhetsrådets
uppmärksamhet på varje omständighet
som enligt hans åsikt kan hota upprätthållande
av internationell fred och säkerhet.
Denna paragraf användes i stor utsträckning
av förre generalsekreteraren
Dag Hammarskjöld, såsom då han
sände en undersökningskommission till
Laos för att söka finna ut vad som försiggick
där. Den åtgärden möttes av
starka protester från de socialistiska
ländernas sida.
Därtill kommer också trojkasystemets
aktualisering. Denna tanke stötte
på starkt motstånd, bland annat beroende
på att om man har vetorätt för
stormakterna i säkerhetsrådet skulle
man, om man upprättade ett trojkasystem,
få ytterligare ett veto vid genomförandet
av de åtgärder som säkerhetsrådet
beslutat om.
En stadgeändring kunde ha aktualiserats,
när tio år förflutit, efter det organisationen
bildats men då var det
ingen som tog upp frågan. Det är dock
otvivelaktigt att man måste företaga någon
sorts översyn av stadgan, om organisationen
inte skall lamslås.
De största och betydelsefullaste frå -
gorna, d. v. s. de fredsbevarande åtgärderna
och hur dessa aktioner skall kunna
ske i framtiden, måste bli klarlagda.
En framgång vid det generalförsamlingsmöte
som avbröts för några veckor
sedan var det att en kommitté tillsattes
som skall försöka finna ut hur
fredsbevarande åtgärder skall genomföras
i framtiden. I denna 33-nationskommitté
är också Sverige medlem.
Skall organisationen bli effektiv, måste
den kunna arbeta på ett sådant sätt att
den verkligen vågar ingripa i konflikter
i olika delar av världen. Om man
ser på situationen som den nu ter sig,
är den ganska mörk. Förenta staterna
intar den bestämda ståndpunkten att
först skall det betalas och inte förrän
därefter skall man börja arbetet, medan
Sovjetunionen hävdar att först
skall man börja arbetet, och därefter
kan man tänka sig att göra inbetalningar
till den fredsfond som man tänkt
bilda.
Jag vill dock instämma i de något optimistiska
tongångar som finns i regeringsdeklarationen,
där man säger att
generalförsamlingens kris är allvarlig
men att det inte finns någon anledning
att låta de aktuella svårigheterna helt
skymma bilden av att det pågår en omfattande
verksamhet inom FN och i
FN:s regi samt att förtroendet till FN:s
och dess fackorgans insatser på det
ekonomiska och sociala området växer
bland både givar- och mottagarländer.
Man har också påvisat att de fredsbevarande
åtgärder som nu pågår skall
fortsätta.
Det är emellertid inte endast i form
av uteblivna betalningar som vissa länder
ställer till svårigheter för Förenta
Nationernas arbete, utan det har ju
också påvisats i regeringsdeklarationen
att t. ex. en sådan medlemsstat som
Sydafrikanska republiken fortsätter att
ställa till med en hel del obehag. Jag
skall inte gå in på detta problem närmare,
ty jag vet att det kommer att
behandlas i ett senare anförande, men
var och en är naturligtvis redo att
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
31
starkt fördöma den rasdiskriminering
som förekommit en lång tid inom Sydafrikanska
republiken.
Herr talman! Jag skall också säga
några ord om den europeiska gemenskapen.
Jag vill erinra om att det visserligen
var i enighetens tecken men
med ganska stor oro som den svenska
riksdagen beslöt om samarbete i EFTA.
Den väg som beträddes var okänd, och
konsekvenserna av EFTA-samarbetet
kunde givetvis inte överblickas vid det
tillfället. Det är därför med stor tillfredsställelse
vi i dag kan konstatera
att samarbetet så när som på ett allvarligt
undantag utfallit väl. Det allvarliga
undantaget är det avtalsbrott
som den brittiska regeringen begick
mot EFTA-konventionen genom införandet
av en 15-procentig importavgift.
I regeringsdeklarationen anslår
man nu nära nog överslätande eller i
varje fall mycket förhoppningsfulla tongångar
med anledning av Storbritanniens
tillkännagivande vid det senaste
Genévemötet att man skall påbörja avvecklingen
av importavgiften genom att
sänka den från 15 till 10 procent från
och med den 27 april i år. Det är bra
att avgiften sänkes, men man bör komma
ihåg att så länge det finns en importavgift
är denna ett brott mot EFTAkonventionen.
Även en 10-procentig importavgift
är en allvarlig olägenhet för
övriga medlemsstater.
.lag vill här ytterligare betona att
man inte på något sätt får glömma bort
att Storbritannien fortfarande bryter
mot EFTA-konventionen. Vid interpellationsdebatterna
om de brittiska importavgifterna
i höstas sade handelsministern
ifrån att införandet av en importavgift
inte är förenligt med EFTAavtalet.
Det fastslogs också att varken
EFTA, GATT eller andra internationella
överenskommelser förutsätter användandet
av importavgifter som medel
vid allvarliga .störningar i betalningsbalansen.
Handelsministern anförde
därefter följande i interpellationssvaret:
»Det avtalsbrott som britterna be
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gått mot EFTA-konventionen är allvarligt.
Samarbetet i EFTA vilar på ömsesidigt
förtroende och brott mot reglerna
kan undergräva förtroendet mellan
medlemsländerna. Den bundenhet i ländernas
tullpolitik som GATT eftersträvat
kan också delvis gå förlorad och
man riskerar därmed att intresset för
allmänna tullförhandlingar minskas.
Om ett land bryter mot ett internationellt
avtal kan senare andra länder följa
exemplet. Det är fara för att den
handelspolitiska disciplin som vi lyckats
skapa under efterkrigstiden försvagas.
» Detta är klara uttalanden av
handelsministern, och det står fortfarande
kvar att även om importavgiften
sänks till 10 procent är den lika
fullt ett brott mot EFTA-konventionen.
Vi har — som herr Virgin påpekade —■
inte heller fått något meddelande om
när man tänker avveckla resten av importavgiften.
Arbetet inom EFTA fortsätter emellertid,
och lyckas medlemsländerna,
som handelsministern anfört, fullfölja
sin avsikt, kommer vi inom två år att
ha upprättat en tullfri marknad som
omfattar mer än 90 miljoner människor.
Det är på allt sätt önskvärt att vi i
den utsträckning det är möjligt utvecklar
handelssamarbetet ytterligare. Säkerligen
måste man också komma fram
till någon form av samarbete med EEC.
På vilket sätt detta samarbete kommer
att utformas är ovisst, men det får inte
ske på bekostnad av vilka värden som
helst. Vår alliansfria politik måste bibehållas.
Den kan inte offras för eventuella
förmåner på handelsområdet.
Sedan frågan om Sveriges eventuella
anslutning till EEC diskuterades, har
det allt tydligare framgått att EEC inte
endast är en organisation för handelspolitiskt
samarbete utan också en politisk
organisation. Den uppfattning som
först framfördes av centerpartiet har
sålunda besannats, och i dag är det väl
knappast någon som vill förorda ett
svenskt medlemskap i EEC. Det bör
32
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
doek betonas att samarbete i andra former
är synnerligen önskvärt och att det
är betydelsefullt att vi får till stånd
någon form av samarbete med EECblocket.
I anslutning till det rent handelspolitiska
samarbetet aktualiseras också
vissa andra frågor, och jag vill särskilt
framhålla den betydelsefulla frågan om
en friare etableringsrätt, en fråga varom
det nu har startats utredningar. Formellt
kan det synas som om en fri
etablering skulle medföra lika stora
fördelar för såväl det ena landet som
det andra. Erfarenheten visar dock
att de mindre länderna har svårare att
hävda sig i en fri etableringskonkurrens.
Redan år 1907 företog Sverige på
förslag av en högerregering den vid
den tiden ovanliga åtgärden att förstatliga
en av våra stora naturtillgångar,
nämligen de norrländska gruvorna.
År 1907 gällde köpet endast hälften av
LKAB-aktierna, men aktionen fortsattes
vid mitten av 1950-talet med inköp
av den återstående delen. Det är emellertid
inte nödvändigt med förstatliganden
för att behålla naturtillgångar i
svensk ägo. Nationella lagstiftningar,
som redan finns vid ingåendet av eventuella
samarbetsavtal och som inte diskriminerar
utländska köpare, kan bibehållas
och är således en form för behållandet
av naturtillgångar i svensk
ägo. Jordbruksministern har emellertid
med sin proposition om förvärvslagarna
— som jag hoppas att riksdagen
skall avslå — berett vägen för utländska
förvärv av svensk jord och
skog. Våra varningar har helt lättvindigt
viftats bort av jordbruksministern,
som i sin iver att bereda bolag och
kapitalister rätt att köpa jord och skog
inte ens kunde vänta på 1960 års jordbruksutrednings
förslag utan måste
komma med sin proposition redan nu.
Jag skall inte tala ytterligare om propositionen
om förvärvslagarna just nu,
eftersom den kommer att bli föremål
för behandling i annan ordning, men
i samband med diskussionen om det
europeiska samarbetet vill jag dock
framhålla att jordbruksministerns förslag
vid en framtida behandling av
etableringsfrågorna kan ställa till svårigheter.
Det skulle givetvis vara av intresse
— något som herr Virgin också framhöll
— att få någon kommentar till Österrikes
ställningstagande. Jag kan förstå
att detta kan vara svårt att göra,
därför att frågan inte har avancerat
så långt ännu. Man kan dock inte undgå
att fråga sig vilken reaktionen blir
och vilka konsekvenser som kommer att
dras av Österrikes ställningstagande
t. ex. i Danmark och Norge.
Herr talman! Jag ber slutligen att
få instämma i vad som anförts i regeringsdeklarationen
om handeln med
u-länderna.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det har sedan lång tid
kunnat sägas att den svenska neutralitetspolitiken
uppbäres av en samlad
och enig folkmening. Samtidigt som
detta givetvis och med all rätt betraktas
som eu styrka, har farhågor uttalats
för att enigheten också medför risk för
likgiltighet inför utrikespolitiska problem
och okunnighet om deras betydelse.
Det har sagts att svenska folket kanske
en dag när det verkligen gäller
står lamslaget och förvirrat på grund
av tidigare bristande engagemang i våra
utrikespolitiska spörsmål. Trots att
kammaren är glest besatt, vilket i viss
mån skulle kunna bestyrka tanken om
bristande intresse för utrikespolitiska
problem, tror jag att man inte bör överdriva
de farhågor som på sina håll kommit
till uttryck; det är nog ändå som
att se spöken på ljusa dagen. Låt vara
att envar medborgare inte i detalj är
förtrogen med alla problemställningar
och förstår vad skilda internationella
utvecklingsfaser i dag och i morgon
kan kräva av detaljståndpunkter — likväl
är trots allt numera den utrikespolitiska
aspekten rätt väl belyst i dagsdebatten.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
33
Jag har en känsla av att ungdomen
bär går före, ja, ganska långt före i utvecklingen.
Emellanåt har jag undrat
varför. Den utrikespolitiska debatten
inom ungdomsorganisationerna intar
en helt annan och mer betonad rangställning
än för endast några decennier
sedan. Kan det månne bero på att ungdomen
finner för få eller för intetsägande
frågeställningar i inrikespolitiken
för att ge erforderligt utrymme för
ungdomligt omstörtarnit?
Ungdomens politiska intresse har ofta
en utpräglat ideell och emotionell
bakgrund, vilket får sitt uttryck i starka
reaktioner mot övergrepp på mänskliga
rättigheter och en sund känsla för
den mänskliga solidaritetens förpliktelser
folken emellan. Det från många
håll, ej blott från ungdomsorganisationerna,
framförda kravet på bättre stöd
åt u-länderna har sålunda både praktiskt
framtidsbetonad och mänskligt solidaritetsbetonad
bakgrund. Även om
dagens debatt icke gäller anslagsfrågor
för u-hjälpen, finner jag det naturligt
att understryka de utomordentliga bevekelsegrunder
som talar för en helt annan
takt i denna anslagsgivning än den
som hittills har kunnat genomföras. Det
är närmast en fråga som berör regeringens
planering av de statliga engagemangen,
en sak som riksdagen å
sin sida givetvis har att noggrant bevaka.
Sedan många år har den överväldigande
delen av Sveriges folk djupt upprörts
över behandlingen av den färgade
majoriteten i Sydafrikanska republiken.
Det våldsamma tryck som regeringen
Verwoerd utsatts för från världsopinionen
bär — som här redan sagts
—- inte givit något resultat. I sin utrikespolitiska
deklaration beklagar visserligen
den svenska regeringen detta
faktum men menar samtidigt att ingenting
för närvarande är att göra åt saken
från ett enskilt lands sida, ej minst
emedan frågan ligger under FN:s behandling.
Det är ju en ödets nyck att
3 Första hammarens iirotokoll 1965. Nr 13
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
detta FN, till vilket regeringen hänvisar,
för närvarande endast lever delvis
och verkar delvis och hittills inte kommit
någon vart. Utmärkta undersökningar
liar utförts och vissa förslag framlagts,
men sedan har det blivit stopp.
Med säkerhet är det så att en av en
del svenskar begärd isolerad handelsblockad
av Sydafrikanska republiken
icke skulle ha någon positiv verkan,
icke heller såsom något moraliskt exempel
för andra stater att ta efter. Däremot
förefaller det möjligt att utrikesministerns
tidigare tanke på en gemensam
aktion i samma riktning tillsammans
med vissa andra länder skulle
kunna bli av betydelse. Den tanken gav
utrikesministern uttryck åt i fjolårets
remissdebatt i andra kammaren. Jag
frågade i utrikesdebatten i april i fjol,
om inte ett initiativ i sådan riktning
från svensk sida kunde tas, ty ingenting
lär ske av sig självt. Något svar på
den frågan fick jag aldrig. Jag skulle
därför vilja upprepa den nu: Har Sverige
tagit några sådana initiativ eller
sonderingar eller har förberedelser till
sådana initiativ förekommit, eller anses
detta projekt nu helt orealistiskt?
Rasfördomarna har tagit sig ohyggliga
uttryck även på andra håll än i
Afrika. Vad vi läst och sett i TV-rutan
om reaktionen mot negrernas kamp för
sina medborgerliga rättigheter i Alabama
har varit djupt upprörande. De
amerikanska inrepolitiska problemen
hör förvisso inte till vad svensk utrikespolitik
liar att syssla med, men det
finns ändå, tycker jag, anledning att
ur rent mänskliga synpunkter ge uttryck
för stark tillfredsställelse med
den kraft och fasthet som president
Johnson lagt i dagen för att i enlighet
med det civiliserade samhällets självklara
bud säkra medborgarrätt och
människovärde där rasfanatismen söker
sätta dessa värden ur kraft. Det är min
övertygelse, att denna mening omfattas
av hela Sveriges folk.
I remissdebatten i januari — vid in -
34
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
gången till vad som skulle bli ett internationellt
samarbetsår — stod Förenta
Nationerna inför en akut kris. Den
mänskliga samlevnadens onda genius
skrattade världens folk i ansiktet. Vilken
dag som helst kunde man vänta
att den s. k. konfrontationen skulle ske,
med resultat som i värsta fall skulle
leda till världsorganisationens sprängning.
Det måste betraktas som ett hoppingivande
tecken på en intensiv önskan
från alla håll om en fredlig utveckling
att den akuta krisen avvärjdes.
Visst är den nuvarande situationen,
med FN delvis förlamat och verksamheten
starkt beskuren, något av en
tragedi — ingen vet ju heller hur länge
det nuvarande läget kommer att bestå.
Men vad som skett visar tydligt
att ingen vill ta på sig ansvaret för att
världsorganisationen skall slås sönder.
En omprövning av den i sammanhanget
reella frågan rörande kompetensfördelningen
mellan säkerhetsrådet
och generalförsamlingen torde under
alla förhållanden ha varit ofrånkomlig.
Men var det nödvändigt att denna utredning
skulle ske med en akut förlamning
av generalförsamlingens arbete
som aktuell utgångspunkt? Den akuta
krisen gällde ju i realiteten mer Förenta
Nationernas än enbart Sovjets eller
Förenta Staternas prestige. Åtminstone
frågar sig den som icke närmare
har deltagit i förhandlingarna, om inte
försiktigheten från vissa staters sida att
tillkännage ståndpunkt inför en eventuell
omröstning om stadgans tillämpning
varit mer till skada än till nytta.
Sverige ville icke — i motsats exempelvis
till Danmark och Norge — säga
klart ut att vi vid en s. k. konfrontation
givetvis måste hävda att stadgan
skulle gälla. Ståndpunkten, officiellt antydd,
hade kanske saknat betydelse
men hade varit väl motiverad, inte
minst med hänsyn till de mycket betydande
eftergifter som gjorts från amerikansk
sida.
FN är i realiteten en väsentlig del av
vår egen säkerhetspolitik. Utan denna
regulator — även med alla dess brister
-— skulle osäkerheten i världen tilltaga,
paktsystemet komma att fira nya triumfer
och den lilla staten bli trängd från
alla håll. Det förefaller därför ur svensk
synpunkt vara väsentligast att någon
form av enighet om hur FN i framtiden
skall arbeta snarast nås och att organisationen
utan dröjsmål kommer i
gång med sin verksamhet. USA och Sovjet
torde ha ett gemensamt intresse av
att stärka säkerhetsrådets ställning eller
i varje fall att förhindra att generalförsamlingens
många småstater enligt
majoritetsprincipen skall kunna besluta
om åtgärder som stormakterna får ta
det huvudsakliga ansvaret för, både politiskt
och ekonomiskt. Enighet mellan
de stora kan därför tänkas bli uppnådd
efter denna linje, som väl har
vissa fördelar men onekligen också
nackdelar. För vårt vidkommande måste
dock eftersträvas att även vid en sådan
lösning generalförsamlingen icke
förvisas till platsen såsom enbart en
diskussionsklubb — hur viktig en sådan
på världsbasis än i och för sig kan
vara.
I de FN :s säkerlietsaktioner, vari Sverige
är direkt medverkande, utgör Cypern
den för dagen mest aktuella. Regeringen
har beslutat säga ja till en begäran
från generalsekreteraren om förlängning
av den svenska FN-bataljonens
uppdrag ytterligare tre månader. Vid
den senaste förlängningen förutspåddes
det ganska allmänt att det då var fråga
om den sista perioden. Det har alltså
visat sig vara fel.
Klart är att vi inte nu utan vidare
kan dra oss tillbaka från uppgiften.
Från folkpartiets sida finns således
inga invändningar mot regeringens beslut.
Samtidigt nödgas man dock notera
att inga tecken tyder på någon ljusning
i konfliktsituationen på Cypern.
Fallet är väl mer det motsatta. Vapenförstärkningar
uppges ständigt anlända
till den grekisk-cypriotiska regeringen,
medan oron tilltar bland turk-cyprioterna.
FN:s medlare har veterligt icke
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
35
haft några uppmuntrande rapporter att
lämna. Det tycks över huvud taget inte
finnas någonting som tyder på att de
inblandade parterna i spelet om Cypern
kunnat enas om någon av medlarens
tankar om hur en lösning av krisen
skulle kunna se ut. Att vi skall ge vårt
fortsatta stöd till cypernaktionen så
länge utsikterna till en lösning med
FN:s medverkan kan finnas är väl
klart. Men nog börjar det bli på tiden
att man får åtminstone något tecken på
hur detta skall kunna ske.
Vår neutralitetspolitik har åter blivit
föremål för internationella kommentarer,
denna gång i anslutning till utrikesminister
Torsten Nilssons tal i Helsingfors
för någon vecka sedan. Från
min sida föreligger inga invändningar
mot de väsentliga synpunkterna i utrikesministerns
tal. Ett par små reflexioner
vill jag dock göra i anslutning till
ett par detaljspörsmål.
Med största tillfredsställelse har jag
noterat utrikesministerns betonande av
den klara skillnaden mellan bakgrunden
till den svenska neutraliteten och
till vissa andra länders neutralitet liksom
till begreppet neutralism. När han
slår fast att den svenska neutraliteten
helt ligger i vårt eget beslut, i vår egen
vilja och i vårt eget bedömande och sålunda
icke är som den schweiziska författningsmässigt
bunden, ej heller som
den österrikiska stormaktsgaranterad
eller som den finska knuten till en ömsesidig
vänskaps- och biståndspakt med
Sovjetunionen, så har något i och för
sig givet men ändå väsentligt fått sin
officiella notering. Under de diskussioner
som för några år sedan förekom
i samband med planerna på Sveriges
eventuella anslutning på ena eller andra
sättet till EEC, hävdades från regeringssidan
att det i realiteten icke förelåg
någon skillnad mellan den svenska
neutraliteten å ena sidan och Schweiz—
Österrikes å den andra. Den diskussionen
torde efter utrikesministerns nu
givna analys vara avslutad. AU vårt bedömande
av neutralitetspolitikens krav
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
i många situationer kan bli likartat med
övriga neutralas är klart. Men det behöver
icke vara så.
Utrikesministern betonade i sitt helsingforstal
den betydelse som förtroendet
till ett lands ärliga neutralitetssträvan
innebär för framgång. Ingen bestrider
detta. Men det är lättare sagt än
gjort, därpå gavs redan i den finska
reaktionen på talet ett exempel. Kommunisttidningen
Kansan Uutiset sammanfattade
sin kritiska artikel i följande
sats: »Minister Nilssons olika betoningar
och formuleringar -—--- kan
med skäl tolkas som så att Sverige tagit
ett steg närmare västlinjen.» Det är
såvitt jag förstår viktigt att Sveriges
orientering inte så göms undan under
någon period, att dylika reflexioner
som den finska kommunisttidningens
kan slås upp. Ehuru det alltifrån andra
världskriget öppet klargjorts att vår
neutralitetspolitik icke är ideologiskt
betingad, existerar tydligen åtminstone
på kommunistiskt håll ett missförstånd
på den punkten. Sveriges statsminister
sade i ett föredrag 1950 klart
ut, att »Sverige är en demokrati, som
med avsky vänder sig mot diktaturen,
vare sig den uppträder i kommunistisk
eller nazistisk form. Vi betraktar oss
med andra ord som ideologiskt tillhörande
den västerländska demokratin.»
I denna inställning, bakom vilken hela
vårt folk står samlat, har någon ändring
inte skett. Vi är inte på väg västerut
mer nu än vi varit tidigare. Det bör
tydligen med jämna mellanrum upprepas,
liksom det bör sägas att detta icke
har någon betydelse för vår vilja och
förmåga att upprätthålla vår neutralitetspolitiska
linje.
Att klart avgöra på vad sätt en neutralitetspolitik
i fred skall vinna förtroende
hos omvärlden är inte lätt —
kanske kan det planerade internationella
institutet för freds- och konfliktforskning
här ge något positivt bidrag.
Svensk utrikespolitik torde dock kommat
ganska långt om den bedrivs så
att den förtjänar förtroende. Det är
36
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
såvitt jag förstår den riktlinje som vi
har att följa.
En väsentlig ingrediens i vår utrikespolitik
utgör försvarspolitiken. Den har
nu alltifrån andra världskrigets tid kunnat
lösas i samförstånd, vartill icke
minst bidragit det system som tillämpats
vid sammansättningen av försvarsutredningarna.
Här har varje i utredningen
deltagande politiskt parti haft lika
stor representation; frågan skulle inte
lösas enligt majoritetsprincipen utan
i en klar strävan efter samförstånd från
alla håll. Den nu tillsatta försvarsberedningen
har sammansatts på ett sätt som
innebär ett avsteg från denna princip.
Jag skall inte i förväg döma men kan
inte underlåta uttala den meningen, att
skall försvarspolitiken på utredningsstadiet
ge uttryck för majoritetsståndpunkter,
kan man inte heller bortse
från risken för nya försvarsstrider.
Det kan knappast nytta vårt försvar,
och den betydelsefulla enigheten kring
vår utrikespolitik kommer i fara. Regeringen
har dragit på sig ett särskilt ansvar
genom sin nyordning, om det här
är fråga om en kursändring.
Frågan om ett svenskt kärnvapen för
försvar har sedan några år av tekniska
skäl saknat aktualitet och kommer att
så göra under ytterligare någon tid.
Tyvärr är problemet icke helt borta.
Personligen har jag alltifrån det kärnvapenfrågan
blev aktuell i världen
sökt säga mig att inget land kommer
att våga tillgripa vapnet. De positiva
verkningarna för angriparlandet av en
sådan åtgärd är oklara. Desto klarare
är följderna i form av en fruktansvärd
vedergällning.
Men detta är en tro mot vilken den
militära sakkunskapen opponerar, inte
bara i Sverige utan överallt. Bland de
exklusiva medlemsstaterna i atomklubben
försäkrar man utan att blinka,
att det avgörande vapnet vid en konflikt
är kärnvapnet, och det kommer
inte att gömmas undan. Militära spel
och fälttjänstövningar världen över är
upplagda och bedrivs mot denna bak
-
grund. Under sådana förhållanden torde
icke heller vårt land kunna utan
vidare föra kärnvapenfrågan helt ur
blickfältet. Även om den för närvarande
icke är aktuell, måste vi behålla vår
handlingsfrihet. Sedan förmodar jag att
vi alla är eniga i förhoppningen att de
internationella nedrustningssträvandena
skall lyckas definitivt kväva utvecklingen
på kärnvapnens område.
Denna förhoppning får icke do. Det
finns faktiskt en viss risk för att intresset
för ett fortsatt internationellt
nedrustningsarbete skall svalna. Många
tycker att ingenting händer och att
man tydligen på stormaktshåll ingenting
vill, och frestelsen till uppgivelse
ligger nära till. I folkpartiet delar vi
förhoppningen att nedrustningskonferensen
i Geneve åter snart skall komma
i verksamhet. Trots allt ser vi häri
en ljuspunkt, som inte får slockna.
I fråga om nedrustningsarbetet fäste
jag mig vid en formulering i regeringsdeklarationen,
där det heter:
»Fortsatta ansträngningar för rustningsbegränsning
och nedrustning särskilt
i fråga om kärnvapen är nödvändiga.
» Låt mig, mot bakgrunden av vad
jag nyss sagt om kärnvapenbegränsningen,
här tillägga att en internationell
nedrustningspolitik icke kan inskränkas
till huvudsakligen kärnvapen.
Maktbalansen mellan stormakterna är
icke likartat uppbyggd. En del har lagt
huvudvikten i sin krigspotential vid
kärnvapen, för andra är de konventionella
vapnen av ojämförlig styrka. Att
kärnvapenrustningarna kuperas och
kärnvapnens spridning till nya stater
förhindras är en viktig sak. En annan
är att nedrustning måste utgå ifrån förutsättningen
om oförändrad styrkebalans
mellan stormakterna och sålunda
samtidigt gälla både kärnvapen och
konventionella vapen.
De svårigheter i exporten till England
som kunde befaras genom den 15-procentiga införselavgiften har hittills
varit relativt små. Åtgärden har — frånsett
vissa enskilda fall — neutraliserats
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
37
i gemensam strävan från både köpare
och säljare. Sådant är möjligt under en
övergångsperiod i förhoppningen att
det införda handelshindret skulle bli
relativt kortvarigt. Den sänkning med
fem procentenheter, som nu utlovats
till den 27 april, hälsas självklart med
tillfredsställelse. Frågan är hur fortsättningen
kommer att se ut. Därom har
det —- som de båda föregående talarna
också noterat — varit mycket tyst. Det
är emellertid väsentligt att den slutliga
avvecklingen inte drar ut i åratal. En
ny reduktion av införselavgiften under
detta år skulle ställa den slutliga avvecklingen
inom synhåll och måste därför
eftersträvas av Englands EFTApartners.
Skulle den kvarvarande avgiften
bli bestående någon längre tid
gör den ju den ordinarie tullavvecklingen
inom EFTA illusorisk. Herr Virgin
har redan påpekat att det extra
påslaget gör att den brittiska tullen på
vissa varor är högre även för EFTAländerna
än fallet var innan EFTA
trädde i verksamhet.
Sedan EEC nu upptagit Österrikes
associationsansökan till prövning föreligger
möjligheten att EFTA försvagas
genom Österrikes utträde. Konsekvenserna
härav bör emellertid inte överdrivas.
Österrike har alltifrån början
intagit en viss särställning med hänsyn
till den utomordentligt starka anknytning
landet har till EEC-länderna på
det handelspolitiska området. För övrigt
är ju utgången oviss. Kommer en
överenskommelse till stånd skall det bli
ytterst intressant att se vilken form
Österrikes eventuella anknytning kan
få. Skulle däremot, som herr Virgin
nämnde, England ånyo göra en framstöt
för ett snart inträde i EEC, blir
naturligtvis situationen för EFTA en
annan. Såvitt känt är föreligger dock
inga akuta planer härpå. Dessutom
härskar i Frankrike alltjämt president
de Gaulle, vilket kanske inte bör glömmas
bort i sammanhanget.
Rykten om intresse från dansk sida
att aktualisera sin tidigare ansökan till
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
EEC har från danskt regeringshåll
förklarats sakna aktualitet. Lyckligtvis
syntes tongångarna vid Nordiska rådets
senaste sammanträde vittna om beslutsamhet
till ett allt intimare samarbete
mellan Nordens länder inom EFTA:s
ram.
Emellertid torde den dagen komma
— även om den kan dröja än ett bra
tag — då en starkare anknytning mellan
EEC och EFTA blir ofrånkomlig på
det handelspolitiska planet. Redan nu
föreligger ett avsevärt beroende från
de flesta berörda ländernas sida till
båda dessa marknader. Uppgången i
handeln inom Europa har hittills skett
utan större binder av tullmurarna. Handeln
mellan EFTA-länderna har sedan
1959 ökat med 10 procent, men EFTAländernas
handel med EEC-länderna
har likaledes ökat med 10 procent.
Vissa EFTA-länder har sin bästa marknad
inom EEC:s gränser, och detsamma
är förhållandet i motsatta riktningen.
För Sveriges vidkommande kommer 40
procent av importen från EEC-länderna
mot 30 från EFTA. Och Sveriges
största leverantör är som bekant Västtyskland,
varifrån vi år 1964 mottog
varor för nära 4 miljarder. Motsvarande
siffra för importen från Storbritannien
var drygt 2,3 miljarder.
Att svårigheterna i handeln mellan
de två blocken kommer att öka när tullskillnaden
dem emellan ökar är alldeles
klart. En sådan situation kan i
längden icke bestå. Så särskilt många
år kan det därför knappast dröja innan
frågorna om någon sorts samordning
på allvar tas upp till dryftande.
Att resultatet blir någon form av en
europeisk stormarknad förefaller angeläget.
Detta är ju än så länge spekulationer
men onekligen en målsättning
att sträva mot.
Till sist vill jag uttala tillfredsställelse
över det intresse för ett fortsatt
och fördjupat nordiskt samarbete som
än en gång manifesterats vid Nordiska
rådets möte i Reykjavik. Förutom de
ekonomiska samarbetsuppgifter, som
38
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
omnämnts i regeringsdeklarationen, var
det särskilt en sak som jag fäste mig
vid. I två fall beslöt rådet enhälligt låta
utreda förutsättningarna för att tillskapa
gemensamma organ med definitiv
beslutanderätt inom sina verksamhetsområden.
Hittills är det varje land för
sig som beslutar, även då gemensamma
arbetsorgan finns och framlägger förslagen.
Låt vara att det i båda nu nämnda
fall endast gäller rent tekniska frågor
— på tullarnas och luftfartens områden
— och låt vara att det än så
länge endast är fråga om utredningar.
Ändå vittnar beslutet om viljan att åtminstone
pröva möjligheten av ett ännu
intimare samarbete mellan våra länder.
Kanske stannar det hela bara vid utredningarna.
Kanske är det endast
fråga om ett par små detaljspörsmål
utan praktisk betydelse. Men kanske,
kanske är det ett första tecken på att
något nytt och betydelsefullt är på väg
i Norden.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Det var med bestörtning
och beklämning man i går läste om att
gas hade använts som stridsmedel i kriget
i Vietnam. Det skedde visserligen
inte i en sådan form att den avsåg att
döda, endast att tillfälligt försätta motståndare
ur stridbart skick — ändå är
det en deprimerande nyhet.
Allt sedan första världskriget har ordet
gas som stridsmedel haft en ödesdiger
klang. Gas användes senare under
kriget i Abessinien, men under andra
världskriget avstod de stridande från
bruket av stridsgaser. Det berodde troligen
inte så mycket på 1925 års Genéveprotokoll,
genom vilket ett antal
länder förbundit sig att inte använda
stridgaser. Detta protokoll har säkert
haft sin betydelse, inte minst som uttryck
för en vidsträckt internationell
opinion, men ett antal stora länder har
inte undertecknat protokollet och känner
sig inte bundna av det. Ett verksammare
skäl till att gas inte användes
under andra världskriget torde ha varit
fruktan för repressalier. Alltmer raffinerade
och effektiva stridsgaser finns
till förfogande i arsenalerna. Sedan
krigsslutet har de utvecklats mycket
starkt i takt med annan vapenteknik,
och i motsvarande grad har självfallet
risken för repressalier ökat.
I motsats till kärnvapen är stridsgaser
billiga att tillverka. Produktionen kräver
inte heller samma höga industriella
teknik som tillverkningen av kärnvapen
gör.
Det är ett stort ansvar den makt påtar
sig som inleder användande av gas
i krig, även om det sker i sådana former
som nu i Vietnam. Risk för svar
med samma medel och övergång till
allt farligare gaser uppstår genom en
sådan utveckling i ett krig. Därför väcker
nyheterna från Vietnam sådan djup
olust och förstärker den oro man redan
tidigare måste känna inför läget i
sydöstra Asien.
Regeringsdeklarationen avvisar tanken
på separata svenska sanktioner mot
Sydafrika. Skälen för denna hållning redovisas
och får anses hållbara. De talare
från skilda partier som har kommit
efter handelsministern har heller
inte ifrågasatt någon annan politik än
den regeringen genom sin deklaration
förordar.
En separat handelsbojkott mot Sydafrika
skulle politiskt betyda en tvär
brytning med hittills förd svensk utrikespolitik
och Sveriges inställning till
sanktionsfrågan under decennier. Den
skulle ekonomiskt bryta gällande GATTöverenskommelse,
men effekten på Sydafrika
skulle sannolikt vara mycket
ringa.
Även för Sveriges ekonomi skulle effekten
vara begränsad. Vår handel med
Sydafrika representerar för detta land
mindre än en procent. En handelsbojkott
skulle därför komma att verka mera
som en gest och kunde lika gärna
uppfattas som en sådan ute i världen.
Man bör heller inte överskatta dess moralbildande
verkan. Andra stater —
Nr 13
39
Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.
kanhända från öster eller från Afrika
— skulle snabbt ta över den handel som
Sverige gav upp. Den förlusten kunde
vi med ganska stort jämnmod bära,
men någon effekt i sakfrågan skulle
knappast uppstå.
Om därför övervägande skäl talar
emot svenska separata sanktioner, så är
det desto angelägnare att vi försöker
bidra till en fortsatt internationell påtryckning
på Sydafrika via Förenta Nationerna
och andra internationella organisationer
— men man måste tillägga:
i den mån detta över huvud taget
kan få någon effekt. Splittringen i denna
fråga är stark, och de stora handelsnationerna
har icke visat någon benägenhet
för att vidta egentliga ekonomiska
sanktionsåtgärder. Inom vårt
land bör självfallet medborgarna ge
stöd åt den frivilliga bojkott som pågår.
Det råder knappast någon oenighet
i den frågan, så allmän som avskyn
för Sydafrikas raspolitik är inom vårt
folk.
Jag vill gärna säga några ord om
EFTA. Det är självfallet att man delar
den glädje som uttryckts över att England
börjat avveckla den 15-procentiga
extratullen. Den vållade, som här har
sagts nu och tidigare, en förtroendekris,
innebar ett stadgebrott och allt
detta som vi känner till. Ändå måste jag
nog säga att åtskilligt av denna kritik
mot England varit onödigt stingslig.
Stingsligast av allt är när man klandrar
handelsministern för att han sett så
glad ut vid presskonferensen i Geneve
— ett uttalande som har upprepats i
dag. Han får väl behärska sina anletsdrag
när han framträder på presskonferenser
och talar om EFTA.
Jag tycker att denna rätt stingsliga
kritik förbiser att Sverige har ett vitalt
intresse av att England snarast uppnår
ekonomisk styrka och balans. England
är storebror i EFTA, en av våra två
största handelspartners, och dess ekonomiska
utveckling har en direkt effekt
på vår ekonomi.
Vi kunde lika gärna ha klagat på Eng -
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
land tidigare, under större delen av
1950-talet, när landet visade en så svag
ekonomisk expansion, svagare än de
flesta industriländer i väster. En högre
expansionstakt skulle ha gynnat den
ekonomiska utvecklingen i EFTA, i vårt
land och i hela Västeuropa. Det är att
hoppas att dtn nu inledda politiken
skall resultera i en högre takt i Englands
ekonomiska expansion -—• det
kommer att ha gynnsam verkan även
för oss.
Inte minst är det önskvärt att det
brittiska pundets ställning stärks och
att pundet kan behålla sin position som
ledande världsvaluta. Det skulle både
för oss och för världshandeln ha vida
större värde än varje försök att väcka
liv i guldmyntfoten och propagera för
dess återinförande.
Den nya debatt om guldmyntfoten,
som har uppstått efter general de Gaulles
uttalande för någon vecka sedan,
har mest teoretiskt intresse, och man
kan knappast engagera sig så allvarligt.
Guldmyntfoten har haft sin chans i
världsekonomien och spelat sin roll.
Den bröt samman under den stora krisen
i början på 1930-talet. I dag verkar
det gengångaraktigt att söka återuppväcka
den och åter göra den till en levande
och ledande kraft i världsekonomien.
Förutsättningar härför kan inte
anses föreligga, vare sig politiskt eller
ekonomiskt. Kravet på full sysselsättning
och snabb expansionstakt kan sannolikt
inte tillgodoses genom guldmyntfotens
aktualisering. Härtill krävs andra,
smidigare, effektivare verkande medel
än en aldrig så ädel metall.
Det har här i dag med all rätt sagts
att den brittiska extratullen blev en påminnelse
om EFTA:s svaghet. Dess
struktur är geografiskt och ekonomiskt
sett heterogen med ett halvt dussin småstater
lierade med England, som utgör
halva EFTA. En sådan organisation har
endast begränsad räckvidd och livskraft.
Även om EFTA uppnått ypperliga
resultat påminns vi gång på gång
om att organisationen inte är tänkt som
40
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
en permanent separat organisation utan
får ses som ett led i utvecklingen mot
en större marknad i Västeuropa.
Dessa frågeställningar aktualiseras
åter i dessa dagar dels genom att Österrike
har inlett förhandlingar med EEC
med sikte på associering, dels genom
den nya debatt som har uppflammat i
England, där man märker ett nyvaknat
intresse för närmande till EEC. Häromdagen
spreds uppgifter om att man på
engelskt håll är i färd med att planera
eller diskutera former för en samarbetsplan
mellan EEC och EFTA. Jag skulle
gärna vilja höra av handelsministern
om det finns något underlag för dessa
uppgifter.
Jag vill därefter ta upp en särskild
fråga som aktualiseras inför perspektivet
att EEC och EFTA under lång tid
kommer att förbli separata block. Det
gäller det parlamentariska inflytandet
och insynen i EFTA.
För närvarande är riksdagens möjligheter
att mera ingående följa vår EFTApolitik
relativt begränsade. Den svenska
riksdagen får då och då, liksom nu
skett, genom handelsministern eller annat
statsråd en redogörelse för vad som
har hänt inom EFTA. Vi får höra och
läsa om förhandlingar och beslut, men
riksdagen har inget organ som på ett
förberedande stadium och mer ingående
kan följa EFTA:s politik och utöva
inflytande på planering och långsiktig
politik.
Inom EEC finns en parlamentarisk
församling med företrädare för alla sex
staternas parlament. Den samlas årligen,
och man arbetar med utskott och plena
i församling. Jag förstår att det kan
vara olämpligt att förorda ett motsvarande
arrangemang för EFTA. Det kunde
tolkas som om vi inrättade oss för
en permanent, separat existens för
EFTA.
Däremot kan det ifrågasättas om vi
inte borde pröva möjligheterna att skapa
ett särskilt forum, där riksdagen
bättre kunde följa utformningen av vår
politik i EFTA: ta del därav på förbe
-
redande stadium, öva inflytande och
kanske rent av bidra med fruktbärande
initiativ. Detta borde kunna ske i smidiga,
icke-institutionella former mellan
regering och riksdag. Jag skulle vara
tacksam om dessa mina tankegångar
kunde närmare prövas.
Med all rätt uppehåller sig regeringsdeklarationen
mycket utförligt vid FN:s
finanskris. Det är den allvarligaste kris
som FN genomgått under sin tjuguåriga
existens.
Under några veckor i vintras hade jag
tillfälle att deltaga i generalförsamlingen.
Jag vill gärna vittna om att det politiskt
var en deprimerande upplevelse.
Man fick där se 114 delegationer ur
stånd att bedriva ett normalt arbete i
utskott eller församling. Det var ett
onormalt läge som skapade i vissa fall
onormala procedurer för att klara av
en del ofrånkomliga beslut.
Det behöver inte sägas att det rådde
allmän olust i delegationerna och att
mycken kritik riktades mot de stormakter
som främst är kontrahenter i den
s. k. finansieringskrisen: USA, Sovjet
och Frankrike. En hård, orimlig låsning
har uppstått, med åtskillig prestige inmängd.
Det ger kanske ett belägg för
stämningen om jag säger att inte mindre
än ett femtiotal stater väntades lägga
ned sin röst, om det hade gått till omröstning
på basis av artikel 19, d. v. s.
närmare hälften av FN:s medlemsstater,
främst i Asien och Afrika. Där rådde
alltså inte den försiktighet som herr
Lundström nyligen klandrade för Sveriges
vidkommande när han tyckte att
Sverige i förväg borde ha talat om vilken
ståndpunkt Sverige skulle inta om
en sådan omröstning skedde. Jag anser
i motsats till herr Lundström att det
var mycket klokt och lämpligt att Sverige
inte i förväg deklarerade sin ståndpunkt.
Jag kan inte heller förstå vilken
finess det skulle ha inneburit att föra
en motsatt politik. Jag vill också framhålla
att inom svenska FN-delegationen
inte från något håll restes något yrkande
om att Sverige skulle deklarera sin
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
41
ståndpunkt inför en eventuell omröstning.
Nu undveks sammandrabbningen,
och man enade sig om ett uppskov till
den 1 september och tillsatte en 33-mannakommitté för att söka åstadkomma
en lösning.
I regeringsdeklarationen har framhållits
att krisen formellt gäller finansieringen
av de fredsbevarande aktionerna
i Kongo—Gaza, där några länder på
ett diametralt sätt tolkar stadgan och
FN:s beslutsprocedur för dessa fredsaktioner.
Sovjet, Frankrike och ytterligare några
länder hävdar att beslutet tillkommit
i strid med stadgan och att de därför
inte är obligatoriskt tvungna att betala
och inte heller kan mista rösträtten enligt
artikel 19. Mot detta hävdar Förenta
staterna att det rör sig om ordinarie
utgifter enligt artikel 17. Därav skulle
enligt USA automatiskt följa att artikel
19 bör tillämpas och att betalningsvägrande
staterna skall mista rösträtten i
församlingen efter en tidsfrist av två
år, vilken utgick vid senaste årsskiftet.
Denna hårda låsning i positionerna
markerades på amerikansk sida ytterligare
under valrörelsen i fjol.
Här spelar också in Internationella
domstolens yttrande som begärts av församlingen
och som framlades år 1962.
Domstolen var mycket splittrad men
uttalade med nio röster mot fem att
kostnaderna för Kongo- och Gaza-aktionerna
är »utgifter enligt artikel 17»
som skall betalas kollektivt av medlemmarna.
Däremot sade domstolen ingenting
om huruvida det finns ett automatiskt
samband mellan artikel 17 och
artikel 19 i fråga om de fredsbevarande
aktionerna. Den frågeställningen
restes aldrig; domstolen hade inte i
uppdrag att yttra sig därom. Denna automatik
har bestritts av många delegationer
— jag minns särskilt att Indiens
delegation gjorde ett energiskt inlägg
och klart sade ifrån att den inte kunde
godtaga ett sådant automatiskt samband
i den aktuella tvistefrågan.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Man kan ha delade meningar om
det lyckliga i att hänskjuta frågan till
Internationella domstolen. Sannolikt
har domstolens engagemang bidragit
till låsningen av läget och medverkat
till politiska felbedömningar på sina
håll. Den politiska kompromissen har
försvårats — den kompromiss som
ändå måste komma om inte FN skall
sprängas.
Regeringsdeklarationen framhäver
med rätta att konflikten djupare sett
gäller kompetensfördelningen mellan
säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Det är en gammal konflikt, inbyggd
i FN-stadgan. Ett uttryck för den problematiken
var generalförsamlingens
antagande av den s. k. Achesonplanen
år 1950, enligt vilken församlingen under
vissa förutsättningar skulle kunna
träda till och handla om säkerhetsrådet
var paralyserat av en stormakts vetorätt.
Det var alltså ett sätt att »gå runt»
vetorätten. Vad som nu inträffat är att
en gammal latent konflikt har blivit
akut, och det är paradoxalt att de
främsta kontrahenterna är stormakter
som själva är beklädda med vetorätt
i säkerhetsrådet.
Det framgår också av regeringsdeklarationen
att FN-stadgan inte är entydig
i sina bestämmelser om fredsbevarande
aktioner. Man har inte förutsett de olika
former av sådana aktioner som den
faktiska utvecklingen medfört. De täcks
inte adekvat av kapitlen 6 och 7 i stadgan
som handlar om FN:s fredsbevarande
och militära aktioner. Här finns
ett »skymningsområde» i stadgan. Dag
Hammarskjöld hänsyftade ibland härpå
genom att tala om »kapitel 6 1/2».
Bakom finansieringskrisen döljer sig
också den gamla frågan, om FN skall
vara en allmän politisk världskonferens
mellan regeringarna, ett förhandlingsforum
— eller ett organ med större
auktoritet och tyngd i besluten, mer av
möjligheter att handla och verkställa
i fredsbevarande syfte och att i övrigt
förverkliga stadgans höga principer.
42
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Man kan säga att stadgan och nuvarande
FN är en kompromiss mellan dessa
båda åsiktsriktningar.
Behovet av en revision av FN-stadgan
har länge stått klart och förutsågs redan
vid bildandet av FN år 1945. Meningen
var då att en stadgekonferens
skulle hållas tio år senare, 1955. Nu har
ytterligare tio år gått. Förutsättningarna
för en revision är dock för närvarande
obefintliga.
Ledamoten av denna kammare, förre
utrikesministern Östen Undén höll
häromdagen i radion ett mycket intressant
föredrag om dessa problem.
Han betonade det önskvärda i en stadgerevision
men pekade också på de stora
svårigheterna för en sådan, när man
inte ens har klart för sig i vilken riktning
man önskar att en revision skulle
gå
I
nuläget får alltså varje tanke på
stadgerevision anses vara orealistisk.
Vi får vara glada därest medlemmarna
kan enas om en arbetsduglig tolkning,
så att möjligheterna bevaras för FN att
även framgent, i all den utsträckning
det är påkallat, genomföra fredsbevarande
aktioner. Detta blir den svåra
uppgiften för 33-mannakommittén. Möjligt
är att det behövs en direkt kontakt
på ännu högre nivå för att nå fram till
en lösning.
Jag tror för min del att nyckelordet
när det gäller FN:s framtida fredsbevarande
aktioner och deras finansiering
måste heta frivillighet.
Det inger trots allt tillförsikt att ingen
stormakt har visat lust att spränga
FN. Indonesiens utträde ur FN är ett
hårt slag men inte dödligt — vilket det
däremot skulle bli om en av de stora
makterna, främst Sovjet eller Amerika,
skulle utträda.
Vi har rätt att tro på en kompromiss
i den aktuella krisen. Man måste dock
befara att den utveckling som ägde rum
under Dag Hammarskjölds ledning
kommer att avbrytas. Då utbildades en
ny praxis som man kan betrakta såsom
en utveckling av stadgan. Men det
är mycket troligt att en återgång nu
kommer att ske, med ökad betoning avstadgans
bokstav, starkare markering
av säkerhetsrådet och därmed en nedtoning
av generalförsamlingens roll i
beslutsprocessen. Även ett sådant FN
skulle ha en stor uppgift att fylla i världen.
Men det måste vara ett intresse för
länder som Sverige att medverka till
en funktionsduglig avvägning mellan å
ena sidan stormaktsintresset och å andra
sidan majoritetsintresset hos de
många mindre medlemsstaterna.
FN:s finansieringskris är i högsta
grad stormaktsdominerad, men som
Dag Hammarskjöld sade är det främst
de mindre nationerna som behöver FN.
Många av dem betraktar FN som en
hörnpelare i sin utrikespolitik. Till dem
hör Sverige.
Om nu Förenta Nationerna, som man
kan befara, går försvagat ur den aktuella
krisen, måste det dock ständigt
förbli ett intresse för de mindre staterna
att arbeta för att ge FN en fastare
struktur och mer av konstitutionell auktoritet
samt att söka bringa verkligheten
i världen i bättre samklang med
de samlevnadsprinciper FN :s stadga
ger uttryck åt. Det är ett långsiktigt
mål —- men, herr talman, värt att sträva
efter.
Herr DÅHLÉN (fp):
Herr talman! Jag skall knyta några
korta reflexioner till problemet beträffande
den information, som bör ges rörande
utrikespolitiska spörsmål och
som kan bidraga till att stimulera den
politiska debatten.
Fn liten utvikning skulle jag dock
först, herr talman, vilja göra i detta
sammanhang, om det nu är en utvikning.
Innan kammarens sammanträde
började fick vi, som inte är gruppledare,
den 34 sidor långa regeringsdeklarationen
i vår hand. Vill man höra
på vad som sägs av den talare, som
kommer efter regeringens representant,
är det givetvis väldigt svårt att tillgo
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
43
dogöra sig allt detta. Därtill kommer
att man i utrikespolitiska spörsmål försöker
att yttra sig utomordentligt preciserat
i den mån det gäller speciellt
kinkiga frågor. Det är klart att det skulle
vara till en väldig fördel om regeringen
tidigare ville ställa sin redogörelse
till förfogande även för övriga ledamöter
i riksdagen. Gruppledarna fick
ju den i måndags. Jag tror att ett utlämnande
av regeringsdeklarationen
till andra ledamöter skulle uppskattas
i hög grad. Möjligen kunde man begränsa
sig till dem som har anmält sig
till talarlistan. Det är ju en smakfråga.
Utrikespolitik och diplomati måste
givetvis ha ett drag av sekretess — några
säger hemlighetsfullhet — över sig.
Det finns en berättigad ovilja mot att
analysera en del problem — man tror
inte att det finns personer som kan dra
slutsatser även av en analys. Ett mycket
svårt spörsmål är hur långt man skall
gå i diskretion och hur mycket information
man skall ge. Det har i Sverige
funnits en utrikesminister som har varit
mästare i att stoppa informationen.
Den nuvarande utrikesministern har
dock visat, tycker jag, en större förståelse
för att man skall ge information
och har ibland uttalat sig i klartext —
jag har med tillfredsställelse noterat
några uttalanden om vår alliansfria politik,
som han har gjort på den senaste
tiden.
Helt allmänt skulle jag beträffande
den redogörelse, som vi har fått del av
och som utrikesministern och handelsministern
i stor utsträckning delar ansvaret
för, vilja säga, att den på vissa
punkter i tilltagande grad präglas av
ökad klarhet och ökad precision i fråga
om en del problemställningar. .lag
kan säga detta utan att därför på alla
punkter vara med om de preciseringar
som har gjorts. Jag tycker att det är
glädjande att man på detta sätt ändå
har försökt att ge eu bättre information
och därmed stimulera riksdagens debatt
och även den allmänna debatten.
Frågan är om man inte litet flitigare
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
skulle vilja stimulera den politiska debatten.
Jag tror nämligen att det råder
ett ökat intresse för de utrikespolitiska
frågorna, även om första kammarens
plenisal i dag inte har givit ett intryck
av detta. Jag tror också att ungdomen,
inte minst på grund av en del utrikespolitiska
händelser av behjärtansvärd
natur, får ett större intresse även för
den svenska inrikespolitiken.
Om utrikespolitiken liksom om all
politik krävs det inom ett folk god information,
om man inte vill att enigheten
bara skall vara inbillad utan verklig.
Det är självklart, herr talman, att
det inte finns någon enkel formel att
använda när man skall bestämma sig
för om man skall ge information eller
om man skall låta bli. Det hela hänger
på omdömet och den goda viljan.
Jag skall här ge några exempel för
att litet mera konkretisera problematiken.
Regeringsdeklarationen innehåller
ju mycket om FN-krisen, och talarna
efter statsrådet I.ange har uppehållit
sig vid denna kris. Det är ju ganska naturligt.
Jag behöver alltså inte heller
dra upp bakgrunden, den är ju redan
känd. Man kan dock fråga sig, vad regeringen
har gjort för att informera om
detta problem före dagens debatt. Åtskilligt
skulle kunna ha sagts redan på
ett rätt tidigt stadium under förra året,
men informationen har i stor utsträckning
överlåtits åt andra, pressen och
övriga media. Regeringen har inte heller,
som har påvisats här i dagens debatt,
velat ta ställning till och informera
om hur den själv tänkte att vår FN-representation
skulle rösta, om det blev
en konfrontation i FN om betalningskrisen.
Jag tycker att det är beklagligt
att man inte gjorde detta på ett tidigt
stadium; jag vill understryka ordet »tidigt».
.lag är inte säker på alt det hade
påverkat utvecklingen. Möjligen skulle
det ha kunnat göra det. Samtidigt skulle
jag vilja tillägga, att allteftersom tiden
har gått har det blivit svårare för
ett land som Sverige att utan onödig
irritation ge till känna hur det skulle
44
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rösla. På ett tidigt stadium tror jag
dock att det hade varit möjligt. Vad
det hade betytt är emellertid oerhört
svårt att säga — jag skall snudda vid
detta problem litet senare.
Problemets kärna är ju — såsom
också sägs i regeringsdeklarationen —
inte pengarna, utan hur FN skall besluta
om de fredsbevarande aktionerna.
FN har alltså träffat beslut om fredsbevarande
aktioner men får inte in
pengar för att betala kostnaderna för
beslutens genomförande. Den stora frågan
är om man med den stadga organisationen
nu har kan kräva solidaritet
av medlemsnationerna.
Jag skulle också vilja tillägga, att
frågan om hur besluten skall fattas givetvis
är en stor sak, som jag även
skall snudda vid litet senare.
Vad man i internationella sammanhang
måste arbeta efter är att få fram
normer som liknar ett rättssamhälles.
Jag vet inte om det går att helt dra paralleller
med Sveriges rättssamhälle,
där vi är tvingade att vara med om att
följa de lagar, som stiftas, även om
inte alla människor tycker om dem, och
även att betala för saker som inte alla
vill betala för. Det finns dock något av
riktighet i parallellen. Vi måste ha en
utopi på detta område, nämligen att
försöka få det internationella arbetet
att mer och mer likna ett rättssamhälle.
Då måste man givetvis kräva så stor
solidaritet som möjligt mellan medlemsnationerna,
t. ex. när det gäller att
stå för kostnaderna för de aktioner,
som vi i dag diskuterar, alltså de fredsbevarande
aktionerna från FN:s sida.
Vi kan naturligtvis säga att detta är
en utopi i dag, men på vissa områden
har ju den internationella rätten ändå
vunnit så pass mycket hävd, att man
med skärpa kan kräva att nationerna
skall följa den. På detta område har
den inte det, men jag tror, herr talman,
att det är viktigt att det här finns en
utopi. Det är naturligt att ett land som
Sverige, som står utanför alla allianser,
kan kräva dess förverkligande med stör
-
re skärpa än andra. Som det har påpekats,
har ju den svenska regeringen
också i princip hävdat att man har ett
kollektivt solidariskt betalningsansvar
i det här sammanhanget. Jag tror att
det hade gått att från regeringens sida
på ett ännu mera preciserat sätt ge uttryck
åt dessa tankar, om det hade skett
på ett tidigare stadium.
Regeringen hade tydligen ingenting
emot att Sverige bestämde sig för hur
det skulle rösta vid en eventuell konfrontation
— eventuellt genom att lägga
ned rösten ■— utan att någon offentlig
debatt, där regeringen bidragit med information,
hade ägt rum i förväg. Jag
tycker att det är ett exempel på dålig
information.
I regeringsdeklarationen ges en intressant
analys av problematiken kring
FN-stadgan och betalningsfrågorna. Det
tycker jag däremot är ett exempel på
en ganska god information. Besluten om
fredsbevarande aktioner är ju mycket
allvarliga. De kan få mycket långtgående
konsekvenser. Det egendomliga är att
USA och Sovjetunionen på vissa punkter,
trots de aktuella och uppenbara
motsättningarna, här ändå har ganska
likartade känslor — de vill att det lilla
säkerhetsrådet, där stormakterna har
vetorätt, och inte den månghövdade generalförsamlingen
skall fatta dessa beslut.
Men givet är att om avgörandena
träffas i säkerhetsrådet så finns risken
för att vetorätten utnyttjas, och det är
alldeles riktigt som det sägs i regeringsdeklarationen
att man även i fortsättningen
måste finna vägar förbi de hinder
som framläggandet av ett veto i säkerhetsrådet
kan innebära. Det finns ju
något som kallas Achesonplanen, till
vilken Sverige har anslutit sig och som
har intresse i sammanhanget. Det är
möjligt — jag understryker ordet möjligt—
att regeringens synpunkt på att
man borde formellt stadga vissa undantag
från det kollektiva betalningsansvaret
kan visa sig vara riktig. Detta är ett
oerhört svårt kapitel, och jag skall inte
binda mig för någon som helst lösning.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
45
Jag vill bara uttrycka ett önskemål i
sammanhanget, och det är att regeringen
medverkar till vad jag anser vara en
god information, så att det kan bli en
debatt när arbetet har pågått en tid
inom den kommitté som skall brottas
med dessa frågor.
Jag skall ta ett helt annat exempel på
frågan om information, där jag måste
säga att regeringsdeklarationen ger en
ganska knapphändig upplysning. Det är
i fråga om läget i Sydvästafrika. Förhållandena
där har verkligen utvecklats
på ett sätt som ingen hade kunnat drömma
om. Bremenköpmannen Liideritz,
som började göra affärer där 1883 har
verkligen satt i gång någonting som, om
det vill sig riktigt illa, kan utveckla sig
till någonting mycket allvarligt. Ver•woerdregimen
har annekterat Sydvästafrika,
trots att landet fick området som
ett mandatområde under Nationernas
Förbund. Som det sägs i regeringsdeklarationen
har frågan tagits upp av internationella
domstolen, och utslaget
väntas komma i sommar. Det är svårt
att ha någon bestämd mening om hur
det kommer att gå i domstolen, men jag
förmodar — liksom de flesta som har
uttalat sig — att det är svårt att tänka
sig annat än att domstolen kommer att
gå emot Sydafrika. Om så blir fallet,
kommer verkligen Förenta Nationerna
i en utomordentligt besvärlig situation.
Sydafrika har annekterat ett område
som står under FN:s beskydd. Sydafrika
våldför friheten. Jag är säker på
att det kommer upp en rad förslag i
FN om vad man då skall göra. Jag skall
inte här diskutera lämpligheten av det
ena eller det andra. Om man begär ekonomiska
sanktioner, kan man säkerligen
också tänka sig att förslag kommer
att sända militära stridskrafter för att
kunna kontrollera sanktionernas effektivitet,
och då kan läget bli synnerligen
besvärligt. Skulle vi då ha trupper där
nere vet vi att allvarliga saker kan
hända.
Jag skulle vilja tillägga, att vi alla är
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
överens om att Sverige inte kan undandra
sig ansvaret för att FN — i den
mån organisationen kan det — skall
verka för frihet åt Sydvästafrikas folk.
Detta är ett delproblem inom ett större
problem. Sydvästafrika—''Sydafrika—
Afrika — och därmed världsfreden •—
hänger ihop. Utvecklingen kan på den
här punkten verkligen leda till utomordentligt
stora påfrestningar på FN.
Den kan också leda till påfrestningar
för svensk utrikespolitik därför att vi
kan få krav på oss som kommer att få
allvarliga konsekvenser i framtiden.
Jag vill, herr talman, uttrycka den
förhoppningen att det inte skall bli på
det sättet. Vi vet ju inte om Sydafrika
är villigt att verkligen efterkomma uppmaningar
från FN. Sverige har, tycker
jag, på ett berömvärt sätt gång på gång
varit med om att uttala att Sydafrika
måste vara villigt att ta reson när det
gäller förhållandena i Sydvästafrika,
men jag tror att i utrikespolitiken gäller
det vara förberedd, framför allt om
man vill uppnå enighet kring beslut
som kan visa sig få ganska allvarliga
konsekvenser. Man behöver verkligen
ha folket med sig. Och därför, herr talman,
skulle jag vilja rikta en direkt
fråga till regeringen: Är man i regeringen
villig att snarast möjligt göra
en faktasammanställning om förhållandena
i Sydvästafrika för att därigenom
bidra till en god information på denna
punkt?
Enskilda personer, pressen, radio och
TV tycker jag har gjort berömdvärda
insatser här, men jag är säker på att
det skulle gå att göra ytterligare en hel
de! på denna punkt. Jag avser alltså inte
att i nuvarande läge begära att regeringen
redovisar vilka ståndpunkter
Sverige skall ta. Det vore alldeles orimligt.
Vi vet inte hur läget kommer att
utveckla sig, men alla har en känsla av
att det kan bli mycket allvarligt för oss.
Då tror jag att en faktasammanställning
om förhållandena i Sydvästafrika skulle
bidra till att svenska folket får klart för
46
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
sig hur allvarligt läget är därnere —
det tror jag inte alla är riktigt medvetna
om.
Jag tror också att regeringen genom
att göra en sådan faktasammanställning
skulle bidra till att stärka de intryck,
som vi alla i Sverige vill ge, att det inte
kan vara likgiltigt för oss hur människor
i denna del av världen lever. Man
kan inte vara likgiltig inför förtryck
och ofrihet i alla dess gräsligaste former.
Det skulle vara att på ett psykologiskt
riktigt sätt ge uttryck åt vad vi
känner i sammanhanget.
Herr talman! Detta har bara varit
några exempel på informationen kring
de utrikespolitiska spörsmålen. Jag är
övertygad om att regeringen i princip
inte har något emot att ge ytterligare
information på vissa punkter. Andra
punkter är kanske regeringen mindre
intresserad av, men i de avseenden som
jag har antytt tror jag att det skulle
vara värdefullt med ytterligare belysning.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Låt mig först som sist
säga att den allmänna uppslutning kring
huvudlinjerna för vår utrikespolitik,
som så många gånger kommit till uttryck
i utrikesdebatterna, har varit
glädjande. Det är än mera glädjande
att konstatera att härvidlag inte skett
någon ändring i dag.
Jag har emellertid en mening som
något avviker från den som herr Dahlén
nyss framförde från talarstolen. Även
om det var en viss tillfredsställelse att
höra, att han ville ge ett gott betyg åt
regeringsdeklarationens form och kanske
också åt dess innehåll, är jag tveksam,
om den skiljer sig från tidigare regeringsdeklarationer
i fråga om frankhet
och öppenhet. Jag har i varje fall
inte kunnat finna detta vara fallet, om
jag jämför med de deklarationer som
inlett tidigare utrikesdebatter i riksdagen.
Glädjande och tillfredsställande är ju
också att enigheten omfattar inte bara
principerna, utan också de konkreta
uttryck, som dessa principer för vår
utrikes- och handelspolitik har fått i
handling och åtgärder i skilda internationella
sammanhang. Det gäller FN
likaväl som det ekonomiska samarbetet
i Europa. För egen del finner jag
det utomordentligt glädjande att såväl
centern som numera också folkpartiet
klart inser, att dörren till EEC med dess
tydligt politiska inriktning inte står
öppen. I svensk press framkommer alltjämt
uttryck för en motsatt uppfattning
i detta hänseende, även om jag inte vill
påstå att sådana uttalanden är uttryck
för en bredare svensk opinion.
Att vi i Sverige bör göra vad vi kan
för att så snart som möjligt komma
över de svårigheter, som alltjämt råder
i EFTA och söka vidga vårt samarbete
till nya områden, och att vi som en
konsekvens härav bygger ut frihandelssammanslutningen
har det också rått
allmän enighet om i hittillsvarande inlägg.
Några frågor har ställts, och jag har,
herr talman, tagit till orda för att försöka
besvara dem. Jag är medveten om
att statsministern senare i debatten
kommer att framträda, och jag skall
därför hålla mig till de spörsmål som
varit uppe och närmast rör de handelspolitiska
frågorna.
Man har från skilda håll uttalat en
viss oro för utvecklingen beträffande
Österrike och EEC. Vi vet ju alla att
Österrike nu efter ganska långvariga
förberedande diskussioner inleder förhandlingar
om en reglering av Österrikes
handelspolitiska förhållanden till
den gemensamma marknaden. Jag vill
då bara fastslå, att alla länder inom
EFTA har haft förståelse för det särskilda
läge i vilket Österrike befinner
sig. Som sagts tidigare här i debatten
svarar EEC för nära hälften av Österrikes
totalexport. Naturligtvis bör man
inte glömma att Österrike liksom andra
EFTA-länder med tillfredsställelse
kunnat konstatera att exporten till
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
47
EFTA-länderna har undergått en synnerligen
gynnsam utveckling under de
år som EFTA-avtalet varit i kraft. I
själva verket bär den österrikiska exporten
till EFTA-länderna mer än fördubblats,
och EFTA svarar därför i dag
för en betydligt större andel av den österrikiska
exporten än som tidigare
varit fallet. I motsvarande grad har Österrikes
export på den gemensamma
marknaden gått tillbaka. Men Österrike
intar ändå en ställning som är säregen
för ett EFTA-land.
Under sådana förhållanden har man
inte från något EFTA-lands sida saknat
förståelse för att Österrike måste göra
vad landet kan för att reglera sitt förhållande
till den gemensamma marknaden.
De förhandlingar som Österrike tidigare
begärt har nu inletts. Vad utgången
av dessa förhandlingar kan bli,
kan väl ingen sia om. Fn rad svårigheter
och problem återstår att lösa. Jag
vågar inte ha någon bestämd uppfattning
ens om hur lång tid det kommer
att ta att lösa dessa problem, men jag
har heller ingen anledning att ifrågasätta
allvaret och ärligheten i den österrikiska
deklarationen till andra
EFTA-länder, att Österrike tills vidare
inte har anledning att säga upp EFTAavtalet
eller känt anledning att till följd
av de resultat, som de tidigare överläggningarna
och de nu pågående förhandlingarna
med EEC kan leda till, begära
en ny reglering av Österrikes förhållande
till EFTA. Därför är Österrike
alltjämt medlem av EFTA, och jag vill
säga att de flesta EFTA-länder i och för
sig säkerligen skulle kunna tänka sig
lösningar på den österrikiska frågan
vilka inte borde stå i strid med EFTAavtalet
utan möjliggöra för Österrike
att bibehålla sina relationer till EFTA
och sina kontakter med övriga EFTAländer.
Det är ett problem som om viljan
finns på ömse håll vid förhandlingsbordet
i Bryssel skulle kunna lösas.
Det är också en striivan som Österrike
offentligt liksom vid diskussionerna
i Bryssel klart ger uttryck åt. Men
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
lika klart är, att om Österrike skulle
finna anledning att lämna EFTA för att
i stället få en fastare anknytning till
EEC, så skulle det innebära en försvagning
av frihandelssammanslutningen —
inte så mycket en ekonomisk försvagning;
så stor betydelse för EFTA:s internhandel
har inte Österrike, trots att
landet även för Sveriges vidkommande
erbjudit en expanderande marknad —
men ur psykologisk och politisk synpunkt
skulle det framstå som en försämring
för EFTA, det lär man inte
komma ifrån.
Som jag tidigare sade finns det knappast
någon anledning att nu, innan man
över huvud taget kan bedöma utgången
av dessa förhandlingar och vet om
de problem, som ännu måste omfattas
av diskussionerna, kommer närmare sin
lösning eller ej, att profetera om ett
läge som kan komma att inställa sig —
inte inom kort, utan kanske först om
ett år eller därefter.
I den debatt som förts har ju också
frågor ställts beträffande England.
Man har talat om de engelska importavgifterna.
Det är självklart att dessas
kortvarighet är ett angeläget önskemål
från alla EFTA-staters sida, något som
vi sannerligen inte försummat att framföra.
I de diskussioner som ägde rum
redan i november gav England vid ministermötet
i Geneve klart uttryck för
att åtgärderna var avsedda att vara av
kortvarig natur. I det steg som togs vid
Genévemötet i februari ser jag ett klart
uttryck för allvaret i den engelska regeringens
avsikt att göra åtgärderna
kortvariga.
Man tillmötesgick EFTA-ländernas
begäran om ett snart första steg, och ett
ordentligt steg, avseende en sänkning
av avgifterna. Det skedde från engelsk
sida trots att handelsstatistiken ditintills
knappast gav särskild anledning att
göra gällande, att importavgifterna
inte längre skulle behövas. Jag utsattes
ibland för kritik för att jag visade
en viss entusiasm — jag vill tillägga: i
likhet med samtliga övriga deltagare
48
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vid Genévemötet — för att engelsmännen
på detta sätt kunde tillmötesgå
andra medlemsländers begäran. Jag
kanske kan förbigå den saken med
att bara säga att entusiasmen, i den
mån min inställning skall betecknas
med det ordet, berodde på att man här
också kunde visa på ett konkret steg
som ett bevis för hur den engelska regeringen
själv betraktade dessa åtgärder.
Det har sagts — och jag har sagt det
själv — att importavgiftens införande
innebar ett avtalsbrott i EFTA. Den
engelska regeringen är fullt medveten
om detta och har inte någon erinran
mot att det kommit till uttryck i beslut,
som EFTA antagit vid tidigare
ministermöten. Däremot är det ju en
fråga om på vilket sätt man skall klargöra
för engelsmännen, hur nödvändigt
det är att den återstående delen
av importavgiften också avvecklas. Jag
håller inte för uteslutet att det skulle
kunna väljas en taktik, som skulle leda
till att den engelska regeringen mycket
snabbt nu avvecklade importavgiften
och försökte leva efter lagen, d. v. s.
efter Stockholmsavtalets föreskrifter,
och med hänvisning till de betalningssvårigheter,
som England bar och som
det är ett allmänt intresse för alla Englands
handelspartners att England
övervinner, i stället beslöt att införa
importregleringar. Jag tror — och inte
bara tror, utan jag vet — att den överväldigande
meningen i det svenska näringslivet
är att vi därmed skulle råka
ur askan i elden.
Jag tror att det finns skäl för kritikerna
att observera denna aspekt. Vi
skulle nämligen inte ha vunnit någonting.
En importreglering kan enligt avtalet
vara i kraft 18 månader. Man skulle
icke med utgångspunkt från Stockholmskonventionens
regler och bestämmelser
kunna tvinga engelsmännen att
uppge en sådan åtgärd, så länge betalningssvårigheterna
består, och man
kunde knappast begära att de tidigare
än 18 månader efter införandet skulle
kunna avveckla en sådan reglering.
Därmed vill jag inte förringa de allvarliga
följderna av det avtalsbrott,
som begåtts. Det är riktigt, som här
sagts, att detta lätt kan leda till att
andra länder slår in på en liknande
väg. Därmed skulle vårt samarbete inom
frihandelssammanslutningen naturligtvis
komma att allvarligt skadas i framtiden.
Det är nu en sak, men jag tror
att det var ett riktigt påpekande som
en talare här i debatten, herr Möller,
nyss gjorde, när han framhöll hur angeläget
det var för Storbritannien att
komma till rätta med betalningssvårigheterna.
Det var en nykter bedömning
som gjordes i hans anförande.
Det har ifrågasatts — jag tror att
det var herr Virgin som gjorde det —
om inte en omorientering av den engelska
europapolitiken var förestående,
övervägdes eller kanske till och med
redan var på gång. Jag har inte sett
några tecken på en omläggning av den
engelska europapolitiken i detta sammanhang.
Londondeklarationen har
den engelska regeringen aldrig ifrågasatt.
Man har tvärtom vid upprepade
tillfällen understrukit, att man förstår
vilka förpliktelser man har mot EFTAsammanslutningen,
och man har inte
heller sagt sig tro att omedelbara steg
kan tas för att återuppta förhandlingarna
med EEG efter avbrottet i Bryssel
i början av år 1963. Men att man likaväl
som alla andra EFTA-stater — Sverige
gör det också — överväger vad
som kan göras för att begränsa de diskriminatoriska
verkningarna för handeln
av att vi lever i två block i Europa,
är självklart. Man försöker bilda sig en
uppfattning om vilka tillfällen till resonemang
med EEC, som kan komma
att erbjuda sig, och man vill gå till dessa
resonemang så väl förberedd som
möjligt. I det hänseendet avviker den
engelska politiken inte på något sätt
från den som vi själva bedriver här i
landet. Även vi har noggranna förbe
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
49
redelser för olika tänkta alternativ i
framtiden som en av våra uppgifter i
vår egen verksamhet.
Vi håller varandra också informerade
och utväxlar vid alla de ministermöten
som äger rum, liksom även på
tjänstemannaplanet, såväl i Bryssel som
i Geneve informationer om vad vi
kan ha inhämtat och erfarit vid olika
kontakter med EEC-sammanslutningen.
Jag måste därför säga, att jag inte från
den nuvarande engelska regeringens
sida sett några tecken på att Englands
europapolitik skulle vara föremål för
någon omprövning eller att England
skulle överväga att på nytt närma sig
EEC för att på något sätt fortsätta förhandlingarna
om ett medlemskap, så
snabbt avbrutna i januari 1963.
Jag tror också att man på engelsk
sida förstår, att det skulle vara helt
orealistiskt att föreställa sig att dessa
förhandlingar kan återupptas där de
avbröts förra gången. Men, som sagt,
självklart är att den engelska regeringen
har all anledning att noga överväga
och med uppmärksamhet följa det handelspolitiska
läget i Europa och försöka
tillvarata eventuellt uppkommande
möjligheter att begränsa de diskriminatoriska
effekterna samt se till att EFTA,
om så skulle visa sig möjligt, också
försöker fullfölja ett av sina huvudsyften,
nämligen att överbrygga klyftan i
Europa. Det betonas i regeringsdeklarationen,
att viljan från EFTA:s sida
i det hänseendet är obruten och därav
följer naturligtvis, att det är knappast
på EFTA:s sida man har att söka orsakerna
till att detta spörsmål om ett
samgående mellan EFTA och EEC för
att skapa en större europeisk marknad
inte liar någon omedelbar aktualitet.
Tills vidare ■—- det vill jag än en gång
upprepa — är jag också i hög grad tillfredsställd
över att man i den svenska
riksdagen har förståelse för att vår
huvuduppgift måste vara under nuvarande
förhållanden att på allt sätt stärka
frihandelssammanslutningen.
4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 13
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Vi kan ju också se tillhaka på eu
gynnsam handelsutveckling inom EFTA.
Under de år som gått sedan 1959 har
den svenska exporten till EFTA-länderna
vuxit med 86 procent. Vi har haft en
gynnsam exportutveckling — något
som kammarens ledamöter torde ha sig
bekant — också i övrigt, men till ickeEFTA-länder
begränsar sig ändå exportstegringen
till 56 procent. Det är
enligt min mening litet mer relevanta
uppgifter än hur importutvecklingen
gestaltat sig. I och för sig är det ett
mindre bekymmer att exempelvis den
tyska importen till Sverige inte utvecklat
sig lika starkt och inte ökat tillnärmelsevis
så mycket som exporten från
EFTA-länderna till den svenska marknaden.
Men båda sakerna kan ses som
illustrationer till att vi numera i Europa
börjar känna verkningarna på handelns
område av att vi lever inom två olika
sammanslutningar.
Jag vill slutligen, herr talman, ta upp
ett spörsmål som kanske i förbigående
berörts i tidigare inlägg, nämligen vad
vi kan göra för den nordiska jordbrukshandeln
inom EFTA. Frågan har berörts
också i regeringsdeklarationen.
Jag vill nämna att detta är ett problem
som i främsta rummet angår vårt
södra grannland, Danmark. Den svenska
importen av livsmedelsprodukter
från Danmark har sedan 1959 ökat med
över 50 procent. I huvudsak sammanhänger
detta med den bilaterala överenskommelse
som vi inom ramen för
frihandelssammanslutningen ingått med
Danmark. Därtill kommer även andra
medgivanden. Som bekant uppbär Danmark
av importavgifter på danska varor
ett belopp på omkring 20 miljoner
kronor om året till stöd för det danska
jordbruket. Därjämte har ett avtal ingåtts
om en kontraktsodling av danska
sockerbetor för svensk sockertillverknings
räkning vilket också anses som en
förmån som Danmark uppnått inom
EFTA. Danmarks export till Storbritannien
av jordbruksprodukter har un
-
50
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
der samma tid ökat med inte mindre
än 75 procent. Det har redan i regeringsdeklarationen
understrukits, att
den danska industriexporten undergått
en i hög grad gynnsam utveckling under
de år som EFTA funnits -— en liknande
utveckling har över huvud taget
ägt rum inom alla EFTA-länder. Den
danska jordbruksexporten betyder i dag
betydligt mindre för den totala danska
handeln med utlandet än vad fallet
var innan EFTA kom till.
Det liar antytts bär i debatten, att
skulle Österrike av skäl som man där
finner lämpliga med hänsyn till nödvändigheten
av att få till stånd en reglering
av förbindelserna med EEC känna
sig tvingat att uppge förbindelserna
med EFTA, skulle det vara fara värt
att Danmark följer efter. Jag ser frågan
knappast på det sättet. Den danska
regeringen har klart gett uttryck för
att endast gemensamt med övriga EFTAländer,
däribland Storbritannien, kan
Danmark tänka sig att söka inträde i
EEC. Det läget har vi inte i dag. Såvitt
jag bar mig bekant har denna deklaration
från den danska regeringens
sida inte tagits tillbaka. Den upprepades,
om jag minns rätt, så sent som i
fjol. Och uppriktigt sagt: de ekonomiska
intressena på dansk sida för att komma
över i EEC-lägret är i dag betydligt
mindre och blir mindre för varje år
som går, så länge EFTA alltjämt fortsätter
sin verksamhet.
Herr talman! Detta var ett försök att
besvara några av de frågor som ställts
och belysa några av de spörsmål som
varit föremål för uppmärksamhet i den
nu förda debatten. Jag vill sluta där
jag började med att uttrycka min och
regeringens tillfredsställelse över den
eniga uppslutningen kring de bärande
principerna för vår utrikespolitik och
handelspolitik. Jag finner det glädjande
att det i stort sett synes råda en
ganska stor överensstämmelse mellan
uppfattningarna även när det gäller
dessa principers tillämpning i praktisk
handling.
Herr VIRGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min fråga
om Österrikes förhållanden. Jag förstår
mycket väl att handelsministern
inte nu kan göra några uttalanden om
vad det kan bli för resultat av dessa
förhandlingar. Jag tror emellertid att
det är viktigt att man följer vad som
händer i Österrike med ett betydande
intresse. Österrike är dock medlem i
EFTA, och förlorandet av en medlem,
om det nu kan riskeras, är en händelse
som kommer att ha verkningar, inte
minst av psykologisk art.
Jag fick häromdagen syn på ett uttalande,
som EFTA:s generalsekreterare
Frank Figgures gjort i slutet på förra
året om utvecklingen inom EFTA.
Han säger att EFTA nu snabbt närmar
sig sitt primära mål, nämligen att sammanlänka
ekonomierna i Danmark, Finland,
Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien
och Sverige. Österrike nämns
inte. Det kan naturligtvis vara en felskrivning,
men det förefaller i så fall
vara en händelse som ser ut som en
tanke.
Handelsministern säger att en sänkning
av den engelska importavgiften är
ett steg mot en avveckling, som måste
hälsas med tillfredsställelse, och att importregleringar
av annan typ är sämre.
Det kan vara riktigt. Men det går ju
ändå inte att glida förbi att avtalsbrottet
—- och kanske främst det sätt på
vilket det skedde — var den faktor
som åstadkom den förtroendekris, som
vi är inne i.
Handelsministern säger vidare, att
Londondeklarationens bärkraft aldrig
har ifrågasatts och att man från engelsk
sida gång på gång klart deklarerat
att man vet vilka förpliktelser man har
gentemot EFTA. Sådana uttalanden
måste dock förlora en hel del av sin
kraft mot bakgrunden av vad som faktiskt
skedde i slutet av oktober.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
51
Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Med stor förvåning hörde
jag handelsministern konstatera, att
centern och folkpartiet numera insett,
att EEC är en politisk organisation och
att Sverige därför icke bör söka medlemskap.
Jag vill erinra handelsministern
om att det första uttalande, som
gjordes om EEC:s politiska karaktär,
kom från centerpartiets ledare på centerpartiets
stämma i juni månad. Socialdemokraterna
dröjde med ett besked
mycket länge. Det kom först vid Metalls
kongress på hösten, då statsministern
gjorde ett uttalande.
Jag hoppas det var en felsägning av
handelsministern. Om inte, skulle jag
be honom att precisera om centern vid
något enda tillfälle har förordat medlemskap
från svensk sida i EEC.
Vid införandet av den engelska importavgiften
deklarerades genast, att
åtgärden skulle vara »av kortvarig karaktär»
sade handelsministern. Men
kortvarig är ett mycket svävande uttryck.
Skulle man fortsätta i den takt vi
hittills sett, skulle det ta minst ett och
ett halvt år innan vi kan bli av med
denna importavgift. Hur man skall kunna
övertyga regeringen i England om
lämpligheten att ta bort den är svårt
att säga, men så länge det finns någonting
kvar av den, även om det bara är
några få procent, har vi kvar den prejudicerande
betydelsen. Som handelsministern
också påpekade är det att befara,
att också andra länder med hänvisning
till det engelska exemplet kan
frestas vidta liknande åtgärder. Det är
därför synnerligen angeläget att handelsministern
försöker övertala sina
partivänner i England att ta bort denna
importavgift så snart som möjligt.
Jag kan inte dela handelsministerns
entusiasm när han talar om att den
danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige ökat så starkt. En sak
föll mig i minnet som ger mig anledning
att fråga: Är det nu klart vad de
besynnerliga protokollsanteckningar p£
Kungälv-mötet egentligen innebär, som
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
vi inte fick reda på när första meddelandet
kom om detta avtal?
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Beträffande handelsministerns
konstaterande om dörren till
EEC vill jag endast kort replikera, att
debatten ju för närvarande givetvis helt
gäller en samordning på den handelspolitiska
sidan, en bättre möjlighet för de
två handelsblocken att komma till rätta
med handelspolitiska problem. Vad därutöver
är, saknar f. n. aktualitet. Därmed
är inte sagt hur situationen skulle
ha varit om en anslutning från vårt och
vissa andra länders sida kunnat ske,
när det var högaktuellt. Det är meningslöst
att dra upp en gammal debatt i den
saken. Jag konstaterar bara, att uttalandet
givetvis gällde den handelspolitiska
sidan av saken.
Det är givet att det problem som handelsministern
tog upp rörande den
danska jordbruksexporten är av stor
betydelse. Där har emellertid de nordiska
ländernas ganska begränsade möjligheter
att för sin egen del stödja Danturligtvis
få om Storbritannien en dag
mark. Verklig betydelse skulle det namera
konsekvent ville acceptera tankegången,
att man inom EFTA-staterna på
något sätt måste ge ökad preferens åt
sina egna medlemmars export även på
jordbrukets område.
Jag delar handelsministerns uppfattning
att man inte bör tvinga eller locka
fram en avveckling av den engelska införselavgiften
på det sätt som handelsministern
antydde. Härtill bidrager
emellertid inte endast den uppfattning
man hyser inom svenska exportörskretsar.
Utan att ge mig in på en närmare
diskussion om saken vill jag peka
på att det även ur svensk synpunkt är
av mycket stor betydelse, att en avveckling
varken direkt eller indirekt leder
till en punddevalvering. Detta är en
utomordentligt viktig sak.
52
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 19C5 fin.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Om det sista herr Lundström
sade tror jag att vi är överens,
liksom — det erkänner jag — om mycket
annat.
Jag begärde ordet närmast för att undanröja
ett missförstånd som jag tror
föreligger från herr Bengtsons sida. Enligt
mina anteckningar sade jag inte
»numera centern och folkpartiet» utan
jag sade »centern och numera också
folkpartiet». Om jag uttryckte mig på
annat sätt, som herr Bengtson gjorde
gällande, så var del en felsägning. Jag
kan inte utesluta detta, då jag som bekant
hör till dem som tyvärr gör dylika
misstag och fel.
Till herr Virgin vill jag säga, att vi
väl inte i något avseende har försummat
att framhålla för engelsmännen att
de begick ett avtalsbrott när de i stället
för att tillgripa importregleringar, som
vi dessvärre inte gärna ville förorda,
tillgrep åtgärden med importavgifter.
Jag tror inte att den svenska regeringen
i något avseende kan erkänna någon
försummelse i detta sammanhang. Sedan
kommer ju frågan på vilket sätt
man skall framföra sin kritik, och där
måste väl ändå den omständigheten tillmätas
en viss betydelse, att man inte
ville framtvinga en övergång från engelsmännens
sida från importavgifter till
en importreglering.
Därmed tror jag att man kan förstå,
att det inte alltid är de hårda tonfallen
och den höjda rösten som ger de bästa
resultaten. Även i det internationella
sammanhanget måste jag säga att det
ibland kan vara bra att förlåta den syndare
som sig bättrar. Det tror jag att
herr Virgin bör ha viss anledning att
tänka på. Engelsmännen har ändå tagit
ett avgörande steg mot avvecklingen av
importavgiften, och det finns inte något
skäl i dagens läge från svensk sida att
betvivla ärligheten i deras avsikt att
snarast möjligt avveckla hela avgiften.
Jag är inte så säker på att den förtroendekris,
som vi upplevt i EFTA sedan
vi en gång kommit över den och
sedan svårigheterna övervunnits, kommer
att bestå. Jag hör till dem som tror
att den diskussion som föres mycket
öppenhjärtigt i kretsen av EFTA-ministrar
och även på ämbetsmannaplanet
klargjort för alla, att det inte går att slå
in på liknande vägar i framtiden om
man vill fortsätta det samarbete som
ändå varit så lovande under åtskilliga
år. Exemplet framstår redan nu som
ganska avskräckande, glädjande nog.
Jag skall inte ta upp någon diskussion
med herr Lundström om det berättigade
i att förorda medlemskapsförhandlingar
i stället för förhandlingar
för att utröna villkoren för en association.
Jag håller med herr Lundström
om att den diskussionen inte har någon
aktualitet i dagens läge. Jag vill endast
understryka, att enligt vår uppfattning
borde den inte haft det ursprungligen
heller.
Jag vill också för herr Bengtson understryka,
att om man uppnått vad man
syftat till, nämligen att fästa engelsmännens
uppmärksamhet på avtalsbrottet,
finns det inte alltför stor anledning att
i varje anförande i riksdagen och därutanför
upprepa att engelsmännen icke
har levat efter EFTA:s lag.
Herr VIKGIN (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte varför speciellt
jag skulle behöva öva mig i konsten
att förlåta syndare som har bättrat
sig, men det är möjligt att jag behöver
det.
Jag vill emellertid säga att det för
att man riktigt skall kunna utöva förlåtelse
fordras att syndaren bättrar
sig, icke med 30 procent, utan med 100
procent, och det har ännu icke varit
fallet.
Herr HERNELIUS (h):
Herr talman! I ett mycket inrikespolitiskt
anförande häromdagen ansåg sig
en av regeringens ledamöter, statsrådet
Lindholm, kunna konstatera att 70 pro
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
53
cent av oppositionen, d. v. s. mittenpartierna
och kommunisterna, nu godtagit
den socialdemokratiska politik som
samma opposition tidigare bekämpat
och att socialdemokraterna på detta
sätt just nu har en borgerlig och en
kommunistisk opposition som tävlar
med varandra om att läsa innantill ur
socialdemokratiens program.
Om herr Lindholms påstående beträffande
inrikespolitiken innehåller en
kärna av sanning eller inte skall jag i
detta sammanhang inte diskutera. Men
att i fråga om utrikespolitiken i de väsentliga
frågorna regeringen och oppositionen
står enade, självfallet med undantag
för kommunisterna, vilken mantel
dessa än för dagen draperar sig i,
framgår inte minst av regeringens föga
kontroversiella deklaration i dag och
den debatt som sedan följt. I fråga om
inrikespolitiken kan man diskutera hur
stor enighet som är det lämpliga och
hur många enigheten bör omfatta; i
fråga om utrikespolitiken kan man vara
överens om att enigheten redan i och
för sig är av betydande värde.
Vad kan man då diskutera i regeringens
deklaration? Kärnvapenfrågorna
och riskerna för Sverige i detta sammanhang
har redan tidigare berörts,
och jag skall därför inte här närmare
gå in därpå. Sedan kan man naturligtvis
också diskutera proportionerna i
deklarationens innehåll.
En främling som läser deklarationen
kunde lätt få det intrycket att vi lever
i den bästa av världar och att det endast
inom ett område i världen utövas
förtryck och förföljelse till följd av politiska
åsikter, ras eller religion, nämligen
i Sydafrika. Sex av deklarationens
33 sidor handlar nämligen just om Sydafrika.
Men som var och en av oss vet iir det
icke så. Det råder mycket mörker även
utanför Sydafrika. För den övervägande
delen av världens folk är politisk
förföljelse och åsiktsterror endast alltför
välkända begrepp. Dödsstraff utdömes
för politiska brott i fredstid i
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
både nya och gamla stater. Hundra
blommor får inte växa i Kina, lika litet
som t. ex. i Indonesien. Även om liberaliseringstendenser,
större eller mindre,
i Europa noteras inom öststaterna
och på Pyreneiska halvön är dock diktaturen
där allenarådande och i sista
hand bestämmande för människornas
rätt att veta och lära känna, och därmed
också till stor del för deras möjligheter
att tycka och tänka. Bland de
många nya staterna i Afrika är enpartisystemet
det vanligaste. Många anser
att detta system är en etapp på vägen
mot något annat och att det som sådant
måste accepteras. Det är möjligt att så
är förhållandet, men låt oss i så fall icke
göra oss några illusioner om vad detta
system innebär för informationen och
åsiktbildningen och för tillvaratagandet
av de mänskliga rättigheterna i dessa
stater.
I fråga om rasförföljelse har händelserna
i Förenta staterna på sistone än
en gång kommit att belysa hur föga en
del mänskliga rättigheter, sådana vi ser
dem, respekteras i detta frihetsideologiens
eget land. Men, herr talman, den
stora och avgörande skillnaden får naturligtvis
inte glömmas bort. Medan i
Sydafrika regeringen till vår bestörtning
och oro sätter apartheidpolitiken
och dess skärpning som ett mål, så
strävar den amerikanska regeringen
och kongressmajoriteten med kraft och
djärvhet till att undanröja existerande
olikheter och motsättningar. Vi kan för
vår del bara önska dem lycka på vägen.
Men det finns andra rasmotsättningar
iin de nu nämnda. Svarta förtrycker
svarta, bruna förtrycker bruna, svarta
förtrycker bruna. Låt oss icke vid vår
bedömning av situationen i världen göra
oss alltför många illusioner eller
tappa proportionerna. Inte minst gäller
detta läget i Afrika — bilden i
världspressen av de i kedjor slagna oppositionsmännen
i Ghana var ett exempel
på vad som kan ske i detta land,
ofta betecknat som en den kontinentens
mönsterstat.
54
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
I regeringsdeklarationen ■—• därmed
är jag, herr talman, inne på handelsministerns
anförande, och jag skulle, om
han hade varit närvarande i kammaren,
velat lyckönska honom till att han trots
att han tappade papperen icke tappade
fattningen — fäster man sig också vid
de försiktiga ordalag, med vilka den
kris som uppstod inom EFTA i samband
med den brittiska regeringens 15-procentiga importavgift omtalas. Krisen
omtalas både i deklarationen och av
handelsministern som något förflutet.
Men, herr talman, det var väl icke
procentens storlek som var avgörande
för krisen. Snarare var det ju det faktum
att de övriga EFTA-staterna fick
en oroande känsla av hur föga värde
den största EFTA-brodern egentligen
tillmätte innehållet och paragraferna i
EFTA-avtalet. Om man nu har fått bättre
insikt härom är det ju alltid ett
framsteg. Men vissa av de brittiska exportsubsidierna
torde icke kunna behållas
som permanent lösning, säger nu
den svenska regeringen i sin deklaration.
Man får hoppas att statsministern
vid sitt nästa besök i London med
kraft understryker denna synpunkt och
gör det i klartext, klarare än i deklarationen.
Beträffande England i övrigt är att
notera att herr Möller — vars anförande
herr Lange karaktäriserade som nyktert
— frågade om inte vi borde ha intresse
av att Englands ekonomi kom i
balans? Självfallet har vi det. Men det
är väl inte riktigt att som flera gånger
skett i denna debatt sätta upp importreglering
som det enda alternativet till
importavgifter. I själva verket har varje
regering också andra alternativ. Vill
man ha exempel på det kan man gå till
Danmark och se vad danska regeringen
tidigare har vidtagit och vad man
nu är i färd med att vidta i Danmark,
där valutakrisen är väl så oroande som
i England proportionellt sett.
Sedan har jag en fråga i förbigående
till herr Lange — frågan är relativt
obetydlig. Vi har efter Genéveförhand
-
lingarna i dansk press fått läsa att det
var danske utrikesministern Hsekkerup
som var den framgångsrike medlaren
mellan England och EFTA-staterna. I
svensk press har vi fått läsa att det var
den svenska handelsministern som spelade
denna roll med så stor framgång.
Nu frågar jag: Vem av herrarna var
det? Eller var det möjligen båda herrarna?
Jag frågar bara därför att historieskrivningen
inte skall bli olika i
Danmark och Sverige.
Beträffande Österrike vill jag säga att
det var förvånande, såsom här har påpekats,
att förhandlingarna mellan EEC
och Österrike icke omnämndes i deklarationen.
Det är dock en ganska allvarlig
sak att en av EFTA-staterna på
detta sätt vill förhandla om — som
det synes — närmast association med
EEC. När herr Lange kompletterade sin
text i detta avseende, underströk han
ett avsnitt av innehållet i den österrikiska
deklarationen, nämligen att Österrike
tills vidare är medlem av EFTA.
Ja, det vet vi, och det var inte så mycket
nytt i det påpekandet, men hur går
det om Brysselförhandlingarna blir
framgångsrika för Österrike? Kommer
då inte en lösning för Österrikes vidkommande
att få en magnetverkan exempelvis
på Danmark?
Nu hänvisade herr Lange till den
danska deklarationen i fråga om EFTA
för något år sedan, men vi vet att deklaraitoner
och åsikter kan ändras, lika
väl som regeringar — i varje fall utanför
Sveriges gränser. Jag tror vi bör
vara försiktiga och inte underskatta de
risker för EFTA-sammanhållningen
som framgångsrika Brysselförhandlingar
i fråga om Österrike kan medföra.
Det är inte utan en viss förvåning
man i den svenska regeringsdeklarationen
möter konstaterandet, att medlemskap
i EEC icke är möjligt för
Sverige som neutral stat, med den starka
politiska inriktning som EEC har.
Man frågar sig, vad det finns för motiv
till detta konstaterande just nu. Veterligt
är meningarna inom EEC gans
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
55
ka delade om liur stark den politiska
inriktningen är och bör vara. Men
framför allt frågar man sig, varför det
står så, med hänsyn till att den svenska
regeringen brukar säga, att den icke
vill göra uttalanden om hypotetiska situationer.
Nu görs ett sådant uttalande,
och det icke av ett enskilt statsråd,
utan i en regeringsdeklaration.
Österrike är som bekant en neutral
stat och har i det sammanhanget åtagit
sig förpliktelser i förhållande till
andra länder genom statsfördraget. Nu
anser exempelvis Österrikes handelsminister
och utrikesminister — vilka
herrar representerar skilda partier —
att detta i varje fall icke hindrar förhandlingar
som syftar till associering.
Även det är ett intressant konstaterande.
Herr talman! Krisen inom Förenta
Nationerna behandlas utförligt i regeringsdeklarationen,
och jag skall nöja
mig med några randanmärkningar. Att
krisen är allvarlig och kan hota hela
existensen av den världsorganisation
som vi satt så mycken lit och så mycket
hopp till får icke förbises. Den 19 :e
församlingens möte var i många avseenden
nära nog parodiskt. Den nyinstallerade
voteringsmaskinen — man
har inte haft någon förut — kunde inte
användas, därför att inga voteringar
kunde äga rum. De val som var oundvikliga
måste äga rum i enmansprocessioner
bakom presidentens gröna draperier.
De beslut som var oundvikliga
fattades i form av konstateranden av
presidiet, och om dessa konstateranden
icke mötte någon invändning eller erinran
från församlingen, ansåg man besluten
därmed fattade. Jag vill icke rekommendera
den metoden till talmanspresidierna
i Sveriges riksdag.
Uppskovet till den 1 september är
baserat på en enda sak, nämligen hoppet
att de två stora till dess på något
siitt skall komma överens och sedan
välvilligt ge de andra 114 staterna tillstånd
och tillfälle att med dem sätta i
gång maskineriet igen. Det är, herr tal
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
man, en smula förödmjukande att två
stormakter, efter det att FN har varit i
kraft så lång tid, kan lägga sand i maskineriet
på detta sätt. Den enda glädjen
i sammanhanget är väl att olusten
inför detta skeende icke tog sig kraftigare
uttryck än den gjorde bland de
övriga nationerna, därför att viljan att
bevara FN som instrument var så mycket
starkare.
Källan till konflikten — finanskrisen
och de uteblivna betalningarna främst
från Sovjetunionens sida — kan synas
bagatellartad i förhållande till de värden
som står på spel. Det är riktigt.
Finansproblemen kan lösas, och inte
minst har Sverige ansvar och möjligheter
härvidlag. Under hand har svenska
regeringen också gjort, låt oss kalla
det vissa trevare i detta sammanhang.
Men bakom finansproblemen finns andra
och allvarligare konfliktämnen. Sovjetunionens
anspråk innebär icke blott
att säkerhetsrådet skall ensamt vara
beslutande, som man kunde tro av regeringsdeklarationen,
utan också — vilket
icke framgår av regeringsdeklarationen
— att aktionen skall genomföras
på ett sätt som passar Sovjet. I fråga
om Kongoaktionen riktar sig Sovjets
kritik och uteblivna betalningar sålunda
direkt mot dåvarande generalsekreteraren
Dag Hammarskjölds genomförande
av säkerhetsrådets direktiv.
I fråga om avgifterna är för övrigt
att märka, att två tredjedelar av de
röstande i församlingen betalar endast
5 procent av budgeten och att av 116
stater 42 betalar minimiavgiften 0,04
procent. FN:s ändrade struktur framgår
också av att de ursprungliga 51 staterna
nu har blivit 116, varav 40 afrikanska
och 65 afroasiatiska. Det gamla
Nationernas Förbund — det kan som
jämförelse nämnas -— började med 48
stater och hade 60 år 1934.
Fn viktig händelse omnämns icke i
deklarationen, nämligen Indonesiens
utträde, vilket trädde i kraft den 1
mars i år. Indonesiens skäl för utmarsehen
skall här icke diskuteras —
56
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
närmast var det fråga om missnöje med
valet av Malaysia som ledamot av säkerhetsrådet.
Allvarligt är emellertid om
Indonesien, som livligt hyllas av det
tyvärr ännu utanför FN stående Kina
för sitt utträde, avser att ställa sig i
spetsen för en konkurrerande världsorganisation.
Vissa antydningar härom
liar förekommit, och Kinas utrikesminister
Chou En-lai har vid ett tillfälle
föreslagit skapande av en de revolutionära
staternas organisation. Andra uttalanden
av Chou En-lai går visserligen
i motsatt riktning, men tanken finns
där och kommer väl sannolikt under
diskussion vid nästa stora neutralistkonferens,
i Algeriet i juni i år. Kommer
en sådan konkurrerande sammanslutning
till stånd, riskerar vi att få en
ny uppdelning av världens stater, allvarligare
och på lång sikt kanske mer
förödande än den nuvarande uppdelningen
i stormaktsblock.
Herr talman! Jag ber att apropå
Bandungkonferenserna få instämma i
ett par preciseringar som utrikesminister
Nilsson gjorde i sitt tal inför Paasikivisamfundet
i Helsingfors den 11
mars. Låt mig direkt citera en passus
i hans anförande: »Som jag tidigare
framhållit, kan en politik, betecknad
som neutralitetspolitik, få varierande
utformning. Den ståndpunkt som många
av de nya staterna i Asien och Afrika
företräder, skiljer sig i flera avseenden
från den svenska. Redan deras val
av beteckningar för den egna politiken
antyder skillnaderna. Det är sålunda
vanligt, att de kallar sig ’neutralistiska\
I den mån begreppet ''neutralism’
innebär, att vederbörande stat skulle
vara förpliktad till något slags ideologisk
neutralitet, kan det självfallet inte
tillämpas på land som Sverige, med vår
fasta förankring i den västerländska demokratiens
idéer. Om ''neutralism’ betyder
att man i princip anser alla militärallianser
vara av ondo och vill förmå
andra stater att bli neutrala, kan
Sverige icke heller betecknas som ''neutralistiskt’.
»
Så långt utrikesministern. Mot denna
bakgrund är det naturligt, att vi inte
kunnat eller önskat vara representerade
vare sig i Belgrad eller i Kairo vid
de stora s. k. neutralistkonferenserna
därstädes. Redan ett hastigt studium av
besluten i Kairo nu senast belyser hur
välbetänkt det varit att ha sluppit undan
ställningstaganden och överväganden
i samband med de framlagda resolutionerna,
i några fall av mycket
kontroversiell karaktär.
Herr talman! Denna debatt har rört
sig i konventionella former, sysslat
med händelserna utmed jordytan. Men
det kan hända att utrikesdebatten även
i Sveriges riksdag om några år — ja,
kanske ganska snart — får andra dimensioner.
När historikerna i sinom tid
skall bedöma vad som skett i världen
under de senaste decennierna kan de
inte underlåta, skulle jag tro, att som
de viktigaste händelserna notera människans
steg ut i rymden — steg som
markerats genom olika milstolpar alltifrån
Sputnik I år 1957, månträffen
1959 och nu senast de nya framstegen,
vilka antyder möjligheten av fasta
rymdstationer, och det relativt snart.
Det kan tänkas att Ni, herr talman,
redan om några år får presidera vid en
utrikesdebatt i Sveriges riksdag, där
man lika mycket kommer att syssla
med rymdens politik som med jordytans.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Det vore onekligen frestande
att följa herr Hernelius på hans
färd bort från våra relativt begränsade
frågor till de större problem som han
befarade —- eller hoppades — att herr
talmannen skulle få anledning att syssla
med om några år!
Herr Hernelius var inne på en tankegång
som förut har preciserats av en
av våra nobelpristagare, som vid budskapet
om den första rymdfarkosten
sade: Troligen är allting som vi sysslar
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
57
med för närvarande ganska smått inför
historiens domstol. Det man kommer
ihåg från år 1493 — eller om årtalet
för Amerikas upptäckande var 1492;
det vet talmannen som f. d. ambassadör
i Förenta staterna bättre än jag — är
inte att krig pågick runt hela den civiliserade
världen, att hungersnöd härjade,
folkupplopp utbröt och furstar störtades,
utan endast och allenast den händelsen
att några stycken sjömän från
Spanien, Portugal och Italien landsteg
på en ny kontinent. Ingen människa
tänkte sig den gången att deras lilla
skepp skulle komma att spela en så oerhört
stor roll för hela världens civilisation.
Därför är det mycket möjligt att herr
Hernelius har alldeles rätt. De problem
vi nu diskuterar är väl inte så överväldigande,
och man behöver kanske inte
vänta i 400 år, på att de skall te sig tämligen
enkla och lättlösta. Men vi står
där vi står — vår uppgift är att resonera
om den svenska utrikespolitiken
mot bakgrunden av de internationella
sammanhangen.
Jag har egentligen inte tagit till orda
för att komplettera handelsministerns
anförande — herr Lange har enligt min
mening klargjort var den svenska regeringen
står när det gäller den ekonomiska
sidan av vår utrikespolitik —
utan det är två andra ting jag önskar
framhålla.
Herr Hernelius var orolig för att det
i Danmark och Sverige skulle bli en
skiljaktig historieskrivning om vem som
spelade den största rollen i medlandet
mellan England och de sex små EFTAstaterna.
Om konkurrensen inte gäller
någonting annat än vem som är mest
villig till samförstånd och medlingsaktioner,
så tror jag inte att den på
något sätt skadar. Jag kan från den post
jag har vitsorda, att herr Langes uppträdande
varit utomordentligt effektivt.
Det kan hända att han inte tagit till så
hårda ord som några har önskat i vissa
situationer, men han har envist och
ihärdigt hävdat de svenska intressena;
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och jag tror att man vågar säga att vad
som hände i Geneve innebar ett tillgogodseende
av våra och på lång sikt även
av Englands verkliga intressen. Vi skall
inte ta upp någon tävlan om vem som
är mest »samförståndig» och minst benägen
att gripa till hårda ord, herr
Haekkerup eller herr Lange. Anser danskarna
att herr Haekkerups språk mera
passar deras temperament så är det deras
bedömning — jag kan bara vitsorda
att herr Langes insatser liksom herr
Haekkerups har varit av stor betydelse
för att nå ett av oss alla önskat resultat.
Herr Hernelius är förvånad över att
vi i deklarationen opåkallat förklarar
att vi inte kan ingå som medlem i EEC
på grund av EEC:s politiska karaktär.
Jag kan inte finna att det är opåkallat
att det sägs. Det är lika bra att det inte
finns någon möjlighet till missförstånd
på den punkten. Jag tror att mycket av
den förvirrade debatt — det kan vi väl
nu efteråt säga — som uppstod år 1961,
när England sökte inträde i EEC, berodde
på att man på somliga håll trodde
att medlemskap i EEC var väl förenligt
med neutralitet. Därför är det lika
bra att under lugnare förhållanden, när
vi allesamman bedömer frågorna tämligen
likartat, skriva fast detta.
Jag lyssnade visserligen inte i dag till
vad herr Ohlin sade, men jag lyssnade
till hans anförande i Reykjavik, och jag
måste säga att när jag hörde hans energiska
fördömande av Romfördraget och
hans hävdande av omöjligheten av att
inträda i en organisation som står på
Romavtalets grund, så var det toner
som jag tyckte mig känna igen från det
berömda »metalltalet» år 1961. Det kan
hända att det framfördes mera engagerat
från min sida, men texten var ganska
likartad. Om vi har närmat oss på
den punkten — en bedömning om vilken
det stod strid år 1961 — varför kan
inte detta slås fast? Det kan inte göra
någon skada utan tvärtom otvivelaktigt
en nytta, att man både utåt och inåt
vet var vi på den punkten står.
Herr Virgin riktade en fråga till mig,
58
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
eller rättare sagt till försvarsministern,
om avsikten med den nya metodik som
vi nu inleder beträffande försvarsutredningarna
innebär att vi inte längre värdesätter
den enighet som har rått omkring
försvarspolitiken lika väl som i
fråga om utrikespolitiken. På det vill
jag svara att vi självfallet värdesätter
enigheten. Vi har i försvarspolitiken ett
komplement till utrikespolitiken. Det är
svårt att föra en effektiv neutralitetspolitik,
om man inte är beredd att försvara
sin rätt att föra den. När vi är ense
om huvudlinjerna i utrikespolitiken, är
det klart att vi också med tillfredsställelse
hälsar enigheten om de konsekvenser
på det försvarspolitiska området
som utrikespolitiken kan föra med sig.
En annan sak är emellertid att det har
uppstått så många enligt min mening
felaktiga föreställningar om hur enigheten
i försvarsfrågan tidigare har kommit
till stånd. Vi har därför sagt oss:
Låt oss röja undan alla möjligheter till
missuppfattningar. Det har talats om
överenskommelser som träffas ovanför
folkets huvuden och ovanför riksdagsgruppernas
huvuden. Jag skall inte ge
mig in i en polemik varför jag anser
att detta är en orättvis beskrivning, men
jag vill säga att om den förutvarande
metodiken med förhandlingsdelegationer
och med partiledarna inkopplade
skulle ge möjlighet till ett missförstånd
därhän, att vi har velat lösa försvarsfrågan
ovanför riksdagsmännens huvuden,
genom diktat uppifrån, så låt oss
undanröja varje möjlighet till sådana
missuppfattningar och låt oss behandla
denna fråga precis som vi behandlar
alla andra viktiga frågor: i en parlamentarisk
utredning där partierna får
bli representerade efter sin styrka. Därigenom
vinner man en sak, herr Virgin!
Man får en bredare förankring för i
första hand den försvarspolitiska diskussionen
än man eljest skulle ha fått.
Enligt min mening är det ingalunda till
skada att det kan finnas olika meningar
inom en sådan kommitté beträffande
vissa ting inom försvaret. På det sättet
blir också försvarsfrågan mera ingående
penetrerad och mera ingående diskuterad
än om man liksom från början anser
sig ha garantier för att alla är överens.
Jag kan således, som sagt, icke dela
kritiken mot det föregående förfaringssättet,
men eftersom det har lett till
missuppfattningar, vill jag säga att vi
anser att den nya formen är ägnad att
på ett säkrare sätt förankra försvaret
i folkmedvetandet -— i varje fall är det
min förhoppning. Att få frågan belyst
från alla synpunkter kan ju icke för
oss, som är positiva försvarsvänner, vara
någonting farligt. Det skulle ju vara
förskräckligt om vår position i försvarsfrågan
icke skulle tåla en kritisk
värdering eller en kritisk granskning.
Jag tror att herr Virgin och jag är
ganska överens också på eu annan
punkt. Man kan naturligtvis inte planera
ett försvar utan att ha en långsiktig
målsättning. Jag har vid flera tillfällen
gjort mig till talesman för en sådan
uppfattning. En långtidsplanering kommer
att visa sig nödvändig. En sådan
hade vi även före 1958, fastän man
därefter uttalat sig mera klart. Men en
annan sak är att riksdagen såvitt jag
vet enhälligt har förklarat, att om det
internationella läget undergår mycket
väsentliga förändringar eller om man
exempelvis vid avrustningskonferenser
eller i FN når fram till överenskommelser,
så kan det ju inte undgås att det
påverkar utvecklingen av vår försvarsfråga.
Någonting annat står inte heller
i direktiven, och jag skulle nästan tro
att direktiven på den punkten ganska
väl överensstämmer med uttalanden
som tidigare gjorts av Sveriges riksdag;
jag vill minnas att det var i samband
med försvarsuppgörelsen år 1958.
Herr Lundström har här tagit upp en
fråga som berör vår ställning i FN.
Jag har sett det förut i pressen, men
herr Lundström förde här fram tanken
att det skulle ha varit klokare, om Sverige
på ett tidigt stadium hade deklarerat
hur Sverige kommer att rösta, om
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
59
motsättningarna när det gäller betalandet
av fredsoperationerna bringas till
sin spets och en röstning framtvingas.
För mig är det ganska obegripligt att
den meningen kan drivas. Det har lyckligtvis
visat sig att de stora makterna
har liksom småstaterna insett, att hur
bräckligt FN än är så är det ändå det
enda vi har och att man därför får vara
ytterligt försiktig och inte göra någonting
som bryter sönder det instrument
för förhandlingar, resonemang
och även handling som FN utgör. Jag
tycker att i all denna ynkedom som striden
omkring betalningen för de här
operationerna utgör, så är det ändå någonting
hoppingivande att alla — Sovjetunionen,
Förenta staterna och vi småstater
— har på denna punkt varit
överens: Vi får undvika att tillspetsa
läget så att vi ramlar ut i den katastrof
som drabbade Nationernas Förbund under
mellankrigstiden. Vi har sett vårt
ställningstagande som direkt i linje med
denna vår uppfattning, när vi till alla
som har frågat har sagt: Vi vill icke ge
besked! Om den ena staten efter den
andra ger besked, så har man ju omröstningsproceduren
där! Då har man
gjort omröstningen på ett sätt som
otvivelaktigt skulle ha försvårat en
kommande lösning.
•lag tror att vår politik har varit riktig,
och jag har svårt att förstå att man
nu efteråt — när det ändå har skett
en samling omkring tanken att försöka
bevara FN — tar upp en diskussion
om att man från svensk sida på ett tidigare
stadium borde ha avgivit en deklaration,
som enligt vår mening skulle
iia försvårat en lösning. Jag vill genast,
herr talman, skynda mig att tillägga,
att vi är fullt medvetna om hur svagt
och litet Sverige är. Men det lilla inflytande
vi har bör vi enligt min mening
icke använda — som herr Lundström
har föreslagit — för att skärpa
motsättningarna i en besvärlig fråga
utan tvärtom för att åstadkomma ett
mildrande av motsättningarna.
Det har ställts några frågor till ut -
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
rikesministern under debatten. Det är
inte säkert att han hinner komma och
besvara dem. Han har därför givit mig
upplysningar på de punkter frågorna
gäller.
Herr Lundström har frågat huruvida
Sverige skall ta något nytt initiativ i
Sydafrikafrågan. Utrikesministern har
sagt att något nordiskt initiativ nu inte
är aktuellt. Däremot kommer frågan
upp på dagordningen vid nästa utrikesministermöte
i Helsingfors, och då får
utrikesministrarna överväga, om det
har uppstått en ny situation, där man
kan komma med förslag.
Herr Dahlén har frågat om regeringen
är villig att publicera en faktasamling
om Sydvästafrika. Man kan mycket
väl tänka sig att det kan vara klokt.
Det finns ett stort material hos FN, och
i Haagdomstolen samlas det för närvarande
ett mycket betydelsefullt material.
Jag skulle tro att när det materialet
blir publikt, så kan det vara klokt
att göra någonting här. Man kan i varje
fall sammanställa de akter som finns
för närvarande, eventuellt i en stencil.
Detta är vad utrikesministern har
meddelat som svar på de två frågor som
har riktats till honom. Kanske hinner
han sjiilv ta till orda i debatten.
En fråga som då och då har antytts
av talarna här är frågan om rasmotsättningarna.
Jag kan på denna punkt
lika väl som många andra instämma i
herr Hernelius’ anförande. Det är klart
att det är upprörande att motsättningar
förekommer, det må vara i Selma eller
i Afrika, men precis som herr Hernelius
sade, är det ändå en kolossal skillnad
mellan å ena sidan Förenta staterna,
där statsledningen modigt och beslutsamt
ingriper mot rasdifferentieringen,
och å andra sidan Sydafrika,
där man har en statsledning som uppmuntrar
diskrimineringen och handlar
så att apartheidpolitiken i själva verket
blir kärnan i regeringens politik.
Rasfördomar är alltid mycket svåra
att utrota. Många gånger bottnar de i
en önskan att försöka värna sociala
60
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och ekonomiska privilegier. Jag är övertygad
om att den amerikanska regeringens
svårigheter i stor utsträckning beror
på det faktum att det i Amerika
finns en massarbetslöshet, som gör det
naturligt för många vita att försöka
vältra över fattigdomen och arbetslösheten
på de svarta i den tron att de därmed
slipper att drabbas själva. Vi svenskar
lever ju i en så oändligt mycket
lyckligare lottad situation. Vårt lands
befolkning är homogen, inte bara i fråga
om rasen utan också i många andra avseenden.
Därför kan vi angripa arbetslöshetsproblemen
på ett helt annat sätt,
i medvetande om att det vi gör är en
sak som i varje fall inte influeras av
skiljaktigbeter i hudfärg eller religion
utan att våra insatser får sin motivering
uteslutande med tanke på arbetslöshetsfrågan
själv. Därför bör vi måhända
vara litet mera ödmjuka när vi nalkas
det här problemet än vad vi många
gånger kanske är. Men å andra sidan
har vi ingen anledning att sväva på
målet när det gäller den principiella
inriktningen av politiken. Jag tror att
vi i Sverige, även med den reservation
som jag nyss har givit, helt kan ansluta
oss till den internationella opinion, som
uttrycker sin avsky och sin indignation
inför det brott mot de mänskliga rättigheterna
som apartheidpolitiken i
Sydafrika innebär. Vi har gjort detta
genom våra ställningstaganden i Förenta
Nationerna. Jag tror det är riktigt
att vi gör klart för oss att det är i
Förenta Nationerna som vi skall ge utlopp
för vår aktivitet. Det står helt i
linje med vår allmänna utrikespolitik,
men dessutom är rasproblemen i Sydafrika
av den storleksordningen att vi
måste koppla in de gemensamma krafterna.
Åtgärder kan endast få effektivitet,
om bakom dem står de ledande
stormakterna, men vi småstater skall
inte ett ögonblick försöka krypa undan
vårt ansvar bakom vår litenhet. Vi har
ansvar för att diskussionen hålls vid
liv och att samvetena väcks, och detta
var anledningen till att de nordiska
staterna, tog initiativet till det som sedan
blev Myrdalskommittén. Denna
kommitté har utgivit ett betänkande,
som borde vara mera känt än fallet är,
tv man inte bara samlade några stycken
kloka människor under Alva Myrdals
ledning och uttalade ett fördömande
av en viss form av politik, utan man
anvisade också möjligheter för en regim
i Sydafrika att föra en mera konstruktiv
politik på detta område. Man kan
inte nog beklaga att Myrdalskommittén
på denna punkt ännu inte har lett till
något resultat.
Man skall dock inte förbise att det
på vissa punkter liar rört sig en del.
Ett av Myrdalskommitténs förslag var
ju att man skulle starta en utbildningsverksamhet
för sydafrikanska flyktingar
och att man skulle skapa organ för
denna utbildning. Vidare menade kommittén
att man på allvar skulle penetrera
vad sanktionerna innebar, vilken
effektivitet de hade och så vidare. Vi
fick för några dagar sedan — jag tror
det var den 1 mars — en rapport från
denna kommitté, den s. k. sanktionskommittén.
Den var inte enig. Sovjetunionen
och Tjeckoslovakien gick sin
egen väg. De två afrikanska staterna
var inte heller riktigt överens med
majoriteten. Det måste dock ha sin betydelse
att England, Förenta staterna
och Norge samt två sydamerikanska stater
tillsammans har penetrerat hela
sanktionsproblemet och satt upp en lista
på vilka åtgärder som i en sådan situation
skulle kunna vara av betydelse.
Jag vill vidare erinra om FN:s beslut
om vapenexportförbud och vapenembargo.
Jag vill gärna begagna detta
tillfälle att ifrån denna talarstol säga,
eftersom det har förekommit uppgifter
om motsatsen, att jag inte tror att det
finns något land som så intensivt har
övervakat eller försökt övervaka att
detta beslut om vapenexportförbud och
vapenembargo blivit effektiviserat. Jag
tror det är klokt att vi erinrar oss detta.
Sverige har också just på det område
som Myrdalskommittén ägnade sig åt,
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
61
nämligen frågan om flyktingutbildningen
och flyktingstudenterna, gjort en
del. I fjol anslogs dessutom, som kammarens
ledamöter vet, en miljon kronor
till hjälp åt de politiska fångarnas familjer
och till rättshjälp åt politiska
fångar. Sverige intar där en särställning.
Enligt den senaste rapport jag
har fått har bara Indien givit ett liknande
men mycket mindre belopp än
det i och för sig blygsamma belopp på
en miljon kronor som vi anslog. Jag
har velat nämna detta därför att jag
inte har velat att debatten skulle ge ett
intryck av att vi inte gör någonting, att
vi bara konstaterar att det är tråkigt
med apartheidpolitiken men att vi inte
har några möjligheter att företa någonting
aktivt. Jag tror det kan vara värdefullt
att vi har klart för oss vad som
har skett. Det är ju ändå ett steg i rätt
riktning.
Det är däremot riktigt att Sverige inte
har ansett sig kunna ensamt vidtaga
sanktioner mot Sydafrika. Vi tror fortfarande
att sanktioner skall beslutas av
säkerhetsrådet. Beslut om sanktioner är
en utomordentligt allvarlig sak. Vi vill
inte ha ett nytt år 1936, när dåvarande
Nationernas Förbunds beslut om sanktioner
emot det Italien som angrep
Abessinien hälsades av oss alla, som
var unga då, med entusiasm och hänförelse,
därför att nu äntligen för första
gången i världshistorien inträffade
att en mellanfolklig organisation med
ett passivt motstånd på fredliga vägar
skulle kunna krossa en krigsanstiftare.
Jag vet inte hur många gånger man formulerade
de fraserna under 1930-talet,
då Nationernas Förbunds beslut om
sanktioner tillkom.
Det blev ingenting, och den entusiasm
som man då kände förbyttes naturligtvis
inför det förödmjukande resultatet
av sanktionerna i en bitter besvikelse,
som i sin tur bidrog till att man alltjämt
nu, 1965, säger sig: Låt oss, om vi
skall handla, handla på ett sådant sätt
att vi icke upprepar vad som hände
1936! Med andra ord: Skall en sådan
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
här sak göras, måste den vara effektiv.
De stora makterna har här sitt alldeles
särskilda ansvar.
Till sist vill jag, herr talman, också
anknyta till vad flera talare varit inne
på. Det är en spännande sak, det som
sker för närvarande vid Internationella
domstolen, där man prövar Liberias
och Etiopiens mål angående Sydvästafrika
och där det begärs besked om
huruvida Sydvästafrika är ett mandatområde,
inom vilket FN:s principer om
de mänskliga rättigheterna skall gälla.
Redan det att domstolen har ansett sig
behörig att ta upp frågan — visserligen
med bara 9 röster mot 8 — är enligt
min mening en betydelsefull sak. Vi får
nu se vad som kommer ut ur detta. Det
kommer i varje fall, som jag nyss sade
i mitt svar till herr Lundström, att bli
ett betydelsefullt och intressant material
för belysningen av situationen i
Sydvästafrika. Skulle det gå så att domstolen
fattar ett beslut av innebörd att
FN:s principer om de mänskliga rättigheterna
skall tillämpas i Sydvästafrika
och Sydafrika vägrar att effektuera
domstolens beslut, då står vi inför en
situation som säkerhetsrådet enligt min
uppfattning måste kopplas in på för
att ta ställning till vilka åtgärder som
man då skall vidta.
Jag har velat ge denna sammanfattning
av de två frågor som har legat
under nästan varje anförande som hållits
här i debatten. Jag tror det är riktigt
att frågan om rasmotsättningarna
spelar en kanske lika stor roll för dagens
värld som de ting som både herr
Hernelius och jag antydde förut kommer
att göra för morgondagens.
Herr VIRGIN (li) kort genmäle:
Herr talman! Om det i den tidigare
debatten i dag var någon som frågade
regeringen om regeringen inte längre
värdesätter enigheten i försvarsfrågan,
så var det i varje fall inte jag, som
gjorde det. Jag uttalade tvärtom en
uppriktig förhoppning om att enigheten
skulle få bestå.
62
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Det var inte heller jag som anmärkte
på nyordningen av försvarsutredningen.
Jag tror det var herr Lundström. Jag
skall emellertid gärna erkänna att jag
har funderat en hel del över om försvarsutredningen
med den nya organisationen
verkligen kan bli arbetsduglig
som ett instrument för att uppnå enighet.
Skulle emellertid som statsministern
säger syftet vara och resultatet bli
en bredare förankring av försvarsviljan
hos svenska folket, är det så värdefullt
att jag inte har något att erinra.
Vad jag däremot frågade regeringen
om var, om man hade ändrat inställning
till värdet av en långtidsplanering inom
försvaret. Statsministern har svarat att
man med direktiven endast avser det
som redan uttryckts i den gällande försvarsöverenskommelsen,
nämligen att
väsentliga förändringar av samhällsekonomiska
eller utrikespolitiska förhållanden
också skall medge ändringar
i försvarets ram och kostnader. Jag tolkade
faktiskt inte direktiven riktigt på
det sättet, men eftersom innebörden nu
är klarlagd, är jag för min del fullt belåten.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vill först uttala min
tillfredsställelse över meddelandet från
utrikesministern att man inom kort vid
ett utrikesministermöte skall ta upp
frågan om möjligheten till ett nordiskt
initiativ beträffande Sydafrika. Jag drar
den slutsatsen av svaret, att utrikesministern
från i fjol och till nu inte ansett
det möjligt att åstadkomma något
i den vägen. Hans intresse för saken
vid fjolårets remissdebatt verkade emellertid
vara så pass stort att man hade
en viss förhoppning om att det skulle
bli mer än ord.
Beträffande Sveriges försiktighet att
inte i förväg blotta hur man skulle rösta
vid en eventuell konfrontation i FN
säger statsministern, att han finner det
obegripligt att en sådan tes som min
kan drivas. Ja, statsministern kan ju
finna det obegripligt — det står honom
fritt — men det var inte obegripligt för
en del andra, t. ex. de nordiska stater
som verkligen ansåg det lämpligt att
tillkännage sin ståndpunkt. Att den
svenska ståndpunkten skulle innebära
ett fasthållande vid stadgan, förefaller
mig alldeles klart.
Jag måste medge att jag var litet tveksam
om nyttan eller skadan av den
svenska återhållsamheten. Jag uttryckte
mig också rätt försiktigt i mitt anförande,
när jag sade att det är möjligt
att den inte hade haft någon betydelse,
men det hade å andra sidan varit befogat
att ge besked, särskilt mot bakgrunden
av de eftergifter som gjorts
från Förenta staternas sida. Det kunde
kanske ha haft ett visst värde, om vi
och ytterligare några stater i förväg tillkännagett
att vi ville hålla på stadgan,
vid en eventuell konfrontation.
Nu gjorde man inte så, men jag är
långtifrån säker på att det var detta
som bidrog till den utgång som saken
fick i Förenta Nationerna. Ja, jag är
inte säker på att man över huvud taget
vann någonting, men det går ju inte att
bevisa eller motbevisa. Det blir bara en
diskussion om vad man tror och inte
tror.
I mitt första anförande anmärkte jag
på regeringens nyordning när det gäller
sammansättningen av försvarsutredningen.
Jag sade att jag tror att regeringen
kan ådraga sig ett ansvar för
ett upprivande av den enighet som vi
nu har i försvarsfrågan och utrikespolitiken,
därest man med den nya sammansättningen
av utredningen går in
för en ny princip. Nu förstår jag av
statsministerns svar, att man egentligen
inte syftar till detta. Statsministern
tror att man alltjämt skall kunna arbeta
ungefär som förut. Men jag måste
fråga vad det då innebär att man tillsätter
en utredning med socialdemokratisk
majoritet på detta område. Det
måste väl ändå innebära att här kan
fattas majoritetsbeslut efter partipoli
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
63
tiska linjer. Jag beklagar, om det skulle
bli fallet.
Önskemålet är att få enighet, och
statsministern bekräftar ju att en sådan
enighet inte uppstår utan vidare
i försvarsutredningen utan att riksdagsgrupperna
hela tiden är inkopplade
och verkligen står bakom uppgörelsen.
Jag anser det vara viktigt att en sådan
upgörelse, om möjligt, kan ske och
att man slipper komma fram till riksdagen
med förslag som grundar sig på
blott en majoritet i utredningen. En
överenskommelse av det slag som man
tidigare haft i försvarsutredningarna
har varit så till vida värdefull som man
också visste — inte därför att partiledarna
i sista ögonblicket inkallats
utan därför att partigrupperna varit informerade
— att riksdagen skulle ställa
sig bakom utredningens resultat.
Hur det går, om det inte finns någon
sådan bakgrund till överenskommelsen,
har vi ett exempel på i skatteberedningen,
där en uppgörelse i enighet
inte lett till något resultat.
Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Först en mindre viktig
sak. Statsministern prisar handelsministern
för hans aktivitet i fråga om
EFTA-avtalet och importavgiften. Ja,
handelsministern har utvecklat en viss
aktivitet, pådriven av både opinionen
och oppositionen, men aktiviteten har
varierat under olika perioder. Man skall
inte tala om den snö som föll i fjol,
men i höstas var det en period då handelsministern
inte ens ansåg att det
fanns anledning till en protest.
Så en viktigare fråga: Sverige och
EEC. .lag kan inte undgå att vidhålla
min synpunkt, att regeringens uttalande
i denna del av deklarationen är opåkallat
och strider mot regeringens vana
att inte uttala sig om hypotetiska situationer.
Men, herr statsminister, för
att undanröja alla missförstånd — jag
skall inte nämna några namn eller något
land — skulle jag vilja fråga: Stats
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ministern anser väl fortfarande att en
association är fullt förenlig med både
neutraliteten och alliansfriheten? Det
är ju att märka att en association kan
omfatta vad som helst. Den kan falla
inom en vid skala från nära nog medlemskap
till endast handelsfördrag.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse,
att statsministern gav ett
positivt svar på min fråga, om regeringen
vill göra en faktasammanställning
om Sydvästafrika. Jag skulle vilja
tillägga att jag tror att det är önskvärt
att en sådan sammanställning av
fakta kommer till stånd snarast möjligt.
Man bör alltså inte avvakta domstolens
utslag. Oavsett hur detta blir
tror jag att det skulle vara värdefullt
att ha denna faktasammanställning till
hands. Jag upprepar att detta skulle
vara ett lämpligt uttryck för det intresse
och den medkänsla som vi i Sverige
hyser för Sydvästafrikas folk. I denna
fråga råder det nog inga delade meningar
mellan de politiska partierna.
Så skulle jag vilja kommentera vad
statsministern sade beträffande lämpligheten
av att Sverige på ett tidigt stadium
hade tillkännagivit hur man skulle
ha röstat, om det hade blivit en konfrontation
i FN beträffande avgiftsbetalningen.
Jag vill erinra om att det står
i dagens regeringsdeklaration, att Sverige
har hållit på det kollektiva betalningsansvaret.
I princip har man alltså
anslutit sig till det som herr Lundström
och jag liar sagt. När statsministern inte
alls tog upp denna fråga kan det möjligen
bero på att hans närvaro här i kammaren
varit relativt flyktig. Den aspekt
som jag försökte lägga var att man bör
sträva efter att i internationella sammanhang
få förhållanden som så mycket
som möjligt liknar förhållandena i
ett rättssamhälle. Utan att dra paralleller
mellan förhållandena i vårt eget
land och internationella förhållanden
tror jag åt! det varit av viirde, om en
64
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
liten stat på ett tidigt stadium hade
gett uttryck åt sin inställning.
Jag vill tillägga att jag i mitt första
inlägg deklarerade att det blev svårare
alltefter som tiden gick att ge uttryck
åt sin inställning, om man ville undvika
att skapa den irritation som statsministern
talade om. Men på ett tidigt
stadium hade det varit möjligt att ge
ett sådant uttryck med en viss chans
att påverka i första hand de nationer
som ansåg att de hade tillräckligt många
röster och tillräckligt många nedlagda
röster i FN för att det inte skulle hända
något otrevligt beträffande deras
egna möjligheter att delta i omröstningar
i generalförsamlingen. Ingen vet om
det hade påverkat dem, men om Sverige
principiellt har den uppfattningen, att
kollektivt betalningsansvar finns, hade
man haft en möjlighet att deklarera
denna sin ståndpunkt på ett tidigt stadium,
då riskerna för irritation varit
små.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Det är inte mycken mening
i att ta upp en långvarig diskussion
om att vi borde ha gjort en deklaration
någon gång under höstens
lopp. Vi är överens om att det i den
situation som vi har nu är tillräckligt
att konstatera, att det finns en allmän
önskan att undvika en alltför
brysk konfrontation mellan de makter
som här har olika meningar. Den svenska
regeringen bedömer det sätt på vilket
vi uppträdde såsom en möjlighet
att brygga över motsättningarna. Vi
tror att vi med den av herr Dahlén rekommenderade
metoden skulle ha kommit
i ett svårare läge.
Jag förstår inte vad det skall tjäna
till att herr Dahlén läser in i protokollet
den meningen att jag inte skulle
följa debatterna i första kammaren. Det
finns ju numera tekniska anordningar
som gör det möjligt att inte en enda
stavelse i herr Daliléns anföranden går
förbi ett lyssnande öra i statsrådsrummen.
Jag har där haft möjlighet att i
lugn och ro lyssna till herr Dahlén
utan att bli utsatt för några störningar
utifrån.
Jag delar helt herr Dahléns mening
— och anser mig inte behöva utveckla
det närmare — att det skulle vara en
stor fördel om vi kunde få vissa rättsprinciper
fastslagna. Det måste emellertid
ändå vara uppenbart, att om vi
står i en situation där hela FN kan
sprängas sönder om dessa rättsprinciper
drivs in absurdum, så får man ta
hänsyn till den praktiska situationen
såsom stormakterna har gjort. Jag anser
det därför fortfarande vara obegripligt
att man fortsätter att driva en annan
linje mot bakgrunden av de erfarenheter
vi har gjort.
Jag får verkligen säga till herr Virgin,
att jag är ledsen över att jag har
ökat högerns svårigheter genom att
också räkna in herr Lundström i högerpartiet.
Det var inte min avsikt. Det
kan vara nog besvärligt för högerpartiet
redan som det nu är. Jag ber alltså om
ursäkt för mitt misstag.
Däremot måste jag säga att herr
Lundströms argumentation föreföll mig
ganska omöjlig även när han nu fick
tillfälle att utveckla den en gång till.
Jag har uttalat att försvarsfrågan denna
gång skall behandlas på samma sätt
som varje annan stor fråga. Vi har tillsatt
en parlamentarisk kommitté, där
de olika politiska partierna är representerade
efter sin storleksordning. Detta
har också gjort det möjligt att olika
åsikter om försvaret har kunnat bli företrädda
i kommittén. Detta måste väl
vara ett mycket effektivt sätt att ta
bort hela den mytbildning som förekommit
om att försvarsuppgörelserna
träffas ovanför huvudet på riksdagsgrupperna.
Jag understryker än en gång
— för att det inte skall bli något
missförstånd — att detta är en mytbildning,
men varför inte göra vad man
kan för att försvåra denna mytbildning?
Huruvida man sedan kommer till enig
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
65
het i försvarsfrågan kan jag inte uttala
mig om, men om det uppstår olika
meningar får väl detta redovisas,
och sedan får det bli en publik diskussion
kring dessa ting.
Herr Hernelius frågade mig om jag
ansåg att en association med EEC skulle
vara möjlig. Det torde jag inte behöva
svara på, tv vi har ju ansökt om
association. Jag har i motsats till vissa
andra verkligen inte haft någon anledning
att ändra min bedömning om
Europafrågorna sedan 1961. Jag har
fortfarande exakt samma mening. En
association, vars innehåll är att vår
neutralitet respekteras, arbetade jag
för år 1961, ocli en sådan kommer jag
att arbeta för även i fortsättningen.
Därmed tror jag mig, herr talman,
ha gått igenom de frågor som ställts.
Låt mig bara säga ytterligare en mening
till herr Lundström. Jag försökte
läsa upp vad som står i Torsten Nilssons
papper för att undvika missförstånd,
men det har tydligen uppstått ett
sådant ändå. Eftersom jag tydligen läste
slarvigt tidigare, skall jag läsa upp
hans svar igen. Det var följande: »Mitt
svar är att inga sådana initiativ i Sydafrikafrågan
nu är aktuella. Sydafrikafrågan
kommer emellertid att behandlas
vid nästa nordiska utrikesministermöte
i Helsingfors i vår. Då får man
gemensamt överväga de nordiska ländernas
fortsatta politik i frågan.» Det
finns alltså inget stöd för uppfattningen
att utrikesministern skulle ha ställt
i utsikt ett initiativ. Det får de nordiska
ländernas utrikesministrar gemensamt
överväga.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Det är möjligt att jag
också uttryckte mig litet slarvigt när
jag tolkade svaret från utrikesministern.
Jag menade inte att han nu ställt
i utsikt någonting utan endast att han
hade avsett att frågan skulle upptas till
behandling, vilket jag uttryckte min
5 Första kammaren!! protokoll 1965. Nr 13
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tillfredsställelse över. Att han däremot
i fjol vid remissdebatten uttryckte sig
mera optimistiskt kunde ju ha föranlett
till tanken att han tidigare tagit
några initiativ.
Låt mig sedan säga — utan att väcka
ytterligare debatt om systemet för utformningen
av försvarsberedningen —
att jag dock finner det märkligt att man
frångår en princip som man tillämpat
under de senaste åren barn därför att
man i den offentliga debatten har fått
en felaktig uppfattning om liur den verkar.
Både försvarsministerns tidigare
uttalande i tidskriften Aktuellt och
statsministerns anförande nu gör ju
klart att den uppfattning som möjligen
uppstått hos allmänheten, nämligen att
beslut fattas över huvudet på riksdagen,
är oriktig. Med hänsyn härtill finner
jag att det inte förelegat någon särskild
anledning att skapa ett nytt system,
som innebär en majoritetsfördelning i
försvarsberedningen.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern var litet
irriterad därför att jag —• som han sade
— hade behov av att läsa in i kammarens
protokoll någonting om hans närvarofrekvens.
Statsministern hade ju
lika väl kunnat uppfatta det jag sade
som en ursäkt för honom för att han
möjligen inte hört vad jag anfört och
att jag alltså borde upprepa detta. Jag
vet mycket väl att det finns tekniska
anordningar som gör det möjligt att
höra anförandena på olika håll i detta
hus. Jag tror dock att kammarens ledamöter
skulle uppskatta, om statsråden
inte i alltför stor utsträckning begagnade
sig av dessa tekniska möjligheter
utan också tittade in här i kammaren
—■ vilket statsministern gjort i dag vid
ett flertal tillfällen. Det kan ju också
tänkas vara så att det finns ett behov
av att direkt rikta frågor till statsråden.
Vederbörande som vill ställa frågan kan
vara tveksam om lämpligheten att göra
det, om det statsråd det gäller inte finns
66
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
här närvarande. Det kan kanske vara en
synpunkt att beakta, när man funderar
på hur mycket man skall använda de
tekniska anordningarna här i huset.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Jag konstaterar att herr
Dahlén hade den välvilliga avsikten att
ge mig möjligheter att ge vettig innebörd
i mitt anförande. Det är så sällan
förekommande, att jag blir bortskämd
med välvilliga förklaringar från
herr Dahléns sida. Jag skall när jag
nästa gång lyssnar till herr Dahlén tänka:
»Han säger ett men avser egentligen
att vara vänlig mot statsministern.»
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! När de rent tekniska
fördelarna eller olägenheterna i detta
sammanhang nu diskuterats och problemet
lösts i all försoning, är väl detta ett
bevis som många andra att man kan
enas på olika fronter inom politiken,
och detta har även diskussionen om utrikespolitiken
i dag givit belägg för,
vilket vi, herr talman, bara får hälsa
med allra största tillfredsställelse.
Det fält, som jag tänkte här beröra,
gäller raspolitiken. Nu är det så, herr
talman, att statsministern lyckades
komma upp före mig — tyvärr kan vi
inte alla bli statsministrar — och jag
har därför kommit i efterhand i denna
diskussion. Men tillåt mig ändå på
grund av del egna intresse som jag hyser
för dessa frågor och på grund av
det renodlade stora intresse som finns i
de djupa leden inom det svenska folket
att ta upp dessa frågor!
Rasproblemen har under de senaste
åren tagit allt större proportioner. Jag
vill här liksom herr Hernelius understryka,
att det som händer gäller inte
bara Sydafrika utan många andra områden
i vår värld. När vi ser på USA
och negerproblemet där, finner vi att
den skillnaden föreligger, att såväl pre
-
sidenten som enligt vad jag förmodar
motsvarande kamrar i kongressen —
senaten och representanthuset — på ett
riktigt sätt försöker angripa dessa problem.
Om vi sedan tänker på Sydafrika
är ju där det motsatta förhållandet; där
försöker ju den regim som har makten
att med alla tänkbara medel — alltså
inte bara med demokratiska medel —
hålla de färgade nere. Man använder
ju för ändamålet både polis och militär
och förtrycker de färgade med vapenmakt,
och detta gör väl att reaktionen
från svenska folket i gemen när det
gäller Sydafrika blir så mycket kraftigare.
Jag anser att det är nödvändigt
att man här vidtar de åtgärder som är
möjliga via FN och kanske även andra
åtgärder som här har berörts, nämligen
att vårt land tillsammans med de andra
nordiska länderna mera aktivt skulle
verka för ändamålet, för att inte det
som nu händer skall leda till ännu större
blodsutgjutelser än som nu skett.
Den expertgrupp som har studerat
förhållandena nere på platsen har ju
också framhållit, att kampen där nere
mellan de två raserna går från de vitas
sida ut på att behålla dominansen och
att förtrycka de färgade. De färgade
vill däremot bara få jämställdhet med
de andra medborgare som är bosatta i
Sydafrika.
Trots internationella fördömanden
har ju den sydafrikanska regeringen
med allt större envishet påskyndat genomförandet
av sin politik. Jag vill,
herr talman, påminna om att den 21
mars i år passerades femårsdagen till
den händelse som utspelades, då den
sydafrikanska regimens hantlangare
sköt ned ett stort antal afrikaner som
demonstrerade mot de odemokratiska
raslagarna där. Dessa offer för den fascistiska
regimen har blivit en symbol
för kampen mot den djupt orättfärdiga
regimen, en kamp som vi alla har ansvar
för att följa upp och stödja, så att
förhållandena blir ändrade.
Av rapporten från den expertgrupp
jag talade om framgår, att den diskrimi
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
67
nerande herraväldespolitiken införes i
varje sektor av detta samhälle, vare sig
det gäller det politiska, sociala eller
ekonomiska området. Politiken går ut
på att göra den icke vita befolkningen
till en kringflyttande skara. Den har
ingen rätt till familjeliv, och den kan
berövas sitt arbete, om vita anses lämpligare
att överta arbetet. Jag skall inte
vidare gå in på de lidanden som här
förekommer, men det må vara mig förlåtet
om jag i mitt innnersta blir upprörd
inför det som händer där nere.
Under det senaste decenniet har både
den svenska opinionens och världsopinionens
ögon riktats på de rådande
förhållandena i Sydafrika. Vid sitt sjuttonde
sammanträde antog FN :s generalförsamling
år 1962 en resolution, vilken
uppmanar medlemsstaterna att vidtaga
vissa speciella åtgärder. Men dessa har
på inget sätt blivit vidtagna, trots resolutionen.
Det gäller att avbryta de diplomatiska
förbindelserna med Sydafrika
och avhålla sig från att upprätta sådana;
det gäller att stänga sina hamnar
för fartyg under Sydafrikas flagg och
att stifta lagar som hindrar fartyg att
anlöpa sydafrikansk hamn; det gäller
att bojkotta varor som kommer från
Sydafrika och förbjuda landning och
passage för alla flygplan, som tillhör
Sydafrikanska republiken eller bolag
som registrerats under republikens lagar.
Denna resolution antogs med en
mycket stor majoritet. Hur Sverige vid
ett tillfälle röstade behöver jag inte omnämna;
det är känt för oss alla.
Detta är första gången som generalförsamlingen
på detta sätt anmodat
medlemsstaterna att tillämpa diplomatiska
och ekonomiska sanktioner emot
ett land. Låt mig då få ställa frågan:
Vad bär Sverige gjort för att uppfylla
t. ex. punkten om att vi inte skall importera
varor från Sydafrika? Vissa institutioner
och vissa affärsmän har följt
denna uppmaning, och det har väl också
i rätt stor utsträckning visat sig att
man kunnat nedbringa importen. Vid
samtal med sydafrikaner i förskingring
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
en får vi också veta, att detta är en av
de effektivaste vägarna att nå de rättigheter
som man strävar efter.
Ifrån officiell svensk sida har man
hittills inte sagt annat än vad statsministern
sade här i dag. Man vill inte
vidtaga sådana åtgärder som säkerhetsrådet
inte har sanktionerat. Ja, jag vill
inte upprepa vad som i övrigt sagts
här; jag vill bara tillägga, att den internationella
domstolen i Haag nu behandlar
ett mål om Sydvästafrika. Skulle det
inte vara på sin plats att man ifrån
svensk sida vidtoge vissa förberedande
åtgärder med tanke på ett eventuellt
domslut? Om säkerhetsrådet, exempelvis
som en följd av en fällande dom,
skulle förorda eller besluta om sanktioner,
då hoppas jag att den svenska
regeringen vågar följa säkerhetsrådets
rekommendation.
Vi, soim är ett neutralt land, har ett
mycket stort ansvar i denna fråga. I
stort sett finns hos varje enskild medborgare
ett frihetspatos. Vi måste göra
vårt, så att inte folket i gemen skall få
den uppfattningen, att såväl riksdagen
som regeringen över huvud taget inte
vill vidtaga några åtgärder.
Med detta korta inlägg, herr talman,
skulle jag bara vilja uppmana regeringen
att ta de kontakter som är nödvändiga,
inte bara med de nordiska länderna
utan även med andra neutrala länder,
där man gör sitt allra yttersta för
att påverka dem som makten har i FN,
säkerhetsrådet, så att denna generation
skall få uppleva, att de färgade i Sydafrika
skall kunna betraktas som och
leva som människor.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att behandla de avsnitt i regeringsdeklarationen
som hänför sig till handelspolitiken.
Jag skulle i den delen i
huvudsak kunna instämma med herr
Virgin men vill utveckla tankegångarna
något ytterligare.
Jag skall börja med alt uttala min
68
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tillfredsställelse över Storbritanniens
tillkännagivande vid senaste Genevémötet
om påbörjandet med avvecklingen
av den 15-procentiga importavgiften
med en första etapp den 27 april. Jag
hyser stor förståelse för herr Langes
glädje vid detta tillfälle.
I regeringsdeklarationen begränsar
man sig i denna del till kommentaren:
»Nu är krisen över, nu får vi möjlighet
till fortsatt konstruktivt samarbete.»
.lag väntade mig bara orden: »Allt är
glömt och förlåtet.» Det står inte i regeringsdeklarationen,
men statsrådet
Lange sade det dock nära nog ordagrant
i debatten. Är inte detta, herr talman,
att ta något för lätt på saken? För det
första har ju inga löften från engelsk
sida givits rörande nästa steg på avvecklingens
väg, i varje fall har någon
bestämd tidpunkt icke fixerats. Jag befarar
för min del att den kvarstående
avgiften om 10 procent kommer att bibehållas
under innevarande år, kanske
längre, och de sista återstående procenten,
5 procent, åtskilligt längre.
Så länge avgiften kvarstår, kvarstår
också avtalsbrottet. Jag menar inte att
vi skall gräla på engelsmännen i alla
väder. Jag är också fullt medveten om
att vi inte får begära för mycket av en
regering; en regering som den engelska
måste alltid rädda sitt ansikte inför
hemmaopinionen, men det går inte att
bara släta över och gå vidare.
Ur svensk synpunkt måste vi vara
angelägna om att hålla strikt på legaliteten.
Det är det enda ett litet land har
att hålla sig till. Man kan dessutom inte
komma ifrån att den lagstridiga åtgärden
varit och är till stor skada för betydelsefulla
delar av den svenska exportindustrien.
På brittiskt industrihåll
önskar man också att avgiften avskaffas
snarast möjligt. Den snedvrider efterfrågan
och kan lätt tagas till intäkt
för lönerörelser som kan öka tillverkningskostnaderna
för företagen.
Självfallet är det ett svenskt intresse
att England får ordning på sin samhällsekonomi
och får en bättre tillväxttakt
på sin produktion. Vi är ju väsentligen
beroende av pundet, och erfarenheterna
har lärt oss att Englands ställning med
pundet som världsvaluta är utomordentligt
känslig. Redan relativt svaga förändringar
i betalningsbalansen kan lätt
sätta pundet i fara. En europeisk integration
som inkluderar även England
skulle förbättra läget och minska riskerna
för pundet.
England har otvivelaktigt stora resurser.
Dess industri är med vissa undantag
effektiv och konkurrenskraftig.
Den något överlägsna attityd som visas
gentemot den engelska industrien och
engelskt näringsliv i vissa delar av
svensk press har varit alldeles oberättigad.
Importavgiften skulle, såvitt jag
kan förstå, säkerligen kunna avvaras
utan större olägenheter, och det finns
ju andra, mildare åtgärder.
Även jag hemställer att den svenska
regeringen inte förtröttas i sina ansträngningar
att snarast möjligt få bort
den återstående avgiften och i denna
del helhjärtat stöder de aktioner i detta
syfte som kan framkomma från de
övriga EFTA-länderna.
Jag kan bekräfta riktigheten av statsrådet
Langes uppfattning att man inom
den svenska industrien på intet sätt
åstundar införandet av en importreglering
i England i stället för importavgifterna,
men jag skulle vilja till detta
foga att en importreglering inte är något
realistiskt alternativ. Engelsmännen
har inte den administrativa apparaten
för detta, och införandet av en importreglering
skulle därför kunna medföra
totalt kaos i den engelska handeln under
åtskilliga månader, något som säkerligen
skulle vålla regeringen mycket
bekymmer. Jag har för min del ännu i
färskt minne införandet av importregleringen
i vårt land den 15 mars 1947.
Om jag inte tar fel var det statsrådet
Myrdal som införde denna reglering i
varuutbytets utveckling. Den medförde
ett ganska våldsamt kaos i handeln, och
det tog ett år eller något mer innan man
fick någorlunda ordning på regleringen.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
69
Till detta om importavgiften skulle
jag vilja knyta en fråga. Tyvärr är ingen
på regeringsbänken närvarande. Vilka
åtgärder överväges av regeringen och
inom EFTA för att förhindra ett återupprepande
av det inträffade på andra
håll? Jag menar, har man gjort något
annat än tillsatt en kommitté för studier
och konsultationer rörande den ekonomiska
utvecklingen i de enskilda EFTAländerna?
En sådan har ju inrättats.
Kan man tänka sig ändrade bestämmelser
i EFTA-avtalet? Kan man tänka
sig att liksom i EEC EFTA-institutionerna
gives överstatliga befogenheter
ägnade att förekomma ekonomiska
övertramp av den här karaktären? Frågorna
är kanske något retoriska men
knappast alldeles obefogade, då man
nu satsar så hårt på EFTA som man
på svensk sida gör. EFTA har otvivelaktigt
varit och är till stort gagn
och har befordrat välståndsutvecklingen
i samtliga EFTA-länder. Skall EFTA
kunna överleva, är jag rädd för att man
måste omarbeta avtalet från grunden.
I regeringsdeklarationen förbigår
man med relativ tystnad — jag kan på
sätt och vis förstå dem — den omständigheten
att sammanhållningen i EFTA
icke är hundraprocentig utan att tvärtom
symtom på sprickor och sönderfall
är för handen. Det ger förvisso anledning
till bekymmer. Jag tänker liksom
flera andra talare på Österrikes fortsatta
och tydligen allvarliga försök att
i en eller annan form komma med i
EEC. Riskerna för och verkningarna
av Österrikes eventuella avfall från
EFTA får inte bagatelliseras. Det skulle
under alla förhållanden leda till en betydande
prestigeförlust för EFTA.
Att Danmark under vissa omständigheter
kan finna sig föranlåtet att gå
samma väg utsädes med all önskvärd
tydlighet av den danska regeringen vid
Nordiska rådets session i Reykjavik -—
jag har just läst protokollen därifrån
under hänvisning till bl. a. vissa
danska krav beträffande jordbruksprodukterna.
Det finns också, vill jag upp
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
repa, tecken på att England håller på
med en handelspolitisk nyorientering.
Herr Lange sade visserligen att han inte
trodde så mycket på en sådan utveckling,
men min läsning av engelska tidningar
har gett mig intrycket att något
sådant kunde vara tänkbart. Det är
måhända inte uteslutet att en sådan nyorientering
kunde finna gensvar i Bryssel
och Paris.
Sönderfallstendenserna sammanhänger
tydligen med att man på sina håll
bland våra EFTA-bröder börjat misströsta
om ett positivt resultat av Kennedyrundan
— det är i alla fall min
förklaringsgrund, även om jag naturligtvis
inte kan uttala mig om med vilken
rätt detta sker. Regeringen säger visserligen
att man inte har förlorat förhoppningarna
om att Kennedyrundan skali
leda till resultat. Men våra EFTA-bröder
är uppenbarligen allvarligt rädda för
vad som kommer att hända när de sex
kommer till slutfasen, d. v. s. till uppbyggnaden
av en ny yttre tullmur den
1 juli 1967, alltså om något mer än ett
år. Tiden dit är ganska knapp.
Riskerna finns uppenbarligen för
fortsatta separata aktioner. Men om sådana
kommer till stånd, hur går det då
med den storvulna tanken om de två
handelsblocken som närmar sig varandra?
Vad
jag nu sagt må vara en relief när
jag'' trycker på en något underlig punkt
i regeringsdeklarationen, som har berörts
av flera tidigare talare, nämligen
det kärva och mycket onyanserade uttalandet
om Sveriges eventuella medlemskap
i EEC. Sedan det konstaterats
att det inte finns några tecken på att
förhandlingarna mellan EFTA och EEC
snabbt skulle kunna aktualiseras uttalas
följande: »Med den starka politiska inriktning
som EEC har är för Sverige
som neutral stat medlemskap inte en
möjlig anslutningsform.» Uttalandet förefaller
vid kategoriskt, särskilt som det
inte åtföljs av en hänvisning till vilka
andra möjligheter som står vårt land till
buds, associering i en eller annan form.
70
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
Mig veterligt har regeringen aldrig tidigare
uttryckt sig så kraftigt på denna
punkt. Den diplomatiska finess som
man väntar i en deklaration som härrör
från pennor inom utrikesdepartementet
lyser i varje fall i den delen
med sin frånvaro. Innebär detta att
även om alla övriga EFTA-medlemmar
en efter en går in i EEG kommer Sverige
att ställa sig utanför? Jag förstår
att det är neutralitetsproblematiken
som åsyftas, och jag har egentligen
ingenting att invända mot den. Vi bör
dock akta oss för att alltför mycket
hemfalla åt en vittgående dogmatism i
denna del, och vi bör icke på förhand
binda oss.
Med berättigad stolthet hänvisar regeringsdeklarationen
till siffrorna för
varuutbytet mellan EFTA-länderna och
framför allt till siffrorna för den nordiska
samhandeln. Man talar däremot
med mindre bokstäver om varuutbytet
med EEC. EEC-ländernas andel i
den svenska exporten har sjunkit från
25,8 procent år 1962 till 24,3 procent
år 1964. Det är inte så mycket, men
det ger i alla fall en viss fingervisning.
Inom det svenska näringslivet emotser
man med en viss oro den 1 januari 1967,
då EEC:s stolta enhetsverk på tullområdet
föreligger färdigt. Det är därför
ett starkt svenskt intresse att europatanken
hålles levande och att vi inte
ger upp strävandena att åstadkomma
den erforderliga brobyggnaden. Vi får
inte riskera att bli ställda utanför tullmurarna.
Det är förvisso förenat med betydande
risker för ett litet land att förhandlingsmässigt
uppträda isolerat i förhållande
till stora enheter som de sex.
.lag tänker härvid på möjligheterna av
ett nordiskt samgående. Det är gott
och väl att i enlighet med den i Reykjavik
antagna rekommendationen ett nordiskt
EFTA-samarbete kommer till
stånd. Men vore det inte möjligt att
utsträcka detta samarbete till att omfatta
även framträdanden i Bryssel?
Beträffande utvecklingsländernas han
-
delsproblem uppges att på svenskt initiativ
ett nordiskt förslag nyligen framlagts
i GATT om avveckling av handelshindren
för tropiska produkter. Det
hade varit intressant att få närmare
upplysningar om innebörden av detta
förslag. Sådana lämnas inte i regeringsdeklarationen,
men saken har sitt mycket
stora intresse. Jag förutsätter att i
detta förslag liksom i andra liknande
sammanhang gjorts reservation för den
svenska jordbruksregleringen. Åtskilliga
i tropikerna odlade produkter beröres
nämligen av jordbruksregleringen,
bl. a. vegetabiliska oljor, oljekakor
och socker, skulle jag tro.
De nyligen träffade handelsavtalen
med Sovjetunionen och Rumänien måste
hälsas med tillfredsställelse av det
svenska näringslivet. Betydelsefullt är
att betalningen i östhandeln över hela
linjen numera skall erläggas i konvertibla
valutor.
Jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att dessa avtal med öststaterna
skall följas upp och leda till ökade affärer
med östblocket.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Jag skall inte gå in på
mer än två eller tre frågor som rör utrikespolitiken.
Vårt partis allmänna
syn på utrikespolitiken ges i andra
kammaren, och jag tycker det är alldeles
överflödigt att här upprepa vad
som där sägs.
Tillåt mig emellertid först att ta fasta
på regeringsdeklarationens utfästelse
att åtgärder skall vidtas för att befrämja
handeln med de s. k. utvecklingsländerna.
Syftet är att därigenom
ge dessa länder en välbehövlig hjälp i
deras start i livet som självständiga
stater. Hjälp till utvecklingsländerna
är emellertid inte begränsad till handelns
fält. Också andra former för
hjälp till självhjälp finns och bör prövas
i vidgad omfattning.
Innan herr Hernelius nyss fäste upp -
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
71
märksamheten vid gåtorna i kosmos
lät lian blicken svepa över vår egen
lilla planet. Han konstaterade då att
det fanns mycket av elände och dålighet
i världen och att det fanns många
folk som är värda vår medkänsla. Han
räknade upp en del, men i den katalogen
kunde jag inte uppfatta att han
nämnde det folk, som väl mest av alla
just nu behöver hjälp, uppmuntran och
medkänsla, nämligen Vietnams folk.
De senaste dagarna har, såsom herr
Möller redan tidigare fäst uppmärksamheten
på, tidningarna meddelat att
amerikanerna -— ty det är i första
hand de och inte de regerande juntorna
i Sydvietnam som driver det blodiga
inbördeskriget — börjat använda
napalmbomber mot Nordvietnams städer
och byar och tagit till stridsgaser
för att, som det heter, »röka ut» de
för sin frihet kämpande Sydvietnamesiska
bönderna ur deras torftiga hyddor.
Regeringens deklaration i dag uttrycker
förhoppningen att man i förhandlingar
skall lyckas lösa den svårartade
konflikten i Vietnam. Denna
möjlighet förutsätter dock att de amerikanska
för kriget i Vietnam ansvariga
kretsarna blir förhandlingsvilliga.
Så långt jag förstår är det endast en
stark världsopinion som kan förmå
männen i Washington att sätta sig vid
förhandlingsbordet och att respektera
de internationella besluten i vietnamfrågan.
Jag tycker att vårt land borde
ge till känna sin avsky för den amerikanska
krigföringen i Vietnam på ett
sätt som inte kan missförstås. En sådan
handling vore, också den, en hjälp
åt utvecklingsländerna och skulle hedra
vårt land och vårt folk.
Låt mig så, herr talman, gå över till
en annan fråga, nämligen den s. k.
tysklandsfrågan. Den ligger oss geografiskt
närmare än de flesta andra
storpolitikens frågor men är inte mindre
betydelsefull för det.
I regeringsdeklarationen nämns hela
detta problem i Centraleuropa ganska
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
flyktigt. I den kommuniké som utfärdades
när statsministern och utrikesministern
besökte Tyska förbundsrepubliken
för ungefär ett år sedan hette
det bl. a. att båda parter var överens
om att »en fredlig lösning av Tysklands-
och Berlinfrågorna är av central
betydelse för en minskning av
spänningen i världen». Jag anser detta
vara en riktig värdering av den s. k.
tysklandsfrågans vikt och betydelse.
En sådan värdering är också grundmotiv
för en motion som vi lämnat in
till årets riksdag och som i dag toppar
föredragningslistan efter beredning i
utrikesutskottet. Om jag med herr talmannens
tillåtelse formar den här delen
av mitt inlägg i utrikesdebatten till
en plädering för den motionen, så gör
jag det uteslutande därför att jag tror
att det är tidsbesparande, och det hoppas
jag att kammarens ledamöter håller
mig räkning för.
Jag tvivlar inte på att utrikesutskottet
delar den värdering av tysklandsfrågan
som jag redan citerat ur kommunikén
från i fjol. Men de slutsatser,
som utskottet och vi har kommit till på
grundval av en gemensam värdering i
denna fråga, är helt olika. Vi menar
att Sverige skall erkänna Tyska demokratiska
republiken. Utskottet anser att
Sverige icke bör ta ett sådant steg.
Låt mig emellertid först ge ett erkännande
åt att man inte bestrider Tyska
demokratiska republikens existens.
Tvärtom erinras det om att »faktiska
kontakter förekommer på olika områden,
enkannerligen i fråga om handel
och kommunikationer». Kontakterna
spänner över ett långt bredare register,
men de nämnda är utan tvivel
bland de viktigare; och så långt kan
jag följa med.
Jag kan också gå med på utttalandet
att den »föreslagna åtgärden skulle innebära
att Sverige på det internationella
planet verkade för ett erkännande
av Tysklands uppdelning på två
självständiga stater». Jag tycker att det
är alldeles riktigt. Och vad innebär det
-
72
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
ta i sin tur? Såvitt jag begriper, kan
det bara innebära att man bidrager till
att erkänna ett faktum som existerat
i centrala Europa sedan oktober 1949.
Att erkänna fakta måste väl ändå vara
den grund på vilken all realistisk politik
måste vila. Man kan tycka bra om
ett faktiskt förhållande eller tycka illa
om det, men man kan inte blunda för
att det existerar.
Det talas om de risker som är förbundna
med Tysklands fortsatta delning.
Jag tror inte att det är här man
skall söka källan till risker för fortsatt
och kanske ökad spänning i centrala
Europa. Ett enat Tyskland kommer
inte automatiskt att medföra avspänning
eller vara ett bidrag till fredens
befästande. Två världskrig bär
tänts av Tyskland. Vid båda dessa tillfällen
var Tyskland en enad stat. Därför
kunde man kanske med större rätt
säga att just den omständigheten att
Tyskland var en enhetlig stat gav dess
dåvarande härskare känslan av att de
kunde behärska också hela världen.
Enligt min mening är det väsentliga
vad för sorts Tyskland som finns. Ett
enat demokratiskt fredsälskande Tyskland
skulle utan tvivel vara ett mäktigt
stöd för freden i Europa och världen.
Men ett Tyskland behärskat av storfinans
och en revanschhungrig överklass
kan än en gång bringa både
världsfreden och den europeiska freden
i fara.
Tyvärr kan man inte säga att den
tyska förbundsrepubliken inger förtroende.
I dess officiella politik ingår att
förneka den tyska demokratiska republikens
rätt att finnas till. Då denna
statsbildning uppenbarligen inte utan
vidare tänker göra de västtyska härskarna
till viljes och avtåga från den
europeiska scenen, måste man antaga
att Västtysklands kalkyler går ut på att
med vårldsamma medel skapa den enda
ordning det självt erkänner.
Ett sådant antagande får ytterligare
stöd när man noterar att i den officiella
västtyska politiken ingår att re
-
videra de i Potsdamavtalet fastlagda
gränserna i öster. Som bekant godkänner
Västtyskland inte dessa gränser.
Västtysklands befolkning får sig ständigt
inpräntat att Oder—Neisse-gränsen
endast är en tillfällighet, att det tidigare
Ostpreussen skall återföras till riket
och att detta rike skall ha tillbaka
sina gränser från 1937; med det lilla
tillägget att det tidigare Sudetområdet
även skall införlivas med riket. För att
främja en sådan politik ges de mest
utpräglade revanschivrarna fritt spelrum
inom förbundsrepubliken. Makthavarna
där har, med benäget stöd av
Förenta staterna, genomfört en icke
oväsentlig militär återupprustning och
ställt krav på att få tillgång till kärnvapen.
I regeringsdeklarationen diskuteras
just denna s. k. multilaterala kärnvapenbeväpning.
Från Sovjetunionens
sida tolkar man detta så, säger deklarationen,
att det innebär en spridning
av kärnvapen. Den amerikanska uppfattningen
är, att en sådan kärnvapenstyrka
i Europa tjänar till att hindra
spridningen av kärnvapen. Jag måste
säga att den amerikanska logiken förefaller
mig mycket svårbegriplig. Delar
man ut kärnvapen till flera stater måste
det väl ändå innebära en spridning
av kärnvapen, vilken ursprungsbeteckning
bomberna än bär — om de är
»Made in USA» eller »Made in Gerrnany»
spelar i det sammanhanget ytterst
liten roll. I NATO:s förklädnad
har Västtyskland redan börjat sända
militär trupp för övningar utomlands
— nu senast begick man 25-årsminnet
av Danmarks ockupation genom att
låta tysk trupp marschera in i Jylland.
Förbundsrepubliken har som grund
för sin utrikespolitik bland annat den
s. k. Hallsteindoktrinen. Den bestämmer
att förbundsrepubliken avbryter de
normala förbindelserna med alla stater
som erkänner Tyska demokratiska republiken.
Undantag görs endast för
Sovjetunionen. Bara för några dagar sedan
skrev Stockholms-Tidningen om
Onsdagen den 24 mars 19(55 fm.
Nr 13
73
denna doktrin: »---vi anser att
bland annat Hallsteindoktrinen snarare
befrämjar Tysklands splittring än motsatsen,
och dessutom är denna doktrin
en kvarleva från det kalla kriget, vilken
motverkar avspänningstendenserna
i Centraleuropa. Tysklands delning är
ett faktum, återföreningen är långt avlägsen
och kan inte vinnas varken med
något varmt eller kallt krig.»
Men just denna doktrin är väl det
stora och avgörande hindret för att vårt
land skall erkänna den tyska demokratiska
republiken. Tyska förbundsrepubliken
är en stor kund hos svensk exportindustri
och kan naturligtvis tänkas
tillgripa ekonomiska repressalier
därest Sverige inte respekterar dess
självtillverkade utrikespolitiska doktrin.
Men Sverige är en ännu större
kund hos den västtyska exportindustrien,
ett förhållande som denna inte
gärna kan underlåta att ta hänsyn till.
I detta sammanhang kan jag inte avstå
från att erinra om det officiella besök
som Tyska demokratiska republikens
statsöverhuvud nyligen gjorde i
Förenade arabrepubliken. Från västtysk
sida sparades inte på hotelser om repressalier
därest detta besök gavs officiell
prägel. Men besöket fick just denna
prägel, och resultatet blev ett helt
annat än de styrande i Bonn hade räknat
med. Den lärdomen tycker jag kan
dras av detta .statsbesök och av Förenade
arabrepublikens hållning, att de västtyska
hotelserna till inte ringa grad är
munväder.
Om vårt land tar ett initiativ i den
riktning som vi föreslagit, skulle detta
utan tvivel bidra till att minska spänningen
i det centrala Europa och tjäna
fredens sak. I praktiken skulle det innebära
ett erkännande av Oder—Neissegränsen
och av att de gränsdragningar
som gjordes i Botsdam för 20 år sedan
betraktades såsom varaktiga från svensk
sida. För några dagar sedan meddelades
i pressen att den polske utrikesministern
inom kort skall besöka Sverige
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
och därmed återgälda vår utrikesministers
polska resa förra året. Jag tror
att en åtgärd av det slag som vi föreslagit
skulle upptas väl av den polske
gästen och bidraga till att utveckla och
stärka förbindelserna också med denna
granne vid Östersjön.
Trots den officiella svenska hållningen
gentemot Tyska demokratiska republiken
utvecklas förbindelserna på skilda
fält. Enligt pressuppgifter gjorde företrädare
för svenskt näringsliv upp affärer
för cirka 200 miljoner kronor enbart
vid årets leipzigermässa. Förra
året steg vår handel med Tyska demokratiska
republiken med 25 procent,
och man räknar i år med ytterligare
snabb stegring. Inget tvivel råder om
att ännu snabbare stegring av handeln
kunde ske om man från svensk sida ägnade
intresse åt en normalisering av
förbindelserna och inrättade fasta institutioner
för att främja handeln och
förbindelserna på andra områden av
ekonomi och kultur. Jag tror att det är
en av förutsättningarna för att kunna
tillmötesgå de önskemål som herr Jacobsson
uttalade från denna talarstol
för en stund sedan.
Regeringens deklaration lämnade en
utförlig redogörelse för den s. k. finanskrisen
i Förenta Nationerna, vilken verkat
förlamande på organisationens
handlingskraft under senare år. Jag tror
att regeringens värdering av denna kris
är i huvudsak riktig när det heter att
finansfrågan inte är orsaken till förlamningen
utan ett symptom. Men det
gör inte saken mindre allvarlig. Jag
tror inte att FN:s handlingskraft minskas
eller försvinner på grund av 50 miljoner
dollar upp eller ned. Om jag skulle
våga mig på en gissning om en av
orsakerna till krisen är det den, att
Förenta staterna fruktar att FN inte
längre är ett pålitligt instrument för
amerikansk utrikespolitik och följaktligen
är av ringa värde. Om denna gissning
är riktig, är det ett allvarligt varsel
för inte minst de små, frcdsälskan
-
74
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
de nationerna, som i FN sett ett stöd
för sin egen fredliga tillvaro och för
sin frihet.
Det har i dagens diskussion sagts att
det föreligger en fara att en parallellorganisation
till Förenta Nationerna
kommer att skapas, framför allt i Asien
och med Folkrepubliken Kina som huvudsakligt
stöd. Det är möjligt att sådana
faror föreligger — jag vågar inte
uttala mig om den saken därför att jag
begriper för litet av utrikespolitik för
att kunna ge någon bestämd mening
till känna — men om en sådan parallellorganisation
skulle uppstå vill jag
söka orsaken härtill i första hand i den
verkligt horribla politik som har förts
mot Folkrepubliken Kina under de senaste
15 åren och som innebär att Kina
utestängts från ett normalt deltagande
i Förenta Nationernas arbete.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Lager yttrade sig om den motion,
för vilken redogörs i utrikesutskottets
utlåtande nr 1, och för tids vinnande
kanske jag med herr talmannens tillåtelse
får säga några ord om den saken
redan i denna debatt.
Det är alldeles riktigt som herr Lager
säger att utskottet och herr Lager
kommer till helt skilda slutsatser från
de premisser som föreligger. Jag vill
emellertid hävda att den uppfattning
som utskottet har givit uttryck för —
det är inte första gången den redovisas
för riksdagen — torde vara den riktiga.
Man skall naturligtvis, såsom herr
Lager säger, erkänna fakta, men om det
kommer till stånd överläggningar om en
fredlig lösning av tysklandsfrågan kan
vi ju stå inför helt andra fakta när dessa
överläggningar är slutförda. Ett beslut,
som skulle leda till ett erkännande
av Östtyskland, kunde alltså komma att
föregripa den utveckling som man hoppas
på.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! I Sydafrika finns som
bekant olika meningar företrädda hos
den färgade befolkningen. Somliga har
i desperation över den behandling de
utsatts för börjat ivra för motstånd med
våld, andra har med stolt värdighet arbetat
för att få sina mänskliga rättigheter
erkända genom kamp utan våld.
Främst bland de senare märks Albert
Luthuli, fredspristagaren som hålls isolerad
och som har berövats både rörelse-
och yttrandefrihet av den sydafrikanska
regeringen. Då Albert Luthuli
för något år sedan höll sitt högtidsanförande
i Oslo, sedan han mottagit
fredspriset, formade sig hans tal till en
bekännelse av det fredliga samarbetet
och av tron på den religiösa känslans
och människokärlekens betydelse för
alla och envar.
I dessa dagar har 96 nobelpristagare
från 20 länder skrivit under ett upprop
till förmån för Albert Luthuli. Man
vet att han är sjuk och att han i sin
isolerade fångenskap inte kan erhålla
den läkarvård som han är i trängande
behov av.
Den sydafrikanska frågan och vår
hållning till den har här i dag berörts
av flera talare. Vi är många som tvingas
erkänna att vi inte tror på nyttan av
en isolerad svensk aktion mot Sydakrika.
Vi tror väl inte på den, därför att
vi, som statsministern påminde om, i
vår ungdom upplevde misslyckandet då
man skulle införa sanktioner mot Italien
efter dess angrepp på Abessinien.
Vi upplevde då först tron på en samlad
aktion, och vi gladde oss, men vi upplevde
med stor bitterhet misslyckandet.
Vi minns väl, en del av oss, hur
Kerstin Hesselgren ensam talade för
hjälpen till Abessinien. Vi minns hennes
fråga: »Vad tänker ni göra? 50 nationer
låter ett litet land erövras och utplånas.
Hur kan ni efter detta våga hoppas
att någon liten nation skall känna
sig trygg i framtiden?» Vi minns, och
det är väl detta som gör att vi nu känner
vånda, när gas ånyo kommer till
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
75
användning i krig. Herr Möller har redan
påmint om hur gas senast användes
i överfallet på Abessinien.
Men, herr talman, jag begärde egentligen
ordet för att ge utryck åt förhoppningen
att aktionen till förmån för Albert
Luthuli skall få framgång. Det är
en aktion i samhörighetens tecken, och
bakom den står personer som representerar
vitt skilda världsåskådningar. Den
sydafrikanska regeringen kan genom
att återge Albert Luthuli hans rörelseoch
yttrandefrihet visa att den inte fullständigt
förlorat respekten för mänskliga
och demokratiska rättigheter. Nobelpristagarna
ger endast uttryck för
den världsopinion som vill förverkliga
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Jag vågar hoppas att den
svenska regeringen i möjligaste mån
skall stödja deras aktion till förmån för
en av dem som förkroppsligar det fredliga
motståndet mot det råa och fördummande
rashatet.
Häri instämde fru Hamrin-Thorell
(fp) och fröken Mattson (s).
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 40, angående anslag för
budgetåret 1965/66 till vissa forskningsråd
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge anslag under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet och
i övrigt till statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
42, angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret in. in. och
statens datamaskinfond.
Vid föredragning av Kungl. Majits
proposition nr 60, angående reform av
de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
m. in., hänvisades propositionen.
såvitt den avsåge förslag till stats
-
Ang. Sveriges utrikes- och handelspolitik
tjänstemannalag, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majits proposition nr
64, angående vissa byggnads- och markfrågor
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.
Vid föredragning av Kungl. Majits
proposition nr 65, angående anslag för
budgetåret 1965/66 till statsdepartementen,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge jordbruksdepartementet,
till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Majits proposition nr
68, med anhållan om yttrande över vissa
av Europarådets rådgivande församling
vid dess sextonde ordinarie möte antagna
rekommendationer och resolutioner.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majits proposition nr
70, angående blind- och dövskoleväsendets
organisation m. m.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Majits propositioner:
nr 71, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande angående
fortsatt valutareglering; och
nr 72, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Majits proposition
nr 73, angående reglering av sockernäringen.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majits proposition nr 75,
angående vissa frågor rörande vård och
undervisning av rörelsehindrade barn
in. m.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
76 Nr 13
Om upprättande av fasta diplomatiska förbindelser med Tyska demokratiska republiken
— Om tillskapande av nedrustningszoner
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 76,
med förslag till lag om elevhem för
vissa rörelsehindrade barn m. fl.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 83, angående den framtida verksamheten
vid Törefors aktiebolag med
flera statliga företag; samt
nr 104, angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 647 till lagutskott,
motionerna nr 648 och 649 till statsutskottet
samt
motionen nr 650 till lagutskott.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.
Om upprättande av fasta diplomatiska
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner
om upprättande av fasta diplomatiska
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken.
I en i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson väckt motion, nr 1,
samt en i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. väckt likalydande mo
-
tion, nr 1, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle hemställa,
att denna måtte taga initiativ till
upprättandet av fasta diplomatiska förbindelser
med Östtyskland.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 1 och II: 1 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i den föregående debatten
ber jag att få yrka bifall till motionerna
nr I: 1 och II: 1.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av motioner om en internationell fredskår
i FN:s regi, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemstält.
Om tillskapande av nedrustningszoner
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
om tillskapande av nedrustningszoner.
Till behandling hade utrikesutskottet
förehaft en i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson väckt motion,
nr 74, samt en i andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. väckt likaly
-
Onsdagen den 24 niars 1965 fm.
Nr 13
77
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
dande motion, nr 99, i vilka motioner
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte begära initiativ i Förenta
Nationerna och på annat sätt för
att befordra tanken att skapa nedrustningszoner
som ett led i ansträngningarna
att uppnå allmän och total avrustning.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:74 och 11:99
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr LAGER (k):
Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som angives i motionerna
ber jag att få yrka bifall till våra motioner
nr 1:74 och II: 99.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.
Ang. radio- och televisionsmonopolet,
m. m.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om reklamfinansierad television,
m. m., och om fri etablering för
radio- och televisionsanläggningar.
I följande fyra, inom riksdagen väckta
motioner hade behandlats frågor om
radio- och televisionsmonopolet samt
om reklamfinansiering av televisionen,
nämligen
1) de likalydande motionerna nr 325
i första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 386 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. samt
2) de likalydande motionerna nr 505
i första kamaren av herr Ernulf m. fl.
och nr 639 i andra kammaren av herr
Wedén m. fl.
Det förstnämnda motionsparet hade
hänvisats till lagutskott såvitt anginge
lagstiftning och i övrigt till statsutskottet
medan de sistnämnda båda motionerna
i sin helhet hänvisats till lagutskott.
I den mån motionerna hänvisats
till lagutskott, hade de tilldelats andra
lagutskottet.
I motionerna 1:325 och 11:386 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förslag snarast måtte föreläggas
riksdagen till dels lagstiftning
om fri etableringsrätt av radio- och televisionsanläggningar
samt de med den
fria etableringsrätten sammanhängande
förändringarna inom opinionsrätten,
dels lagstiftning om inrättande av en
auktoriseringsnämnd i enlighet med de
i motionerna framförda riktlinjerna.
I motionerna 1:505 och 11:639 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
hemställa till Kungl. Maj :t om tillsättande
av en allsidig utredning för att förutsättningslöst
klarlägga:
A. de förändrade förutsättningarna
för och aspekterna på ett radio- och TVmonopol
vilka den snabbt fortgående
tekniska utvecklingen på detta område
medförde, samt vidare
B. olika alternativ för och konsekvenser
av reklamfinansierade radiooch
TV-program, bland annat möjligheterna
att sänka licensavgifterna.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 325 och II: 386, såvitt
de hänvisats till lagutskott, samt
78
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
2) motionerna 1:505 och 11:639,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Hubinette, Sörenson, Rimmerfors,
Ringaby och Ullsten, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, nämligen
1) motionerna 1:325 och 11:386, såvitt
de hänvisats till lagutskott, samt
2) motionerna 1:505 och 11:639,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning med uppgift
att i enlighet med de riktlinjer som
reservanterna anfört framlägga förslag
dels om reglerna för etablering av radio-
och TV-företag vid sidan om det
statliga företaget samt för tryggande av
erforderlig insyn från samhällets sida,
dels om de former i vilka reklam borde
kunna ordnas i radio och TV;
B) att motionerna i samma delar, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande utlåtande jämväl
finge omfatta statsutskottets utlåtande
nr 9, punkten 3, såvitt avsåge ljudradio-
och televisionsverksamheten.
Herr HiTBINETTE (h):
Herr talman! Ingen kan förneka att
radio och television utgör vår tids till
omfattningen viktigaste massmedia.
Därav följer att det ligger makt uppå
att dessa organ i samhället handhas på
ett ur medborgarnas synpunkt objektivt
och stimulerande sätt. Hittills har
Sveriges radio haft monopol på verksamheten
här i landet, ett monopol som
givetvis har syftat till att med de resurser
som statsmakterna ställer till för
-
fogande ge svenska folket den information
och den stimulans som ligger inom
den för företaget ekonomiskt möjliga
gränsen.
Man kan fråga sig om det är möjligt
för Sveriges Radio att med denna beroendeställning
till statsmakterna ändock
fungera fullt objektivt. Många anser
att en fundamental förutsättning för en
verklig opinionsfrihet är ett ekonomiskt
oberoende. Mot bakgrunden av detta,
herr talman, har det i år och flera år
tidigare väckts förslag om att skapa eu
fri etablerinsgrätt för radio och television.
Av för mig oförklarlig anledning
anser sig regeringen, enkannerligen det
socialdemokratiska partiet, förhindrad
att villfara en sådan begäran. Den nu sittande
radioutredningen kunde inte ens
av kommunikationsministern, då tillläggsdirektiv
utfärdades, få möjlighet
att pröva framförda synpunkter. Hans
motiv var på intet sätt bärande. Det är
beklagligt att denna begränsning av utredningens
arbete har uppkommit. Motiveringen
var bl. a. att kommersiell television
är ägnad att sänka programstandarden
och risken för otillbörlig reklam
i programproduktionen.
Vad det gäller programstandarden
kan man fråga sig, om det monopolföretag
som nu handhar denna verksamhet
verkligen har den standard som
svenska folket kan kräva. Kravet på
frihet i etern leder sannolikt till att i
början endast ett konkurrerande företag
bildas. Reklamfinansiering torde
därvid bli den naturliga inkomstkällan
för ett oberoende bolag. Däremot är
jag inte beredd att godtaga reklam i
Sveriges Radio som ett alternativ till
reklam i fria och konkurrerande företag.
Vad årets reservanter i andra lagutskottet
syftar till med sin reservation
i ärendet är i första hand att få en
snabb utredning till stånd, som skulle
pröva dels reglerna för etablering av
radio och television vid sidan av det
statliga företaget samt tryggandet av erforderlig
tillsyn från samhällets sida,
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
79
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
dels formerna för reklam i dessa media.
Vi tror oss veta att det mycket väl
ligger inom de ekonomiska och organisatoriska
möjligheternas ram att ordna
detta. Vi kan därför inte acceptera
ntskottsmajoritetens förenkling av frågan,
då den helt lakoniskt konstaterar
att intet har inträffat som föranleder
en omprövning. Ett märkligt förhållande
har ju inträffat sedan presstödsfrågan
har blivit aktuell. Å andra sidan
säger man sig behöva pumpa in statspengar
i en tynande eller ekonomiskt
svag tidningspress för att få en allsidig
information till allmänheten. När det
gäller radio och television behövs det
dock bara ett organ.
Ja, herr talman, jag har med detta velat
yrka bifall till reservationen vid andra
lagutskottets utlåtande nr 18.
Herr HOLMBERG (h):
Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 18 är ju ett tunt utlåtande
om en mycket betydelsefull principfråga,
nämligen huruvida vi skall ha en
fri eller bunden opinionsbildning här
i landet. Kanske just på grund av att
utlåtandet är så tunt, skall jag, herr
talman, be att få något mera utveckla
de motiv som ligger bakom den reservation
som är avgiven, motiv som också
återfinns i en i ämnet av högerpartiet
väckt partimotion.
Utlåtandet börjar med ett konstaterande,
nämligen: »Sedan år 1925 har
Sveriges radio aktiebolag eller dess föregångare
Aktiebolaget Radiotjänst haft
monopol på rundradioverksamhet i
landet.» Det är ett till synes orubbligt
konstaterande, som utskottets majoritet
använder sig av för att avvisa motionskravet
på fri etablering av radio- och
televisionsanläggningar. Sedan erinras
i snabb följd om att monopolprincipen
ånyo slogs fast år 1956 och att kommunikationsministern
år 1962 i tilläggsdirektiv
till 1960 års radioutredning
inte var beredd att låta utredningen
förutsättningslöst pröva, huruvida det
nu inte vore tid att bryta detta fyrtioåriga
monopolinnehav. Detta statiska
sätt att se på radions och televisionens
betydelse och dess roll i det moderna
samhället är, såvitt jag förstår, komprometterande
för utskottsmajoriteten,
som ju består av de socialdemokratiska
ledamöterna jämte centerpartiets ledamöter,
vilka ju i andra sammanhang
vill följa med och påskynda den tekniska
och kulturella utvecklingen.
Radio och TV har numera fått en
unik ställning bland massmedia. Det
är det massmedium som har större
räckvidd än något annat. TV når omkring
80 procent av Sveriges befolkning.
Det är det massmedium som har
större genomslagskraft än både film
och tidningar. Det är det massmedium
som just på grund av den starka anknytningen
till statsmakterna uppfattas
ha en särskild auktoritativ för att inte
säga officiell karaktär, inte minst när
det gäller nyhetsförmedling eller information
om aktuella samhällsproblem.
Mot denna bakgrund är varje jämförelse
med eller erinran om de förhållanden
som rådde 1925, då kristallmottagarna
och hörlurarna var så populära,
omöjlig att göra. Utskottets erinran
om 1925 års beslut är därför närmast
ett tecken på att man inte ser den
revolutionerande förändring på massmedias
område som inträtt under de
senaste 40 åren.
Enligt vår mening bör den 40-åriga
utvecklingen sedan 1925 leda till en ny
bedömning av radio och TV, precis på
samma sätt som skedde i fråga om tidningarna,
då den tekniska processen
för tidningarnas framställning utvecklades
och detta ledde till att tidningarna
från att ha varit förbehållna en
ganska liten grupp människor numera
går ut i miljonupplagor.
Enligt den uppfattning som vi har
hävdat i högerpartiets motion är det
nu nödvändigt att snarast likställa radio
och TV med övriga massmedia,
alltså med tidningarna och kanske ock
-
80
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
sä med filmen. Det innebär med andra
ord att vi utgår från att även radio
och TV måste betraktas som ett klart
opinionsbildande medel som inte bara
har till uppgift att spegla den allmänna
debatten eller händelseutvecklingen
i samhället. Detta leder till att radio
och TV även som företagsform bör stå
inte bara formellt utan även praktiskt
fri från statsmakterna. Det innebär
också att Sveriges Radio och TV i likhet
med tidningarna skall arbeta under
en naturlig konkurrens med annat
eller andra radio- och TV-företag. Inte
minst det sista kravet är det nödvändigt
att uppfylla om opinionsbildningen
verkligen skall bli fri i det här landet.
Dessa krav kan inte uppfyllas av ett
statsinfluerat bolag. Tag exempelvis
frågan om radions och televisionens
opinionsbildande effekt här i landet.
Då visar det sig att den monopolsituation
som Sveriges Radio befinner sig i
kräver objektivitet när det gäller programmens
såväl produktion som sändning.
I praktiken kan emellertid detta
krav inte uppfyllas, eftersom det inte
finns några reella möjligheter att konsekvent
utforma programmen så att de
inte har någon opinionsbildande effekt.
Resultatet har blivit att man i stället
för att få fram en medveten opinionsbildning
får en slumpmässig opinionsbildning,
som dessutom förnekas av
utskottsmajoriteten.
Till detta kommer att det inte finns
någon som är rättsligen ansvarig för
denna opinionsbildning, eftersom radio
och TV står utanför tryckfrihetsförordningen.
Slutligen saknas också
förutsättningarna för att genom praktisk
insyn i Sveriges Radios programverksamhet,
dess ekonomiska planering
och liknande saker få ett grepp
över vad som egentligen sker. Sveriges
Radio är ju ett bolag som inte har offentlig
redovisningsskyldighet. Man kan
med andra ord säga att Sveriges Radio
har alla den offentliga förvaltningens
nackdelar som beroende till statsmakterna
medför utan att ha de fördelar
som offentlighetsprincipen ger.
Denna ganska mörka principiella beskrivning
av Sveriges Radios situation
får naturligtvis inte tolkas på det sättet
att Sveriges Radio inte i åtskilliga fall
presterar ett gott resultat med individuellt
sett skickliga program. Men monopolsituationen
kan inte försvaras under
åberopande av att det finns duktiga
tjänstemän som försöker göra det
bästa möjliga av en omöjlig situation.
Vart denna utveckling på längre sikt
kan bära hän, om inte ett naturligt konkurrensmoment
till Sveriges Radio införes,
visar åtskilliga internationella
jämförelser från länder där det förekommer
statskontrollerade radioföretag.
Ett näraliggande exempel är Frankrike,
där åsikter som passar de makthavande
får prioritet och där oppositionen
inte får samma möjligheter att
framträda. Jag tänker exempelvis på
de Gaulles motståndare Gaston Deferre,
som hade mycket svårt att komma fram
i den officiella franska televisionen.
Här i Sverige har man inte kunnat
kartlägga de eventuella sidoinflytelser
som kunnat förekomma i fråga om Sveriges
Radio. Men exempel finns och kan
hämtas från utvecklingen av Sveriges
Radios driftbudget, som nu utsatts för
mycket hårda besparingar. Man kan
alltså diskutera Sveriges Radios beroende
av statsmakterna även från de
rent principiella synpunkterna. Så har
exempelvis Sveriges Radio —- det framgår
av statsutskottets utlåtande — varit
tvunget att göra betydande besparingar
med därav följande försämringar
av programmens kvalitet och omfattning
på grund av regeringens direktiv
om utbyggnad av P 2 inom ramen
för nuvarande licensmedel. Dessa
ingrepp från regeringens sida har —
just på grund av att Sveriges Radio är
ett monopolföretag — lett till att allmänheten
inte får valuta för de stora
summor som den lagt ned i TV-appa
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
81
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
rater, anskaffning av radioutrustning,
antenner och sådant eller som den betalar
in i form av licensmedel.
Försämringen av programstandarden
har kanske också sin orsak i att Sveriges
Radio endast egenproducerar mellan
60 och 65 procent av vad som sänds
mot kanske cirka 85 procent i andra
stora länder.
Någon klar redogörelse för hur dessa
besparingsåtgärder påverkat Sveriges
Radios program och sändningar finns
tyvärr ännu inte. Orsaken är kanske att
radioutredningens material av någon
anledning fördröjts. Den tanken ligger
onekligen snubblande nära att regeringen
med välvilja sett att radioutredningen
ännu inte redovisat eventuellt
besvärande fakta om både nuvarande
ekonomiska förhållanden och den framtida
kostnadsutvecklingen. Det kanske
i själva verket är så att kommunikationsminister
Skoglunds tidigare avgivna
löften att licensavgifterna inte skall
höjas under 1960-talet inte kan hållas.
Jag vill emellertid inte, som utskottet
gjort, övervärdera betydelsen av att radioutredningen
så småningom kommer
fram till ett resultat. Tvärtom tror jag
att det kommer att visa sig att radioutredningens
material på sätt och vis
blir fullständigt intresselöst ur de principiella
synpunkter som vi lagt på problemet.
Radioutredningens direktiv —
och kanske framför allt tilläggsdirektiven
som herr Hiibinette berörde —
undanröjde nämligen möjligheterna för
utredningen att ta upp själva kärnfrågan,
frågan om behovet av att bryta
radiomonopolet och få till stånd konkurrerande
radio- ocli telcvisionsföretag.
Jag skulle vilja sammanfatta detta
mycket enkelt och säga att vår utgångspunkt
är frihet i etern. Det iir därför
som vi vill ha en ny utredning som tar
upp principkravet på fri etableringsrätt
och på klar insyn i den del av
radio- och TV-verksamheten som ju
ändå kommer att drivas i form av statlig
företagsamhet. Vi har förutsatt att
6 Första kammarens protokoll 1965. Nr 13
detta utredningsarbete bedrives så
snabbt att förslag kan föreläggas 1966
års riksdag. Resultatet av en sådan utredning
bör knappast kunna bli annat
än att det även i Sverige bör finnas
radio- och televisionsföretag vid sidan
av det statliga företaget. Därmed åstadkommes
något som alla önskar, inte
bara vi som sitter i riksdagen, utan
kanske framför allt de som sitter vid
radio- och TV-apparaterna, nämligen
en bättre kvalitet på programmen och
en mera omfattande programsändning.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen till utskottsutlåtande
nr 18.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Då det gäller frågan om
reklamfinansierad TV samt slopandet
av det nuvarande radio- och TV-monopolet,
spelar givetvis finansieringsfrågan
en stor roll, såsom redan framhållits
av herrar Hiibinette och Holmberg.
Men såvitt jag förstår spelar själva utvecklingstrenden
en än större och än
viktigare roll. Den tekniska utvecklingen
ger oss numera så många och varierande
möjligheter att använda de bägge
medierna, att av gammalt som självklara
angivna distinktioner ej längre är
relevanta.
Sluten-krets-TV får en allt större betydelse
i undervisningen, såväl den lägre
som den högre. En slinga kan läggas
ut inom en institution men lika vid
utsträckas till ett helt universitetsområde
eller en hel skolkommun. Den är
fortfarande sluten, d. v. s. icke-rundradio.
Men praktiska skäl kan tala för
att ersätta slingan med en svag TV-sändare,
som inte stör eftersom den har
begränsad räckvidd. Då blir det rundradio.
Skall det då bli Sveriges Radios
angelägenhet? T Malmö har ett affärsföretag
programverksamhet med TV
i sluten krets för 5 000 hushåll. Man
vill utsträcka den till flera. När blir en
sådan företeelse rundradio och därmed
förbjuden? I Stockholm har ett bildningsförbund
fått tillfällig licens att
82
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
under någon vecka i experiment- och
informationssyfte bedriva viss programverksamhet
med undervisning på TV
P2-kanalen. Dessa sändningar kan vem
som helst inom området ta in på sin
apparat.
Över huvud taget pekar allt på en så
mycket mera flexibel användning av
radio och TV i framtidens samhälle,
att det vore orealistiskt att då räkna
med ett strikt fixerat rundradiomonopol
efter nutida modell. Det borde vara
självklart att reklamfrågan inför en sådan
utveckling får en förutsättningslös
och allsidig belysning.
Det har tyvärr blivit så, att frågan
om reklam i radio och TV blivit så att
säga infekterad och omgiven av en
mängd mycket vaga föreställningar och
även vanföreställningar. När man tar
fram utländska exempel spelar skräckmålningen
av förhållandena i USA stor
roll. Få radio-TV-lyssnare i vårt land
vill ha det amerikanska systemet överfört
hit. Det finns dock betydligt bättre
lösningar av reklamfrågan, t. ex. i
Västtyskland, men erfarenheterna av sådana
typer av reklam har vi inte fått
höra. Kravet på utredning av monopol-
och reklamfrågorna bottnar främst
däri, att det är väsentligt för debatten
om hur radio- och TV:s mycket stora
möjligheter skall utnyttjas och i vilken
takt de skall tas i anspråk. Utredningskravet
är alltså först och främst en fråga
om konsekvent inventering av framtidsmöjligheterna.
Det är orimligt att
ett dogmatiskt ställningstagande från
början skall låsa utvecklingen. Frihet i
etern måste här absolut bli framtidens
melodi även i vårt land.
Med den motiveringen yrkar jag bifall
till den reservation, som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 18
och som innebär framställning till
Kungl. Maj:t om en skyndsam utredning
av detta ärende.
Eftersom vi nu här också har att debattera
statsutskottets utlåtande nr 9,
punkten 3, skulle jag vilja tillägga några
ord.
Statsutskottets majoritet skriver under
denna punkt: »Vad motionärerna
därvid anfört till stöd för sina yrkanden
finner utskottet i och för sig värt
beaktande», men utskottet anför sedan
»att det med hänsyn till det förhållandet,
att 1960 års radioutredning inom
kort väntas avge sitt huvudbetänkande
anser, att i avvaktan därpå återhållsamhet
bör iakttagas i fråga om ytterligare
utbyggnad av programproduktionen»
inom såväl ljudradio som TV och att
man därför nu ej bör öka anslaget. Detta
är ju ingenting annat än ett de obotfärdigas
förhinder.
Vad motionärerna anfört beträffande
de berättigade kvalitetskrav, som bör
ställas på radio och TV, har ej på något
sätt bemötts. Departementschefen nedprutar
vad Sveriges Radio begärt. Detta
kommer att väsentligt begränsa möjligheterna
att förbättra programkvaliteten,
något som är ett allmänt önskemål
hos flertalet lyssnare och tittare.
Såväl Sveriges Radio som radioutredningen
har starkt framhållit vikten av
att konsolidera verksamheten på sådant
sätt att produktionsapparaten inte blir
underdimensionerad, när starten av
TV:s program 2 skall börja förberedas.
Medelsanvisningen bör därför ej bestämmas
till lägre belopp än vad radioutredningen
föreslagit, d.v. s. 112 miljoner
kronor.
Detta är just det som den med b betecknade
reservationen under statsutskottets
utlåtande nr 9 punkt 3 innebär.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast av den anledningen att herr
Holmberg i sitt inlägg gjorde det påståendet
att jag medvetet bar försökt förhindra
den sittande radioutredningen
att lägga fram sitt betänkande tidigare
än vad som nu är utsagt, nämligen till
den 7 april — om jag minns alldeles
rätt. Jag vill säga att jag har talat med
utredningens ordförande, landshövding
Äman, vid åtskilliga tillfällen under det
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
83
Ang. radio- och televisionsmonopolet, in. m.
senaste halvåret och sagt honom att
jag helst såg, att utredningen kunde
bli klar så snart det över huvud taget
var möjligt, men kammarens ledamöter
bör vara medvetna om att det här gäller
ett utredningsmaterial på 500 å 600
sidor. Det är ett material som inte är
så lätthanterligt, och det innehåller
dessutom åtskilligt som är kontroversiellt.
Sedan gav herr Holmberg uttryck åt
den uppfattningen, att jag inte ville ha
fram detta betänkande före dagens debatt,
eftersom jag i något anförande
skulle ha sagt att licensen inte skulle
ändras under hela 1960-talet. Jag vet
nu inte varifrån herr Holmberg fått det
uttalandet; jag skall be att få citera vad
som står i tilläggsdirektiven till radioutredningen.
Där står nämligen följande:
»I ett tidigare sammanhang har jag
redovisat en grov överslagskalkyl för
televisionsrörelsens ekonomi under
1960-talet vid utbyggnad av ett andra
televisionsprogram och under förutsättning
av att nuvarande licensfinansiering
bibehålies. Kalkylen utvisade bl. a.
att man inom ramen för nu utgående licensavgift
och utan att frångå den gällande
principen för kontantfinansiering
av investeringarna skulle kunna
finansiera utbyggande och drift av ett
andra televisionsprogram fram mot slutet
av 1960-talet.» Observera skillnaden
mellan orden »fram mot slutet av 1960-talet», och herr Holmbergs käcka påstående
»under hela 1960-talet»!
Sedan vill jag göra herr Holmberg
uppmärksam på att vad jag har sagt i
direktiven är ett referat av kalkyler
som är gjorda och där jag själv alltså
inte har tagit någon bestämd ståndpunkt.
Jag har bara sagt att det föreliggande
materialet ger vid handen att
man skulle kunna bibehålla de nu gällande
licensavgifterna fram mot slutet
av 1960-talet. Det var ett referat som
jag förde in i utredningsdirektiven,
medan herr Holmberg säger — eftersom
det passar honom just nu — att detta är
ett löfte från min sida att någon höj
-
ning av licensavgiften under hela 1960-talet inte skall komma i fråga.
Jag har, herr talman, velat göra denna
kommentar med anledning av vad
herr Holmberg har anfört.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Skoglund var
tydligen mycket känslig för antydan om
att han med en viss tillfredsställelse såg
att utredningsresultatet inte låg på
riksdagens bord i dag så att vi kunde
ha med det vid själva behandlingen av
ärendet. Jag sade inte att statsrådet
Skoglund medvetet förhindrat detta,
utan jag sade att han såg detta med en
viss tillfredsställelse.
Jag skall emellertid använda utrrycket
»medvetet förhindra» i ett annat
sammanhang. Enligt de tilläggsdirektiv
jag tidigare refererade har statsrådet
Skoglund medvetet förhindrat att utredningen
fått gå in på kärnfrågan,
nämligen om vi verkligen skall få en
fri TV såsom en konkurrent till den
statsägda radion och televisionen.
Vad sedan beträffar licenserna vil!
jag bara konstatera att man naturligtvis
kan tolka uttalanden på olika sätt, men
nu har vi alltså fått ett auktoritativt uttalande
från statsrådet Skoglund om att
han ingalunda intagit en bestämd ståndpunkt
när det gäller TV-licensernas
höjd under 1960-talet. Får jag tolka detta
på det sättet att vi mot slutet av
1960-talet bär att räkna med högre licensavgifter?
Herr
statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Herr Holmberg bör inte
tolka mitt uttalande i någon riktning.
Det gäller ju här ett referat av en kalkyl
som har gjorts och som jag har redovisat
i direktiven. 1 dessa liar jag inte
uttalat någon som helst mening om
denna kalkyl utan, som sagt, bara refererat
den. Att lägga in något annat —
både i direktiven och i vad jag nyss yttrade
— är just något som herr Holmberg
gjort sig skyldig till.
84
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 19(55 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m.
Nu försöker herr Holmberg glida över
på ett annat område. Han var tydligen
litet besvärad av den kritik som han
hade riktat mot mig för att jag enligt
hans mening skulle ha försökt försena
utredningens arbete så att detta inte
kunde föreligga färdigt vid dagens debatt.
Herr Holmberg anser sig därför
nu kunna konstatera att jag är tillfredsställd
över att utredningens betänkande
ännu inte är färdigt. Detta är en sådan
där konst som man kan göra på
den expedition där herr Holmberg har
sin sysselsättning och som vi möter
även i andra politiska sammanhang. Jag
konstaterade ju bara att det material
som utredningen har haft till sitt förfogande
har varit så stort att det kräver
både tid och arbete att sätta sig in i.
Det finns nog ledamöter i utredningen
som skulle kunna intyga, att det här varit
fråga om en besvärlig materia.
Jag skulle inte alls ha haft någonting
emot att utredningens betänkande hade
förelegat färdigt nu. Jag har bett ordföranden
att han skulle arbeta så snabbt
som det över huvud taget var möjligt,
men det skulle aldrig falla mig in att
kommendera fram ett utlåtande till ett
visst datum. En utredning måste ju ändå
själv få bedöma, när den kan bli färdig
med sitt arbete och kan redovisa
det som ett avslutat sådant.
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet säger här att
utredningsmaterialet inte är så lätthanterligt
och att det därför varit svårt att
få fram utredningsresultatet snabbt.
Mitt yrkande beträffande punkten 3 i
statsutskottets utlåtande nr 9 innebär ju
dock bara att medelsanvisnnigen skulle
bestämmas till det belopp som radioutredningen
redan har föreslagit. Den
fortsatta utredningen kan väl inte utgöra
hinder för att man behandlar utredningens
redan avgivna delförslag.
Reservationen till lagutskottets utlåtande
innebär att direktiven för utredningen
skulle utvidgas till att även om
-
m.
fatta vad som är kärnpunkten. Jag kan
fortfarande inte förstå — när man nu
har denna utomordentliga utredning —
att denna inte får vidröra denna kärnpunkt,
nämligen om vi bör slopa radiomonopolet
eller inte. Detta är, som jag
redan framhållit, inte i första hand en
finansieringsfråga, utan det är den tekniska
utvecklingen som förändrar situationen.
Det är denna utveckling som
medför att radiomonopolet i vårt land
blir mer och mer oförenligt med vårt
demokratiska statsskick.
Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman: Jag skall inte ta upp
insinuationerna om den expedition på
vilken jag arbetar och som ju utgöres av
högerpartiet. Det är klart att man kan
uttrycka denna sak på olika sätt.
Jag vill i stället fråga statsrådet Skoglund
hur jag egentligen skall tolka det
av herr Skoglund gjorda referatet av en
kalkyl beträffande licensmedlen. Det är
gott och väl att lämna ett referat av en
kalkyl, men det skulle onekligen vara
intressant att höra om herr Skoglund,
som ju är ansvarig för dessa frågor,
också har en egen uppfattning om vad
det svenska folket kan vänta sig när det
gäller licensavgifterna för framtiden.
Det är dock bär fråga om en avgift, en
börda, på den enskilde, som den enskilde
gärna betalar om radio och TV gör
en bra produkt men kanske tycker är
för hög om produkten inte blir god. Det
vore därför mera intressant att få ta del
av en egen uppfattning från statsrådet
Skoglund än ett referat. Ett sådant kan
jag läsa själv.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Holmberg kan läsa ett referat
själv, men här var det fråga om att läsa
det rätt.
Herr Holmberg frågar nu om jag inte
skulle kunna ge honom en tolkning av
vad jag har menat med detta referat.
Onsdagen den 24 mars 19G5 fm.
Nr 13
85
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
Observera, herr Holmberg, att detta referat
intogs i utredningens direktiv. Sedan
har utredningen haft att arbeta efter
dessa direktiv. Det är väl först när
utredningens förslag föreligger, som vi
får möjlighet att diskutera de olika förslag
som kan komma fram från utredningen
och från remissmyndigheterna.
För dagen skall vi väl inte ha någon
tolkningsövning. Herr Holmberg kan
lugna sig. Onsdagen den 7 april avlämnas
utredningen — klockan 14.15!
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Andra lagutskottet har
inte tagit den sittande utredningen som
underlag för sitt yrkande om avslag på
dessa motioner. Det som yrkas i dessa
motioner är nämligen inte föremål för
utredning och omfattas inte av det man
väntar på den 7 april klockan 14.15.
Utredningen har inte haft att ta ställning
till dessa båda frågor och kommer
följaktligen av naturliga skäl heller
inte att lägga fram något förslag i
detta avseende. Vad utredningen i övrigt
kommer med får vi ju möjlighet
att diskutera vid ett senare tillfälle.
Även om det inte kan bli innevarande
år så är det ju möjligt att det kan bli
1906.
De som har varit uppe och talat för
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
har funnit, att utskottet varit
alltför nonchalant vid sin behandling
av de betydligt tjockare motioner, som
har avlämnats, då det bara har lämnat
det tunna betänkande som här föreligger.
Eftersom det är exakt så, som det
påpekades redan från början, nämligen
att det råder en principiell skillnad i
uppfattningen om vad som borde göras
och vad som inte borde göras i fråga
om radio och TV i Sverige, och eftersom
frågan har behandlats tidigare och
ståndpunkt har tagits i riksdagen vid
tre tidigare tillfällen, så finns det ju
ingen anledning att anstränga vare sig
utskottets ledamöter eller tryckerierna
med att trycka ett tjockt betänkande,
som ändå inte med hänsyn till sammansättningen
inom utskottet kunde
lända till någonting annat än ett avslag
på föreliggande motioner.
Herr Hiibinette sade redan i början
av sitt anförande, att »av någon oförklarlig
anledning» så kan regeringen,
kanske i första hand regeringspartiet,
inte vara med om eller acceptera önskemålet
om en fri etableringsrätt. Jag
förmodar att han också syftar till att
anlita reklamen för finansiering.
Ja, men det har väl ändå gjorts ganska
klart för motionärerna, att vi över
huvud taget inte har någon tanke på
att acceptera de principer för radio och
TV som motionärerna har önskat, och
då kan jag inte förstå att det skulle
vara nödvändigt att använda åtskilliga
sidor för att göra det ändå klarare, att
vi fortfarande har den principiella
uppfattningen att vi inte skall gå in på
de principer som motionärerna önskar.
Jag kan inte för min del se att herr
Holmbergs exempel från Frankrike har
någon betydelse i detta sammanhang,
eftersom det väl inte är på det sättet,
att vi i Sverige kan konstatera att Sveriges
radio och TV i någon mera påtaglig
utsträckning har gynnat regeringspartiet.
Jag tror inte att de olika
partierna, möjligen med undantag för
kommunisterna under vissa perioder,
har kunnat känna sig åsidosatta. Sveriges
Radio och TV har haft en strävan
att bereda representanter för de olika
partierna tillfälle att framföra synpunkter
då sådana varit aktuella för
den stora publiken, vilket inte betyder
att Sveriges Radio har stått öppet vare
sig för regeringspartiet eller några andra
partier annat än vid sådana tillfällen
då det — låt oss gärna säga det —
med hänsyn till bedömningen inom
Sveriges Radio eller efter påtryckning
från partierna gemensamt har lämnats
tid för sådana framföranden i radio
eller TV. Om det är så i Frankrike att
de Gaulle-partiet har ett större inflytande
över radio och TV, ett sådant
86
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
inflytande som gör att regeringen faktiskt
bestämmer den tid som skall få
utnyttjas i politiskt syfte, så har vi
ingen motsvarighet till detta här, och
det kan följaktligen inte åberopas såsom
ett skäl för fri etableringsrätt.
Jag kan alltså inte finna att någonting
har inträffat sedan frågorna senast
behandlades, som skulle kunna föranleda
något ändrat ställningstagande
från andra lagutskottets sida och jag
förmodar heller inte från riksdagens.
Det är klart att man kan ömma för
licensinnehavarna och dras med samvetsförebråelser
för att de förmodligen
inte får valuta för sina pengar. Jag tycker
dock inte att det finns så starkt
underlag för det talet heller, eftersom
antalet licensinnehavare har utvecklats
mycket snabbare i riktning mot att hela
folket har tillgång till dessa båda massmedia
än man först räknade med. Speciellt
när det gäller TV har vi räknat
med en betydligt långsammare utvecklingstakt
än den som vi i dag kan konstatera,
och det måste väl ändå ligga
någonting bakom denna snabba utveckling
i fråga om antalet licensinnehavare.
De finner med andra ord att
TV:n är någonting som tillhör livets
uppehälle och nödtorft i sådan utsträckning,
att de anser sig kunna betala de
licenser som nu utgår för att ha tillstånd
att ha radio- och TV-apparater.
Jag har för egen del en känsla av
att resonemanget om att man skulle få
fritt utnyttja sin apparat, om reklam
tillåtes, är ett resonemang som inte innehåller
mer än högst halva sanningen.
Det är självklart, att de som betalade
reklamavgifterna skulle ta ut dem på
ett eller annat sätt. Det blir väl i regel
så, att de tas ut av konsumenterna, som
alltså fick betala för utnyttjandet av
sin TV- och radioapparat, även om inte
kostnaden var direkt synlig och kom
på en gång i form av en anmodan att
betala in avgiften till postverket.
De reklammöjligheter som redan
finns — annonser i tidningar och tidskrifter
av olika slag samt mångt och
mycket som skickas ut till de olika
hushållen i form av broschyrer, smakprover
och sådant —- förefaller inte
för närvarande att ha misslyckats. Företagen
blomstrar. De små försvinner
visserligen, men de skulle antagligen
inte kunna utnyttja reklammöjligheterna
i TV och radio på grund av de höga
kostnaderna för sådan reklam.
Det är fråga om man inte i detta
sammanhang skulle kunna falla tillbaka
på den amerikanska ekonomens ord i
boken överflödets samhälle, som kom
för några år sedan. Han konstaterade,
att när de allmänt kända behoven var
fyllda, så fick man använda mycket
stora reklamresurser för att övertyga
folk om nödvändigheten att köpa även
det de inte själva kände behov av.
Följaktligen tror jag inte, att den bristande
köp villigheten hos publiken i och
för sig utgör något argument för det
tillskott till reklammöjligheterna, som
man här nu talar för.
Resultatet av andra lagutskottets behandling
av denna fråga skulle alldeles
säkert inte ha blivit annorlunda om det
hade varit ytterligare några sidor i
betänkandet för att ta upp alla de olika
motiv som motionärerna har framfört
för sina yrkanden. Vi har funnit att
det räcker med att hänvisa till att frågan
har behandlats vid tre tidigare tillfällen
och att ingenting inträffat, som
man behöver förutsätta skulle föranleda
ändring i den uppfattning, som
tidigare konstaterats inom riksdagen.
Jag tror inte att människorna i allmänhet
känner ett så stort behov att
få fri etableringsrätt och reklam i TV.
Det är de som vill utnyttja dessa möjligheter,
som känner behovet, men jag
är inte alldeles säker på att konsumenterna,
innehavarna av TV och radioapparater
i allmänhet eller ens någon
större minoritet känner ett sådant behov.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan,
som innebär avslag på motionerna.
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
87
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
Herr HUBINETTE (h) kort genmäle:
Herr talman! När jag begärde ordet
hade herr Strand inte utvecklat sina
synpunkter till fullo, utan det var bara
första avsnittet som då var avklarat.
.lag ville veta vad som ligger bakom
de principer som utskottet anför och
vad de har för motivering. Vi fick nyss
en motivering när det gällde reklamfinansiering.
Där säger herr Strand, att
konsumenterna ändå får vara med och
betala, eftersom man inte kommer ifrån
kostnaden. Men vad finns det för motivering
för att ha monopolet kvar?
Varför vill herr Strand inte medverka
till att bryta monopolet?
När vi samtidigt har statsrådet Skoglund
här kunde det vara intressant att
också få veta, varför utredningen i sina
tilläggsdirektiv inte fick uppgift att ta
ställning till dessa problem. När utredningen
ändå fungerade, hade det väl varit
lämpligt att den fått penetrera frågan
i hela dess vidd.
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är ledsen över att
polemisera mot herr förste vice talmannen,
men jag anser det nödvändigt att
litet komplettera vad han sade om utvecklingen.
Det var blott eu sida av utvecklingen,
som herr förste vice talmannen berörde,
men det finns också en annan
sida av densamma, som vi aldrig kan
komma ifrån och som jag var inne på
ett par gånger under mitt första anförande.
Det är den tekniska utvecklingen i
vår tid. Den gör det allt omöjligare med
monopol i ett tekniskt utvecklat land
som vårt, där man redan nu finner så
många former av radio ocli TV, som
rent lokalt kan användas, men som inte
får användas i någon större omfattning
därför att det strider mot monopolet.
Detta blir med hänsyn till teknikens
utveckling ett alltmer svårlöst problem.
Det är på den punkten den största frågan
uppställer sig: Hur skall vi i läng
-
den kunna ha ett monopol för dessa
massmedia, som är så oerhört viktiga
för samhällsutvecklingen?
Ett demokratiskt samhällsskick kan
inte försvara statliga monopol i onödan,
och här, om något, har vi ett onödigt
statligt monopol.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:
Herr talman! Jag är inte säker på om
riksdagen hade behandlat och avslagit
motioner med samma innehåll som de
motioner, som vi i dag behandlar, när
tilläggsdirektiven skrevs åt radioutredningen.
Det var nämligen år 1962 som
motionerna första gången behandlades,
och det var samma år som tilläggsdirektiven
lämnades till radioutredningen,
men tidsföljden mellan de båda händelserna
känner jag inte till.
I varje fall har det sedermera konstaterats,
att det inte finns något intresse
hos majoriteten av riksdagsledamöterna
för att kosta på någon utredning
av de här frågorna. Om man ändå skulle
göra en utredning, skulle det väl få
samma karaktär som det man skämtsamt
brukar säga: »samla handlingarna
i alfabetisk ordning och kasta bort
dem». Det skulle väl vara ungefär samma
sak i det här fallet, om man på förhand
är på det klara med att det i varje
fall för närvarande inte finns något
intresse vare sig för den fria etableringsrätten
eller för reklamfinansierad
radio och TV. Man skall väl inte kosta
på utredningar i frågor, om vilka man
redan från början vet att de inte kan
resultera i något annat än avslag.
Herr Hiibinette tyckte att han fann
någon liten förklaring till en detalj i
motiven som åberopas för anslag men
inte för den andra. Han fick klart för
sig att i varje fall jag hade en motivering
i finansieringsfrågan till att inte
vilja anlita reklamfinansiering, nämligen
att den i stort sett inte skulle innebära
någon avlastning för konsumenterna
- däremot hade jag inte talat om
88
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
varför jag inte ville vara med om att
avskaffa monopolet.
Jag ansluter mig helt till den uppfattning
som såväl herr Hiibinette som
herr Holmberg framförde i början av
sina respektive anföranden, nämligen
att dessa media förmodligen är de som
har den största räckvidden. Eu fri
etableringsrätt skulle inte kunna utnyttjas
av alla som hade ett behov av att
komma till tals med allmänheten, och
det finns farhågor för att den i första
hand skulle utnyttjas av dem som har
de största resurserna. Jag tycker att
även dessa tills vidare kan nöja sig med
den tid de kan få i våra monopoliserade
massmedia radio och TV, intill
dess att vi mera allmänt har blivit övertygade
om att det finns behov av att
släppa den nuvarande ordningen både
i fråga om monopolet och i fråga om
finansieringsformen.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr Hiibinette riktade en direkt fråga
till mig, varför inte radio- och TVutredningen
fick i uppdrag att utreda
den sak vi just nu diskuterar.
Det beror helt enkelt därpå, att riksdagen
och regeringen hade uppfattningen
att den inte borde göras till föremål
för utredning. Regeringens motivering
för detta framgår av de relativt
utförliga nio sidor långa direktiv som
regeringen tillställde utredningen.
Herr HUBINETTE (h) kort genmäle:
Herr Strand presterade nyss en märklig
sak, tycker jag. Herr Strand sade,
att man visste att det under alla förhållanden
skulle bli avslag på en propå om
fri etableringsrätt och ett brytande av
monopolföretaget, så det var inte lönt
att tillsätta någon utredning som skulle
syssla med de sakerna.
Kommer sålunda utredningar till
bara när det socialdemokratiska partiet
på förhand har bestämt sig för att acceptera
vad utredningarna kommer
fram till? Är det omöjligt att ni kan ta
argument från en utredning?
Fröken MATTSON (s):
Herr talman! Det har under denna
debatt gång på gång farit genom mitt
sinne att jag efter den 7 april på ett
helt annat sätt blir i stånd att ta upp
en debatt med herr Hiibinette, herr Edström
och högerns partisekreterare. Det
hör till god ton att den som sitter i en
utredning inte i förväg tar till orda om
det som utredningen gäller. Både vi två
ledamöter i utredningen från första
kammaren och de två andra från andra
kammaren som är här för närvarande
har endast kunnat lyssna till debatterna
i dag.
Jag tror det kan vara på sin plats att
säga ifrån att utredningens arbete har
varit mycket omfattande och såvitt jagkan
bedöma oerhört ansträngande. Utredningen
har inte endast utarbetat det
betänkande på i det närmaste 700 sidor,
som kommer att lämnas den 7 april,
utan den har därtill redan lämnat en
hel rad delbetänkanden, om våra sändningar
till utlandet, om konsumentupplysning
i televisionen, om radions och
televisionens förhållande till forskningen
och om radion och televisionen som
samhällsfostrare — utredningar som kapitelvis
ingår i betänkandet.
Vi har arbetat så snabbt vi har kunnat
och är närmast förvånade över att
vi redan den 7 april blir i stånd att
lämna fram betänkandet. Vi hade först
satt upp målet att bli färdiga den 1
mars. På grund av att nya tabeller tillkommit
och nya sifferuträkningar måst
göras har vi emellertid inte blivit i
stånd att avlämna utredningen tidigare
än den 7 april.
Jag vill gärna att detta blir omvittnat
från denna talarstol. Därutöver vill jag
göra några randanmärkningar.
När herr Edström betecknar radiomonopolet
såsom icke passande vår svenska
demokrati och herr Holmberg talar
om vårt statslcontrollerade radioföretag
blir jag onekligen ganska betänksam.
Både herr Holmberg och herr Edström
har säkerligen fullt klart för sig, även
om det inte nu sagts ut i dagens debatt,
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
89
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m.
att de norska och danska radioföretagen
— och ingen ifrågasätter våra
grannländers aktivt verkande och mycket
rationella demokratier —- är på ett
helt annat sätt än vårt svenska radioföretag
direkt knutna till statsmakterna.
Ändock fungerar både de och demokratien
utomordentligt väl.
Vi har i Sverige ett radioföretag, i
vilket representanter för folkrörelserna,
pressen och det svenska näringslivet ingår
såsom aktieägare. Man kan väl då
i rimlighetens namn inte såsom herr
Holmberg gjorde jämföra detta med det
statskontrollerade radioföretag som
finns i Frankrike t. ex. Såvida jag inte
är fel underrättad är chefen för den
franska radion och televisionen anställd
i det statliga franska informationsministeriet.
Han har rätt att när som helst
avbryta en sändning. Han kan dekretera
att man skall sätta in ett visst inslag
som från regeringshåll bedöms som det
bästa. Vi har i Sverige en särskild radiostvrelse.
I den sitter ■— det är sant
— representanter för statsmakterna,
men där sitter också i lika stor utsträckning
representanter för folkrörelserna,
näringslivet och pressen. Jag tycker att
man bör ha detta fullt klart för sig när
man lyssnar till denna debatt, under
vilken man kommit med minst sagt
överord.
Jag vill, herr talman, bara göra dessa
korta randanmärkningar till den debatt
som förts i dag — vi får säkerligen tillfälle
att längre fram många gånger återkomma
till frågan. Därutöver vill jag
dock påpeka ett par saker.
Det talas här om radions och speciellt
televisionens opinionsbildande förmåga.
Vi vet i dag alltför litet härom.
Det har från många håll, från statsvetenskapliga
forskare, från radio- och
TV-nämnden och även från pressen, varit
en ofta uttalad önskan att massmediaforskningen
i värt land skulle bli
mer omfattande och ges större resurser
än vad den har i dag. Vi vet faktiskt
inte mycket på delta område. Man vet
att televisionen genom kombinationen
av ljud och bild för stunden har en
ganska påtaglig genomslagskraft, men
man vet inte hur länge verkningarna
blir betstånde. Detta kan bl. a. jag intyga
som på ort och ställe i England
och andra länder undersökt de s. k. bästa
köp-programmen och deras inverkan
på publiken, således program där det
finns uppenbara ekonomiska intressen.
Ändock kan man i dagens läge inte utsäga
vilka verkningarna blir av ett sådant
program eller hur länge dessa
verkningar består. Vi rör oss här på ett
mycket okänt fält. Vi kan inte med någon
som helst bestämdhet i dag, kanske
inte i morgon eller i övermorgon
heller, uttala oss om hur opinionsbildningen
verkar, hur länge verkningarna
blir bestående och på vilka vägar
denna opinionsbildning går fram.
Till sist vill jag bara tillfoga att radions
juridiska ansvarighet håller på att
utredas.
Det är alltså, herr talman, en hel rad
pusselbitar som mycket snart kommer
att finnas tillgängliga i bilden. Då tror
jag alt vi kan föra en mer nyanserad,
differentierad och möjligen också sakligt
mera riktig och faktabetonad debatt
än den som förekommit i dag.
Jag ber, herr talman, att i likhet med
andra lagutskottets ordförande få yrka
bifall till utskottsutlåtandet.
Herr HOLMBERG (h):
Herr talman! Jag blev onekligen litet
förvånad över fröken Mattsons inställning
när det gäller radions och televisionens
opinionsbildande effekt. Det är
möjligt att man inte har full klarhet om
hur djupgående den effekten är. Men så
mycket är man ändå alldeles på det klara
med att jämfört med övriga massmedia,
där det för övrigt finns konkurrens,
är radio och TV troligtvis överlägsna
och i varje fall väl jämförbara med exempelvis
tidningarna. Jag tror inte att
man behöver vänta i åratal på särskilda
utredningar och forskningar rörande
den opinionsbildande förmåga, som TV
90
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m.
och ljudradion bär, innan man fattar ett
beslut om hur man skall kunna få till
stånd en mera nyanserad förmedling av
de budskap och den nyhetsförmedling
som nu sprids genom radio och TV.
.lag tycker inte heller att påståendet
att denna debatt skulle sakna grund är
sant. Debatten är förd på grundval av
det material som vi har i Sverige innan
radioutredningen kommit och med de
erfarenheter som är hopsamlade på olika
sätt från ulandet.
Att jag slutligen gjorde denna jämförelse
med Frankrike och inte med
Norge och Danmark beror på att Frankrike
är ett typiskt exempel på vilka
möjligheter det finns att inom ramen
av ett monopalföretag missbruka opinionsbildningen.
Jag säger inte att man
nu gör detta i Sverige, men det är vår
uppgift att se till att de tekniska möjligheterna
blir så små som möjligt när
det gäller dessa frågor. Om man, som vi
föreslår, nu gör en snabb utredning om
att föra in ett konkurrensmoment till
Sveriges Radio, finns det större förutsättningar
att undvika eventuellt missbruk
i framtiden.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Herr Hiibinette ställde
en fråga beträffande utredningsmaskineriet
— han undrade om det sattes i
gång endast under förutsättning att det
var någonting som passade regeringspartiet.
Jag vet inte om vårt utredningsmaskineri
kan definieras eller dirigeras
på det sättet. Många utredningar
tillsätts ju på initiativ av regeringen,
och helt naturligt utgår den från att
det skall bli någonting positivt av utredningen.
Utredningar kommer också
till stånd på beställning av riksdagen
men endast under förutsättning att förslag
med hemställan om utredning vunnit
bifall i riksdagen.
I det fall, som det här speciellt gäller,
var radioutredningen redan tillsatt
och i arbete då motioner med den in
-
ni.
nebörd, som vi i dag har att ta ställning
till, förelåg år 1962. De vann icke
riksdagens bifall. Om detta beslut fattades
innan tilläggsdirektiven till radioutredningen
kom till, vet jag — som
jag tidigare sagt — inte. I dag är det
emellertid klart att riksdagen har tagit
avstånd från dessa yrkanden, och följaktligen
finns det egentligen ingen anledning
att räkna med ett positivt resultat
om de skulle hänskjutas till utredningen.
Det var det som låg bakom mitt konstaterande,
ingenting annat.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Jag har ingen anledning
att ingå på den diskussion som
har förts i anslutning till andra lagutskottets
utlåtande nr 18. Yi har, såsom
här redan har vittnats om från denna
talarstol, tidigare diskuterat och tagit
ställning till denna fråga.
Herr Edström har emellertid i detta
sammanhang berört också den reservation
som återfinns i statsutskottets utlåtande
nr 9, nämligen reservationen
b vid punkten 3. I denna reservation
yrkas att anslaget till ljudradions respektive
televisionens allmänna programverksamhet
skall höjas med bortåt
6 miljoner kronor. I motiveringen, som
är hämtad ur väckta motioner, sägs det
att det kan befaras att den föreslagna
nedprutningen kommer att väsentligt
begränsa möjligheterna att förbättra
programkvaliteten. Det sägs vidare, att
såväl Sveriges Radio som radioutredningen
starkt framhållit vikten av att
konsolidera verksamheten på sådant
sätt, att produktionsapparaten inte är
underdimensionerad, när starten av
TV:s program 2 skall börja förberedas.
Efter de av departementschefen föreslagna
höjningarna uppgår dessa anslag
sammanlagt till nära 180 miljoner kronor.
Reservanterna föreslår en ytterligare
höjning med närmare 6 miljoner
kronor. Jag är inte övertygad om att
en sådan höjning kan ha avgörande be
-
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
Nr 13
91
Ang. radio- och televisionsmonopolet, m. m
tydelse när det gäller att vidtaga de
anstalter som fordras för att starta program
2. För övrigt kommer naturligtvis
den fond som finns att minskas,
om man i förväg förbrukar mer av de
här medlen.
Nu har utskottsmajoriteten sagt, att
motionärerna anfört skäl som är värda
beaktande, men sedan har vi hänvisat
till vad som frainhålles i propositionen,
där man säger att medelsbehovet för
såväl ljudradions som televisionens
programproduktion bör bedömas med
hänsyn till det förhållandet att 1960
års radioutredning inom kort väntas
avge sitt huvudbetänkande. Vi nämner
vidare att man där kommer att behandla
den fortsatta rundradioverksamhetens
centrala problem.
Herr Edström kallade detta för »de
obotfärdigas förhinder». Till det vill
jag säga att när vi nu fått veta att denna
utredning kommer att lämnas om
knappa fjorton dagar — just nu på 2
timmar och 35 minuter när — kan det
väl inte vara någon mening i att här
frångå den ståndpunkt departementschefen
tagit. Det måste ju vara angeläget
att man får hela materialet innan
man binder sig för en verksamhet som
kanske sedan måste komma att se ut
på ett annat sätt. Inte annat än jag förstår
måste det vara lättare att ta ställning
när hela det här materialet föreligger.
Om det skall kallas »de obotfärdigas
förhinder» att man inte vill
gå med på att öka ett anslag med 3 1/2
eller 4 procent när man väntar en utredning
rörande alla dessa problem inom
så kort tid, då tillhör jag »de obotfärdiga».
Jag tror att herr Edström vid närmare
eftertanke måste säga sig att det
finns starka skäl för den hållning utskottet
intagit, och jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 88;
Nej — 48.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträidet.
Anmäldes ocli godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 87,
iill Konungen angående val av riksda
-
92
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 fm.
gens militieombudsman och hans ställföreträdare;
dels
ock till riksdagens förordnanden:
nr
88, för herr Karl Hugo Henkow att
vara riksdagens militieombudsman; och
nr 89, för herr Gunnar Thyresson att
vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 40, 42,
60 och 65 hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. propositioner utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
79, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;
nr 81, angående naturhistoriska riksmuseets
ställning och organisation
in. in.;
nr 84, med förslag till förordning om
särskild skatteberäkning i vissa fall för
makar; samt
nr 85, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 651, av herr Dahlberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
41, med förslag till jordförvärvslag
in. in.;
nr 652, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
41, med förslag till jordförvärvslag
in. in.; samt
nr 653, av lierr Larsson, Lems, och
herr Wärnberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 54, angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig
fast egendom, m. m.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.58.
In fidem
Fritz af Petersens.
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
93
Onsdagen den 24 mars eftermiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 19.30.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1965/66
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkten 1
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
m. m.
I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokoll
över kommunikationsärenden för
den 4 januari 1965, lämnat en sammanfattande
redogörelse för kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets och statens järnvägars
fonder samt luftfartsfonden och
väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.
Anslagen för nästa budgetår under
här ifrågavarande fonder hade beräknats
så, att de jämte förutsedda behållningar
vid budgetårets ingång skulle
motsvara medelsförbrukningen och därutöver
giva en marginal om cirka tio
procent för att möjliggöra höjda investeringsramar,
om så skulle befinnas
påkallat av konjunkturmässiga eller eljest
särskilda skäl.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Lundberg (I:
439) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och
Nordgren (11:542), i vilka motioner
framställts yrkande av innebörd, att
av departementschefen föreslagen medelsanvisning
till affärsverksfonderna
och förrådsfonden skulle minskas med
tio procent.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna I: 439 och II:
542, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i punkten anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Holmberg, Strandberg, Bohman och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 439
och 11:542, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 9 har under punkt nr 1 avgivits
en reservation, innebärande en tioprocentig
minskning av den i propositionen
föreslagna medelsanvisningen.
För undvikande av missförstånd vill
jag först klart deklarera, att reservanterna
inte har någon avvikande mening
i fråga om den form för inedelsanvisning
som i princip beslöts vid 1962 års
riksdag och som innebär att de olika
investeringsanslagen under varje kapitalfond
sammanslagits till ett kollektivanslag.
Med hänsyn till bedömt konjunkturläge
för budgetåret 1963/64 rådde
inga avvikande meningar då riksdagen
beslöt att en tioprocentig marginal
skulle finnas tillgänglig på respektive
kollektivanslag utöver ramen.
Redan vid föregående års riksdag förelåg
dock en annan och betydligt ljusare
konjunkturbild, varför det från
94
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.
vårt håll yrkades på att hänsyn skall
tas till denna konjunkturbedömning.
Nu, herr talman, har vi en ny konjunkturbedömning,
som avser budgetåret
1965/66. Är nu denna bedömning riktig,
synes det inte föreligga »konjunkturmässiga
eller eljest särskilda skäl»
att i år upptaga en marginal på tio procent,
framför allt inte i ett så hårt pressat
budgetläge som kommande budgetårs.
Då jag är fullt medveten om att
flertalet av kammarens ärade ledamöter
deltog i föregående års debatt i denna
fråga, skall jag endast under åberopande
av det sagda samt med hänvisning
till vad som i reservationen anföres,
herr talman, yrka bifall till reservationen.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Reservanterna anser,
som herr Strandberg här anförde, att
den tioprocentiga marginal som vi har
är överflödig och hänvisar till uttalanden
i statsverkspropositionen angående
den ekonomiska utvecklingen. Det
finns enligt reservanternas mening
ingen anledning att befara ett konjunkturomslag,
som skulle kräva efterfrågestimulerande
åtgärder.
Jag vet inte vad det är som reservanterna
åsyftar i statsverkspropositionen.
Det är väl förmodligen en mening, som
återfinns alldeles i början av det sammandrag
vi har av propositionen. Där
sägs: »Den svenska samhällsekonomien
har under 1964 kännetecknats av full
sysselsättning och en ovanligt snabb
produktionsökning. Utsikterna för fortsatt
snabb ökning under 1965 ter sig
gynnsamma.»
Det är klart att detta uttalande kan
åberopas som stöd för reservanternas
mening, men ibland läser man längre
än till första sidan i en sådan här publikation.
Jag hänvisar till sid. 32 i sammandraget
av propositionen. Där säger
finansministern: »Att totaleffekten på
statsbudgeten under 1965/66 blir större
än den beräknade helårseffekten
sammanhänger med att de indirekta
skattehöjningarna tillämpas under hela
nästkommande budgetår, medan de direkta
skattesänkningarna träder i kraft
under andra hälften av budgetåret.
Detta betyder i sin tur att budgetpolitiken
något försvagas under budgetårets
senare del. Ovissheten framför allt om
det internationella konjunkturläget under
1966 medför att jag anser att denna
effekt av skatteförslaget kan accepteras.
»
Det är ju ett uttalande som stöder eu
mening som måste vara alldeles rimlig,
nämligen att ingen kan veta något bestämt
om den ekonomiska utvecklingen,
i synnerhet inte den internationella,
under hela den tid som återstår fram
till 1 juli 1966. Vi kan få uppleva en
situation som kräver att vi utnyttjar den
omdiskuterade marginalen.
Som utskottet — och även reservanterna
— påpekat tog riksdagen redan
1962 ställning till den anförda anslagsredovisningen.
På kollektivanslaget
skall enligt det beslutet finnas en marginal
utöver ramen på 10 procent för
att en höjning av medelsförbrukningen
— av konjunkturmässiga eller andra
skäl som kan anses vägande — skall
kunna vidtagas under löpande budgetår.
Den ordningen innebär åtskilliga
fördelar ur anslagstekniska synpunkter
och ger de affärsdrivande verken större
rörelsefrihet. Det kan inte finnas någon
anledning för riksdagen att i år
inta en annan hållning än den gjorde
1962.
Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Det är ju inte meningen
att herr Persson och jag skall försöka
ge oss in på något slags finansdebatt,
men jag kan konstatera att vi reservanter
inte har tolkat 1962 års riksdagsbeslut
på det sättet att det ovillkorligen
— oberoende av den konjunkturbedömning
man gör — just skall vara 10 procents
tillägg.
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
95
Investeringsomfattningen för budgetåret
1965/66 är inte mindre än 911,4
miljoner kronor, och jag vill påpeka att
härtill finns det reservationer beräknade
på 71,6 miljoner. Att i detta fall lägga
på en reserv på 89 miljoner har vi
med hänsyn till vår konjunkturbedömning
inte ansett behövligt. Skulle det
vara så att konjunkturläget mot all förmodan
skulle komma att avsevärt försämras,
finns onekligen den vägen öppen
att anslag kan äskas på tilläggsstat.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till
en början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu vote
-
Ang. televerkets anslagsbehov
ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 104;
Nej — 20.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 2
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3
Ang. televerkets anslagsbehov
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1965/66 under
televerkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1965 angivna investeringsanslag
av tillhopa 529 000 000 kronor.
För televerkets investeringar, exklusive
rundradioanläggningar, hade departementschefen
för nästa budgetår
beräknat en medelsförbrukning av 476
miljoner kronor. I fråga om Sveriges
Radios drift- och programkostnader
för nästa budgetår hade departementschefen
beräknat för ljudradions allmänna
programverksamhet 71,1 miljoner
kronor och för televisionens allmänna
programverksamhet 107,9 miljoner kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Filip Petersson (I: 33) samt
den andra inom andra kammaren avherrar
Hamrin i Jönköping och Neländer
(11:34);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr Svanström (I: 187)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Växjö m. fl. (II:
250);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
96
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Ang. televerkets anslagsbehov
Virgin m. fl. (1:325) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 386), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hade hemställts, att riksdagen
måtte
1) uttala, att löpande avtal mellan
Kungl. Maj:t och Sveriges Radio AB icke
borde förnyas i vad avsåge monopol för
Sveriges Radio att bedriva radio- och
televisionssändningar efter löpande avtalstids
utgång;
2) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om ett anslag till Ersättning för viss
rundradioverksamhet för budgetåret
1965/66 om 19 500 000 kronor, anslå
60 000 kronor för televerkets kostnader
för fria ljudradiolicenser åt blinda
ävensom uttala, att skolradioverksamheten
samt den del av programverksamheten
gentemot utlandet, som ej täcktes
av särskilt anslag under tredje huvudtiteln,
borde täckas av licensmedel;
samt
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts, i synnerhet
i den del, som avsåge behov av ökad
offentlig insyn i Sveriges Radios verksamhet;
dels
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kamaren av herr
Hilding m. fl., (I: 436) och den andra
inom andra kammaren av herr Löfgren
in. fl. (II: 540);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson in. fl. (I: 440) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Bästekille m. fl. (II: 543);
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Sveningsson (I: 444)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Bengtson i Solna och Petersson
(11:527), i vilka anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära sådan ändring i författningen
om radiolicenser, att särskild licens
icke erfordrades efter den 1 juli
1965 för innehav av bilradioapparat;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Siindin (1:446) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Gustafsson
i Kårby och Gustafsson i Stenkyrka (II:
532), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att till ljudradions respektive televisionens
allmänna programverksamhet
för budgetåret 1965/66 måtte anvisas
72,6 respektive 112,0 miljoner kronor;
dels
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:450) och den andra
inom andra kammaren av herr Lothigius
(11:539), i vilka yrkats, att riksdagen
skulle för budgetåret 1965/66 under
televerkets fond anvisa följande
investeringsanslag, nämligen 1. Teleanläggningar
m. in. 451 000 000 kronor, 2.
Rundradioanläggningar 25 000 000 kronor;
dels
ock en inom andra kammaren av
fröken Wetterström väckt motion (II:
547).
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 450 och II: 539
samt I: 440 och II: 543, till Teleanläggningar
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett investeringsanslag av 504 000 000
kronor;
II. att riksdagen måtte
a) till Rundradioanläggningar m. in.
för budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor;
b) medgiva, att telestyrelsen finge
lämnas de beställningsbemyndiganden
departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 4 januari 1965 föreslagit;
c) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att för beredande av ytterligare
rörelsemedel åt televerket tillhandahålla
detta en från 55 000 000 kronor
till 200 000 000 kronor ökad rörlig
kredit;
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
97
III. att motionerna 1:33 och 11:34
icke måtte av riksdagen bifallas;
IV. att motionerna 1:446 och 11:532
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
V. att motionerna 1:325 och 11:386,
såvitt de avsåge avtal mellan Kungl.
Maj:t och Sveriges Radio, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
VI. att motionerna 1:325 och 11:386,
såvitt de avsåge sättet för bestridande
av televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av programverksamheten
gentemot utlandet,
som ej täcktes av särskilt anslag under
tredje huvudtiteln, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
VII. att motionerna I: 325 och II: 386,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande bland annat ökad offentlig
insyn i Sveriges Radios verksamhet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
VIII. att motionerna I: 436 och II: 540
icke måtte av riksdagen bifallas;
IX. att motionerna 1:444 och 11:527
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
X. att motionen 11:547 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
XI. att motionerna 1:187 och 11:250
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anförts
a) beträffande ramen för investeringarna
under televerkets fond, av herrar
Holmberg, Strandberg, Bohman och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
450 och 11:539 samt med avslag å motionerna
1:440 och 11:543, till Teleanläggningar
in. m. för budgetåret 1965/
7 Första hammarens protokoll 1965. Nr 13
Ang. televerkets anslagsbehov
66 anvisa ett investeringsanslag av
454 000 000 kronor;
b) beträffande motionerna I: 446 och
11:532, av herrar Bohman, Axel Andersson,
Bengtson, Edström, Nils Theodor
Larsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Wedén, Gustafsson i Kårby och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 446 och II: 532, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att till ljudradions
respektive televisionens allmänna
programverksamhet för budgetåret
1965/66 måtte anvisas 72,6 respektive
112,0 miljoner kronor;
c) beträffande motionerna I: 325 och
II: 386, av herrar Holmberg, Strandberg,
Bohman och Cassel, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under VI hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 325
och 11:386, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande
sättet för bestridande av televerkets
kostnader för fria ljudradiolicenser åt
blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av propagandaverksamheten
gentemot utlandet, som ej täcktes
av särskilt anslag under tredje huvudtiteln
;
d) beträffande bilradiolicensen, av
herrar Holmberg, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den ändrade lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
IX hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:444 och
11:527, i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
sådan ändring i författningen om
radiolicenser, att särskild licens icke
erfordrades efter den 1 juli 1965 för innehav
av bilradioapparat.
98
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Ang. televerkets anslagsbehov
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Utskottsmajoriteten har
tillstyrkt Kungi. Maj:ts förslag att under
televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
på 504 miljoner kronor. I
en reservation, betecknad a, hemställes
att investeringsanslaget måtte upptagas
endast till ett belopp av 454 miljoner
kronor, således 50 miljoner kronor
lägre.
Reservanterna anser att en uppräkning
av medelsförbrukningen under televerkets
fond som den av Kungl. Maj:t
föreslagna i och för sig kan anses beaktansvärd,
men nu har vi den uppfattningen
att sträng återhållsamhet måste
iakttas även i den statliga utgiftspolitiken.
Det finns en mångfald områden inom
vilka ökade anslag skulle kunna betecknas
som mycket behjärtansvärda.
Alla vi kammarledamöter ställs väl gång
på gång i olika sammanhang inför den
situationen att vi måste hålla igen på
anslagskraven. I nu föreliggande fråga
har vi reservanter bedömt det vara skäligt
att investeringsramen för televerket
i stort bör bibehållas på den nivå som
ursprungligen gällt för innevarande
budgetår och detta särskilt som prisläget
på vissa väsentliga materialanslag
just nu är mycket ogynnsamt. Bly och
koppar nyttjas i mycket stor utsträckning
vid televerkets utbyggnader, och
just på dessa varor råder onormalt höga
världsmarknadspriser.
Jag ber att få yrka bifall till den med
a betecknade reservationen.
Utan närmare motivering än vad som
i reservationen angives yrkar jag också
bifall till reservationen c.
Jag ber så att få säga några ord om
bilradiolicensen. Då även denna fråga
tidigare har ventilerats ingående här i
kammaren, skall jag fatta mig ganska
kort.
Den s. k. hushållslicensen gäller i
princip för innehav av ett obegränsat
antal radioapparater, således även för
bärbara sådana, även om de medföres i
bil. Om däremot radioapparat varaktigt
medföres i bilen, måste särskild licens
lösas. Men, herr talman, ingen kan i dag
längre avgöra vad som är varaktigt eller
icke varaktigt. Situationen har så radikalt
förändrats bara på några år, att nuvarande
system är rent ohållbart, och
det bör inte anstå riksdagen att behålla
ett system som vuxit ifrån sig självt.
Motiveringen att avvakta 1960 års radioutredning,
från vilken väntas förslag
om införande av enhetslicens för TV
och radio, anser jag icke hållbar. Då
denna enhetslicens torde komma i bruk
först år 1968, skulle vi således .i ytterligare
tre år få dras med nuvarande
orimliga system.
Bilradiolicensen bör enligt vår uppfattning
snarast slopas. Rörande det inkomstbortfall
om cirka 14 miljoner kronor
som skulle bli fallet därest bilradiolicnsen
avskaffades den 1 juli 1965, har
motionärerna och reservanterna anvisat
vägar så att ljudradiobudgeten inte
skall komma i fara.
Jag ber att vid denna del få hänvisa
till vad som säges i motionerna.
Herr talman! Jag yrkar bifall även till
den med d betecknade reservationen.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Under hänvisning till
vad jag förut anfört ber jag att få yrka
bifall till reservation b.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Både lyssnarna och tittarna
och, hoppas jag, också Sveriges
Radio-TV har all anledning yrka att
programkvaliteten skall förbättras såväl
för ljudradion som för TV. En av förutsättningarna
för att så skall kunna ske
är att det ställs tillräckliga medel till
förfogande. Den av departementschefen
föreslagna ökningen av medelstilldelningen
för ljudradion kommer knappast
att kunna ge möjlighet till en förbättrad
programverksamhet. Därför bär vi i reservation
b vid denna punkt yrkat att
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
99
Sveriges Radio för ljudradion skulle få
1,5 miljon kronor mer än vad som föreslagits
i statsverkspropositionen. Jag
ber särskilt kammaren observera att
man i detta fall inte kan diskutera sparsamhetssskäl,
tv budgetmässigt gäller
det en specialbudget som det ändå kommer
att finnas ett överskott på. Vad gäller
televisionen kommer nedprutningen
på vad förut föreslagits att begränsa
möjligheterna att förbättra programkvaliteten.
Där vill jag personligen säga,
att jag inte alls har någon särskild
åstundan att vi skall göra längre TVprogram.
Jag hoppas att det kommer
till Radio-TV:s kännedom att det allmänna
önskemålet är att vi mycket väl
kan nöja oss med den programtid som
sändes nu men att vi hellre önskar att
det blir bättre kvalitet på programmen.
Blir det mindre medel, får man ta in en
del program som inte kostar så mycket,
t. ex. filmer som ibland inte är av särskilt
god kvalitet men som ändå fyller
ut en och en halv timme, och den metoden
bör undvikas. Med de två miljoner
kronor som nedskärningen nu omfattar
kommer Sveriges Radio att anse att det
inte blir de möjligheter att konsolidera
verksamheten som man skulle önska inför
starten av TV-program 2.
Utöver detta vill jag bara tillägga en
sak, som kanske bör beaktas vid diskussionen
om TV:s och radions monopolställning,
och det är att man borde
trubba av denna något genom att man
mera anlitade den fria programverksamheten.
Om radio och TV skall vara
sig själva nog och ensamma producera
alla program, blir det en ensidig programproduktion.
Det är inte heller så
att det räcker att anlita artister vid sidan
av dem som medverkar i radio och
TV, utan man borde i långt större utsträckning
söka engagera fria producenter,
så att produktionen blir allsidigare.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b vid den punkt som
nu behandlas.
Ang. televerkets anslagsbehov
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Jag skall bemöta herr
Bengtson bara på en punkt. Han säger
att detta är en specialbudget och att
man därför inte behöver föra några
budgettekniska resonemang. Men man
får tänka på samhällsekonomien. Samhällsekonomiskt
kommer ett ökat anslag
att verka på samma sätt som alla
andra anslag. Jag skall inte yttra mig
mer på den punkten. Jag hänvisar till
det anförande jag höll före middagen,
i vilket jag förde fram så starka argument
för utskottets utlåtande att jag
inte kan göra dem bättre.
Jag skulle däremot vilja bemöta herr
Strandberg angående televerket. För
nästa budgetår har departementschefen
beräknat en medelsförbrukning av 476
miljoner kronor för televerket. I förhållande
till den ursprungligen beräknade
medelsförbrukningen innebär det
en höjning med 53 miljoner kronor. I
jämförelse med den nu beräknade medelsförbrukningen
uppgår höjningen
till 32 miljoner kronor. Man har alltså
fått ge televerket tilläggsanslag under
detta budgetår. Jag skall sedan tala om
vad en del av detta tilläggsanslag har
gått till.
Reservanterna hänvisar till att prisläget
beträffande bly och koppar för
närvarande påverkar televerkets kostnader
i ogynnsam riktning. Man menar
tydligen att det finns skäl att begränsa
investeringarna nu och invänta att priserna
skall sjunka och sedan ta igen
skadan och låta investeringarna ökas
så mycket mera. Inträffade prisfallet
under löpande budgetår vore det väl
bra att kunna ta till den 10-procentiga
marginal som herr Strandberg nyss
ville avskaffa. Vi vet emellertid ingenting
säkert om prisutvecklingen framöver
på detta område. Priserna på bly
och koppar kanske stiger ytterligare,
och då skulle väl i konsekvens med
reservanternas motivering televerket
begränsa investeringarna ännu mera
och vänta på gynnsammare tider.
100
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Ang. televerkets anslagsbehov
Televerket har under innevarande
budgetår fått ett tilläggsanslag på 19
miljoner för abonnentanläggningar.
Verket beräknar trots detta att det vid
budgetårets utgång finns en ko på
47 000 väntande abonnenter och att
denna siffra på grund av det låga anslag,
som departementschefen föreslagit,
under nästa budgetår kommer att
stiga ytterligare, kanske till 60 000. Om
man nu skulle följa reservanterna, skulle
kön nästa budgetår växa och bli ännu
större än om man följer departementschefen.
Jag tycker att reservanterna
borde ha kunnat gå så långt i
sin envisa kamp mot det socialistiska
kösamhället att man åtminstone hade
gått med på Kungl. Maj:ts förslag.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets utlåtande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan lcomme att framställas först
särskilt rörande ettvart av mom. I, IV,
VI och IX samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.
I fråga om mom. I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Holmberg m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. I, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Holmberg
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 106;
Nej — 20.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Därefter gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. IV framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bohman m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. IV, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
101
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 87;
Nej — 39.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. VI förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Holmberg
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. VI, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Holmberg
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Ang. televerkets anslagsbehov
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 106;
Nej — 19.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de angående mom. IX framställda
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Holmberg m. fl. vid punkten avgivna,
med d betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. IX, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Holmberg
m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
102
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
Ja — 93;
Nej —• 24.
Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i förevarande
punkt.
Punkten 4
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda
flygplats
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1965/66 under
luftfartsfonden anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 4 januari 1965 angivet investeringsanslag
av 7 900 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Dahl m. fl.
(I:291) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafson i Göteborg
in. fl. (II: 353), i vilka hemställts, att investeringsanslaget
till flygplatser m. in.
för budgetåret 1965/66 måtte ökas med
850 000 kronor för de av kungl. luftfartsstyrelsen
begärda byggnadsarbetena
på Torslanda flygplats.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 291 och II: 353, till
Flygplatser m. m. för budgetåret 1965/
66 anvisa ett investeringsanslag av
7 900 000 kronor.
Herr DAHL (s):
Herr talman! Riksdagen har här att
besluta om investeringsramen för luftfartsverket.
Luftfartsstyrelsen har i sin
framställning begärt medel för uppförande
av en provisorisk byggnad nere
på Torslanda flygplats. Luftfartsstyrel
-
sen framhåller att en ny provisorisk
hall för ankommande passagerare är
mycket angelägen, alldenstund den planerade
permanenta stationsbyggnaden
beräknas komma till stånd först år
1970. Genom den föreslagna utbyggnaden
beräknas passagerartrafiken kunna
klaras fram till denna tidpunkt.
På Torslanda flygplats uppförde Göteborgs
stad för ungefär 25 år sedan en
stationsbyggnad. Staten övertog 1942
förvaltningen av flygplatsen, och i olika
etapper har man byggt till denna
lilla stationsbyggnad som Göteborgs
stad svarade för. Denna byggnad är i
dag med den kraftigt ökande resandefrekvensen
otillräcklig, och dess utformning
kan inte heller sägas tillfredsställa
de krav, som man i ett land med
vår standard, har rätt att ställa på en
flygplats. Om vi ser på hur andra länder
utrustar sina flygplatser, finner vi
att det faktiskt är ett fattigdomsbevis
för vårt land att ha en så dåligt utrustad
flygplats för utrikesflyg som Torslanda.
Vi har sannerligen rätt att ställa
större krav på flygplatsen i landets
andra stad.
Här sker på flygets område en snabb
utveckling. Vi får nya reguljära flyglinjer,
större flygplanstyper och en
ständigt ökande chartertrafik. Som exempel
på den senare kan nämnas att
från 1962 fram till 1964 ökade chartertrafiken
på Torslanda från 16 000 passagerare
till 50 000 passagerare, och
man räknar med att siffran i år kommer
att bli 75 000. Totala antalet landningar
på Torslanda ökade från 1963
till 1964 med 25 procent till 61 880.
Under samma tid ökade antalet passagerare
med 19 procent, och då är inte
transitopassagerarna medräknade.
Luftfartsstyrelsen har begärt 850 000
kronor för uppförande av denna provisoriska
byggnad, som skulle tjänstgöra
som ankomsthall för såväl inrikes- som
utrikestrafik. Departementschefen har
emellertid inte ansett sig kunna gå med
på detta belopp, när det gäller investeringsramen
för luftfartsverket, och
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
103
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
utskottet har följt departementschefen,
fastän utskottet i sitt utlåtande finner
den föreslagna tillbyggnaden i och för
sig angelägen. Utskottet anser sig alltså
inte kunna bifalla motionen, som går
ut på att ett anslag på 850 000 kronor
skulle anvisas till uppförande av byggnaden.
Denna avstyrkan från utskottets sida
betyder i praktiken, att den ökade trafiken
under innevarande år och även
under nästa år måste fortlöpa utan tillgång
till andra lokaler an de nuvarande,
som redan förra året var fullständigt
otillräckliga. Det betyder risk för
en uppbromsning av hela utvecklingen.
Jag anser det vara genant, som jag förut
sagt, för vårt land att framvisa en
flygplats i det påvra skick som Torslanda
befinner sig i.
I det avtal som 1942 träffades mellan
staten och Göteborgs stad och enligt
vilket staten åtog sig att svara för Torslanda
och dess framtid, står i § 5 följande:
»Å den enligt § 1 upplåtna marken
äger kronan, efter inhämtande av
stadens yttrande och med beaktande i
all den utsträckning så befinnes möjligt
och skäligt av från stadens sida
framförda önskemål, uppföra byggnader
samt verkställa de anläggningar och
planeringsarbeten, vilka kronan finner
erforderliga för den civila luftfartens
bedrivande och tryggande.»
Jag är medveten om att man försöker
på alla områden hindra investeringar,
som inte är absolut nödvändiga.
Jag har också full förståelse för en sådan
politik, men jag anser dock, att
när det här gäller någonting, som är
så uppenbarligen av behovet påkallat
— det gäller ju, som jag förut sagt, att
visa Sveriges och Sveriges andra stads,
Göteborgs, ansikte utåt — borde man
kunna hjälpa till och här åstadkomma
eu förbättring, genom att vi får möjlighet
att bygga detta provisorium, som
i och för sig är enkelt men dock så
nödvändigt.
Jag är medveten om att vi inte har
några större möjligheter att i dag vinna
en seger i denna fråga, men jag har i
alla fall velat understryka det stora behov,
som här föreligger. Jag yrkar bifall
till de motioner, som väckts här
i kammaren och i andra kammaren, och
samtidigt uttala den förhoppningen, att
Göteborg och kronan skall kunna —
som utskottet anför — förhandlingsvägen
snabbt komma fram till en lösning,
som tillfredsställer de krav, som den
moderna flygtrafiken ställer och som
också kan ge Torslanda flygplats de
resurser, som den verkligen behöver.
Jag ber, som sagt, herr talman, få
yrka bifall till motionerna.
Herr RISBERG (h):
Herr talman! Är det inte befriande
att efter en lång debatt i politiska ämnen
äntligen få ta upp ett ämne, som
åtminstone till synes är fritt från politik?
Det gäller dock — ursäkta mig,
herr finansminister — ett struntbelopp
om 850 000 kronor till en stationsbyggnad
på Torslanda. Det föreligger här
inte bara en fempartimotion utan också
ett konstaterande från statsutskottet att
denna fråga är angelägen. Utskottet talar
i varje fall om frågans angelägenhet.
Emellertid har det, ärade kammarledamöter,
i stället för politik gått någonting
ännu mera fruktansvärt i denna
fråga, nämligen prestige och prestigehänsyn.
Å ena sidan hänvisar Göteborgs
stad till föreliggande avtal, och
å andra sidan anser kommunikationsministern
att Göteborgs stad skall vara
med och betala. Jag vill inte gå in på
denna tvist, men man kan ju konstatera
att medan denna tvist pågår får
västra Sverige dras med en barackbebyggelse
på ett av landets mest frekventerade
flygfält. Det är faktiskt en from
förhoppning för oss västsvenskar att
kommunikationsministern vid något
tillfälle på grund av dimma skall tvingas
att tillbringa några timmar i vänthallen
på Torslanda. Även om ministern
på grund av den vänlighet som är
rådande i västra Sverige skulle beredas
104
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
en sittplats, så tror jag i varje fall att
han skulle få den där känslan av trängsel
som närmast kanske skulle kunna
påminna om tätheten i en västsvensk
sillburk.
Det finns i alla fall i denna fråga en
tredje part, och det är inte endast vi
västsvenskar utan det är alla de resenärer
som blir drabbade av det hela.
Det sägs från mera vederhäftigt håll
än mig, nämligen från de för flygplatsen
ansvariga, att det har hänt att charterpassagerare
har fått sitta kvar i flygplanet
under närmare en timme bara
för att det inte funnits plats i stationsbyggnaden.
Vi västsvenskar —- nu skall
vi inte tro att alla västsvenskar bor i
Göteborg — tillhör dem som helt oförskyllt
har blivit lidande av denna tvist
mellan finansministern och Göteborgs
stad, och mot detta har vi reagerat genom
motionen.
Statsministern har tidigare här i kammaren
när det gällt FN-avgifter talat om
ynkedom beträffande betalningen. Jag
skulle vilja applicera uttalandet på denna
fråga.
Medan tvisten pågår förslummas
Torslandabarackerna. Om inte kommunikationsministern
tar ett krafttag så
blir faktiskt Torslanda ett socialfall.
Borde inte kommunikationsministern
dessförinnan konsultera socialministern
och få ett gott råd av honom, som har
lokalkännedom om förhållandet och
som faktiskt här sitter på en bänk från
Västsverige?
Herr talman! Jag vill med dessa ord
instämma i herr Dahls yrkande.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Som framgår av motionärernas
mångfald och hemvist är detta
inte en angelägenhet som rör allenast
Göteborg. Den berör hela Västsverige.
Även om man har stora sympatier för
förespråkare för sparsamhet så går
det knappast att tänja dessa sympatier
till ett accepterande av nuvarande
förhållande på Torslanda. Jag
vet inte, herr talman, om jag vill va
-
ra så elak att jag önskade att kommunikationsministern
och utskottet någon
gång skulle få uppleva Torslanda en dag
då charterflyget går tätt eller då dimman
hindrar planen från att gå i rätt
tid. En sådan dag är det, som redan
framhållits, rena turen om man får en
sittplats, och ännu större tur vill det till
för att få en plats i kaféet. Skulle man
också till äventyrs passera tullen, så
tror jag att man snabbt skulle glömma
nödvändigheten av att vi skall leva under
sparsamhetens knappa stjärna. Utrikeshallen
är så konstruerad, att när
man skall därifrån kommer man osökt
att fundera på om mönster för byggnaden
tjänat gamla tiders idylliska vänthallar
ute på landsbygden. De kunde
ju vara utmärkta för stillsam meditation,
men på Torslanda trängs man med
upp till 75 000 charterpassagerare förutom
alla från de ordinarie pasagerarplanen.
Särskilt för den personal som
skall arbeta där ute är förhållandena
olidliga. Man skall inte av deras allmänt
omvittnade göteborgska vänlighet
dra den slutsatsen, att det finns något
vettigt försvar för sådana arbetsförhållanden.
Herr talman! Ingen dimbildning, naturlig,
med ord eller siffror eller med
hänsyn till konjunkturläget, kan dölja
att förhållandena på Torslanda är otillfredsställande.
En nybyggnad måste till
snarast.
Herr Risberg påpekade att det har
gått prestig i denna fråga. Jag ifrågasätter
om verkligen kommunikationsministerns
och finansministerns prestige
skulle stå rycken, om de fick sitta på
Torslanda en dag och titta på dimtopparna.
Det har, som redan sagts av det
statsråd som representerar Göteborg, be
drivits vissa studier, och jag tror faktiskt,
herr talman, att finansministern
kan vara mottaglig för skäl.
I detta anförande instämde herrar
Skärman (fp), Ermilf (fp) och Billman
(fp), fröken Mattson (s) samt herr
Torsten Hansson (s).
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
105
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Det var rätt intressanta
uppgifter man lämnade om Torslanda
flygfält. Skulle jag dra de riktiga slutsatserna
av göteborgarnas vittnesbörd,
vore egentligen detta flygfält fellokaliserat.
Man har ju talat hela tiden om
dimma, som försvårar landningar och
starter. Nu vet jag emellertid, att saken
gäller någonting annat än detta, ehuru
dimman blivit huvudsaken bland annat
för fru Segerstedt Wiberg, som ju önskade
att både finansministern och jag
skulle få fastna på Torslanda någon
gång och stående inta en kopp kaffe.
Herr Risberg var ju välvillig och lovade
sittplats -— jag ber att få tacka för det!
Man säger att det är en tvist mellan
Göteborgs stad och kommunikationsministern,
men jag vet inte om det är
en tvist. I varje fall är det ingen prestigefråga
från kommunikationsministerns
sida. Den får damerna och herrarna
leta rätt på där hemma.
Det gäller att göra någonting åt den
nuvarande flygpaviljongen. Vi har varit
med om att en gång bygga om och
bygga ut den och förändra den så att
den blivit större och trivsammare. Men
trafiken på Torslanda har ökat — trots
dimman, som damerna och herrarna
gjorde till en så stor sak i sammanhanget
och när luftfartsstyrelsen kom till
oss i höstas och ville att vi skulle ta
upp ett anslag, så att man skulle få
börja göra någonting åt flygpaviljongen
på Torslanda, då gjorde vi som alltid
under senare år och som vi också gjort
med Göteborgs stad tidigare: vi skrev
till stadskollegiet och frågade om de
ville delta i förhandlingar angående
kostnadsfördelningen.
Den banutbyggnad för 7 miljoner kronor,
som sker där nere just nu, bestrids
av statsmedel och av medel från Göteborgs
stad. Göteborgs stad går in med
ungefär 37 procent av kostnaden. Att
vi kommit till just den procentsatsen
hänger samman med att vi skilt mellan
inrikes- och utrikestrafik, inberäknat
chartertrafiken. Vi har gått till väga
på precis samma sätt med andra kommuner
■— bara med den skillnaden att
vi varit hårdare mot norrlandskommunerna,
som fått betala 65 procent av anläggningskostnaderna.
Hade man inte
gått den vägen, skulle många av de
flygfält som nu är uppförda aldrig ha
kommit till. Men kommunalmännen
trängdes i dörrarna och uttalade sin
önskan om att få ett flygfält förlagt till
sin kommun, och då sade vi, att såsom
det ekonomiska läget är för luftfarten,
kan vi inte med statsmedel bygga ut,
utan vi måste ha en medverkan bl. a.
från kommunernas sida, för att tillgodose
det utomordentliga intresse, som näringslivet,
kommunerna och andra visade
för frågan. I t. ex. Örnsköldsvik
och Skellefteå har både industriföretag,
enskilda kommuner och landstinget varit
med om att täcka de 65 procent som
man har givit i ortsbidrag, men i Göteborg
gjorde vi alltså en omräkning på
grund av att där också förekommer utrikestrafik.
Vad fick vi nu för svar från stadskollegiet,
när vi sist skrev och frågade,
om de ville fortsätta att förhandla på
ungefär samma bas, som vi kommit
överens om när det gäller den nu pågående
banutbyggnaden? Stadskollegiet
förklarade i en skrivelse före jul, när vi
höll på med budgetarbetet och tänkte
ta med det här, att stadskollegiet saknade
intresse för något resonemang i
denna fråga! Jag tror att damerna och
herrarna bör inrikta sin missionerande
verksamhet mera åt hemmaopinionen
än åt riksdagsmännen.
Vi har alltså inte kunnat få några förhandlingar.
Personligen är jag av den
uppfattningen, att det är nödvändigt
att någonting sker. Jag blev därför oangenämt
överraskad, när göteborgarna
bytte fot och förklarade, att de inte
längre ville vara med om att resonera
om den gamla kostnadsfördelningen,
som vi hade tillämpat så sent som i fråga
om den banutbyggnad, som nu pågår.
Här är det inte fråga om någon prestige
ifrån kommunikationsdepartemen
-
106
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
tets sida. Yad vi strävar efter är att bibehålla
samma princip i fråga om kostnadsfördelningarna
som man haft under
den tid inrikesflyget vuxit upp,
alltså sedan 1957—1958. Jag måste säga
att det är otänkbart att just Göteborgs
stad skulle befrias från kostnadsandelen,
under det att vi i fråga om norrlandskommuner
och andra kommuner
pressat mer än dubbelt så hårt som tidigare
i fråga om Göteborg. Det är omöjligt
för kommunikationsministern och
för regeringen att handla på ett sätt när
det gäller en stor part som representerar
den rätta sidan av Sverige, för att
något »felöversätta» herr Dahls sätt att
beskriva Göteborg. Det går inte att handla
ena gången si och andra gången så.
Vad vi önskar är bara att göteborgarna
anmäler sitt intresse för att ta upp förhandlingar,
som jag inte betraktar som
avbrutna utan närmast som bordlagda.
Man behöver tydligen en liten stöt för
att förstå att det är nödvändigt att svara
departementet, att man är beredd att
komma upp och resonera. Jag tror att
vi skall kunna åstadkomma en överenskommelse,
om vi håller oss till de normer
som har gällt tidigare exempelvis
för Göteborg.
Herr DAHL (s):
Herr talman! Det är ingen från västkanten
som har sagt att kommunikationsministern
eller över huvud taget
någon som representerar statsmakterna
skulle handla än si och än så och
göra olika insatser i Norrland och på
Västkusten. Vi är medvetna om den
nesliga trafik som förekommit, när det
gällt att slåss om flygplatserna, då
kommunerna brukat köpslå och komma
med överbud för att få en flygplats.
Detta accepterar inte jag för
min del. Jag tycker det är ovärdigt att
det skall vara på detta sätt. Jag tycker
att det i allra högsta grad är en
statens angelägenhet att ge dem som
bor långt borta möjligheter att få del
av kulturen och snabbt komma in till
centra.
Det är emellertid en skillnad, kommunikationsministern,
mellan Göteborg
och Örnsköldsvik. År 1942 skrev kronan
under ett avtal med Göteborgs
stad. Göteborg hade inte bett att få
lämna över Torslanda, utan det var staten
som ansåg att staten och inte Göteborgs
stad skulle ha hand om Torslanda
flygfält med hänsyn till den utveckling
som pågick. I det läget gjorde
man ett avtal, där kronan förband
sig att vidta alla de åtgärder som kunde
komma att behövas för att utveckla
Torslanda till en ordentlig flygplats.
Något sådant avtal fanns inte med
Örnsköldsvik eller någon av de andra
orter i Norrland som det här är fråga
om. Man får väl ha förståelse för att
göteborgarna har blivit litet halsstarriga
och motsträviga. Skriver kronan
under ett avtal, där det klart sägs ifrån
vad som åläggs vederbörande — det
står i den paragraf jag läste upp —- då
fordrar göteborgarna att kronan skall
iaktta fair play och följa avtalets bestämmelser.
Att det sedan har kommit
in någonting nytt på sistone, nämligen
att kommunerna lagt sin tribut i den
gemensamma skålen, är en annan sak.
Så var det inte 1942.
Jag tror också att göteborgarna har
varit litet halsstarriga när det gällt att
underhandla i den här frågan, men
jag är övertygad om att göteborgarna
i anledning av att frågan aktualiserats
genom denna diskussion, som jag är
glad över, kommer att under de dagar
som ligger framför oss vända sig till
kommunikationsdepartementet. Jag tror
också att man därvid skall kunna komma
överens om att göra Torslanda till
er. verklig flygplats. I dag är Torslanda
ingen flygplats, utan — som fru
Segerstedt Wiberg sade — en gammal
bondstation, som är ovärdig Sveriges
land i flygets tidsålder. Folk kan där
inte få komma in i hallarna utan får
sitta en timme i flygplanet och vänta
på sin tur att få tulla, för att inte tala
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
107
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
om att det inte alls går att få en kopp
kaffe när passagerartrafiken rusar på
som den gör.
Kommunikationsministern får alltså
inte tänka att västkustborna hittar
på några upptåg eller försöker spela
med falska kort. Det gör inte göteborgarna
eller vi andra som skrivit under
motionen, utan vi vill bara att här
skall ske någonting. Det fordras helt
enkelt att Sveriges andra stad får en
flygplats som står i klass med vad andra
länder, som lever på en helt annan
standard, har kunnat åstadkomma. Om
Göteborg och kronan samarbetar utan
att tänka på prestigen och försöker arbeta
för det gemensamma bästa, tror
jag att man skall kunna åstadkomma
det resultat som motionen syftar till,
d. v. s. en ordentlig flygplats i Torslanda.
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! När jag gick upp i talarstolen
hörde jag någon viska, att här
föreligger en medborgerlig samling. I
vart fall är det en västsvensk samling.
När så många, representerande Västkusten,
redan har yttrat sig, känner jag
mig självfallet en smula generad för
att också jag yttrar mig i frågan, men
kommunikationsministerns inlägg beträffande
Göteborgs stadskollegiums
handlande provocerade mig att till slut
ändå begära ordet.
Mitt anförande vill jag emellertid i
någon mån anknyta till vad herr Risberg
sade i ett tidigare anförande, att
det tydligen har gått prestige från såväl
statsmakternas som Göteborgs stads
sida i den här frågan. Till det vill jag
ha sagt, att det är möjligt att det har
gått prestige i denna i och för sig lilla
fråga om uppförande av en byggnad,
anordnande av avlopp och anläggande
av parkeringsplatser och annat. Med
den erfarenhet jag har av detta ärendes
handläggande under de år som har
gått vill jag emellertid med bestämdhet
hävda, alt några prestigeskäl inte
har inverkat på Göteborgs stads ställningstagande.
Alldeles nyss har kommunikationsministern
från talarstolen
hävdat, att några prestigesynpunkter
icke heller har påverkat statsmakterna.
Sålunda skulle allt vara gott och väl,
och man kunde övergå till att behandla
själva sakfrågan utan anmärkningar
av detta slag.
Kommunikationsministern redogjorde
för hur Göteborgs stadskollegium
enligt hans uppfattning handlat i denna
fråga och för de initiativ som statsmakterna
tagit. Statsrådets uttalanden
var enligt min mening ganska fräna
med hänsyn tagen till vad som faktiskt
har förekommit. Självfallet är det inte
möjligt för mig att ens antyda dessa
förhandlingars gång, ty det skulle strida
mot den sekretess som man alltid
måste ålägga sig beträffande sådana
förhandlingsfrågor, men jag kan ändå
få säga att under de fyra år som ärendet
bollats fram och tillbaka mellan
statsmakterna och Göteborgs stadskollegium
har jag varit ledamot av Göteborgs
stadskollegium, som kommunikationsministern
nu anklagar. Jag vet
alltså litet om hur psalmerna gått och
skulle kunna berätta en del från denna
talarstol. Jag avstår emellertid därifrån,
eftersom jag anser att det viktiga
nu inte är att tjata om den snö som föll
i fjol utan att försöka lösa de akuta
frågor som motionen avhandlar och
som vi nu debatterar.
Beträffande den prestige, som det
talats om så mycket under denna debatt,
vill jag göra ett påpekande, som
kanske inte främst gäller det avtal som
föreligger mellan staten och Göteborgs
stad utan de överenskommelser som
sedermera bär träffats beträffande utbyggnaden
av själva flygplatsen och
till vilka statsrådet hänvisade. Det
gäller banutbyggnaden, där Göteborgs
stad efter åtskilliga förhandlingar har
gått med på att betala omkring 50 procent
— inte 37 procent som statsrådet,
visserligen formellt riktigt, angav —
av de 7 miljoner kronor det här är frå
-
108
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
ga om. Till dessa 37 procent kommer
de kostnader som Göteborgs stad fått
vidkännas för markupplåtelser. Den
totala kostnaden för Göteborgs stad
blir därmed omkring 50 procent. Med
detta konstaterande anklagar jag ingalunda
statsrådet för att ha lämnat en
felaktig uppgift när han talar om 37
procent, ty till de 37 procenten måste
alltså läggas dessa andra kostnader, som
inte ingår i själva avtalet.
Statsrådet må ursäkta mig att jag,
som under fyra år retat mig på hur
skyttlarna gått i detta ärende, nu reagerar,
då jag hör klander riktas mot
Göteborgs stadskollegium för en tendens
till oginhet i denna fråga. Statsrådet
säger att Göteborgs stad inte ger
mer till banutbyggnaden på Torslanda
än vad andra kommuner ger för sina
flygplatser. Det finns t. o. m. kommuner
som ger mer för sina flygplatser, sade
statsrådet. Jag hävdar dock, herr statsråd,
att det är mycket då Göteborgs stad
betalar 50 procent totalt av kostnaden
för utbyggnaden av en flygplats, som
inte främst kan sägas vara en flygplats
för Göteborg utan en internationell
flygplats. Torslanda är naturligtvis
dessutom i hög grad en flygplats som
skall tillgodose hela den västsvenska
flygtrafikens intressen. Man kan väl
inte bedöma bidragsprocenten på samma
sätt när det gäller en flygplats som
nästan helt och hållet är ett lokalt intresse
som då det är fråga om en flygplats
av den karaktär som Torslanda
rimligtvis borde ha.
Jag kan heller inte inse att det från
Göteborgs sida funnits någon prestige
i denna fråga. Göteborg har snarare
visat stort tillmötesgående. Jag tar ad
notam statsrådets förklaring att det inte
heller föreligger någon prestige från
statsmakternas sida. Då kan vi alltså
låta detta vara detta och gå över till att
försöka få den aktuella frågan löst.
Statsrådet säger att vi från Västsverige
och Göteborg bör hålla dem
varma i Göteborgs stadskollegium och
ge dem ytterligare en stöt, som han ut
-
tryckte sig. De bör, sade statsrådet,
komma upp till oss i Stockholm och
resonera om finansieringen och lösningen
av den aktuella frågan. Jag viil
bara säga att många sådana stötar har
getts under de år som gått. Vi kan naturligtvis
ge ytterligare en sådan stöt.
Jag kan också medverka därtill. Det
skulle dock vara väldigt roligt, om det
också blev en motprestation, t. ex. enligt
det avtal mellan Göteborgs stad
och statsmakterna som faktiskt existerar.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag känner herr Dahl
från vår gemensamma seminarietid, och
jag vet att på hans palett bara finns två
färger: vitt och svart. I dag använde han
uteslutande den svarta färgen. Därför
blev också flygpaviljongen på Torslanda
sådan att göteborgarna säkerligen
inte känner igen den.
Man talar här om prestige. Herr
Adolfsson säger nu att för Göteborgs del
finns det ingen prestige i denna fråga.
Ja, det var ju bra. Nu skall vi övergå
till sakfrågorna, fortsätter herr Adolfsson.
Ja, vi kan börja i morgon. Det är
dock inte möjligt för oss i kommunikationsdepartementet
att behandla sakfrågorna
på det sättet att statssekreteraren
skulle sitta på ena sidan av bordet och
jag på den andra, och så skulle vi börja
förhandla om detta. Vi måste ju ändå
utanför departementets dörrar söka den
part, som kan sägas ha ett intresse för
att någonting händer på Torslanda,
nämligen representanter från Göteborgs
stad.
Herr Adolfsson säger att han har deltagit
i stadskollegiet vid behandlingen
av denna fråga. Det är möjligt, men
tydligen skedde det en aning förstrött.
Han säger vidare att Göteborgs stad har
betalat 50 procent av kostnaderna. Det
är riktigt när det gäller inrikestrafiken,
men när det gäller utrikestrafiken rör
det sig om 25 procent. Lägger man samman
dessa procentsatser och dividerar
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
109
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
med två, får man ett medeltal på 37,5
procent. Vid alla andra överläggningar
som har förts har såsom villkor uppställts
att ortsintressenterna dessutom
skulle ställa mark till förfogande, och
det gjorde också Göteborg, när vi förra
gången förhandlade om den nu pågående
banutbyggnaden. Varför var vi angelägna
om att åstadkomma den utbyggnaden?
Jo, därför att SAS inte kunde
landa med caravellen i Göteborg, om
det var besvärlig vind och man hade
full last. Om det gällde frakt från SKF
till England eller frakt från England till
Sverige, så var banan inte tillräckligt
lång. För att möjliggöra för SAS att få
flygturerna Stockholm—Torslanda ekonomiskt
bärande tog vi upp förhandlingar
med Göteborg om att förlänga banan
och därigenom ge SAS möjlighet att utnyttja
kabinfaktorn helt och hållet. Det
är det som nu har skett. Dessa förhandlingar
kom inte till stånd så där utan
vidare. Vi fick göra åtskilliga påtryckningar,
men vi kom så småningom fram
till det resultat som jag här har redovisat
och som herr Adolfsson nu förklarar
att han varit medveten om. Nu gäller
det att åstadkomma en andra utbyggnad
av paviljongen eller en nybyggnad.
Jag har varit på Torslanda åtskilliga
gånger då det har varit trångt, och jag
har sagt till den tjänstgörande personalen
och till andra som jag har träffat
att här måste någonting göras, men det
måste ske i samarbete mellan Göteborg
och kommunikationsdepartementet. Innan
vi skrev till stadskollegiet hade vi
talat med representanter för Göteborgs
stad, som var uppe i annat sammanhang,
och då de lät förstå att de var
intresserade, bad vi att de skulle ge
oss ett papper på att förhandlingar kunde
komma i gång; vi var beredda att
sätta ut tid för ett sammanträffande
mitt under det pågående budgetarbetet.
Då fick vi detta brev från stadskollegiet
— jag beklagar att jag inte har det med
mig — undertecknat av dess ordförande,
diir det alltså sägs att Göteborgs stad
inte har något intresse av förhandling
-
ar om denna sak. Därmed försatt vi
möjligheten att få till stånd förhandlingar.
Det hade inte hjälpt om vi hade
trängt på ytterligare i Göteborg, tv möjligheterna
att hålla en finansberedning
var försuttna. Därför måste vi lägga frågan
åt sidan. Jag hoppas emellertid nu
att efter denna intressanta debatt göteborgarna
på hemmaplan också skall
komma underfund med att vi gemensamt
bör göra någonting i denna fråga.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag tror knappast man
skall säga att göteborgarna inte varit
intresserade — Göteborg har bl. a. visat
sitt intresse genom att bevilja anslag
för generalplanen. Detta anslag har,
som kommunikationsministern vet, inte
utnyttjats.
Men när vi motionerat i ärendet har
vi inte åberopat den andra parten utan
byggt vår motion på luftfartsstyrelsens
förslag. Det är ju denna styrelse, icke
de halsstarriga göteborgarna, som begärt
att ett anslag på 850 000 kronor
skall lämnas, och det förslaget har tagits
upp i motionen från västsvenskt
håll.
Sedan tyckte kommunikationsministern
att vi talade för mycket om dimma
och att detta tydde på att Torslanda
blivit felplacerat. Det är nu så att hur
vi än lägger flygplatser nere på västkusten
kan vi inte undgå dimman, men
vad vi vill med tanke på hela Västsverige
och vårt lands anseende är att
de människor som kommer utifrån skall
bli mottagna på ett sätt som skapar
ett gynnsammare intryck än när man
ber dem sitta kvar i planen därför att
det inte ens finns ståplatser på Torslanda.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag kan säga att vi därvidlag
har precis samma intresse. Men
försök alt komma ur vagnen!
no
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om anslag till byggnadsarbeten på Torslanda flygplats
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Efter den här debatten
vet jag egentligen inte om det är jag
som skall företräda utskottet!
Herr Risberg har ju talat om att detta
är en fråga för socialdepartementet -—
i så fall är det tredje avdelningens ordförande,
eller någon annan representant
för den, som skulle föra utskottets
talan. Herr Dahl har vänt sig till ecklesiastikministern
och velat att denne
skulle ingripa — i så fall borde andra
avdelningens ärade ordförande stå här;
han är ju norrlänning, så det skulle kanske
passa rätt bra att han förde talan
i sammanhanget.
Herr Risberg vill bjuda kommunikationsministern
på kaffe, och det skall
intas sittande, men fru Segerstedt Wiberg
är inte lika generös —- kaffe skall
statsrådet få men han skall stå och
dricka det. Herr Dahl säger i sin tur
att det går minsann inte att dricka något
kaffe på den här bondstationen —
han vill nästan göra det till en jordbruksfråga!
Herr
Risberg kan ju vara ursäktad —
han har inte framställt sig själv som så
särskilt vederhäftig; jag vet inte om
herr Dahl har yttrat sig i samma riktning.
Jag vill emellertid säga att det här
inte bara gäller 850 000 kronor -— det
är väl ingen som inte tror att ett bifall
till motionen måste leda till ytterligare
konsekvenser. Den saken behöver jag
säkert inte utveckla ytterligare —- alla
vet det redan.
Nu har inte utskottet farit så illa i
debatten — man har ju egentligen inte
vänt sig mot utskottets skrivning även
om man yrkat bifall till motionen -—
men jag vill säga att vi inom utskottet
har ansett att vi inte skulle ta ställning
till denna fråga förrän man blivit klar
med förhandlingarna mellan kommunkationsdepartementet
och Göteborgs
stad. Jag tror att det är den enda riktiga
inställningen.
Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
denna punkt hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig finna
denna proposition var med övervägande
ja besvarad.
Herr Dahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Dahl begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 82;
Nej — 28.
Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 6—It
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 24 mars 1965 em
Punkten 15
Om inställande tills vidare av ytterligare
åtgärder för genomförande av högertrafik
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till anskaffning av högertrafikbussar
för budgetåret 1965/66
anvisa ett investeringsanslag av
25 000 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Johansson
i Dockered m. fl. väckt motion (II: 536),
vari hemställts, att riksdagen måtte föranstalta
om i motionen avsedd utredning
samt, i avbidan på resultatet härav,
besluta om inställande av ytterligare
åtgärder för högertrafikens genomförande
tills vidare.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att motionen II: 536 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
II. att riksdagen måtte till Lån till anskaffning
av högertrafikbussar för budgetåret
1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Under rubriken »Lån
till anskaffning av högertrafikbussar»
har också motionen nr 536 i andra kammaren
kommit att bli behandlad. Jag
skall med anledning härav be att få anföra
några synpunkter.
I motionen sägs att någon vetenskaplig
utredning angående vänstertrafiken
kontra högertrafiken ur trafiksäkerhetssynpunkt
inte har genomförts. Man hävdar
i motionen att det finns en naturlig
benägenhet att vika åt vänster, vilket
framgår bl a. av sättet att ta i hand
och stiga på en cykel. Man menar att i
kritiska situationer kan detta knappast
övervinnas ens genom långvarig inlärning.
De olika ländernas trafikstatistik
visar, hävdar man i motionen, att de
länder som har vänstertrafik har väsentligt
lägre antal olyckor, bl. a. med
Nr 13 in
dödlig utgång, än de länder som bär
högertrafik.
Jag vill, herr talman, inte ta upp någon
stor trafikdiskussion i detta sammanhang,
men med anledning av motionen
ber jag att få hemställa att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att i motionen 11:536 avsedd
utredning verkställes och att i avbidan
på resultatet härav beslut fattas om inställande
av ytterligare åtgärder för
högertrafikens genomförande tills vidare.
Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
I fråga om mom. I, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock, av herr Svanström, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att i motionen 11:536 avsedd utredning
måtte verkställas och att, i avbidan
på resultatet härav, beslut måtte
fattas om inställande av ytterligare åtgärder
för högertrafikens genomförande
tills vidare.
Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.
Punkterna 16 och 17
Vad utskottet hemställt bifölls.
119 Nr 13 Onsdagen den 24 mars 196o em.
Ang. beskattningen av invalidbil i visst fall — Om sänkt valbarhetsålder för
nämndeman
Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av kronan
tillhörig egendom, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Ang. beskattningen av invalidbil
i visst fall
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckt
motion angående befrielse från skatteplikt
för automobil, som äges av höggradigt
vanför person.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Dahléns i kammarens protokoll
för den 9 mars intagna fråga angående
beskattningen av invalidbil i
visst fall, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Dahlén har frågat
mig om jag är beredd att undersöka
möjligheterna att medge befrielse från
skatt för »invalidbil» även i fall där
den invalidiserade ej själv kan köra fordonet.
Bevillningsutskottet har förordat utredning
av frågan. Det är min avsikt
att effektuera den begärda utredningen
och undersöka de praktiska möjligheterna
till den åsyftade skattebefrielsen.
Herr DAHLÉN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Jag vill tilllägga
att först sedan jag framställt min
fråga har jag observerat att det har
väckts en motion i samma ärende. Hade
jag vetat det tidigare, skulle jag inte ha
frågat. Jag har nämligen den uppfattningen
att när en fråga är aktualiserad
i riksdagen, skall man i princip inte
aktualisera den på annat sätt. När nu
motionen har behandlats i bevillningsutskottet
och tillstyrkts av detta och
finansministern har lovat att så snart
som möjligt undersöka möjligheterna
att få en rättelse till stånd på den här
punkten, så har jag enbart att vara tacksam.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.
Om sänkt valbarhetsålder för nämndeman
Föredrogs
ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om sänkt valbarhetsålder för
nämndeman.
Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 51 i första
kammaren av herrar Bengt Gustavsson
och Lars Larsson samt nr 61 i andra
kammaren av herr Carlsson i Tyresö
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av 4 kap.
6 § i rättegångsbalken, att nämndemans
valbarhetsålder inträdde efter
fyllda 21 år.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:51 och II:
61, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):
Herr talman! I motionen föreslås att
nämndemans valbarhetsålder sänks till
21 år. Utskottet hänvisar till en utredning.
Eftersom en utredning på denna
punkt rimligen inte kan komma till annat
resultat än att fyllda 21 år räcker
för nämndemans behörighet om kompetens
i övrigt föreligger, ger jag mig till
tåls och avvaktar med tillförsikt domstolskommitténs
förslag.
Det är inte länge sedan det betraktades
som anmärkningsvärt när en yng
-
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
113
re dam valdes till nämndeman. En dagsverspoet
skaldade ungefär så här:
Förr till titlarna stora
man räkna’ i fåfängans älv
att få kallas för nämndemansmora;
nu blir man nämndeman själv.
Jag hoppas att det inte skall dröja
länge innan en och annan ungdom får
ta nämndemans plats, inte för titelns
utan för rätt och rimlighets skull.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om en förenklad aktiebolagslagstiftning
för mindre företag; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående kompetensfördelningen
mellan administrativa domstolar och
förvaltningsmyndigheter.
Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner om juridiska
garantier för utfästelser enligt lagen
om allmän försäkring, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner om utredning av frågan om
sänkt pensionsålder m. m.
Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft nio inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna nr 318
i första kammaren av herr Carlsson,
8 Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 13
Om sänkt pensionsålder, m. m.
Eric, m. fl. och nr 385 i andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
om sänkt pensionsålder;
2) de likalydande motionerna nr
508 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, m. fl. och nr 613 i andra
kammaren av fröken Elmén m. fl., om
rätt till förtidspension till äldre frånskilda
kvinnor;
3) de likalydande motionerna nr
526 i första kammaren av herrar Skärman
och Ernulf samt nr 627 i andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., angående kompensation
vid uppskov med ålderspension inom
den allmänna försäkringen m. m.;
4) de likalydande motionerna nr 610
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 285 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., om viss
ändring av reglerna om förtida uttag
av folkpension m. m.; ävensom
5) motionen nr 640 i andra kammaren
av herr Westberg, om utredning av
frågan om sänkt pensionsålder.
Motionen under 4 hade, såvitt avsåge
förbättrad ställning för folkpensionärerna
inom sjukförsäkringen, behandlats
av utskottet i annat sammanhang.
I motionerna I: 318 och II: 385 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om parlamentarisk
utredning av frågan om
sänkt folkpensionsålder.
I motionerna I: 526 och II: 627 hade
föreslagits att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om ökad kompensation
vid uppskov med ålderspension
efter 67 års ålder i allmän försäkring
ävensom utsträckning av kompensationen
utöver 70 års ålder samt frågan
om en lindrigare bedömning vid särskilt
tunga yrken av vilkoren för förtidspension
i allmän försäkring.
I motionerna I: 610 och 11: 285 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
114
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning rörande i dessa motioner
förordade ändringar i lag om förtida
uttag av folkpension och att förslag
till sådana lagändringar måtte föreläggas
1966 års riksdag.
I motionen 11:640 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt utredningskommitté
med uppgift att utreda
frågan om sänkt pensionsålder.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. 1) att följande motioner, nämligen
dels motionerna I: 318 och II: 385,
dels motionen II: 640, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,
2) att motionerna 1:610 och 11:285,
såvitt de anginge folkpensionsförmåner
vid förtida uttag av folkpension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
B.
att motionerna 1:526 och 11:627,
såvitt de avsåge förtidspension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C.
att motionerna 1:508 och 11:613
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
D. att motionerna 1:526 och 11:627,
såvitt de avsåge uppskjutet uttag, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits vid utskottets
hemställan under A (avseende
sänkt pensionsålder)
I. av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen dels motionerna
I: 318 och II: 385, dels motionen
11:640, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om en sänkt
pensionsålder måtte utredas av en parlamentariskt
sammansatt utredning,
2) att motionerna 1:610 och 11:285,
såvitt de anginge folkpensionsförmåner
vid förtida uttag av folkpension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
vid
utskottets hemställan under B
(avseende förtidspension vid tunga yrken)
II.
av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Edström, Thorsten Larsson, Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta och Jonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:526 och
11:627, såvitt de avsåge förtidspension,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om lindrigare
villkor för förtidspension för
försäkrade med särskilt tunga eller
slitsamma yrken;
vid utskottets hemställan under C
(avseende förtidspension till äldre
frånskild kvinna)
III. av fru Hamrin-Thorell, som dock
ej antytt sin mening;
vid utskottets hemställan under D
(avseende kompensation vid uppskjutet
uttag)
IV. av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Edström, Rimmerfors och Jonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 526 och II: 627, såvitt de avsåge
uppskjutet pensionsuttag, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om ökad kompensation
vid uppskov med uttag av
ålderspension efter 67 års ålder ävensom
utsträckning av kompensationen
utöver 70 års ålder; ävensom
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
115
V. av herr Thorslen Larsson och
herr Gustavsson i Alvesta, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Detta andra lagutskottets
utlåtande nr 24 är föranlett av en
rad motioner, dels angående sänkt pensionsålder,
dels om delreformer på detta
område. De motioner som här förekommer
ger anledning till reflexionen
att allt inte är välbeställt i vårt land på
detta område. En rad angelägna reformer
måste vidtagas för att vi skall kunna
ge den sociala trygghet som vi önskar.
En av de mest angelägna reformerna
avser en sänkning av pensionsåldern,
vilket begärs bl. a. i motionerna nr 318
i denna kammare och nr 385 i andra
kammaren, båda motionerna från centerpartiet.
Såsom huvudmotionär skulle
jag vilja anföra de synpunkter som ha
varit vägledande för mig i dessa angelägenheter.
Vi lever i ett samhälle under en omdaning,
som väl knappast någon generation
har varit med om tidigare. En lång
och lågt betald arbetsdag har ersatts av
reglerad arbetstid och bättre löner. Fortfarande
finns väl dock områden kvar,
där mycket återstår att göra. Jag tänker
dels på vissa yrkesområden, som är
utpräglade låglöneområden, dels på ålderspensionärerna
inom folkpensioneringens
ram, vilka ännu femtio år efter
folkpensioneringens införande har 67 år
såsom pensionsålder. Jag skall gärna och
villigt erkänna att det har skett stora
förändringar i fråga om folkpensionens
storlek, men åldersgränsen står kvar.
För oss inom centerpartiet är det väsentligt
att de förbättringar som har skett
kommer att ske även framöver.
Att ha upplevat det gamla samhället,
1910- och 1920-!alets fattig-Sverige och
1930-talets svåra år, då arbete ej fanns
att få för många människor, medan
andra människor trots övermänskliga
arbetsinsatser fick gå ifrån allt de ägde,
är upplevelser och minnen som man ej
Om sänkt pensionsålder, m. in.
glömmer. För mig är bilden av den gamla
goda tiden minnet av fattig-Sverige
såsom en hård och bitter tid, då den tidens
makthavare varken tänkte på vardagsmänniskorna
eller på att det skulle
löna sig att arbeta.
Varför stanna inför dessa frågor nu?
Jo, för att frågan om en sänkt pensionsålder
närmast berör de människor som
under 1920-talet gick ut i arbetslivet
och som nu som någon sagt »nalkas
aftonen på sin arbetsdag».
Frågan om en sänkt folkpensionsålder
är en fråga om hur vi vill ta ut vår
standardhöjning och vilka som främst
skall ha del av den. Standardhöjning
och ökade resurser — det är ett talesätt
som ofta förekommer i den politiska
debatten. Denna standardhöjning
har man tagit ut på olika sätt. ökade
löner har väl varit det som främst varit
med i bilden när det gäller standardstegringen.
En kortare arbetstid har
också haft en mycket stor betydelse.
48-timmarsveckan har ersatts med 45-timmarsveckan, och nu har vi en utredning
på gång om ytterligare förkortning
till 42, kanske 40 timmar när visaren
pekar fram emot 1970.
Semestern är ett annat område. Där
har tre dagars semester blivit fyra veckors
semester, och till den sociala sidan
i övrigt skall också läggas den
grundtrygghet som 1962 års socialbalk
innebär och som jag -— det vill jag gärna
upprepa — hälsade med stor tillfredsställelse.
Men det är givet att vi får sikta framåt
också. Vilka reformer är då angelägna
inför framtiden? En rad önskemål
anmäler sig också här. För mig ter sig
frågan om en sänkt pensionsålder som
en av de mest angelägna reformerna
jämsides med förbättringar i nu utgående
folkpensioner. Skälen därtill är
flera.
Hur ser vår arbetsmarknad ut i dag?
Det råder efterfrågan på arbetskraft,
men denna efterfrågan gäller den yngre
arbetskraften. Stat och kommun anställer
ej giirna den som är över 50 år
116
Nr 13
Onsdagen den 21 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
eller rättare sagt: anställer ogärna den
som är över 50 år. En kvinna som är
över 50 år och vill ha en ordinarie
tjänst, i varje fall i lägre lönegrad, har
mycket små möjligheter. Och är man
över 60 år, vilka möjligheter finns då
att få en ny anställning om så erfordras?
Det finns t. o. m. exempel på fackförbund
som ifrågasätter om den som
har nått 45 år över huvud taget skall få
komma in på ett nytt arbetsområde. Det
finns också en annan aspekt på denna
fråga. Dagens arbetsliv ställer stora
krav på människorna, och många som
blivit äldre frågar sig: Hur skall jag
orka hålla på fram till 67 år? De känner
efter dagens slut hur lederna domnar,
hur tröttheten ökar och hur krafterna
avtar. Denna känsla, denna fruktan
för morgondagen fram till 67 år är
inte alltid lätt att bära.
Det finns många exempel på att de
sista årens arbete medför sådana påfrestningar
på människorna att när pensionsåldern
kommer krafterna inte räcker
till för att få den behållning av pensioneringen
som man hoppats på. Den
psykiska påfrestningen blir heller inte
lättare om man blir hänvisad till diverse
arbeten under åren närmast de 67
med en känsla av att man nära nog är
överflödig.
Jag vill nämna ett par artiklar i Metallarbetaren
från ett företag i Mellansverige
under förra året, vilka gav en
bild av hur det kan se ut i arbetslivet.
De visar att min iakttagelse är riktig på
denna punkt.
Mot denna bakgrund av hur det är i
arbetslivet i dag måste en sänkning av
pensionsåldern betraktas som en av de
mest angelägna reformer vi har att förverkliga.
67 år som pensionsålder har
stått still sedan 1914. I raden av reformer
som företagits har grupp efter
grupp fått sina pensioner ordnade både
till tidpunkt och belopp. Det är i stort
sett endast »kroppsarbetarna», »blåblusarnas
och de valkiga nävarnas folk»,
det stora flertalet kvinnor m. fl. som
står kvar vid en pensionsålder om 67
år.
Andra lagutskottet skriver i sitt utlåtande
att med hänsyn till de stora åtaganden
man gjort i fråga om höjning
av pensionerna fram till 1968 har vi
knappast råd att sänka pensionsåldern
i dag. Vi har tidigare här i kammaren
diskuterat vad som skall ske efter år
1968, och vi har lärt oss att Kungl.
Maj:ts utredningskvarnar emellanåt mal
långsamt. Från den utgångspunkten är
det angeläget att en sådan här reform
inte bara skjuts undan. Jag har här tidigare
ställt frågan hur vi skall ta ut
standardhöjningen. Det kan ske genom
kortare arbetstid eller genom en lägre
pensionsålder. Det finns anledning att
välja och fråga sig: Skall vi sikta mot
en 40-timmarsvecka men bibehålla 67
år som pensionsålder eller välja ett annat
alternativ och säga att vi bibehåller
42-timmarsveckan tills vidare men
satsar på 65 år som en blivande pensionsålder.
Om vi tar hänsyn till de arbetsinsatser
som en människa gör under sin aktiva
tid visar denna avvägning att man
mycket väl kan välja 65 år som pensionsålder.
Det innebär också att man
underlättar tryggheten på ålderns dar
för de människor det här är fråga om.
Det finns en arbetstidsutredning som
arbetar i dag. Det skall komma en pensionsutredning.
Det finns anledning att
låta dessa båda utredningar — den som
finns och den som skall komma — utreda
dessa båda alternativ.
Ekonomiska, sociala, medicinska och
mänskliga skäl talar för att man gör
krafttag för en sänkt pensionsålder. Utskottet
hänvisar visserligen till att möjligheter
finns redan i dag för att göra
ett förtida uttag. Det är för ingen av
oss obekant, men låt mig då erinra om
den kraftiga reducering som sker av
utgående pensionsbelopp både i fråga
om folkpension och ATP för den som
gör förtida uttag. De nuvarande pensionerna
är inte högre än att de behövs
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
117
för dagens pensionärer i de grupper
varom här är fråga. Jag började, lierr
talman, med att säga något om hur vi
som upplevde 1920-talet och 1930-talet
ser på samhället, vilka minnen vi har
med oss. Den fråga vi nu diskuterar,
frågan om en sänkt pensionsålder, gäller
hur livets afton skall te sig för de
människor som då upplevde otryggheten
och fattigdomen. En sänkt pensionsålder
skulle för denna generation av
människor ge ökad mening åt livet,
ökade möjligheter att med hälsa och
krafter nalkas ålderdomen. En sänkt
pensionsålder skulle bli en värdig avslutning
på ett arbetsliv som började i
fattig-Sverige, en avslutning i välfärdsSverige,
där möjligheterna att göra pensionsåldern
både aktiv och meningsfylld
skulle öka. Visst kanske det är
en djärv satsning för många att sänka
folkpensionsåldern med ett par år. Men,
ärade kammarledamöter, rösterna fölen
sänkning av pensionsåldern kommer
att öka. Det är en angelägen reform, en
reform som måste komma, som måste
komma snart.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta.
I herr Eric Carlssons yttrande instämde
herrar Ferdinand Nilsson (ep),
Bengtsson (ep), Svanström (ep), Torsten
Andersson (ep) och Nils-Eric Gustafsson
(ep).
Herr ADOLFSSON (k):
Herr talman! Den kommunistiska
gruppen har vid många tillfällen här i
riksdagen fört fram frågan om en sänkning
av den generella pensionsåldern,
men i rationalitetens intresse — och
med hänsyn tagen till vad som redan
sagts från talarstolen och som jag i någon
mån kan instämma i — avstår jag
från att upprepa de argument som anförts
från vår sida, särskilt som tiden
är framskriden. .lag vill ändå göra det
Om sänkt pensionsålder, m. m.
påpekandet att det inte är i många av
de högutvecklade länderna som arbetstakten
i produktionslivet är så starkt
uppdriven som den är här och inte heller
den generella pensionsåldern så hög
som den är hos oss. Den starkare förslitning
som en högt uppdriven arbetstakt
medför borde ju motivera pensionering
vid en lägre ålder och inte vid
en högre, såsom förhållandet faktiskt är
i vårt land. Arbetsintensiteten skapar ju
eller borde väl skapa de ekonomiska
förutsättningarna för en lägre pensionsålder.
Såsom redan har påpekats från
talarstolen har vi sedan 1914 haft denna
höga pensionsålder, 67 år, utom för
vissa grupper som har en lägre pensionsålder,
däribland vi.
Vi i den kommunistiska riksdagsgruppen
vidhåller vår åsikt att en sänkning
av den generella pensionsåldern är angelägen,
men i den motion av oss som
delvis behandlas i detta utlåtande upprepas
inte ånyo detta yrkande, utan det
föreslås vissa dellösningar i avvaktan
på en mera genomgripande reform, som
måste komma och som vi hoppas skall
komma mycket snabbt.
Vår motion gäller de hårda reglerna
för förtida och uppskjutet pensionsuttag.
Utskottet säger att våra yrkanden
»får i sak anses innebära krav på sänkning
av pensionsåldern». Så sade utskottet,
om jag inte missminner mig,
också i fjol, när en likartad motion från
vår sida behandlades. Lika litet nu som
i fjol vill jag för min del förneka riktigheten
av vad utskottet här antyder. Det
kan nämligen inte förnekas att ett bifall
till dessa förslag skulle få verkningar
i riktning mot en sänkt pensionsålder.
Men eftersom så är fallet, måste
jag lämna utskottet åt sidan för att i
stället fråga reservanterna eller rättare
sagt undertecknarna av reservation I:
Vad är det för något som dessa ledamöter
har funnit oacceptabelt i vår motion?
Dessa reservanter säger att de
måste i huvudsak ta avstånd från de
tankegångar som ligger bakom vår motion.
Kanske man kan få en förklaring
118
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
till vad det är som befunnits så vederstyggligt
för dem?
Tankegångarna i vår motion är för
det första att pensionsåldern generellt
bör sänkas, men därvidlag har vi, såsom
jag tidigare nämnt inte något konkret
förslag i år. Det andra är att en
dellösning bör åstadkommas i avvaktan
på en mera samlande lösning. Det tredje
är att den som tar ut förtida pension
inte bör berövas rätten till hustrutilllägg,
barntillägg och kommunalt bostadstillägg
o. s. v. och inte få sin pension
reducerad även efter 67 års ålder.
Det är våra krav och tankegångar.
Finner verkligen reservanterna dessa
krav och tankegångar så orimliga att
de ovillkorligen måste skriva in det i
sin reservation? I så fall bör det erinras
om att i synnerhet folk med tunga
yrken -—• skogsarbetare, byggnadsarbetare,
gruvarbetare, transportarbetare
och andra — mycket intensivt längtar
efter en sådan uppmjukning av bestämmelserna
att de kunde ta pension litet
tidigare utan dessa allvarliga ekonomiska
återverkningar, delvis för återstoden
av livet. Den livsvariga efterräkningen
består ju i att nära 29 procent
av pensionen — eller pensionerna, eftersom
det också kan gälla ATP — förloras,
om förtida uttag sker från den
stund rätt härtill inträder. Därtill kommer
att pensionären intill 67 års ålder
berövas rätten till hustrutillägg och de
andra tillägg som jag nyss räknade upp.
För personer med förtida uttag som inte
har känt till dessa negativa saker i förväg
har överraskningarna blivit mycket
obehagliga. Detta är ytterligare en orsak
till att vi motionerat i ämnet.
Bestämmelsernas ogynnsamma verkningar
illustreras också av att så relativt
få begagnat sig av den rätt till förtida
eller uppskjutet uttag som successivt
uppkommit och uppkommer.
Detta mitt anförande, som jag nu tänker
avsluta, har icke ägnats enbart åt
frågan om utskottets yrkande om avslag
på vår motion, utan jag har också
funnit det nödvändigt att tala något
emot de reservanters yttranden, som jag
här förut nämnt och som icke ansett
sig kunna ansluta sig till tankegångarna
i vår motion.
Vi har alltså föreslagit en skyndsam
utredning om för pensionärerna förbättrade
regler vid förtida uttag. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till motionsparet I: 610 och 11:285. Av
detta följer, att vi inte kan ansluta oss
till yrkandet i punkten 2 i den med I
betecknade reservationen, men däremot
till yrkandet i punkten 1 i reservationen.
I konsekvens med vad jag nu anfört
och i linje med tankegångarna i vår
motion i detta änme ger vi också vår
anslutning till de med II och IV betecknade
reservationerna.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det biologiska åldrandet
har förändrats och ofta framskjutits
genom de ändrade levnadsförhållanden
i vår tid, som beror på de framsteg
vi haft inom teknik och vetenskap och
som innebär väsentligt bättre skydd
mot de människans besvärligheter som
föreligger i form av sjukdomar, dålig
hygien, dålig kost och dålig bostadsoch
arbetsmiljö, vilka saker främst är
livsförkortande.
Människorna får alltså genomsnittligt
fler levnadsår, men samtidigt har även
de individuella variationerna i den enskilda
människans åldrande blivit större.
Detta senare är mycket viktigt. Det
är även detta senare som praktiskt måste
accepteras. Om vi så gör, måste även
en rörligare pensionsålder accepteras
än den vi nu har, och det är detta som
motionerna I: 526 och II: 627 främst avser.
Det är dessa motioners innehåll som
jag här främst vill försvara och förklara
och som föranlett reservationerna
II och IV.
Den med II betecknade reservationen
avser förtidspension för försäkrade med
särskilt tunga yrken. Sedan länge har
man på olika håll insett nödvändigheten
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
119
av att arbetstagare inom vissa särskilt
tunga och slitsamma yrken i vissa fall
borde ha möjlighet att komma i åtnjutande
av oreducerad pension före 67 års
ålder. Utskottet förordar att frågan löses
utanför den allmänna pensioneringens
ram, lämpligast genom uppgörelser
avtalsvägen. Detta synes vara riktigt,
men det är nog inte en så framkomlig
väg, och lösningen kommer nog att ta
åtskillig tid. Under sådana förhållanden
synes ett praktiskt sätt att lösa denna
fråga vara att införa lindrigare regler
för erhållande av förtidspension för
försäkrade som har särskilt tunga eller
slitsamma yrken. Därigenom skulle möjlighet
ges att efter prövning av omständigheterna
i det enskilda fallet tilldela
arbetstagare i dessa yrken pension
vid lägre ålder. Detta är motiveringen
till att jag yrkar bifall till den med II
betecknade reservationen.
Den med IV betecknade reservationen
avser kompensation vid uppskov med
uttag av ålderspension efter 67 års ålder.
Den kompensation, som utgår till
försäkrad som väntar att ta ut pension
till efter 67 års ålder, utgör inte full ersättning
för det uppskjutna uttaget enligt
försäkringsmatematiska principer.
Det synes angeläget att på olika sätt
stimulera de människor, som så kan,
att fortsätta att arbeta efter 67 års ålder.
Ersättningen för det uppskjutna
pensionsuttaget borde bestämmas på ett
sådant sätt, att den önskade stimulationseffekten
uppnås. Med nuvarande
regler motsvarar ersättningen inte ens
den korrektionsfaktor, som uppnås med
försäkringsmatematiska beräkningar,
och än mindre innebär den någon överkompensation,
som alltså skulle innebära
stimulans. Därtill synes önskvärt
att försäkrade, som så vill, har tillfälle
att uppskjuta pensionsuttaget även efter
70 års ålder genom att den övre
gränsen för erhållande av kompensation
för uppskjuten pension kan ytterligare
något framskjutas. Just de stora
individuella variationerna i det mänskliga
åldrandet som mer och mer fram
-
Om sänkt pensionsålder, m. m.
träder med åren och som helt enkelt
står i samband med —- som jag nämnde
i början av mitt anförande -—• den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen
måste här beaktas.
Med hänsyn till vad jag nu anfört ber
jag att få yrka bifall till den med IV
betecknade reservationen.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Även i detta ärende är
de flesta förslagen gamla bekanta. Förslagen
om en allmän sänkning av pensionsåldern
och om en lägre pensionsålder
än den nuvarande för vissa grupper
— både för sådana med tungt och
hälsovådligt arbete och för äldre frånskilda
kvinnor — har varit uppe till
behandling tidigare.
Jag vill erinra om att 1958 års socialförsäkringskommitté
i sitt betänkande
konstaterade, att en generell pensionsålder
av 67 år eller en högre eller lägre
sådan ålder inte kunde förutsättas
vara en pensionsålder som passade alla.
Men samtidigt konstaterades att försök
att göra avvikelser som tillförsäkrade
vissa personer en lägre pensionsålder
och andra en högre icke kunde
lösas inom ramen för en allmän pensionering,
eftersom sådana avvikelser
måste förutsätta en individuell kontroll
av att sysselsättning inom branscher
med en lägre pensionsålder hade pågått
under så lång tid att en lägre pensionsålder
i och för sig kunde vara motiverad.
I den rörliga arbetsmarknad vi för
närvarande har flyttar man ju från och
till lättare och tyngre arbeten, och det
är ytterst få som genomgående har sysselsättning
inom ett sådant arbetsfält
som i och för sig kunde motivera en
lägre pensionsålder. Socialförsäkringskommittén
föreslog därför i sitt betänkande
att för de grupper där en lägre
pensionsålder var särskilt trängande
skulle man försöka lösa frågan genom
särskilda förhandlingar med motparten
på arbetsmarknaden. Härvidlag hade
120
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
naturligtvis socialförsäkringskommittén
som förebild att tjänstemännen både
inom det statliga området och på den
enskilda arbetsmarknaden hade förhandlat
sig till en pensionsålder som
genomgående var lägre än inom den allmänna
pensioneringen. För manliga
tjänstemän gäller i allmänhet en högsta
pensionsålder av 65 år, och för kvinnor
är pensionsåldern mycket ofta 60 år.
Detta gäller fortfarande, men kostnaderna
för den lägre pensionsåldern bärs
ju av de områden där det är aktuellt
att upprätthålla en sådan pensionsålder.
Det är ju inte bara sysselsättningens
art som i och för sig är anledning till
behovet av en lägre pensionsålder än
67 år. Inom många yrken är det helt
andra orsaker som gör att pensionsåldern
fastställts till en lägre ålder än
den generella 67-årsgränsen. Behovet
sammanhänger ofta med rent individuella
förhållanden. Alla människor åldras
inte lika snabbt. Många har sin arbetsförmåga
kvar vid högre ålder än
67 år, och detta har givit anledning till
bestämmelserna om viss kompensation
i form av högre pension åt dem som
väntar med att ta ut den allmänna pensionen
efter 67 års ålder.
Förslaget om en allmän sänkning av
den generella pensionsåldern från 67
till 65 år har vi behandlat vid flerfaldiga
tillfällen. Andra lagutskottet har
i sina utlåtanden över liknande motioner
tidigare konstaterat att så länge vi
inte har nått en fullständig uppbyggnad
av i första hand folkpensionen är
det inte realistiskt att tänka sig en generell
sänkning av denna ålder. En sådan
sänkning måste ju ge utslag i ökade
kostnader, vilket betyder att vi får sakta
av på takten i den allmänna förbättringen
av folkpensionsnivån.
För min del anser jag det inte vara
något starkt argument att 67-årsgränsen
har varit bestående sedan år 1914. Med
hänsyn till utvecklingen därefter på arbetsmarknaden
och till förändringarna
av människornas levnadsvillkor var den
pensionsåldern avsevärt mycket högre
1913 och 1914 än den är i dag. Arbetet
var då tyngre, arbetstiden var längre
och människorna hade inte samma levnadsstandard,
vare sig man ser till den
ekonomiska eller medicinska sidan, som
i dag. Därför var alldeles säkert 67-årsåldern
år 1914 en orimligt hög pensionsålder.
Det är den däremot inte för
flertalet människor i dag. Därmed är
inte sagt att pensionsåldern inte kan
vara för hög för många.
Man måste nog som sagt söka lösa
detta problem genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadsparterna själva,
ty det är inte möjligt att få en lösning
inom den allmänna pensioneringen. Vi
har dock försökt öppna vissa vägar för
att göra det möjligt för vederbörande
att ta ut pensionen tidigare, likväl tidigast
från och med 63-årsåldern. För att
kompensera den högre kostnaden för
en sådan lägre pensionsålder blir då
pensionen lägre. Det är riktigt, som här
har sagts, att om man tar ut pensionen
vid 63-årsåldern blir det i det närmaste
fråga om 29 procents sänkning, d. v. s.
en sänkning till 71 procent av pensionens
fulla belopp. Nu kan man ju variera
det förtida uttaget. Man kan vänta
med att ta ut pensionen till 65-årsåldern.
Då blir sänkningen något mindre
än 15 procent, men den nivån blir sedan
bestående under den återstående
livstiden, och under tiden fram till 67
års ålder kan den lägre pensionen inte
kompletteras med hustrutillägg, kommunalt
bostadstillägg eller liknande
förmåner. Dessa tilläggsförmåner kan
nämligen utgå först vid uppnådda 67
års ålder.
Nu säger herr Adolfsson att han
inte kan förstå varför reservanterna under
reservation nr I inte har kunnat
acceptera yrkandet i motionerna 1:610
och II: 285 eftersom de ju ändå accepterar
en viss minskning av pensionsnivån
att gälla intill 67-årsåldern. Det innebär
visserligen att de som har behov
av tillskott skall kunna få både hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg,
men i övrigt kan han inte förstå att det
Onsdagen (ten 24 mars 1965 em.
Nr 13
121
i och för sig skulle föreligga något hinder
att tillämpa en sådan ordning. Är
det någon som skulle avstå från att ta ut
pensionen vid den lägre åldern med sådana
bestämmelser? Vederbörande förlorar
ju ingenting på att ta ut den reducerade
pensionen under de fyra åren,
eftersom han vid 67-årsåldern skulle
vara berättigad till den fulla pensionen.
Intet hindrar att man fortsätter sitt arbete
och samtidigt lyfter pension, vilket
man bör hålla i minnet när man
talar om stimulans för att fortsätta arbetet
efter 67-årsåldern. Folkpensionen
utgår från 67-årsåldern oavsett om man
fortsätter med arbetet till en högre ålder,
och det gör också ATP-pensionen
i de allra flesta fall. Det finns alltså
i och för sig intet skäl att vänta med
att ta ut pensionen på grund av kompensationen
eller att avstå från att ta
ut den vid 63-årsåldern på grund av
den lägre pensionsnivån under tiden
fram till 67-årsåldern ty pensionen kan
utgå jämsides med annan inkomst som
mycket väl kan vara av anställning därest
man vid 67 års ålder får fulla förmåner.
Det är endast några få som har samordning
mellan arbetsinkomst och pension.
Detta gäller för statstjänstemännen
som, om de fortsätter i samma anställning,
får en samordning av lönen och
pensionen som i stort sett går ut på att
de inte kan efter pensionsåldern, oavsett
om den är 63, 65 eller 67 år, lyfta
mer än vad de tidigare haft i lön.
Samma bestämmelser gäller för riksdagsmännen
enligt det nya reglementet.
Man kan visserligen lyfta pensionen,
inte riksdagspension men ATPpension
och folkpension, från och med
67-årsåldern, men är man fortfarande
kvar i riksdagen och lyfter riksdagsarvode
så minskar riksdagsarvodet med
ett belopp motsvarande den utgående
ATP-pensionen. I sådana fall finns det
helt naturligt en stimulans att vänta
att ta ut pensionsförmånerna intill 70-årsåldcrn, ty om man gör det får man
ingen minskning av riksdagsarvodet.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
Motionärerna har varit medvetna om
detta när de föreslår rätt att ta ut pensionen,
en rätt som redan föreligger
men utan de konsekvenser som för närvarande
gäller. De har varit medvetna
om att det skulle kunna föranleda ett
allmänt utnyttjande av denna förmån,
ty de talar i alla fall i sin motivering
om nödvändigheten av att bevilja dessa
förmåner endast till dem som är i behov
därav.
Jag förmodar att reservanterna under
reservation I såväl som utskottet i övrigt
inte har velat införa något slag av
inkomst- eller behovsprövning för rätten
till förtida uttag. Det finns för närvarande
ingen sådan prövning, och vi
har inte ansett att det har anförts några
starkare motiv i motionerna för införandet
av en sådan. Detta har varit motivet
för utskottsmajoriteten, och eftersom
reservanterna i detta avseende har
samma hemställan så måste de ha varit
av samma mening som utskottsmajoriteten.
Herr Adolfsson nämnde också att för
de flesta som har ansökt om förtida uttag
av ålderspension har reduceringen
kommit som en överraskning. Den kan
dock inte ha kommit som en överraskning
efter det att ansökan bifallits eftersom
pensionsorganet, som i regel har
kontakterna genom de allmänna försäkringskassorna,
har skyldighet att
upplysa den som ansöker om förtida
uttag om de konsekvenser som följer
med ett sådant uttag. Det är därför möjligt
att vederbörande har blivit överraskad
när han fått del av dessa villkor,
men han kan inte ha gått miste om någonting
i samband med beviljandet av
ansökan, ty vid den tidpunkten måste
han ha varit medveten om konsekvenserna,
och har haft rätt att ta tillbaka
sin ansökan sedan han blivit upplyst
om reduceringen.
I stort sett har jag väl också genom
det jag anfört bemött yrkandet i reservation
nr IV, som ansluter sig till motionerna
1:526 och 11:627 beträffande
kompensationsgraden vid uppskjutet ut
-
122
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
tag av ålderspension, men också innefattar
yrkande att man skulle kunna
vänta med uttaget även efter det man
har fyllt 70 år i syfte att stimulera vederbörande
att kvarstanna i sitt arbete
så länge som möjligt.
Utskottet har inte den uppfattningen
att kompensationsgraden i och för sig
utgör någon stimulans. Det är riktigt
som herr Edström har anfört och som
motionerna har tagit fasta på, nämligen
att kompensationsgraden nog är i lägsta
laget, varför man följaktligen borde göra
en omräkning för att komma fram
till ett riktigt resultat. Utskottet tror
emellertid inte att detta har någon som
helst betydelse i detta avseende. Det
måste vara andra faktorer som medverkar
till uppskovet.
En av dessa orsaker har jag nämnt.
Uttaget kan uppskjutas när anställningsinkomsten
reduceras med det
man får ut i pension. Då finns det
ingen anledning att ta ut pensionen,
om man har möjlighet att uppskjuta
uttaget. Sedan kan man ha så stora
inkomster att den pension man erhåller
reduceras genom hög marginalbeskattning.
Då kan man också vänta
med att ta ut pensionen till dess man
lämnar anställningen, om det nu sker
vid 68, 69 eller 70 års ålder. Till 70 år
är det längsta man kan vänta, men
man gör det om man tycker att behållningen
av uttaget är så liten, att den
blir större om man väntar tills man
fyllt 70 år och får ut det högre pensionsbeloppet.
Om kompensationsgraden är 20 procent,
22 procent eller något högre, anser
utskottet inte spelar någon roll. Vi
kan mycket val hålla samma procentuella
beräkningsgrund som den vi har
vid förtida uttag. I sådant fall föreligger
förmodligen någon överkompensation,
men eftersom det då är fråga
om reducering av pensionerna, kan
man väl tolerera överkompensationen.
De som väntar med att ta ut pensionen
gör det därför att de har ett eget intresse
av att vänta. Många människor
gör säkert den reflexionen, att om reduceringen
är 7,2 procent om året vid
för tidigt uttag, är det riktigt att samma
procentuella tillägg erhålles om de
väntar med uttaget.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i samtliga de här
berörda punkterna.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Låt mig först säga till
herr Adolfsson att de problem som han
tog upp till behandling här har vi anledning
återkomma till när vi skall behandla
proposition nr 45. Låt mig vidare
säga att en sänkt pensionsålder,
så som vi här har föreslagit, skulle lösa
en rad av de problem som herr
Adolfsson tog upp till behandling.
För det stora kunnande som utskottets
ärade herr ordförande besitter
har jag den allra största respekt, jag
vill till och med säga aktning. Jag skulle
emellertid vilja göra ett par kommentarer
till herr Strands anförande.
Utskottets ärade herr ordförande säger
här att det borde finnas möjligheter
att via avtal mellan arbetsmarknadens
parter erhålla lägre pensionsålder än
67 år för grupper som behöver det.
Jag måste då fråga mig: Vilka möjligheter
har då alla de grupper, inte
minst på kvinnosidan, som står utanför
organisationernas avtalsprövning?
Jag kan inte tänka mig att det finns
andra möjligheter än ett beslut i vanlig
ordning i riksdagen på den punkten.
Vidare sades det att 67 år i dag inte
är detsamma som 67 år 1914. Jag skall
inte ta upp någon debatt på den punkten,
men jag tror att vi gör en för stor
affär av den ökade medellivslängden.
Till stor del beror den ökade medellivslängd
vi fått på att vi har en betydligt
lägre barnadödlighet än tidigare,
vilket självfallet påverkar statistiken
över medellivslängden.
Med den höga takt och de påfrestningar
dagens arbetsliv utsätter män
-
Onsdagen den 24 mars 19G5 em.
Nr 13
123
niskorna för, anser jag att kroppsarbetarna
har en mycket för hög pensionsålder.
Av vilken anledning har man för
övriga grupper — som i förhandlingar
fått sin pensionsålder reglerad till 60,
63 eller 65 år — inte diskuterat förhöjning
av pensionsåldern? Nog är det
anmärkningsvärt att det endast är
kroppsarbetarna som anses kunna
stoppa till 67 år och eventuellt längre,
innan de får sin pension.
Hur skall det bli efter 1968? Socialministern,
som jag nyss såg i kammaren,
har signalerat en utredning om
folkpensionens utseende efter 1968.
Jag har föreställt mig att det inte räcker
med att enbart diskutera storleken
av utgående folkpensioner i fortsättningen.
Pensionsåldern spelar också
en roll i det sammanhanget. I den
framtidsplanering man gör, om var vi
skall lägga standardhöjningarna i framtiden,
tror jag det är angeläget att ge
en sänkning av pensionsåldern prioritet
för de grupper som i dag får vänta
till 67 år på sin pension.
Det är också intressant att se hur
man inom vissa områden av arbetslivet
i dag på fullt allvar diskuterar att
enligt amerikanskt föredöme samla ledighet
för att få ett s. k. sabbatsår. Man
har provat det systemet på vissa håll,
och det diskuteras nu också i vårt land.
Jag har då frågat mig, om det inte
vore rimligt att människor som kommit
tidigt in i arbetslivet, som haft en
lång och tung arbetsdag och sammanlagt
en lång arbetstid kunde få tillgodoräkna
sig en samlad ledighet i form
av sänkt pensionsålder.
Vi fick under valdebatten i höstas
ibland höra att man satsar på »nya
djärva mål». När det gäller frågan om
eu sänkt pensionsålder vågar man
emellertid inte satsa på några förhoppningar
efter den angivna tidpunkten
år 1968. Det finns varken nya eller
djärva mål när man säger, att vi i varje
fall för folkpensionärernas vidkommande
skall vänta och se tills de uppnått
67 års ålder.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
Jag tror, herr talman, att det finns
anledning att från riksdagen ge en anvisning
till socialministern om att vi
måste få denna utredning om folkpensionens
framtida utseende ganska snart
och att vid den utredningen också
pensionsåldern måste tas med i bilden.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
I och för sig är det ganska naturligt,
herr Carlsson, att de som stått utanför
pensionsförsäkringen eller över huvud
taget saknat ålderstrygghet utöver den
som folkpensionen har givit, inte har
tagit upp frågan om en lägre pensionsålder.
De har varit tvingade att arbeta
så länge de över huvud taget orkat, eftersom
ingen kunde leva på folkpensionen,
som ju var ytterst liten ända
fram till 1948 och väl har varit otillräcklig
även efter den tiden. Statstjänare,
kommunalanställd och vissa — kanske
flertalet — tjänstemän på den enskilda
arbetsmarknaden har tidigare tagit
ställning till pensionsfrågorna och
i sina förhandlingar kommit ner till en
pensionsålder som har legat och fortfarande
ligger under folkpensionsåldern.
Vi har ännu inget utbyggt allmänt
pensionssystem. Jag tror att flertalet av
dem som nu omfattas av den allmänna
pensioneringen såvitt det avser tilläggspension
fortfarande har så små pensioner,
att de är glada om de orkar arbeta
intill dess de kan lyfta vad som i dag
motsvarar full pension — 4 000 kronor
i folkpension efter den 1 juli och 25
procent av full tilläggspension.
Fortfarande är pensionerna för låga
för att vi skall kunna diskutera en generell
sänkning av pensionsåldern under
den tid vi håller på att bygga upp
pensionssystemet. Vi ligger fortfarande
gott och väl 1 000 kronor under den
nivå för folkpensionen som vi strävar
efter och hoppas ha nått 1968 för att
därefter, om det är möjligt, fortsätta.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
124
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om sänkt pensionsålder, m. m.
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varjämte vid punkten
A propositioner komme att framställas
momentvis.
I fråga om punkten A mom. 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten A mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del.
Sedan kammarens ledamöter intagit
små platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 101;
Nej — 14.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten A mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1: 610 och II: 285,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten B, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
125
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 36.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.
Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de angående punkten D förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten D, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in, fl. vid utlåtandet avgivna, med IV
betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Om sänkt pensionsålder, m. m.
Ja — 87;
Nej — 25.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om dispens från lagen om arbetsförmedling
för skrivbyråernas serviceverksamhet;
nr
27, i anledning av väckta motioner
angående bostads sanitära utrustning;
nr 28, i anledning av väckt motion
angående kostnaderna för transport av
avliden från sjukhus till hemorten; samt
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ett förenklat förfarande vid utgivande
av ersättning för läkarvård och
tandläkarvård.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående införseln av dödade, i
Sverige fridlysta djur;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om fastighetsombud för dödsbon som
äger jordbruks- och skogsfastigheter;
samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående fridlysning av större rovdjur.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående de ensamståendes problem;
och
nr 11, i anledning av väckta motioner
om ökat samhällsstöd åt kvinnor i
abortsituation.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
126
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Om ett miljöpolitiskt handlingsprogram
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
585, av fru Olsson, och 11:701, av herr
Larsson i Borrby, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungi.
Maj:t anhålla, att ett miljöpolitiskt
handlingsprogram i enlighet med i motionerna
anförda riktlinjer måtte utarbetas
och att förslag, som därav föranleddes,
snarast måtte föreläggas riksdagen.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:585
och 11:701, i den mån de icke kunde
anses besvarade med vad i utlåtandet
anförts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, fru Olsson samt herrar
Rimås, Larsson i Borrby och Johansson
i Växjö, vilka ansett, att utskottet bort
på anförda skäl hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:585 och 11:701, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att ett
miljöpolitiskt handlingsprogram i enlighet
med i motionerna anförda riktlinjer
måtte utarbetas så snart ske kunde
och att förslag, som därav föranleddes,
skyndsamt måtte föreläggas riksdagen.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Jag är ganska övertygad
om att miljön inte är så särskilt välvillig
till några längre anföranden, och
jag tänker inte heller hålla något sådant.
Jag har ganska klart för mig att utskottets
skrivning innebär ett visst tillmötesgående
i fråga om de synpunkter
som motionärerna har anfört. Att det
ändå inte har kunnat bli ett enhälligt
utlåtande beror på att reservanterna i
högre grad än utskottet har velat tillmötesgå
motionärernas förslag.
Utskottets avslagsyrkande måste
emellertid, även med den mycket välvilliga
skrivningen, betraktas som mindre
tillfredsställande. Det skulle finnas
anledning att gå djupare in på hela det
frågekomplex, som här behandlas, men
med vetskap om att dessa motioner är
gamla bekanta, som tidigare behandlats
av riksdagen — även om debatterna
inte varit så omfattande i denna kammare
— tänker jag som sagt inte gå in
på någon mera utförlig sakbehandling.
Jag vill nöja mig med att hänvisa till
de synpunkter som motionen innehåller
beträffande det allvarliga i den fråga
som gäller en anpassning till det nya
som rör sig i tiden. Att man skulle vinna
mycket på att upprätta ett formellt
miljöpolitiskt handlingsprogram torde
vara uppenbart för dem som närmare
satt sig in i frågan.
Den hänvisning som utskottsmajoriteten
gör till diverse åtgärder, som vidtagits,
är i och för sig tillfredsställande
men täcker inte helt motionärernas och
reservanternas önskemål.
Utan att närmare gå in på de synpunkter
som framförts i motionerna
och reservationen ber jag att med hänvisning
till motiveringarna i motionerna
och reservationen få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Jag skall fatta mig om
möjligt ännu kortare än talesmannen
för reservationen.
Riksdagen har behandlat och diskuterat
denna motion -— som varje år återkommer
i praktiskt taget oförändrat
skick — 1962, 1963 och 1964 och funnit
att motionen icke bör bifallas. Remissinstanserna
har också uttryckt sin
synnerliga tveksamhet om det är lämpligt
att upprätta ett miljöpolitiskt program
av den enorma omfattning som
motionärerna tänker sig.
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Nr 13
127
Interpellation om ökat antal fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga, m. m.
Vi har vid årets utskottsbehandling
icke blivit mer övertygade än tidigare,
och därför ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckta motioner om inrättande
av en särskild sjöpolisorganisation,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Herr KAIJSER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som behandlas i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 75, angående
vissa frågor rörande vård och
undervisning av rörelsehindrade barn
m. m., och nr 76, med förslag till lag
om elevhem för vissa rörelsehindrade
barn in. fl., hemställer jag att motionstiden
i anledning av nämnda propositioner
utsträckes till det sammanträde
som infaller näst efter 15 dagar från
det propositionerna kom kammaren
till handa.
Denna hemställan bifölls.
Interpellation om ökat antal fria resor
till hemorten för vissa värnpliktiga,
m. m.
Ordet lämnades på begäran till herr
DAHLBERG (s), som yttrade:
Herr talman! Utflyttningen från övre
Norrland har medfört att försvaret inte
längre kan fylla de fredsförband som
finns inom VI milo med värnpliktiga
från Norr- och Västerbotten. Ett drygt
1 000-tal värnpliktiga huvudsakligen
från mellersta Sverige får årligen fullgöra
sin första tjänstgöring vid förband
i Boden, Luleå, Kiruna och Umeå. Detta
förhållande medför att de värnpliktiga
på grund av höga kostnader och långa
reseavstånd inte kan utnyttja sin fritid
i form av hemresor. Under sommarhalvåret
har de värnpliktiga fria lördagar,
som de i stor utsträckning måste
tillbringa på garnisonsorten.
De personalvårdande myndigheterna
vid förbanden söker efter bästa förmåga
ordna en meningsfull fritidssysselsättning
för de inkallade. Genom anslag
från Bodens stad och överluleå kommun
har 6 000 kronor ställts till förfogande
för resor och utflykter inom
Norrbotten. Denna verksamhet har livligt
uppskattats från de värnpliktigas
sida, då ända upp till 250 man per gång
deltagit i resorna. De inkallade får på
så sätt lära känna övre Norrland och
komma i kontakt med människorna.
Även på garnisonsorterna ordnas fritidsverksamhet
i form av föreläsningar,
musikaftnar, studiecirklar och idrottstävlingar.
Det är angeläget att denna verksamhet
kan fortsätta och ytterligare utvecklas.
För närvarande begränsas verksamheten
med hänsyn till medelstilldelningen.
Bodens garnison åtnjuter för
närvarande cirka 19 000 kronor i form
av anslag för kursverksamhet och föreläsningar.
Därtill kommer 6 000 kronor
i kommunala anslag till fritidsverksamhet
utanför förbanden.
Med stöd av vad som här anförts ber
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:
Är statsrådet beredd att medverka till
en utökning av antalet fria hemresor
för de värnpliktiga företrädesvis inom
II och VI milo?
Är statsrådet villig att föreslå en höjning
av anslaget till de värnpliktigas
fritidsverksamhet, och därigenom bere
-
128
Nr 13
Onsdagen den 24 mars 1965 em.
Interpellation om ökat antal fria resor till hemorten för vissa värnpliktiga, m. m.
da dem en meningsfull fritid inom garnisonsområdet?
Det
sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 654, av herr Hansson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
41, med förslag till jordförvärvslag
m. m.;
nr 655, av herr Hilding och herr Olsson,
Johan, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 43, angående kommunal
skatteutjämning, m. m.; samt
nr 656, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 48,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, m. m.
Herr TALMANNEN anförde:
Kungl. Teatern anordnar tisdagen den
6 april 1965 en föreställning av baletten
Svansjön för riksdagens ledamöter m. fl.
inbjudna. Föreställningen börjar kl.
20.00. Under pauserna inbjudes samtliga
deltagare att intaga förfriskningar
i teaterns olika publika utrymmen.
De som så önskar är välkomna att
medföra en gäst.
Teckningslistor, som indrages tisdagen
den 30 mars, finnes utlagda i kapprummet.
Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.26.
In fidem
K.-G. Lindelöw
K.BNOL BOKTR. STHLM 1965