Regeringens proposition
1992/93:207

om åtgärder mot penningtvätt

Prop.

1992/93:207

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny lag om åtgärder mot penningtvätt
införs.

Med penningtvätt förstås åtgärder i syfte att dölja eller omsätta
vinningen från brottslig verksamhet.

Lagstiftningen bygger på EG:s direktiv om åtgärder för att förhindra
att det finansiella systemet används för tvättning av pengar. Direktivet
ingår i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Lagförslaget omfattar i huvudsak företag som driver bankrörelse, liv-
försäkringsrörelse, värdepappersrörelse och verksamhet enligt lagen
(1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Enligt propositionens förslag skall
dessa företag kräva att kunder legitimerar sig när ett affärsförhållande
inleds eller, såvitt rör tillfälliga kunder, vid större transaktioner.
Företagen skall vidare granska alla transaktioner avseende medel som kan
antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag och anmäla alla
sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som
regeringen bestämmer. Lämnande av upplysningar med stöd av lagen
skall inte betraktas som brott mot någon sekretessregel om den som
lämnade uppgiften hade anledning att räkna med att uppgifterna borde
lämnas.

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 207

Något straffansvar föreslås inte för den som inte följer lagens bestäm- Prop. 1992/93:207
melser. Det förutsätts att efterlevnanden av bestämmelserna skall kunna
upprätthållas med stöd av arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som
träffats på arbetsrättens område samt det sanktionssystem som
Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet.

Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:207

Förslag till

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

Lagen har till syfte att förhindra sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra att denna
egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att
undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen
försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och
förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt).

Tillämpningsområde

2 § Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver

1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse,

4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som
huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som
anges i 3 kap. 1 § 2-12 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses
i första stycket och som bedrivs från ett fest driftställe i Sverige.

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

3 § Att förfaranden som avses i 1 § andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller häleriförseelse framgår av 9 kap. 6 och 7 §§ brotts-
balken.

Ett företag som avses i 2 § får inte heller annars medvetet medverka
vid transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga
förvärv av allvarligare slag. Med sådana förvärv avses i denna lag
förvärv genom brott där fängelse mer än sex månader ingår i
straffskalan.

Identitetskontroll

Prop. 1992/93:207

4 § Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget.

Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som
avses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor.
Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men
kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med
denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för
en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av trans-
aktionerna överstiger det angivna värdet.

Identitetskontroll behöver inte utföras beträffande företag med verk-
samhet som beskrivs i 2 § första stycket, om företaget är hemmahörande
inom EES. Detsamma gäller om transaktionen görs till ett konto som
tillhör någon vars identitet tidigare har kontrollerats enligt denna lag.

5 § Ett livförsäkringsföretag behöver inte utföra identitetskontroll med
anledning av ett försäkringsavtal vars årliga premie uppgår till högst
7 000 kronor eller engångspremie till högst 18 000 kronor. Iden-
titetskontroll behöver inte heller göras med anledning av betalningar som
görs från ett konto som har öppnats i ett företag som avses i 4 § tredje
stycket första meningen.

6 § Om det kan antas att den som vill inleda en affärsförbindelse med
företaget eller göra en sådan transaktion som avses i 4 § andra stycket
inte handlar för egen räkning, skall företaget på lämpligt sätt söka skaffa
sig kännedom om identiteten hos den för vars räkning han handlar.

Första stycket gäller inte i de fäll som anges i 4 § tredje stycket eller
när särskilda skäl talar för att kontrollen är obehövlig.

7 § Den kontroll som anges i 4-6 §§ skall, även om det inte följer av
bestämmelserna i de paragraferna, alltid utföras om det kan antas att en
transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag.

Bevarande av handlingar

8 § Handlingar eller uppgifter som använts vid identitetskontroll skall
i den utsträckning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen föreskriver bevaras i minst fem år från det att
affärsförbindelsen upphörde.

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

9 § Företaget skall granska alla transaktioner beträffande vilka företaget
har skäl att anta att transaktionen avser medel som härrör från ett
brottsligt förvärv av allvarligare slag. Företaget skall därvid lämna
uppgifter till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen
bestämmer om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt.

Prop. 1992/93:207

10 § Ett företag som lämnar uppgifter med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det brutit mot någon sekretessregel, om företaget hade
anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas. Detsamma gäller en
styrelseledamot eller en anställd som lämnar uppgifter för företagets
räkning.

Meddelandeförbud

11 § Företaget, dess styrelseledamöter eller anställda får inte röja för
kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts
eller att uppgifter har lämnats enligt 9 § eller att polisen genomför en
undersökning.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

12 § Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om transaktioner avseende medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen
bestämmer om transaktionerna.

Interna rutiner och utbildning

13 § Företaget skall ha rutiner till förhindrande av att företaget utnyttjas
för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Företaget skall
svara för att de anställda får behövlig information och utbildning för
ändamålet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen
får meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och
vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1* Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 207

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993

Prop. 1992/93:207

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
beig, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om åtgärder mot penningtvätt

1 Inledning

En promemoria med utkast till lagrådsremiss om åtgärder mot pen-
ningtvätt utarbetades under sensommaren 1992 inom Finansdepartemen-
tet. Promemorian remitterades till fullmäktige i Sveriges Riksbank,
Hovrätten för Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Finans-
inspektionen, Generaltullstyrelsen, Svenska Bankföreningen, Sparbanker-
nas Bank, Finansbolagens Förening, Fondbolagens Förening, Svenska
Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam,
Livförsäkringsbolaget LIVIA, ömsesidigt, Utländska Försäkringsbolags
Förening och Svenska Bankmannaförbundet. Efter Lagrådets hörande har
lagrådsremissen med Lagrådets yttrande även remitterats till Sveriges
Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska
Revisorssamfundet och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund.

Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt i ärendet,
(dnr 4212/92). Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt eller
lämnat förslaget utan erinran. Synpunkter på enskildheter i förslaget har
anmärkts i specialmotiveringen, avsnitt 7.

Regeringen beslutade den 3 december 1992 att inhämta Lagrådets
yttrande över inom Finansdepartementet upprättat förslag till lag om
åtgärder mot penning tvätt.

Det till Lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1.

Lagrådet har den 12 januari 1993 yttrat sig över lagförslaget. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Lagrådet har föreslagit en lydelse av lagen som närmare ansluter till
EG-direktivets bestämmelser. Jag delar de synpunkter som Lagrådet
framfört i yttrandet och godtar i huvudsak Lagrådets förslag till
ändringar. Jag kommer i specialmotiveringen att närmare behandla
Lagrådets synpunkter.

2 Bakgrund

Med penningtvätt förstås åtgärder i syfte att dölja eller omsätta vinning
från brottslig verksamhet. Problemet har särskilt uppmärksammats i
anslutning till narkotikabrottslighet. På senare år har ett flertal inter-
nationella initiativ tagits i syfte att förstärka insatserna mot penningtvätt.

På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan
rättsvårdande oigan genom Förenta Nationernas konvention den
19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa
ämnen, i fortsättningen benämnd narkotikabrottskonventionen. Konven-
tionen ställer krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om
inkomster från narkotikabrottslighet. Sverige har ratificerat konventionen.
Genom ändringar av bestämmelserna om häleri i 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken har Sverige anpassat sin strafflagstiftning till konventionens
krav (prop. 1990/91:127, bet. 1990/9l:JuU32, rskr. 1990/91:323, SFS
1991:451). Till skillnad från narkotikabrottskonventionen har de nya
straffbestämmelserna generell tillämpning, dvs. de omfattar även
egendom som härrör från andra typer av brott än narkotikabrottslighet.

Inom Europarådet har vidare utarbetats en konvention om förverkande
m.m. Även i denna konvention behandlas åtgärder mot penningtvätt. Den
europeiska konventionen gäller inte endast narkotikabrottslighet utan
omfattar i princip alla former av brott. Sverige har undertecknat
konventionen men ännu inte ratificerat den. Inom Justitiedepartementet
har utarbetats en promemoria med förslag till vissa författningsändringar
med anledning av konventionen. Promemorian har remissbehandlats.

På det finansiella området har också träffats internationella överens-
kommelser i syfte att förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för
penningtvätt. Här kan hänvisas till Europarådets rekommendation den
27 juni 1980 No. R(80)10 och till en principdeklaration som antagits i
december 1988 i Basel av tiogruppens banktillsynsmyndigheter. Vidare
kan hänvisas till de rekommendationer som antagits av den finansiella
aktionsgrupp mot tvättning av pengar som bildades vid ett möte i Paris
i juli 1989 mellan länderna i den s.k. G-7 gruppen och i vars arbete
Sverige deltagit från början (Financial Action Task Force on Money
Laundering, FATF).

EG:s ministerråd antog mot denna bakgrund den 10 juni 1991 direk-
tivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar (91/308/EEG). Till protokollet i detta ärende bör
direktivet i svensk översättning fogas som bilaga 3.

Sverige har genom avtalet mellan EG och EFTA-ländema om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), vilket väntas träda i kraft
under år 1993, åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till direktivets
innehåll. Till EES hör förutom de tolv EG-ländema (Belgien, Danmark,
Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland) fem av de sju EFTA-
ländema (Finland, Island, Norge, Sverige, Österrike). Eventuellt
tillkommer även Liechtenstein.

Prop. 1992/93:207

3 Direktivet om penningtvätt

Syftet med direktivet är att samordna ländernas insatser för att hindra att
den frihet for kapitalrörelser och den frihet att tillhandahålla finansiella
tjänster som hör till ett finansiellt integrerat Europa utnyttjas för
penningtvätt.

Möjligheterna att omsätta tillgångar som härrör från brott främjar upp-
komsten av allvarlig kriminalitet. Det gäller inte minst narkotikabrotts-
ligheten där den stora lönsamheten utgör själva drivkraften i verksam-
heten. Om kreditinstitut och andra finansiella institut kan utnyttjas för
penningtvätt finns det, enligt direktivet, risk för att sundheten och stabili-
teten hos instituten allvarligt äventyras och att allmänhetens förtroende
för hela det finansiella systemet minskar.

Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att vaije enskilt land
kan fastställa strängare regler.

En ovillkorlig skyldighet att vidta åtgärder i enlighet med direktivet
föreligger endast i fråga om tillgångar som härrör från narkotikabrottslig-
het. Enligt direktivet bör länderna emellertid överväga att utvidga
tillämpningen till andra former av brottslighet.

Direktivet omfattar alla kreditinstitut och finansiella institut som de
definieras i direktivet. För dessa institut föreskrivs en skyldighet att i
vissa situationer kontrollera kundernas identitet. Vidare föreskrivs en
skyldighet för instituten att anmäla förhållanden som misstänks ha
samband med brottsliga gärningar. Instituten skall slutligen införa rutiner
för att hindra att de utnyttjas för transaktioner av medel som har samband
med brott samt se till att de anställda får information och utbildning i
frågor som rör sådana transaktioner.

Enligt direktivet skall medlemsstaterna se till att bestämmelserna
utvidgas till att omfatta också andra institut än kreditinstitut och
finansiella institut, om den verksamhet som bedrivs där är särskilt ägnad
att utnyttjas för penningtvätt. EG-medlemsstatema har överenskommit att
avvakta med denna utvidgning till dess erfarenheter vunnits om hur
direktivet fungerar i praktiken. Detta framgår av det danska förslaget till
lagstiftning om förebyggande åtgärder mot penningtvätt (Lovforslag nr.
L 10, Folketinget 1992-93, Industrimin. J.nr.90-245-2).

Enligt direktivet skall upplysningar som instituten lämnar till myndig-
heterna i god tro inte betraktas som brott mot någon sekretessregel. Den
som lämnat uppgiften får inte göras ansvarig för att ha lämnat ut
uppgiften.

4 Allmän motivering

Prop. 1992/93:207

Mitt förslag: En ny lag om åtgärder mot penningtvätt införs.
Lagen bygger på bestämmelserna i EG:s direktiv om penningtvätt,
vilket omfattas av EES-avtalet.

Lagen skall tillämpas på alla transaktioner som avser medel som
härrör från brottsliga förvärv av allvarligare slag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran att lagstiftningen införs. Flera remissinstanser har synpunkter
på enskildheter i förslaget. Dessa redovisas i det följande i samband med
specialmotiveringen (avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: En ny lag om åtgärder mot penningtvätt bör
införas eftersom Sverige genom EES-avtalet är bundet att införa regler
med anledning av EG-direktivet om penningtvätt. I överensstämmelse
med de nya bestämmelserna om häleri i brottsbalken bör lagen dock få
en generell tillämpning, dvs. lagen skall tillämpas vid alla transaktioner
avseende medel som kan förmodas härröra från ett brottsligt förvärv av
allvarligare slag och inte begränsas till att avse endast medel som härrör
från narkotikabrott. Ett skäl för detta är att det skulle vara lika förödande
för tilltron till det finansiella systemet om det utnyttjades för penningtvätt
i fråga om annan brottslighet än narkotikabrottslighet. Ett annat skäl är
att det inledningsvis oftast torde vara omöjligt att avgöra om en
transaktion har samband med narkotikabrott, även om omständigheterna
i och för sig talar för att den har anknytning till brott. Regleringen skulle
därför bli skäligen meningslös om den begränsades till uteslutande
narkotikabrottslighet.

Vissa begränsningar av lagens tillämpningsområde bör dock göras.
Lagen bör bara gälla transaktioner avseende medel som härrör från
brottsliga förvärv. Såsom exempel på brottsliga förvärv brukar nämnas
muta, spelvinst som åtkommits genom dobbleri, inkomster vid försäljning
av stöldgods, smuggelgods eller olovligen tillverkad sprit, inkomster
genom verksamhet som kopplare eller langare samt inkomster genom
försäljning av vad som åtkommits genom olovlig jakt. Härutöver kan ett
mycket stort antal brott enligt specialstraffrättsliga författningar ge
upphov till brottsliga förvärv, t.ex. inkomster vid försäljning av narkotika
(se Förmögenhetsbrottsutredningens betänkande SOU 1983:50, s. 302).
Utanför detta område faller däremot sådana brott där egendom undan-
dragits beskattning, tull eller någon annan avgiftsskyldighet, vilka brott
visserligen medför ekonomiska fördelar för gärningsmannen men som
inte ger upphov till något omedelbart förvärv. Det kan visserligen ibland
vara svårt att avgöra om transaktioner har samband med sådan
brottslighet eller med någon annan typ av brott. Direktivet omfattar

emellertid inte skattebrottslighet o dyl. Den i direktivet angivna Prop. 1992/93:207
definitionen av penningtvätt anknyter sålunda till egendom som härrör
från brott. Det torde också föra för långt att låta lagen vara direkt
tillämplig på sådan brottslighet, bl.a. därför att det t.ex. i fråga om
skatteundandragande oftast skulle vara omöjligt för en bank att ha någon
uppfattning om huruvida fullbordat brott föreligger när transaktionen
görs. Genom anknytningen till brottsliga förvärv är lagens tillämpning
ändå vidsträckt. Och självklart bör banker och andra finansiella institut
avhålla sig från alla transaktioner som kan antas ha samband med
brottslig verksamhet oavsett av vilket slag denna är.

Direktivet omfattar som tidigare angetts endast transaktioner som har
samband med narkotikabrottslighet. Genom den generella tillämpning
som här föreslås kommer lagen att omfatta brott som i jämförelse med
narkotikabrott kan framstå som relativt sett ringa. Detta har inte varit
avsikten med direktivet. Den rätt omfettande kontroll- och
rapporteringsskyldighet som följer av direktivet är inte motiverad i fråga
om mera bagatellartad brottslighet. Jag anser därför att en avgränsning
bör ske till brott av allvarligare slag. En lämplig begränsning är enligt
min mening att låta lagen omfetta brott där fängelse mer än sex månader
kan följa. Det sagda innebär inte något slags legitimering av transaktioner
som har samband med brottslighet av lindrigare slag. Även sådana
transaktioner bör naturligtvis undvikas. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att brottsbalkens häleribestämmelser kan vara tillämpliga, även
om en transaktion inte omfettas av denna lag.

Den nya lagen bör omfetta den verksamhet som bedrivs av banker,
hypoteksinstitut, värdepappersinstitut, livförsäkringsföretag och kredit-
marknadsbolag enligt lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag. Lagens
huvuddrag bör vara följande.

Ett företag skall kontrollera kundens identitet när ett affärsförhållande
inleds eller, såvitt rör andra än festa kunder, när en transaktion avser ett
belopp som överstiger 110 000 kr. Om en transaktion görs för någon
annan skall företaget på lämpligt sätt försöka ta reda på för vem den
utförs.

Ett företag skall granska alla transaktioner avseende medel som kan
antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Företaget skall
också anmäla alla sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller den
polismyndighet som regeringen bestämmer. Har ett företag vägrat att
medverka till en transaktion av medel som kan antas härröra från ett
brottsligt förvärv, skall företaget underrätta Rikspolisstyrelsen om
misstankarna och därvid lämna uppgifter om den begärda transaktionen.
Om det i efterhand visar sig att en sådan transaktion som avses här
genomförts, bör förhållandet vid upptäckten givetvis anmälas till
Rikspolisstyrelsen.

I artikel 6 i direktivet anges att medlemsstaterna får föreskriva att
uppgifter som lämnas till myndigheterna får användas även för andra
ändamål än bekämpande av tvättning av pengar. Någon uttrycklig
bestämmelse härom eller om att eventuell överskottsinformation får
användas av myndigheterna behöver inte införas i den svenska lagen.

Enligt svensk rätt gäller nämligen att en myndighet har en grundläggande Prop. 1992/93:207
skyldighet att på eget initiativ gå vidare med frågor som har kommit till
myndighetens kännedom i den mån det gäller forhållanden inom
myndighetens eget verksamhetsområde. På straffrättens området har
denna princip kommit till uttryck särskilt tydligt. Flera regler innefattar
en ovillkorlig skyldighet för myndigheterna att vidta åtgärder när fråga
är om att utreda och beivra brott. En polismyndighet eller en åklagare är
i princip skyldig att inleda en förundersökning så snart det finns
anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts (23
kap. 1 § rättegångsbalken). En åklagare är vidare skyldig att, om inte
annat är särskilt föreskrivet, väcka åtal i fråga om brott som hör under
allmänt åtal (20 kap. 6 § rättegångsbalken).

Enligt artikel 7 i direktivet skall medlemsstaterna se till att de foretag
som omlättas av direktivet avstår från att utföra en transaktion be-
träffande vilken misstanke uppstått, till dess behörig myndighet under-
rättats. Artikeln lämnar dock möjligheten öppen att genomföra en sådan
transaktion om underlåtenheten att genomföra den skulle vara ägnad att
motverka syftet med direktivet. Någon motsvarighet till direktivets
bestämmelse föreslås inte i lagen. I lagen föreslås ett absolut förbud för
de berörda instituten att medverka vid transaktioner som kan antas
härröra från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Någon anledning
att mjuka upp detta förbud på det sätt som föreslås i artikel 7 föreligger
inte. En sådan bestämmelse skulle kunna skapa besvärliga avvägningar
mellan det straffansvar som enligt bestämmelserna om häleri i
brottsbalken kan riktas mot den som genomför en transaktion och de
intressen som lagstiftningen skall värna om.

I promemorian föreslogs inte något straffansvar för den som bryter mot
lagens bestämmelser. Rikspolisstyrelsen anser att straffsanktioner bör
införas. För egen del har jag samma uppfattning som framfördes i
promemorian. På samma sätt som inom övrig finansiell lagstiftning är det
mest lämpliga tillvägagångssättet att bestämmelserna upprätthålls med
stöd av dels de regler som finns i lag och avtal på det arbetsrättsliga
området, dels genom de sanktioner som Finansinspektionen förfogar över
i sin tillsynsverksamhet. Riksåklagaren har också uppmärksammat att
denna inställning stämmer väl överens med de rekommendationer om
restriktivitet med nykriminalisering som förs fram i betänkandet Ett
reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).

Det föreslås i promemorian att regeringen får bestämma när lagen skall
träda i kraft, vilket avses bli samtidigt med EES-avtalets ikraftträdande.
Jag delar denna uppfattning.

5 Administrativa och statsfinansiella konsekvenser

Förslaget har inga ekonomiska eller administrativa konsekvenser för
staten.

6 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet
upprättats förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt.

Lagrådet har granskat lagförslaget.

7 Specialmotivering

Inledande bestämmelser

1 §

(se artikel 1 i direktivet)

Syftet med hänvisningen i paragrafens första stycke till Sveriges
förpliktelser enligt EES-avtalet är att fästa tillämparens uppmärksamhet
på att EES-avtalet och EG-rätten kan ha betydelse för tolkningen av
lagens bestämmelser. Syftet är också att erinra om att regler med EES-
bakgrund har företräde framför andra regler vid s.k. lagval enligt 5 §
lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbete (EES).

I överensstämmelse med Lagrådets förslag har i andra stycket införts
en definition av begreppet penningtvätt, vilken anknyter till motsvarande
bestämning av uttrycket "tvättning av pengar" i direktivet. En viss
språklig jämkning har gjorts i förhållande till Lagrådets förslag.

Tillämpningsområde

2 §

(se artikel 1 i direktivet)

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och har med en teknisk
justering utformats enligt Lagrådets förslag.

De verksamheter som omfattas av lagen räknas upp i första stycket.
Som framgår av Lagrådets yttrande omfattas inte sådan verksamhet som
innebär åtgärder rörande uthyrning av lokaler m.m. inom ramen för
bankers och försäkringsföretags kapitalförvaltning. Det som avses är
företagstypemas kärnverksamhet riktad mot företagets kunder. Detta
förhållande kommer också till uttryck i andra stycket. Riksbanken,
Rikspolisstyrelsen och Finansinspektionen vill att lagen också skall
omfetta sådan verksamhet som bedrivs av valutaväxlingskontor.
Rikspolisstyrelsen vill att lagen därutöver skall omfetta totalisatorspel,
konst- och guldhandel samt annan hantering där en större mängd pengar
regelmässigt omsätts. Finansinspektionen påpekar att också Postens
verksamhet borde omfattas av lagen men utgår från att omstruktureringen
inom Posten kommer att medföra att i vart fell Postgirots verksamhet
kommer att falla inom lagens tillämpningsområde.

Valutaväxlingskontoren är för närvarande under utredning av Betal-
tjänstutredningen (Fi 1992:14). I avvaktan på utredningens förslag är jag
inte beredd att föreslå att valutaväxlingskontorens verksamhet skall
omfettas. Som jag anförde i avsnitt 3 har EG-medlemsstatema kommit

Prop. 1992/93:207

överens om att inte utvidga direktivets tillämpning innan erfarenhet Prop. 1992/93:207
vunnits av hur direktivets bestämmelser fungerar i praktiken. Jag finner
därför inte skäl att nu utvidga direktivets tillämpning till andra institut än
kreditinstitut och finansiella institut.

Lagen blir tillämplig på alla svenska företag som driver de angivna
slagen av verksamhet liksom utländska företag som driver sådan
verksamhet från filial här i landet. Även gränsöverskridande verksamhet
som sker från svenska företag eller utländska företags etableringar i
Sverige omfattas av de svenska reglerna. Däremot omfattas inte sådan
gränsöverskridande verksamhet till Sverige som t.ex. bankföretag
hemmahörande i ett annat land inom EES kan bedriva. Dessa företag är
nämligen underkastade motsvarande lagstiftning, grundad på EG-
direktivet, i sina hemländer. Svenska företags verksamhet från filialer
eller andra etableringar utomlands omfattas inte heller av de svenska
bestämmelserna. Även i dessa fäll gäller att det inte finns något behov av
att utsträcka den svenska lagens tillämpningsområde eftersom övriga
EES-länder, liksom åtskilliga andra länder, förutsätts ha egen lagstiftning
i ämnet. I den mån svenska företag driver verksamhet i länder som inte
har någon lagstiftning om penningtvätt skulle det dessutom kunna uppstå
betydande praktiska komplikationer om företagen skulle vara skyldiga att
följa den svenska lagen. Det skulle exempelvis kunna vara svårt för
företaget att fullgöra uppgiftsskyldigheten enligt 9 § när man inte kan
räkna med att den utländska rättsordningen skall respektera det skydd
för uppgiftslämnande som följer av 10 §.

Att lagen inte görs tillämplig på svenska företags verksamhet från filial
eller annan etablering utomlands betyder naturligtvis inte att det skulle
vara lämpligt eller ens tillåtet för svenska företag att delta i penningtvätt
utomlands. Om ett företag skulle självt - eller genom ett utländskt
dotterföretag - bryta mot principerna i direktivet och den svenska lagen,
får man tvärtom räkna med att detta, i allvarliga fäll, skulle ge anledning
för svenska myndigheter att återkalla det eller de tillstånd som har
beviljats för verksamheten.

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

3 §

(se artiklarna 1 och 2 i direktivet)

De tidigare nämnda ändringarna som gjorts i bestämmelserna om häleri
och häleriförseelse i 9 kap 6 och 7 §§ brottsbalken kriminaliserar
medverkan till att omsätta egendom eller till att företa någon liknande
åtgärd som är ägnad att dölja att egendomen härrör från brott. Även
transaktioner som är mer eller mindre klart inriktade på att hjälpa
brottslingar att dölja vad de har tjänat på sina brott omfättas av kriminali-
seringen.

Ansvar för häleri enligt de nya bestämmelserna kan alltså utkrävas av
den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från ett brottsligt förvärv. Ansvar kan också komma

1** Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr207

i fråga för den som på något annat sätt otillbörligen främjar möjlig- Prop. 1992/93:207
hetema för någon att tillgodogöra sig sådan egendom eller värdet därav.

Den som av oaktsamhet företar sådana gärningar kan på motsvarande sätt
ställas till ansvar för häleriförseelse.

Förbudet i 3 § har utformats i anslutning till bestämmelserna om häleri
i brottsbalken. Förbudet omfattar därför alla transaktioner avseende
medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag.
Med detta uttryck avses de förfaranden som ryms under beteckningen
penningtvätt bli täckta av förbudet. I paragrafen har uttryckligen angetts
vad som avses med uttrycket brottsligt förvärv av allvarligare slag. Jag
har därvid använt mig av en något annan formulering än den Lagrådet
föreslagit eftersom avsikten inte är att fängelse sex månader skall vara
stadgat som minimistraff för brottet utan ingå i dess straffskala.
Exempelvis är straffet för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen
(1968:64) fängelse i högst tre år. Medel som härrör från sådan
brottslighet skall givetvis omfattas av lagens bestämmelser.

Advokatsamfundet har ifrågasatt om inte beviskravet bör ställas högre
än vad rekvisitet "kan antas" ger vid handen. Samfundet har därvid
hänvisat till att det i direktivet anges att det fordras "vetskap om att
egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott" för att
åtgärder mot "tvättningen" skall behöva vidtagas (jfr. definitionen av
"tvättning av pengar" i artikel 1).

Enligt min mening innebär emellertid direktivet en skyldighet för
företag som omfattas av detta att redan när det föreligger misstanke om
penningtvätt kräva att kunden identifierar sig och att göra anmälan till
behörig myndighet, se artiklarna 3.6 och 6. Kravet på "vetskap" i artikel
1 torde i stället avse den kund som vill genomföra transaktionen. Jag
anser som följd härav att företag som driver verksamhet som omfettas av
lagen även bör vara förbjudna att befetta sig med medel som kan antas
härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Det skulle annars
kunna uppstå situationer där företaget visserligen misstänker att en
transaktion avser medel som härrör från brott och i enlighet med lagens
regler om identitetskontroll och gransknings- och uppgiftsskyldighet
kräver legitimation av kunden och rapporterar transaktionen till polisen,
men ändå genomför den eftersom man inte har vetskap om att det
verkligen är fråga om penningtvätt. Sådana situationer bör givetvis
undvikas.

Med transaktioner avseende medel menas här och i följande paragrafer
alla former av dispositioner som kunder gör i mellanhavandet med en
bank eller annat företag som omfattas av lagen, såsom avtalsslut avseende
öppnande av inlåningskonto, uppdrag om betalningsförmedling,
uppläggning av värdepappersdepå, tecknande av kapital- eller pen-
sionsförsäkring etc. Även förhyrning av bank- eller värdefeck skall
omfattas om det kan antas att detta kommer att utnyttjas för att t.ex.
dölja medel som härrör från brott.

Medverkan i sådana transaktioner som omfettas av förbudet är således
straffbelagd enligt bestämmelserna i brottsbalken. Någon särskild
bestämmelse om ansvar för häleri eller häleriförseelse för medverkan av

anställda i de foretag som omfattas av lagen behövs därför inte. I Prop. 1992/93:207
kommentaren till 2 § har behandlats vilka verksamheter som omfattas av
lagstiftningen. Om ett företag som driver någon av dessa verksamheter
vidareförmedlar transaktionen inom sin koncern, vare sig förmedlingen
sker inom landet eller utomlands, torde sakna betydelse i detta avseende.

Försök, förberedelse och stämpling till häleri eller häleriförseelse är
visserligen inte straffbelagda enligt bestämmelserna i brottsbalken. I viss
utsträckning kommer dock förbudet i 3 § att täcka sådana förfaranden.
Det torde också framstå som självklart att de företag som står under
Finansinspektionens tillsyn och som omfettas av denna lag inte skall
medverka ens i sådana situationer.

Finansinspektionen har pekat på svårigheten att i alla situationer kunna
undvika en medverkan från företagets sida och därvid särskilt hänvisat
till att ett flertal transaktioner i dag sker utan att kunden besöker ett
bankkontor. Betalningsmottagare får vidare pengar insatta på konto direkt
genom utväxling av transaktionsdata mellan bankernas datacentraler. En
omfettande del av betalningstrafiken går också gentemot utlandet via
elektroniska betalningssystem.

Paragrafen omfattar förbud mot en avsiktlig medverkan från företagets
sida. Ett företag bör således med befriande verkan kunna utnyttja de
betalningssystem som är brukliga och de rutiner som är allmänt godkända
även om det finns en allmän risk för att ett betalningssystem utnyttjas
för penningtvätt. Det får ankomma på Finansinspektionen att särskilt
övervaka att nu tillämpade rutiner inom den finansiella sektom för
transaktioner inte kommer att utnyttjas för penningtvätt. Med stöd av
13 § andra stycket kan regeringen eller, efter bemyndigande,
Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om de eventuella nya
rutiner som kan behövas för att förhindra penningtvätt i dessa samman-
hang.

Sveriges Redovisningskonsulters Förbund har framfört att kompensation
för uppkommen skada måste kunna utgå till den som förvägras göra en
transaktion som sedemera visar sig vara helt legitim. Jag är emellertid
inte beredd att föreslå någon särskild regel om rätt till skadestånd i
sådana situationer. Eventuell skadeståndsskyldighet får prövas enligt de
allmänna skadeståndsreglerna. Det kan anmärkas att exempelvis en bank
inte har någon skyldighet att ställa upp på vilken transaktion som helst.
Bankerna har redan i dag som praxis att vägra utföra tjänster åt en
bankkund om man av någon anledning misstänker att transaktionen kan
vara olaglig.

Som angetts i avsnitt 4 föreslås inget straffensvar för den som
åsidosätter lagens bestämmelser. De sanktionsmedel som står till buds är
i stället regler som finns i lag eller avtal på det arbetsrättsliga området
samt de sanktioner som Finansinspektionen förfogar över i sin
tillsynsverksamhet.

Identitetskontroll

Prop. 1992/93:207

4§

(se artikel 3.1, 3.2 och 3.7 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets forslag.

Första och andra styckena föreskriver identitetskontroll när en affärs-
förbindelse inleds eller när någon, som inte kan sägas ha en affärsför-
bindelse med företaget i fråga, utför en transaktion som omfattar ett
större belopp än 110 000 kr. Om transaktionen utförs i flera steg som
verkar ha samband med vartannat skall det sammanlagda beloppet
beaktas. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund har anfört att beloppsgränsen bör göras
värdebeständig. Riksåklagaren har därvid föreslagit att gränsen sätts till
tre och ett halvt basbelopp. Jag har förståelse för denna uppfattning.
Främst tydlighetsskäl talar dock för att gränsen bestäms i ett fäst belopp.

En affärsförbindelse kan naturligtvis ha mycket skiftande karaktär
beroende på vilken tjänst som efterfrågas. I uttrycket förbindelse får dock
läggas ett förhållande av mer stadigvarande slag. Uttrycket affärsför-
bindelse skulle då inte omfatta förhållandet att en person vid ett enstaka
tillfälle växlar sedlar eller mynt eller förvärvar premieobligationer. Inte
heller omfattas den situationen då en person för en betalning tillfälligt
anlitar en bank där vederbörande inte är regelbunden kund. På försäk-
ringsområdet bör tecknandet av försäkringsavtalet utgöra utgångspunkten
för en affärsförbindelse. Med kunden får då förstås den som tecknar
avtalet.

Identitetskontrollen förutsätts ske enligt vanlig bankpraxis, dvs. med
körkort eller någon annan allmänt godtagen legitimationshandling. Redan
i dag kräver banker och andra kreditinstitut regelmässigt legitimation när
en affärsförbindelse inleds som innefattar öppnande av ett konto eller
förhyrning av ett bankfack. Riksbanken har pekat på ett särskilt problem
när försäljning av en vara, t.ex. premieobligationer, sker per postorder.
Identitetskontrollen kommer då att utföras av Posten och inte av det
säljande företaget. Om en sådan försäljning avser ett större belopp bör
det säljande företaget instruera Posten att iaktta särskild vaksamhet när
det gäller utlämnandet av varorna. Av en sådan instruktion bör också
framgå att Posten bör vägra att genomföra utlämnandet om någon
misstanke uppstår om att den likvid som överlämnas för varan härrör
från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Posten bör vidare
regelmässigt till det säljande företaget översända uppgifter om den
företagna identitetskontrollen.

Försäkringsförbundet har påtalat ett motsvarande problem när det gäller
livförsäkringar som förmedlas av försäkringsmäklare. Vid sådana
situationer kommer försäkringsbolaget oftast inte in i bilden förrän en
affärsförbindelse redan har inletts. I dessa fall bör, enligt min mening,
försäkringsbolaget kunna uppdra åt försäkringsmäklaren att utföra
legitimationskontrollen. Det bör därvid åligga försäkringsbolaget att
instruera mäklaren om de regler som gäller för när legitimationskontroll
skall genomföras och hur det skall ske. Uppgifter som lämnas vid

kontrollen bör förvaras av försäkringsbolaget. Ett sådant förfaringssätt Prop. 1992/93:207
har också överenskommits mellan EG-kommissionen och EG:s minister-
råd enligt det "Consultation Paper" som föregått Storbritanniens
lagstiftning på området (54:e stycket) och som finns tillgängligt i Finans-
departementets akt i ärendet (dnr 4212/92).

I tredje stycket har angetts i vilka fåll undantag medges från kravet på
identitetskontroll. När kunden är ett företag med verksamhet av det slag
som anges i 2 §, hemmahörande i ett land inom EES, krävs inte
identitetskontroll. Det får nämligen förutsättas att denna typ av företag
är underkastad motsvarande regler om identitetskontroll i sitt hemland.
I detta sammanhang bör understrykas att undantaget endast gäller den
obligatoriska kontroll som krävs enligt denna paragraf. Utebliven kontroll
enligt denna bestämmelse behöver därför inte i och för sig utesluta att
straffbestämmelserna om häleri kan vara tillämpliga. Vidare kan
identitetskontroll krävas enligt 7 §. Vilken betydelse den uteblivna
kontrollen kan ha i det sammanhanget får avgöras efter omständigheterna
i det enskilda fallet. Det sagda gäller också i andra fall där det i denna
lag inte ställs krav på obligatorisk kontroll.

Av det danska förslaget till lagstiftning om förebyggande av åtgärder
mot penningtvätt (Lovforslag nr. L 10, Folketinget 1992-93, Industrimin.
J. nr.90-245-2) framgår att EG-kommissionen till Rådets protokoll
förklarat att det inte är nödvändigt att kräva legitimation beträffande
personer som sätter in pengar på ett konto som har öppnats av en kund
vars identitet tidigare kontrollerats. Denna inskränkning framgår också
av paragrafens tredje stycke. Undantaget gäller dock inte när sådana
omständigheter som avses i 7 § föreligger.

Som framgår av 5 § krävs inte någon kontroll såvitt gäller betalning av
försäkringspremier, om transaktionen sker från ett konto som öppnats i
kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av lagen eller är
hemmahörande inom EES.

5 §

(se artikel 3.3 och 3.8 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Enligt direktivet art. 3.3 och 3.8 finns möjligheter att göra ytterligare
undantag från kravet på identitetskontroll i fråga om försäkringsavtal i
livförsäkringsföretag. Sådana undantag har införts genom denna paragraf.

6§

(se artikel 3.5 i direktivet)

Paragrafen behandlar situationen när en affärsförbindelse inleds eller en
transaktion görs för någon annans räkning. Om det kan antas att t.ex. en
betalning sker för någon annans räkning skall företaget enligt första
stycket på lämpligt sätt söka skaffa sig kännedom om identiteten hos den
för vars räkning betalningen sker.

Företaget behöver endast söka skaffa sig kännedom om identiteten hos
den för vars räkning betalningen sker. Något krav på att institutet skall

vägra att verkställa transaktionen enbart på den grunden att Prop. 1992/93:207
uppdragsgivarens identitet inte har kunnat fästställas ställs inte upp i
lagen. Som tidigare har understrukits utesluter detta dock inte att ett
straffrättsligt ansvar enligt bestämmelserna i brottsbalken om häleri kan
komma i fråga, om omständigheterna är sådana att transaktionen ändå
inte hade bort genomföras. Det faktum att identiteten hos den för vars
räkning betalningen sker inte kunnat fästställas borde också normalt
innebära att företaget iakttar särskild försiktighet om transaktionen ändå
avses bli genomförd.

I andra stycket anges vissa undantag från undersökningsplikten i första
stycket. För det första medges undantag motsvarande de som finns i 4 §
tredje stycket. Det rör sig således dels om fallet när den som gör
transaktionen för någon annans räkning är ett sådant företag som självt
är underkastat lagen, eller motsvarande lag i något land inom EES, dels
om transaktioner till konton vars innehavare redan kontrollerats.
Undantaget i sistnämnda fäll är en komplettering i förhållande till vad
som har föreslagits i lagrådsremissen. I och med att undantagsmöjligheten
finns i 4 § bör den enligt min mening också finnas i fråga om
undersökningsplikten i förevarande paragraf.

För det andra har efter förslag av Lagrådet införts en möjlighet till
undantag från kontroll när särskilda skäl talar för att sådan är obehövlig.
Lagrådet har i sitt yttrande som skäl för detta undantag bl.a. pekat på att
det inte kan uteslutas "att det beträffände vissa rörelseidkare med
klientmedelskonton, t.ex. advokater och revisorer som i särskild ordning
står under tillsyn, kan visa sig vara lämpligt att göra vissa undantag".

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR konstaterar i sitt remissvar att
auktoriserade och godkända revisorer i dagsläget är förhindrade att ha
klientmedelskonton. Detta på grund av de s.k. affärsverksamhets- och
medelsförvaltningsförbuden i 10 § revisorsförordningen respektive 22 §
Kommerskollegiets revisorsföreskrifter.

Advokatsamfundet har pekat på att även en klients identitet fäller under
advokatens tystnadsplikt. I allt fäll torde klienten, enligt samfundet, ha
anspråk på att storleken av anförtrodda medel anses fälla under
tystnadsplikten. Vidare konstaterar samfundet att det givetvis måste anses
höra till god advokatsed att vägra ta befattning med medel som skulle
tänkas medföra anmälningsplikt enligt lagförslaget.

Jag delar Lagrådets uppfättning att en möjlighet bör öppnas till
undantag från det krav på kontroll som föreskrivs i första stycket när
särskilda skäl talar för att kontrollen är obehövlig. Motivet för undantag
bör främst vara att den som handlar för annans räkning av sekretesskäl
är förhindrad att röja sin klients identitet. Den som utför transaktionen
bör även stå under någon form av reglerad tillsyn. Dessa krav gör att det
för närvarande torde vara främst advokater med klientmedelskonton som
kommer att omfattas av undantaget. Det bör i detta sammanhang dock
anmärkas att advokater i många fäll förvaltar klientmedel på konton
öppnade i klientens namn. I det av Advokatsamfundets styrelse beslutade
s.k. bokföringsreglementet föreskrivs nämligen i 2 § tredje stycket att
bank- eller postgiroräkning på vilken klientmedel sätts in skall, förutom

i de fall då lag så föreskriver, vara öppnad i klientens namn, då detta Prop. 1992/93:207
med hänsyn till beloppets storlek, tiden för förvaltningen eller
omständigheterna i övrigt måste anses lämpligt. Vidare föreskrivs att om
ett gemensamt klientmedelskonto används det skall tydligt framgå att
innestående medel utgör klientmedel.

Lagrådet har för tydlighetens skull påpekat att den kontroll som anges
i 6 § i Lagrådets förslag alltid skall företas under de förutsättningar som
anges där. För att ingen oklarhet skall råda om att detta även gäller
kontrollen enligt förevarande paragraf har 6 och 7 §§ i Lagrådets förslag
fått byta plats i propositionsförslaget. Samtidigt har en redaktionell
jämkning av texten gjorts.

7 §

(se artikel 3.6 i direktivet)

Paragrafen har i huvudsak utformats i överensstämmelse med Lagrådets
förslag.

I paragrafen stadgas att identitetskontroll alltid skall företas om det kan
antas att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv
av allvarligare slag. Vid bedömning av om en transaktion är av detta slag
skall transaktionens art och omfattning beaktas. Generella indikationer på
att medlen kan härröra från brottsliga förvärv eller utgöra penningtvätt
kan t.ex. vara

att en eller flera transaktioner förefaller ovanliga med hänsyn till
institutets kännedom och erfarenhet av den eller dem som är inblandade,

att uppläggningen av en transaktion tyder på att dess egentliga syfte är
olagligt eller att det ekonomiska motivet för transaktionen i vart fåll inte
genast kan förstås,

att stora belopp sätts in på ett konto för att kort tid därefter åter tas ut
utan att kunden som disponerar kontot, såvitt känt, driver någon
verksamhet som motiverar denna typ av transaktioner,

att en transaktion på ett anmärkningsvärt sätt avviker från vad som är
normalt för institutet eller det aktuella kontoret och det inte finns någon
godtagbar förklaring till varför just det institutet eller kontoret valts för
transaktionen,

och att ett konto som i stort sett varit inaktivt plötsligt böljar användas
i stor utsträckning utan att det finns någon rimlig förklaring till detta.

Vid bedömningen bör också sannolikheten av kundens förklaringar till
transaktionen och dess syfte övervägas och, om det är möjligt, i
tveksamma fall närmare undersökas. Enligt 9 § skall företagen också
granska alla transaktioner där omständigheterna ger anledning till
antagande att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt
förvärv av allvarligare slag.

Det bör observeras att de ovan uppräknade omständigheterna bara är
exempel på vad som kan indikera att den egentliga avsikten med en
transaktion är att tvätta pengar. Av 13 § framgår att instituten skall
utarbeta närmare rutiner och anordna utbildning och information för sina
anställda så att dessa skall kunna upptäcka misstänkta transaktioner.

Om kunden vägrar att identifiera sig förutsätts att affärsförhållandet Prop. 1992/93:207
inte inleds eller att transaktionen inte genomförs.

För att det inte skall råda någon tvekan om att bestämmelsen även är
tillämplig vid den kontroll som skall ske när en transaktion görs för
någon annans räkning har bestämmelsen kompletterats med en hänvisning
till 6 §. Som angetts i specialmotiveringen till denna paragraf har för
tydlighetens skull paragrafernas ordningsföljd ändrats.

Bevarande av handlingar

8§

(se artikel 4 i direktivet)

Paragrafen, som utformats i enlighet med vad Lagrådet föreslagit,
föreskriver en skyldighet att spara de handlingar eller uppgifter som
används vid identitetskontrollen i minst fem år från det affärsförhållandet
med kunden upphörde. Enligt artikel 4 i direktivet skall handlingar eller
uppgifter som utgör underlag för transaktioner sparas i minst fem år från
det transaktionen utfördes. Merparten av de handlingar eller uppgifter
som det här kan bli fråga om torde vara att anse som räkenskapshand-
lingar i bokföringslagens mening. Sådana handlingar skall redan i dag
sparas i tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret
avslutades. Någon särskild bestämmelse om att spara transaktions-
handlingar behövs därför inte i denna lag. Finansinspektionen har dock
pekat på att en total överensstämmelse inte föreligger när det gäller
identitetshandlingar. Vidare förutsätter paragrafen att handlingar och
uppgifter som använts vid identitetskontroll skall sparas i fem år efter det
att ett affärsförhållande upphört. Dessa handlingar kan alltså ha varit
upprättade längre tid tillbaka än tio år. Enligt min mening avses härmed
framför allt sådana handlingar och uppgifter som lämnats vid inledandet
av en affärsförbindelse. Jag är medveten om att den föreslagna be-
stämmelsen kan komma att medföra merarbete för de företag som
omfattas av lagen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen bör få möjlighet att utforma närmare föreskrifter om
hur den föreslagna förvaringen skall gå till. Härigenom bör de problem
som kan uppkomma kunna begränsas.

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

9§

(se artiklarna 5 och 6 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Om en transaktion avser medel som kan antas härröra från ett brottsligt
förvärv skall enligt paragrafen transaktionen granskas närmare. De flesta
transaktionerna inom det finansiella systemet genomförs i dag på elektro-
nisk väg utan någon reell möjlighet att granska vaije enskild transaktion
i det syfte som lagen uppställer. Någon förhandsgranskning blir därför
i normalfallet inte aktuell. I praktiken torde det i stället bli fråga om att
granska transaktioner som redan genomförts. Om en transaktion därvid

framstår som misstänkt i lagens bemärkelse skall uppgift härom lämnas Prop. 1992/93:207
till Rikspolisstyrelsen (eller den polismyndighet som regeringen
bestämmer). Vid en sådan granskning kan vidare samband mellan olika
transaktioner, som var för sig verkar korrekta, avslöjas och sammantaget
kan det visa sig att de medel som transaktionerna avser härrör från ett
brottsligt förvärv.

Riksåklagaren har anfört att uppgiftsskyldigheten lämpligen bör
fullgöras till åklagarmyndigheten och inte till polismyndigheten, såsom
föreslogs i promemorian. Med hänsyn till uppgiftsskyldighetens utform-
ning kan man inte annat än i undantagsfall räkna med att en enskild
uppgift som lämnas har sådan karaktär att den ensam kan ligga till grund
för ett inledande av förundersökning, medan däremot ett flertal uppgifter
som pekar i samma riktning väl skulle kunna göra det. Vid ett sådant
förhållande är enligt min mening en polismyndighet bäst lämpad att ta
emot uppgifterna.

Om misstanke uppstår om att en transaktion avser medel som härrör
från brott innan transaktionen utförts är vidare företaget redan på grund
av bestämmelserna i 3 § förbjudet att genomföra den. Den som
medverkar vid transaktionen riskerar också som tidigare har påpekats
ansvar enligt bestämmelserna om häleri i brottsbalken.

Transaktioner av angiven art skall alltså rapporteras till Rikspolis-
styrelsen. Det förutsätts att Rikspolisstyrelsen informerar de foretag som
berörs av bestämmelserna vilken enhet inom styrelsen som skall under-
rättas. Det troliga är att sådana rapporter skall samlas centralt för hela
landet.

För att gransknings- och uppgiftsskyldighet skall föreligga krävs att
man kan anta att en transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt
förvärv. Vad som skall bedömas är i första hand arten och omfattningen
av transaktionen men också andra omständigheter, som t.ex. kundens
uppträdande, kan naturligtvis få betydelse.

När det gäller själva transaktionens art avses sättet på vilket
transaktionen genomförs. Med omfattningen avses beloppets storlek. I
kommentaren till 7 § har något närmare utvecklats vad som bör beaktas
när bedömningen om medlen härrör från brott skall göras.

Skyldigheten att lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen enligt denna
paragraf bryter den tystnadsplikt som kan föreligga för den anställde. Se
närmare om detta i kommentaren till 10 §.

10 §

(se artikel 9 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Enligt 1 kap. 6 § bankrörelselagen (1 kap. 10 § samma lag enligt SFS
1992:1613, vilken ännu ej trätt i kraft) får enskildas förhållande till bank
inte obehörigen röjas. Motsvarande bestämmelser finns i de lagar som
rör kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag m.fl. Någon särskild
tystnadsplikt finns dock för närvarande inte i försäkringsverksamhet. Ett
åsidosättande av en sekretessbestämmelse medför enligt några lagar, men

inte enligt alla, straffansvar för den anställde. Den anställde kan vidare Prop. 1992/93:207
göras ansvarig med stöd av de förfåttningsmässiga och avtalsmässiga
regler som gäller för anställningsförhållandet. Vidare kan institutet bli
skadeståndsansvarigt.

Tystnadsplikten är dock inte absolut. Bestämmelserna i 9 § bryter
tystnadsplikten. En underrättelse som lämnas med stöd av en författning
kan aldrig anses vara obehörig. Däremot krävs att de i lagen uppställda
förutsättningarna för underrättelse föreligger.

Paragrafen reglerar förhållandet när en anmäld misstanke om att medel
härrör från brott i och för sig är ogrundad men den som lämnar
uppgiften, utifrån sin kunskap och tillgänglig information, tror att
transaktionen har samband med ett brottsligt förvärv, dvs. är i god tro
såvitt avser skyldigheten att rapportera. Något ansvar för sekretessbrott
får enligt paragrafen inte utkrävas av ett företag som lämnat en sådan
uppgift om en i och för sig korrekt transaktion i tron att den har samband
med något brottsligt. Företaget kan således inte på den grunden göras
ansvarigt för den skada som kan ha uppkommit genom underrättelsen.
Vad som här sagts om företaget gäller även styrelseledamot eller den
person som har lämnat ut uppgiften för företagets räkning.

Meddelandeförbud

11 §

(se artikel 8 i direktivet)

Enligt paragrafen, vars lydelse överensstämmer med Lagrådets förslag,
får företaget, dess styrelseledamöter eller anställda inte underrätta kunden
i fråga eller någon annan om att en granskning har genomförts eller att
uppgifter har lämnats enligt 9 §. Underrättelse får inte heller ske om att
polisen har inlett en undersökning med anledning av lämnade uppgifter.

Av andra stycket framgår att straffrättsligt ansvar inte kan följa för den
som bryter mot bestämmelsen i första stycket. Detta är i överens-
stämmelse med vad som gäller bl.a. för den som bryter mot banksekre-
tessen i bankrörelselagen. Ansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen
och skadeståndsskyldighet kan dock komma i fråga.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

12 §

(se artikel 10 i direktivet)

I 9 § föreskrivs en skyldighet för berörda företag att lämna uppgift om
förhållanden som ger anledning till antagande att en transaktion har
samband med ett brottsligt förvärv. Också Finansinspektionen har
skyldighet att till Rikspolisstyrelsen rapportera sådana förhållanden, då
de kommer till inspektionens kännedom i tillsynsverksamheten. Av 14
kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) framgår att den sekretess som enligt
8 kap. 5 § gäller i inspektionens verksamhet inte hindrar nu föreslagen
lagstadgad uppgiftsskyldighet.

Prop. 1992/93:207

Interna rutiner och utbildning

13 §

(se artikel 11 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf skall de foretag som omfattas
av lagen ha vissa rutiner för att förhindra att instituten utnyttjas för
transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Företagen skall
också se till att de anställda får information och utbildning i frågor
rörande sådana transaktioner.

Närmare föreskrifter om detta får meddelas av regeringen eller, efter
bemyndigande, Finansinspektionen.

8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag
om åtgärder mot penningtvätt.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.

Förslag till

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

Tillämpningsområde m.m.

2 § Lagen gäller verksamhet i Sverige under tillsyn av Finansinspek-
tionen som bedrivs av

1. banker och andra företag vilkas verksamhet består i att från allmän-
heten låna upp medel och att lämna krediter,

2. livförsäkringsföretag,

3. värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981)om värdepappersrörelse,
och

4. andra företag, vilkas huvudsakliga verksamhet består i att utföra en
eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § 2-12 lagen
(1992:000) om kreditmarknadsbolag.

Förbud att medverka vid penningtvätt

3 § Ett företag som avses i 2 § får inte i verksamhet som omfattas av
denna lag avsiktligen medverka vid transaktioner avseende medel som
kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådana
brottsliga förvärv avses i denna lag brott där fängelse i lägst sex månader
ingår i strafflatituden.

Bestämmelser om häleri finns i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken.

Identitetskontroll

4 § Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget.

Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som
avses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor,
vare sig en sådan transaktion genomförs på en gång eller i flera led som
kan antas ha samband med varandra. Om summan inte är känd vid tid-
punkten för transaktionen skall identiteten kontrolleras så snart summan
av flera delbetalningar överstiger det angivna värdet.

Identitetskontroll behöver inte utföras beträffande företag av det slag
som anges i 2 § om företaget är hemmahörande inom EES. Detsamma
gäller om transaktionen görs till ett konto som tillhör någon vars identitet
tidigare kontrollerats enligt denna lag.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 1

5 § Ett livförsäkringsföretag behöver inte utföra identitetskontroll med
anledning av premiebetalningar som tillsammans under ett år uppgår till

högst 7 000 kronor eller beträffende betalningar av engångspremier som
uppgår till högst 18 000 kronor. Identitetskontroll behöver inte heller
göras med anledning av betalningar som görs från ett konto som har
öppnats i ett företag av sådant slag som anges i 2 §, vilket är hemmahö-
rande inom EES.

6 § Identitetskontroll skall, trots vad som sägs i 4 och 5 §§, alltid
utföras om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från
ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.

7 § Om det kan antas att någon som omfattas av bestämmelserna i denna
lag om identitetskontroll inte handlar för egen räkning, skall företaget på
lämpligt sätt söka skaffe sig kännedom om identiteten hos den för vars
räkning transaktionen utförs.

Bevarande av handlingar

8 § Handlingar eller uppgifter som använts vid identitetskontroll enligt
4 § skall bevaras i minst fem år från det att affärsförhållandet upphörde.

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

9 § Företaget skall granska alla transaktioner där det kan antas att
transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av all-
varligare slag och lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen, eller den polis-
myndighet som regeringen bestämmer, om alla sådana transaktioner.

10 § Ett företag som lämnar uppgifter med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt eller skadeståndskyldigt för att det brutit mot någon sekretess-
regel, om företaget hade anledning att räkna med att uppgiften borde
lämnas. Detsamma gäller den som lämnar uppgifter för företagets räk-
ning.

Meddelandeförbud

11 § Företaget får inte röja för kunden eller för någon utomstående att
en granskning har genomförts eller att uppgifter har lämnats enligt 9 §
eller att polisen genomför en undersökning.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

12 § Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på
annat sätt får kännedom om transaktioner av medel som kan antas här-
röra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen
underrätta Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som regeringen
bestämmer, om dessa.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 1

Interna rutiner och utbildning

Bemyndigande

14 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspek-
tionen får meddela närmare föreskrifter om vilka handlingar eller upp-
gifter som skall bevaras enligt bestämmelserna i 8 § och hur det skall
gå till, samt om vilka rutiner som skall följas och vilken information och
utbildning som skall tillhandahållas enligt 13 §.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-01-12

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Hans
Schedin.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagförslaget har av lagrådet underkastats en formell bearbetning,
varvid en närmare anslutning till EG-direktivets bestämmelser eftersträ-
vats.

Lagrådets förslag till lydelse framgår av bilaga till detta protokoll.

Ifråga om följande paragrafer vill lagrådet tillfoga dessa kommentarer.

1 §

1 det EG-direktiv som föranlett lagförslaget finns en definition av
begreppet "tvättning av pengar", vilket begrepp skall motsvara pen-
ningtvätt som används i bl.a. rubriken till den föreslagna lagen. I
lagförslaget har emellertid inte intagits någon bestämning av begreppet
liknande den nämnda definitionen. Visserligen är denna i många stycken
oklar och svår att passa in i en svensk lagtext. Eftersom lagen emellertid
ändock är helt inriktad på de förhållanden som avses med samma
definition och vissa bestämmelser torde böra knytas till dessa förhållan-
den anser lagrådet att en komprimerad definition bör intas i lagen,
lämpligen som ett andra stycke till förevarande paragraf.

2 §

Avsikten torde vara att i förevarande paragraf ange att lagens föreskrifter
skall iakttas vid bedrivandet av viss verksamhet. Paragrafens utformning
tar emellertid mer sikte på att avgränsa vissa foretag än att ange
verksamheten. I allmänhet torde lagens omfattning bli densamma. Så blir
dock inte alltid fallet. Under lagrådsföredragningen har det framkommit
att avsikten inte är att t.ex. åtgärder rörande uthyrning av lokaler m.m.
inom ramen för bankers och försäkringsföretags kapitalförvaltning skall
omfattas. I syfte att lagtexten skall ge utrymme för en dylik mer
inskränkande tolkning av lagens tillämpningsområde föreslår lagrådet en
omformulering av paragrafen så att de olika företagstypemas kärnverk-
samhet sätts i fokus. I ett andra stycke i paragrafen har gjorts ett tillägg
som avser att ytterligare klargöra förhållandet.

Föredragningen har vidare gett vid handen att lagens regler inte skall
omfatta den gränsöverskridande verksamhet till Sverige som bedrivs av
ett företag från en annan stat inom EES. I fråga om denna avses Sverige

Prop. 1992/93:207

Bilaga 2

böra fälla tillbaka på den kontroll som äger rum i företagets hemstat.
Däremot skall de svenska reglerna tillämpas på sådan gränsöverskridande
verksamhet som sker från svenska företag eller utländska företags
etableringar i Sverige. Paragrafens andra stycke föreslås få ett innehåll
som innebär ett klarläggande även på denna punkt.

7 §

Denna paragraf har i lagrådsremissen fått en utformning som kan
föranleda tvekan om under vilka förutsättningar en identitetskontroll av
angivet slag skall äga rum med avseende på den för vars räkning någon
handlar när ett affärsförhållande med företaget inleds eller en transaktion
görs. Under föredragningen av remissen har framkommit att avsikten är
att en dylik kontroll skall göras inte bara när affärsförhållandet inleds
utan också när transaktionen görs; i sistnämnt fäll även om den som har
affärsförhållande med företaget redan kontrollerats. Lagrådet föreslår att
paragrafen omformuleras i syfte att tydligare svara mot det sålunda
angivna syftet.

Med den formulering paragrafen får synes den särskilda regeln om
kontroll av den för vars räkning någon annan handlar komma att omfätta
de vanligt förekommande klientmedelskonton som skilda rörelseidkare
har i sin verksamhet. Varken denna omständighet i och för sig eller
frågan huruvida regeln kan komma att medföra svårigheter för de
kontrollerande företagen och för dem som kontrolleras som går utöver
vad som rimligen erfordras för ändamålet har berörts i lagrådsremissen.
Lagrådet vill inte utesluta att det beträffände vissa rörelseidkare med
klientmedelskonton, t.ex. advokater och revisorer som i särskild ordning
står under tillsyn, kan visa sig lämpligt att göra vissa undantag. Under
föredragningen har upplysts att frågan skall bli föremål för ytterligare
överväganden och lagrådet har i sitt förslag till formulering av paragrafen
velat beakta detta genom ett tillägg i andra stycket om undantag från
kontroll när särskilda skäl talar för att sådan är obehövlig. För tyd-
lighetens skull bör påpekas att den kontroll som anges i 6 § alltid skall
företas under de förutsättningar som anges där.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 2

Bilaga till lagrådets
protokoll 1993-01-12

Förslag till

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges
förpliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

Lagen har till syfte att förhindra sådana åtgärder med avseende på
egendom som har förvärvats genom brott, att denna egenskap hos
egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig
rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt
sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller
brukande av egendomen (penningtvätt).

Tillämpningsområde

2 § Bestämmelserna i denna lag gäller företag som bedriver

1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten
låna upp medel och att lämna krediter,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 3 § 1-5 lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,

Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses
i första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

3 § Att förfaranden som avses i 1 § andra stycket kan vara straffbara
som häleri eller häleriförseelse framgår av 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken.

Ett företag som avses i 2 § får inte heller annars medvetet medverka
vid transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga
förvärv av allvarligare slag. Med sådana förvärv avses i denna lag
förvärv genom brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse
i sex månader.

Identitetskontroll

4 § Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 2

Identitetskontroll behöver inte utföras beträffande företag med
verksamhet som beskrivs i 2 § första stycket, om företaget är
hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om transaktionen görs till
ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare har kontrollerats enligt
denna lag.

6 § Identitetskontroll skall, även om det inte följer av 4 och 5 §§, alltid
utföras om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från
ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.

7 § Om det kan antas att den som vill inleda en affärsförbindelse med
företaget eller göra en sådan transaktion som avses i 4 § andra stycket
inte handlar för egen räkning, skall företaget på lämpligt sätt söka skaffe
sig kännedom om identiteten hos den för vars räkning han handlar.

Första stycket gäller inte om den som kan antas handla för annans
räkning är ett företag som avses i 4 § tredje stycket första meningen eller
när särskilda skäl talar för att kontrollen är obehövlig.

Bevarande av handlingar

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

10 § Ett företag som lämnar uppgifter med stöd av 9 § får inte göras
ansvarigt för att det brutit mot någon sekretessregel, om företaget hade

Prop. 1992/93:207

Bilaga 2

anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas. Detsamma gäller en
styrelseledamot eller en anställd som lämnar uppgifter för företagets
räkning.

Meddelandeförbud

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som
bryter mot förbudet i första stycket.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

Interna rutiner och utbildning

Prop. 1992/93:207

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

RÅDETS DIREKTIV
av den 10 juni 1991
om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar

(91/308/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje
meningarna och artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

i samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och

med beaktande av följande:

När kreditinstitut och finansiella institut utnyttjas för tvättning
av sådana tillgångar som erhållits genom brottslig verksamhet
(i fortsättningen kallat tvättning av pengar), kan detta allvarligt
äventyra sundheten och stabiliteten i det ifrågavarande in-
stitutet och minska allmänhetens förtroende för hela det
finansiella systemet.

Om gemenskapen inte ingriper mot tvättning av pengar, kan
detta leda till att medlemsstaterna för att skydda sina finans-
iella system vidtar åtgärder som inte är förenliga med full-
bordandet av den inre marknaden. Om inte vissa åtgärder för
samordning på gemenskapsnivå vidtas, kan de som tvättar
pengar, för att underlätta sin brottsliga verksamhet komma att

1 EGT nr C 106, 28.4.1990, s. 6 och
EGT nr C 319, 19.12.1990, s. 9.

2 EGT nr C 324, 24.12.1990, s. 264 och
EGT nr C 129, 20.5.1991.

3 EGT nr C 332, 31.12.1990, s. 86.

försöka dra nytta av den frihet för kapitalrörelser och den
frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till det
integrerade finansiella området.

Tvättning av pengar har en tydlig inverkan på uppkomsten av
organiserad brottslighet i allmänhet och narkotikahandel i
synnerhet. Det finns en alltmer ökande insikt om att kampen
mot tvättning av pengar är ett av de mest verksamma sätten för
att bekämpa denna typ av brottslighet, som utgör en särskild
samhällsfara i medlemsstaterna.

Tvättning av pengar måste bekämpas främst med straffrättsliga
medel och inom ramen för internationellt samarbete mellan
rättsvårdande organ, så som skett på narkotikaområdet genom
Förenta nationernas konvention mot olaglig handel med
narkotika och psykotropiska preparat, antagen den 19 decem-
ber 1988 i Wien (i fortsättningen kallad Wienkonventionen)
och mer allmänt, med avseende på all brottslig verksamhet,
genom Europarådets konvention om tvättning, uppspårande,
beslag och förverkande av utbyte av brott, vilken öppnats för
undertecknande den 8 november 1990 i Strasbourg.

Tvättning av pengar bör emellertid inte bekämpas endast med
straffrättsliga medel, eftersom det finansiella systemet kan
spela en högst verksam roll. Det skall här hänvisas till
Europarådets rekommendation av den 27 juni 1980 och till den
principdeklaration som antagits i december 1988 i Basel av
tiogruppens banktillsynsmyndigheter, vilka dokument båda
utgör betydande steg i riktning mot att förhindra användning
av det finansiella systemet för tvättning av pengar.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

Tvättning av pengar genomförs vanligtvis i en internationell
miljö, så att pengarnas brottsliga ursprung kan döljas bättre.
Åtgärder på enbart nationell nivå, vidtagna utan hänsyn till
internationell samordning och samverkan, skulle få en mycket
begränsad verkan.

Alla åtgärder som vidtas av gemenskapen inom detta område
bör stå i samklang med åtgärder som vidtas i andra internatio-
nella fora. Särskilt bör det för vaije gemenskapsåtgärd tas
hänsyn till de rekommendationer som antas av den finansiella
aktionsgrupp mot tvättning av pengar, som bildats vid Paris-
mötet i juli 1989 mellan de sju mest utvecklade länderna.

Europaparlamentet har i flera resolutioner begärt att gemen-
skapen skall anta ett globalt handlingsprogram för bekämpning
av narkotikahandel, vari skall ingå bestämmelser som hindrar
tvättning av pengar.

I detta direktiv har definitionen av tvättning av pengar hämtats
från den som lagts fast i Wienkonventionen. Men eftersom
tvättning av pengar förekommer inte endast beträffande utbyte
av brott som har anknytning till narkotika, utan även be-
träffande utbyte av annan brottslig verksamhet (som organise-
rad brottslighet och terrorism), bör medlemsstaterna i sin
lagstiftning utsträcka vad som skall gälla enligt detta direktiv
till att omfatta även utbyte av sådan verksamhet, i den
utsträckning den är ägnad att ge upphov till tvättning av
pengar som motiverar sådana påföljder.

pengar måste det tillses att kreditinstitut och finansiella institut
med särskild uppmärksamhet granskar alla transaktioner som,
på grund av deras karaktär, bedöms med särskilt stor sannolik-
het kunna ha samband med tvättning av pengar. Instituten bör
därför ägna särskild uppmärksamhet åt transaktioner med
sådana tredje länder, vilka i fråga om tvättning av pengar inte
tillämpar normer, som är jämförbara med dem som införts av
gemenskapen, eller andra likvärdiga normer som lagts fast i
internationella fora och som antagits av gemenskapen.

För dessa ändamål får medlemsstaterna begära av kreditinstitut
och finansiella institut att de skriftligen dokumenterar resultatet
av den granskning de är skyldiga att utföra, och att de ser till
att detta resultat hålls tillgängligt för de myndigheter som har
att svara för åtgärder med ändamål att undanröja tvättning av
pengar.

Uppgiften att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar kan inte fullgöras av de myndigheter som
har att bekämpa företeelsen annat än i samarbete med kredit-
institut och finansiella institut och deras tillsynsmyndigheter.
I sådana fall måste banksekretessen hävas. En obligatorisk ord-
ning för rapportering av misstänkta transaktioner, som inne-
fattar garantier för att sådana uppgifter lämnas till de nämnda
myndigheterna utan att berörda kunder varnas, utgör det mest
effektiva medlet för att få till stånd ett sådant samarbete. Det
behövs en särskild skyddsregel för att kreditinstitut, finansiella
institut och deras anställda skall befrias från ansvar för
överträdelse av sekretessregler.

Ett förbud i medlemsstaternas lagstiftning mot tvättning av
pengar, förenat med lämpliga åtgärder och påföljder, är en
nödvändig förutsättning för att bekämpa denna företeelse.

Det måste tillses att kreditinstitut och finansiella institut kräver
att kunderna identifierar sig då ett affärsförhållande inleds eller
då transaktioner över vissa gränsvärden sker, detta för att
hindra dem som tvättar pengar att utnyttja anonymiteten för sin
brottsliga verksamhet. Motsvarande regler måste så långt det
är möjligt utsträckas till att gälla dem för vars räkning någon
annan uppträder.

Kreditinstitut och finansiella institut skall i minst fem år
förvara kopior av eller uppgifter från föreskrivna identifika-
tionshandlingar samt på motsvarande sätt hålla uppgifts-
underlag och arkiv av dokument, eller kopior därav, hänförliga
till transaktioner, tillgängliga i domstolsförfaranden enligt
gällande nationell lag, att användas som bevisning i under-
sökningar om tvättning av pengar.

För upprätthållande av sundhet och integritet hos det finans-
iella systemet och som ett led i kampen mot tvättning av

Den information som myndigheterna tagit emot i enlighet med
detta direktiv bör få användas endast i samband med bekäm-
pandet av tvättning av pengar. Medlemsstaterna bör likväl få
föreskriva att sådan information får användas för andra
ändamål.

De rutiner för intemkontroll och de utbildningsprogram som
kreditinstituten och de finansiella instituten inför inom detta
område utgör kompletterande åtgärder, utan vilka övriga
insatser enligt detta direktiv skulle kunna bli verkningslösa.

Eftersom tvättning av pengar kan utföras inte bara genom
kreditinstitut och finansiella institut utan även genom andra
yrkesgrupper och företagskategorier, så måste medlemsstaterna
utvidga, helt eller delvis, bestämmelserna i detta direktiv till att
omfatta dessa övriga yrkesgrupper och företag, vilkas verk-
samhet är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning av pengar.

Det är viktigt att medlemsstaterna särskilt sörjer för att
samordnade insatser sker inom gemenskapen, när det finns
starka skäl att tro att yrkesgrupper eller företag, vilkas rörelse-
betingelser harmoniserats på gemenskapsnivå, utnyttjas för

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

tvättning av pengar.

Effektiviteten av de insatser som görs för att undanröja
tvättning av pengar är beroende särskilt av en nära samordning
av nationella åtgärder. Detta slags samordning, som pågår i
olika internationella organ, ställer för gemenskapens del krav
på samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i en
kontaktkommitté.

Det ankommer på vaije medlemsstat att anta de regler som
behövs, och att bestraffa överträdelser av sådana regler på
lämpligt sätt, för att detta direktiv skall kunna tillämpas fullt
ut.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I detta direktiv avses med

— kreditinstitut: ett kreditinstitut, så som definierats i
artikel 1 första strecksatsen i direktiv 77/780/EEG1,
senast ändrat genom direktiv 89/646/EEG2, omfattande
även inom gemenskapen belägna filialer, i den betydelse
som anges i samma artikels tredje strecksats, till kredi-
tinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen,

— finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinsti-
tut men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra
en eller flera av de verksamheter som anges i punkterna
2-12 och 14 i bilagan till direktiv 86/646/EEG, eller ett
försäkringsbolag auktoriserat i enlighet med direktiv
79/267/EEG3, senast ändrat genom direktiv
90/619/EEG4, om företaget bedriver verksamheter som
täcks av det direktivet; denna definition omfattar även
inom gemenskapen belägna filialer till finansiella institut
med huvudkontor utanför gemenskapen,

— tvättning av pengar: följande förfaranden när de sker
uppsåtligt:

— Omvandling eller överföring av egendom i vetskap
om att egendomen härrör från brott eller från med-
verkan till brott och i syfte att hemlighålla eller
dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att
hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att
undandra sig de rättsliga följderna av sitt handlande.

1 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30.

2 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1.

3 EGT nr L 63, 13.3.1979, s. 1.

4 EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 50.

— Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms
rätta beskaffenhet eller ursprung, av dess belägen-
het, av förfogandet över den, av dess förflyttning,
av de rättigheter som är knutna till den, eller av
äganderätten till den, i vetskap om att egendomen
härrör från brott eller från medverkan till brott.

— Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vet-
skap om, vid tiden för mottagandet, att egendomen
härrörde från brott eller från medverkan till brott.

— Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök
och medhjälp till, främjande och underlättande av,
samt rådgivning för utförande av någon av de
gärningar som sägs i föregående strecksatser.

Vetskap, uppsåt och ändamål som utgör rekvisit för de
ovannämnda gärningarna, får härledas ur objektiva, faktiska
omständigheter.

Tvättning av pengar skall betraktas som sådan även i fall då de
gärningar, som frambringat den egendom som skall tvättas,
begåtts inom någon annan medlemsstats eller ett tredje lands
territorium.

— Med egendom avses tillgångar av vaije slag, vare sig
fysiska eller icke fysiska, av fast eller lös natur, materi-
ella eller immateriella, samt juridiska dokument eller
instrument som styrker rätten till eller intresset i sådana
tillgångar.

— Med brott avses brottsliga gärningar som angivits i
artikel 3.1 a i Wienkonventionen samt de övriga brotts-
liga gärningar, beträffande vilka respektive medlemsstat
föreskrivit att detta direktiv skall gälla.

— Med behöriga myndigheter avses de nationella myndig-
heter som i lag eller annan författning givits behörighet
att utöva tillsyn över kreditinstitut eller finansiella
institut

Artikel 2

Medlemsstaterna skall se till att tvättning av pengar enligt
definitionen i detta direktiv, är förbjuden.

Artikel 3

1. Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och
finansiella institut kräver av sina kunder att de styrker sin
identitet när ett affärsförhållande inleds, särskilt då ett spar-
konto eller annat konto öppnas och då bankfackstjänster
erbjuds.

2. Identifikationskravet skall tillämpas även vid trans-
aktioner med andra kunder än sådana som avses i punkt 1, då
transaktionen gäller ett belopp motsvarande 15 000 ecu eller
mer, vare sig transaktionen genomförs på en gång eller i flera
led som verkar ha samband. Om summan inte är känd då
transaktionen utförs, skall det berörda institutet begära identifi-
kation så snart det fått kännedom om summan och konstaterat
att gränsvärdet uppnåtts.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

3. Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall, i fråga om
försäkring som sådana försäkringsföretag som avses i direktiv
79/267/EEG har meddelat inom ramen för verksamhet som
omfattas av det direktivet, identifikationskravet inte tillämpas
vid sådana periodiska premiebetalningar, eller premiebetal-
ningar som skall ske visst år, som inte överstiger 1 000 ecu,
inte heller vid engångspremiebetalningar som uppgår till högst
2 500 ecu. Om de periodiska premiebetalningama, eller
premiebetalningama som skall ske visst år, höjs så att de
överstiger gränsvärdet 1 000 ecu, skall identifikation krävas.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet
inte skall vara obligatoriskt i fråga om pensionsförsäkring som
grundar sig på ett anställningskontrakt eller den försäkrades
yrkesverksamhet, detta förutsatt att försäkringsbrevet inte
innehåller någon återköpsklausul och inte får användas som
säkerhet för lån.

5. I de fall då det råder osäkerhet om huruvida sådana
kunder, som avses i föregående punkter, handlar för egen del,
samt i de fall då det står klart att de inte handlar för egen del,
skall kreditinstituten och de finansiella instituten vidta lämpliga
åtgärder för att skaffa sig upplysningar om den verkliga
identiteten hos de personer, för vilkas räkning kunderna i fråga
handlar.

6. Kreditinstitut och finansiella institut skall genomföra
sådan identifikation även om transaktionsbeloppet är lägre än
föreskrivet gränsvärde, närhelst det föreligger misstanke om
tvättning av pengar.

7. Kreditinstitut och finansiella institut skall inte vara
skyldiga att genomföra identifikation enligt denna artikel, om
även kunden är ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut som
omfattas av detta direktiv.

8. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet,
såvitt gäller transaktioner som avses i punkterna 3 och 4, skall
anses tillgodosett när det har klarlagts att betalningen skall ske
från ett konto som i enlighet med föreskrifterna i punkt 1
öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av
detta direktiv.

Artikel 4

Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella
institut förvarar följande som bevismaterial i eventuella
undersökningar om tvättning av pengar:

— När det gäller identifikation skall en kopia av eller
uppgifter om den bevisning som krävts behållas i minst
fem år efter det att affärsförhållandet med kunden har
upphört.

— När det gäller transaktioner skall uppgiftsunderlag och
arkiv, bestående av originaldokument eller sådana kopior
som i enlighet med gällande nationell lag får företes i
domstol sförfaranden, behållas i minst fem år efter det att
transaktionerna utförts.

Artikel 5

Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella
institut med särskild uppmärksamhet granskar alla transaktioner
som de, med hänsyn till transaktionernas natur, bedömer med
särskilt stor sannolikhet kunna ha samband med tvättning av
pengar.

Artikel 6

Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella
institut samt dessas styrelseledamöter och anställda samarbetar
fullt ut med de myndigheter, som har att bekämpa tvättning av
pengar

— genom att självmant lämna dessa myndigheter upp-
lysningar om alla förhållanden som kan tyda på tvättning
av pengar,

— genom att på begäran av dessa myndigheter förse dem,
i enlighet med vad som gäller enligt tillämplig lag, med
alla uppgifter som behövs.

Uppgifter som avses i första stycket skall lämnas vidare till de
myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar i den
medlemsstat, inom vars territorium det uppgiftslämnande
institutet är beläget. Uppgifterna skall normalt lämnas vidare
av den person eller de personer som kreditinstitutet eller det
finansiella institutet utsett i enlighet med vad som sägs i artikel
11.1.

Uppgifter som lämnas till myndigheterna i enlighet med be-
stämmelserna i första stycket får användas endast i samband
med bekämpandet av tvättning av pengar. Medlemsstaterna får
dock föreskriva att uppgifterna får användas även för andra
ändamål.

Artikel 7

Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella
institut, till dess de underrättat de myndigheter som avses i
artikel 6, avstår från att utföra sådana transaktioner som de vet
har eller misstänker ha samband med tvättning av pengar.
Dessa myndigheter får, under de förutsättningar som gäller
enligt deras respektive nationella lagar, ge föreläggande om att
transaktionen inte skall utföras. I de fall då en sådan trans-
aktion misstänks föranleda tvättning av pengar och det inte är
möjligt att på angivet sätt underlåta att utföra transaktionen
eller underlåtenheten är ägnad att motverka försök att efter-
forska dem som gynnas av ett misstänkt förfarande för
tvättning av pengar, skall det berörda institutet i efterhand
omedelbart underrätta myndigheterna.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

Artikel 8

Kreditinstitut och finansiella institut samt deras styrelseleda-
möter och anställda får inte röja för kunden i fråga eller för
någon tredje person att upplysningar har lämnats till myndig-
heterna i enlighet med artiklarna 6 och 7, eller att en under-
sökning om tvättning av pengar genomförs.

Artikel 9

Om en anställd eller en styrelseledamot i ett kreditinstitut eller
finansiellt institut i god tro har röjt upplysningar, som avses i
artiklarna 6 och 7, för de myndigheter som har att bekämpa
tvättning av pengar, skall detta inte innebära överträdelse av
någon sekretessregel som följer av ett avtal eller av någon
föreskrift i lag eller annan författning, och inte föranleda
ansvar i någon form för kreditinstitutet, det finansiella institutet
eller deras styrelseledamöter eller anställda.

Artikel 10

Medlemsstaterna skall se till att behöriga myndigheter, om de
vid inspektion av ett kreditinstitut eller finansiellt institut, eller
på något annat sätt har upptäckt omständigheter som skulle
kunna utgöra bevis för tvättning av pengar, underrättar de
myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar.

Artikel 11

Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella
institut

1. inför tillfredsställande rutiner för intemkontroll och
samordning för att förekomma och hindra förfaranden
som har samband med tvättning av pengar,

2. vidtar lämpliga åtgärder för att bringa bestämmelserna i
detta direktiv till de anställdas kännedom. Bland annat
skall vederbörande anställda delta i särskilda utbild-
ningsprogram, avsedda att såväl hjälpa dem känna igen
förfaranden som kan ha samband med tvättning av
pengar, som ge dem vägledning för hur de skall handla
i sådana fall.

Artikel 12

Medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna i detta
direktiv utvidgas, helt eller delvis, till att omfatta andra
yrkesgrupper och företagskategorier än kreditinstitut och
finansiella institut som avses i artikel 1, då den verksamhet
som bedrivs är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning av
pengar.

Artikel 13

1. En kontaktkommitté (i fortsättningen kallad kommittén)
skall bildas under kommissionen. Den skall ha till uppgift

a) att, såvitt det är förenligt med artiklarna 169 och 170 i
fördraget, underlätta ett samordnat genomförande av
detta direktiv genom regelbundet samråd om alla
praktiska problem som uppkommer vid dess tillämpning
och där ett åsiktsutbyte bedöms vara av värde,

b) att underlätta samråd mellan medlemsstaterna om sådana
strängare eller ytterligare villkor och skyldigheter som
de får föreskriva nationellt,

c) att vid behov rekommendera kommissionen tillägg eller
ändringar i detta direktiv, eller jämkningar som bedöms
nödvändiga, särskilt för att samordna verkningarna av
artikel 12,

d) att undersöka om en viss yrkesgrupp eller företagskate-
gori bör omfattas av artikel 12, när det klarlagts att en
sådan yrkesgrupp eller företagskategori har utnyttjats i
en medlemsstat för tvättning av pengar.

2. Det skall inte ingå i kommitténs uppgifter att bedöma
skälen för beslut som behöriga myndigheter fattat i enskilda
fall.

3. Kommittén skall bestå av personer som utsetts av med-
lemsstaterna och av företrädare för kommissionen. Ett sekreta-
riat skall tillhandahållas av kommissionen. En företrädare för
kommissionen skall vara ordförande. Kommittén skall sam-
mankallas av ordföranden antingen på dennes eget initiativ
eller på begäran av delegationen för en medlemsstat.

Artikel 14

Vaije medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för
fullständig tillämpning av alla bestämmelser i detta direktiv
och skall särskilt föreskriva vilka påföljder som skall gälla vid
överträdelse av regler som antagits på grund av detta direktiv.

Artikel 15

Medlemsstaterna får till hinder för tvättning av pengar införa
eller behålla strängare regler inom det område som omfattas av
detta direktiv.

Artikel 16

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före
den 1 januari 1993.

2. När en medlemsstat antar sådana bestämmelser, skall
dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av
en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter
om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv
utfärda.

Prop. 1992/93:207

Bilaga 3

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 17

Kommissionen skall ett år efter den 1 januari 1993 och
därefter närhelst det är påkallat och minst vart tredje år
upprätta en rapport om genomförandet av detta direktiv, vilken
skall överlämnas till Europaparlamentet och rådet.

Artikel 18

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 10 juni 1991.

På rådets vägnar

J.-C. JUNCKER

Ordförande

1992/93:207

Innehåll

Proposition................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................. 1

Propositionens lagförslag........................ 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 18 mars 1993............................. 6

1 Inledning................................. 6

2 Bakgrund................................ 7

3 Direktivet om penningtvätt...................... 8

4 Allmän motivering........................... 9

5 Administrativa och statsfinansiella konsekvenser........ 11

6 Upprättat lagförslag......................... 12

7 Specialmotivering.......................... 12

8 Hemställan.............................. 23

9 Beslut.................................. 23

Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag................ 24

Bilaga 2 Utdrag ur Lagrådets protokoll den

12 januari 1993 ............................. 27

Bilaga 3 Rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åt-
gärder för att förhindra att det finansiella syste-

met används för tvättning av pengar................. 32

gotab 43425, Stockholm 1993

om åtgärder mot penningtvätt

Regeringens proposition1992/93:207

om åtgärder mot penningtvätt

Prop.

1992/93:207

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

Identitetskontroll

Prop. 1992/93:207

Bevarande av handlingar

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

Prop. 1992/93:207

Meddelandeförbud

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

Interna rutiner och utbildning

Finansdepartementet

Proposition om åtgärder mot penningtvätt

1 Inledning

2 Bakgrund

3 Direktivet om penningtvätt

4 Allmän motivering

5 Administrativa och statsfinansiella konsekvenser

6 Upprättat lagförslag

7 Specialmotivering

1 §

2 §

3 §

4§

5 §

6§

8§

9§

10 §

11 §

12 §

13 §

8 Hemställan

9 Beslut

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Tillämpningsområde m.m.

Förbud att medverka vid penningtvätt

Identitetskontroll

Bevarande av handlingar

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

Meddelandeförbud

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

Interna rutiner och utbildning

Bemyndigande

Lagrådet

Förslag till

Lag om åtgärder mot penningtvätt

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

Identitetskontroll

Bevarande av handlingar

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

Meddelandeförbud

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

Interna rutiner och utbildning

1992/93:207

Innehåll

Regeringens proposition
1992/93:207